Jugoslavien – vart går du
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JUGOSLAVIEN -VART GÅR DU?
Av E. G. C. BRANDT
DET är en allmän mening att efter Stalins död en viss avspänning förmärkts i relationerna öst-Väst (Sovjets diplomatiska
handlag bedöms i varje fall såsom mjukare än tillförne) men
ingen västerländsk statsman inbillar sig att någon väsentlig förändring skett i Kremls ut- och inrikespolitik. Men på en punkt,
en enda, har verkligen en radikal omorientering skett: Moskvas
inställning till Jugoslavien har blivit en annan än förr och därmed
har den världspolitiska situationen förändrats – den nya sovjetjugoslaviska politiken kommer förvisso att varaktigt influera
världspolitiken.
När Stalin, som av hjärtat avskydde Jugoslaviens självrådige
diktator Tito, i juni 1948 tvang Kollinform att utstöta rebellen ur
den kommunistiska kyrkan, begick han en oförlåtlig dumhet, förblindad av hat. Tito hade sannerligen ingen önskan att bryta med
världskommunismen, tvärtom har han städse bedyrat att han företräder den äkta, konsekventa marxismen och kommunismen, men
efter den stalinska bannlysningen hade han ju inget annat val än
att hävda sin egen linje, »titoismen» (en term som jag dock aldrig
hört i Jugoslavien!), vilken visat sig innebära ett allvarligt hot
mot Sovjets allenavälde i Kominform genom förkunnelsen och
praktiserandet av en nationell kommunism. Tito har oförfärat avböjt att degradera sitt fosterland till en rysk koloni, vars arme
och näringsliv i första hand skulle tjäna »moderlandets» intressen,
och denna hans inställning har verkat stimulerande på oppositionella element i satellitstaterna -varom flitiga utrensningsaktioner burit vittne. Stalins sista levnadsår fördystrades, till glädje
för den demokratiska världen, av ständiga revoltrörelser i drabantstaterna, vilka kvävdes genom terror: när Stalin inte kunde få
kättaren Titos huvud på ett fat fick han nöja sig med att dekapitera ofarligare motståndare, som kanske inte ens var »titoister».
Det är numera, fastän först på sistone, fullkomligt klarlagt att
»i tronens närhet» funnits män som starkt ogillat Stalins hatiska
377
– \..~-
E. G. C. Brandt
kortsynthet, och när den mera fruktade än älskade diktatorn väl
var borta omlades ögonblickligen Kremls jugoslaviska politik. Naturligtvis har vi inte några »regeringsbeslut» på den saken, några
offentliga kungörelser från politbyrån – sådant förekommer ju
inte i den kommunistiska världen – men järnridån kan inte utestänga alla tecken på en annalkande kursförändring, och männen
bakom ridån önskar det kanske inte heller. Bara en sådan småsak,
till synes, som denna är betecknande nog: dagen efter Stalins begravning berättade Pravda att Molotov hade mottagit Jugoslaviens charge d’affaires, vilken kondolerat med anledning av Stalins
frånfälle. Föga märkvärdigU Jo sannerligen, ty det var första
gången på många år som Pravda meddelat något från Jugoslavien
utom i samband med hotelser och förolämpningar!
Ett par dar efter Stalins jordfästning gjorde Tito sitt remarkabla
besök i London – minns man vilket uppseende det väckte! – vilket
borde ha erbjudit ett kärkommet tillfälle för Kreml att poängtera
de gamla beskyllningarna mot Tito att han för stora pengar sålt
sig till »de fascistiska imperialisterna» (jfr Sjdanovs ord den 28
juni 1948 på kominformmötet i Bukarest då Tito exkommunicerades: Tito är en avslöjad imperialist-spion)! Men Pravda, som har
egen korrespondent i London, omnämnde inte resan med ett enda
ord. Och från den tiden har överhuvud inga som helst angrepp på
Tito eller titoregimen förekommit i Pravda! Medan tidigare i alla
förstamaj-paroller (senast 1952) Titos »fascistband» ihågkommits
med utsökta oförskämdheter saknades varje anspelning på titoismen i förstamaj-uppropet 1953 – och sådan saknades jämväl den
l maj i år.
satellitstaterna har följt Kremls exempel! En fransk tidning
(Beipi) har roat sig med att uträkna hur många tidningsspalter
de kommunistiska huvudorganen i Prag, Budapest, Bukarest, Sofia
etc. ställt till Moskvas förfogande för bekämpande av titoismen,
och det blev åtskilliga tusental – men efter Stalins död förekommer inga angrepp utan på sin höjd en beskedlig kritik av nya
lagförslag o. d. i Jugoslavien. T. o. m. den hätska propagandan från
de jugoslaviska kommunistemigranterna (alltså stalintrogna) i
Sovjet och vasallstaterna har på Kremls order mildrats i allra
högsta grad; man har upphört med alla personliga förolämpningar
mot Tito och i stället koncentrerat sig på propaganda för återställande av de vänskapliga förbindelserna mellan folkdemokratierna
och Jugoslavien och för ett förnyat ekonomiskt och kulturellt samarbete.
378
Jugoslavien- vart går du?
Detta är i sanning någonting helt annat än de före Stalins död
ständigt återkommande uppmaningarna till uppror emot Tito,
vilka f. ö. ofta, på Stalins befallning, ackompanjerades av satellitstaternas truppsammandragningar vid de jugoslaviska gränserna!
Man erinrar sig Titos ständiga klagomål häröver liksom också
USA:s frikostiga subsidier åt den jugoslaviska statskassan för förstärkning av försvaret m. m. – en liten nätt summa på 500 miljoner dollar! Sedan mars i fjol är det slut på truppsammandragningar och gränsintermezzon. Slut också på alla av Sovjet iscensatta titoistprocesser i vasallstaterna liksom på Titos egna processer mot stalinspioner och kominformagenter. Och i dag som är
har de diplomatiska förbindelserna mellan Jugoslavien och Sovjet
och alla kominformstaterna för länge sen återupptagits i full utsträckning. Allting börjar se ut så normalt som helst, och det är
kanske inte att undra på om förfärade amerikanare börjar spörja
sig om inte kommunistkyrkan förbereder avfällingen Titos återupptagande i sin famn- och om inte den halva miljarden dollars
varit bortkastad på den dubbelbottnade filuren Tito.
Den f. d. jugoslaviske diplomaten Bogdan Raditsa, som bröt med
Tito terroråret 1946, försäkrar (i Samtid och Framtid mars 1954)
att han har bindande bevis för en hemlig allians mellan Sovjet
och Jugoslavien- initiativet skulle t. o. m. ha tagits av Tito. Vem
är väl jag att jag skulle våga sätta mig upp emot Rarlitsa-men
jag betvivlar i alla fall hans uppgifter. Inte en enda människa jag
talat med i Belgrad och annorstädes har hållit uppgiften om närmande mellan Sovjet och Jugoslavien för sannolik (man kan ju
ha sina »kanaler»). Vad man med visshet känner till är t. v. endast
de många ovannämnda tecknen på förbättrade relationer samt att
Tito faktiskt upphört att stå som den yppersta förkämpen för
anti-sovjetismen, med sitt exempel lockande vasallstaterna till
»titoism». Tito skulle m. a. o. själv inte längre vara titoist! Vid
slutuppgörelsen i den bekanta Djilas-affären förklarade han att
han var beredd till samarbete med alla länder i öst och väst, vilka
hade gemensamma intressen med Jugoslavien, »men vi vägrar att
prisge vår uppfattning om den rätta utvecklingen av vårt socialistiska system». Tito är och förblir kommunist men han kommer
aldrig att acceptera Jugoslaviens gamla ställning som Sovjets
vasallstat.
