Militärrustningar och atomvapenkontroll

MILITÄRRUSTNINGAR
OCH ATOMVAPENKONTROLL
UR NYA DOKUMENT HÄROM
Av konteramiral ELIS BJÖRKLUND
UNDER innevarande år har åtskilligt av intresse timat på den
front, som ovannämnda titel anger. F. N:s »Disarmament Commission» har haft en vårsejour, där de stora stridsfrågorna tagits
upp från olika håll, en underkommitte har arbetat i London med
att genom hemliga sammanträden söka ernå en sammanjämkning
och den ovannämnda »Disarmament Commission» har varit samlad i New York i juli samt bearbetat det materiel, som skall framläggas för förbundsförsamlingen i slutet av september. I allt har
skapats en bunt handlingar om cirka två decimeters volym. sedan utrikesdepartementet nu kunnat ställa även de förut hemliga
förhandlingsprotokollen till förfogande, är en analys av vad som
framkommit av stort utrikes- och försvarspolitiskt intresse. Det
kan ej vara fråga om att här skildra förhandlingarnas kronologiska utveckling, vilket skulle föra alltför långt, utan endast att
konstatera huru de viktigaste aktörerna på scenen spelat sina roller samt vilka tendenser, som därvid framträtt från de ledande
stormakternas sida.
Den »Disarmament Commission», som i anledning av beslut
inom 1953 års förbundsförsamling i april 1954 tog upp frågan om
rustningsbegränsning och förbud mot atom- och vätebombvapen,
bakteriologiska, kemiska och övriga vapen för massförstörelse (i
det följande blott kallat »atomvapen»), fann atmosfären kring krigen i Korea och Indokina alltför het för att vid publika sammanträden kunna nå något praktiskt samförstånd. För att undvika
presspropaganda beslöts därför att en underkommitte med representanter för USA, Sovjet, Storbritannien, Frankrike och Kanada
jämte en representant för FN:s generalsekretariat skulle – med
hemliga förhandlingsprotokoll – sammanträda i London där Lan- 444
Militärrustningar och atomvapenkontroll
easter House under tiden 13 maj-22 juni hyste dessa speciella delegater. Protokollen utvisa nu att Sovjet förgäves sökte få med i
arbetet representanter för kinesiska folkrepubliken, Tjeckoslovakiet samt Indien för att få flera meningsfränder inom underkommitten. Men västmakternas majoritet inom »Disarmament Commission» förhindrade detta.
Förhandlingsspråken voro engelska, franska och ryska med
samtidiga översättningar i olika hörlurar men vem som helst
kunde vid behov begära att översättningarna följde efter varandra. Man beslöt klokt nog att icke votera om olika förslag utan
att privat söka nå samförstånd. FN:s tolkar utförde ett klanderfritt arbete.
Storbritanniens representant, ministern i Foreign Office, mr
Lloyd, spelade en framstående roll vid förhandlingarnas början.
Han formade trilogien: atomvapenförbud, rustningsminskning
och kontroll. Uti det »komplicerade och förvirrande nät av problem», som förelåg till lösning, kunde han endast se en möjlighet
och det vore att man enade sig om ett kontrollsystem, som likformigt avslöjade militärhemligheter inom alla stater och därför
icke var till någon makts totala nackdel. Kontrollen borde träda
i kraft, innan ett förbud av visst slag sattes i verket. Man kunde
börja med att först utfärda förbud mot användande av vissa vapen och senare överenskomma att förstöra förråden av samma
vapen.
Genom en rad skickligt formulerade frågor fick mr Lloyd
Sovjetdelegaten att i flera avseenden bekänna kort. Med hänvisning till nödvändigheten att behålla en »balanced reduction», dvs.
bibehålla den militära balansen totalt sett mellan öst och Väst,
fordrade han att åtgärderna för begränsning av de konventionella
(vanliga) militärrustningarna och av atomvapnen skulle taga sin
början samtidigt, vilket synes vara fullständigt rättvist.
