Världshistoria och psykopati
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄRLDSHISTORIA
OCH PSYKOPATI
Av professor ALF NYMAN
l.
ORDET och begreppet psykopati är en av det lärda språkets mest
tänjbara och mångtydiga termskapelser – skiftande som ett stycke
kameleontskinn och slipprigt som ett ålskinn. Och om ur det myller
av definitioner och definitionsförsök, som tävla med varandra kring
detta begrepp, här särskilt uppmärksammas det försök att logiskt
fastnagla det, som i olika arbeten gjorts av den norske psykologen
och samhällstänkaren Ingjald Nissen, så beror .detta på den roll det
spelar hos honom ej blott som individual- och socialpsykologiskt arbetsbegrepp utan därutöver som politisk och världshistorisk kategori.
Närmast övertager Nissen detta begrepp från AlfredAdlers psykologi, ehuru han ger det sin personliga touche och prövar det i nya
tillämpningar. Helt allmänt betecknar det sålunda för honom en
gåtfull företeelse på gränsområdet mellan själshälsa och sinnessjukdom. Mycket tyder på att det psykopatiska tillståndet djupast bottnar i rent organiska svagheter, men att dess olika andliga yttringar
bero på mer eller mindre krampaktiga försök att :.kompensera» eller
snarare »överkompensera» dessa svagheter: häri följer den norske
Adlerianen fot för fot mästaren. Åkomman, sådan han tecknar den
för oss, är sålunda alls icke livsvådlig för patienten själv, ehuru
den å andra sidan ej heller kan botas. Besvärande är den ej minst
för den angripnes mänskliga omgivning. I kraft av sina hemliga
underlägsenhetskänslor befinna sig nämligen psykopaterna i ett
ständigt själsligt spänningstillstånd. Detta urladdar sig som en genomförd prestige- och maktkamp gentemot medmänniskorna. Därav
följer bl. a. »psykopaternas terror i vardagslivet». I denna terror
mot anhöriga, vänner och arbetskamrater insättas om vartannat
som avpassade vapen svaghet och styrka, hat och kärlek, lögn och
sanning, på samma gång som angreppssätt och angreppsriktning
ständigt växla. På detta sätt förstå de psykopatiskt anlagda indi·
viderna att ofta till den grad plåga och trötta ut n o r m a l a män·
317
…. ·_,.. -f ~…..
Alf Nyman
niskor, att dessa efter .hand ge tappt för dem, ja att de till sist låta
sig drivas in i en återvändsgränd, där deras beslutsförmåga och handlingskraft förlamas. I sin hektiska prestigekampanj veta deras
plågoandar förskaffa sig herravälde över dem även på det sättet,
att de för sina syften utspana och utnyttja deras svagheter, stinga
gadden i deras känsligaste punkter. Däri röja de ofta ett mästerskap, gränsande till genialitet. En annan av de mera demoniska si,
dorna i psykopaternas verksamhet ser den norske samhällspsykologen däri, att de på misstänkliggörandels och det nitiska felfin,
nandets väg ha i sin makt att andligen röva en människa från en
annan, ställa tidigare hjärtevänner i harnesk mot varandra och
utså split och misstro, varhelst de draga fram. – Inför denna
Ingjald Nissens teckning, utförd framför allt i hans arbete »Psykopatenes Diktatur» (Oslo 1945, 2:a utvidgade upplagan Oslo 1946,
svensk översättning å Natur och Kulturs förlag, Stockholm 1945),
föres man osökt att tänka på en karaktär som Jago i Shakespeares
»Othello». Jagos replik: »Jag är ett intet, om jag ej får häckla»,
fruktansvärd i och för sig, ger ett fulltonigt uttryck för psykopaternas karaktärs- och umgängesliv — åtminstone från en viss, ej oviktig
sida. Fänrik Jago är, kort sagt, psykopaten agerande på scengolvet.
En annan karakteristisk yttring av de psykopatiska individernas
nedbrytande verksamhet är den, att de, i den mån de lyckas tillvälla sig makten, tvinga människorna att leva under trycket av ett
systematiskt hemlighetsmakeri. En kuslig atmosfär av otrygghet
utbreder sig, varigenom människors inbördes tillit och deras lust till
samarbete förlamas. Hela samfundslivet blir därigenom psykopatiskt färgat. Förr eller senare banas politiskt så väg för en diktaturoch gangsterstat- och de »normala» människornas välde är lyktat.
Från att ha inneburit, hos Adler och hans meningsfränder, ett
individualpsykologiskt problem, kretsande kring den enskilda människans av underlägsenhetskänslor underblåsta maktbegär, vidgar
sig psykopatproblemet på detta sätt till ett sociologiskt och politiskt
-ja, till ett världshistoriskt sådant, övergripande både samtids- och
forntidshistoria, profan- och religionshistoria, psykologi och etnografi. Ty när – som i vår egen otroliga tid – anpassningen efter
psykopaternas mentalitet och flatheten inför deras växande tilltagsenhet leder därhän, att u t p r ä g l a d e psykopater sättas i
stånd att gripa statens roder, så uppstår den form av diktatur,
»som är psykopate.rnas speciella samhällsform- nämligen det s. k.
mansförbundet.» Men därmed böjer den politiska och sociala utvecklingen tillbaka till mycket primitiva samhällsinstitutioner och bris- 318
Världshistoria och psykopati
ter, mitt i civilisationens och kulturens sköte, barbariet ånyo fram.
:.Furor impius intus – fremit horridus ore cruento> (Virgilius).
Det är denna :.mansförbundets> renässans i vår egen samtid, som
Ingjald Nissen analyserar i sin bok »Psykopatenes Diktatur».
2.
Denna renässans återupplivar i bombflygets, radarskärmens och
pansarvapnets tidsålder en institution med rötter djupt ner i de
primitiva samhällsbildningarna. Inåt som utåt var dess uppgift där
alltid kamp, aggression. Dess samlingspunkt i stammen var >manshuset», gemenligen utsmyckat med symboler och emblem för mansförbundets mest svartsjukt bevakade hemlighet. Denna förstår man
bäst, om man betänker, att en obruten linje leder från mindervärdeskänsla genom falskt uppskruvad manlighetsdyrkan över homosexuell inställning till askes; och den unge mannen vann insikt om
den endast gradvis och efter kroppsligt smärtsamma invigningsprov. På detta sätt blev också :.den erotiska bindningen mellan männen> mansförbundets djupaste hemlighet: den sammanlänkade
medlemmarna i ett system av koncentriska ringar kring en ledaregestalt. I den innersta kretsen rådde därvid en oavlåtlig kampinställning av livsfientlig askes och obetingad maktdyrkan. I mansförbundets hägn fingo på detta sätt de psykopatiska krafterna inom
ett folk eller en folkstam en >administrativ inramning» och beredde
de sig att utan hämningar göra världshistoria – allt i den omfattning, en primitiv krigföring med kastspjut och pilbåge sådant
medgav.
Sådan tedde sig enligt den norske socialpsykologen mansförbundets anda under de primitiva samhällsbildningarnas tidsålder, liksom alltjämt hos de naturfolk, hos vilka den kvarlever; och sådant
gestaltar sig dess livsfientliga, förvridna manlighetsideal överallt,
där under civilisationens världsålder denna institution under olika
förklädnader och under skilda luftstreck gång på gång återuppstår
samt, där den icke i tid hejdas, ständigt på nytt sprider skräck och
förödelse omkring sig. –
Nu förhåller det sig så, att olika länder och folk förhålla sig
väsentligt olika gentemot denna psykopaternas nedbrytande verksamhet.
Det amerikanska folket har sålunda, finner Nissen, visserligen
lagt i dagen en :.generös inställning> mot de psykopatiskt betonade
individerna; men dessas tilltag och bedrifter överskuggas helt av
319
\.
Alf Nyman
den stormande industriella och ekonomiska utvecklingen i det unga
amerikanska samhället. I alla händelser är det psykopatiska problemet, och därmed mansförbundsandan, för närvarande intet problem där.
Vidare, säger han, har det engelska folkets djupaste uppgift i
mänsklighetens liv hittills varit att lämna påtagliga bevis för att
man icke behöver stå handfallen inför psykopaternas ränkspel, i
varje fall icke är tvungen att släppa fram dem till makten i samhället. Tvärtom ha britterna alltid intagit en fast hållning gentemot
dessa varelser. Det finnes grundad anledning att tro, förutser han,
att England även i framtiden skall gå i spetsen, då det gäller att
förverkliga och befästa den normala människans livsstil inom politik och sedvänjor. Från detta land hotar oss ingen »dynamisk» utrikespolitik och ingen maktförblindad, desperat värdeförintelse i
stil med den, som mansförbunden, där de ej stävjas, brådstörtat inlåta sig på. När den norske samhällspsykologen sålunda i det s. k.
mansförbundet ser roten och upphovet till krig och all annan ofärd
i folkens liv, så är han icke desto mindre fullt medveten om att han
därmed bryter ut och förstorar en faktor, vilken icke i sådan isolering eller styrka verkar i historiens stora kraftspel. Jämsides med
mansförbundets stötkrafter betingas och nyanseras detta sålunda
av en mångfald andra komponenter, ekonomiska, eudämonistiska,
ideella osv.
