1954 i världspolitiken

1954 I VÄRLDSPOLITII(EN
Av professor TORVALD HöJER
NÄR året 1953 led mot sitt slut, avtecknade sig redan tydligt i
förgrunden de båda världspolitiska frågekomplex, som främst skulle
sätta sin prägel på händelseförloppet under 1954. Den allt rikligare
dokumenterade oefterrättligheten i Frankrikes parlamentariska liv
hade i mitten av december förmått utrikesminister Dulles att uttala en skarpt formulerad varning- av omtvistad taktisk klokhet
– för att USA skulle nödgas taga sin hela Europapolitik under
omprövning, försåvitt inte fördraget om Europaarmen (undertecknat i maj 1952) snarast bleve ratificerat. Och på själva julafton
inledde kommunisterna i Tonking den stora offensiv, som inom
kort skulle bringa fransmännens hela position i Bortre Indien att
vackla. Frågan om Västeuropas fortsatta upprustning, särskilt om
Tysklands bidrag därtill, och det allt mera katastrofartade läget i
Indokina skulle under hela det nya året dominera den storpolitiska
världsbilden.
Årets första större tilldragelse på det utrikespolitiska området
var emellertid måhända till en början något ägnad att dölja det
verkligen väsentliga i läget. Det sedan slutet av november 1953
beramade mötet mellan de tre västmakternas och Sovjets utrikesministrar sammanträdde nämligen den 25 januari i Berlin för att
behandla de alltjämt lika olösta tyska och österrikiska frågorna.
För dem, som till äventyrs alltjämt hoppades på större resonlighet
och mera påtaglig samförståndsvilja från den nya ryska regimens
sida än från Stalins, blev mötet emellertid en fullständig besvikelse.
Molotov visade sig i sak absolut omedgörlig och sökte på traditionellt vis endast utnyttja sammankomsten för propagandaändamål genom att föreslå en allmän nedrustningskonferens liksom
genom att framlägga en »säkerhetsplan», vars reella huvudpunkter
voro Atlantpaktsförsvarets slopande och västmakttruppernas avlägsnande från Tyskland. I mitten av februari avslutades Berlinmötet utan att ha kommit någon vart i vare sig den tyska eller
7
Torvald Höjer
den österrikiska frågan och med ett beslut om en ny konferens,
denna gång rörande östasien, i Geneve i slutet av april såsom enda
positiva behållning. Härigenom liksom genom den fortsatta kommunistiska offensiven i Tonking, med därav vållade återverkningar
i form av stegrad förvirring, upplösning och defaitism i Frankrikes
parlamentariska politik, kom frågan om lndokinas närmaste framtid att definitivt dominera vårens händelser.
I Frankrike hade regeringen Laniel, vars existens mot slutet av
1953 förefallit särdeles undergrävd, skördat en viss prestigevinst
tack vare utrikesministern Bidaults skickliga och energiska framträdande under Berlinkonferenserna såsom den samlade Västerns
talesman mot de ryska splittringsmanövrer, som främst åsyftade
just att vinna sympatier i Paris. Men trots detta blev den franska
ministärens tillvaro under våren alltmera prekär. Den var inom sig
starkt· splittrad, den visade ingen förmåga att bemästra det snabbt
mörknande läget i Indokina, och den vågade ej heller lägga fram
fördraget om Europaarmen för Nationalförsamlingen till ratifikation, även om Bidault numera av omständigheterna drivits att Idarare än förut framträda såsom projektets förespråkare.
Genom olyckliga omständigheter, sannolikt också till följd av
allvarliga militära felbedömningar, kom den franska positionen i
Indokina alltmera inför· världsopinionen liksom inför den franska
allmänheten själv att identifieras med den avlägsna djungelfästningen Dien-Bien-Phus och den där inneslutna franska garnisonens öde. När fästningens ställning under april snabbt försämrades och den till slut föll i början av maj, samtidigt som den
indokinesiska frågan kom upp till behandling i Geneve, innebar
därför denna händelseutveckling en katastrofal försämring såvål
av Frankrikes förhandlingsläge vis-a-vis motparten som av den
franska regeringens redan förut så beträngda ställning inom landet. Läget blev inte bättre av de – åtminstone utifrån sett –
mindre lyckliga manövrer, som den amerikanska utrikesledningen
företog i syfte att i elfte timmen söka rädda situationen i Indokina.
