Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄSTMAKTERNAS FÖRSVARSPLANER
I BELGIEN OCH HOLLAND 1939-40
Av major LENNART VON HEIJNE
BLAND allmänna faktorer av betydelse vid det slutliga uppgö-
randet av försvarsplaner för krigsfall mot Tyskland må framhållas:
Frankrikes helt naturliga åstundan att redan från början kunna
förlägga kriget utanför det egna landets gränser.
Belgiens och Hollands strävan att vidhålla en strikt neutralitet
innefattande även långt gående vägran till varje form av militärt
samarbete med England och Frankrike.
Holland och Belgien hade i flera avseenden likartade försvarsproblem. Båda länderna förde neutralitetspolitik och avsågo att i
det längsta undvika bliva inblandade i en stormaktskonflikt. Då
utsikterna syntes små att ensamma kunna motstå allvarligare
tyskt anfall var sedan långt tillbaka upprätthållandet av brohuvuden skyddande de stora hamnarna vid Rhen- och scheldemynningarna för förbindelsen västerut det primära i bägge ländernas försvarssystem. Vad resurserna därutöver medgåvo kunde
användas för framskjutandet av försvaret till övriga delar av resp.
länder.
Politiskt stod före första världskriget Holland med sin övervä-
gande germanska befolkning närmare Tyskland, under det att Belgien med både flamländare och valloner var mera dock icke odelat
på den franska sidan. I militärt avseende tog sig detta uttryck
bl. a. i att något samordnande av försvarssystemen för gemensamt
försvar mot Tyskland icke förekom. Tvärtom sökte t. ex. Holland
befästa sin del av Rhenmynningen, varigenom sjöförbindelsen,
icke minst västmakternas, med Antwerpen skulle kunna behärskas
(Vlissingen-frågan åren närmast före 1914) och Belgien utförde
även längs västra delen av sin nordostgräns försvarsanläggningar,
400
JE.
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
vilka visserligen angåvos vara avsedda att skydda vänstra flanken av belgarnas del av Maas-linjen men också voro riktade mot
Holland. Båda länderna voro självfallet helt inställda på försvar.
Deras utförda befästningssystem återspegla därför ganska väl de
gällande operationsplanerna.
Spärrandet av den direkta gränsen mellan Frankrike och Tyskland genom Maginot- resp. siegfriedlinjerna ökade sannolikheten
för att offensiv i större skala från endera stormaktssidan skulle
framföras utanför dessa befästningslinjer. Därigenom blevo utsikterna för i synnerhet Belgien men även för Holland att kunna förbliva neutrala allt mindre.
401
.-.JLennart von Heijne
Holland.
Det system för fasta försvaret som var gällande ända till 1940
daterar sig i modernare form i stort sett från början av 1870-talet.
Grundprincipen var centralförsvar såsom det enda möjliga med
hänsyn till landets geografi och resurser i övrigt. Ett försvar på
detta sätt skulle omfatta provinserna Nord- och Syd-Holland med
de viktiga hamnarna Amsterdam och Rotterdam samt spärrandet
av inloppet till ljsel-Meer (f. d. Zuider-See) vid örlogsbasen Den
Helder. Detta blev »Festung Holland», vars huvudfront 1940 gick
från Ijsel-Meers södra del i sydlig riktning mot Lek och därifrån
till kusten.
Längre österut fanns Grebbe-linien (namnet efter det vid Lek
belägna lilla historiska slottet Grebbe ung. 24 km väster Arnhem)
sträckande sig från sydöstra hörnet av ljsel-Meer söderut till
Waal och därifrån i huvudsak följande nyssnämnda flod i riktning mot Vlissingen. Längs Ijsel utfördes även en ställning, dock
av enklare slag. Med viss anslutning till Grebbe-linjen hade i landets sydöstra del förberetts Peel-linjen. Det stora myrområdet Peel
i provinsen Nord-Brabant bildade därvid ett ganska avsevärt hinder. Något mera direkt samarbete med belgarna i fråga om nyssnämnda försvarslinje torde icke hava förekommit. Detta var bl. a.
en av orsakerna till den lucka som fanns mellan belgiska och holländska försvarssystemen och vilken i sinom tid kom tyskarna till
godo (se vidare). För den långa, helt öppna gränsen mot Tyskland
kunde Holland rimligen icke avse annat än gränsbevakning.
Framför Festung Holland och delvis även Grebbe-linjen kunde
avsevärda terrängområden på sidan om järnvägarna och de stora
chansseerna sättas under vatten. Ett enligt rådande uppfattning
»normalt» anfallsförfarande med marktrupper mot nyssnämnda
försvarslinjer skulle säkerligen vara förenat med betydande svå-
righeter. Därför måste tyskarna söka utfinna annat sätt. Detta
blev uppbrytande inifrån av Festung Holland.
De närmare östra gränsen belägna broförbindelserna voro 1940
förberedda till förstöring och man hann i allmänhet förstöra dem
vid det tyska anfallet. Däremot hade icke tillräckliga förberedelser
vidtagits för spärrandet av vissa viktiga broar inne i landet (bl. a.
Moerdijk, Rotterdam). Detta kom att få nära nog avgörande betydelse (se vidare).
Av här angivna försvarsställningar kan 1940 endast Festung
Holland sägas hava varit mera fullständigt och modernt utbyggd,
de andra voro i alltför stora delar otillräckliga.
402
..
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
Belgien.
stommen i landets fasta försvarssystem grundade sig sedan
gammalt på Antwerpenställningen, under årens lopp utsträckt till
Antwerpen-Gent (Schelde-linjen), samt fästningarna Liege och
Namur (Maas-linjen). Efter första världskriget fullbordades Albertkanalen med tillhörande befästningar och vid krigsutbrottet
1939 återupptogs Dyle-linjen (Antwerpen-Namur, även benämnd
K-W-linjen efter fortet Koningshoyckt vid Antwerpen och
Wavre). Härutöver tillkommo enklare gränsspärrar i Ardennerna.
Avsevärda kostnader hade under åren före 1940 nedlagts på befästningar av olika slag i de nu angivna försvarslinjerna, bl. a. vid
Albertkanalens östra del, på nord- och ostfronterna av Liege (fyra
nya fort, däribland det bekanta Eben-Emael längst i norr) samt i
Dyle-linjen. Den belgiske generalen Michiels säger i sitt nedan angivna arbete att utförda anläggningar på det hela taget väl motsvarade tidens taktiska åsikter. Den engelska och franska kritiken
är icke lika gynnsam. Härtill må anföras att de belgiska befästningarna, liksom fallet ofta är i mindre stater, voro, även om i
princip »riktiga», dock alldeles otillräckliga att motstå skickligt
ledda anfall av välövade stormaktstrupper. Om dessutom under
långa beredskapsperioder den militära utbildningen får stå tillbaka för mera populära arbeten torde styrkan hos förberedda försvarslinjer knappast ökas.