Vad Tito tänker om Västmakternas politiska system framgår
ganska tydligt av hans åthutning (under Djilasdebatten) av sådana
medborgare, som »av ruttna liberalistiska motiv uttalar sig för
379
E. G. C. Brandt
fullständig åsiktsfrihet». Citatet är autentiskt, hämtat ur Borba,
det officiella kommunistorganet. Det kan med fördel betraktas mot
bakgrunden av den artikel, som Titos förtrogne vän Vladimir
Dedijer efter de remarkabla händelserna i östtyskland den 17
juni 1953 publicerade i Borba: det står amerikanska imperialister
bakom upploppen och det hela går ut på att återinföra feodalismen! År detta också Titos egen uppfattning, så vet man rätt bra
besked.- Han har naturligtvis ingenting emot att få USA-hjälp
i form av reda pengar, vapen och livsmedel – i all synnerhet
som han inte utfäst sig till någon motprestation!- men sen Sovjet
inställt sitt kalla krig mot honom är han kanske något mindre
beroende av västmakternas stöd än tidigare och låter dem nog
också veta det. Balkanpakten med Grekland och Turkiet uppger
ban naturligtvis inte- pakten har ju t. o. m. utvidgats till en militärpakt – men anslutning till Atlantpakten reflekterar han inte
på och än mindre på att godta västmaktsbaser i Jugoslavien.
Marskalk Tito är en skicklig diplomat, ingalunda oerfaren i
dubbelspel.
Ingen »personhändelse» torde efter den sovjetryske polischefen
Lavrentij Berias fall ett par månader efter Stalins död ha väckt
ett så oerhört uppseende som utrensningen av den jugoslaviske
»chefsteoretikern» Milovan Djilas, Titos högra hand och betrodde
vän. Det har redan skrivits tusentals spalter om den saken i världspressen och än flera blir det efterhand som alla papper kommer
på bordet. Men medan Beria likviderades på övligt sätt bakom
järnridån utan offentlighetens insyn, har rättegången (om den så
kan kallas) mot Djilas förts helt öppet inför de jugoslaviska kommunisternas centralkommitte och Borba har utförligt redogjort
för förhandlingarna, vilka slutade med att Djilas avlägsnades ur
centralkommitten, berövades alla funktioner i det kommunistiska
förbundet och tilldelades »en sista varning». Han har också måst
lämna sin ställning som talman i skupsjtinan (riksdagen). Men
han lever fortfarande och är på fri fot. Och står också kvar i partiet, märkligt att säga. Han har t. o. m. förunnats ett torftigt levebröd som tjänsteman vid ett bibliotek i Belgrad. (I förbigående:
jag mötte honom på gatan för några veckor sedan och ville impulsivt springa fram och trycka hans hand men hejdades av min
serbiske följeslagare: gör det inte, vi är kanske skuggade och ni
skulle bara kompromettera honom.)
Vad har då Milovan Djilas förbrutiU Han har, uppenbarligen
380
t ——–~—-~-:..··_________.:..L~–.._.._________
Jugoslavien- vart går du?
med Titos vetskap och inte utan dennes tysta gillande, skrivit en
hel del artiklar just i Borba, vilka till slut väckt en sådan förbittring hos mäktiga partipampar att Tito måst desavouera honom
och låta kättardomstolen träda i funktion. Och Djilas har på känt
moskovitiskt maner gjort avbön för sina kätterier. Med stöd av
nu tillgängliga dokument, vilka inte förelåg när »fallet Djilas»
först kommenterades i pressen, skall jag längre fram i denna :.trtikel närmare redogöra för detsamma, men först vill jag låta Djilas
själv komma till tals dels ordagrant och dels genom fritt referat
-ett mödosamt hopfogat koncentrat ur en mängd artiklar, vilka
låter innebörden av »statsteoretikerns» förkunnelse framstå fullt
klar.
Det hände härförleden i en stad i Jugoslavien, berättar Djilas,
att en man blev anhållen för »klassfientlig verksamhet» och i hans
bostad placerade den lokala partikommitten en arbetarfamilj. Men
den anhållnes hustru, en kvinna ur »intelligentsian», slog alarm
och protesterade: »så gör man inte i en rättsstat i n n a n dom har
fallit- och förresten är det m i t t hus». Hon klagade hos domstol
och domstolen gav henne rätt: arbetarfamiljen skulle utrymma
huset. Då tog det emellertid »hus i helsike» – för att uttrycka sig
vanvördigt – partifolket i staden (dvs. därvarande kommitte av
kommunistförbundet) satte sig på tvären och förhindrade(!) att beslutet verkställdes: inte skall man väl hålla en klassfiende om
ryggen och missunna en fattig arbetarfamilj, »vårt folk», en bostad!
Djilas krumbuktar litet inför den föga avundsvärda uppgiften
-som han säger- att försvara en reaktionär gentemot äkta kommunister, men han slår fast att därest laga domstols beslut, det
må se ut hur som helst, inte respekteras, så betyder det att man
accepterar en makt över och utanför lagen samt att man räknar
med två sorters medborgare, en sort för vilken lagen gäller och
en annan för vilken den inte gäller. Det är betänkligt att hyggligt
folk och ärliga förkämpar för socialismen på allvar kan mena att
i vissa fall deras uppfattning och vilja går utanpå lagen. Ty respekt för lag är grundförutsättning för den rättsstat som alla medvetna socialister måste kämpa för, om de vill förverkliga demokrati i samhällslivet.- Naturligtvis finns det många dåliga domstolar liksom det finns föråldrade och dåliga lagbestämmelser,
men det är bättre med dåliga lagar och domstolar, som dock tilllämpar lag, än med rent godtycke, och värst av allt är om p o l it i s k a instanser negligerar både lagar och domstolar. Lojalitet
381
—— -.- …-·…..____
,}
E. G. C. Brandt
mot laga domstols beslut, även om detta skulle vara bristfälligt
eller t. o. m. te sig som ren orätt i partimannens ögon, är absolut
nödvändig, om vi skall kunna undgå byråkrati och despotism. Vårt
samhälle och vår stat är ju på väg mot ett normalt demokratiskt
liv och då duger det inte att spela ut partifunktionärers subjektiva
uppfattning mot domstolarnas lagtillämpning. Under revolutionsåren, omedelbart efter kriget, kunde den rättvisa, som p a r t i e t
skipade, vara både nödvändig och gagnelig – för då hade vi ju
ingenting annat att gå efter. Men nu är allt annorlunda, de lagar
våra domstolar dömer efter är våra egna självstiftade objektiva
lagar. De kan som sagt vara bristfälliga- men de skall dock tilllämpas, ty det är det mindre onda. Om man tolererar två slags
rätt och två slags medborgare, kommer man aldrig fram till vare
sig socialism eller demokrati.
T. o. m. i kapitalistiska länder, som under lång tid sluppit en
rasande klasskamp, har man skapat respekt för lag och rätt och
därigenom skyddat den kapitalistiska samhällsordningen och kapitalistklassen för godtycke. Denna i mångt och mycket vrånga ordning, var dock o r d n i n g, och den har slagit djupa rötter i folksjälen, där den verkar med elementär kraft. Den är ett styrkebälte
även när den appellerar till fördomar. Vi kan inte undvara det
styrkebältet, och i en socialistisk stat skall vi åstadkomma ett
mycket bättre system än även det fullkomligaste kapitalistiska.