Dessa aktioner, som omgåvos med åtskillig publicitet, gåvo intet
som helst positivt resultat men ådagalade i stället, dels att Förenta
staterna ingenting förmådde eller vågade göra, när saken ställdes
på sin spets, dels att starka meningsskiljaktigheter förelåga såväl
mellan olika amerikanska instanser och meningsriktningar inbördes som framför allt mellan Washington och dess europeiska bundsförvanter med England i spetsen. Bland de sistnämnda kom en
livlig oro till synes inför den förmodade utsikten att invecklas i
8
..
1954 i världspolitiken
väpnad konflikt med det röda Kina och därigenom eventuellt i ett
allmänt krig. Kritiken mot en för äventyrlighet misstänkt amerikansk utrikespolitik blev tidtals mycket stark i London och andra
huvudstäder, samtidigt som där på vänsterhåll – och inte enbart
där —- alltjämt kom till synes en egendomlig benägenhet att göra
sig illusioner om Pekingregimen och dess förmenta fredliga avsikter.
Genevekonferensen blev helt resultatlös i den ena frågan, för vilken den inkallats, näinligen den koreanska, där kommunisterna
visade sig lika omedgörliga som nyss i Berlin, när det gällde Tyskland och Österrike. Däremot inleddes vapenstilleståndsförhandlingar
mellan Frankrike och dess motståndare i Indokina. I den situation,
som numera förelåg, förutsatte en uppgörelse så stora franska eftergifter, att det hela måste bli förvillande likt en kapitulation. Alternativet var antingen ett svårt militärt nederlag med oöverskådliga
konsekvenser för den franska expeditionskåren i Tonking eller
också snabba militära åtgärder av en mycket hög storleksordning,
som måste beröra franska värnpliktiga i stor utsträckning; att föra
kriget vidare med yrkessoldater, kolonialtrupper och främlingslegionärer som ditintills var inte längre möjligt. Det torde f. n. inte
kunna sägas, i vad mån en obegränsad fransk militär insats skulle
ha förmått att i tid vända på läget; de franska parlamentarikerna
stodo i alla händelser inte att vinna för ett sådant försök utan voro
nu komna till en situation, där de — och många andra – stodo
redo att prisa en något så när camouflerad kapitulation såsom en
stor fosterländsk gärning. Den 12 juni störtades kabinettet LanielBidault, som länge befunnit sig på fallrepet, och när en ny regering
redan inom några få dagar bildades av radikalen Pierre MendesFrance, var det klart, vart man skuUe komma. Den nye konseljpresidenten hade redan sedan länge gjort det klart, att han för sin
del var redo att avveckla engagemanget i Indokina till det pris, som
kunde uppnås. Han inledde snart direkta personliga förhandlingar
i Geneve med Chou-En-lai, varvid han — ett drag av omstridd klokhet – gentemot Nationalförsamlingen bundit sig att avgå, såvida
han inte inom en viss, rätt kort tid lyckats få till stånd ett stillestånd i Indokina. Den överenskommelse, som ingicks i början av
juli, innebar också mycket riktigt, att Frankrike utan egentlig motprestation från kommunistisk sida uppgav hela Tonking med Hanoi
och Haiphong. Vietnam skulle efter det ominösa koreanska mönstret
delas efter en breddgrad, i detta fall den sjuttonde. Gynnsammarc
villkor uppnåddes för de bägge andra indokinesislm statsbildning- 9
…
Torvald Höjer
arna, Laos och Kambodja, vilkas självständighet tryggades åtminstone på papperet. I hela Vietnam skulle val äga rum på sommaren
1956 för att avgöra landets vidare öde; till dess skulle kommunisterna härska i norr och den av Frankrike beskyddade regeringen
i söder.