Kontrollpersonalen borde bli »världens poliskår», som det nog
toge ett helt år att uppsätta. Dessa personer borde vara på plats
och redo för kontrollarbetet, innan förbuden trädde i kraft. Ingen
skulle genom ett veto kunna förhindra att kontrollsystemet ledde
till rättelse av begångna fel. Det var ej Storbritanniens mening
att- såsom Sovjet trott- man först skulle minska de konventionella rustningarna och därefter atomvapnen, utan dessa båda saker skulle ske samtidigt, varvid kontrollen genast borde vara beredd att påbörja sitt svåra arbete i båda dessa hänseenden.
445
Elis Biörklund
Av mr Lloyds utomordentligt klara och lidelsefria framställning framgick det, att man borde söka komma åt både stora och
små atomvapen, men han sade intet om huru man skulle kunna
genomföra en så långt gående kontroll. Förgäves sökte mr Lloyd
få Sovjet med på en detaljdiskussion om vilka slag av andra vapen än atomvapnen, som man borde förbjuda och reducera. Storbritannien föreslog att en reduktion även skulle gå ut över försvarsbudgeterna, däri inbegripet utgifterna för atomvapen.
Det var vidare mr Lloyd, som i mitten av juni, då arbetet genom meningsbrytningarna kommit till ett visst stand-still, å storbritauniens och Frankrikes vägnar lade fram ett ganska radikalt
medlingsförslag. Detta gick ut på att atomvapnen blott finge användas för självförsvar mot en aggression, att man ville ha ett avtal som innehöll förbud mot nytiiiverkning och senare även förstörandet av atomvapnen, allt i förening med en avsevärd rustningsminskning och upprättandet av ett effektivt kontrollsystem.
Men kontrollpersonalen borde först spridas ut över olika länder.
Militärstyrkor och militärbudgeter borde genast »frysas fast» vid
1953 års nivå och sedan utsättas för en avtalad minskning i två
etapper. Slutligen skulle, då andra etappen var slutförd, atomvapnen helt slopas.
Det är att märka att USA ej från början deltagit i detta förslags framställande men under arbetets gång så småningom alltmera närmade sig denna linje. Hur Sovjet ställde sig till detsamma
framgår av det följande.
Förenta Staternas delegat, mr Patterson, försäkrade att USA
ville få bort alla vapen för massförstörelse men man måste också
se till att den nationella säkerheten härvid ökades för alla nationer. »Vi måste ha trygghet för att ej kunna bli utsatta för ett
nytt Pearl Harbor», var Pattersans tes. Kan ej Sovjet lyfta på
järnridån, så att vi kunna få större säkerhet för att ingångna avtal verkligen efterföljas~ USA:s atomvapenövervikt ger nu en viss
militär balans i världen, men tar man bort denna övervikt så måste
man också skapa en verkligt effektiv kontroll även å Sovjets territorium. USA är berett till långt gående avtal men endast sedan
det visat sig, att kontrollen fungerar oklanderligt. Vad vill Sovjet
godtaga i detta hänseende~ USA måste ställa sig frågan: »Om USA
gåve upp atomvapnen, skulle då den fria världen vara eller känna
sig säkrare~»
Under mötets tidigare del höll sig USA-delegaten, liksom Ka- 446
Militärrustningar och atomvapenkontroll
nadas representant, Robertson, avsiktligt i bakgrunden vid diskussionerna, men den 25 maj ryckte Patterson fram med sitt stora
förslag till kontrollorganisation. Detta förslag övergav helt Baruchplanens tidigare linjer samt gick ut på att skapa en mycket
stor kontrollorganisation, vilken under ledning av ett högsta råd
med stor makt- »the Authority»- hade rätt att även bestämma
en bestraffning av en avtalsbrytare genom att avstänga denne från
import av klyvbar materiel och att beordra staten i fråga att
stänga alla sina atomfabriker.