Det franska efter första världskriget framställda önskemålet
att Maginotlinjen skulle fortsättas genom Belgien mot Antwerpen
tillmötesgicks tidigare icke i den omfattning fransmännen ville.
Detta berodde icke endast på de stora kostnaderna, den allmänna
krigströttheten och strävan till neutralitet. Här inverkade även
motsättningen mellan valloner och flamländare, vilka senare voro
föga villiga bekosta och utföra befästningar för franska intressen.
Krigsutbrottet 1939 ändrade detta läge, då genom Dyle-linjen anslutning nu kunde ske från Namur längs Maas till den franska försvarsgrupperingen. Då det tyska anfallet kom, funnos dock inga
befästningar av betydelse mellan Namur och franska gränsen.
Det sedan första världskriget bestående militärfördraget med
Frankrike utlöpte 1936 och blev icke förnyat av Belgien, vars
ledning inför den alltmer hotande stormaktskonflikten ansåg att
landet borde upprätthålla en strikt neutralitet och icke binda sig
åt något håll. Trots upprepade framställningar från Frankrikes
sida ville därför Belgien icke inlåta sig på några fullständigare
militära förhandlingar i fråga om gemensamt uppträdande gent
30- 543448 Svensk Tidskrift 1954
403
Lennart von Heijne
emot Tyskland. Ännu så sent som våren 1940 vägrade de ledande
belgiska generalerna (generalstabschefen Michiels och konung
Leopolds stabschef och militäre rådgivare van Overstraaten) att
lämna fransmännen annat än allmänna och vaga uppgifter om de
belgiska planerna (enl. nedan angivna La campagne de France).
Konungen som högste befälhavare fick naturligtvis en stor del av
skulden härför och redan nu torde grunden hava lagts till den då-
liga press han efter de följande händelserna fick hos västmakterna.
Frankrike.
Längs fronten mot Tyskland fanns från söder räknat först försvarslinjen vid Rhen, därefter den egentliga Maginotlinjen och
vid gränsen mot Belgien vissa äldre men icke alltför omoderna
befästningar. Under de senaste beredskapsåren hade de permanenta anläggningarna kompletterats med trupparbeten. Ang. det
franska befästningssystemet se även Sv. Tidskr. 1953 sid. 448.
För uppfyllandet av önskemålet att förlägga krigsskådeplatsen
utanför det egna landets gränser funnos två alternativ: antingen
offensiv över den direkta gränsen mot Tyskland sålunda över
Rhen resp. Maginotlinjen eller operationer i och genom Belgien
event. även Holland. Det första syntes icke längre tillrådligt med
hänsyn till den tyska armens och siegfriedlinjens allt mer
växande styrka. För det andra alternativet borde sådan överenskommelse träffas med nyssnämnda båda länder att den franska
armens vänstra del eventuellt tillsammans med brittiska trupper
senast omedelbart vid ett krigsutbrott kunde uppmarschera i Belgien resp. Holland antingen till försvar mot tyskt anfall eller till
ett utgångsläge för egen offensiv mot Tyskland. Såsom av det följande framgår kunde någon dylik överenskommelse icke träffas.
Den högsta fransk-brittiska politiska och militära ledningen bedömde läget hösten 1939 så, att den offensiv som ställts i utsikt för
att hjälpa Polen icke kunde företagas på grund av bristande resurser, och att det snabba förloppet av polska fälttåget med den
därav följande möjligheten för Tyskland att förstärka sina trupper i väster, nödgade de båda allierade att tillsvidare förhålla sig
avvaktande.
Vid uppgörande av operationsplanen rådde inom den franska ledningen i princip ingen tvekan om fördelen av att kunna framflytta operationerna för armens vänstra del till belgiskt område.
Vidare rådde tillsvidare allmän enighet om att man icke skulle
gå längre in i Belgien än att färdig gruppering i vald linje kunde
404
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
hinna intagas före fienden. Gavs sedan möjlighet skulle en framryckning ske stegvis. Grundtanken borde vara offensiv in i Tyskland sedan tillräckliga krafter samlats.
Efter det fördraget med Belgien upphört att gälla fastställdes i
augusti 1937 en grundläggande operationsplan (Plan E). Densamma gällde i princip även 1940 och innehöll beträffande de allmänna dragen på den franska vänstra flygeln i största korthet och
utan några detaljer bl. a.:
I första hand gruppering till försvar vid gränsen mot Belgien.
Från det tillstånd erhållits att inmarschera, framskjutandet av
vänstra flygeln till anslutning med den belgiska AntwerpenScheldelinjen eller, därest nyssnämnda tillstånd gåves tillräckligt
tidigt, tilllinjen Antwerpen-Namur. Om fienden blivit på allvar
stoppad redan vid belgiska ostgränsen kunde den franska grupperingen framflyttas till linjen Albertkanalen-Liege-Namur. Särskild vikt skulle läggas vid att åstadkomma en gruppering med
sammanhang med den belgiska så att det snarast bildades en defensiv front, vilken kunde hejda fientliga snabba framstötar. I allt
tidigare skede borde renkonterstrid icke sökas. I ett kompletterande PM till planen säges ordagrant: »—om belgarna icke
kalla oss förrän de blivit anfallna av tyskarna intet tvivel om att
de icke hava medel varken till antal eller mäktighet att effektivt
försvara sin front innan densamma blir genombruten, och vi skulle
hava att löpa en renkonterstrids alla risker tillsammans med svå-
righeten att upptaga en retirerande arme—.» -Detta var
just vad som sedermera hände i maj 1940. –
På grund av den belgiska neutraliteten kunde vid krigsutbrottet
1939 någon fransk inmarsch i Belgien tillsvidare icke äga rum. För
densamma hade emellertid i stort sett tvenne alternativ utformats
så långt ännu möjligt var: plan Schelde (Escaut) och plan Dyle,
båda avseende anslutning till eller uppgående i motsvarande belgiska linjer. Bägge planerna hade vissa varianter, vilka här förbigås, samt inneburo även att en eventuell offensiv skulle framgå
ur vänstra flygeln under det att de till Ardennerna grupperade
franska styrkorna i stort sett skulle hava defensiv uppgift. Detta
tog sig även uttryck i fördelningen av trupperna på så sätt att
vänstra flygeln fick större tilldelning av bättre och rörligare
linjeförband än fronten mot Ardennerna. I de båda planerna ingick även eventuell inmarsch i sydvästra Holland för anslutning
med holländska armen. Ledande franska och engelska befälhavare
ansägo dock att med hänsyn till de styrkor, som f. n. kunde stå
405
~. \~ ..