Skenbart hade således södra Vietnam med Saigon räddats undan
den röda flodvågen. Den utveckling, som följt sedan dess, med
kommunisternas av framgången starkt stegrade prestige och attraktionskraft å ena sidan, splittringen, oredan och förlamningen i Saigon å den andra, har medfört, att de allra flesta bedömare f. n.
räkna med en klar röd seger och följaktligen hela landets övergång
i kommunistisk hand, om Västmakterna verkligen skulle låta lura
sig till att hålla val 1956 och inte en fullständig ändring i läget
inträtt dessförinnan. Att dessa händelser starkt ökat faran för övriga länder i Bortre Indien, främst Siam och Burma, är utan vidare
klart.
På amerikanskt håll sökte man parera den hotande utvecklingen
genom att skapa en omfattande säkerhetsorganisation för sydöstasien. Detta försvårades i hög grad av den direkt fientliga hållning,
som områdets största stat, Indien, under ledning av neutralitetsfanatikern Nehru intog i trots av alla uppenbara realiteter. Indiens
avvisande hållning följdes av Indonesien; i detta land, som kombinerar en permanent inre upplösning med en chauvinistisk utrikespolitik, ha kommunisterna inflytande inom själva regeringen. En
avvisande hållning om också långt mindre utpräglad intogo även
Burma och Ceylon. De sydöstasiatiska länder, som Amerika kunde
vinna för den nya organisationen, inskränkte sig därför till Siam,
Filippinerna och, ojämförligt viktigast, Pakistan. Därjämte har
Amerika givetvis att räkna med Japan, Korea och Formosa såsom
bundsförvanter, ehuru dessa stater av olika skäl stannade utanför
den nya pakten, som i övrigt räknade även England, Frankrike,
Australien och Nya Zeeland som deltagare. Sammanslutningens
svaghet från början är, att det så att säga infödda asiatiska deltagandet blivit så sparsamt och så litet representativt. Dock torde
man i Washington knappast ha uppgivit hoppet, att realiteternas
egen tyngd senare kommer att driva åtminstone Burma och Ceylon
till en mera markerad solidarisk hållning inför den röda faran. I
varje fall för Ceylons del synes en sådan förväntan ha åtskilligt
underlag; det är väl egentligen blott hänsynen till den mäktige och
känslige indiske grannen, som f. n. förmår den unga östaten att intaga en avvisande hållning mot »Manilapakten».
10
1954 i väl’ldspolitiken
Att händelseutvecklingen i Syrlöstasien under 1954 inneburit ett
mycket svårt bakslag för den fria världen och att ytterligare förluster där lätteligen kunna tänkas i fortsättningen, kan av ingen
realistisk bedömare bestridas. Farans allt omedelbarare grannskap till
så bräckliga statsbildningar som Siam, Indonesien, Burma och –
varför inte l – Indien gör framtidsperspektiven ytterst oroande.
Med en lättköpt popularitet och auktoritet från den nödtorftigt
camouflerade kapitulationen i Tonking kunde Mendes-France nu
ägna sig åt andra bland Frankrikes brännande och oroande problem.
Tiden är förvisso ej ännu på långt när inne att våga ett sammanfattande omdöme om denne ärelystne politiker, som så plötsligt
kommit att dominera Frankrikes stormiga politiska liv. Obestridligt synes vara, att han har en alldeles ovanlig förmåga att väcka
entusiasm bland sina närmare anhängare såväl som ovilja och fiendskap bland sina motståndare. Uppenbart är vidare, att hans främsta
intresse egentligen gäller den ekonomiska politiken, där han har ett
stort reformprogram för Frankrikes näringsliv, i och för sig förvisso i mycket starkt behov av en genomgripande uppryckning.
Svårare är det att bedöma hans verkliga inställning till vår tids
stora grundläggande motsättning mellan den fria världen och SovjetblockeL Vissa inom hans ursprungliga intima medarbetarkrets
synas ha tillhört neutralisterna eller t. o. m. medlöparna, och bland
hans fiender var det åtskilliga, som skyndade att beteckna honom
som Frankrikes Kerenski. En sådan bedömning fick ett visst stöd
av hans roll vid Europaarmens slutliga stjälpande, varom strax
skall talas, ja, i viss mån redan av hans uppgörelse med Chou om
Indokina. Emellertid måste det väl numera kunna anses styrkt, att
hans roll vid den fortsatta utvecklingen av de västeuropeiska försvarsplanerna knappast tillåter en sådan tolkning av hans intentioner, vare sig han aldrig egentligen varit neutralist eller han vid
makten under realiteternas tryck kommit att utveckla sig i »västlig» riktning. Om hans insats för historien kommer att te sig såsom
uppbyggande eller såsom destruktiv, står ännu i vida fältet – liksom hans möjligheter att bli något mera än en kort och dramatisk
episod.