Man ser detta ej minst inom den japanska kulturen. Ett »mansförbundsliknande» styrelsesätt, med starka fästen hos de gamla
krigarsläkterna (samurajerna) har visserligen där – och senast
under andra världskrigets år – tryckt sin ofärdsstämpel på det
överbefolkade örikets yttre och inre politik. Dess nationalistiskt
och religiöst betonade »kamp- och krigsideologi» kan enligt den
norske författaren spåras tillbaka till traditioner inom dessa riddarorganisationer, där homosexualiteten var en vedertagen form,
erkänd och legaliserad av staten. Men vid sidan av denna maktoch blodsideologi utvecklas den japanska k v i n n o k u l t u r e n.
Med sin »charm, sin inre frihet, sin allvetande resignation» ger
denna enligt Nissen ett gripande exempel på »hur något vackert
kan växa upp, samtidigt som det tarvliga, brutala och perversa
stabiliseras i så mäktiga och orubbliga former». – Att denna av
Ingjald Nissen förhärligade kvinnokultur verkligen funnits i Nippon, därför borgade kring sekelskiftet i sin mån en Lafcadio
Hearns numera dessvärre bortglömda »Exotica»-böcker med deras
själfullt fina kvinnostudier, därom vittnar också, på ett litterärt
320
Världshistoria och psykopati
något lägre plan, Puccinis allbekanta till J. L. Longs och Belaseas
drama anslutna opera »Madame Butterfly», med tehusflickan ChoCho-Sans av gratie och orientalisk ödmjukhet präglade ungmö-
gestalt och kärleksöde.
I ett Medelhavsland som Italien gestaltade sig de från antiken
nedärvda mansförbundstendenserna åter på ett annat sätt. I den
senantika Mitraskulten med dess dyrkan av manligheten och krigarhållningen ser Ingjald Nissen »ett sista uppblossande av forntidens
mansförbundsanda», innan med kristendomen det stora omslaget
följde. Om denna kult, dess utbredning och slutliga besegrande
genom kristendomen läser man i Nissens arbete (2:a norska upplagan, sid. 174) bl. a. följande:
»Mitra-menigheterna voro små menigheter, sällan över hundra medlemmar. Dessa menigheter uteslöto kvinnan och dyrkade askesen som medel
för kraftkoncentration. Här finna vi intagningsceremonier och invigning
i en central hemlighet. Här var krigskamratskapet och dyrkandet av alla
krigardygder ett väsentligt moment. Man föreställde sig, att Mitra, som
är en gestalt av ’arisk’ härkomst, själv kämpade med i slaktningarna.>>
Och vidare framhålles, hurusom karaktären av mansförbund hos Mitrasreligionens dyrkare framträder bl. a. däri, »att den som skulle upptagas
i menigheten måste genomgå svåra intagningsprov liknande dem, som
bestodo i det primitiva samfundet», samt att kärnpunkten i Mitrasmyten
utgjordes av >>Mitras dödande av den heliga tjuren, det symboliska uttrycket för manligheten>>.
Det var denna senantika Mitraskult, som vann särskild utbredning
inom rornarhären för att med denna spridas till de avlägsnaste utkanterna av romarriket. Under ett visst skede tävlade den också med
den raskt uppstigande kristendomen om herraväldet över själarna.
Men genom sitt segerrika genombrott trängde denna senare tills
vidare tillbaka mansförbundsandan, därigenom förändrande världen. Enligt författaren skedde detta därigenom, att kristendomen
satte »familjelivet, med jämnställande av mannen och kvinnan,
upp mot mansförbundsformerna», varför det också är kristendomens förtjänst, »att den normala sexuella inställningen äntligen
fastslogs som den riktiga livsformen» (sid. 176). Under påvedömets
ledning gjordes så i själva verket ett storstilat försök att tämja
de från den antika kulturen stammande mansförbundstendenserna. Man sökte sålunda »ställa dem i en positiv saks tjänst i
den utomordentliga organisation, som kallas det katolska prästerskapet». I detta ser den norske samhällspsykologen »ett förädlat
och ombildat mansförbund»; ett mansförbund i tonsur, med den
heliga Nattvarden som främsta mysteriehandling. – Emellertid är
22- 5534Hl Svensk Tidskrift 1955 321
” \
Alf Nyman
det påfallande, att författaren i detta sammanhang icke omnämner
Jesuitorden, Ignatius av Loyolas mäktiga skapelse, vars halvt religiösa, halvt militära organisation och strama disciplin synes såväl
genom sina mål som framförallt genom sina medel stå mansförbundet åtskilligt närmare än det katolska prästerskapet i gemen.
Avsikten att helt övervinna det världsliga mansförbundet med
hjälp av det religiösa har likväl icke lyckats – med påföljd att
detta förra gång på gång har rest sitt huvud i det italienska folkets
historia. Emellertid har resultatet aldrig blivit något annat än en
~teaterinstitution~. framträdande mest pråligt med det fascistiska
mansförbundet, vilket numera, efter Italiens nederlag och Mussoliniepokens ärelösa slut, ligger i spillror; enligt författaren antagligen för alltid. Ty trots de karska svartskjortelegionerna och den
välregisserade ~marschen mot Rom:. äger dock mansförbundsandan
till all lycka inga djupare rötter i det italienska folkets väsen. –
I denna punkt överensstämmer för övrigt Ingjald Nissens omdöme
med Oswald Spenglers. Också han fann för mycket »opera» i fascismen och såg i den endast en mellanform på vägen mot de verkliga
~soldatkejsarnas» och den verkliga cresarismens tidevarv; en världsepok, som i hans apokalyptiska framtidsvyer så gott som punkt för
punkt svarar emot ett mansförbundens oinskränkta herravälde över
vår kontinent. Nej, det går till alllycka ej så lätt, som en Mussolini
hoppades, att förvandla ett »Italia mandolizzante», ett mandolinspelande och sjungande Italien, med hans egen speglosa, till ett
~Italia quadrata, militare», ett kvadratiskt hopgjutet, militaristiskt
och aggressivt Italien! Ett folk, vari Madonnakulten och det folkliga matriarkatet är så djupt förankrat som hos det italienska, kan
aldrig helt försvärja sig åt det skeva, psykopatiskt uppskruvade
mandomsideal, som »mansförbundeb i dess primitiva, sedermera
senantika och fascistiska uppenbara former lyfte på skölden. Det
är, karakterologiskt talat, för sunt.
Däremot var det, enligt Ingjald Nissen, ständigt Tysklands roll
i historien att »illustrera den ynkliga hållningen gentemot psykopatiska individen. I stigande grad ha sålunda de »normala» tyskarna visat benägenhet att anpassa sig efter psykopaternas livsform.
Som »geborene Unterthanen» kostar dem detta heller ingen självövervinnelse. Deras kulturella och politiska historia präglas också
av förekomsten av hemliga sällskap med mansförbundsliknande
struktur. Ett exempel bland många: Habererförbundet, vilket bildade ett slags hemligt rättsväsen i samhället och fortbestod under
flera århundraden. I likhet med Ku-Klux-Klan-förbundet i Nya värl- 322
Världshistoria och psykopati
den avhöll det ståndrätter och var, som detta, väl organiserat. Först
på 1890-talet började det att politiskt och disciplinärt uppluckras.
Men ännu 1904 kunde det anordna en stor nattlig procession för
att trotsa myndigheterna. Surdegen jäste på djupet. Och under den
politiskt förvirrade tiden efter 1918 förspordes nya tillbud att återuppliva förbundet och dess verksamhet. (Uppgifter om förbundet
kunna hämtas ur bl. a. Richard Wolframs arbete :.Schwerttanz und
Männerbund:., sid. 225 ff.)
Habererförbundet med dess i bakgrunden skymtande mytiske ledare och skyddspatron, kejsar Karl från Untersberg, var emellertid
endast e t t uttryck för de slumrande mansförbundstendenserna
hos tyska folket. Ett ursprungligare, ti~lika fulltonigare och varaktigare sådant finner den norske samhällspsykologen i tanken om
hirden och :.följeskapeb, vari också å sin sida en så framträdande
historiker som Hans Delbriick 1914 såg grunden till tyskarnas
»krigiska» kynne. Under formen av ledarens livvakt uppträdde
denna tanke enligt Delbriick redan hos de gamla germanerna. Troheten inom denna livvakt var statsmaktens bärande underlag.
Pompösare utformades samma politiska och sociala ide längre
fram inom det tyska riddarväsendet. Ty även om riddarväsendet
först uppstod inom franskt kulturområde, så kom det dock att just
inom det tyska utöva ett mäktigare inflytande än annorstädes. Som
också krigshistorikern Delbriick hävdar, var detta tyska riddarvä-
sende helt genomsyrat av hird- och »följeskapstanken», liksom det
enligt Ingjald Nissen såsom s o c i a l typ obestridligt hör hemma
i mansförbundets kamratskapsideologi. Under korstågstiden utvecklades också med tempelherrarnas orden ett fullt stilenligt mansförbund. Inom tyskt välde fortsatte ett antal mansförbundsliknande,
religiöst mer eller mindre rikt utsirade riddarordnar att härska
medeltiden igenom. Det var likaledes de, som erövrade Ostpreussen,
och mot dessa rovgiriga organisationer hade å sin sida polackerna
att under alla dessa århundraden i ojämn närkamp söka försvara
hem och härd.