,k_ •
Lennart von Heijne
till förfogande, det tillsvidare vore klokare hålla sig till den förra
planen och icke gå för långt fram. Däri instämde tillsvidare även
högsta ledningen och plan Schelde blev gällande för de första
krigsmånaderna.
Emellertid då i början av november 1939 underrättelser inkommo att tyskarna icke voro främmande för inmarsch i Holland
beslöt Conseil Supreme (högsta allierade krigsrådet) att den avsedda fronten i Belgien skulle framflyttas trots att erforderliga
krafter ännu icke stodo till förfogande. Därmed trädde plan Dyle
i förgrunden. Då, som förhållandena nu voro, någon inmarsch i
Belgien icke kunde äga rum innan detta land inträtt i kriget, var
det för utförandet av plan Dyle en förutsättning att de franska
armeerna hunno grupperas i ifrågavarande linje innan tyskarna
nått så långt. Detta senare i sin tur var beroende av hur länge
belgarna kunde hålla Albertkanalen-Liege-Namurlinjen. Det
säger sig självt att för ett gynnsamt resultat borde därför de
franska, belgiska och holländska armeledningarna samarbeta.
Enär både Belgien och Holland fortfarande fasthöllo vid neutraliteten och vägrade varje form av effektivare militärt samarbete
blev det närmare utarbetandet av plan Dyle för den franska ledningen förenat med många svårigheter och osäkerhetsmoment. I
början av januari 1940 fick man genom handlingar tagna från en
i Belgien störtad tysk flygare viss kännedom om då gällande tyska
planer för anfall genom Holland och Belgien. Detta medförde ett
något ökat men ändock alldeles otillräckligt samarbete med de
båda länderna.
Den fransk-brittiske överbefälhavaren (general Gamelin) önskade, pressad av Conseil Supreme, att frammarschen till och
grupperingen i Dyle-linjen skulle kunna ske på tre dagar. Undersökningar visade att detta knappast var möjligt, vilket dock icke
medförde några principiella ändringar i planen. Inom det högre
franska armebefälet rådde det heller icke enighet om lämpligheten
av plan Dyle. Befälhavaren för franska nordostfronten (general
Georges) anförde betänkligheter mot att genom plan Dyle med
eventuell inmarsch i Holland skulle från början på vänstra flygeln
engageras en stor del av de bästa franska trupperna, då kanske i
stället tyskarnas anfall kom mellan Mosel och Maas – (vilket
ungefär var vad sedan skedde). Kritiken i förutnämnda La campagne de France anser att general Gamelin nu bort meddela
franska och engelska regeringarna, vilka som nyss anförts framdrivit plan Dyle, att detta var att sikta för långt och att tillsvidare
406
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
plan Schelde vore den som stod i rimlig proportion till de disponibla fransk-brittiska stridskrafterna och det allmänna tillståndet
inom belgiska och holländska armeerna. En annan svaghet med
plan Dyle var, som redan antytts, att den nionde franska armen
(5 div. m. m.), vilken skulle grupperas utmed Maas från Namur till
trakten av Sedan, en front av bortåt 80 km, till stor del bestod av
reservtruppförband. Anledningen härtill var ledningens åsikt (se
ovan) att uppgiften vid den nyssnämnda fronten tillsvidare skulle
bliva defensiv.
I Holland hade redan vid krigsutbrottet 1939 uppstått meningsskiljaktigheter mellan överbefälhavaren och regeringen, att börja
med i fråga om beredskapsgraden, men sedan även beträffande armens gruppering. Regeringen ville bl. a. vid första allvarligare
tyska anfall släppa Grebbe-linjen. överbefälhavaren ansåg att då
även Peel-linjen måste överges och därigenom skulle alltför många
viktiga vägar lämnas öppna mot både landets inre och Belgien.
Slutet blev ombyte av överbefälhavare i februari och avstående
från att hålla Peel-linjen med starkare krafter. Något närmare
samarbete med belgarna i saken synes icke hava förekommit.
Att den brittiska expeditionskåren, som 1940 uppgick till ca 8
div., fick en front inramad mellan två franska armeer torde i så
måtto hava varit helt i enlighet med båda parternas önskan att då
kunde England utan att äventyra den gemensamma krigsplanen
variera storleken av sin truppinsats och fransmännen kunde förbehålla sig den operativa ledningen, vilket i annat fall kanske kunnat möta svårigheter, t. ex. om expeditionskåren insatts på en flygel el. dyl.
Den 20 mars 1940 blev plan Dyle fastställd i den form som
gällde den 10 maj då det tyska anfallet kom. Planen innehöll då i
stort (detaljerna förbigås här): De franska och brittiska trupperna
skulle framföras till linjen Antwerpen-floden Dyle-NamurMaas-Sedan. Eventuell inmarsch i Holland över nedre Schelde
för anslutning till holländska försvaret. Den brittiska armen i mitten på båda sidor en linje Bryssel-Louvain. Norr därom belgiska
armen. För inmarsch i Holland franska trupper.
Det tyska anfallet ansågs visserligen vara nära förestående
men själva tidpunkten, sättet för utförandet samt var huvudstöten
skulle sättas in voro okända. Trots många för hithörande spaning
·gynnsamma betingelser synes härvidlag västmakternas underrättelseväsende icke kunnat fylla sin uppgift. Enligt nedan angivna
arbete av Marcel Chambord (pseudonym för en belgisk general)
407
Lennart von Heijne
utgavs ännu på em. den 9 maj för belgiska arml’m en order om
upphävarrdet fr. o. m. följande dag av den sedan någon tid rådande
permissionsspärren.
Den 10 maj tidigt på morgonen inföllo tyskarna i Belgien och
Holland. Båda dessa länder begärde omedelbart hjälp och ungefär
samtidigt gav den fransk-brittiske överbefälhavaren order att plan
Dyle i hela sin utsträckning skulle träda i kraft.
Försvaret norr Liege och vid Albertkanalen bröts redan första
dagen, och efter ytterligare ett par dagar voro de belgiska trupperna drivna från Maaslinjen. När så den 14 maj franska fronten
i Ardennerna (Givet-Sedan) var genombruten uppgavs Dylelinjen utan någon större strid. Då tyskarna sedan snabbt nådde
Kanalkusten förlorade också plan Schelde sin betydelse.
I Holland lyckades tyska luftburna trupper besätta och hålla
viktiga punkter omkring Rotterdam, Delft, Leyden, Moerdijk etc.