Det spörsmål, som efter den temporära lösningen av det indokinesiska problemet kommit att främst sysselsätta Mendes-France
liksom hans amerikanska, engelska och västtyska kolleger, har varit
Västeuropas försvarsfråga och då särskilt Västtysklands bidrag till
dess lösning. Det nya franska kabinettet åtog sig genast att med
11
” \.~-
; t
Torvald Höjer
det snaraste lägga fram europaarmeplanen till ratifikation eller
förkastande för Nationalförsamlingen och sålunda äntligen göra slut
på Frankrikes långa förhalning av det hela. Det blev emellertid
snart tydligt, att den franske regeringschefen i realiteten var en
skarp motståndare till projektet i dess föreliggande form, även om.
han formellt iakttog neutralitet.
De försök, som Mendes-France först gjorde att avpressa de övriga
staterna i Europaarme-projektet deras samtycke till ytterst vittgående ändringar i syfte att tillgodose de nationalistiska franska
önskemålen och försvaga eller avlägsna de övernationella elementen
i planen, stötte på ett enhälligt motstånd och avvisades. När ratifikationsfrågan så kom upp i Nationalförsamlingen i slutet av augusti, förhöll konseljpresidenten sig formellt neutral men lät knappast något tvivel uppstå om sin negativa uppfattning. Ratifikationsförslaget föll också mycket riktigt under besynnerliga former, vilka
ytterligare stärkte intrycket av brist på god vilja, den 30 augusti
med 319 röster mot 264. Det har till försvar för ministärens hållning plägat anföras, att stämningen i Nationalförsamlingen var så
klart negativ, att det hela var utsiktslöst. Röstsiffrorna styrka knappast denna tes. Det skulle ha räckt med en omkastning av 28 röster,
och det förefaller ej uteslutet, att en målmedveten insats från regeringschefen med den auktoritet han då åtnjöt, skulle ha varit tillräcklig för att åstadkomma en sådan effekt. Händelserna fyra må-
nader senare peka snarast i den riktningen, att detta skulle ha varit
möjligt – om Mendes-France velat det. Ansvaret för utgången
måste därför sägas främst vara hans personliga.
Effekten av det inträffade blev oerhörd förvirring och förbittring
i USA, där man trots allt i det längsta hade hoppats på en lycklig
utgång, och ett mycket allvarligt bakslag för Adenauers Europabetonade och inte minst franskvänliga politik i Västtyskland. I den
ytterst farofyllda situation, som sålunda uppstått, visade sig den
engelska diplomatin lyckligtvis vuxen att taga ledningen och åstadkomma en kompromiss. Under Anthony Edens ledning utarbetades
en ny plan. Tyskland upptogs i Atlantpakten liksom- tillsammans
med Italien ·- i den sedan mars 1948 existerande Brysselpakten
mellan England, Frankrike och Beneluxstaterna. För att övervinna
de franska betänkligheterna gav England löften om fortsatt stationerande av stridskrafter på fastlandet, löften vilka måhända i
realiteten inte inneburo så mycket utöver redan existerande fakta
men som otvivelaktigt psykologiskt voro av stark verkan. Adenauer
bidrog med betydande eftergifter i fråga om Tysklands likaberätti- 12
..
1954 i världspolitiken
gande vid tillverkning av vissa vapen liksom- man vågar här säga
inför direkt utpressning från Mendes-Frances sida – genom att gå
med på ett för den tyska nationalkänslan utomordentligt smärtsamt avtal om Saarområdet. På så sätt kunde de s. k. Parisavtalen
undertecknas.