En ännu senare utvecklingsform av »följeskapets» ledande ide
uppstår under 1700-talet med den tyska officerskdren, sådan denna
grundlades av Fredrik den andre av Preussen. Mansförbundsandan
inom denna stramt sammanslutna, uteslutande av unga adelsmän
rekryterade kår avspeglade även ganska troget kynnet hos dess
furstlige skapare. Först och främst var denne personligen klart
homosexuellt inställd. För det andra företrädde han, försäkrar oss
Nissen, »den kombination av feminism och brutal krigarhållning.
323
..:-… _,. .. …
Alf Nyman
som tycks ha en så fascinerande inverkan på det tyska folkeb.
Hans kända uttalande, att soldaten borde frukta sina egna officerare
mera än fienden, skvallrar tillräckligt om den oblidkeliga disciplin,
som krävdes inom de friedricianska armeerna, liksom om vad deras
högste krigsherre därvidlag förväntade av sina officerare.
Med ögonmärke på samtliga dessa företeelser anmärker så den
norske forskaren, att det ej kan vara en ren händelse, att det tyska
folket i en så exempellös grad har omhuldat denna tanke om »följeskapet», liksom det å andra sidan hemfallit åt dess tvillingide,
dyrkandet av en »ledare». Därmed är man i själva verket framme
vid mansförbundsandans hittills våldsammaste europeiska inkarnation: nationalsocialismen, och vid dess främste teoretiker, Alfred
Bäumler, vars ideer bäst inhämtas ur skriften »Männerbund und
Wissenschafb (Berlin 1937), tillkommen under Hitlerväldets klangoch jubeldagar.
I detta arbete, som blev en av nationalsocialismens kanoniska
böcker, höjes mansförbundets standar och ropas på institutioner,
ägnade att föra de unga männen samman i oslitliga vänskapsförhållanden. Det är Bäumlers förhoppning, »att mansförbundet åter
stiger fram, sopar undan de borgerliga livsformerna och på nytt
formar staten efter dess kampuppgiften – så att den krigiska
organisation, som är ynglingasjälens självklara uttryck och åtrå,
ånyo måtte bli hela det tyska folkets livsform. Så talar denne
nietzschean i naziststövlar.
Av denna entusiastiskt förordade, ensidigt »soldatiska» och på
de varmaste maskulina vänskapsband yrkande livsform utgjorde
tidigare det tyska »stambordet» med de obligatoriska sejdlarna endast en småborgerligt salopp urartning. Men valet måste här stå
mellan ett hopplöst och framtidslöst filisterdöme och ett av unga
stridbara viljor uppburet mansförbund: ett tredje gives icke! Den
tyska armen under första världskrigets år var sålunda, menar
Bäumler, mansförbundets sista fulläkta europeiska uppenbarelseform, och det har varit nationalsocialismens världshistoriska uppgift att pånyttföda denna anda.
Genom Alfred Bäumlers mun ha således de tyska hakkorsmännen
s j ä l v a bekräftat, fastslår därmed Nissen, att deras rörelse varit
ett mansförbund! Han är mycket kategorisk på denna punkt och
skriver (2:a norska upplagan sid. 74): »Ifall det över huvud finnes
mansförbundsrörelser i världen, så är nationalsocialismen en dylik
rörelse. Det är mansförbundssinnelaget, som särpräglar den, det är
detta, som skiljer den från andra rörelser.» Självfallet medger han,
324
>.
Världshistoria och psykopati
att nationalsocialismen också är »en rekke andre ting». Den är så-
lunda »en våldsrörelse, den är en form av byråkrati, den är ett
bestämt ekonomiskt system, den är en politisk rörelse. Men –
fortsätter hans text – alla dessa moment har den gemensamt med
en rad andra rörelser. Att den också är dessa saker, kan självfallet
icke bilda underlaget för en ’invändning’ mot den insikten, att den
är en mansförbundsrörelse. Det är därför detta moment, som vi
få bruka som grundval för att begripa och karakterisera den.» Förutseende anmärkningar mot detta sitt resonemang och i klart avvärjande syfte tillfogar han, att när man som ett »absolut» påstå-
ende uttalar, att en citron är gul, så är det självklart ingen »invändning» häremot att framhålla, att den därjämte är sur, oval,
tung osv. (sid. 74, anm. 2).
Så mycket i fråga om uppfattningen av nationalsocialismen som
ett mansförbund i regeringsställning, utrustat med utomordentliga
fullmakter. Att därtill detta i särskilt krass och hämningslös form
uppvisade samma livsfientliga kamphållning och dolska förljugenhet, som utmärka den psykopatiska vardagsinställningen (»terrorn
i vardagslivet»), är vad Nissens bok ytterligare vill leda i bevis.
Den tyska sadism, som under nationalsocialistisk tillskyndan kom
till utbrott och slog världen med bestörtning, har visat sig vara
på anmärkningsvärt sätt k o Il e k t i v t betonad. Därtill har den
präglats av en opersonlig känslolöshet, i sin effektivt industrimässiga grymhet saknande varje skimmer av ursäktliga eller försonande moment. Detta är Nissens omdöme – och det är ettersalt.
Nu är det en av den civiliserade människans främsta rättigheter,
understryker den norske författaren, att slippa leva under mansförbundsstyre, slippa böja sin nacke under makthungriga psykopaters ok. slutsatsen för världspolitikens vidkommande blir för
honom därmed den, att de stora demokratiskt sinnade folken hä-
danefter måste leda världens öden och a l d r i g mer ge det tyska
folket tillfälle att överfalla mänskligheten. Man måste denna gång
följa den förebyggande politikens linje fullt ut och planmässigt
stycka landet (då centralisering alltid utgör en av förutsättningarna
för mansförbundets verksamma och suveräna fortvaro). På en andlig »omskolning» av tyskarna tror Ingjald Nissen däremot minst
av allt. Därtill har han sett dem för mycket i närbild.
Ur dessa politiska slutsatser och önskemål talar den begripliga
bitterheten hos en radikalt inställd samhällstänkare och psykolog,
som på sitt eget land och på sig själv erfarit det tyska hakkorsväldets missgärningar. I någon mån bära de spår av vad man lämp- 325
-.’-.. -.J’
&!!Q
: \.
Alf Nyman
ligen kunde ange som Grini-mentaliteten – och på Grini hamnade
han själv. Men de tala därjämte om en varm nitälskan för folkens
moraliska hälsa och en hård beslutsamhet att på argumenteringens
plan göra det yttersta för att förvisa sådana missbildningar som
»Svarta Draken», fascismen och hitlerismen till karaktärssjukdomarnas och de politiska förvillelsernas stora skräckkammare.
3.
Inför denna teckning i sot och blod av »mansförbundets» väsen
må man med fog fråga sig, om den avser att vara en andeframmaning från släktets barbariska åldrar, en skräckfylld apokalyp-·
tisk framtidssyn av vad som kan tänkas inträffa, eller en väldokumenterad, realistisk skildring av aktuella, levande samhällsföreteelser?
Svaret torde härvidlag få bli, att den åsyftar att vara något mitt
emellan allt detta. Den norske socialfilosofen medger sålunda öppet,
att hans skildring av »mansförbundeb som de psykopatiska individernas säregna samhällsdaning (som »psykopatiens sociala konsolideringsform») endast skall uppfattas som ett renodlingsresultat
eller, med en berömd termbildning av Max Weber, som en »idealtypisk» beskrivning av dess väsen och anda. Klarast blir detta utsagt (sid. 50 f.) med orden: »Den skildring vi här ha gett av mansförbundets struktur är självfallet bara en s. k. idealtypisk skildring
av dess väsen. Det är ett schema, som vi kunna använda under
utforskandet av den mångfaldiga verkligheten.» Uttalandet är från
författarens sida avsett som en programförklaring. Han är angelägen om att understryka, att i det verkliga livet anträffas en sådan
samhällsdaning ytterst sällan i fullt utbildad skala. På skilda håll
förekomma däremot a n s a t s e r till en sådan maskulin gruppbildning, ett sådant ondskans frimureri. Det finnes sålunda, påpekar
hans text (sid. 51) »Övergångsformer, partiella mansförbund, mansförbundsinslag i andra institutioner, i det hela alla möjliga modifikationer och konstellationer». Den idealtypiska konstruktionen»
-ty om en sådan är det i själva verket fråga- kan då tjäna till
att skärpa vår blick för dylika inslag och ansatser, varhelst de möta
oss i historien.
Därmed försättas vi mitt in i den stora metodologiska diskussion,
som har förts och ännu föres kring de ideer, som den tyske samhällsforskaren och historikern Max Weber satte i omlopp och som.
326
Världshistoria och psykopati
oberoende av honom fast på snarlikt sätt, funnit uttryck inom
svensk begreppskritik, med Hans Larssons kända »renodlings»-lära.
