Vägen till samhällsbalans
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄGEN TILL SAMHÄLLSBALANS
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST
OM MAN skall kunna bilda sig en något så när säker uppfattning
om vad som i vårt lands nuvarande ekonomiska situation bör företagas, alltså taga ställning till regeringens åtgärder och förslag till
åtgärder eller framlägga alternativ till dessa, gäller det i första
hand att göra klart för sig hurudant läget verkligen är. Vidare
måste man, särskilt viktigt på det ekonomiska området, mycket
noga skilja mellan vad som i ena eller andra fallet är orsak och
vad som är verkan. Viktigt är också att söka utröna huru vi hamnat
i det nuvarande läget.
Jag börjar med att framhålla att en ny inflation i år redan är
ett faktum. Inflationen inträdde i och med att avtalen om höjda
löner trädde i kraft. Höjda arbetslöner innebära ju högre betalning
i pengar för ett och samma arbete, alltså lägre valuta för pengarna,
just vad som är inflation. Vad som redan skett kan självfallet icke
förhindras: gjort är gjort. Det myckna talet om att förhindra inflationen är därför – milt uttryckt – missledande. Nu kan det
endast vara fråga om att endera acceptera årets inflation och dess
konsekvenser eller att driva inflationen tillbaka genom en deflationsprocess.
De prisstegringar som redan föreligga i rikt mått äro förorsakade
av lönehöjningarna, d. v. s. de äro en följd av inflationen. Inte bara
nu utan alltid är det således oriktigt att, så som ofta sker, säga
att prisstegringen är inflation eller att det är prisstegringen som
skapar inflation. I dagens läge måste prisstegringarna få slå igenom
om produktion och handel skall kunna fortgå med höjda avtalslöner. Det är här endast fråga om en lika naturlig som nödvändig
anpassning till det sänkta penningvärdet. Varje åtgärd, vidtagen
för att på något eller några områden förhindra denna anpassning,
betyder att samhällsbalansen kommer att rubbas eller, om denna
redan är rubbad, en ökad rubbning. Ett belägg för riktigheten av
denna sats utgör hyresregleringarna. Huru många som helst andra
belägg kunna hämtas från priskontrollnämndens tidigare verksamhet.
369
–~–~— ~—–
Oscar Lundqvist
En helt annan sak är att staten genom de penningvårdande organen, alltså icke genom priskontrollnämnden, verkligen har möjlighet att effektivt förhindra rent inhemska prisstegringar genom att
hålla eller tillskapa sådan knapphet på pengar att inget utrymme
finnes för en generell prisstegring. staten kan till och med via
knapphet på pengar, på köpkraft, driva ned prisnivån i landet.
Den vägen går över en konstgjord inrikes lågkonjunktur, lägre
sysselsättningsgrad inom näringslivet och därmed arbetslöshet fram
till sänkta arbetslöner, d. v. s. till deflation.
Ett faktum är emellertid att penningtillgången i landet nu är
för stor, i verkligheten så mycket för stor att den otvivelaktigt lämnar utrymme för den prisstegring som måste bli den omedelbara
följden av den nya inflationen. Ansvaret för penningtillgångens riktiga avvägning, förr riksbankens, har regeringen de facto övertagit.
En del av den utelöpande sedelmängden ligger alltid i reserv
hos bankerna för att dessa skola kunna fullgöra kortfristiga betalningar. Huru stor denna reserv måste vara har bankerna erfarenhet av. Denna reserv representerar fri köpkraft endast i den
mån den – i regel kortvarigt – behöver tagas i anspråk av bankerna vid särskilda påfrestningar, exempelvis under skatteterminerna.
De finnas som hävda att även medel insatta på giro- eller checkräkning, delvis även medel på sparkassa, måste räknas som fri
köpkraft på samma sätt som den utelöpande penningmängden. De
resonera som så att de äro fri köpkraft eftersom betalningar
kunna verkställas lika väl med checker eller gireringar som med
kontanter. Detta senare är riktigt, men icke förty måste den därav
dragna slutsatsen att tillgodohavanden av nämnt slag utgöra fri
köpkraft vara oriktig. Vad som i verkligheten sker när en betalning
verkställes medels check eller giroöverföring är att vad som varit
betalarens bundna köpkraft överflyttas och blir till betalningsmottagarens bundna köpkraft. Den blir till fri köpkraft först när betalningsmottagaren eller kontoinnehavaren själv presenterar checken
till inlösen, exempelvis för utbetalande av löner, och för detta kräves
att banken gör utbetalning från sin reserv av penningmedel. Att det
nämnda resonemanget är oriktigt bör framgå även av det förhållandet att så mycket sedlar som svara emot bankernas inlåningsräkningar icke finnas.
För övrigt finnas, om man så vill, huru många betalningsmedel
som helst förutom sedlar och checkar. Man kan betala genom över- 370
Vägen till samhällsbalans
låtelse av varor, av aktier, obligationer, inteckningar i fastigheter
eller av fastigheten själv. Alla dessa värdeobjekt representera köpkraft men inte faller det någon in att för den skull säga att de utgöra en del av penningtillgången.
När det råder samhällsbalans är det absolut nödvändigt att bankerna genom att lämna krediter låna ut alla de medel utöver kassareserven, varöver de förfoga. Detta är bankernas väsentligaste uppgift och fullgöra de ej denna uppstår knapphet på betalningsmedel
på marknaden och en avsättningskris som blott allt för lätt urartar
till en deflationskris. Om en regering tvingar eller söker tvinga
bankerna att lämna krediter i mindre omfattning, tyder detta på
att regeringen är medveten om att den misskött penningväsendet
– eller att den icke är medveten om huru ett penningväsen skall
skötas.
Det är för samhällsbalansen likgiltigt vilka det är som erhålla
bankkrediter- enskilda, företag eller staten själv. Det enda viktiga
är, att de till bankerna inflytande penningmedlen åter komma ut
på marknaden. För närvarande råda emellertid sådana förhållanden
på penningmarknaden att det kan förefalla som vore denna sats
oriktig. Saken är ju den att regeringen låtit skärpa kraven på storleken av bankernas kassareserver med den officiella men obegripliga
motiveringen att bankernas kreditgivning utgör ett inflationsdrivande moment. Samtidigt gäller emellertid en bestämmelse av innehåll att bankernas kreditgivning till staten får inräknas i kassareserven. Sakligt betyder detta att bankerna få låna ut sina kassamedel till staten och få dessa lån räknade som ingående i kassareserven, trots att de i verkligheten äro utlånade på samma sätt
som till privatpersoner. Genom sådana lån till staten – i form av
skattkammarväxlar eller köp av statsobligationer – kunna bankerna få ränta å den eljest ej räntebärande kassareserven.