Tack vare den ovan antydda luckan mellan holländska och belgiska försvaret, samt att några av de viktigaste stora broarna bl. a.
vid Moerdijk och Rotterdam oskadade tagits, kunde pansartrupper, vilka utan någon avgörande tidsförlust passerat Peel-linjen,
i tid hinna fram till Rotterdam och förstärka de där hårt beträngda luftlandsatta trupperna. Inför läget: tyska trupper, visserligen fåtaliga men välövade, inuti Festung Holland, fullständigt tyskt herravälde i luften, försvaret vid Albertkanalen och belgiska Maas brutet samt iGke minst efter genombrottet i Ardennerna
föga utsikt till hjälp från västmakterna beslöt holländska ledningen den 14 maj på em. att nedlägga vapnen.
I Belgien drevos de allierade med belgiska armen på vänstra
flygeln allt närmare kusten, den 28 maj uppgav belgiska armen
striden och den 4 juni var evakueringen vid Dunkerque slutförd.
Av de här skisserade försvarsplanerna, på vilka så mycket arbete nedlagts, kom ingen annat än indirekt att spela någon större
roll för det ändamål vartill de voro avsedda, och efter endast
fem dagars krig voro de icke längre aktuella.
•
Inför det snabba avgörandet i Holland och Belgien i maj 1940 må
nu helt i efterhand den frågan ställas: Vad nytta hade de båda
länderna, när det verkligen gällde, av sina fasta befästningssystem,
på vilka både under fredstiden och första krigshalvåret dessa
kostnader och detta arbete blivit nedlagda1 Ett försök till skissering av förhållandena skall här i största korthet göras.
408
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
I Hollandblevode viktigaste försvarslinjerna (Grebbelinjen och
Festung Hollands ostfront) aldrig utsatta för några allvarligare
prov, enär anfallet icke skedde på det sätt, man dittills antagit
vara normalt. Den beräknade fördelen med hithörande befästningar infann sig därför aldrig. Tvärtom de med mycken omtanke
förberedda och vid avsedd tidpunkt lössläppta översvämningarna
låste även fast de egna trupperna och voro till hinder för sådana
snabba omgrupperingar, som det nya läget med fienden inuti
Festung Holland fordrade. Härtill kan för övrigt framhållas, att
det holländska försvarssystemet under fredstiden icke frambragt
eller eljest motiverat någon större manövreringsskicklighet hos
ledning eller trupp.
Av Belgiens fasta försvarslinjer blev det endast om den främsta
(Albertkanalen-Maaslinjen), som någon egentlig, dock alltför kortvarig strid kom att äga rum. De övriga (Dyle- och Scheldelinjerna)
förlorade ju utan strid sin betydelse till följd av genombrottet vid
franska fronten.
Under halvseklet före andra världskriget torde fästningen Liege
– den belgiska benämningen »Region fortifiee de L.» (RFL) är
kanske riktigare- kunna anses ha varit den småstatsfästning, som
låg mest utsatt för ett stormaktsanfalL Fästningens uppgift var
spärrfästningens (Maasövergångarna), men varken under första
eller andra världskriget kunde densamma fördröja tyskarnas frammarsch under någon avgörande tidsrymd. Detta förhållande kan
giva anledning till tvivel, om fästningen inför gällande förutsättningar var »riktig».
Att 1914 års Liegefästning blev helt urkopplad som spärr efter
endast ett par dagar och fullständigt erövrad inom något mer än
en vecka, må tillskrivas den föregående långa fredsperioden med
allt vad denna innebar ifråga om beredskap etc. på olika områden.
Men på 1940 års Liege borde man ha kunnat ställa andra fordringar på uthållighet, om fästningens existens över huvud taget
skulle vara berättigad.
Under mellankrigsåren hade i anslutning till eller inom RFL,
som förut redan är nämnt, utförts Albertkanalen samt de fyra
forten allt jämte tillhörande försvarsanordningar etc. i enlighet
med dåtida ledande belgiska militära åsikter. Vid det tyska anfallet bröts försvaret vid Albertkanalens östra del och Eben Emael
redan första dagen och de andra forten voro efter ytterligare några
dagar oskadliggjorda. Den korta tid RFL kunde hejda tyskarnas
frammarsch fick intet avgörande inflytande på dessas fortsatta
409
-~·J.
Lennart von Heijne
operationer. Det belgiska försvaret hade, oavsett ådagalagd tapperhet, visat sig vara alldeles otillräckligt mot stormaktens anfall.
Man kan knappast säga att de på RFL nedlagda kostnaderna,
tagna i alla former: befästningar, material, besättningar etc., givit
avsedd utdelning. Hade befästningar i någon annan form eller ett
försvarssystem med endast rörliga men välövade trupper betalat
sig bättreT
•
Att tyskarna under de båda världskrigen så snabbt kunde betvinga permanenta befästningar berodde icke på tillfälligheter.
Tysklands strategiska läge hade sedan långt tillbaka fordrat operationsplaner av principiellt offensiv natur. Därmed följde nödvändigheten att det militära redskapet, dvs. ledning, utbildning, material etc., blev inställt även på att snabbt bryta permanenta befästningar. Det »våldsamma anfallet»1 mot dylika kunde i andra
länder kanske fattas mera som ett teoretiskt diskussionsinlägg,
men inom tyska armen var denna anfallsform en realitet, som
gjordes till föremål för omsorgsfulla studier och förberedelser. Resultaten uteblevo icke heller.
Hollands och Belgiens kortvariga försvar 1940 får väl antagas
ha definitivt avlivat det oskuldsfulla önsketänkandet, att en små-
stat med ofullständigt övade trupper i relativt dyrbara men ändock
otillräckliga befästningar skall kunna motstå anfall av genomutbildade stormaktstrupper. I detta sammanhang bör det icke heller
förbises, att snabbt erövrande av försvarsställningar, på vilka kanske under lång tid avsevärda kostnader nedlagts, måste verka nedbrytande på folkmoralen. Kan det då för en mindre stat vara
bättre att i stället för dylika otillräckliga befästningar ha välutbildade rörliga trupper av alla årsklasser, även om detta under
de värnpliktigas tjänstetid kanske måste ernås på bekostnad av
fritidssysselsättningen och med användning av obekväm arbetstidT
Eller finnes måhända någon annan möjlighet till friköp från intensiv men på sina håll kanske impopulär militärtjänsU
Huvudsakliga källor:
La campagne de France mai—-juin 1940. Paris 1953 (i serien Revue d’histoire
de la deuxieme guerre mondiale).
General van Overstraaten: Vingt ans de politique militaire beige 1920-1940.
Bruxelles 1945.
General Michiels: Dix·huit jours de guerre en Belgique. Paris 1947.
Marcel Chambord (pseudonym): Ombres et clartes de la campagne beige 1940.
Bruxelles 1946.