Om de weberska s. k. idealtypiska konstruktionerna och deras metodologiska betydelse för såväl samhällsvetenskaplig som historisk
forskning samt – ej minst – för ekonomisk teori, gäller då, att de,
alldeles som de larssonska renodlingsbegreppen, äro delvis uppförda
med hjälp av verklighetsmaterial; men liksom dessa äro de med
full vetskap och av föresats e n s i d i g a. De tillskapas därigenom,
att man — ånyo i överensstämmelse med renodlingsförfarandet –
överbetonar vikten av en eller ett par verklighetsfaktorer, under
bortseende från andra, eventuellt från samtliga övriga. I en av sina
vetenskapliga uppsatser karakteriserar W eber dem också på följande sätt: De vinnas, anmärker han där, »genom ensidig s t e gr i n g av e n eller n å g r a synpunkter och genom att till en i sig
enhetlig tankeskapelse sammansluta en mängd diffust och diskret,
här mera, där mindre, i somliga fall alls ej förefintliga enskilda
företeelser, vilka foga sig efter dessa samma framhävda synpunkter.»
Detta i fråga om den »stegring» av vissa verklighetsdrag, som
den weberska idealtypen till~ter sig. Därmed ö v e r b j u d e r den
verkligheten, på samma gång som den i andra avseenden stannar
långt nedanför den. Samtidigt måste emellertid framhållas, att en
dylik idealtyp ingenting alls har med »ideah och »idealbildning» i
vanlig mening att skaffa. Sådana idealiseringar grunda sig enligt
Wcber på mer eller mindre subjektiva, individuella eller – ibland
–på nog så kompakt kollektiva värderingar. De framställa en rad
positiva värdekristallisationer av förebildligt etisk, estetisk, rättslig
eller politisk natur. Idealtypen är däremot en konstruktion i enbart
metodologiskt syfte. pen hämtar hela sitt berättigande ur de tjänster
och lättnader, den kan bereda forskningen. Den enda fullkomlighet, en idealtypisk konstruktion kan uppvisa, är den rent l o g i s k a
fullkomligheten. Mycket lägligt erinrar W eber därvid också om,
att man kan bilda idealtyper lika väl för bordeller som för religioner och lika väl för olika slag av försörjningssystem som för
hantverk. Och med hänsyn till den rätt nära till hands liggande
invändningen, att dylika idealtypiska konstruktioner och begreppsstegringar dock vore rena leken och taskspelarkonsten, ovärdiga en
på erfarenheten ärligt byggande forskning, svarar Weber, att det
aldrig kan på förhand avgöras, huruvida det i ett givet fall är
fråga om rena påfund eller om en vetenskapligt givande begreppsbildning. I detta som i andra fall finnes det blott en måttstock,
327
’ i.
Alf Nyman
nämligen den insiktsvinst i fråga om »förståelsen av konkreta kulturföreteelser i deras sammanhang, deras orsakliga betingelse och
deras i n n e b ö r d», som en dylik konstruktion kan inbringa. Rätt
förstådd och tillämpad, äger den betydelse av »ett rent idealt gränsbegrepp», varmed verkligheten, till förtydligande av vissa dess kulturellt eller socialt mera betydelsefulla beståndsdelar och drag,
m ä t e s och j ä m f ö r e s.t
Återknyter man efter denna utvikning till Ingjald Nissens arbete
»Psykopatenes Diktatun och till den användning, som däri göres
av begreppet »mansförbund», så torde det, mot bakgrunden av den
här lämnade redogörelsen för ledande tankegångar och exempel i
hans utredning, stå klart, att den idealtypiska konstruktion, varmed
framställningen arbetar, ingalunda saknar ett bestämt, därtill dys•
tert färgrikt verklighetsunderlag. Den binder samman så skenbart
disparata företeelser som »manshuset» hos vissa primitiva folk·
stammar, Mitras-kulten, de japanska samurajernas kamp- och
krigsideologi, det katolska prästerskapet, hirden hos de forna ger·
manfolken, medeltidens riddarordnar, Fredrik den Stores officerskår, den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen,
graderande dem som högre eller lägre närmevärden i riktning mot
gränsvärdet: »mansförbundet» som de psykopatiska individernas
karakteristiska och skrämmande »sociala konsolideringsform». Att
se det g e m e n s a m m a bos alla dessa till tid, rum och kulturnivå så skilda företeelser är, redan det, en vetenskaplig prestation
– just möjliggjord av den därvid införda »idealtypiska konstruktionen». Denna gör i Ingjald Nissens hand väsentligen tjänst som
en etalong, en logisk mätsticka lagd på det historiska materialet;
låt vara, att författaren i ivern att exemplifiera sitt arbetsbegrepp
någon gång talar om det som en realitet och här och var gör en
smula våld på ·materialet i tillpassningens intresse.
Den aktuella betydelsen av hans konstruktion ligger bl. a. däri,
att de senaste årtiondena visat oss »mansförbundsliknande» styrelsesätt i ej mindre än tre storstater: Japan, Italien och Tyskland.
Utan att med vissa extravaganta abnormpsykologer och »patografer» vilja hävda, att världshistorien enbart rullar upp en skräckfilm av masspsykoser och andliga farsoter, vill den norske samhällspsykologen dock fästa uppmärksamheten vid vissa bjärt psyko- 1 Den här givna framställningen av Webers :.idealtyper» ansluter sig sakligt,
fast i starkaste sammandrag, till den, som läses i min avhandling ,Gränsbegrepp
och renodling inom vetenskapen. Exempel-Analyser-Teori,., Lund 1951, sid.
68-73.
328
Världsllistoria och psykopati
patiska drag, vilka ej minst i vår egen tid fått löpa med i händelsernas ränning. Att kalla dem psykopatiska, beror emellertid på
hur man definierar detta diagnostiska begrepp. Och definieras det
så, att — som hos Ingjald Nissen – varje form av maktsträvan
och aggressivitet, varje yttring av överkompenserad underlägsenhetskänsla får gå in under begreppet, så blir vår egen på »nervkrig»
och aggressioner överrika tid psykopatiskt färgad och bli alla mansförbundsliknande sammanslutningar, proportionellt mot likhetsgraden, sammanslutningar av psykopater. Definieras begreppet däremot annorlunda, är det icke givet, att diagnosen: psykopatisk, passar lika väl in på »mansförbundsandan» eller behåller samma förklaringsvärde i förhållande till denna.
Därtill får läggas, att det sakliga sammanhang, Nissens teori gör
gällande mellan askes och sexuell avhållsamhet å ena sidan, samt
stegrad aggressivitet och makthunger å andra, knappast synes vara
så entydigt eller så fritt från motinstanser, som denna hans teori
förutsätter. Trots att den till sin förmån torde kunna åberopa en
rad iakttagelser, gjorda å våra dagars naturfolk av etnografer och
kulturantropologer som Bronislaw Malinowski och Margaret Mead,
så kommer man, även med dess:1 deras rön på bordet, dock ej längre
än till att fastställa en v i s s samsvarighet, en v i s s positiv korrelation emellan dessa företeelser.t På kulturplanet och på det religiöst »förädlade» mansförbundets nivå, utgöra i varje fall munkordnarna, i kraft av munklöftena, liksom det för dess »storslagna»
organisation av Nissen beundrade katolska prästerskapet, i kraft av
celibatet, beaktansvärda undantag. Ty om man härvidlag bortser
från jesuitorden, så ha dessa maskulina sammanslutningar och
organisationer varit, i mansförbundets mening, föga aggressiva.
Det synes därför vara klokt att i denna sexualpsykologiska specialfråga avvakta mera entydiga besked, kulturantropologiska,
psykologiskt-karakterologiska såväl som psykiatriska och fysiologiskt-inresekretoriska, och att åtnöjas med att helt allmänt p e k a
på samförekomsten av sträng sexuell blockad och stegrad aggressionsbenägenhet, så ofta dessa attityder bägge uppträda inom
maskulina sammanslutningar av »mansförbunds»-mässig hållning
och struktur – eller hos hela folk (som hos dem, Margaret Mead
studerade på Nya Guinea). Ty att härvidlag stå upp och avgöra,
1 Härom må hänvisas till hl. a. Harald K. Schjelderups instruktiva framställning i skriften »Nevrose og opdragelse» (Oslo 1937) samt till min bok »Samhällsnytta och psykologi. En pedagogik för växande och vuxna», Stockholm 1952,
sid. 19-32.
329
’ .
Alf Nyman
vad som är orsak och vad som är verkan, vad som är primärt och
vad som är sekundärt, är på våra insikters nuvarande ståndpunkt alltför äventyrligt. Det förslår att hänvisa till, hurusom de
gång efter annan uppträda inom och bidraga att färglägga den särartade samhällspsykologiska gruppbildning, som efter bl. a. Wolframs och Bäumlers föredöme benämnes »Männerbund» och i Ingjald Nissens arbete »Psykopatenes Diktatur» erhållit sin senaste,
Jmrakterologiskt som politiskt vassaste belysning.