Det är icke gärna tänkbart och, efter vad erfarenheten utvisat,
ej heller överensstämmande med verkligheten, att staten lånar i
bankerna för annat ändamål än att kunna betala sina utgifter av
skilda slag. Följaktligen är det självklart att de lånta pengarna
via staten åter föras ut på marknaden med exakt samma effekt
som om näringslivet erhållit samma lån. Trots detta inbillar sig
regeringen och söker den inbilla andra att banklån till företagsamheten äro inflationsdrivande, däremot icke banklån till staten. Nå-
gon förklaring till att staten så att säga förädlar pengarna har
aldrig avhörts. Det verkliga förhållandet är att staten själv genom
sina utgifter motverkar den begränsning i penningtillgången som
371
Oscar Lundqvist
regeringen uppger vara avsikten med de skärpta bestämmelserna
för kassareserverna liksom för andra kreditrestriktioner.
Officiellt var syftet även för det förolyckade tvångslånet att beskära den fria köpkraften och det är inte tu tal om annat än att
lånet på lång sikt skulle ha fått denna verkan eller skulle kunnat
få den. Reservationen är betingad av att osäkerheten är huru stor
som helst dels om att lånemedlen effektivt dragits bort från marknaden, dels om regeringens framtida ekonomiska politik. Till förslagets många underligheter hörde emellertid att verkningarna
skulle kunna sätta in blott så småningom med svag början i juli.
Ur penningpolitiska synpunkter var förslaget om tvångslånet alltså
ett missfoster ehuru det var helt andra synpunkter som gjorde att
det fick falla.
Efter detta fall har regeringen tillgripit det av så många förordade räntevapnet. Riksbanken har fått höja utlåningsräntorna
och i samband därmed har emitterats ett nytt statslån till 4 1;2 %.
Vidare har beslutats en höjning av den statliga bolagsskatten och
ett förslag till premiering av småsparandeL
Vad är att säga härom? Först det att räntan icke är och icke
får göras till något »Vapen» i den ekonomiska politiken, icke heller
får vare sig en hög eller låg ränta sättas som något mål för denna.
Det är svårt, kanske ogörligt, att genom någon bild fullt klargöra räntans roll i samhällsekonomin. Närmast kan räntan förliknas
med en kombination av regulatorn i ett ångmaskineri och mätaren
för ångtrycket. Regulatorn utjämnar automatiskt störningar som
skulle kunna påverka balanshjulets normala rörelse, mätaren registrerar förändringar i ångtrycket. Inom den fria samhällshushållningen motsvaras ångtrycket av den sugning som efterfrågan på
kapital- främst för investeringar- utövar på kapitalmarknaden.
ökas sugningen stiger räntan, minskas den så sjunker räntan.
Det faller ingen kunnig och ansvarskännande tekniker in att
rucka på maskineriets regulator, ännu mindre att hindra den i
dess funktioner. Han vet att om han gör detta är risken överhängande att maskineriet råkar i olag, rent av spränges sönder.
Samma risk inträder för samhällsbalansen om räntan användes
som medel eller vapen i penningpolitiken, om man bedriver något
som kallas för räntepolitik. Spåren av den här hemma fram till
dessa dagar bedrivna lågräntepolitiken förskräcka lika mycket som
spåren av högräntepolitiken efter det första världskriget.
Mot en premiering av sparandet – ett verkligt sparande och
icke rent penningsparande – finnes i princip ingenting att invända,
372
Vägen till samhällsbalans
varken nu eller vid någon annan tidpunkt. Det torde emellertid
vara ett mycket svårbemästrat problem att utforma en sådan premiering på ett vettigt och på samma gång något så när enkelt sätt.
Vettigt kan man nu icke kalla regeringens förslag till premiering.
Ty underligare kan man icke gärna gå till väga än att premiera
småsparandel medan man med investeringsavgift straffbelägger investeringssparandet, det mest samhällsnyttiga sparandet.
Officiellt anges även höjningen av företagsbeskattningen ha det
underliga syftet att minska investeringarna. Därtill vittnar förslaget
om att regeringen inte har något begrepp om att företagen i realiteten icke betala någon skatt alls. Allt vad de inleverera i skattemedel måste de, för att kunna bestå, ta ut i högre priser för sina
varor och tjänster. Allmänheten får betala dessa skatter i form av
en omsättningsskatt, lagd i produktionsledet, och därför är det en
höjd sådan omsättningsskatt som regeringen nu infört, allt medan
den- nu visserligen ganska lågmält- talar om en skattesänkning
för enskilda.
På en punkt i den ekonomiska diskussionen råder dess bättre
fullständig enighet, nämligen om att sparande, just nu den kanske
mest aktuella frågan, är detsamma som uppskjuten konsumtion.
Den självklara slutsatsen, tyvärr ingalunda insedd på alla håll, är
att verkligt sparande kan ske endast i varor. En annan nästan
lika självklar slutsats är att icke allt sparande är samhällsnyttigt.
Ty att, utom för beredskapsändamål vid risk för krig, spara av
landets egna konsumtionsvaror – i den mån sådana kunna sparas
utan att förstöras – är i stället för samhällsnyttigt rent förkastligt.
Ett sparat lager av sådana varor skulle vid en eventuell lågkonjunktur försämra produktionens avsättningsmöjligheter och därmed
öka svårigheterna att då bereda arbetskraften nyttig sysselsätt~
ning.
Det samhällsnyttiga sparandel kan ske endast i två former, sparande i form av en valutareserv och sparande i form av investeringar. I första fallet betyder sparandel reellt sett uppläggandel i
utlandet av en reserv i för konsumtion eller investering omistliga
varor, vilka under en lågkonjunktur i världen, på grund av en då
fallande exportvolym, utan tillgången till en valutareserv icke skulle
kunna importeras. Investeringssparandel betyder ett sparande i maskiner och anläggningar, möjliggörande en framtida produktionsökning, i sin tur ledande till en höjning av den allmänna levnadsstandarden.
