Österrike efter statsfördraget
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖSTERRIKE EFTER STATSFÖRDRAGET
Av dr ROBERT GRUBER (Wien)
SEDAN österrikiska parlamentet nu ratificerat det statsfördrag,
som undertecknades den 15 maj i Wien, väntar man, att de fyra
ockupationsmakterna under juli skola genomföra samma procedur.
Nittio dagar därefter skola samtliga främmande ockupationstrupper, mera än tio år efter »befrielsen» i maj 1945, ha utrymt landet.
På så sätt ser det ut, som om Wienregeringens länge närda önskan
att invigningen av de nyuppbyggda Operan och Burgteatern i november skall kunna försiggå i ett fritt Österrike.
Från statsfördraget har formellt friställts den förklaring av parlamentet om permanent neutralitet, som var Österrikes pris till
Sovjetunionen för dess äntliga godkännande av statsfördraget. Vilken roll kommer denna neutralitet att spela för Österrike och dess
grannar? Den omständigheten, att Sovjetunionen överallt i världen
synes vilja omge sig med en barriär av neutrala stater, vilket även
i Fjärran östern eftersträvas för Japan, ådagalägger den stora förändring, som Sovjetunionens utrikespolitik undergått i jämförelse
med de första efterkrigsåren. Då förstod Moskva att förskaffa sig
övervälde i de östliga randstaterna, senast 1948 över Tjeckoslovakien, vars befolkning visserligen alltid varit panslavistiskt sinnad,
men dock städse västeuropeiskt orienterad. Får man tro, att Sovjetunionen nu uppgivit sin tidigare expansionspolitik och försöker att
stabilisera sina vinningar bakom en gördel av neutrala stater framför järnridån?
För närvarande är det naturligtvis omöjligt att förutse utgången
av den planerade konferensen »på högsta nivå» mellan »de fyra
stora». Men man kan nog konstatera, att genom Parisfördragens
ratificering och genom de brittiska underhusvalens resultat Västmakternas front blivit så avsevärt stabiliserad, som man icke kunde
drömma om efter Europaarmens fatala fall i franska nationalförsamlingen den 30 augusti i fjol. Le Figaro i Paris skrev för en tid
sedan, att tillkomsten av en ny »cordon sanitair» mellan de två
stora maktblocken kunde ha någon nytta med sig, men icke finge
312
.~~———-~——~–~————~~————
lJsterrike efter statsfördraget
konstrueras så, att den bestode av block, utbrutna endast ur Västerns befästa positioner. Fara härför föreligger likväl icke, då
t. o. m. den socialdemokratiske ledaren Ollenhauer i Västtyskland är
ense med förbundskansler Adenauer därom, att ett återförenat
Tyskland icke kunde bli neutralt. Partisekreteraren i brittiska
Labour, Morgan Philips, gick till offensiv mot öster genom att nyligen på en kongress av Finlands socialdemokratiska parti i Helsingfors upptaga utrikesminister Dulles argument, att om ryssarna
ville åstadkomma ett neutralt bälte i Mellaneuropa, de borde göra
början med sina satelliter: Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. »Charity begins at home»! Vad Titos balanskonst beträffar att samtidigt hålla två järn i elden, så är det enligt
kommuniken den 2 juni i Belgrad efter det sovjetryska besöket,
ävenledes »på högsta nivå», i Jugoslavien tydligt, att han ingalunda
är villig att låta sitt land bli en sydöstlig hörnpelare i den av ryssarna åtrådda neutrala grupperingen.
Ifråga om Österrike förklarade president Eisenhower i det budskap han nyss riktade till senaten med anmodan om snabb ratificering av det österrikiska statsfördraget, att detta vore det första
militära återtåg, som Sovjetunionen gjort i Europa sedan 1945. I
likhet med Dulles hoppades han, att det befriade Österrike med
dess gränser till Tjeckoslovakien och Ungern skulle ge impulser
till dessa länder att söka följa grannens exempel och kräva större
rörelsefrihet. Sovjetunionens prestige bör också ha blivit lidande på
Chrustjevs blamerande avbön inför Tito. Vidare heter det i Eisenhowers budskap:
Österrike varken planerar eller önskar någon demilitariserad status
utan är berett att med alla till förfogande stäende militära medel försvara sin nyförvärvade frihet. Envar, som iakttagit österrikiska folkets
hällning under de sista tio åren, hyser heller icke minsta tvivel, att dessa
avsikter hos österrikiska regeringen motsvarar nationens vilja.