330
•,
’:’
’ 1—————-~~~~————~~L——-~—
OCH PSYKOPATI
Av professor ALF NYMAN
l.
ORDET och begreppet psykopati är en av det lärda språkets mest
tänjbara och mångtydiga termskapelser – skiftande som ett stycke
kameleontskinn och slipprigt som ett ålskinn. Och om ur det myller
av definitioner och definitionsförsök, som tävla med varandra kring
detta begrepp, här särskilt uppmärksammas det försök att logiskt
fastnagla det, som i olika arbeten gjorts av den norske psykologen
och samhällstänkaren Ingjald Nissen, så beror .detta på den roll det
spelar hos honom ej blott som individual- och socialpsykologiskt arbetsbegrepp utan därutöver som politisk och världshistorisk kategori.
Närmast övertager Nissen detta begrepp från AlfredAdlers psykologi, ehuru han ger det sin personliga touche och prövar det i nya
tillämpningar. Helt allmänt betecknar det sålunda för honom en
gåtfull företeelse på gränsområdet mellan själshälsa och sinnessjukdom. Mycket tyder på att det psykopatiska tillståndet djupast bottnar i rent organiska svagheter, men att dess olika andliga yttringar
bero på mer eller mindre krampaktiga försök att :.kompensera» eller
snarare »överkompensera» dessa svagheter: häri följer den norske
Adlerianen fot för fot mästaren. Åkomman, sådan han tecknar den
för oss, är sålunda alls icke livsvådlig för patienten själv, ehuru
den å andra sidan ej heller kan botas. Besvärande är den ej minst
för den angripnes mänskliga omgivning. I kraft av sina hemliga
underlägsenhetskänslor befinna sig nämligen psykopaterna i ett
ständigt själsligt spänningstillstånd. Detta urladdar sig som en genomförd prestige- och maktkamp gentemot medmänniskorna. Därav
följer bl. a. »psykopaternas terror i vardagslivet». I denna terror
mot anhöriga, vänner och arbetskamrater insättas om vartannat
som avpassade vapen svaghet och styrka, hat och kärlek, lögn och
sanning, på samma gång som angreppssätt och angreppsriktning
ständigt växla. På detta sätt förstå de psykopatiskt anlagda indi·
viderna att ofta till den grad plåga och trötta ut n o r m a l a män·
317
…. ·_,.. -f ~…..
Alf Nyman
niskor, att dessa efter .hand ge tappt för dem, ja att de till sist låta
sig drivas in i en återvändsgränd, där deras beslutsförmåga och handlingskraft förlamas. I sin hektiska prestigekampanj veta deras
plågoandar förskaffa sig herravälde över dem även på det sättet,
att de för sina syften utspana och utnyttja deras svagheter, stinga
gadden i deras känsligaste punkter. Däri röja de ofta ett mästerskap, gränsande till genialitet. En annan av de mera demoniska si,
dorna i psykopaternas verksamhet ser den norske samhällspsykologen däri, att de på misstänkliggörandels och det nitiska felfin,
nandets väg ha i sin makt att andligen röva en människa från en
annan, ställa tidigare hjärtevänner i harnesk mot varandra och
utså split och misstro, varhelst de draga fram. – Inför denna
Ingjald Nissens teckning, utförd framför allt i hans arbete »Psykopatenes Diktatur» (Oslo 1945, 2:a utvidgade upplagan Oslo 1946,
svensk översättning å Natur och Kulturs förlag, Stockholm 1945),
föres man osökt att tänka på en karaktär som Jago i Shakespeares
»Othello». Jagos replik: »Jag är ett intet, om jag ej får häckla»,
fruktansvärd i och för sig, ger ett fulltonigt uttryck för psykopaternas karaktärs- och umgängesliv — åtminstone från en viss, ej oviktig
sida. Fänrik Jago är, kort sagt, psykopaten agerande på scengolvet.
En annan karakteristisk yttring av de psykopatiska individernas
nedbrytande verksamhet är den, att de, i den mån de lyckas tillvälla sig makten, tvinga människorna att leva under trycket av ett
systematiskt hemlighetsmakeri. En kuslig atmosfär av otrygghet
utbreder sig, varigenom människors inbördes tillit och deras lust till
samarbete förlamas. Hela samfundslivet blir därigenom psykopatiskt färgat. Förr eller senare banas politiskt så väg för en diktaturoch gangsterstat- och de »normala» människornas välde är lyktat.
Från att ha inneburit, hos Adler och hans meningsfränder, ett
individualpsykologiskt problem, kretsande kring den enskilda människans av underlägsenhetskänslor underblåsta maktbegär, vidgar
sig psykopatproblemet på detta sätt till ett sociologiskt och politiskt
-ja, till ett världshistoriskt sådant, övergripande både samtids- och
forntidshistoria, profan- och religionshistoria, psykologi och etnografi. Ty när – som i vår egen otroliga tid – anpassningen efter
psykopaternas mentalitet och flatheten inför deras växande tilltagsenhet leder därhän, att u t p r ä g l a d e psykopater sättas i
stånd att gripa statens roder, så uppstår den form av diktatur,
»som är psykopate.rnas speciella samhällsform- nämligen det s. k.
mansförbundet.» Men därmed böjer den politiska och sociala utvecklingen tillbaka till mycket primitiva samhällsinstitutioner och bris- 318
Världshistoria och psykopati
ter, mitt i civilisationens och kulturens sköte, barbariet ånyo fram.
:.Furor impius intus – fremit horridus ore cruento> (Virgilius).
Det är denna :.mansförbundets> renässans i vår egen samtid, som
Ingjald Nissen analyserar i sin bok »Psykopatenes Diktatur».
2.
Denna renässans återupplivar i bombflygets, radarskärmens och
pansarvapnets tidsålder en institution med rötter djupt ner i de
primitiva samhällsbildningarna. Inåt som utåt var dess uppgift där
alltid kamp, aggression. Dess samlingspunkt i stammen var >manshuset», gemenligen utsmyckat med symboler och emblem för mansförbundets mest svartsjukt bevakade hemlighet. Denna förstår man
bäst, om man betänker, att en obruten linje leder från mindervärdeskänsla genom falskt uppskruvad manlighetsdyrkan över homosexuell inställning till askes; och den unge mannen vann insikt om
den endast gradvis och efter kroppsligt smärtsamma invigningsprov. På detta sätt blev också :.den erotiska bindningen mellan männen> mansförbundets djupaste hemlighet: den sammanlänkade
medlemmarna i ett system av koncentriska ringar kring en ledaregestalt. I den innersta kretsen rådde därvid en oavlåtlig kampinställning av livsfientlig askes och obetingad maktdyrkan. I mansförbundets hägn fingo på detta sätt de psykopatiska krafterna inom
ett folk eller en folkstam en >administrativ inramning» och beredde
de sig att utan hämningar göra världshistoria – allt i den omfattning, en primitiv krigföring med kastspjut och pilbåge sådant
medgav.
Sådan tedde sig enligt den norske socialpsykologen mansförbundets anda under de primitiva samhällsbildningarnas tidsålder, liksom alltjämt hos de naturfolk, hos vilka den kvarlever; och sådant
gestaltar sig dess livsfientliga, förvridna manlighetsideal överallt,
där under civilisationens världsålder denna institution under olika
förklädnader och under skilda luftstreck gång på gång återuppstår
samt, där den icke i tid hejdas, ständigt på nytt sprider skräck och
förödelse omkring sig. –
Nu förhåller det sig så, att olika länder och folk förhålla sig
väsentligt olika gentemot denna psykopaternas nedbrytande verksamhet.
Det amerikanska folket har sålunda, finner Nissen, visserligen
lagt i dagen en :.generös inställning> mot de psykopatiskt betonade
individerna; men dessas tilltag och bedrifter överskuggas helt av
319
\.
Alf Nyman
den stormande industriella och ekonomiska utvecklingen i det unga
amerikanska samhället. I alla händelser är det psykopatiska problemet, och därmed mansförbundsandan, för närvarande intet problem där.
Vidare, säger han, har det engelska folkets djupaste uppgift i
mänsklighetens liv hittills varit att lämna påtagliga bevis för att
man icke behöver stå handfallen inför psykopaternas ränkspel, i
varje fall icke är tvungen att släppa fram dem till makten i samhället. Tvärtom ha britterna alltid intagit en fast hållning gentemot
dessa varelser. Det finnes grundad anledning att tro, förutser han,
att England även i framtiden skall gå i spetsen, då det gäller att
förverkliga och befästa den normala människans livsstil inom politik och sedvänjor. Från detta land hotar oss ingen »dynamisk» utrikespolitik och ingen maktförblindad, desperat värdeförintelse i
stil med den, som mansförbunden, där de ej stävjas, brådstörtat inlåta sig på. När den norske samhällspsykologen sålunda i det s. k.
mansförbundet ser roten och upphovet till krig och all annan ofärd
i folkens liv, så är han icke desto mindre fullt medveten om att han
därmed bryter ut och förstorar en faktor, vilken icke i sådan isolering eller styrka verkar i historiens stora kraftspel. Jämsides med
mansförbundets stötkrafter betingas och nyanseras detta sålunda
av en mångfald andra komponenter, ekonomiska, eudämonistiska,
ideella osv.