Ty lagbunden ordning kan den socialistiska staten minst av allt
undvara. En klarsynt kommunist måste kämpa för alla enskilda
medborgares (även de s. k. borgerligas) likhet inför lagen samtidigt
som han ideologiskt bekämpar den borgerligt-kapitalistiska åskådningen. Ytterligare agitation för revolution, socialism, kommunism
etc. kan vi saklöst undvara, ty revolutionen är nu avslutad och
socialismen går sin gilla gång i landet – men vad vi behöver det
är mera demokrati. Vi behöver komma ifrån de rester av stalinism
som ännu vidlåder vårt eget kommunistiska parti, vilket f. ö. inte
längre heter så utan De jugoslaviska kommunisternas förbundsen den dag vi bröt med Kominform. Partiet är inget självändamål
och det må gärna dö ut och ersättas med ett förbund av liktänkande människor, som frivilligt sluter sig samman och avböjer så-
väl kontroll uppifrån som fastslagna partilinjer. Ett sådant förbund skulle faktiskt förlora karaktären av »parti» och samtidigt
stärka det politiska medvetandet. Jugoslaverna har ingenting med
Sovjetunionen att göra och våra kommunister är inte heller några
lydiga stalinska betjänter. Stalin har förfalskat Lenins lära om
382
.·
Jugoslavien – vart går du?
staten och partiet, en lära som ingalunda gjorde anspråk på att
gälla som en evig sanning utan bara var ett arbetsprogram för en
begränsad tid. Den läran har Stalin gjort till en för alla tider
giltig dogm för att kunna förvandla partiet till en privilegierad
klass och göra staten till ett instrument för despotien för att utsuga folket. Stalin var den verklige kontrarevolutionären som
likviderade revolutionärerna, undertryckte den socialistiska kritiken och satte byråkraternas despoti i stället för de revolutionära
massornas demokrati.- De jugoslaviska kommunisternas förbund,
såsom det ännu är organiserat, betecknar en övervunnen ståndpunkt och kan i dag som är bara fördröja en sund utveckling som
motsvarar samhällets behov. Den tidsbestämda leninska parti- och
statstypen (»proletariatets diktatur», tydligen) har överlevt sig
själv och saknar varje berättigande eftersom förutsättningarna
för »revolution» inte längre finns i ett samhälle, där demokratien
börjat få liv. »Yrkesrevolutionärer» har vi ingen användning för
och knappast heller för yrkesmässiga partifunktionärer av allehanda slag. Demokratien avslöjar de verkliga fienderna till socialismen och visar att den nya fienden, byråkratismen, redan hunnit
bli farligare än den gamla fienden, kapitalismen. Är egentligen
centraliserade politiska organisationer längre nödvändiga~ Med
sysslolösa yrkesfunktionärer, som intalar sig att de måste »kontrollera» arbetet, »Övervaka» det rätta sinnelaget och »sporra» till
revolutionär aktivitet! Allt sådant kan undvaras. Men inte demokrati och medborgerlig frihet.
Den uppmärksamme läsaren behöver ingen pekpinne för att rätt
tolka Milovan Djilas’ i artikel efter artikel på mångahanda sätt
turnerade förkunnelse och för att förstå i vilket ideologiskt läger
Jugoslaviens f. d. förste statsteoretiker egentligen hör hemma.
(Många västerländska »demokraten, socialdemokrater och andra,
skulle ha gagn av att lyssna till honom! Må de begagna det tillfälle som nu bjuds.) Läsaren begriper också rätt väl att den dag
måste komma då den »äkta kommunisten» Djilas skulle få märka
vilka han stungit hade. Det märkliga är att han fick hållas så
länge – och att han ännu står kvar i partiet. Var har vi egentligen Tito~!
»Två om budet- skilj er åt!» Så låter det ibland på auktioner.
Här gäller ordet Jugoslaviens diktator. Det kom nämligen en dag
för den troende kommunisten Tito då han »ideologiskt» måste
skilja sig från stalinismen. Han ville egentligen inte men han blev
383
E. G. C. Brandt
så illa tvungen. Motsättningen mellan honom och Stalin berodde
inte på några »teorier» utan helt enkelt därpå att Tito ville vara
herre i eget hus medan Stalin ville regera också i Jugoslavien,
hävdande att Sovjetunionen är »alla arbetares» sanna fädernesland. Den istadige Tito uteslöts först ur den stalinska påvekyrkan
(Kominform) i juni 1948 och då han ändå inte föll till föga stadfästes exkommunikationen vid Kaminforms möte i november 1949.
Och därmed kom »ideologien» med i spelet. Det blev just två om
det kommunistiska budet, och Tito och hans »statsideologer» började förkunna att stalinismen var förfalskad marxism. Enligt den
rena marxistiska läran skulle ju staten efterhand »dö ut» – men
i Sovjet hade staten nått en aldrig tidigare i världshistorien skå-
dad centralisation och maktfullkomlighet, utnyttjad till folkets
förtryckande och utsugning! Tillbaka till Marx! blev alltså kommunisten Titos lösen. Både statsmakten och näringslivet skall decentraliseras!
Tito har verkligen åstadkommit en del i den riktningen, vilket
tillvunnit honom starka sympatier i Västerlandet. När år 1950 det
första lagförslaget om administrationens decentralisering framlades i skupsjtinan, höll Marskalken ett stort tal, vari han i anslutning till lärofadern förklarade att eftersom staten var en
produkt av klasskampen så skulle den dö ut så fort klasserna
upphört att existera, dvs. när det inte längre fanns någon anledning till förtryck. I Jugoslavien kunde man, menade Tito, iakttaga begynnelsen till statens utdöende i den påbörjade decentralisationen inom förvaltning och näringsliv samt i fabrikernas och
andra företags överlämnande till arbetare och anställda. -statsapparaten har också faktiskt i någon mån reducerats och uppluckrats genom att viktiga uppgifter överlåtits på mindre enheter,
distrikt och kommuner.
De ledande politikerna i Jugoslavien har varit ense om denna
»ideologi» och en utomordentlig propagandist för antistalinismen
har framför andra varit Titos gode vän och förtrogne Milovan
Djilas. Varför störtades han~ Därför att stats- och partimannen
Tito med det fina väderkornet svek honom när det började osa
hett från det ingalunda vanmäktiga kommunistiska partiet. Titos
»liberala» reformer kunde ju nog – såsom Tito, Djilas, Dedijer,
Kardelj, Rankovitj m. fl. åsyftade – försvaga ämbetsmannahierarkin, eventuellt plocka bort både ministerier och andra ämbeten
-men byråkraterna fick man därmed inte bukt med ty de
härledde sin makt från p a r t i e t. Och majoriteten inom detta
384
Jugoslavien – vart går du?
består än i dag av gammaldags, ortodoxa kommunister, som Tito
helt enkelt inte vågade utmana. Så fick han desavouera sin närmaste man och kanske bäste vän, Djilas, som djärvts angripa
dogmen att det är partiet som är den rätta representanten för
arbetarklassen och socialismen och därtill påstått att de tusen och
en koryfeerna i det kommunistiska systemet ingalunda alltid fått
sin makt och myndighet på grund av förtjänst och duglighet utan
snarast på grund av sin ställning inom partiet. Byråkratismens
rötter, säger Djilas, har vi att söka i det hårt disciplinerade och
strängt organiserade partiet, och därför föreslår han också såsom
radikalmedel mot det onda att partidisciplinen upphäves, partiarbetet inhiberas och de yrkesmässiga partifunktionerna avskaffas – »mera demokrati, större diskussionsfrihet, större respekt för
lag och rätt och ett friare urval vid tillsättning av administrativa och ekonomiska myndigheter».