Man bör erinra om att det icke lyckats Sovjetunionen att, trots
de mest intensiva ansträngningar, förskaffa det kommunistiska partiet i Österrike mer än 5 % av vid valen avgivna röster.
Som bekant har Österrike sedan krigets slut styrts av en regering, sammansatt av de båda största partierna, det borgerliga katolska folkpartiet med 74 och socialdemokraterna med 73 mandat
i parlamentets andra kammare. Kommunisterna ha blott 4 mandat
och de övriga 14 tillhöra det vanmäktiga, speciellt tyskfärgade »oavhängighetspartieb. Koalitionspartierna skola bemöda sig att vinna
inträde i Europarådet liksom i Förenta Nationerna, vilket icke
313
~– il\·
,_. ”-·
—- ———-………
— —————————
Robert Gruber
heller torde möta motstånd från stormakterna. Det innebär en mycket vittgående modifikation för Österrikes del av den rigorösa
schweiziska neutraliteten, vilket också stämmer med den österrikiska uppfattningen, att österrikisk neutralitet skulle bli en ny
variant av neutralitetens särdeles mångtydiga begrepp.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av statsfördraget
har förbundskansler Raab framhållit, att därmed förknippade bördor säkerligen icke borde förringas, eftersom, frånsett oljeleveranser, under sex år Ryssland skulle erhålla varor till ett värde av över
en miljard schilling, dvs. över 200 miljoner kronor. Men det vore
uthärdligt med en budget, som balanserar på ca 23 miljarder schilling, särskilt som statsinkomsterna ständigt stiga. Pessimisterna
förgäta vidare, menade Raab, att tack vare den nuvarande – borgerlige- finansministern Kamitz’ skickliga finanspolitik hela österrikiska folkhushållet fått ett bärkraftigare fundament än tidigare.
statsfördraget medför även sådana fördelar, att österrikiska staten
i den tidigare ryska östzonen får förfoganderätt över sådana företag, som tidigare ryssarna konfiskerat och drivit utan att betala
skatter och tullavgälder till österrikiska staten. Vidare återfår
österrikiska staten alla oljefält och sjöfarten på Donau. »Visserligen
måste vi», sade Raab, »avstå en tredjedel av oljeproduktionen till
ryssarna, men förut fingo vi ingenting utan måste köpa minsta
kvantitet. Hädanefter disponera vi över två miljoner ton om året,
som utgöra ett stort plus för vår ekonomi.»
Österrikes nya krigsmakt har ej i statsfördraget ålagts någon
som helst begränsning i sin numerär eller i sättet för sin rekrytering, fastän den icke tillåtes bruka s. k. tyngre vapen. Koalitionspartierna ha enats om allmän värnplikt, fastän olösta tvisteämnen
uppkommit såsom tjänstetidens längd och valet mellan kader- eller
milisarme.
Så mycket större motsättningar äro att motse, då det gäller förvaltningen av de företag, som ryssarna skola överlämna. Dessa ha
hittills dirigerats av det ryska holdingbolaget USIA, och nu fordra
socialdemokraterna, att detta bolag skall övertas av staten och drivas i dess regi, medan folkpartiet vill låta den enskilda företagsamheten komma till sin rätt. Dessa meningsbrytningar skulle kunna
leda till koalitionens sammanbrott, om icke de heterogena partierna
inse, att även efter statsfördragets förverkligande deras sammanhållning är en nödvändighet. De betungande ekonomiska uppgifter,
som bida Österrike inom de närmaste sex åren och som kunna
vålla en betydande försämring av betalningsbalansen, skulle fram- 314
”:’
” ·:·~——————~———-~~———
6sterrike efter stalsfördraget
kalla svåra inrikespolitiska konflikter, därest icke kompromisserna
alltjämt kunde verkställas inom ramen av en fortsatt koalitionsregering. Det synes nämligen tämligen säkert, att genom det proportionella röstsättet i Österrike, de tvenne jämnstarka kompanjonerna näppeligen förmå tillkämpa sig en sådan säker och stor
majoritet, att den skulle kunna bilda parlamentariskt underlag för
den auktoritativa och handlingskraftiga regering, som Österrike nu
behöver. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse, att vissa
hetsiga angrepp mellan koalitionspartierna, särskilt från socialdemokraternas sida, under den första tiden efter statsfördragets
undertecknande nu givit vika för en mera besinningsfull och ansvarsmedveten stämning. Partiernas ledare ha yttrat, att det är
ingen mening att tvista om vilketdera partiet, som haft den största
förtjänsten av den utrikespolitiska framgången. Äran tillkommer
<>delat nationens oböjliga hållning, vilken fått ett lojalt och framgångsrikt uttryck i bägge partiernas gemensamma politik.