I fråga om vår valutareserv torde det vara tillräckligt med ett
373
Oscar Lundquist
påpekande att dennas uppbyggande är en statens sak för att det
skall stå klart huru regeringen skött denna oerhört viktiga angelägenhet. Beträffande investeringarna är det särskilt två saker som
jag här vill framhålla. Den ena är att eftersom investering är
sparande ligger det en skriande motsägelse mellan regeringens två
uttalanden att å ena sidan investeringarna varit för stora, å andra
sidan sparandel varit för litet. Den andra saken är att regeringen
gått så långt i sitt ivrande för sparandet att den med en extra
avgift straffbelagt investeringarna, den enda vettiga formen för enskilt sparande och företagssparande.
Ytterligare bör i detta sammanhang framhållas att i dagens läge
är det »sparande» för vilket regeringen så ivrigt propagerar och
vars öppet uttalade syfte är att beskära den fria köpkraften, det
sparandel är så långt det träffar köpkraftstillskottet – den enda
rimliga meningen – icke något verkligt sparande. Detta ligger i
sakens natur, ty innebörden är att detta saknar täckning i varor.
Här gör sig regeringen skyldig till ett mycket farligt missbruk av
ordet sparande, undergrävande den uppskattning som i alla tider
hittills kommit sparandet till del. Nog hade det varit både ärligare
och riktigare om regeringen sagt ungefär så här: »Vi ha begått ett
mycket stort fel genom att släppa ut ett köpkraftstillskott, ett tillskott på pengar. Rädda oss och landet, goda samhällsmedlemmar,
från ännu svårare verkningar av detta vårt fel genom att låta bli
att använda tillskottspengarna på det sätt alla pengar skola användas i ett land med ett välskött penningväsen.»
Vad som var den verkliga meningen med det nya statslånet får
man gissa sig till eftersom regeringen, trots att lånet väckt sådant
uppseende, icke angivit motiven för upplåningen. Som medel att
beskära den för stora konsumtionen, något som varit ett vettigt
ändamål, är lånet självfallet verkningslöst därför att de för konsumtionen betydelsefulla grupperna icke teckna sig för lån av detta
slag. Inte heller är det troligt att regeringen velat bottenskrapa
kapitalmarknaden för att på den vägen hålla tillbaka allt vad investering heter. Detta skulle ju betyda att regeringen, lågräntepolitikens regering, vore villig att betala 4 72 procents ränta på
pengar som skulle läggas oanvända. Att regeringen skulle vilja ge
sig själv och sin politik ett sådant underbetyg kan icke tänkas.
Med till visshet gränsande sannolikhet är det verkliga förhållandet
att regeringen behövde låna pengar för att klara förestående statsutgifter. För detta talar starkt att regeringen strax innan lånet hos
riksdagen begärde bemyndigande för riksbanken att öka sedelmäng- 374
..
Vägen till samhällsbalans
den med 300 millioner kronor. Då driftsbudgeten, trots oförutsedda
löneutgifter, torde lämna ett överskott, måste behovet av lånemedel
gälla statens investeringar, de som utom i fråga om vissa av statens.
affärsdrivande verk näppeligen göra skäl för namnet investeringar,
detta eftersom de icke öka den framtida produktiviteten.
Man kan då fråga sig varför regeringen icke inväntade tillståndet
att öka sedelmängden och lånade i riksbanken i stället för att lägga
upp ett statslån på fria marknaden till en så hög ränta som 4 Y2
procent. Svaret eller rättare sagt svaren ligga i öppen dag. För
det första hade det inte varit möjligt att öka sedelmängden i landet
när regeringen redan länge hävdat att den är för stor: därav själva
lånet. För det andra hade regeringen klart för sig att staten hade
mycket små utsikter eller inga alls att få ett lån på den fria marknaden till den spikade låga räntan: därav räntehöjningen. Regeringen hade genom sin utgiftspolitik försatt sig i ett sådant tvångsläge att den måste bjuda den högre räntan. Till saken hör att ett
statslån som omedelbart eller mycket snart går åt för att täcka
statens utgifter icke minskar den fria köpkraften i landet. Den
saken har regeringen undvikit att nämna.
En regeringens biavsikt med det nya lånet har säkert varit att
genom åtstramningen på kapitalmarknaden förhindra eller försvåra
de enskilda investeringarna, vilka regeringen i motsats till de statliga anser vara inflationsdrivande. Vad som förklarar denna olika
verkan har regeringen icke klargjort. I vad mån regeringen kan
uppnå sin biavsikt är mer än osäkert, i all synnerhet i fråga om
företag som kunna finansiera sina investeringar med egna besparingar. Förutom att det är av vitalt intresse för dessa företag att
genom investeringar stärka den framtida ställningen, erbjuda investeringar i tider av inflation en möjlighet, den enda möjligheten,.
att bevara realvärdet av besparingarna. Om företagen även i fort-·
sättningen begagna sig av denna möjlighet innebär detta blott utövandet av en nödvärnsrätt gentemot statliga missgrepp.
De två stora grundfelen med den nuvarande regeringens rent
ekonomiska politik, de som lett till en ständig köpkraftsökning och
därmed indirekt till en ständigt fortsatt inflation, ha varit lågränte-·
politiken och de stora statliga investeringarna. Ett kompletterande
fel, även det mycket allvarligt – en del torde anse det ännu all–
varligare – har varit att regeringen vid alla de tillfällen då en
inflation satt in, på så många vitala punkter vidtagit åtgärder avsedda att dölja inflationen genom att söka förhindra dess verkningar från att slå igenom över hela linjen. Möjligen har regeringen
375·
Oscar Lundqvist
handlat i den fåvitska tron att den därmed hindrat själva inflationen. Det är de åtgärder regeringen företagit i den riktningen,
de regleringar av skilda slag som införts, som varit de balansrubbande, icke inflationen i och för sig. En inflation betyder i verkligheten övergång till ett nytt och lägre penningvärde, dock utan att
ge den nya penningenheten ett annat namn än den gamlas. En
sådan övergång skapar inga problem blott man företar den helt
naturliga åtgärden att räkna om alla i den gamla högre penningenheten angivna värden i den nya lägre enheten.
Med tider av högkonjunktur följer alltid – detta är en normal
företeelse – att näringslivets efterfrågan på kapital ökas och att
som en följd härav räntan stiger till sådan höjd att balans uppstår
mellan tillgång och efterfrågan på kapital. Genom bundenheten till
den låga räntan har regeringen sett det som en tvingande nödvändighet att öka penningtillgången, öka den utelöpande sedelmängden. statens egna stora krav på kapitalbudgeten ha verkat i samma
riktning. När dessa krav icke kunnat tillgodoses på den fria marknaden, i varje fall icke till den fastslagna räntan, har staten lånat
i riksbanken som fått sätta sedeltryckeriet i arbete.