»The Authority» skulle vid behov stödja sig på säkerhetsrådet
och samarbeta med FN:s organ. Kontrollorganen i alla länder
skulle verifiera och inspektera både konventionella och atomvapenrustningar. Inspektionskårer skulle uppsättas och dess personal ha fri passagerätt och inspektionsrätt. Under »The Authority»
skulle lyda tvenne stora staber och varje land hade skyldighet att
uppsätta en nationell byrå, som skulle tillse att avtalet följdes och
ge alla önskade upplysningar till de ovannämnda staberna. Det
framgick av Pattersons uttalanden, att man tänkte sig »the
Authority» placerad i New York nära FN:s organ samt att kontrollpersonalen i olika länder skulle permanent vistas vid alla
atomfabriker m. m. och vara fullt inne i det dagliga arbetets gång.
Härav framgår organisationens tilltänkta storlek.
USA-förslaget fick stöd från engelsk, fransk och kanadensisk
sida, medan Sovjet ställde sig avvisande bl. a. genom att ej vilja
gå med på någon realbehandling av förslaget. Man upptäckte –
såsom ibland händer vid internationella förhandlingar – att ett
visst ord på ett språk och dess närmaste motsvarighet på ett annat språk icke ha helt samma valör. Det engelska ordet »controb
ger ur amerikansk synpunkt ett intryck av äganderätt, ur engelsk
synpunkt i varje fall en betydande, utövande makt över institutionen i fråga, men ur fransk synvinkel allenast rätten att kontrollera och verifiera. Ur rysk synpunkt har ordet ingen som helst
skymt av äganderätt (vladjenie) utan endast rätten, liksom på
svenska, att verifiera och inspektera (kontrolirovatj). Allt detta
komplicerade behandlingen av USA:s förslag.
Patterson höjde betydligt tonen utöver det vanliga, artiga diplomatspråket, då han ampert kritiserade Sovjets system att anfalla
genom att överdriva motpartens uttalanden och sedan ingående
slå ned på de logiska fel, som uppkommit genom dessa överdrifter. Från rysk sida svarades med att beskylla USA att vilja
komma tillbaka till Baruchplanens internationella konsortium!
33- 543449 Svensk Tidskrift 1954
447
-_ \_
Elis Biörklund
Det märkligaste med USA:s ståndpunkt är emellertid att USA:s
politiska ledning ingalunda går på samma linje som ett flertal
högre, amerikanska och engelska, militärer, nämligen att det ej
kan vara tal om att övergiva atombomben. Tvärtom gjorde Fatterson upprepade uttalanden om att USA väl kunde tänkas gå med
härpå, dock med den reservationen att atomvapnen finge användas
av ett land som utsattes för aggression. Härom mera i det följande.
Sovjet representerades inom underkommitten av ambassadör
Malik, som upprepade Sovjets förut kända förslag om omedelbart förbud mot användandet av atomvapen, därefter förhandlingar om en kontrollorganisation samt en väsentlig rustningsminskning (med 1/s). Han kämpade tappert för detta förslags antagande, och då detta ej gav önskat resultat svarade han med att
i realiteten neka att gå in på detaljdiskussion av västmaktsförslagen. Man bör erkänna, att Malik ej hade det lätt såsom en mot
fyra, men hans utomordentliga talförhet ersatte denna minoritetsställning.
Malik var dock ofta frän i tonen, förlängde diskussionerna genom upprepningar och genom att bekämpa åsikter, som västmakterna tidigare uttalat men som de under förhandlingarna givit avkall på. Åven vid de rent privata möten, som ibland förekommo
mellan enbart delegationscheferna var han obenägen att ta skäl
som avveko från det ryska förslaget. Det var tydligt att Malik misstänkte västmakterna för att först vilja sätta upp ett kontrollsystem för att verifiera de nuvarande, konventionella rustningarnas
omfång och att sedan vilja slingra sig från ett atomvapenförbud.