Jämväl den konflikt mellan Wienregeringen och västtyska förlmndsrepubliken, som seglade upp omedelbart efter statsfördragets
undertecknande i form av en protest från Bonn, att Österrike hade
prisgivit tysk privategendom, mojnade snart ut. I tidningen Rheinischer Merkur, som står Adenauer nära, skrev en känd västtysk
publicist, att det hade varit förmånligare, att istället för en protest
taktfullt föreslå en förhandling, helst som österrikiska regeringen
är obetingat villig att vid lämplig tidpunkt uppta en diskussion om
dessa komplicerade äganderättsfrågor.
Förutom till detta måttfulla västtyska yttrande, som beaktar de
urgamla historiska och kulturella banden mellan Österrike och
’Tyskland, må påpekas, att genom liberalisering av den österrikiska
importen införseln från Västtyskland har stigit mera än från något
annat land, såsom fallet också varit i Sverige. Ungefär 40 % av
sin import hämtar Österrike sålunda från Västtyskland, dit det
:skickar 25 % av sin export, vilket motsvaras av att Österrikes roll
i den västtyska utrikeshandeln statistiskt spelar en allt större roll.
Neutralitetstanken är för Österrike, vars historiska traditioner äro
rotade i den forna kejserliga stormakten, något fullkomligt nytt.
På den grund må det vara på sin plats att här citera en pressröst
från Schweiz, vars neutralitet skall tjäna som modell för den österrikiska. I den ansedda tidningen Bund i Bern lästes nyligen
Kommer Österrikes folk att även efter de främmande besättningstruppernas avmarsch kunna bevara samma ståndaktighet som under de sista
tio åren? Detta spörsmäl kan icke vara likgiltigt för oss schweizare, som
315
Robert Gruber
för sjutton år sedan vid Hitlers inmarsch upplevde, vad det betyder, att
en självständig stat vid vår gräns försvinner. Man bör och måste ha förtroende till Österrike! Ett folk, hos vilket ännu minnena av krigen mot
turkarna äro levande och som nyss varit med om nazismens välde och
skräckscenerna vid krigsslutet 1945 och som dessutom vet, att dess land
ligger framför en väldig militärmakts bastioner måste anstränga sig till
det yttersta för att icke överrumplas för andra gången…. såtillvida rör
sig Österrike med sin neutralitetsförklaring icke på okänd mark som den
beprövade schweiziska neutralitetens folkrättsliga teori och politiska praxis
ställer en rik fond av erfarenhet till dess förfogande. Avgörande för en
stats varaktiga neutrala hållning är neutralitetens förankring i hela folkets
tänkesätt …
För det sätt varpå man uppfattar neutraliteten i Österrike är det
betecknande att man där ingalunda gillar Moskvas eventuella planer på ett brett bälte av neutrala stater mellan öst och väst. I norr
och öster omgivet av »folkdemokratier», har Österrike fastmera
stort intresse av att västerut ha ett starkt Tyskland till granne.
Utan minsta tvivel har Österrike Parisfördragens ratificering och
Västtysklands rätt att upprusta att tacka för att Moskva kommit
på andra tankar beträffande statsfördraget. Utan detta flankskydd
skulle även Schweiz sakna de strategiska förutsättningarna för att
i ett krig kunna förbli neutralt.
Efter Österrikes frigörelse kan man även vänta sig en ny fas i
den segslitna dragkampen om Sydtyrolen. Italien har försökt fasthålla vid att efter fördraget mellan Rom och Wien hösten 1946,
som skulle garantera tyskhetens fortsatta nationella existens i Sydtyrolen, detta problem blivit slutgiltigt löst. Men denna uppfattning
stöter på bestämt motstånd i Wien, som söker förmå västmakterna
att påverka Rom att också i praktiken efterleva fördragets paragrafer som hittills icke skett. I Rom borde dock Scelbas regering
inse att Sydtyrolens tysktalande bönder äro ett bålverk mot kommunistisk infiltration, medan de massor av arbetare och lägre
tjänstemän, ditskickade från särskilt Syditalien för att forcera avtyskningen, som rotlösa i sitt nya hem ofta falla offer för de italienska bolsjevikernas demagogiska agitation.