Man ser detta ej minst inom den japanska kulturen. Ett »mansförbundsliknande» styrelsesätt, med starka fästen hos de gamla
krigarsläkterna (samurajerna) har visserligen där – och senast
under andra världskrigets år – tryckt sin ofärdsstämpel på det
överbefolkade örikets yttre och inre politik. Dess nationalistiskt
och religiöst betonade »kamp- och krigsideologi» kan enligt den
norske författaren spåras tillbaka till traditioner inom dessa riddarorganisationer, där homosexualiteten var en vedertagen form,
erkänd och legaliserad av staten. Men vid sidan av denna maktoch blodsideologi utvecklas den japanska k v i n n o k u l t u r e n.
Med sin »charm, sin inre frihet, sin allvetande resignation» ger
denna enligt Nissen ett gripande exempel på »hur något vackert
kan växa upp, samtidigt som det tarvliga, brutala och perversa
stabiliseras i så mäktiga och orubbliga former». – Att denna av
Ingjald Nissen förhärligade kvinnokultur verkligen funnits i Nippon, därför borgade kring sekelskiftet i sin mån en Lafcadio
Hearns numera dessvärre bortglömda »Exotica»-böcker med deras
själfullt fina kvinnostudier, därom vittnar också, på ett litterärt
320
Världshistoria och psykopati
något lägre plan, Puccinis allbekanta till J. L. Longs och Belaseas
drama anslutna opera »Madame Butterfly», med tehusflickan ChoCho-Sans av gratie och orientalisk ödmjukhet präglade ungmö-
gestalt och kärleksöde.
I ett Medelhavsland som Italien gestaltade sig de från antiken
nedärvda mansförbundstendenserna åter på ett annat sätt. I den
senantika Mitraskulten med dess dyrkan av manligheten och krigarhållningen ser Ingjald Nissen »ett sista uppblossande av forntidens
mansförbundsanda», innan med kristendomen det stora omslaget
följde. Om denna kult, dess utbredning och slutliga besegrande
genom kristendomen läser man i Nissens arbete (2:a norska upplagan, sid. 174) bl. a. följande:
»Mitra-menigheterna voro små menigheter, sällan över hundra medlemmar. Dessa menigheter uteslöto kvinnan och dyrkade askesen som medel
för kraftkoncentration. Här finna vi intagningsceremonier och invigning
i en central hemlighet. Här var krigskamratskapet och dyrkandet av alla
krigardygder ett väsentligt moment. Man föreställde sig, att Mitra, som
är en gestalt av ’arisk’ härkomst, själv kämpade med i slaktningarna.>>
Och vidare framhålles, hurusom karaktären av mansförbund hos Mitrasreligionens dyrkare framträder bl. a. däri, »att den som skulle upptagas
i menigheten måste genomgå svåra intagningsprov liknande dem, som
bestodo i det primitiva samfundet», samt att kärnpunkten i Mitrasmyten
utgjordes av >>Mitras dödande av den heliga tjuren, det symboliska uttrycket för manligheten>>.
Det var denna senantika Mitraskult, som vann särskild utbredning
inom rornarhären för att med denna spridas till de avlägsnaste utkanterna av romarriket. Under ett visst skede tävlade den också med
den raskt uppstigande kristendomen om herraväldet över själarna.
Men genom sitt segerrika genombrott trängde denna senare tills
vidare tillbaka mansförbundsandan, därigenom förändrande världen. Enligt författaren skedde detta därigenom, att kristendomen
satte »familjelivet, med jämnställande av mannen och kvinnan,
upp mot mansförbundsformerna», varför det också är kristendomens förtjänst, »att den normala sexuella inställningen äntligen
fastslogs som den riktiga livsformen» (sid. 176). Under påvedömets
ledning gjordes så i själva verket ett storstilat försök att tämja
de från den antika kulturen stammande mansförbundstendenserna. Man sökte sålunda »ställa dem i en positiv saks tjänst i
den utomordentliga organisation, som kallas det katolska prästerskapet». I detta ser den norske samhällspsykologen »ett förädlat
och ombildat mansförbund»; ett mansförbund i tonsur, med den
heliga Nattvarden som främsta mysteriehandling. – Emellertid är
22- 5534Hl Svensk Tidskrift 1955 321
” \
Alf Nyman
det påfallande, att författaren i detta sammanhang icke omnämner
Jesuitorden, Ignatius av Loyolas mäktiga skapelse, vars halvt religiösa, halvt militära organisation och strama disciplin synes såväl
genom sina mål som framförallt genom sina medel stå mansförbundet åtskilligt närmare än det katolska prästerskapet i gemen.
Avsikten att helt övervinna det världsliga mansförbundet med
hjälp av det religiösa har likväl icke lyckats – med påföljd att
detta förra gång på gång har rest sitt huvud i det italienska folkets
historia. Emellertid har resultatet aldrig blivit något annat än en
~teaterinstitution~. framträdande mest pråligt med det fascistiska
mansförbundet, vilket numera, efter Italiens nederlag och Mussoliniepokens ärelösa slut, ligger i spillror; enligt författaren antagligen för alltid. Ty trots de karska svartskjortelegionerna och den
välregisserade ~marschen mot Rom:. äger dock mansförbundsandan
till all lycka inga djupare rötter i det italienska folkets väsen. –
I denna punkt överensstämmer för övrigt Ingjald Nissens omdöme
med Oswald Spenglers. Också han fann för mycket »opera» i fascismen och såg i den endast en mellanform på vägen mot de verkliga
~soldatkejsarnas» och den verkliga cresarismens tidevarv; en världsepok, som i hans apokalyptiska framtidsvyer så gott som punkt för
punkt svarar emot ett mansförbundens oinskränkta herravälde över
vår kontinent. Nej, det går till alllycka ej så lätt, som en Mussolini
hoppades, att förvandla ett »Italia mandolizzante», ett mandolinspelande och sjungande Italien, med hans egen speglosa, till ett
~Italia quadrata, militare», ett kvadratiskt hopgjutet, militaristiskt
och aggressivt Italien! Ett folk, vari Madonnakulten och det folkliga matriarkatet är så djupt förankrat som hos det italienska, kan
aldrig helt försvärja sig åt det skeva, psykopatiskt uppskruvade
mandomsideal, som »mansförbundeb i dess primitiva, sedermera
senantika och fascistiska uppenbara former lyfte på skölden. Det
är, karakterologiskt talat, för sunt.
Däremot var det, enligt Ingjald Nissen, ständigt Tysklands roll
i historien att »illustrera den ynkliga hållningen gentemot psykopatiska individen. I stigande grad ha sålunda de »normala» tyskarna visat benägenhet att anpassa sig efter psykopaternas livsform.
Som »geborene Unterthanen» kostar dem detta heller ingen självövervinnelse. Deras kulturella och politiska historia präglas också
av förekomsten av hemliga sällskap med mansförbundsliknande
struktur. Ett exempel bland många: Habererförbundet, vilket bildade ett slags hemligt rättsväsen i samhället och fortbestod under
flera århundraden. I likhet med Ku-Klux-Klan-förbundet i Nya värl- 322
Världshistoria och psykopati
den avhöll det ståndrätter och var, som detta, väl organiserat. Först
på 1890-talet började det att politiskt och disciplinärt uppluckras.
Men ännu 1904 kunde det anordna en stor nattlig procession för
att trotsa myndigheterna. Surdegen jäste på djupet. Och under den
politiskt förvirrade tiden efter 1918 förspordes nya tillbud att återuppliva förbundet och dess verksamhet. (Uppgifter om förbundet
kunna hämtas ur bl. a. Richard Wolframs arbete :.Schwerttanz und
Männerbund:., sid. 225 ff.)
Habererförbundet med dess i bakgrunden skymtande mytiske ledare och skyddspatron, kejsar Karl från Untersberg, var emellertid
endast e t t uttryck för de slumrande mansförbundstendenserna
hos tyska folket. Ett ursprungligare, ti~lika fulltonigare och varaktigare sådant finner den norske samhällspsykologen i tanken om
hirden och :.följeskapeb, vari också å sin sida en så framträdande
historiker som Hans Delbriick 1914 såg grunden till tyskarnas
»krigiska» kynne. Under formen av ledarens livvakt uppträdde
denna tanke enligt Delbriick redan hos de gamla germanerna. Troheten inom denna livvakt var statsmaktens bärande underlag.
Pompösare utformades samma politiska och sociala ide längre
fram inom det tyska riddarväsendet. Ty även om riddarväsendet
först uppstod inom franskt kulturområde, så kom det dock att just
inom det tyska utöva ett mäktigare inflytande än annorstädes. Som
också krigshistorikern Delbriick hävdar, var detta tyska riddarvä-
sende helt genomsyrat av hird- och »följeskapstanken», liksom det
enligt Ingjald Nissen såsom s o c i a l typ obestridligt hör hemma
i mansförbundets kamratskapsideologi. Under korstågstiden utvecklades också med tempelherrarnas orden ett fullt stilenligt mansförbund. Inom tyskt välde fortsatte ett antal mansförbundsliknande,
religiöst mer eller mindre rikt utsirade riddarordnar att härska
medeltiden igenom. Det var likaledes de, som erövrade Ostpreussen,
och mot dessa rovgiriga organisationer hade å sin sida polackerna
att under alla dessa århundraden i ojämn närkamp söka försvara
hem och härd.