Men i sanningens intresse måste sägas, att de digra förhandlingsprotokollen ej ge stöd för en sådan misstanke. Mycket klart sade
Malik ifrån att Sovjet var med på ett förbud mot användande och
nytiiiverkning av atomvapen samt internationell kontroll, om
dessa saker skedde samtidigt.
Sovjet var med på att kontrollpersonalen skulle få inspektera
atomfabriker, kontrollera statistik och genomgå allt vad de
önskade, utföra vägning och kemisk kontroll samt göra framställningar och ge rekommendationer till regeringarna jämte rapporter till FN. Sovjet ville att atomkontrollen skulle gälla även alla
atomenergigruvor i världen, »från belgiska Kongo till USA och
Sovjet».
Men man ville som nämnt ha atomvapenförbudet samtidigt, så
att man hade något att kontrollera. Sovjet föreslog att rege- 448
.; ”· :
Militärrustningar och atomvapenkontroll
ringarna skulle lämna fullständiga uppgifter om konventionella
och atomvapenrustningar, vilka båda skulle kontrolleras.
En minskning av de förra borde i första hand gälla de fem stormakterna, men Malik ville ej ge sig in på någon detaljdiskussion
om detta, förrän man beslutat ett förbud mot användande av atomvapen! Mot slutet av förhandlingarna fick man intrycket att
Sovjet var i princip med på även en budgetär reduktion.
Tydligen var Sovjet skeptiskt inställt mot principen om »balance
of power» liksom om militär rustningsbalans. Med siffror ur pressen sökte Malik visa, att västmakterna även hade övervikt i konventionella rustningar. Han bedömde västmakternas i tjänst varande militärpersonal till 5,35 miljoner man, medan mr Lloyd tidigare hade uppskattat Sovjets aktiva militärpersonal (ryska reservformationer och det röda Kinas arme oräknade) till 4,75 milj.
Malik upptog även frågan om »västmaktsbaserna runt Sovjet»
och ville att säkerhetsrådet skulle göra förslaget om deras avskaffande, »bl. a. i Spanien, Grekland och Pakistan». Men han nämnde
intet om hur Sovjet skulle göra med sina militärbaser i satellitstaterna och delar av Asien.
Slutsatsen av Sovjets förslag var, att man först borde låta FN:s
förbundsförsamling kungöra (rekommendera) ett atomvapenförbud för användning av dylika vapen, sedan borde man genom ett
avtal skapa ett kontrollsystem och göra en avsevärd minskning av
de konventionella rustningarna. Men Sovjet var emot att uppdela
det hela på för många etapper och ansåg troligen att trenne sådana
var för mycket.
Såsom framgår av det följande, ville Sovjet ej vara med på att
förbudet mot ett användande av atomvapen gjordes villkorligt,
dvs. att en anfallen stat skulle ha rätt att nyttja dylika vapen.
Malik gjorde gällande, att detta vore att legalisera dem i stället
för att förbjuda dem.
Frankrike representerades av sin f. d. försvarsminister Moch,
som under hela tiden spelade en enande och försonande roll. Moch
hade en stor del av förtjänsten av utarbetandet av det engelskfranska kompromissförslag, som framlades av mr Lloyd. Man får
av alla förhandlingsprotokollen ett starkt intryck av att Moch var
den av delegaterna, som mest överlägset behärskade de många, ytterst invecklade problem, vilka sammanflätas i spörsmålet om rustningsbegränsning och atomvapenförbud.
449
Elis Biörklund
Med gallisk klarhet förenade Moch stor framåtanda, och det
var han som ofta räddade diskussionerna genom att påpeka att
allt man diskuterade naturligtvis var under förutsättning (»sous
reserve») att man sedan kom överens om både atomvapenförbud,
minskning av de konventionella rustningarna och kontroll. Men
denna princip glömdes bort av många talare.