I ett fall, det enda jag kunnat uppleta, har regeringen otvivelaktigt förfäktat en riktig mening, nämligen när den hävdat att de
enskilda investeringarna under den gångna tiden varit för stora.
Under en högkonjunktur ute i världen, sådan som vi upplevat under
nu drygt tio år, böra de enskilda investeringarna – och i ännu
högre grad statens investeringar – hållas tillbaka till förmån för
särskilt exportproduktionen och därmed till förmån för valutareserven, den som skall skydda landet emot en kommande lågkonjunkturs återverkningar. Man skall därför under en högkonjunktur
mera lägga an på en produktion i nutiden än på att skapa möjligheter för en ökad produktion i framtiden. Att handla på detta sätt
hade också legat i företagens eget välförstådda intresse, därest förhållandena inom landet varit normala, de för en högkonjunktur
normala. När investeringarna inom näringslivet trots detta icke
minskat utan ökat, så ligger ansvaret för detta missförhållande till
allra största delen hos regeringen. Investeringarna ha blivit näringslivets nödankare i penningöversvämningen, dess enda medel att
trygga realvärdet av sina kapitaltillgångar emot inflationens angrepp.
Efter denna med kritik förenade analys kommer jag till den
viktigaste frågan av alla, frågan om vad som bör göras för att
376
..-.—-~——-!!ll””llll!ll!l~-11!11’111!—.,..,….,–…,—–~~~..~···
Vägen till samhällsbalans
sanera icke blott penningväsendet utan hela statsekonomin. Här
skall dock endast de synpunkter dras fram, som stå i samband
med den föregående framställningen.
Det allra första som skall göras är att bestämma sig för vilken
ställning man skall intaga till hela den genomlidna inflationen.
Skall denna accepteras eller bör man söka driva den tillbaka, söka
höja penningvärdet genom att inleda en deflationsprocess? Från
tiden efter det första världskriget känna vi till att detta senare är
möjligt.
Att åter höja penningvärdet är detsamma som att sänka alla
arbetslöner. En sådan sänkning av arbetslönerna var också det resultat man nådde fram till under de första åren på 1920-talet, uppnådda genom en oerhört hård penningpolitik med indragning av
redan lämnade krediter och tillämpning av en mycket hög ränta.
Alla som voro med på den tiden ha säkert ett hemskt minne av
vad detta kostade landet i genom lönelvister förlorad produktion,
i nöd och elände för arbetarna genom arbetslöshet, i fallissemang
inom näringslivet. Deflationsprocessen förlamade landets hela nä-
ringsliv, den slog blint, träffande inte bara företag som voro rena
inflationsblomster – ogräsblomster — utan också företag som voro
värda att överleva men ej kunde överleva.
Vidare är det så att vid en deflationsprocess följa alla prissänkningar efter lönesänkningarna på samma sätt som vid en inflation
prisförhöjningarna följa efter löneökningarna. Under hela den tid
som måste förgå innan prissänkningarna hinna slå igenom fullt
ut drabbas på grund härav löntagarna orimligt hårt av deflationen.
Det må vara att en deflation skulle innebära en mycket nyttig lektion i allmän ekonomi, särskilt för de kroppsarbetande löntagarna,
de som tvingat regeringen att släppa fram inflationen. Det är dock
icke enbart deras fel att de äro obevandrade i ekonomiska spörsmål:
i många fall ha de direkt missletts av regeringen.
Till en deflation får det icke gå. Inflationens skadeverkningar
ha redan skett, på många håll ha de drabbat orimligt hårt, drabbat
helt oskylda. Det gjorda är emellertid redan gjort och kan icke
göras ogjort. Ingen regering i världen, vad namn den än bär och
huru vis den än må vara, är mäktig att öva full rättvisa åt dem
som lidit av (den undertryckta) inflationens orättvisor. Vi måste
acceptera inflationen sådan den i dag är, men icke låta den gå
vidare.
Men i detta att inflationen måste accepteras ligger att den måste
få verka ut, att vi måste vara beredda att ta alla dess konsekvenser,
26- 553447 Svensk Tidskrift 1955 377
Oscar Lundqvist
över hela fältet låta en anpassning ske till dagens penningvärde.
Även detta är förenat med mycket stora svårigheter, kommer också
på sina håll att leda till nya orättvisor. Där orättvisorna bli för
påtagliga och outhärdliga får staten träda hjälpande till och efter
bästa förmåga sona regeringens försyndelser.
Det allra första steget som bör tagas, det som kommer att underlätta anpassningen till det nya penningvärdet, det är att sätta en
effektiv damm för sedelflödet. Detta betyder icke att den utelöpande
sedelmängden skall låsas fast till sin storlek. Att så göra vore lika
felaktigt som att låsa fast räntan. Ty sedelmängden måste ständigt
vara väl anpassad till produktionsvolymen i landet, rättare sagt till
den produktionsmängd som skall tillåtas gå till konsumtion och
investering. Om man skall kunna bygga upp en valutareserv är det
nämligen nödvändigt att hålla penningförsörjningen inom landet
så mycket under den totala produktionsvolymen som svarar emot
den vid en högkonjunktur övernormalt stora exporten. Att rätt
handhava sedelutgivningen är ingen lätt uppgift, den kräver kunskaper, omdömesförmåga och fasthet långt över vanliga mått, egenskaper som man dock har rätt att fordra skola finnas hos en riksbanksledning värd namnet.
I det här sagda ligger att staten under inga omständigheter får
taga upp lån i riksbanken, finansierade medels ny sedelutgivning,
icke för utgifter på driftsbudgeten, icke heller på kapitalbudgeten.
Helst bör staten aldrig låna i riksbanken utan liksom företagsamheten vara hänvisad till den fria kapitalmarknaden. Kan staten icke
på denna marknad få sina behov av lånemedel för skilda ändamål
tillgodosedda så har staten att – liksom gäller för alla enskilda –
rätta munnen efter matsäcken. Moraliskt, ehuru tyvärr ännu icke
legalt, är det lika brottsligt av staten att skaffa medel till sina utgifter genom ny sedelutgivning, som det är för den enskilde att
betala med checkar för vilka man saknar täckning. I dagens läge
betyder detta att statens utgifter på kapitalbudgeten måste beskäras
kraftigt. Helst böra även övriga statsutgifter begränsas så långt
detta är möjligt.