1 Gammal term från den teoretiska befästningskonsten.
410
~..:
I BELGIEN OCH HOLLAND 1939-40
Av major LENNART VON HEIJNE
BLAND allmänna faktorer av betydelse vid det slutliga uppgö-
randet av försvarsplaner för krigsfall mot Tyskland må framhållas:
Frankrikes helt naturliga åstundan att redan från början kunna
förlägga kriget utanför det egna landets gränser.
Belgiens och Hollands strävan att vidhålla en strikt neutralitet
innefattande även långt gående vägran till varje form av militärt
samarbete med England och Frankrike.
Holland och Belgien hade i flera avseenden likartade försvarsproblem. Båda länderna förde neutralitetspolitik och avsågo att i
det längsta undvika bliva inblandade i en stormaktskonflikt. Då
utsikterna syntes små att ensamma kunna motstå allvarligare
tyskt anfall var sedan långt tillbaka upprätthållandet av brohuvuden skyddande de stora hamnarna vid Rhen- och scheldemynningarna för förbindelsen västerut det primära i bägge ländernas försvarssystem. Vad resurserna därutöver medgåvo kunde
användas för framskjutandet av försvaret till övriga delar av resp.
länder.
Politiskt stod före första världskriget Holland med sin övervä-
gande germanska befolkning närmare Tyskland, under det att Belgien med både flamländare och valloner var mera dock icke odelat
på den franska sidan. I militärt avseende tog sig detta uttryck
bl. a. i att något samordnande av försvarssystemen för gemensamt
försvar mot Tyskland icke förekom. Tvärtom sökte t. ex. Holland
befästa sin del av Rhenmynningen, varigenom sjöförbindelsen,
icke minst västmakternas, med Antwerpen skulle kunna behärskas
(Vlissingen-frågan åren närmast före 1914) och Belgien utförde
även längs västra delen av sin nordostgräns försvarsanläggningar,
400
JE.
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
vilka visserligen angåvos vara avsedda att skydda vänstra flanken av belgarnas del av Maas-linjen men också voro riktade mot
Holland. Båda länderna voro självfallet helt inställda på försvar.
Deras utförda befästningssystem återspegla därför ganska väl de
gällande operationsplanerna.
Spärrandet av den direkta gränsen mellan Frankrike och Tyskland genom Maginot- resp. siegfriedlinjerna ökade sannolikheten
för att offensiv i större skala från endera stormaktssidan skulle
framföras utanför dessa befästningslinjer. Därigenom blevo utsikterna för i synnerhet Belgien men även för Holland att kunna förbliva neutrala allt mindre.
401
.-.JLennart von Heijne
Holland.
Det system för fasta försvaret som var gällande ända till 1940
daterar sig i modernare form i stort sett från början av 1870-talet.
Grundprincipen var centralförsvar såsom det enda möjliga med
hänsyn till landets geografi och resurser i övrigt. Ett försvar på
detta sätt skulle omfatta provinserna Nord- och Syd-Holland med
de viktiga hamnarna Amsterdam och Rotterdam samt spärrandet
av inloppet till ljsel-Meer (f. d. Zuider-See) vid örlogsbasen Den
Helder. Detta blev »Festung Holland», vars huvudfront 1940 gick
från Ijsel-Meers södra del i sydlig riktning mot Lek och därifrån
till kusten.
Längre österut fanns Grebbe-linien (namnet efter det vid Lek
belägna lilla historiska slottet Grebbe ung. 24 km väster Arnhem)
sträckande sig från sydöstra hörnet av ljsel-Meer söderut till
Waal och därifrån i huvudsak följande nyssnämnda flod i riktning mot Vlissingen. Längs Ijsel utfördes även en ställning, dock
av enklare slag. Med viss anslutning till Grebbe-linjen hade i landets sydöstra del förberetts Peel-linjen. Det stora myrområdet Peel
i provinsen Nord-Brabant bildade därvid ett ganska avsevärt hinder. Något mera direkt samarbete med belgarna i fråga om nyssnämnda försvarslinje torde icke hava förekommit. Detta var bl. a.
en av orsakerna till den lucka som fanns mellan belgiska och holländska försvarssystemen och vilken i sinom tid kom tyskarna till
godo (se vidare). För den långa, helt öppna gränsen mot Tyskland
kunde Holland rimligen icke avse annat än gränsbevakning.
Framför Festung Holland och delvis även Grebbe-linjen kunde
avsevärda terrängområden på sidan om järnvägarna och de stora
chansseerna sättas under vatten. Ett enligt rådande uppfattning
»normalt» anfallsförfarande med marktrupper mot nyssnämnda
försvarslinjer skulle säkerligen vara förenat med betydande svå-
righeter. Därför måste tyskarna söka utfinna annat sätt. Detta
blev uppbrytande inifrån av Festung Holland.
De närmare östra gränsen belägna broförbindelserna voro 1940
förberedda till förstöring och man hann i allmänhet förstöra dem
vid det tyska anfallet. Däremot hade icke tillräckliga förberedelser
vidtagits för spärrandet av vissa viktiga broar inne i landet (bl. a.
Moerdijk, Rotterdam). Detta kom att få nära nog avgörande betydelse (se vidare).
Av här angivna försvarsställningar kan 1940 endast Festung
Holland sägas hava varit mera fullständigt och modernt utbyggd,
de andra voro i alltför stora delar otillräckliga.
402
..
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
Belgien.
stommen i landets fasta försvarssystem grundade sig sedan
gammalt på Antwerpenställningen, under årens lopp utsträckt till
Antwerpen-Gent (Schelde-linjen), samt fästningarna Liege och
Namur (Maas-linjen). Efter första världskriget fullbordades Albertkanalen med tillhörande befästningar och vid krigsutbrottet
1939 återupptogs Dyle-linjen (Antwerpen-Namur, även benämnd
K-W-linjen efter fortet Koningshoyckt vid Antwerpen och
Wavre). Härutöver tillkommo enklare gränsspärrar i Ardennerna.
Avsevärda kostnader hade under åren före 1940 nedlagts på befästningar av olika slag i de nu angivna försvarslinjerna, bl. a. vid
Albertkanalens östra del, på nord- och ostfronterna av Liege (fyra
nya fort, däribland det bekanta Eben-Emael längst i norr) samt i
Dyle-linjen. Den belgiske generalen Michiels säger i sitt nedan angivna arbete att utförda anläggningar på det hela taget väl motsvarade tidens taktiska åsikter. Den engelska och franska kritiken
är icke lika gynnsam. Härtill må anföras att de belgiska befästningarna, liksom fallet ofta är i mindre stater, voro, även om i
princip »riktiga», dock alldeles otillräckliga att motstå skickligt
ledda anfall av välövade stormaktstrupper. Om dessutom under
långa beredskapsperioder den militära utbildningen får stå tillbaka för mera populära arbeten torde styrkan hos förberedda försvarslinjer knappast ökas.