Moch anslöt sig i stort till Storbritanniens syn och framhöll, att
en kontroll givetvis gör ingrepp i ett lands suveränitet men icke
skadar landet, om kontrollen är ömsesidig och tjänar fredens bevarande. Sovjet borde därför ompröva kontrollfrågan under förutsättning att västmakterna godtagit atomvapenförbudet!
Den franske delegaten trodde på principen om en rustningsbalans, även om denna var oviss, men säkerheten i världen bleve
än större efter en internationellt kontrollerad rustningsminskning.
Det var av vikt att göra upp en lista på vilka vapen, som skulle
förbjudas och vilka blott reduceras. Ett svårt problem var hur
man skulle göra med de mindre, taktiska atomvapen, som redan
ingå i flera länders försvar. Och man måste observera att atomvapenfrågan har tre aspekter: ett förbud mot deras användande,
ett förbud mot nytiiiverkning av atomvapen samt slutligen förstö-
randet av redan befintliga förråd av dem.
Beträffande atomvapenförbudet hävdade Moch, under anslutning av representanterna för Storbritannien, USA och Kanada,
att man borde gå samma väg som i 1925 års Genevekonvention angående kemisk och bakteriologisk krigföring och dess ratifikationsinstrument, nämligen att göra den reservationen att dylika
vapen likväl få användas mot en stat, som brutit mot förbudet.
Denna reservation utvecklades under förhandlingarnas lopp till
att även gälla för det fall, att ett land överhuvud taget angrepes
av fientliga stridskrafter samt att en tredje stat såsom straffåtgärd hade rätt att med atomvapen komma den anfallne till hjälpen utvidgning som ivrigt bestreds av Sovjet.
Moch framhöll, att om alla atomvapen omedelbart förbjödes,
minskades också säkerheten för många länder i världen försåvitt
icke de länder, som ha övervikt i konventionella vapen, samtidigt
avsevärt reducera dessa. Detta synes ovedersägligt riktigt och talar i hög grad för att åtgärderna måste vara samtidiga. En avspänning bör komma båda parter i världen till del, ty eljest blir det
säkert inget avtal av.
Ett produktionsstopp beträffande atomvapnen förutsätter dock
att kontrollen dessförinnan beslutats och att kontrollorganen
450
..
Militärrustningar och atomvapenkontroll
kunna träda i funktion. Å ven i övrigt måste man veta från vilken
nivå som en minskning bör ske.
Frankrikes inställning till en rustningsreduktion är, att man bör
begränsa alla kategorier av vapen, militär personal, budgeter
m. m. Men en budgetbegränsning måste åtföljas av en kvantitativ
begränsning för att ej uppmuntra till att kringgå bestämmelsernas
anda.
Varje åtgärd – det är Mochs huvudtes – bör vara ägnad att
öka säkerheten i världen. Detta borde- såsom han senare utvecklade- föranleda att ej samma procenttal skulle gälla för alla. Medan de stora militärstyrkorna borde minskas med t. ex. 50 °/o, och
de medelstora med t. ex. 25 Ofo, vore det rättvist att för mindre länders försvar fixerades ett vida lägre procenttal. Eljest skulle för
dessa länder en minskning i säkerheten inträda. Detta är samma
matematiska princip som ligger till grund för progressivbeskattning.
Underkommitten skulle enligt plan avge sin rapport före den 15
juli och den 22 juni var man klar att konstatera, att ett visst närmande skett i flera sakfrågor, men att de politiskt viktiga meningsskiljaktigheterna mellan öst och Väst alltjämt bestode. Rapporten upptogs till behandling inom »Disarmament Commission» i
New York i juli månad under ordförandeskap av monsieur Moch.
överenskommelsen i Geneve om slutet på det öppna kriget i Indokina hade just skett och något lättat den diplomatiska atmosfären.