Vad Mendes-France sålunda hade vunnit, kan väl i korthet betecknas som ett försvagande eller utplånande av de ursprungligen
av Frankrike självt önskade övernationella och sameuropeiska elementen i planen, ett närmare deltagande av England, än vad som
förutsetts i projektet till en Europaarme, samt den nyss omtalade
Saaruppgörelsen. Vad Englands medverkan beträffar, förefaller det
väl ej uteslutet, att den skulle ha kunnat lika väl vinnas för att
rädda Europaarmen. För att uppnå dessa vinster hade man starkt
skakat förtroendet till Frankrikes goda vilja och pålitlighet, särskilt i Washington och Bonn, man hade möjliggjort den tyska nationalarme, som det tidigare hade stått som ett huvudmål för Frankrike att förhindra, man hade. tillfogat de sameuropeiska strävandena ett mycket svårt bakslag, och – vad som på längre sikt
kanske är det betänkligaste – man hade vållat den samarbetsvillige
Adenauer och de :.europeiska» strömningar i Tyskland, som han
företräder, en avsevärd prestigeförlust och i hög grad stärkt vissa
tyska kretsars tvivel på att en samförståndspolitik gentemot Frankrike överhuvudtaget vore realistisk. De lokala val, som under årets
sista del ägt rum på olika håll i Tyskland, visa i allmänhet en
ganska avsevärd försvagning av kanslerns och hans partis ställning
och motsvarande framsteg, visserligen inte alls för de extrema partierna, men för de nationalistiska strömningarna både inom och
utom regeringskoalitionen.
Framtiden får visa, i vad mån avgörandet i slutet av augusti var
gynnsamt för Frankrike självt och för Europa i allmänhet eller ej.
Säkert är emellertid, att förtroendet för Frankrike såsom förbundspartner och överhuvudtaget såsom makt i första planet ytterligare
undergrävdes på många håll i slutet av december, när ratifikationen
av Parisavtalen stötte på oväntade svårigheter i Nationalförsamlingen och t. o. m. med knapp majoritet avvisades i en tidigare
votering. Endast genom att ställa kabinettsfråga lyckades MendesFrance denna gång genomdriva ratifikationen. Men till följd av det
stora antalet icke röstande utgjorde jarösterna faktiskt blott en
minoritet av församlingens ledamöter. Och ännu återstår behandlingen i republikens råd.
I övriga länder har ratifikationen uppnåtts utan större svårighet
13
.–
——— – ———
Torvald Höjer
eller väntas göra detta; Saaravtalet utgör dock alltjämt en allvarlig stötesten i Tyskland. Förutsatt att ej komplikationer tillstöta i Frankrike, måste det inträffade, alla minusmoment till trots,
dock såtillvida sägas innebära en stor framgång, att de långvariga,
energiska och uppfinningsrika ryska manövrerna för att bringa avtalen på fall i Paris och Rom dock till sist helt misslyckats och
vägen nu äntligen öppnats för en både militärt och kanske än mer
psykologiskt viktig utbyggnad av Västeuropas försvar. Det är även
i varje fall tänkbart, att detta på längre sikt äntligen skall visa sig
möjliggöra förhandlingar mellan Väst och öst om en avspänning i
det kalla kriget och en verklig »koexistens». På denna punkt förefaller dock åtskillig skepsis i fråga om Moskvas framtida hållning
alltjämt vara väl på sin plats, något som ytterligare inskärpes av
nyårets budskap om ökat eftertryck på den tunga industrins utbyggnad i Ryssland.
Fjärran östern och Västeuropa ha detta år vant de bägge främsta
skådeplatserna för det utrikespolitiska skeendet. Även från det viktiga området mellan Medelhavet och Indiska Oceanen äro dock vissa
viktiga förändringar att inregistrera, och dessa äro i allmänhet klart
gynnsamma för Västblocket.
Framför allt ha uppgörelser äntligen uppnåtts i två av de stridsfrågor, som så länge komplicerat läget. En överenskommelse har
till sist träffats om den persiska oljeindustrins framtid och om ersättningen till det angla-iranska oljebolaget för dess konfiskerade
anläggningar. Därmed borde den moderata persiska regimens fortbestånd rimligen vara säkerställt på ett helt annat sätt än förut
och möjligheter ha öppnats för Persiens inkorporerande i ett säkerhetssystem för de svaga staterna längs det ryska väldets sydgräns.