316
Av dr ROBERT GRUBER (Wien)
SEDAN österrikiska parlamentet nu ratificerat det statsfördrag,
som undertecknades den 15 maj i Wien, väntar man, att de fyra
ockupationsmakterna under juli skola genomföra samma procedur.
Nittio dagar därefter skola samtliga främmande ockupationstrupper, mera än tio år efter »befrielsen» i maj 1945, ha utrymt landet.
På så sätt ser det ut, som om Wienregeringens länge närda önskan
att invigningen av de nyuppbyggda Operan och Burgteatern i november skall kunna försiggå i ett fritt Österrike.
Från statsfördraget har formellt friställts den förklaring av parlamentet om permanent neutralitet, som var Österrikes pris till
Sovjetunionen för dess äntliga godkännande av statsfördraget. Vilken roll kommer denna neutralitet att spela för Österrike och dess
grannar? Den omständigheten, att Sovjetunionen överallt i världen
synes vilja omge sig med en barriär av neutrala stater, vilket även
i Fjärran östern eftersträvas för Japan, ådagalägger den stora förändring, som Sovjetunionens utrikespolitik undergått i jämförelse
med de första efterkrigsåren. Då förstod Moskva att förskaffa sig
övervälde i de östliga randstaterna, senast 1948 över Tjeckoslovakien, vars befolkning visserligen alltid varit panslavistiskt sinnad,
men dock städse västeuropeiskt orienterad. Får man tro, att Sovjetunionen nu uppgivit sin tidigare expansionspolitik och försöker att
stabilisera sina vinningar bakom en gördel av neutrala stater framför järnridån?
För närvarande är det naturligtvis omöjligt att förutse utgången
av den planerade konferensen »på högsta nivå» mellan »de fyra
stora». Men man kan nog konstatera, att genom Parisfördragens
ratificering och genom de brittiska underhusvalens resultat Västmakternas front blivit så avsevärt stabiliserad, som man icke kunde
drömma om efter Europaarmens fatala fall i franska nationalförsamlingen den 30 augusti i fjol. Le Figaro i Paris skrev för en tid
sedan, att tillkomsten av en ny »cordon sanitair» mellan de två
stora maktblocken kunde ha någon nytta med sig, men icke finge
312
.~~———-~——~–~————~~————
lJsterrike efter statsfördraget
konstrueras så, att den bestode av block, utbrutna endast ur Västerns befästa positioner. Fara härför föreligger likväl icke, då
t. o. m. den socialdemokratiske ledaren Ollenhauer i Västtyskland är
ense med förbundskansler Adenauer därom, att ett återförenat
Tyskland icke kunde bli neutralt. Partisekreteraren i brittiska
Labour, Morgan Philips, gick till offensiv mot öster genom att nyligen på en kongress av Finlands socialdemokratiska parti i Helsingfors upptaga utrikesminister Dulles argument, att om ryssarna
ville åstadkomma ett neutralt bälte i Mellaneuropa, de borde göra
början med sina satelliter: Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. »Charity begins at home»! Vad Titos balanskonst beträffar att samtidigt hålla två järn i elden, så är det enligt
kommuniken den 2 juni i Belgrad efter det sovjetryska besöket,
ävenledes »på högsta nivå», i Jugoslavien tydligt, att han ingalunda
är villig att låta sitt land bli en sydöstlig hörnpelare i den av ryssarna åtrådda neutrala grupperingen.
Ifråga om Österrike förklarade president Eisenhower i det budskap han nyss riktade till senaten med anmodan om snabb ratificering av det österrikiska statsfördraget, att detta vore det första
militära återtåg, som Sovjetunionen gjort i Europa sedan 1945. I
likhet med Dulles hoppades han, att det befriade Österrike med
dess gränser till Tjeckoslovakien och Ungern skulle ge impulser
till dessa länder att söka följa grannens exempel och kräva större
rörelsefrihet. Sovjetunionens prestige bör också ha blivit lidande på
Chrustjevs blamerande avbön inför Tito. Vidare heter det i Eisenhowers budskap:
Österrike varken planerar eller önskar någon demilitariserad status
utan är berett att med alla till förfogande stäende militära medel försvara sin nyförvärvade frihet. Envar, som iakttagit österrikiska folkets
hällning under de sista tio åren, hyser heller icke minsta tvivel, att dessa
avsikter hos österrikiska regeringen motsvarar nationens vilja.