Det franska efter första världskriget framställda önskemålet
att Maginotlinjen skulle fortsättas genom Belgien mot Antwerpen
tillmötesgicks tidigare icke i den omfattning fransmännen ville.
Detta berodde icke endast på de stora kostnaderna, den allmänna
krigströttheten och strävan till neutralitet. Här inverkade även
motsättningen mellan valloner och flamländare, vilka senare voro
föga villiga bekosta och utföra befästningar för franska intressen.
Krigsutbrottet 1939 ändrade detta läge, då genom Dyle-linjen anslutning nu kunde ske från Namur längs Maas till den franska försvarsgrupperingen. Då det tyska anfallet kom, funnos dock inga
befästningar av betydelse mellan Namur och franska gränsen.
Det sedan första världskriget bestående militärfördraget med
Frankrike utlöpte 1936 och blev icke förnyat av Belgien, vars
ledning inför den alltmer hotande stormaktskonflikten ansåg att
landet borde upprätthålla en strikt neutralitet och icke binda sig
åt något håll. Trots upprepade framställningar från Frankrikes
sida ville därför Belgien icke inlåta sig på några fullständigare
militära förhandlingar i fråga om gemensamt uppträdande gent
30- 543448 Svensk Tidskrift 1954
403
Lennart von Heijne
emot Tyskland. Ännu så sent som våren 1940 vägrade de ledande
belgiska generalerna (generalstabschefen Michiels och konung
Leopolds stabschef och militäre rådgivare van Overstraaten) att
lämna fransmännen annat än allmänna och vaga uppgifter om de
belgiska planerna (enl. nedan angivna La campagne de France).
Konungen som högste befälhavare fick naturligtvis en stor del av
skulden härför och redan nu torde grunden hava lagts till den då-
liga press han efter de följande händelserna fick hos västmakterna.
Frankrike.
Längs fronten mot Tyskland fanns från söder räknat först försvarslinjen vid Rhen, därefter den egentliga Maginotlinjen och
vid gränsen mot Belgien vissa äldre men icke alltför omoderna
befästningar. Under de senaste beredskapsåren hade de permanenta anläggningarna kompletterats med trupparbeten. Ang. det
franska befästningssystemet se även Sv. Tidskr. 1953 sid. 448.
För uppfyllandet av önskemålet att förlägga krigsskådeplatsen
utanför det egna landets gränser funnos två alternativ: antingen
offensiv över den direkta gränsen mot Tyskland sålunda över
Rhen resp. Maginotlinjen eller operationer i och genom Belgien
event. även Holland. Det första syntes icke längre tillrådligt med
hänsyn till den tyska armens och siegfriedlinjens allt mer
växande styrka. För det andra alternativet borde sådan överenskommelse träffas med nyssnämnda båda länder att den franska
armens vänstra del eventuellt tillsammans med brittiska trupper
senast omedelbart vid ett krigsutbrott kunde uppmarschera i Belgien resp. Holland antingen till försvar mot tyskt anfall eller till
ett utgångsläge för egen offensiv mot Tyskland. Såsom av det följande framgår kunde någon dylik överenskommelse icke träffas.
Den högsta fransk-brittiska politiska och militära ledningen bedömde läget hösten 1939 så, att den offensiv som ställts i utsikt för
att hjälpa Polen icke kunde företagas på grund av bristande resurser, och att det snabba förloppet av polska fälttåget med den
därav följande möjligheten för Tyskland att förstärka sina trupper i väster, nödgade de båda allierade att tillsvidare förhålla sig
avvaktande.
Vid uppgörande av operationsplanen rådde inom den franska ledningen i princip ingen tvekan om fördelen av att kunna framflytta operationerna för armens vänstra del till belgiskt område.
Vidare rådde tillsvidare allmän enighet om att man icke skulle
gå längre in i Belgien än att färdig gruppering i vald linje kunde
404
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
hinna intagas före fienden. Gavs sedan möjlighet skulle en framryckning ske stegvis. Grundtanken borde vara offensiv in i Tyskland sedan tillräckliga krafter samlats.
Efter det fördraget med Belgien upphört att gälla fastställdes i
augusti 1937 en grundläggande operationsplan (Plan E). Densamma gällde i princip även 1940 och innehöll beträffande de allmänna dragen på den franska vänstra flygeln i största korthet och
utan några detaljer bl. a.:
I första hand gruppering till försvar vid gränsen mot Belgien.
Från det tillstånd erhållits att inmarschera, framskjutandet av
vänstra flygeln till anslutning med den belgiska AntwerpenScheldelinjen eller, därest nyssnämnda tillstånd gåves tillräckligt
tidigt, tilllinjen Antwerpen-Namur. Om fienden blivit på allvar
stoppad redan vid belgiska ostgränsen kunde den franska grupperingen framflyttas till linjen Albertkanalen-Liege-Namur. Särskild vikt skulle läggas vid att åstadkomma en gruppering med
sammanhang med den belgiska så att det snarast bildades en defensiv front, vilken kunde hejda fientliga snabba framstötar. I allt
tidigare skede borde renkonterstrid icke sökas. I ett kompletterande PM till planen säges ordagrant: »—om belgarna icke
kalla oss förrän de blivit anfallna av tyskarna intet tvivel om att
de icke hava medel varken till antal eller mäktighet att effektivt
försvara sin front innan densamma blir genombruten, och vi skulle
hava att löpa en renkonterstrids alla risker tillsammans med svå-
righeten att upptaga en retirerande arme—.» -Detta var
just vad som sedermera hände i maj 1940. –
På grund av den belgiska neutraliteten kunde vid krigsutbrottet
1939 någon fransk inmarsch i Belgien tillsvidare icke äga rum. För
densamma hade emellertid i stort sett tvenne alternativ utformats
så långt ännu möjligt var: plan Schelde (Escaut) och plan Dyle,
båda avseende anslutning till eller uppgående i motsvarande belgiska linjer. Bägge planerna hade vissa varianter, vilka här förbigås, samt inneburo även att en eventuell offensiv skulle framgå
ur vänstra flygeln under det att de till Ardennerna grupperade
franska styrkorna i stort sett skulle hava defensiv uppgift. Detta
tog sig även uttryck i fördelningen av trupperna på så sätt att
vänstra flygeln fick större tilldelning av bättre och rörligare
linjeförband än fronten mot Ardennerna. I de båda planerna ingick även eventuell inmarsch i sydvästra Holland för anslutning
med holländska armen. Ledande franska och engelska befälhavare
ansägo dock att med hänsyn till de styrkor, som f. n. kunde stå
405
~. \~ ..