378
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST
OM MAN skall kunna bilda sig en något så när säker uppfattning
om vad som i vårt lands nuvarande ekonomiska situation bör företagas, alltså taga ställning till regeringens åtgärder och förslag till
åtgärder eller framlägga alternativ till dessa, gäller det i första
hand att göra klart för sig hurudant läget verkligen är. Vidare
måste man, särskilt viktigt på det ekonomiska området, mycket
noga skilja mellan vad som i ena eller andra fallet är orsak och
vad som är verkan. Viktigt är också att söka utröna huru vi hamnat
i det nuvarande läget.
Jag börjar med att framhålla att en ny inflation i år redan är
ett faktum. Inflationen inträdde i och med att avtalen om höjda
löner trädde i kraft. Höjda arbetslöner innebära ju högre betalning
i pengar för ett och samma arbete, alltså lägre valuta för pengarna,
just vad som är inflation. Vad som redan skett kan självfallet icke
förhindras: gjort är gjort. Det myckna talet om att förhindra inflationen är därför – milt uttryckt – missledande. Nu kan det
endast vara fråga om att endera acceptera årets inflation och dess
konsekvenser eller att driva inflationen tillbaka genom en deflationsprocess.
De prisstegringar som redan föreligga i rikt mått äro förorsakade
av lönehöjningarna, d. v. s. de äro en följd av inflationen. Inte bara
nu utan alltid är det således oriktigt att, så som ofta sker, säga
att prisstegringen är inflation eller att det är prisstegringen som
skapar inflation. I dagens läge måste prisstegringarna få slå igenom
om produktion och handel skall kunna fortgå med höjda avtalslöner. Det är här endast fråga om en lika naturlig som nödvändig
anpassning till det sänkta penningvärdet. Varje åtgärd, vidtagen
för att på något eller några områden förhindra denna anpassning,
betyder att samhällsbalansen kommer att rubbas eller, om denna
redan är rubbad, en ökad rubbning. Ett belägg för riktigheten av
denna sats utgör hyresregleringarna. Huru många som helst andra
belägg kunna hämtas från priskontrollnämndens tidigare verksamhet.
369
–~–~— ~—–
Oscar Lundqvist
En helt annan sak är att staten genom de penningvårdande organen, alltså icke genom priskontrollnämnden, verkligen har möjlighet att effektivt förhindra rent inhemska prisstegringar genom att
hålla eller tillskapa sådan knapphet på pengar att inget utrymme
finnes för en generell prisstegring. staten kan till och med via
knapphet på pengar, på köpkraft, driva ned prisnivån i landet.
Den vägen går över en konstgjord inrikes lågkonjunktur, lägre
sysselsättningsgrad inom näringslivet och därmed arbetslöshet fram
till sänkta arbetslöner, d. v. s. till deflation.
Ett faktum är emellertid att penningtillgången i landet nu är
för stor, i verkligheten så mycket för stor att den otvivelaktigt lämnar utrymme för den prisstegring som måste bli den omedelbara
följden av den nya inflationen. Ansvaret för penningtillgångens riktiga avvägning, förr riksbankens, har regeringen de facto övertagit.
En del av den utelöpande sedelmängden ligger alltid i reserv
hos bankerna för att dessa skola kunna fullgöra kortfristiga betalningar. Huru stor denna reserv måste vara har bankerna erfarenhet av. Denna reserv representerar fri köpkraft endast i den
mån den – i regel kortvarigt – behöver tagas i anspråk av bankerna vid särskilda påfrestningar, exempelvis under skatteterminerna.
De finnas som hävda att även medel insatta på giro- eller checkräkning, delvis även medel på sparkassa, måste räknas som fri
köpkraft på samma sätt som den utelöpande penningmängden. De
resonera som så att de äro fri köpkraft eftersom betalningar
kunna verkställas lika väl med checker eller gireringar som med
kontanter. Detta senare är riktigt, men icke förty måste den därav
dragna slutsatsen att tillgodohavanden av nämnt slag utgöra fri
köpkraft vara oriktig. Vad som i verkligheten sker när en betalning
verkställes medels check eller giroöverföring är att vad som varit
betalarens bundna köpkraft överflyttas och blir till betalningsmottagarens bundna köpkraft. Den blir till fri köpkraft först när betalningsmottagaren eller kontoinnehavaren själv presenterar checken
till inlösen, exempelvis för utbetalande av löner, och för detta kräves
att banken gör utbetalning från sin reserv av penningmedel. Att det
nämnda resonemanget är oriktigt bör framgå även av det förhållandet att så mycket sedlar som svara emot bankernas inlåningsräkningar icke finnas.
För övrigt finnas, om man så vill, huru många betalningsmedel
som helst förutom sedlar och checkar. Man kan betala genom över- 370
Vägen till samhällsbalans
låtelse av varor, av aktier, obligationer, inteckningar i fastigheter
eller av fastigheten själv. Alla dessa värdeobjekt representera köpkraft men inte faller det någon in att för den skull säga att de utgöra en del av penningtillgången.
När det råder samhällsbalans är det absolut nödvändigt att bankerna genom att lämna krediter låna ut alla de medel utöver kassareserven, varöver de förfoga. Detta är bankernas väsentligaste uppgift och fullgöra de ej denna uppstår knapphet på betalningsmedel
på marknaden och en avsättningskris som blott allt för lätt urartar
till en deflationskris. Om en regering tvingar eller söker tvinga
bankerna att lämna krediter i mindre omfattning, tyder detta på
att regeringen är medveten om att den misskött penningväsendet
– eller att den icke är medveten om huru ett penningväsen skall
skötas.
Det är för samhällsbalansen likgiltigt vilka det är som erhålla
bankkrediter- enskilda, företag eller staten själv. Det enda viktiga
är, att de till bankerna inflytande penningmedlen åter komma ut
på marknaden. För närvarande råda emellertid sådana förhållanden
på penningmarknaden att det kan förefalla som vore denna sats
oriktig. Saken är ju den att regeringen låtit skärpa kraven på storleken av bankernas kassareserver med den officiella men obegripliga
motiveringen att bankernas kreditgivning utgör ett inflationsdrivande moment. Samtidigt gäller emellertid en bestämmelse av innehåll att bankernas kreditgivning till staten får inräknas i kassareserven. Sakligt betyder detta att bankerna få låna ut sina kassamedel till staten och få dessa lån räknade som ingående i kassareserven, trots att de i verkligheten äro utlånade på samma sätt
som till privatpersoner. Genom sådana lån till staten – i form av
skattkammarväxlar eller köp av statsobligationer – kunna bankerna få ränta å den eljest ej räntebärande kassareserven.