Vidare har en uppgörelse likaledes träffats mellan England och
Egypten om den brittiska utrymningen av Suezbasen och om de
förutsättningar, under vilka denna ånyo kan tagas i bruk i en farlig
situation. Därmed har en annan svårighet för Mellersta österns försvarsorganisation äntligen undanröjts. Att detta till sist blivit möjligt, synes delvis bero på utgången av maktkampen i Egypten:
överste Nassers och militärjuntans seger över presidenten Naguib,
som efter flera skiften i den hårda kampen mot årets slut helt avlägsnats från regeringen i ganska uppseendeväckande former. För
Englands del blev det lättare att svälja Suezbasens avveckling och
den därmed sammanhängande svårfrånkomliga prestigeförlusten
genom hänvisning till den revolution på det militärtekniska om- 14
1954 i världspolitiken
rådet, som de framgångsrika experimenten med vätebomber innebära och som göra en jättebas av denna typ ganska tvivelaktig.
Trots detta lär det dock vara svårt att alldeles förneka, att Suezuppgörelsen innebär en ny och märklig etapp i den snabba om ock
successiva likvidering av det brittiska imperiet, över vilken Winston
Churchill en gång sade sig ingalunda vara kommen att presidera.
Ytterligare en viktig ändring i läget i Mellersta östern äro de
överenskommelser om samarbete, särskilt på det militära området,
som under året, trots frenetiskt motstånd från Indiens sida, knutits
mellan å ena sidan Pakistan, å den andra dels Turkiet och dels
Förenta staterna. Därmed har till Västblocket anknutits den enda
av de muhammedanska staterna— Turkiet undantaget- som f. n.
har klara förutsättningar att bli en militär maktfaktor av självständig betydelse. Rent geografiskt öppna dessa överenskommelser
möjligheter att skapa det här ovan nyss antydda säkerhetsbältet
längs Sovjets sydgräns, med Turkiet och Pakistan såsom ändpunkter och Irak, Persien och ev. Afganistan såsom ytterligare beståndsdelar i framtiden. Ett visst frågetecken innebära dock de allvarliga
inre orossymtom, som under året framträtt inom Pakistan och faktiskt lett till upprättandet av ett slags temporär diktatur med tydligt
militärt inslag.
I denna kategori av politiska avtal, som undanröja svårigheter
för samarbetet på västsidan, bör väl även nämnas, att den segslitna
Triestefrågan under året lösts på kompromissens väg enligt linjer,
som åtminstone f. n. synas nödtorftigt tillfredsställa både Italien
och .Jugoslavien. A andra sidan bör kanske i detta sammanhang
dock antecknas, att den >>normalisering» av de politiska förbindelserna mellan Titos .Jugoslavien och kommunistblockets medlemmar,
som under året ägt rum, liksom vissa inre stridigheter inom det
jugoslaviska regeringspartiet torde göra det ej alldeles klart, hur
den jugoslaviske diktatorns utrikespolitik i fortsättningen skall utvecklas.
Även på det västra halvklotet har kampen mellan öst och Väst
under året fått ett dramatiskt uttryck. Den otvetydigt kommunistsympatiserande regimen i Guatemala har under tydligt överinseende
av Washington störtats och ersatts med en västligt orienterad militärregering. Formerna för det skedda erinra – det måste nog medges– om den tid i början av vårt århundrade, då Teddy Roosevelt
proklamerade »the big stick» såsom symbol för Förenta staternas
maktutövning kring Karibiska havet. De olustkänslor, som händelsen
uppenbarligen framkallade bland demokratiska finsmakare, få vä-
2– ~.;:;3441 S’l:ens7c Tirlskrift 1955 15
~——-~———-
-·
Torvald Höjer
gas mot fördelen av att radikalt ha avlägsnat en potentiell härd för
fortsatt kommunistisk infiltration i Mellanamerika.
Under 1954 äro förhållandevis få inrikespolitiska tilldragelser av
även utrikespolitisk betydelse att inregistrera i de ledande staterna.
Experimentet Mendes-France i Frankrike och Adenauers något försvagade ställning i Tyskland ha redan berörts i annat sammanhang.