Till detta sammanträde hade Indien ingivit ett förslag att alla
makter skulle upphöra med atombombproven, som åstadkommit så
stor uppståndelse inom den asiatiska världen, allt i väntan på ett
förbud mot nytillverkning av atomvapen.
Inom »Disarmament Commission» redogjorde Moch för huru förhandlingarna utvecklat sig. Patterson skildrade drastiskt Sovjets
ståndpunkt sålunda: »Förbjud atombomben; lita på oss ryssar!»
Representanter för Turkiet, Danmark, Nya Zealand, Brasilien
m. fl. anslöto sig i stort till västmakternas ståndpunkt. Men då
Sovjets delegat, Tsarapkin, endast upprepade Maliks ord från underkommitten och i varje fall ej kom med några kompromissförslag, kunde »Disarmament Commission» ej göra stort annat än att
överlämna handlingarna i målet till FN:s nästa förbundsförsamling. Frågan om militärrustningar och atomvapenkontrollligger då till på det sätt, som framgår av följande korta sammanfattning.
451
•JElis Biörklund
Principen om rustningsbalans mellan öst och Väst hyllas av
västmakterna. Den kritiseras men bestrides icke direkt av Sovjet.
Då det är otänkbart, att den ena parten vill gå med på något som
avsevärt är till den andra partens fördel, synes det uppenbart att
en fortsatt rustningsbalans icke blott är rättvis utan en förutsättning för att ett avtal skall kunna komma till stånd. En avspänning
etappvis måste baseras på åtgärder som icke öka krigsfaran utan
minska densamma.
Tanken på ett förbud för användande av atomvapen är godtagen
av alla, men västmakterna anse sig på goda grunder böra tillfoga
en reservation för den händelse en stat bryter mot förbudet eller
anfaller en annan stat med militära maktmedel. De anse att ett
villkorslöst förbud skulle uppmuntra Sovjet till nya aggressioner
i mer eller mindre förtäckt form. Det synes därför fullt rimligt
att reservationen bibehålles, dessmer som ett senare upphörande av
atomvapentillverkningen komme att göra förbudet mer och mer
ovillkorligt.
Beträffande ett förbud mot nytillverkning av atomvapen äro
västmakterna beredda att taga detta ytterst viktiga steg så snart
ett kontrollsystem är i funktion och en viss reduktion skett i vad
avser de konventionella rustningarna, medan Sovjet anser att förbudet bör träda i kraft så snart en överenskommelse träffats om
kontrollen.
I vad angår det slutliga förstärandet av befintliga atomvapen
vilja västmakterna godtaga en dylik, sedan hela den beslutade
minskningen av de konventionella rustningarna har genomförts,
medan Sovjet vill att förstörarrdet skall komma genast sedan man
enats om kontrollen. Årendet är ännu ej slutdebatterat.
Principen om minskning av de konventionella rustningarna äro
alla ense om. Sovjet har angivit att dess proportion 1/a blott är ett
ungefärligt exempel, och rättvist synes vara att de stora militärmakterna minska procentuellt mer än de mindre. För länder, som
ha så begränsade militära rustningar som Sverige, torde icke avses
några mera ingripande reduktioner. Men det internationella problemet i stort berör oss i hög grad. Man har ännu ej ens kommit
till en realbehandling av vilka vapen som böra inräknas, vilka som
böra förbjudas (robotvapenn och vilka som blott böra reduceras.
Man är överens om att en framtida eventuell minskning även bör
vara budgetär.
I kontrollfrågan stannade man i olika läger, men kompromisslösningar anses ej helt uteslutna. Västmakterna ha eftersträvat
452
Militärrustningar och atomvapenkontroll
att sätta upp kontrollen så fort som möjligt, för densamma upprätta en mycket stor världsorganisation och ge kontrollorganen
stor makt, dvs. skapa en s. k. maximikontroll i atomfabriker, vetenskapliga försöksanstalter och eventuellt även atomgruvor. De
ha föreslagit att kontrollen skall kunna utsträckas till alla industriföretag samt eventuellt även mobiliseringsförråd av vapen, klä-
der m.m.