Det är icke gärna tänkbart och, efter vad erfarenheten utvisat,
ej heller överensstämmande med verkligheten, att staten lånar i
bankerna för annat ändamål än att kunna betala sina utgifter av
skilda slag. Följaktligen är det självklart att de lånta pengarna
via staten åter föras ut på marknaden med exakt samma effekt
som om näringslivet erhållit samma lån. Trots detta inbillar sig
regeringen och söker den inbilla andra att banklån till företagsamheten äro inflationsdrivande, däremot icke banklån till staten. Nå-
gon förklaring till att staten så att säga förädlar pengarna har
aldrig avhörts. Det verkliga förhållandet är att staten själv genom
sina utgifter motverkar den begränsning i penningtillgången som
371
Oscar Lundqvist
regeringen uppger vara avsikten med de skärpta bestämmelserna
för kassareserverna liksom för andra kreditrestriktioner.
Officiellt var syftet även för det förolyckade tvångslånet att beskära den fria köpkraften och det är inte tu tal om annat än att
lånet på lång sikt skulle ha fått denna verkan eller skulle kunnat
få den. Reservationen är betingad av att osäkerheten är huru stor
som helst dels om att lånemedlen effektivt dragits bort från marknaden, dels om regeringens framtida ekonomiska politik. Till förslagets många underligheter hörde emellertid att verkningarna
skulle kunna sätta in blott så småningom med svag början i juli.
Ur penningpolitiska synpunkter var förslaget om tvångslånet alltså
ett missfoster ehuru det var helt andra synpunkter som gjorde att
det fick falla.
Efter detta fall har regeringen tillgripit det av så många förordade räntevapnet. Riksbanken har fått höja utlåningsräntorna
och i samband därmed har emitterats ett nytt statslån till 4 1;2 %.
Vidare har beslutats en höjning av den statliga bolagsskatten och
ett förslag till premiering av småsparandeL
Vad är att säga härom? Först det att räntan icke är och icke
får göras till något »Vapen» i den ekonomiska politiken, icke heller
får vare sig en hög eller låg ränta sättas som något mål för denna.
Det är svårt, kanske ogörligt, att genom någon bild fullt klargöra räntans roll i samhällsekonomin. Närmast kan räntan förliknas
med en kombination av regulatorn i ett ångmaskineri och mätaren
för ångtrycket. Regulatorn utjämnar automatiskt störningar som
skulle kunna påverka balanshjulets normala rörelse, mätaren registrerar förändringar i ångtrycket. Inom den fria samhällshushållningen motsvaras ångtrycket av den sugning som efterfrågan på
kapital- främst för investeringar- utövar på kapitalmarknaden.
ökas sugningen stiger räntan, minskas den så sjunker räntan.
Det faller ingen kunnig och ansvarskännande tekniker in att
rucka på maskineriets regulator, ännu mindre att hindra den i
dess funktioner. Han vet att om han gör detta är risken överhängande att maskineriet råkar i olag, rent av spränges sönder.
Samma risk inträder för samhällsbalansen om räntan användes
som medel eller vapen i penningpolitiken, om man bedriver något
som kallas för räntepolitik. Spåren av den här hemma fram till
dessa dagar bedrivna lågräntepolitiken förskräcka lika mycket som
spåren av högräntepolitiken efter det första världskriget.
Mot en premiering av sparandet – ett verkligt sparande och
icke rent penningsparande – finnes i princip ingenting att invända,
372
Vägen till samhällsbalans
varken nu eller vid någon annan tidpunkt. Det torde emellertid
vara ett mycket svårbemästrat problem att utforma en sådan premiering på ett vettigt och på samma gång något så när enkelt sätt.
Vettigt kan man nu icke kalla regeringens förslag till premiering.
Ty underligare kan man icke gärna gå till väga än att premiera
småsparandel medan man med investeringsavgift straffbelägger investeringssparandet, det mest samhällsnyttiga sparandet.
Officiellt anges även höjningen av företagsbeskattningen ha det
underliga syftet att minska investeringarna. Därtill vittnar förslaget
om att regeringen inte har något begrepp om att företagen i realiteten icke betala någon skatt alls. Allt vad de inleverera i skattemedel måste de, för att kunna bestå, ta ut i högre priser för sina
varor och tjänster. Allmänheten får betala dessa skatter i form av
en omsättningsskatt, lagd i produktionsledet, och därför är det en
höjd sådan omsättningsskatt som regeringen nu infört, allt medan
den- nu visserligen ganska lågmält- talar om en skattesänkning
för enskilda.
På en punkt i den ekonomiska diskussionen råder dess bättre
fullständig enighet, nämligen om att sparande, just nu den kanske
mest aktuella frågan, är detsamma som uppskjuten konsumtion.
Den självklara slutsatsen, tyvärr ingalunda insedd på alla håll, är
att verkligt sparande kan ske endast i varor. En annan nästan
lika självklar slutsats är att icke allt sparande är samhällsnyttigt.
Ty att, utom för beredskapsändamål vid risk för krig, spara av
landets egna konsumtionsvaror – i den mån sådana kunna sparas
utan att förstöras – är i stället för samhällsnyttigt rent förkastligt.
Ett sparat lager av sådana varor skulle vid en eventuell lågkonjunktur försämra produktionens avsättningsmöjligheter och därmed
öka svårigheterna att då bereda arbetskraften nyttig sysselsätt~
ning.
Det samhällsnyttiga sparandel kan ske endast i två former, sparande i form av en valutareserv och sparande i form av investeringar. I första fallet betyder sparandel reellt sett uppläggandel i
utlandet av en reserv i för konsumtion eller investering omistliga
varor, vilka under en lågkonjunktur i världen, på grund av en då
fallande exportvolym, utan tillgången till en valutareserv icke skulle
kunna importeras. Investeringssparandel betyder ett sparande i maskiner och anläggningar, möjliggörande en framtida produktionsökning, i sin tur ledande till en höjning av den allmänna levnadsstandarden.