I Italien har tillkomsten av en handlingskraftigare och stabilare
regering under ledning av de Gasperis tidigare högtbetrodde inrikesminister Scelba ur Västblockets synpunkt inneburit en avsevärd
vinst; Scelba synes också åtminstone t. v. ha lyckats rida ut den
storm, som vänsterns grovt demagogiska utnyttjande av en egenartad kriminalaffär framkallade. I England sitter den konservativa
regeringen säkert; fyllnadsvalen under året ge i allmänhet snarast
vid handen, att dess position bland väljarna ytterligare stärkts, delvis väl som följd av den svårkurerade splittringen och oredan inom
labour-partiets ledning, där motsatserna mellan de moderata particheferna och Bevans falang snarast än mera tilltagit. Den egentliga fara, som nu hotar de konservativa, torde vara, att Churchill
uppskjuter sin av alla väntade avgång och den därmed följande
grundliga rekonstruktionen av kabinettet under Edens ledning så
länge, att dc nya männen handikapas vid sitt första möte med väljarna. Den omläggning av valkretsarna, som efter förslag av en
sakkunnigkommitte f. n. är under genomförande, synes däremot,
åtminstone enligt oppositionens högljudda och harmsna bedyranden, vara ägnad att främja de konservativas valchanser.
I Amerika ha mellanperiodsvalen ägt rum i november och medfört en oväntat liten förskjutning till demokraternas fördel, vilken
dock med hänsyn till det jämna utgångsläget var nog för att ge
detta parti en knapp majoritet i bägge husen. Då presidentens personliga prestige och popularitet bland väljarna förefalla orubbade
och den republikanska valmotgången snarast besvärat partiets reaktionärt och isolationistiskt anstuckna flygel, borde denna utgång
inte nämnvärt minska Eisenhowers chanser att föra en moderat
inrikespolitik och en utrikespolitik i samförstånd med Förenta staternas europeiska bundsförvanter enligt de normer, som i stort sett
fastställdes redan under Trumans tid. Den officiella amerikanska
kursen under årets sista del synes både i Asien och i Europa
innebära en klar anslutning till denna politik över partierna och
ett avståndstagande från de mera aktivistiska paroller, vilka under
den republikanska regimens första skede ofta oroade London och
16
1954 i världspolitiken
som alltjämt ha förespråkare i senaten, ej minst den republikanske
gruppledaren Knowland. Senator McCarthys klara motgångar under året borde ytterligare stärka presidentens och hans rådgivares
position både hos allmänheten och inom det svårhanterliga regeringspartiet.
Om man söker överblicka världsläget i allmänhet ur den d ir c k t a krigsfarans synpunkt, låter det sig väl säga, att denna risk
något avtagit under 1954 i och med att det öppna kriget i Indokina
upphört och läget i Västeuropa ytterligare stabiliserats. Däremot
finns det ej mycket som skulle tyda på att de nuvarande makthavarna i Moskva och Peking skulle ha ändrat sina egentliga yttersta mål eller blivit mera benägna än tidigare för en uppriktig
avspänning och utjämning mellan de båda blocken. Alla profetior
äro förvisso särdeles vanskliga, så litet som vi verkligen veta om
förhållanden och personer bakom järnridån. Men det faktiska läget
synes utan varje tvivel göra det klokast att räkna med det kalla
krigets fortsättning inom nu överskådlig tid, eventuellt interfolierad
med direlda kommunistiska försök till maktexpansion genom infiltration och inre omstörtning i sådana isolerade områden, där man
i Moskva och Peking inte anser sig behöva räkna med att motparten
verkligen skulle stå parat att sätta hårt mot hårt. Och om dylika
försök göras och den antydda förutsättningen sedan visar sig svika,
kan världen plötsligt och oförmodat finna sig ställd inför en akut
krigsrisk, som sannolikt ingendera sidan önskat men som av prestigeskäl kan visa sig mycket svår att avveckla. Ingenting har under
året förekommit, som vare sig inom Västblocket eller bland de fåtaliga neutrala staterna borde få tagas till förevändning för minskade
försvarsansträngningar.
17
. i
–· ~·