Det är inget tvivel om att inte Djilas helst skulle ha velat slopa
det odemokratiska enpartisystemet men så långt har han naturligtvis inte vågat gå – då vore han ju utanför varje form av
»kommunism» – men han har alltså pläderat för en uppmjukning av de strama partibanden och för en stark begränsning av
partiets politiska inflytande. Och härvidlag har han faktiskt haft
Tito bakom sig, ty denne har aldrig givit avkall på den uppfattning som han klart och tydligt gav uttryck åt vid den mycket
omtalade och i processen mot Djilas åberopade »sjätte kommunistiska förbundskongressem, nämligen att partiets egentliga uppgift endast är »arbetarnas politiska fostran och förkovran av massornas socialistiska medvetande». Sannolikt skulle Tito trivas utmärkt väl med ställningen som »fäderneslandets fader» i en partilös stat.
Det är ett faktum att Tito haft förhandskännedom om innehållet i de tidningsartiklar i Borba som Djilas sedan »dömts» för;
han har själv sagt det under centralkommittens session men ursäktat sig med att han i hastigheten inte fick riktigt kläm på
kätterierna. Detta är säkert en nödlögn. Sanningen torde vara att
när Tito fick ordentligt klart för sig att Djilas och de övriga reformvännerna med västerländsk orientering hade den konservativa partiledningen emot sig, så vågade han inte riskera en konflikt med partimajoriteten. Partiapparaten är fortfarande hållfast och det är ju en självklar sak att hela härskaran av partifunktionärer ute i landet, vilka har partiet att tacka för sin maktställning, inte frivilligt lämnar den ifrån sig. – Dr Laszlo Hamori
385
E. G. C. Brandt
har i Samtid och Framtid (juni 1954) förebrått Djilas att han valt
en taktiskt felaktig utgångspunkt för sin kritik av partiet och
att han letts av småaktiga personliga motiv vid sina angrepp. Jag
vet mycket väl vad han åsyftar – en frän och ironisk artikel i
Borba i vilken han elakt apostroferar det nya »hovfruntimbret»,
partipamparnas enfaldiga och högfärdiga damer – men Djilas
kan ta förebråelsen med ro; även om han skonat fåfängan (att han
inte gjort det har glatt miljoner i Jugoslavien!) skulle partiet
ändock ha slagit alarm för hans fruktansvärda kätteriers skull.
Det har jag hört på »eljest välinformerat håll» i Belgrad.
Förhandlingarna vid det jugoslaviska kommunistförbundets
centralkommittes plenarsammanträde i början av detta år var visserligen offentliga- en mycket god sak- men ingalunda särskilt
uppbyggliga. Centralkommitten fungerade som kättardomstol enligt gammalt stalinskt mönster med de vanliga anklagelserna mot
den anklagade att han gått klassfiendens ärenden och skadat partiet och landet. Och brottslingen bekände på känt maner sin synd,
betygade nödvändigheten av enheten inom partiet och förklarade
att han helhjärtat underkastade sig dess beslut: Jag skall själv
rösta för resolutionen om jag bara får! Centralkommitten beslöt
enhälligt, »efter ingående diskussion och värdering av kamrat
Djilas’ ideologiskt-politiska åsikter och av hans förhållande under
de senaste månaderna» att fastslå att Djilas’ åsikter är totalt oförenliga med den sjätte kommunistkongressens politiska linje och
att han allvarligt skadat såväl kommunistförbundet som landets
intressen. Förty uteslutes bemälde Djilas ur Centralkommitten och
berövas alla funktioner inom De jugoslaviska kommunisternas
förbund samt tilldelas en sista varning! Men han blev inte dömd till
döden och, såsom meromnämnts, inte ens utesluten ur partiet, vilket bör noga observeras. Tito själv förklarade högtidligt, att »kamrat Djilas förvisso begått oerhörda fel med hänsyn till vår inre
enhet och högeligen skadat oss, och detta skall uttryckligen slås
fast, men vi får inte förfalla till den andra ytterligheten att kräva
att felande kamrater skall avlägsnas eller förintas … de skall få
tillfälle att inse sina fel och gottgöra dem … kamrat Djilas är en
äkta kommunist och därför kommer han att acceptera partiets
kritik och underkasta sig dess straff …»
Man lägge märke till att Tito (och Centralkommitten) undvikit
att följa det stalinska schemat med »trestegshopp» vid likvidering
av oppositionen: l. Vederbörande har skadat partiet och staten.
2. Han har gjort det med vett och vilja. 3. Han är en av »impera- 386
~—-~-~~~–·-·–·:’.;.____-~______::..:__,_________
Jugoslavien- vart gdr du?
listerna» köpt förrädare. Man har nöjt sig med det första steget.
Nu är emellertid Djilas störtad. Kättarprocessen mot honom har
förvisso skadat Titosgoodwill i Västerlandets ögon. Men det bryr
han sig kanske inte så mycket om sen han och Malenkov grävt ner
stridsyxan – åtminstone tillsvidare.
Dr Hämori menar att Tito och partiledningen varken förbereder
eller ens önskar något närmande till Sovjet och att framför allt
armen skulle vara motståndare till en närmandets politik. Professor Raditsa har en motsatt uppfattning och hävdar att majoriteten av generalerna med generalstabschefen Dapcevic i spetsen
är klart prorysk och ogillar samarbetet med Västmakterna. Sanningen är väl att opinionen är splittrad såväl inom militären som
inom partiet, varför Tito får öva sig i balansgång. Att Djilas har
många anhängare är han desto mindre okunnig om som han själv
sagt det.
Som ett litet apropå kan kanske följande episod få nämnas, den
är i skrivande stund bara halvannan månad gammal. I Serbien,
»nånstans», kom jag i samspråk med en ung stilig pojke, som jag
just beundrat i »kola» (den vackra nationella ringdansen). Utan
ringaste tvekan deklarerade han som Djilas-anhängare och försäkrade att hela den »vakna» ungdomen var orienterad åt samma
håll- förresten hade nog »infektionen» spritt sig också inom partiet, fastän partiapparaten fortfarande var fruktansvärt stark. –
Och allt detta vågar ni säga så här öppet och till en främling~!
-När de flesta tiger måste väl någon ha mod att säga sanningen,
svarade ynglingen med ett stolt kast på nacken. Vi serber är ett
frihetsälskande och nackstyvt folk och vi har demokratien i blodet. – J ag vände mig till den unge mannens kamrat med en vädjan: Och vad säger Ni~- Ingenting, men min vän här borde hålla
tand för tunga och inte i onödan röja sig. (Han sa just »i onödan»
och det gav mig något att tänka på.)
Sista ordet i den ideologiska uppgörelsen mellan »höger» och
»vänster» i Jugoslavien har säkerligen ännu inte blivit sagt. I
Titos stat råder en allvarlig konflikt mellan teori och verklighet,
mellan statens författning och partidiktaturen, mellan förvaltningens och näringslivets faktiska decentralisation och den starkt
centraliserade partiapparaten. Denna konflikt måste förr eller senare undanröjas.
29- 543448 Svensk Tidskrift 1954 387
–
. \ ’.