Sovjet åter godtar blott en minimikontroll, omfattande även
atomfabriker, som tillverka klyvbar materiel för fredligt bruk,
samt alla gruvor för klyvbar materiel men ej vetenskapliga försöksanstalter. Sovjet vill ej veta av att kontrollorganen blanda sig
i det ekonomiska livet inom en kontrollerad stat, men godtager numera kontroll även av de konventionella rustningarna i stort. Man
anser sig i Sovjets ledning kunna ersätta de inledande kontrollåtgärderna med av staterna själva lämnade, »fullständiga listor på
folk och vapen», medan västmakterna hålla före att dessa listor
ha föga värde förrän de kontrollerats samt befunnits riktiga- och
fullständiga!
Storbritanniens representant ville ge kontrollpersonalen rättighet att vid behov säga: »Stop doing that!» och andra västmaktsdelegater ville ge kontrollorganen rätt att lägga beslag på olaglig
materiel. Sovjetombudet åter var blott med på att kontrollorganen
kunde ge rekommendationer och förslag till regeringarna. Malik
medgav slutligen att det inom kontrollorganet ej borde finnas nå-
gon vetorätt, men sade intet om vetorätten då en stormakts åtgärder dragas inför säkerhetsrådet. Enda möjligheten är här att
Sovjet i detta avseende, liksom nu sker i procedurfrågor, ger avkall på vetorätten. Hur det går i denna dragkamp mellan systemen maximikontroll och minimikontroll kan ännu ej förutsägas.
Många principiella anhängare av den förra börja redan anse att
med den väldiga ökningen under senare år av fyndigheter med
klyvbar materiel och olika slag av atomfabriker i världen blir
problemet att upprätta en världsomfattande maximikontroll med
permanenta kontrollkommissioner på tusentals orter allt mera
praktiskt ogenomförbart. Huruvida detta framkallar nödvändigheten av att allenast skapa en minimikontroll, som begränsas till
att gälla blott de stora atomvapnen, som fick sitt namn vid
Hiroshima, är i denna stund svårt att säga. Men med en minskad
kontroll avtar ju också tryggheten, vilket säkert har till resultat
att västmakternas kompromissvilja minskas.
Ett bidrag till problemet att överhuvud snabbt skapa en världs- 453
·—– ~-···—–…
.}
– – – – – – – – – – – –
Elis Biörklund
kontroll har författaren av dessa rader givit genom att föreslå att
redan befintliga beskickningar samt deras militär-, marin- och
flygattacheer jämte nyskapade atomattacheer utnyttjas för detta
ändamål jorden runt. Man har här i varje fall kårer, som redan
äro på sin plats i resp. länder, som kunna landets språk och som
just skola studera militärväsendet l Det har invänts att detta skulle
orsaka att sagda personer finge alltför intim kännedom om hittills
hemliga förhållanden, men man får ej glömma att det är just häri
som kontrollen bestårl
Slutproblemet blir sedan att för det hela uppgöra en »timetable». Såsom framgår av ovanstående gäller det ingenting mindre
än att finna en sådan lösning att båda parter kunna ena sig om
tidpunkten för kontrollens uppsättande och påbörjade verksamhet. Sovjet förkastade det engelsk-franska förslaget av den 11 juni
och västmakterna förkastade Sovjets förslag om ett atomvapenförbud, åtföljt av underhandlingar om kontrollens organisation, reduktion av de konventionella rustningarna samt upphörandet av
nytillverkning och förstörandet av atomvapenförråden.
Ingen lösning synes möjlig, som ej utgår från den samtidighet
i åtgärder, vilken betonats av båda parter. Men i detaljavseende
kan man tänka sig flera lösningar, som tillgodose båda i den utsträckning, som logik och hänsynen till en fredlig utveckling i
världen medge.