,k_ •
Lennart von Heijne
till förfogande, det tillsvidare vore klokare hålla sig till den förra
planen och icke gå för långt fram. Däri instämde tillsvidare även
högsta ledningen och plan Schelde blev gällande för de första
krigsmånaderna.
Emellertid då i början av november 1939 underrättelser inkommo att tyskarna icke voro främmande för inmarsch i Holland
beslöt Conseil Supreme (högsta allierade krigsrådet) att den avsedda fronten i Belgien skulle framflyttas trots att erforderliga
krafter ännu icke stodo till förfogande. Därmed trädde plan Dyle
i förgrunden. Då, som förhållandena nu voro, någon inmarsch i
Belgien icke kunde äga rum innan detta land inträtt i kriget, var
det för utförandet av plan Dyle en förutsättning att de franska
armeerna hunno grupperas i ifrågavarande linje innan tyskarna
nått så långt. Detta senare i sin tur var beroende av hur länge
belgarna kunde hålla Albertkanalen-Liege-Namurlinjen. Det
säger sig självt att för ett gynnsamt resultat borde därför de
franska, belgiska och holländska armeledningarna samarbeta.
Enär både Belgien och Holland fortfarande fasthöllo vid neutraliteten och vägrade varje form av effektivare militärt samarbete
blev det närmare utarbetandet av plan Dyle för den franska ledningen förenat med många svårigheter och osäkerhetsmoment. I
början av januari 1940 fick man genom handlingar tagna från en
i Belgien störtad tysk flygare viss kännedom om då gällande tyska
planer för anfall genom Holland och Belgien. Detta medförde ett
något ökat men ändock alldeles otillräckligt samarbete med de
båda länderna.
Den fransk-brittiske överbefälhavaren (general Gamelin) önskade, pressad av Conseil Supreme, att frammarschen till och
grupperingen i Dyle-linjen skulle kunna ske på tre dagar. Undersökningar visade att detta knappast var möjligt, vilket dock icke
medförde några principiella ändringar i planen. Inom det högre
franska armebefälet rådde det heller icke enighet om lämpligheten
av plan Dyle. Befälhavaren för franska nordostfronten (general
Georges) anförde betänkligheter mot att genom plan Dyle med
eventuell inmarsch i Holland skulle från början på vänstra flygeln
engageras en stor del av de bästa franska trupperna, då kanske i
stället tyskarnas anfall kom mellan Mosel och Maas – (vilket
ungefär var vad sedan skedde). Kritiken i förutnämnda La campagne de France anser att general Gamelin nu bort meddela
franska och engelska regeringarna, vilka som nyss anförts framdrivit plan Dyle, att detta var att sikta för långt och att tillsvidare
406
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
plan Schelde vore den som stod i rimlig proportion till de disponibla fransk-brittiska stridskrafterna och det allmänna tillståndet
inom belgiska och holländska armeerna. En annan svaghet med
plan Dyle var, som redan antytts, att den nionde franska armen
(5 div. m. m.), vilken skulle grupperas utmed Maas från Namur till
trakten av Sedan, en front av bortåt 80 km, till stor del bestod av
reservtruppförband. Anledningen härtill var ledningens åsikt (se
ovan) att uppgiften vid den nyssnämnda fronten tillsvidare skulle
bliva defensiv.
I Holland hade redan vid krigsutbrottet 1939 uppstått meningsskiljaktigheter mellan överbefälhavaren och regeringen, att börja
med i fråga om beredskapsgraden, men sedan även beträffande armens gruppering. Regeringen ville bl. a. vid första allvarligare
tyska anfall släppa Grebbe-linjen. överbefälhavaren ansåg att då
även Peel-linjen måste överges och därigenom skulle alltför många
viktiga vägar lämnas öppna mot både landets inre och Belgien.
Slutet blev ombyte av överbefälhavare i februari och avstående
från att hålla Peel-linjen med starkare krafter. Något närmare
samarbete med belgarna i saken synes icke hava förekommit.
Att den brittiska expeditionskåren, som 1940 uppgick till ca 8
div., fick en front inramad mellan två franska armeer torde i så
måtto hava varit helt i enlighet med båda parternas önskan att då
kunde England utan att äventyra den gemensamma krigsplanen
variera storleken av sin truppinsats och fransmännen kunde förbehålla sig den operativa ledningen, vilket i annat fall kanske kunnat möta svårigheter, t. ex. om expeditionskåren insatts på en flygel el. dyl.
Den 20 mars 1940 blev plan Dyle fastställd i den form som
gällde den 10 maj då det tyska anfallet kom. Planen innehöll då i
stort (detaljerna förbigås här): De franska och brittiska trupperna
skulle framföras till linjen Antwerpen-floden Dyle-NamurMaas-Sedan. Eventuell inmarsch i Holland över nedre Schelde
för anslutning till holländska försvaret. Den brittiska armen i mitten på båda sidor en linje Bryssel-Louvain. Norr därom belgiska
armen. För inmarsch i Holland franska trupper.
Det tyska anfallet ansågs visserligen vara nära förestående
men själva tidpunkten, sättet för utförandet samt var huvudstöten
skulle sättas in voro okända. Trots många för hithörande spaning
·gynnsamma betingelser synes härvidlag västmakternas underrättelseväsende icke kunnat fylla sin uppgift. Enligt nedan angivna
arbete av Marcel Chambord (pseudonym för en belgisk general)
407
Lennart von Heijne
utgavs ännu på em. den 9 maj för belgiska arml’m en order om
upphävarrdet fr. o. m. följande dag av den sedan någon tid rådande
permissionsspärren.
Den 10 maj tidigt på morgonen inföllo tyskarna i Belgien och
Holland. Båda dessa länder begärde omedelbart hjälp och ungefär
samtidigt gav den fransk-brittiske överbefälhavaren order att plan
Dyle i hela sin utsträckning skulle träda i kraft.
Försvaret norr Liege och vid Albertkanalen bröts redan första
dagen, och efter ytterligare ett par dagar voro de belgiska trupperna drivna från Maaslinjen. När så den 14 maj franska fronten
i Ardennerna (Givet-Sedan) var genombruten uppgavs Dylelinjen utan någon större strid. Då tyskarna sedan snabbt nådde
Kanalkusten förlorade också plan Schelde sin betydelse.
I Holland lyckades tyska luftburna trupper besätta och hålla
viktiga punkter omkring Rotterdam, Delft, Leyden, Moerdijk etc.