……. . –
Av E. G. C. BRANDT
DET är en allmän mening att efter Stalins död en viss avspänning förmärkts i relationerna öst-Väst (Sovjets diplomatiska
handlag bedöms i varje fall såsom mjukare än tillförne) men
ingen västerländsk statsman inbillar sig att någon väsentlig förändring skett i Kremls ut- och inrikespolitik. Men på en punkt,
en enda, har verkligen en radikal omorientering skett: Moskvas
inställning till Jugoslavien har blivit en annan än förr och därmed
har den världspolitiska situationen förändrats – den nya sovjetjugoslaviska politiken kommer förvisso att varaktigt influera
världspolitiken.
När Stalin, som av hjärtat avskydde Jugoslaviens självrådige
diktator Tito, i juni 1948 tvang Kollinform att utstöta rebellen ur
den kommunistiska kyrkan, begick han en oförlåtlig dumhet, förblindad av hat. Tito hade sannerligen ingen önskan att bryta med
världskommunismen, tvärtom har han städse bedyrat att han företräder den äkta, konsekventa marxismen och kommunismen, men
efter den stalinska bannlysningen hade han ju inget annat val än
att hävda sin egen linje, »titoismen» (en term som jag dock aldrig
hört i Jugoslavien!), vilken visat sig innebära ett allvarligt hot
mot Sovjets allenavälde i Kominform genom förkunnelsen och
praktiserandet av en nationell kommunism. Tito har oförfärat avböjt att degradera sitt fosterland till en rysk koloni, vars arme
och näringsliv i första hand skulle tjäna »moderlandets» intressen,
och denna hans inställning har verkat stimulerande på oppositionella element i satellitstaterna -varom flitiga utrensningsaktioner burit vittne. Stalins sista levnadsår fördystrades, till glädje
för den demokratiska världen, av ständiga revoltrörelser i drabantstaterna, vilka kvävdes genom terror: när Stalin inte kunde få
kättaren Titos huvud på ett fat fick han nöja sig med att dekapitera ofarligare motståndare, som kanske inte ens var »titoister».
Det är numera, fastän först på sistone, fullkomligt klarlagt att
»i tronens närhet» funnits män som starkt ogillat Stalins hatiska
377
– \..~-
E. G. C. Brandt
kortsynthet, och när den mera fruktade än älskade diktatorn väl
var borta omlades ögonblickligen Kremls jugoslaviska politik. Naturligtvis har vi inte några »regeringsbeslut» på den saken, några
offentliga kungörelser från politbyrån – sådant förekommer ju
inte i den kommunistiska världen – men järnridån kan inte utestänga alla tecken på en annalkande kursförändring, och männen
bakom ridån önskar det kanske inte heller. Bara en sådan småsak,
till synes, som denna är betecknande nog: dagen efter Stalins begravning berättade Pravda att Molotov hade mottagit Jugoslaviens charge d’affaires, vilken kondolerat med anledning av Stalins
frånfälle. Föga märkvärdigU Jo sannerligen, ty det var första
gången på många år som Pravda meddelat något från Jugoslavien
utom i samband med hotelser och förolämpningar!
Ett par dar efter Stalins jordfästning gjorde Tito sitt remarkabla
besök i London – minns man vilket uppseende det väckte! – vilket
borde ha erbjudit ett kärkommet tillfälle för Kreml att poängtera
de gamla beskyllningarna mot Tito att han för stora pengar sålt
sig till »de fascistiska imperialisterna» (jfr Sjdanovs ord den 28
juni 1948 på kominformmötet i Bukarest då Tito exkommunicerades: Tito är en avslöjad imperialist-spion)! Men Pravda, som har
egen korrespondent i London, omnämnde inte resan med ett enda
ord. Och från den tiden har överhuvud inga som helst angrepp på
Tito eller titoregimen förekommit i Pravda! Medan tidigare i alla
förstamaj-paroller (senast 1952) Titos »fascistband» ihågkommits
med utsökta oförskämdheter saknades varje anspelning på titoismen i förstamaj-uppropet 1953 – och sådan saknades jämväl den
l maj i år.
satellitstaterna har följt Kremls exempel! En fransk tidning
(Beipi) har roat sig med att uträkna hur många tidningsspalter
de kommunistiska huvudorganen i Prag, Budapest, Bukarest, Sofia
etc. ställt till Moskvas förfogande för bekämpande av titoismen,
och det blev åtskilliga tusental – men efter Stalins död förekommer inga angrepp utan på sin höjd en beskedlig kritik av nya
lagförslag o. d. i Jugoslavien. T. o. m. den hätska propagandan från
de jugoslaviska kommunistemigranterna (alltså stalintrogna) i
Sovjet och vasallstaterna har på Kremls order mildrats i allra
högsta grad; man har upphört med alla personliga förolämpningar
mot Tito och i stället koncentrerat sig på propaganda för återställande av de vänskapliga förbindelserna mellan folkdemokratierna
och Jugoslavien och för ett förnyat ekonomiskt och kulturellt samarbete.
378
Jugoslavien- vart går du?
Detta är i sanning någonting helt annat än de före Stalins död
ständigt återkommande uppmaningarna till uppror emot Tito,
vilka f. ö. ofta, på Stalins befallning, ackompanjerades av satellitstaternas truppsammandragningar vid de jugoslaviska gränserna!
Man erinrar sig Titos ständiga klagomål häröver liksom också
USA:s frikostiga subsidier åt den jugoslaviska statskassan för förstärkning av försvaret m. m. – en liten nätt summa på 500 miljoner dollar! Sedan mars i fjol är det slut på truppsammandragningar och gränsintermezzon. Slut också på alla av Sovjet iscensatta titoistprocesser i vasallstaterna liksom på Titos egna processer mot stalinspioner och kominformagenter. Och i dag som är
har de diplomatiska förbindelserna mellan Jugoslavien och Sovjet
och alla kominformstaterna för länge sen återupptagits i full utsträckning. Allting börjar se ut så normalt som helst, och det är
kanske inte att undra på om förfärade amerikanare börjar spörja
sig om inte kommunistkyrkan förbereder avfällingen Titos återupptagande i sin famn- och om inte den halva miljarden dollars
varit bortkastad på den dubbelbottnade filuren Tito.
Den f. d. jugoslaviske diplomaten Bogdan Raditsa, som bröt med
Tito terroråret 1946, försäkrar (i Samtid och Framtid mars 1954)
att han har bindande bevis för en hemlig allians mellan Sovjet
och Jugoslavien- initiativet skulle t. o. m. ha tagits av Tito. Vem
är väl jag att jag skulle våga sätta mig upp emot Rarlitsa-men
jag betvivlar i alla fall hans uppgifter. Inte en enda människa jag
talat med i Belgrad och annorstädes har hållit uppgiften om närmande mellan Sovjet och Jugoslavien för sannolik (man kan ju
ha sina »kanaler»). Vad man med visshet känner till är t. v. endast
de många ovannämnda tecknen på förbättrade relationer samt att
Tito faktiskt upphört att stå som den yppersta förkämpen för
anti-sovjetismen, med sitt exempel lockande vasallstaterna till
»titoism». Tito skulle m. a. o. själv inte längre vara titoist! Vid
slutuppgörelsen i den bekanta Djilas-affären förklarade han att
han var beredd till samarbete med alla länder i öst och väst, vilka
hade gemensamma intressen med Jugoslavien, »men vi vägrar att
prisge vår uppfattning om den rätta utvecklingen av vårt socialistiska system». Tito är och förblir kommunist men han kommer
aldrig att acceptera Jugoslaviens gamla ställning som Sovjets
vasallstat.
Vad Tito tänker om Västmakternas politiska system framgår
ganska tydligt av hans åthutning (under Djilasdebatten) av sådana
medborgare, som »av ruttna liberalistiska motiv uttalar sig för
379
E. G. C. Brandt
fullständig åsiktsfrihet». Citatet är autentiskt, hämtat ur Borba,
det officiella kommunistorganet. Det kan med fördel betraktas mot
bakgrunden av den artikel, som Titos förtrogne vän Vladimir
Dedijer efter de remarkabla händelserna i östtyskland den 17
juni 1953 publicerade i Borba: det står amerikanska imperialister
bakom upploppen och det hela går ut på att återinföra feodalismen! År detta också Titos egen uppfattning, så vet man rätt bra
besked.- Han har naturligtvis ingenting emot att få USA-hjälp
i form av reda pengar, vapen och livsmedel – i all synnerhet
som han inte utfäst sig till någon motprestation!- men sen Sovjet
inställt sitt kalla krig mot honom är han kanske något mindre
beroende av västmakternas stöd än tidigare och låter dem nog
också veta det. Balkanpakten med Grekland och Turkiet uppger
ban naturligtvis inte- pakten har ju t. o. m. utvidgats till en militärpakt – men anslutning till Atlantpakten reflekterar han inte
på och än mindre på att godta västmaktsbaser i Jugoslavien.
Marskalk Tito är en skicklig diplomat, ingalunda oerfaren i
dubbelspel.
Ingen »personhändelse» torde efter den sovjetryske polischefen
Lavrentij Berias fall ett par månader efter Stalins död ha väckt
ett så oerhört uppseende som utrensningen av den jugoslaviske
»chefsteoretikern» Milovan Djilas, Titos högra hand och betrodde
vän. Det har redan skrivits tusentals spalter om den saken i världspressen och än flera blir det efterhand som alla papper kommer
på bordet. Men medan Beria likviderades på övligt sätt bakom
järnridån utan offentlighetens insyn, har rättegången (om den så
kan kallas) mot Djilas förts helt öppet inför de jugoslaviska kommunisternas centralkommitte och Borba har utförligt redogjort
för förhandlingarna, vilka slutade med att Djilas avlägsnades ur
centralkommitten, berövades alla funktioner i det kommunistiska
förbundet och tilldelades »en sista varning». Han har också måst
lämna sin ställning som talman i skupsjtinan (riksdagen). Men
han lever fortfarande och är på fri fot. Och står också kvar i partiet, märkligt att säga. Han har t. o. m. förunnats ett torftigt levebröd som tjänsteman vid ett bibliotek i Belgrad. (I förbigående:
jag mötte honom på gatan för några veckor sedan och ville impulsivt springa fram och trycka hans hand men hejdades av min
serbiske följeslagare: gör det inte, vi är kanske skuggade och ni
skulle bara kompromettera honom.)
Vad har då Milovan Djilas förbrutiU Han har, uppenbarligen
380
t ——–~—-~-:..··_________.:..L~–.._.._________
Jugoslavien- vart går du?
med Titos vetskap och inte utan dennes tysta gillande, skrivit en
hel del artiklar just i Borba, vilka till slut väckt en sådan förbittring hos mäktiga partipampar att Tito måst desavouera honom
och låta kättardomstolen träda i funktion. Och Djilas har på känt
moskovitiskt maner gjort avbön för sina kätterier. Med stöd av
nu tillgängliga dokument, vilka inte förelåg när »fallet Djilas»
först kommenterades i pressen, skall jag längre fram i denna :.trtikel närmare redogöra för detsamma, men först vill jag låta Djilas
själv komma till tals dels ordagrant och dels genom fritt referat
-ett mödosamt hopfogat koncentrat ur en mängd artiklar, vilka
låter innebörden av »statsteoretikerns» förkunnelse framstå fullt
klar.
Det hände härförleden i en stad i Jugoslavien, berättar Djilas,
att en man blev anhållen för »klassfientlig verksamhet» och i hans
bostad placerade den lokala partikommitten en arbetarfamilj. Men
den anhållnes hustru, en kvinna ur »intelligentsian», slog alarm
och protesterade: »så gör man inte i en rättsstat i n n a n dom har
fallit- och förresten är det m i t t hus». Hon klagade hos domstol
och domstolen gav henne rätt: arbetarfamiljen skulle utrymma
huset. Då tog det emellertid »hus i helsike» – för att uttrycka sig
vanvördigt – partifolket i staden (dvs. därvarande kommitte av
kommunistförbundet) satte sig på tvären och förhindrade(!) att beslutet verkställdes: inte skall man väl hålla en klassfiende om
ryggen och missunna en fattig arbetarfamilj, »vårt folk», en bostad!
Djilas krumbuktar litet inför den föga avundsvärda uppgiften
-som han säger- att försvara en reaktionär gentemot äkta kommunister, men han slår fast att därest laga domstols beslut, det
må se ut hur som helst, inte respekteras, så betyder det att man
accepterar en makt över och utanför lagen samt att man räknar
med två sorters medborgare, en sort för vilken lagen gäller och
en annan för vilken den inte gäller. Det är betänkligt att hyggligt
folk och ärliga förkämpar för socialismen på allvar kan mena att
i vissa fall deras uppfattning och vilja går utanpå lagen. Ty respekt för lag är grundförutsättning för den rättsstat som alla medvetna socialister måste kämpa för, om de vill förverkliga demokrati i samhällslivet.- Naturligtvis finns det många dåliga domstolar liksom det finns föråldrade och dåliga lagbestämmelser,
men det är bättre med dåliga lagar och domstolar, som dock tilllämpar lag, än med rent godtycke, och värst av allt är om p o l it i s k a instanser negligerar både lagar och domstolar. Lojalitet
381
—— -.- …-·…..____
,}
E. G. C. Brandt
mot laga domstols beslut, även om detta skulle vara bristfälligt
eller t. o. m. te sig som ren orätt i partimannens ögon, är absolut
nödvändig, om vi skall kunna undgå byråkrati och despotism. Vårt
samhälle och vår stat är ju på väg mot ett normalt demokratiskt
liv och då duger det inte att spela ut partifunktionärers subjektiva
uppfattning mot domstolarnas lagtillämpning. Under revolutionsåren, omedelbart efter kriget, kunde den rättvisa, som p a r t i e t
skipade, vara både nödvändig och gagnelig – för då hade vi ju
ingenting annat att gå efter. Men nu är allt annorlunda, de lagar
våra domstolar dömer efter är våra egna självstiftade objektiva
lagar. De kan som sagt vara bristfälliga- men de skall dock tilllämpas, ty det är det mindre onda. Om man tolererar två slags
rätt och två slags medborgare, kommer man aldrig fram till vare
sig socialism eller demokrati.
T. o. m. i kapitalistiska länder, som under lång tid sluppit en
rasande klasskamp, har man skapat respekt för lag och rätt och
därigenom skyddat den kapitalistiska samhällsordningen och kapitalistklassen för godtycke. Denna i mångt och mycket vrånga ordning, var dock o r d n i n g, och den har slagit djupa rötter i folksjälen, där den verkar med elementär kraft. Den är ett styrkebälte
även när den appellerar till fördomar. Vi kan inte undvara det
styrkebältet, och i en socialistisk stat skall vi åstadkomma ett
mycket bättre system än även det fullkomligaste kapitalistiska.
Ty lagbunden ordning kan den socialistiska staten minst av allt
undvara. En klarsynt kommunist måste kämpa för alla enskilda
medborgares (även de s. k. borgerligas) likhet inför lagen samtidigt
som han ideologiskt bekämpar den borgerligt-kapitalistiska åskådningen. Ytterligare agitation för revolution, socialism, kommunism
etc. kan vi saklöst undvara, ty revolutionen är nu avslutad och
socialismen går sin gilla gång i landet – men vad vi behöver det
är mera demokrati. Vi behöver komma ifrån de rester av stalinism
som ännu vidlåder vårt eget kommunistiska parti, vilket f. ö. inte
längre heter så utan De jugoslaviska kommunisternas förbundsen den dag vi bröt med Kominform. Partiet är inget självändamål
och det må gärna dö ut och ersättas med ett förbund av liktänkande människor, som frivilligt sluter sig samman och avböjer så-
väl kontroll uppifrån som fastslagna partilinjer. Ett sådant förbund skulle faktiskt förlora karaktären av »parti» och samtidigt
stärka det politiska medvetandet. Jugoslaverna har ingenting med
Sovjetunionen att göra och våra kommunister är inte heller några
lydiga stalinska betjänter. Stalin har förfalskat Lenins lära om
382
.·
Jugoslavien – vart går du?
staten och partiet, en lära som ingalunda gjorde anspråk på att
gälla som en evig sanning utan bara var ett arbetsprogram för en
begränsad tid. Den läran har Stalin gjort till en för alla tider
giltig dogm för att kunna förvandla partiet till en privilegierad
klass och göra staten till ett instrument för despotien för att utsuga folket. Stalin var den verklige kontrarevolutionären som
likviderade revolutionärerna, undertryckte den socialistiska kritiken och satte byråkraternas despoti i stället för de revolutionära
massornas demokrati.- De jugoslaviska kommunisternas förbund,
såsom det ännu är organiserat, betecknar en övervunnen ståndpunkt och kan i dag som är bara fördröja en sund utveckling som
motsvarar samhällets behov. Den tidsbestämda leninska parti- och
statstypen (»proletariatets diktatur», tydligen) har överlevt sig
själv och saknar varje berättigande eftersom förutsättningarna
för »revolution» inte längre finns i ett samhälle, där demokratien
börjat få liv. »Yrkesrevolutionärer» har vi ingen användning för
och knappast heller för yrkesmässiga partifunktionärer av allehanda slag. Demokratien avslöjar de verkliga fienderna till socialismen och visar att den nya fienden, byråkratismen, redan hunnit
bli farligare än den gamla fienden, kapitalismen. Är egentligen
centraliserade politiska organisationer längre nödvändiga~ Med
sysslolösa yrkesfunktionärer, som intalar sig att de måste »kontrollera» arbetet, »Övervaka» det rätta sinnelaget och »sporra» till
revolutionär aktivitet! Allt sådant kan undvaras. Men inte demokrati och medborgerlig frihet.
Den uppmärksamme läsaren behöver ingen pekpinne för att rätt
tolka Milovan Djilas’ i artikel efter artikel på mångahanda sätt
turnerade förkunnelse och för att förstå i vilket ideologiskt läger
Jugoslaviens f. d. förste statsteoretiker egentligen hör hemma.
(Många västerländska »demokraten, socialdemokrater och andra,
skulle ha gagn av att lyssna till honom! Må de begagna det tillfälle som nu bjuds.) Läsaren begriper också rätt väl att den dag
måste komma då den »äkta kommunisten» Djilas skulle få märka
vilka han stungit hade. Det märkliga är att han fick hållas så
länge – och att han ännu står kvar i partiet. Var har vi egentligen Tito~!
»Två om budet- skilj er åt!» Så låter det ibland på auktioner.
Här gäller ordet Jugoslaviens diktator. Det kom nämligen en dag
för den troende kommunisten Tito då han »ideologiskt» måste
skilja sig från stalinismen. Han ville egentligen inte men han blev
383
E. G. C. Brandt
så illa tvungen. Motsättningen mellan honom och Stalin berodde
inte på några »teorier» utan helt enkelt därpå att Tito ville vara
herre i eget hus medan Stalin ville regera också i Jugoslavien,
hävdande att Sovjetunionen är »alla arbetares» sanna fädernesland. Den istadige Tito uteslöts först ur den stalinska påvekyrkan
(Kominform) i juni 1948 och då han ändå inte föll till föga stadfästes exkommunikationen vid Kaminforms möte i november 1949.
Och därmed kom »ideologien» med i spelet. Det blev just två om
det kommunistiska budet, och Tito och hans »statsideologer» började förkunna att stalinismen var förfalskad marxism. Enligt den
rena marxistiska läran skulle ju staten efterhand »dö ut» – men
i Sovjet hade staten nått en aldrig tidigare i världshistorien skå-
dad centralisation och maktfullkomlighet, utnyttjad till folkets
förtryckande och utsugning! Tillbaka till Marx! blev alltså kommunisten Titos lösen. Både statsmakten och näringslivet skall decentraliseras!
Tito har verkligen åstadkommit en del i den riktningen, vilket
tillvunnit honom starka sympatier i Västerlandet. När år 1950 det
första lagförslaget om administrationens decentralisering framlades i skupsjtinan, höll Marskalken ett stort tal, vari han i anslutning till lärofadern förklarade att eftersom staten var en
produkt av klasskampen så skulle den dö ut så fort klasserna
upphört att existera, dvs. när det inte längre fanns någon anledning till förtryck. I Jugoslavien kunde man, menade Tito, iakttaga begynnelsen till statens utdöende i den påbörjade decentralisationen inom förvaltning och näringsliv samt i fabrikernas och
andra företags överlämnande till arbetare och anställda. -statsapparaten har också faktiskt i någon mån reducerats och uppluckrats genom att viktiga uppgifter överlåtits på mindre enheter,
distrikt och kommuner.
De ledande politikerna i Jugoslavien har varit ense om denna
»ideologi» och en utomordentlig propagandist för antistalinismen
har framför andra varit Titos gode vän och förtrogne Milovan
Djilas. Varför störtades han~ Därför att stats- och partimannen
Tito med det fina väderkornet svek honom när det började osa
hett från det ingalunda vanmäktiga kommunistiska partiet. Titos
»liberala» reformer kunde ju nog – såsom Tito, Djilas, Dedijer,
Kardelj, Rankovitj m. fl. åsyftade – försvaga ämbetsmannahierarkin, eventuellt plocka bort både ministerier och andra ämbeten
-men byråkraterna fick man därmed inte bukt med ty de
härledde sin makt från p a r t i e t. Och majoriteten inom detta
384
Jugoslavien – vart går du?
består än i dag av gammaldags, ortodoxa kommunister, som Tito
helt enkelt inte vågade utmana. Så fick han desavouera sin närmaste man och kanske bäste vän, Djilas, som djärvts angripa
dogmen att det är partiet som är den rätta representanten för
arbetarklassen och socialismen och därtill påstått att de tusen och
en koryfeerna i det kommunistiska systemet ingalunda alltid fått
sin makt och myndighet på grund av förtjänst och duglighet utan
snarast på grund av sin ställning inom partiet. Byråkratismens
rötter, säger Djilas, har vi att söka i det hårt disciplinerade och
strängt organiserade partiet, och därför föreslår han också såsom
radikalmedel mot det onda att partidisciplinen upphäves, partiarbetet inhiberas och de yrkesmässiga partifunktionerna avskaffas – »mera demokrati, större diskussionsfrihet, större respekt för
lag och rätt och ett friare urval vid tillsättning av administrativa och ekonomiska myndigheter».