Men först måste man enas om kontrollsystemet, dess omfattning,
befogenheter och funktion, ty en rättvis »time-table» kan i en tid
av internationell misstro blott skapas när man vet, vilken grad av
säkerhet mot avtalsbrott som kontrollen kan skänka. Och slutligen
måste man avgöra den svåra frågan: »År det tänkbart att ernå ett
effektivt kontrollsystem, som skall omspänna all i världen befintlig klyvbar materiel, eller är det klokare att begränsa dess uppgift till kontrollen av enbart de stora atomvapnen, vars framställning och fabriksanläggningar äro svåra att helt fördölja h
Se där tvenne problem, med vilka politikerna och världsopinionen under närmaste år måste komma att syssla—.
Sedan ovanstående skrivits i slutet av augusti, ha vid FN:s förbundsförsamling i september-oktober inträffat tvenne händelser
av största intresse.
Utrikesminister Dulles’ förslag att aktivera arbetet med att inom
två år skapa en internationell atomkraft-pool, till vilken staterna
böra inleverera klyvbar materiel för uteslutande fredligt bruk,
454
Militärrustningar och atomvapenkontroll
har bemötts med välvillighet från Sovjets sida och underhandlingar ha under hela året ägt rum på diplomatisk väg.
För att ej Sovjet skulle framstå såsom ovilligt att förhandla i
nedrustningsfrågan, har Sovjet skickligt gjort en frontförändring
i förhållande till uttalanden i underkommitten, accepterat dels en
avspänning etappvis samt dels även godtagit det engelsk-franska
förslaget av den 11 juni såsom grundval för nedrustningsarbetet
och därigenom visat att Sovjet verkligen kan gå med på ett västmaktsförslag. Sovjet rent av avstår från att ett ovillkorligt atomvapenförbud bör föregå en minskning av de konventionella rustningarna och godtager att dessa rustningar samt militärbudgeterna minskas i två etapper. Beträffande atomvapnen föreslår
Sovjet att all tillverkning av dylika upphör i och med att andra
etappen börjar; samtidigt härmed förbjudas och förstöras dessa
vapen. Men så vitt man kan se behåller Sovjet sitt krav på vetorätt inom säkerhetsrådet och är endast med på en minimikontroll,
sådan den skildrats i det ovanstående och ledd av en internationell
kontrollkommission.
Givetvis är det sannolikt att Sovjets medgivanden avsågo att
hindra en rustningsökning för Västtysklands del men naturligtvis
är det omöjligt att nu bedöma, huruvida Sovjet kommer att stå
vid sina medgivanden även sedan den västeuropeiska försvarsgemenskapen blivit verklighet och Västtysklands upprustning börjat. Londonavtalet av den 3 oktober skall ju först ratificeras av parlamenten, åtskilliga, resterande problem slutligt lösas och Sovjets
reaktion efter Västtysklands upptagande i Atlantpakt och Brysselpakt uppenbaras. I samband med problemet om Västeuropas sä-
kerhet bör noteras att Västtyskland avsagt sig rätten att tillverka
atom-, bakteriologiska och kemiska vapen – numera ofta benämnda ABC-vapen – samt robotvapen, vissa slag av minor,
bombplan för strategiska ändamål och större örlogsfartyg. Dessa
inskränkningar gälla dock blott den tyska förbundsrepubliken.
Molotov har redan varit framme och antytt att en plan för rustningsbegränsning och atomvapenförbud icke kan genomföras samtidigt med Västtysklands remilitarisering. Läget är ännu labilt.
Stormakternas rustningsfrågor komma att under slutet av år
1954 och det följande året stå i första planet vid de politiska övervägandena inom FN. Många svåra problem stå ännu olösta, varför hittillsvarande förhandlingar icke rimligen böra utöva något
inflytande på kommande riksdagsbehandling av Sveriges försvar
med dess modesta och i flera avseenden bristfälliga beskaffenhet.
455
– \…• ’l