Tack vare den ovan antydda luckan mellan holländska och belgiska försvaret, samt att några av de viktigaste stora broarna bl. a.
vid Moerdijk och Rotterdam oskadade tagits, kunde pansartrupper, vilka utan någon avgörande tidsförlust passerat Peel-linjen,
i tid hinna fram till Rotterdam och förstärka de där hårt beträngda luftlandsatta trupperna. Inför läget: tyska trupper, visserligen fåtaliga men välövade, inuti Festung Holland, fullständigt tyskt herravälde i luften, försvaret vid Albertkanalen och belgiska Maas brutet samt iGke minst efter genombrottet i Ardennerna
föga utsikt till hjälp från västmakterna beslöt holländska ledningen den 14 maj på em. att nedlägga vapnen.
I Belgien drevos de allierade med belgiska armen på vänstra
flygeln allt närmare kusten, den 28 maj uppgav belgiska armen
striden och den 4 juni var evakueringen vid Dunkerque slutförd.
Av de här skisserade försvarsplanerna, på vilka så mycket arbete nedlagts, kom ingen annat än indirekt att spela någon större
roll för det ändamål vartill de voro avsedda, och efter endast
fem dagars krig voro de icke längre aktuella.
•
Inför det snabba avgörandet i Holland och Belgien i maj 1940 må
nu helt i efterhand den frågan ställas: Vad nytta hade de båda
länderna, när det verkligen gällde, av sina fasta befästningssystem,
på vilka både under fredstiden och första krigshalvåret dessa
kostnader och detta arbete blivit nedlagda1 Ett försök till skissering av förhållandena skall här i största korthet göras.
408
Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40
I Hollandblevode viktigaste försvarslinjerna (Grebbelinjen och
Festung Hollands ostfront) aldrig utsatta för några allvarligare
prov, enär anfallet icke skedde på det sätt, man dittills antagit
vara normalt. Den beräknade fördelen med hithörande befästningar infann sig därför aldrig. Tvärtom de med mycken omtanke
förberedda och vid avsedd tidpunkt lössläppta översvämningarna
låste även fast de egna trupperna och voro till hinder för sådana
snabba omgrupperingar, som det nya läget med fienden inuti
Festung Holland fordrade. Härtill kan för övrigt framhållas, att
det holländska försvarssystemet under fredstiden icke frambragt
eller eljest motiverat någon större manövreringsskicklighet hos
ledning eller trupp.
Av Belgiens fasta försvarslinjer blev det endast om den främsta
(Albertkanalen-Maaslinjen), som någon egentlig, dock alltför kortvarig strid kom att äga rum. De övriga (Dyle- och Scheldelinjerna)
förlorade ju utan strid sin betydelse till följd av genombrottet vid
franska fronten.
Under halvseklet före andra världskriget torde fästningen Liege
– den belgiska benämningen »Region fortifiee de L.» (RFL) är
kanske riktigare- kunna anses ha varit den småstatsfästning, som
låg mest utsatt för ett stormaktsanfalL Fästningens uppgift var
spärrfästningens (Maasövergångarna), men varken under första
eller andra världskriget kunde densamma fördröja tyskarnas frammarsch under någon avgörande tidsrymd. Detta förhållande kan
giva anledning till tvivel, om fästningen inför gällande förutsättningar var »riktig».
Att 1914 års Liegefästning blev helt urkopplad som spärr efter
endast ett par dagar och fullständigt erövrad inom något mer än
en vecka, må tillskrivas den föregående långa fredsperioden med
allt vad denna innebar ifråga om beredskap etc. på olika områden.
Men på 1940 års Liege borde man ha kunnat ställa andra fordringar på uthållighet, om fästningens existens över huvud taget
skulle vara berättigad.
Under mellankrigsåren hade i anslutning till eller inom RFL,
som förut redan är nämnt, utförts Albertkanalen samt de fyra
forten allt jämte tillhörande försvarsanordningar etc. i enlighet
med dåtida ledande belgiska militära åsikter. Vid det tyska anfallet bröts försvaret vid Albertkanalens östra del och Eben Emael
redan första dagen och de andra forten voro efter ytterligare några
dagar oskadliggjorda. Den korta tid RFL kunde hejda tyskarnas
frammarsch fick intet avgörande inflytande på dessas fortsatta
409
-~·J.
Lennart von Heijne
operationer. Det belgiska försvaret hade, oavsett ådagalagd tapperhet, visat sig vara alldeles otillräckligt mot stormaktens anfall.
Man kan knappast säga att de på RFL nedlagda kostnaderna,
tagna i alla former: befästningar, material, besättningar etc., givit
avsedd utdelning. Hade befästningar i någon annan form eller ett
försvarssystem med endast rörliga men välövade trupper betalat
sig bättreT
•
Att tyskarna under de båda världskrigen så snabbt kunde betvinga permanenta befästningar berodde icke på tillfälligheter.
Tysklands strategiska läge hade sedan långt tillbaka fordrat operationsplaner av principiellt offensiv natur. Därmed följde nödvändigheten att det militära redskapet, dvs. ledning, utbildning, material etc., blev inställt även på att snabbt bryta permanenta befästningar. Det »våldsamma anfallet»1 mot dylika kunde i andra
länder kanske fattas mera som ett teoretiskt diskussionsinlägg,
men inom tyska armen var denna anfallsform en realitet, som
gjordes till föremål för omsorgsfulla studier och förberedelser. Resultaten uteblevo icke heller.
Hollands och Belgiens kortvariga försvar 1940 får väl antagas
ha definitivt avlivat det oskuldsfulla önsketänkandet, att en små-
stat med ofullständigt övade trupper i relativt dyrbara men ändock
otillräckliga befästningar skall kunna motstå anfall av genomutbildade stormaktstrupper. I detta sammanhang bör det icke heller
förbises, att snabbt erövrande av försvarsställningar, på vilka kanske under lång tid avsevärda kostnader nedlagts, måste verka nedbrytande på folkmoralen. Kan det då för en mindre stat vara
bättre att i stället för dylika otillräckliga befästningar ha välutbildade rörliga trupper av alla årsklasser, även om detta under
de värnpliktigas tjänstetid kanske måste ernås på bekostnad av
fritidssysselsättningen och med användning av obekväm arbetstidT
Eller finnes måhända någon annan möjlighet till friköp från intensiv men på sina håll kanske impopulär militärtjänsU
Huvudsakliga källor:
La campagne de France mai—-juin 1940. Paris 1953 (i serien Revue d’histoire
de la deuxieme guerre mondiale).
General van Overstraaten: Vingt ans de politique militaire beige 1920-1940.
Bruxelles 1945.
General Michiels: Dix·huit jours de guerre en Belgique. Paris 1947.
Marcel Chambord (pseudonym): Ombres et clartes de la campagne beige 1940.
Bruxelles 1946.
1 Gammal term från den teoretiska befästningskonsten.
410
~..: