Västtyska arbetsstrider
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄSTTYSI(A ARBETSSTRIDER
Av fil. dr OTTO JÄRTE
GENOM sommarens uppseendeväckande kommunalstrejker i
Hamburg och inom verkstadsindustrin i Bayern har Västtyskland
erhållit ett s. a. s. negativt demokratiskt ))Befähgungsnachweis»
dvs. ett betyg på att det nu icke längre finns några fel på dess
fria och mogna folkstyre! I andra västerländska demokratier har
man äntligen kunnat återspegla sin egen sociala status i ovan
nämnda konflikter. I samma grad ha de även fägnat deras företagare och arbetare som nu räkna med att om dessa lönerörelser
lyckas det skall kunna dämpa den besvärliga västtyska industrikonkurrensen i den mån denna beror på billigare produktionskostnader på grund av relativt lägre arbetslöner.
Hos Metallindustriarbetarförbundet kan man skönja en tydlig
tendens att betrakta utländska ekonomiska företeelser uteslutande
ur synpunkten av Svenska Verkstadsföreningens möjligheter att
vid avtalsförhandlingar kunna åberopa stigande svårigheter för
exporten till följd av tyskarnas förmåga till prisunderbud. Märker man icke en påtaglig motsägelse till en annan tankegång~
Fullt riktigt hävdas ju eljest av ledningen för såväl socialdemokratiska partiet som fackföreningsrörelsen att nettot av nationalinkomsten i sista hand bestämmer vår levnadsstandard och lönenivå. Härvid spelar exporten från vårt land, som i så hög grad
för sin försörjning är hänvisad till denna, en avgörande roll. Framgångsrik utförsel medför att den kaka, som kan delas, blir större;
nedgång medför motsatsen. När man nu gläder sig över att löneförhöjningar eventuellt skola minska Västtyska industrins hittills
överlägsna tävlan till förmån för Sverige, så innebär det att vid
de svenska fackorganisationernas avtalspolitik, försåvitt denna berör exportföretag, hänsyn till hela folkhushållningen borde vara
den primära faktorn. Det erkännes teoretiskt, men i praktiken är
den städse sekundär; löneförhöjningarna få städse försteget. Det
överlämnas åt arbetsgivarna att övervinna de hinder, som här- 420
Västtyska arbetsstrider
igenom resas för exporten, och i bästa fall tröstar man sig med
att utlandet skall anpassa sig efter våra lönevillkor.
Funnes för vår industri samma planhushållningskalkyl som för
vårt jordbruk, betingad av beredskapsskäl vid fara för avspärrning under krig, skulle med säkerhet exportens lönsamhet sättas
före lönehöjningar – i den realistiska övertygelsen, att den höna
måste väl behandlas, som dock värper guldäggen till gagn för oss
alla och på längre sikt även för· de anställda, medan kortsynta
löneaktioner främst hämna sig på dem. Icke minst av farhågor
för de häftiga protester från fackföreningsrörelsen, som vore att
vänta, därest den svenska maktägande socialdemokratien skulle
våga sig på en reglering med lönekontroll av den industriella arbetsmarknaden, ha inga försök i den vägen avhörts. Organisationerna ha med rätta fått behålla sin okvalda frihet. Men med
denna är ofrånkomligt förknippat ett ansvar inför samhällsekonomin, som ingalunda alltid i angelägen grad beaktas.
Åven andra reflexioner skulle kunna anknytas till de västtyska
strejkerna, vilkas slut och utgång i skrivande stund synas ovissa.
Så mycket är dock tydligt, att de tyska fackförbunden varken
kunnat eller velat motivera sina lönekrav med ökade levnadskostnader. Prisnivån har under flera år varit stabil i Västtyskland,
som jämte bl. a. Schweiz, tack vare en friare ekonomisk politik,
i synnerhet ifråga om räntan, undgått den Sköldska »engångsinflationen» med särskilt dess olyckliga försämring av vårt penningvärde.
Som orsak till lönefordringarna har västtyska LO framfört
önskvärdheten att arbetarna i rikligare utsträckning skulle tillerkännas en större andel i de stigande företagsvinsterna. Utan
fackligt tryck eller hot ha generella löneförhöjningar så pass ofta
och rundhänt beviljats, att fackorganisationerna börja känna sig
överflödiga. Medlemmarna tycka att det går bra ändå utan dem.
Det anses också att löneoffensiven från organisationernas sida snarare vore att betrakta som en demonstration att de ej existera förgäves – ett uttryck för en funktionärernas självhävdelse, som
överallt röjer sig inom ett fulländat organisationsväsen.
Emellertid är det ett påfallande drag hos dessa västtyska arbetsstrider, att det saknas en effektiv och partmässig förhandlingsprocedur. Härutinnan visar denna nya demokrati att den
ännu har åtskilligt att lära. strejken i Hamburg var obestridligen
samhällsskadlig i svensk mening, enär de allmänna transportmedlen samt gas- och vattentillgången äventyrades. Men de kom- 421
. \. .
Otto Järte
munala myndigheterna buro sig fumligt åt vid ett första förlikningsanbud och måste till sist kapitulera på sätt som är traditionellt vid kommunalsocialiserade företag: att taxorna måste
höjas i proportion till de anställdas lönestegringar. Det är »industriell demokrati» så det förslår men icke bra för demokratien
och icke heller för medborgarna. I Bayern har arbetsministern och
även statsministern på egen hand uppträtt som förlikningsman.
Weimarrepubliken hade på sin tid en anordning, enligt vilken
riksregeringen kunde stadga, att ett av vederbörande statligt organ framlagt medlingsförslag, fastän avslaget av endera eller
bägge parter, kunde förlänas lagligt förpliktande karaktär. I Hitlers totalitära Tredje rike tolererades inga strejker lika litet som
i Sovjetunionen och i dess underlydande »folkdemokratier». Det
är förty ett fräckt hyckleri, då de strejkande i Västtyskland nu
uppmuntras av press- och radioröster från den östtyska satelliten,
där arbetarnas spontana proteststrejker den 17 juni i fjol betvungos
med ryskt pansar och varefter såsom dirigenter misstänkta deltagare utsattes för justitieministern Hilde Benjamins och polisministern Ernst Wollwebers förenade omänskliga terror.
Samma tillvägagångssätt som i Weimarrepubliken hade Stauning infört i Danmark, och det gäller även i Norge, vars regering
senast i somras dymedelst kunde avvärja en eljest förlustbringande strejk i pappersmasseindustrin. Vad som passar för socialdemokraterna i Danmark och i Norge, skulle väl även kunna duga
för Bonnrepubliken, även om denna gjort sig urarva gentemot
föregångaren från Weimar. Varför ej också i Sverige1 saltsjö-
badsavtalet mellan våra huvudorganisationer på arbetsmarknaden
är förvisso ett internationellt enastående vittnesbörd om parternas fridsamma sinnelag. Men det båtade icke mot 1945 års meningslösa metallarbetarstrejk, som företedde viss frändskap med
den bayerska arbetsinställelsen. Jämväl »arbetsmarknadsnämnden»
som bålverk mot allmänfarliga strejker skulle säkerligen med fördel kunna ersättas av nyssnämnda dansk-norska förebild.
422
Av fil. dr OTTO JÄRTE
GENOM sommarens uppseendeväckande kommunalstrejker i
Hamburg och inom verkstadsindustrin i Bayern har Västtyskland
erhållit ett s. a. s. negativt demokratiskt ))Befähgungsnachweis»
dvs. ett betyg på att det nu icke längre finns några fel på dess
fria och mogna folkstyre! I andra västerländska demokratier har
man äntligen kunnat återspegla sin egen sociala status i ovan
nämnda konflikter. I samma grad ha de även fägnat deras företagare och arbetare som nu räkna med att om dessa lönerörelser
lyckas det skall kunna dämpa den besvärliga västtyska industrikonkurrensen i den mån denna beror på billigare produktionskostnader på grund av relativt lägre arbetslöner.
Hos Metallindustriarbetarförbundet kan man skönja en tydlig
tendens att betrakta utländska ekonomiska företeelser uteslutande
ur synpunkten av Svenska Verkstadsföreningens möjligheter att
vid avtalsförhandlingar kunna åberopa stigande svårigheter för
exporten till följd av tyskarnas förmåga till prisunderbud. Märker man icke en påtaglig motsägelse till en annan tankegång~
Fullt riktigt hävdas ju eljest av ledningen för såväl socialdemokratiska partiet som fackföreningsrörelsen att nettot av nationalinkomsten i sista hand bestämmer vår levnadsstandard och lönenivå. Härvid spelar exporten från vårt land, som i så hög grad
för sin försörjning är hänvisad till denna, en avgörande roll. Framgångsrik utförsel medför att den kaka, som kan delas, blir större;
nedgång medför motsatsen. När man nu gläder sig över att löneförhöjningar eventuellt skola minska Västtyska industrins hittills
överlägsna tävlan till förmån för Sverige, så innebär det att vid
de svenska fackorganisationernas avtalspolitik, försåvitt denna berör exportföretag, hänsyn till hela folkhushållningen borde vara
den primära faktorn. Det erkännes teoretiskt, men i praktiken är
den städse sekundär; löneförhöjningarna få städse försteget. Det
överlämnas åt arbetsgivarna att övervinna de hinder, som här- 420
Västtyska arbetsstrider
igenom resas för exporten, och i bästa fall tröstar man sig med
att utlandet skall anpassa sig efter våra lönevillkor.
Funnes för vår industri samma planhushållningskalkyl som för
vårt jordbruk, betingad av beredskapsskäl vid fara för avspärrning under krig, skulle med säkerhet exportens lönsamhet sättas
före lönehöjningar – i den realistiska övertygelsen, att den höna
måste väl behandlas, som dock värper guldäggen till gagn för oss
alla och på längre sikt även för· de anställda, medan kortsynta
löneaktioner främst hämna sig på dem. Icke minst av farhågor
för de häftiga protester från fackföreningsrörelsen, som vore att
vänta, därest den svenska maktägande socialdemokratien skulle
våga sig på en reglering med lönekontroll av den industriella arbetsmarknaden, ha inga försök i den vägen avhörts. Organisationerna ha med rätta fått behålla sin okvalda frihet. Men med
denna är ofrånkomligt förknippat ett ansvar inför samhällsekonomin, som ingalunda alltid i angelägen grad beaktas.
Åven andra reflexioner skulle kunna anknytas till de västtyska
strejkerna, vilkas slut och utgång i skrivande stund synas ovissa.
Så mycket är dock tydligt, att de tyska fackförbunden varken
kunnat eller velat motivera sina lönekrav med ökade levnadskostnader. Prisnivån har under flera år varit stabil i Västtyskland,
som jämte bl. a. Schweiz, tack vare en friare ekonomisk politik,
i synnerhet ifråga om räntan, undgått den Sköldska »engångsinflationen» med särskilt dess olyckliga försämring av vårt penningvärde.
Som orsak till lönefordringarna har västtyska LO framfört
önskvärdheten att arbetarna i rikligare utsträckning skulle tillerkännas en större andel i de stigande företagsvinsterna. Utan
fackligt tryck eller hot ha generella löneförhöjningar så pass ofta
och rundhänt beviljats, att fackorganisationerna börja känna sig
överflödiga. Medlemmarna tycka att det går bra ändå utan dem.
Det anses också att löneoffensiven från organisationernas sida snarare vore att betrakta som en demonstration att de ej existera förgäves – ett uttryck för en funktionärernas självhävdelse, som
överallt röjer sig inom ett fulländat organisationsväsen.
Emellertid är det ett påfallande drag hos dessa västtyska arbetsstrider, att det saknas en effektiv och partmässig förhandlingsprocedur. Härutinnan visar denna nya demokrati att den
ännu har åtskilligt att lära. strejken i Hamburg var obestridligen
samhällsskadlig i svensk mening, enär de allmänna transportmedlen samt gas- och vattentillgången äventyrades. Men de kom- 421
. \. .
Otto Järte
munala myndigheterna buro sig fumligt åt vid ett första förlikningsanbud och måste till sist kapitulera på sätt som är traditionellt vid kommunalsocialiserade företag: att taxorna måste
höjas i proportion till de anställdas lönestegringar. Det är »industriell demokrati» så det förslår men icke bra för demokratien
och icke heller för medborgarna. I Bayern har arbetsministern och
även statsministern på egen hand uppträtt som förlikningsman.
Weimarrepubliken hade på sin tid en anordning, enligt vilken
riksregeringen kunde stadga, att ett av vederbörande statligt organ framlagt medlingsförslag, fastän avslaget av endera eller
bägge parter, kunde förlänas lagligt förpliktande karaktär. I Hitlers totalitära Tredje rike tolererades inga strejker lika litet som
i Sovjetunionen och i dess underlydande »folkdemokratier». Det
är förty ett fräckt hyckleri, då de strejkande i Västtyskland nu
uppmuntras av press- och radioröster från den östtyska satelliten,
där arbetarnas spontana proteststrejker den 17 juni i fjol betvungos
med ryskt pansar och varefter såsom dirigenter misstänkta deltagare utsattes för justitieministern Hilde Benjamins och polisministern Ernst Wollwebers förenade omänskliga terror.
Samma tillvägagångssätt som i Weimarrepubliken hade Stauning infört i Danmark, och det gäller även i Norge, vars regering
senast i somras dymedelst kunde avvärja en eljest förlustbringande strejk i pappersmasseindustrin. Vad som passar för socialdemokraterna i Danmark och i Norge, skulle väl även kunna duga
för Bonnrepubliken, även om denna gjort sig urarva gentemot
föregångaren från Weimar. Varför ej också i Sverige1 saltsjö-
badsavtalet mellan våra huvudorganisationer på arbetsmarknaden
är förvisso ett internationellt enastående vittnesbörd om parternas fridsamma sinnelag. Men det båtade icke mot 1945 års meningslösa metallarbetarstrejk, som företedde viss frändskap med
den bayerska arbetsinställelsen. Jämväl »arbetsmarknadsnämnden»
som bålverk mot allmänfarliga strejker skulle säkerligen med fördel kunna ersättas av nyssnämnda dansk-norska förebild.
422