En ännu senare utvecklingsform av »följeskapets» ledande ide
uppstår under 1700-talet med den tyska officerskdren, sådan denna
grundlades av Fredrik den andre av Preussen. Mansförbundsandan
inom denna stramt sammanslutna, uteslutande av unga adelsmän
rekryterade kår avspeglade även ganska troget kynnet hos dess
furstlige skapare. Först och främst var denne personligen klart
homosexuellt inställd. För det andra företrädde han, försäkrar oss
Nissen, »den kombination av feminism och brutal krigarhållning.
323
..:-… _,. .. …
Alf Nyman
som tycks ha en så fascinerande inverkan på det tyska folkeb.
Hans kända uttalande, att soldaten borde frukta sina egna officerare
mera än fienden, skvallrar tillräckligt om den oblidkeliga disciplin,
som krävdes inom de friedricianska armeerna, liksom om vad deras
högste krigsherre därvidlag förväntade av sina officerare.
Med ögonmärke på samtliga dessa företeelser anmärker så den
norske forskaren, att det ej kan vara en ren händelse, att det tyska
folket i en så exempellös grad har omhuldat denna tanke om »följeskapet», liksom det å andra sidan hemfallit åt dess tvillingide,
dyrkandet av en »ledare». Därmed är man i själva verket framme
vid mansförbundsandans hittills våldsammaste europeiska inkarnation: nationalsocialismen, och vid dess främste teoretiker, Alfred
Bäumler, vars ideer bäst inhämtas ur skriften »Männerbund und
Wissenschafb (Berlin 1937), tillkommen under Hitlerväldets klangoch jubeldagar.
I detta arbete, som blev en av nationalsocialismens kanoniska
böcker, höjes mansförbundets standar och ropas på institutioner,
ägnade att föra de unga männen samman i oslitliga vänskapsförhållanden. Det är Bäumlers förhoppning, »att mansförbundet åter
stiger fram, sopar undan de borgerliga livsformerna och på nytt
formar staten efter dess kampuppgiften – så att den krigiska
organisation, som är ynglingasjälens självklara uttryck och åtrå,
ånyo måtte bli hela det tyska folkets livsform. Så talar denne
nietzschean i naziststövlar.
Av denna entusiastiskt förordade, ensidigt »soldatiska» och på
de varmaste maskulina vänskapsband yrkande livsform utgjorde
tidigare det tyska »stambordet» med de obligatoriska sejdlarna endast en småborgerligt salopp urartning. Men valet måste här stå
mellan ett hopplöst och framtidslöst filisterdöme och ett av unga
stridbara viljor uppburet mansförbund: ett tredje gives icke! Den
tyska armen under första världskrigets år var sålunda, menar
Bäumler, mansförbundets sista fulläkta europeiska uppenbarelseform, och det har varit nationalsocialismens världshistoriska uppgift att pånyttföda denna anda.
Genom Alfred Bäumlers mun ha således de tyska hakkorsmännen
s j ä l v a bekräftat, fastslår därmed Nissen, att deras rörelse varit
ett mansförbund! Han är mycket kategorisk på denna punkt och
skriver (2:a norska upplagan sid. 74): »Ifall det över huvud finnes
mansförbundsrörelser i världen, så är nationalsocialismen en dylik
rörelse. Det är mansförbundssinnelaget, som särpräglar den, det är
detta, som skiljer den från andra rörelser.» Självfallet medger han,
324
>.
Världshistoria och psykopati
att nationalsocialismen också är »en rekke andre ting». Den är så-
lunda »en våldsrörelse, den är en form av byråkrati, den är ett
bestämt ekonomiskt system, den är en politisk rörelse. Men –
fortsätter hans text – alla dessa moment har den gemensamt med
en rad andra rörelser. Att den också är dessa saker, kan självfallet
icke bilda underlaget för en ’invändning’ mot den insikten, att den
är en mansförbundsrörelse. Det är därför detta moment, som vi
få bruka som grundval för att begripa och karakterisera den.» Förutseende anmärkningar mot detta sitt resonemang och i klart avvärjande syfte tillfogar han, att när man som ett »absolut» påstå-
ende uttalar, att en citron är gul, så är det självklart ingen »invändning» häremot att framhålla, att den därjämte är sur, oval,
tung osv. (sid. 74, anm. 2).
Så mycket i fråga om uppfattningen av nationalsocialismen som
ett mansförbund i regeringsställning, utrustat med utomordentliga
fullmakter. Att därtill detta i särskilt krass och hämningslös form
uppvisade samma livsfientliga kamphållning och dolska förljugenhet, som utmärka den psykopatiska vardagsinställningen (»terrorn
i vardagslivet»), är vad Nissens bok ytterligare vill leda i bevis.
Den tyska sadism, som under nationalsocialistisk tillskyndan kom
till utbrott och slog världen med bestörtning, har visat sig vara
på anmärkningsvärt sätt k o Il e k t i v t betonad. Därtill har den
präglats av en opersonlig känslolöshet, i sin effektivt industrimässiga grymhet saknande varje skimmer av ursäktliga eller försonande moment. Detta är Nissens omdöme – och det är ettersalt.
Nu är det en av den civiliserade människans främsta rättigheter,
understryker den norske författaren, att slippa leva under mansförbundsstyre, slippa böja sin nacke under makthungriga psykopaters ok. slutsatsen för världspolitikens vidkommande blir för
honom därmed den, att de stora demokratiskt sinnade folken hä-
danefter måste leda världens öden och a l d r i g mer ge det tyska
folket tillfälle att överfalla mänskligheten. Man måste denna gång
följa den förebyggande politikens linje fullt ut och planmässigt
stycka landet (då centralisering alltid utgör en av förutsättningarna
för mansförbundets verksamma och suveräna fortvaro). På en andlig »omskolning» av tyskarna tror Ingjald Nissen däremot minst
av allt. Därtill har han sett dem för mycket i närbild.
Ur dessa politiska slutsatser och önskemål talar den begripliga
bitterheten hos en radikalt inställd samhällstänkare och psykolog,
som på sitt eget land och på sig själv erfarit det tyska hakkorsväldets missgärningar. I någon mån bära de spår av vad man lämp- 325
-.’-.. -.J’
&!!Q
: \.
Alf Nyman
ligen kunde ange som Grini-mentaliteten – och på Grini hamnade
han själv. Men de tala därjämte om en varm nitälskan för folkens
moraliska hälsa och en hård beslutsamhet att på argumenteringens
plan göra det yttersta för att förvisa sådana missbildningar som
»Svarta Draken», fascismen och hitlerismen till karaktärssjukdomarnas och de politiska förvillelsernas stora skräckkammare.
3.
Inför denna teckning i sot och blod av »mansförbundets» väsen
må man med fog fråga sig, om den avser att vara en andeframmaning från släktets barbariska åldrar, en skräckfylld apokalyp-·
tisk framtidssyn av vad som kan tänkas inträffa, eller en väldokumenterad, realistisk skildring av aktuella, levande samhällsföreteelser?
Svaret torde härvidlag få bli, att den åsyftar att vara något mitt
emellan allt detta. Den norske socialfilosofen medger sålunda öppet,
att hans skildring av »mansförbundeb som de psykopatiska individernas säregna samhällsdaning (som »psykopatiens sociala konsolideringsform») endast skall uppfattas som ett renodlingsresultat
eller, med en berömd termbildning av Max Weber, som en »idealtypisk» beskrivning av dess väsen och anda. Klarast blir detta utsagt (sid. 50 f.) med orden: »Den skildring vi här ha gett av mansförbundets struktur är självfallet bara en s. k. idealtypisk skildring
av dess väsen. Det är ett schema, som vi kunna använda under
utforskandet av den mångfaldiga verkligheten.» Uttalandet är från
författarens sida avsett som en programförklaring. Han är angelägen om att understryka, att i det verkliga livet anträffas en sådan
samhällsdaning ytterst sällan i fullt utbildad skala. På skilda håll
förekomma däremot a n s a t s e r till en sådan maskulin gruppbildning, ett sådant ondskans frimureri. Det finnes sålunda, påpekar
hans text (sid. 51) »Övergångsformer, partiella mansförbund, mansförbundsinslag i andra institutioner, i det hela alla möjliga modifikationer och konstellationer». Den idealtypiska konstruktionen»
-ty om en sådan är det i själva verket fråga- kan då tjäna till
att skärpa vår blick för dylika inslag och ansatser, varhelst de möta
oss i historien.
Därmed försättas vi mitt in i den stora metodologiska diskussion,
som har förts och ännu föres kring de ideer, som den tyske samhällsforskaren och historikern Max Weber satte i omlopp och som.
326
Världshistoria och psykopati
oberoende av honom fast på snarlikt sätt, funnit uttryck inom
svensk begreppskritik, med Hans Larssons kända »renodlings»-lära.