I fråga om vår valutareserv torde det vara tillräckligt med ett
373
Oscar Lundquist
påpekande att dennas uppbyggande är en statens sak för att det
skall stå klart huru regeringen skött denna oerhört viktiga angelägenhet. Beträffande investeringarna är det särskilt två saker som
jag här vill framhålla. Den ena är att eftersom investering är
sparande ligger det en skriande motsägelse mellan regeringens två
uttalanden att å ena sidan investeringarna varit för stora, å andra
sidan sparandel varit för litet. Den andra saken är att regeringen
gått så långt i sitt ivrande för sparandet att den med en extra
avgift straffbelagt investeringarna, den enda vettiga formen för enskilt sparande och företagssparande.
Ytterligare bör i detta sammanhang framhållas att i dagens läge
är det »sparande» för vilket regeringen så ivrigt propagerar och
vars öppet uttalade syfte är att beskära den fria köpkraften, det
sparandel är så långt det träffar köpkraftstillskottet – den enda
rimliga meningen – icke något verkligt sparande. Detta ligger i
sakens natur, ty innebörden är att detta saknar täckning i varor.
Här gör sig regeringen skyldig till ett mycket farligt missbruk av
ordet sparande, undergrävande den uppskattning som i alla tider
hittills kommit sparandet till del. Nog hade det varit både ärligare
och riktigare om regeringen sagt ungefär så här: »Vi ha begått ett
mycket stort fel genom att släppa ut ett köpkraftstillskott, ett tillskott på pengar. Rädda oss och landet, goda samhällsmedlemmar,
från ännu svårare verkningar av detta vårt fel genom att låta bli
att använda tillskottspengarna på det sätt alla pengar skola användas i ett land med ett välskött penningväsen.»
Vad som var den verkliga meningen med det nya statslånet får
man gissa sig till eftersom regeringen, trots att lånet väckt sådant
uppseende, icke angivit motiven för upplåningen. Som medel att
beskära den för stora konsumtionen, något som varit ett vettigt
ändamål, är lånet självfallet verkningslöst därför att de för konsumtionen betydelsefulla grupperna icke teckna sig för lån av detta
slag. Inte heller är det troligt att regeringen velat bottenskrapa
kapitalmarknaden för att på den vägen hålla tillbaka allt vad investering heter. Detta skulle ju betyda att regeringen, lågräntepolitikens regering, vore villig att betala 4 72 procents ränta på
pengar som skulle läggas oanvända. Att regeringen skulle vilja ge
sig själv och sin politik ett sådant underbetyg kan icke tänkas.
Med till visshet gränsande sannolikhet är det verkliga förhållandet
att regeringen behövde låna pengar för att klara förestående statsutgifter. För detta talar starkt att regeringen strax innan lånet hos
riksdagen begärde bemyndigande för riksbanken att öka sedelmäng- 374
..
Vägen till samhällsbalans
den med 300 millioner kronor. Då driftsbudgeten, trots oförutsedda
löneutgifter, torde lämna ett överskott, måste behovet av lånemedel
gälla statens investeringar, de som utom i fråga om vissa av statens.
affärsdrivande verk näppeligen göra skäl för namnet investeringar,
detta eftersom de icke öka den framtida produktiviteten.
Man kan då fråga sig varför regeringen icke inväntade tillståndet
att öka sedelmängden och lånade i riksbanken i stället för att lägga
upp ett statslån på fria marknaden till en så hög ränta som 4 Y2
procent. Svaret eller rättare sagt svaren ligga i öppen dag. För
det första hade det inte varit möjligt att öka sedelmängden i landet
när regeringen redan länge hävdat att den är för stor: därav själva
lånet. För det andra hade regeringen klart för sig att staten hade
mycket små utsikter eller inga alls att få ett lån på den fria marknaden till den spikade låga räntan: därav räntehöjningen. Regeringen hade genom sin utgiftspolitik försatt sig i ett sådant tvångsläge att den måste bjuda den högre räntan. Till saken hör att ett
statslån som omedelbart eller mycket snart går åt för att täcka
statens utgifter icke minskar den fria köpkraften i landet. Den
saken har regeringen undvikit att nämna.
En regeringens biavsikt med det nya lånet har säkert varit att
genom åtstramningen på kapitalmarknaden förhindra eller försvåra
de enskilda investeringarna, vilka regeringen i motsats till de statliga anser vara inflationsdrivande. Vad som förklarar denna olika
verkan har regeringen icke klargjort. I vad mån regeringen kan
uppnå sin biavsikt är mer än osäkert, i all synnerhet i fråga om
företag som kunna finansiera sina investeringar med egna besparingar. Förutom att det är av vitalt intresse för dessa företag att
genom investeringar stärka den framtida ställningen, erbjuda investeringar i tider av inflation en möjlighet, den enda möjligheten,.
att bevara realvärdet av besparingarna. Om företagen även i fort-·
sättningen begagna sig av denna möjlighet innebär detta blott utövandet av en nödvärnsrätt gentemot statliga missgrepp.
De två stora grundfelen med den nuvarande regeringens rent
ekonomiska politik, de som lett till en ständig köpkraftsökning och
därmed indirekt till en ständigt fortsatt inflation, ha varit lågränte-·
politiken och de stora statliga investeringarna. Ett kompletterande
fel, även det mycket allvarligt – en del torde anse det ännu all–
varligare – har varit att regeringen vid alla de tillfällen då en
inflation satt in, på så många vitala punkter vidtagit åtgärder avsedda att dölja inflationen genom att söka förhindra dess verkningar från att slå igenom över hela linjen. Möjligen har regeringen
375·
Oscar Lundqvist
handlat i den fåvitska tron att den därmed hindrat själva inflationen. Det är de åtgärder regeringen företagit i den riktningen,
de regleringar av skilda slag som införts, som varit de balansrubbande, icke inflationen i och för sig. En inflation betyder i verkligheten övergång till ett nytt och lägre penningvärde, dock utan att
ge den nya penningenheten ett annat namn än den gamlas. En
sådan övergång skapar inga problem blott man företar den helt
naturliga åtgärden att räkna om alla i den gamla högre penningenheten angivna värden i den nya lägre enheten.
Med tider av högkonjunktur följer alltid – detta är en normal
företeelse – att näringslivets efterfrågan på kapital ökas och att
som en följd härav räntan stiger till sådan höjd att balans uppstår
mellan tillgång och efterfrågan på kapital. Genom bundenheten till
den låga räntan har regeringen sett det som en tvingande nödvändighet att öka penningtillgången, öka den utelöpande sedelmängden. statens egna stora krav på kapitalbudgeten ha verkat i samma
riktning. När dessa krav icke kunnat tillgodoses på den fria marknaden, i varje fall icke till den fastslagna räntan, har staten lånat
i riksbanken som fått sätta sedeltryckeriet i arbete.