Det är inget tvivel om att inte Djilas helst skulle ha velat slopa
det odemokratiska enpartisystemet men så långt har han naturligtvis inte vågat gå – då vore han ju utanför varje form av
»kommunism» – men han har alltså pläderat för en uppmjukning av de strama partibanden och för en stark begränsning av
partiets politiska inflytande. Och härvidlag har han faktiskt haft
Tito bakom sig, ty denne har aldrig givit avkall på den uppfattning som han klart och tydligt gav uttryck åt vid den mycket
omtalade och i processen mot Djilas åberopade »sjätte kommunistiska förbundskongressem, nämligen att partiets egentliga uppgift endast är »arbetarnas politiska fostran och förkovran av massornas socialistiska medvetande». Sannolikt skulle Tito trivas utmärkt väl med ställningen som »fäderneslandets fader» i en partilös stat.
Det är ett faktum att Tito haft förhandskännedom om innehållet i de tidningsartiklar i Borba som Djilas sedan »dömts» för;
han har själv sagt det under centralkommittens session men ursäktat sig med att han i hastigheten inte fick riktigt kläm på
kätterierna. Detta är säkert en nödlögn. Sanningen torde vara att
när Tito fick ordentligt klart för sig att Djilas och de övriga reformvännerna med västerländsk orientering hade den konservativa partiledningen emot sig, så vågade han inte riskera en konflikt med partimajoriteten. Partiapparaten är fortfarande hållfast och det är ju en självklar sak att hela härskaran av partifunktionärer ute i landet, vilka har partiet att tacka för sin maktställning, inte frivilligt lämnar den ifrån sig. – Dr Laszlo Hamori
385
E. G. C. Brandt
har i Samtid och Framtid (juni 1954) förebrått Djilas att han valt
en taktiskt felaktig utgångspunkt för sin kritik av partiet och
att han letts av småaktiga personliga motiv vid sina angrepp. Jag
vet mycket väl vad han åsyftar – en frän och ironisk artikel i
Borba i vilken han elakt apostroferar det nya »hovfruntimbret»,
partipamparnas enfaldiga och högfärdiga damer – men Djilas
kan ta förebråelsen med ro; även om han skonat fåfängan (att han
inte gjort det har glatt miljoner i Jugoslavien!) skulle partiet
ändock ha slagit alarm för hans fruktansvärda kätteriers skull.
Det har jag hört på »eljest välinformerat håll» i Belgrad.
Förhandlingarna vid det jugoslaviska kommunistförbundets
centralkommittes plenarsammanträde i början av detta år var visserligen offentliga- en mycket god sak- men ingalunda särskilt
uppbyggliga. Centralkommitten fungerade som kättardomstol enligt gammalt stalinskt mönster med de vanliga anklagelserna mot
den anklagade att han gått klassfiendens ärenden och skadat partiet och landet. Och brottslingen bekände på känt maner sin synd,
betygade nödvändigheten av enheten inom partiet och förklarade
att han helhjärtat underkastade sig dess beslut: Jag skall själv
rösta för resolutionen om jag bara får! Centralkommitten beslöt
enhälligt, »efter ingående diskussion och värdering av kamrat
Djilas’ ideologiskt-politiska åsikter och av hans förhållande under
de senaste månaderna» att fastslå att Djilas’ åsikter är totalt oförenliga med den sjätte kommunistkongressens politiska linje och
att han allvarligt skadat såväl kommunistförbundet som landets
intressen. Förty uteslutes bemälde Djilas ur Centralkommitten och
berövas alla funktioner inom De jugoslaviska kommunisternas
förbund samt tilldelas en sista varning! Men han blev inte dömd till
döden och, såsom meromnämnts, inte ens utesluten ur partiet, vilket bör noga observeras. Tito själv förklarade högtidligt, att »kamrat Djilas förvisso begått oerhörda fel med hänsyn till vår inre
enhet och högeligen skadat oss, och detta skall uttryckligen slås
fast, men vi får inte förfalla till den andra ytterligheten att kräva
att felande kamrater skall avlägsnas eller förintas … de skall få
tillfälle att inse sina fel och gottgöra dem … kamrat Djilas är en
äkta kommunist och därför kommer han att acceptera partiets
kritik och underkasta sig dess straff …»
Man lägge märke till att Tito (och Centralkommitten) undvikit
att följa det stalinska schemat med »trestegshopp» vid likvidering
av oppositionen: l. Vederbörande har skadat partiet och staten.
2. Han har gjort det med vett och vilja. 3. Han är en av »impera- 386
~—-~-~~~–·-·–·:’.;.____-~______::..:__,_________
Jugoslavien- vart gdr du?
listerna» köpt förrädare. Man har nöjt sig med det första steget.
Nu är emellertid Djilas störtad. Kättarprocessen mot honom har
förvisso skadat Titosgoodwill i Västerlandets ögon. Men det bryr
han sig kanske inte så mycket om sen han och Malenkov grävt ner
stridsyxan – åtminstone tillsvidare.
Dr Hämori menar att Tito och partiledningen varken förbereder
eller ens önskar något närmande till Sovjet och att framför allt
armen skulle vara motståndare till en närmandets politik. Professor Raditsa har en motsatt uppfattning och hävdar att majoriteten av generalerna med generalstabschefen Dapcevic i spetsen
är klart prorysk och ogillar samarbetet med Västmakterna. Sanningen är väl att opinionen är splittrad såväl inom militären som
inom partiet, varför Tito får öva sig i balansgång. Att Djilas har
många anhängare är han desto mindre okunnig om som han själv
sagt det.
Som ett litet apropå kan kanske följande episod få nämnas, den
är i skrivande stund bara halvannan månad gammal. I Serbien,
»nånstans», kom jag i samspråk med en ung stilig pojke, som jag
just beundrat i »kola» (den vackra nationella ringdansen). Utan
ringaste tvekan deklarerade han som Djilas-anhängare och försäkrade att hela den »vakna» ungdomen var orienterad åt samma
håll- förresten hade nog »infektionen» spritt sig också inom partiet, fastän partiapparaten fortfarande var fruktansvärt stark. –
Och allt detta vågar ni säga så här öppet och till en främling~!
-När de flesta tiger måste väl någon ha mod att säga sanningen,
svarade ynglingen med ett stolt kast på nacken. Vi serber är ett
frihetsälskande och nackstyvt folk och vi har demokratien i blodet. – J ag vände mig till den unge mannens kamrat med en vädjan: Och vad säger Ni~- Ingenting, men min vän här borde hålla
tand för tunga och inte i onödan röja sig. (Han sa just »i onödan»
och det gav mig något att tänka på.)
Sista ordet i den ideologiska uppgörelsen mellan »höger» och
»vänster» i Jugoslavien har säkerligen ännu inte blivit sagt. I
Titos stat råder en allvarlig konflikt mellan teori och verklighet,
mellan statens författning och partidiktaturen, mellan förvaltningens och näringslivets faktiska decentralisation och den starkt
centraliserade partiapparaten. Denna konflikt måste förr eller senare undanröjas.
29- 543448 Svensk Tidskrift 1954 387
–
. \ ’.
……. . –