Man bör erinra om att det icke lyckats Sovjetunionen att, trots
de mest intensiva ansträngningar, förskaffa det kommunistiska partiet i Österrike mer än 5 % av vid valen avgivna röster.
Som bekant har Österrike sedan krigets slut styrts av en regering, sammansatt av de båda största partierna, det borgerliga katolska folkpartiet med 74 och socialdemokraterna med 73 mandat
i parlamentets andra kammare. Kommunisterna ha blott 4 mandat
och de övriga 14 tillhöra det vanmäktiga, speciellt tyskfärgade »oavhängighetspartieb. Koalitionspartierna skola bemöda sig att vinna
inträde i Europarådet liksom i Förenta Nationerna, vilket icke
313
~– il\·
,_. ”-·
—- ———-………
— —————————
Robert Gruber
heller torde möta motstånd från stormakterna. Det innebär en mycket vittgående modifikation för Österrikes del av den rigorösa
schweiziska neutraliteten, vilket också stämmer med den österrikiska uppfattningen, att österrikisk neutralitet skulle bli en ny
variant av neutralitetens särdeles mångtydiga begrepp.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av statsfördraget
har förbundskansler Raab framhållit, att därmed förknippade bördor säkerligen icke borde förringas, eftersom, frånsett oljeleveranser, under sex år Ryssland skulle erhålla varor till ett värde av över
en miljard schilling, dvs. över 200 miljoner kronor. Men det vore
uthärdligt med en budget, som balanserar på ca 23 miljarder schilling, särskilt som statsinkomsterna ständigt stiga. Pessimisterna
förgäta vidare, menade Raab, att tack vare den nuvarande – borgerlige- finansministern Kamitz’ skickliga finanspolitik hela österrikiska folkhushållet fått ett bärkraftigare fundament än tidigare.
statsfördraget medför även sådana fördelar, att österrikiska staten
i den tidigare ryska östzonen får förfoganderätt över sådana företag, som tidigare ryssarna konfiskerat och drivit utan att betala
skatter och tullavgälder till österrikiska staten. Vidare återfår
österrikiska staten alla oljefält och sjöfarten på Donau. »Visserligen
måste vi», sade Raab, »avstå en tredjedel av oljeproduktionen till
ryssarna, men förut fingo vi ingenting utan måste köpa minsta
kvantitet. Hädanefter disponera vi över två miljoner ton om året,
som utgöra ett stort plus för vår ekonomi.»
Österrikes nya krigsmakt har ej i statsfördraget ålagts någon
som helst begränsning i sin numerär eller i sättet för sin rekrytering, fastän den icke tillåtes bruka s. k. tyngre vapen. Koalitionspartierna ha enats om allmän värnplikt, fastän olösta tvisteämnen
uppkommit såsom tjänstetidens längd och valet mellan kader- eller
milisarme.
Så mycket större motsättningar äro att motse, då det gäller förvaltningen av de företag, som ryssarna skola överlämna. Dessa ha
hittills dirigerats av det ryska holdingbolaget USIA, och nu fordra
socialdemokraterna, att detta bolag skall övertas av staten och drivas i dess regi, medan folkpartiet vill låta den enskilda företagsamheten komma till sin rätt. Dessa meningsbrytningar skulle kunna
leda till koalitionens sammanbrott, om icke de heterogena partierna
inse, att även efter statsfördragets förverkligande deras sammanhållning är en nödvändighet. De betungande ekonomiska uppgifter,
som bida Österrike inom de närmaste sex åren och som kunna
vålla en betydande försämring av betalningsbalansen, skulle fram- 314
”:’
” ·:·~——————~———-~~———
6sterrike efter stalsfördraget
kalla svåra inrikespolitiska konflikter, därest icke kompromisserna
alltjämt kunde verkställas inom ramen av en fortsatt koalitionsregering. Det synes nämligen tämligen säkert, att genom det proportionella röstsättet i Österrike, de tvenne jämnstarka kompanjonerna näppeligen förmå tillkämpa sig en sådan säker och stor
majoritet, att den skulle kunna bilda parlamentariskt underlag för
den auktoritativa och handlingskraftiga regering, som Österrike nu
behöver. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse, att vissa
hetsiga angrepp mellan koalitionspartierna, särskilt från socialdemokraternas sida, under den första tiden efter statsfördragets
undertecknande nu givit vika för en mera besinningsfull och ansvarsmedveten stämning. Partiernas ledare ha yttrat, att det är
ingen mening att tvista om vilketdera partiet, som haft den största
förtjänsten av den utrikespolitiska framgången. Äran tillkommer
<>delat nationens oböjliga hållning, vilken fått ett lojalt och framgångsrikt uttryck i bägge partiernas gemensamma politik.