I ett fall, det enda jag kunnat uppleta, har regeringen otvivelaktigt förfäktat en riktig mening, nämligen när den hävdat att de
enskilda investeringarna under den gångna tiden varit för stora.
Under en högkonjunktur ute i världen, sådan som vi upplevat under
nu drygt tio år, böra de enskilda investeringarna – och i ännu
högre grad statens investeringar – hållas tillbaka till förmån för
särskilt exportproduktionen och därmed till förmån för valutareserven, den som skall skydda landet emot en kommande lågkonjunkturs återverkningar. Man skall därför under en högkonjunktur
mera lägga an på en produktion i nutiden än på att skapa möjligheter för en ökad produktion i framtiden. Att handla på detta sätt
hade också legat i företagens eget välförstådda intresse, därest förhållandena inom landet varit normala, de för en högkonjunktur
normala. När investeringarna inom näringslivet trots detta icke
minskat utan ökat, så ligger ansvaret för detta missförhållande till
allra största delen hos regeringen. Investeringarna ha blivit näringslivets nödankare i penningöversvämningen, dess enda medel att
trygga realvärdet av sina kapitaltillgångar emot inflationens angrepp.
Efter denna med kritik förenade analys kommer jag till den
viktigaste frågan av alla, frågan om vad som bör göras för att
376
..-.—-~——-!!ll””llll!ll!l~-11!11’111!—.,..,….,–…,—–~~~..~···
Vägen till samhällsbalans
sanera icke blott penningväsendet utan hela statsekonomin. Här
skall dock endast de synpunkter dras fram, som stå i samband
med den föregående framställningen.
Det allra första som skall göras är att bestämma sig för vilken
ställning man skall intaga till hela den genomlidna inflationen.
Skall denna accepteras eller bör man söka driva den tillbaka, söka
höja penningvärdet genom att inleda en deflationsprocess? Från
tiden efter det första världskriget känna vi till att detta senare är
möjligt.
Att åter höja penningvärdet är detsamma som att sänka alla
arbetslöner. En sådan sänkning av arbetslönerna var också det resultat man nådde fram till under de första åren på 1920-talet, uppnådda genom en oerhört hård penningpolitik med indragning av
redan lämnade krediter och tillämpning av en mycket hög ränta.
Alla som voro med på den tiden ha säkert ett hemskt minne av
vad detta kostade landet i genom lönelvister förlorad produktion,
i nöd och elände för arbetarna genom arbetslöshet, i fallissemang
inom näringslivet. Deflationsprocessen förlamade landets hela nä-
ringsliv, den slog blint, träffande inte bara företag som voro rena
inflationsblomster – ogräsblomster — utan också företag som voro
värda att överleva men ej kunde överleva.
Vidare är det så att vid en deflationsprocess följa alla prissänkningar efter lönesänkningarna på samma sätt som vid en inflation
prisförhöjningarna följa efter löneökningarna. Under hela den tid
som måste förgå innan prissänkningarna hinna slå igenom fullt
ut drabbas på grund härav löntagarna orimligt hårt av deflationen.
Det må vara att en deflation skulle innebära en mycket nyttig lektion i allmän ekonomi, särskilt för de kroppsarbetande löntagarna,
de som tvingat regeringen att släppa fram inflationen. Det är dock
icke enbart deras fel att de äro obevandrade i ekonomiska spörsmål:
i många fall ha de direkt missletts av regeringen.
Till en deflation får det icke gå. Inflationens skadeverkningar
ha redan skett, på många håll ha de drabbat orimligt hårt, drabbat
helt oskylda. Det gjorda är emellertid redan gjort och kan icke
göras ogjort. Ingen regering i världen, vad namn den än bär och
huru vis den än må vara, är mäktig att öva full rättvisa åt dem
som lidit av (den undertryckta) inflationens orättvisor. Vi måste
acceptera inflationen sådan den i dag är, men icke låta den gå
vidare.
Men i detta att inflationen måste accepteras ligger att den måste
få verka ut, att vi måste vara beredda att ta alla dess konsekvenser,
26- 553447 Svensk Tidskrift 1955 377
Oscar Lundqvist
över hela fältet låta en anpassning ske till dagens penningvärde.
Även detta är förenat med mycket stora svårigheter, kommer också
på sina håll att leda till nya orättvisor. Där orättvisorna bli för
påtagliga och outhärdliga får staten träda hjälpande till och efter
bästa förmåga sona regeringens försyndelser.
Det allra första steget som bör tagas, det som kommer att underlätta anpassningen till det nya penningvärdet, det är att sätta en
effektiv damm för sedelflödet. Detta betyder icke att den utelöpande
sedelmängden skall låsas fast till sin storlek. Att så göra vore lika
felaktigt som att låsa fast räntan. Ty sedelmängden måste ständigt
vara väl anpassad till produktionsvolymen i landet, rättare sagt till
den produktionsmängd som skall tillåtas gå till konsumtion och
investering. Om man skall kunna bygga upp en valutareserv är det
nämligen nödvändigt att hålla penningförsörjningen inom landet
så mycket under den totala produktionsvolymen som svarar emot
den vid en högkonjunktur övernormalt stora exporten. Att rätt
handhava sedelutgivningen är ingen lätt uppgift, den kräver kunskaper, omdömesförmåga och fasthet långt över vanliga mått, egenskaper som man dock har rätt att fordra skola finnas hos en riksbanksledning värd namnet.
I det här sagda ligger att staten under inga omständigheter får
taga upp lån i riksbanken, finansierade medels ny sedelutgivning,
icke för utgifter på driftsbudgeten, icke heller på kapitalbudgeten.
Helst bör staten aldrig låna i riksbanken utan liksom företagsamheten vara hänvisad till den fria kapitalmarknaden. Kan staten icke
på denna marknad få sina behov av lånemedel för skilda ändamål
tillgodosedda så har staten att – liksom gäller för alla enskilda –
rätta munnen efter matsäcken. Moraliskt, ehuru tyvärr ännu icke
legalt, är det lika brottsligt av staten att skaffa medel till sina utgifter genom ny sedelutgivning, som det är för den enskilde att
betala med checkar för vilka man saknar täckning. I dagens läge
betyder detta att statens utgifter på kapitalbudgeten måste beskäras
kraftigt. Helst böra även övriga statsutgifter begränsas så långt
detta är möjligt.
378