Om de weberska s. k. idealtypiska konstruktionerna och deras metodologiska betydelse för såväl samhällsvetenskaplig som historisk
forskning samt – ej minst – för ekonomisk teori, gäller då, att de,
alldeles som de larssonska renodlingsbegreppen, äro delvis uppförda
med hjälp av verklighetsmaterial; men liksom dessa äro de med
full vetskap och av föresats e n s i d i g a. De tillskapas därigenom,
att man — ånyo i överensstämmelse med renodlingsförfarandet –
överbetonar vikten av en eller ett par verklighetsfaktorer, under
bortseende från andra, eventuellt från samtliga övriga. I en av sina
vetenskapliga uppsatser karakteriserar W eber dem också på följande sätt: De vinnas, anmärker han där, »genom ensidig s t e gr i n g av e n eller n å g r a synpunkter och genom att till en i sig
enhetlig tankeskapelse sammansluta en mängd diffust och diskret,
här mera, där mindre, i somliga fall alls ej förefintliga enskilda
företeelser, vilka foga sig efter dessa samma framhävda synpunkter.»
Detta i fråga om den »stegring» av vissa verklighetsdrag, som
den weberska idealtypen till~ter sig. Därmed ö v e r b j u d e r den
verkligheten, på samma gång som den i andra avseenden stannar
långt nedanför den. Samtidigt måste emellertid framhållas, att en
dylik idealtyp ingenting alls har med »ideah och »idealbildning» i
vanlig mening att skaffa. Sådana idealiseringar grunda sig enligt
Wcber på mer eller mindre subjektiva, individuella eller – ibland
–på nog så kompakt kollektiva värderingar. De framställa en rad
positiva värdekristallisationer av förebildligt etisk, estetisk, rättslig
eller politisk natur. Idealtypen är däremot en konstruktion i enbart
metodologiskt syfte. pen hämtar hela sitt berättigande ur de tjänster
och lättnader, den kan bereda forskningen. Den enda fullkomlighet, en idealtypisk konstruktion kan uppvisa, är den rent l o g i s k a
fullkomligheten. Mycket lägligt erinrar W eber därvid också om,
att man kan bilda idealtyper lika väl för bordeller som för religioner och lika väl för olika slag av försörjningssystem som för
hantverk. Och med hänsyn till den rätt nära till hands liggande
invändningen, att dylika idealtypiska konstruktioner och begreppsstegringar dock vore rena leken och taskspelarkonsten, ovärdiga en
på erfarenheten ärligt byggande forskning, svarar Weber, att det
aldrig kan på förhand avgöras, huruvida det i ett givet fall är
fråga om rena påfund eller om en vetenskapligt givande begreppsbildning. I detta som i andra fall finnes det blott en måttstock,
327
’ i.
Alf Nyman
nämligen den insiktsvinst i fråga om »förståelsen av konkreta kulturföreteelser i deras sammanhang, deras orsakliga betingelse och
deras i n n e b ö r d», som en dylik konstruktion kan inbringa. Rätt
förstådd och tillämpad, äger den betydelse av »ett rent idealt gränsbegrepp», varmed verkligheten, till förtydligande av vissa dess kulturellt eller socialt mera betydelsefulla beståndsdelar och drag,
m ä t e s och j ä m f ö r e s.t
Återknyter man efter denna utvikning till Ingjald Nissens arbete
»Psykopatenes Diktatun och till den användning, som däri göres
av begreppet »mansförbund», så torde det, mot bakgrunden av den
här lämnade redogörelsen för ledande tankegångar och exempel i
hans utredning, stå klart, att den idealtypiska konstruktion, varmed
framställningen arbetar, ingalunda saknar ett bestämt, därtill dys•
tert färgrikt verklighetsunderlag. Den binder samman så skenbart
disparata företeelser som »manshuset» hos vissa primitiva folk·
stammar, Mitras-kulten, de japanska samurajernas kamp- och
krigsideologi, det katolska prästerskapet, hirden hos de forna ger·
manfolken, medeltidens riddarordnar, Fredrik den Stores officerskår, den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen,
graderande dem som högre eller lägre närmevärden i riktning mot
gränsvärdet: »mansförbundet» som de psykopatiska individernas
karakteristiska och skrämmande »sociala konsolideringsform». Att
se det g e m e n s a m m a bos alla dessa till tid, rum och kulturnivå så skilda företeelser är, redan det, en vetenskaplig prestation
– just möjliggjord av den därvid införda »idealtypiska konstruktionen». Denna gör i Ingjald Nissens hand väsentligen tjänst som
en etalong, en logisk mätsticka lagd på det historiska materialet;
låt vara, att författaren i ivern att exemplifiera sitt arbetsbegrepp
någon gång talar om det som en realitet och här och var gör en
smula våld på ·materialet i tillpassningens intresse.
Den aktuella betydelsen av hans konstruktion ligger bl. a. däri,
att de senaste årtiondena visat oss »mansförbundsliknande» styrelsesätt i ej mindre än tre storstater: Japan, Italien och Tyskland.
Utan att med vissa extravaganta abnormpsykologer och »patografer» vilja hävda, att världshistorien enbart rullar upp en skräckfilm av masspsykoser och andliga farsoter, vill den norske samhällspsykologen dock fästa uppmärksamheten vid vissa bjärt psyko- 1 Den här givna framställningen av Webers :.idealtyper» ansluter sig sakligt,
fast i starkaste sammandrag, till den, som läses i min avhandling ,Gränsbegrepp
och renodling inom vetenskapen. Exempel-Analyser-Teori,., Lund 1951, sid.
68-73.
328
Världsllistoria och psykopati
patiska drag, vilka ej minst i vår egen tid fått löpa med i händelsernas ränning. Att kalla dem psykopatiska, beror emellertid på
hur man definierar detta diagnostiska begrepp. Och definieras det
så, att — som hos Ingjald Nissen – varje form av maktsträvan
och aggressivitet, varje yttring av överkompenserad underlägsenhetskänsla får gå in under begreppet, så blir vår egen på »nervkrig»
och aggressioner överrika tid psykopatiskt färgad och bli alla mansförbundsliknande sammanslutningar, proportionellt mot likhetsgraden, sammanslutningar av psykopater. Definieras begreppet däremot annorlunda, är det icke givet, att diagnosen: psykopatisk, passar lika väl in på »mansförbundsandan» eller behåller samma förklaringsvärde i förhållande till denna.
Därtill får läggas, att det sakliga sammanhang, Nissens teori gör
gällande mellan askes och sexuell avhållsamhet å ena sidan, samt
stegrad aggressivitet och makthunger å andra, knappast synes vara
så entydigt eller så fritt från motinstanser, som denna hans teori
förutsätter. Trots att den till sin förmån torde kunna åberopa en
rad iakttagelser, gjorda å våra dagars naturfolk av etnografer och
kulturantropologer som Bronislaw Malinowski och Margaret Mead,
så kommer man, även med dess:1 deras rön på bordet, dock ej längre
än till att fastställa en v i s s samsvarighet, en v i s s positiv korrelation emellan dessa företeelser.t På kulturplanet och på det religiöst »förädlade» mansförbundets nivå, utgöra i varje fall munkordnarna, i kraft av munklöftena, liksom det för dess »storslagna»
organisation av Nissen beundrade katolska prästerskapet, i kraft av
celibatet, beaktansvärda undantag. Ty om man härvidlag bortser
från jesuitorden, så ha dessa maskulina sammanslutningar och
organisationer varit, i mansförbundets mening, föga aggressiva.
Det synes därför vara klokt att i denna sexualpsykologiska specialfråga avvakta mera entydiga besked, kulturantropologiska,
psykologiskt-karakterologiska såväl som psykiatriska och fysiologiskt-inresekretoriska, och att åtnöjas med att helt allmänt p e k a
på samförekomsten av sträng sexuell blockad och stegrad aggressionsbenägenhet, så ofta dessa attityder bägge uppträda inom
maskulina sammanslutningar av »mansförbunds»-mässig hållning
och struktur – eller hos hela folk (som hos dem, Margaret Mead
studerade på Nya Guinea). Ty att härvidlag stå upp och avgöra,
1 Härom må hänvisas till hl. a. Harald K. Schjelderups instruktiva framställning i skriften »Nevrose og opdragelse» (Oslo 1937) samt till min bok »Samhällsnytta och psykologi. En pedagogik för växande och vuxna», Stockholm 1952,
sid. 19-32.
329
’ .
Alf Nyman
vad som är orsak och vad som är verkan, vad som är primärt och
vad som är sekundärt, är på våra insikters nuvarande ståndpunkt alltför äventyrligt. Det förslår att hänvisa till, hurusom de
gång efter annan uppträda inom och bidraga att färglägga den särartade samhällspsykologiska gruppbildning, som efter bl. a. Wolframs och Bäumlers föredöme benämnes »Männerbund» och i Ingjald Nissens arbete »Psykopatenes Diktatur» erhållit sin senaste,
Jmrakterologiskt som politiskt vassaste belysning.
330
•,
’:’
’ 1—————-~~~~————~~L——-~—