Jämväl den konflikt mellan Wienregeringen och västtyska förlmndsrepubliken, som seglade upp omedelbart efter statsfördragets
undertecknande i form av en protest från Bonn, att Österrike hade
prisgivit tysk privategendom, mojnade snart ut. I tidningen Rheinischer Merkur, som står Adenauer nära, skrev en känd västtysk
publicist, att det hade varit förmånligare, att istället för en protest
taktfullt föreslå en förhandling, helst som österrikiska regeringen
är obetingat villig att vid lämplig tidpunkt uppta en diskussion om
dessa komplicerade äganderättsfrågor.
Förutom till detta måttfulla västtyska yttrande, som beaktar de
urgamla historiska och kulturella banden mellan Österrike och
’Tyskland, må påpekas, att genom liberalisering av den österrikiska
importen införseln från Västtyskland har stigit mera än från något
annat land, såsom fallet också varit i Sverige. Ungefär 40 % av
sin import hämtar Österrike sålunda från Västtyskland, dit det
:skickar 25 % av sin export, vilket motsvaras av att Österrikes roll
i den västtyska utrikeshandeln statistiskt spelar en allt större roll.
Neutralitetstanken är för Österrike, vars historiska traditioner äro
rotade i den forna kejserliga stormakten, något fullkomligt nytt.
På den grund må det vara på sin plats att här citera en pressröst
från Schweiz, vars neutralitet skall tjäna som modell för den österrikiska. I den ansedda tidningen Bund i Bern lästes nyligen
Kommer Österrikes folk att även efter de främmande besättningstruppernas avmarsch kunna bevara samma ståndaktighet som under de sista
tio åren? Detta spörsmäl kan icke vara likgiltigt för oss schweizare, som
315
Robert Gruber
för sjutton år sedan vid Hitlers inmarsch upplevde, vad det betyder, att
en självständig stat vid vår gräns försvinner. Man bör och måste ha förtroende till Österrike! Ett folk, hos vilket ännu minnena av krigen mot
turkarna äro levande och som nyss varit med om nazismens välde och
skräckscenerna vid krigsslutet 1945 och som dessutom vet, att dess land
ligger framför en väldig militärmakts bastioner måste anstränga sig till
det yttersta för att icke överrumplas för andra gången…. såtillvida rör
sig Österrike med sin neutralitetsförklaring icke på okänd mark som den
beprövade schweiziska neutralitetens folkrättsliga teori och politiska praxis
ställer en rik fond av erfarenhet till dess förfogande. Avgörande för en
stats varaktiga neutrala hållning är neutralitetens förankring i hela folkets
tänkesätt …
För det sätt varpå man uppfattar neutraliteten i Österrike är det
betecknande att man där ingalunda gillar Moskvas eventuella planer på ett brett bälte av neutrala stater mellan öst och väst. I norr
och öster omgivet av »folkdemokratier», har Österrike fastmera
stort intresse av att västerut ha ett starkt Tyskland till granne.
Utan minsta tvivel har Österrike Parisfördragens ratificering och
Västtysklands rätt att upprusta att tacka för att Moskva kommit
på andra tankar beträffande statsfördraget. Utan detta flankskydd
skulle även Schweiz sakna de strategiska förutsättningarna för att
i ett krig kunna förbli neutralt.
Efter Österrikes frigörelse kan man även vänta sig en ny fas i
den segslitna dragkampen om Sydtyrolen. Italien har försökt fasthålla vid att efter fördraget mellan Rom och Wien hösten 1946,
som skulle garantera tyskhetens fortsatta nationella existens i Sydtyrolen, detta problem blivit slutgiltigt löst. Men denna uppfattning
stöter på bestämt motstånd i Wien, som söker förmå västmakterna
att påverka Rom att också i praktiken efterleva fördragets paragrafer som hittills icke skett. I Rom borde dock Scelbas regering
inse att Sydtyrolens tysktalande bönder äro ett bålverk mot kommunistisk infiltration, medan de massor av arbetare och lägre
tjänstemän, ditskickade från särskilt Syditalien för att forcera avtyskningen, som rotlösa i sitt nya hem ofta falla offer för de italienska bolsjevikernas demagogiska agitation.
316