Byn och miren
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BYN OCH MIREN
EN JÅMFÖRELSE MELLAN DEN SVENSKA BYSAMFÅLLIGHETEN OCH DEN RYSKA AGRARKOMMUNISMEN
Av docenten GERHARD HAFSTRÖM
MELLAN den svenske och den ryske bondens ställning under
nyare tid föreligger det en stor skillnad. Denna är så väsentlig att
den ibland brukar förklaras genom hänvisning till olikheter i
»folksjälen». Härnedan skall genom en komparativ redogörelse för
de två grundelementen inom svensk och rysk historia – byn och
miren – uppvisas, huru mellan dem föreligger en olikhet av så
konstitutiv och genomgripande natur, att den måste tillerkännas
avgörande betydelse för den föreliggande skillnaden mellan det
svenska och ryska samhällslivet.
De svenska byarnas ålder torde uppgå till inemot halvtannat
årtusende. Från och med 500-talet kan man nämligen i många fall
påvisa kontinuitet i bybebyggelsen. En gammal odalby, »by med
högar», ligger ofta ännu i omedelbar närhet av sina gravhögar
från heden tid, vilkas äldsta delar kunna återgå till folkvandringseller vendeltid.
I många, kanske de flesta fall äro de mellansvenska byarna
s l ä k t b y a r, vilka uppkommit genom arvskifte av en odalgård,
ursprungligen bebodd och brukad av en s. k. storfamilj. Härmed
förstås en bogomenskap mellan flera nära befryndade familjemedlemmar, vilka leva i sambruk och gemensamt hushåll under patriarkalisk ledning av en av familjefäderna. Dennes eller andra familjemedlemmars död eller de ungas giftermål föranledde dock
icke upplösning av eller utskiftning ur bogemenskapen, därest icke
alla myndiga manliga familjemedlemmar voro därom ense.
Med tiden medgavs den enskilde att få ett arvskifte genomfört.
Härom vittnar följande ålderdomliga bestämmelse i Upplandslagens ärvdabalk, 11 flocken. Efter en bondes död kommer en av
arvingarna till tinget och äskar ljud: »Jag har ärvt min fader,
och jag vill veta min lott, skära och skifta och råda över mitt fä-
464
Byn och miren
dernearv.» Lagen låter då den andre brodern svara: »Vi hade en
fader, sparsam och god, som både kunde förvärva och vårda. Det
är det bästa för oss, att vi båda förvärva och båda vårda, ty odelat
är bröders bo bäst.» – »Nej», säger den andre, »jag vill skära och
skifta, veta min lott och råda över mitt fädernearv.» Då gives honom vitsord till rätt laga skifte. Vid arvskiftet skulle jorden värderas i mark silver och dess underavdelningar öre och örtug.
Därest jorden var belägen i en enda by, skulle den yngsta av syskonen taga sin lott längst i söder och sedan envar, efter som han
var gammal, och den äldsta längst därifrån. Den på detta sätt
delade jorden repades i tegar, vilka utlades med hjälp av väderstrecken. Sannolikt var det endast den odlade jorden, som blev
föremål för ett direkt skifte, under det att skogsmarken icke på
liknande sätt uppdelades mellan arvingarna. I många fall upplöstes
i samband med skiftet själva bogemenskapen med utflyttning till
följd, varigenom nya bondehushåll bildades. Den ursprungliga
odalgården höll på att övergå till en släktby med skiftade inägor
under enskild äganderätt, och såsom »byallmänning» samfällt brukad skogsmark.
På byallmänningen, den s. k. h a m m a r e n, förelåg ursprungligen oinskränkt rätt att upptaga ny jord. All nyupptagen jord
betraktades som odlarens »fasta fäderne och urminnes odal». De på
hammaren uppröjda oregelbundna odlingarna sades ligga i
hambri. Först genom knapphet på odlingsbar mark inskränktes
denna fria odlingsrätt, vilket enligt svealagarna tidigast blev nödvändigt innanför hägnaden men senare även utanför densamma.
Detta skedde med hjälp av den betydelsefulla rättsliga åtgärden
avisning, vilken innebar att andra jordägare av en odlare
kunde hänvisas till annan odlingsbar mark, där dessa om de
önskade även hade möjlighet att nyodla. Efter en viss tid skulle den
sålunda nyupptagna jorden delas (skiftas) mellan odlarna, så att
varje odlare fick lika god jord. Denna jord tillskiftades honom så-
som fast fäderne och fornärvd odal. Detta partiella skifte av byallmänningen eller hammaren kallades för hammarskifte (harnarskipt). En sådan by, i vilken funnos såväl oregelbundna odlingsstycken som genom delning mellan nyodlarna eller hydelägarna uppkomna stycken eller tegar liksom genom arvskifte fördelade tegar sades på lagarnas språk ligga i hambri ok i forni
skipt. Då en sådan by aldrig blivit föremål för ett generellt jordskifte, kallades den också i lagarna för en gammal oskiftad by.
Karakteristiskt för den oskiftade fornsvenska byn var alltså att
465
.}
Gerhard Hafström
den odlade jorden icke tillhörde byalaget utan de olika bönderna
med full äganderätt. skogsmarken tillhörde däremot bydelägarna
samfällt, och fick ursprungligen fritt utnyttjas av envar, som hade
jord i byn. Jorden ärvdes av de lagliga arvingarna, och de närmaste fränderna hade bördsrätt. Något som helst periodiskt ombyte av den odlade jorden förekom icke- något som i litteraturen
utan stöd i källorna felaktigt påståtts skulle ha varit typiskt för
hammarskiftet.
En genomgripande förändring av den mellansvenska byns jordrättsliga förhållanden skedde som en följd av att skyldigheten att
utrusta ledungsflottan ersattes med årligen utgående, på jorden
vilande skatter. skatterna utgjordes fortfarande av den minsta enheten i vikingatidens indelningsverk, den s. k. h a m n a n, vilken
bestod av en grupp byar. Mellan en viss hamnas byar fördelades
skatten efter deras storlek och mellan gårdarna i en by efter den
andel, som de olika bydelägarna ägde i byn, exempelvis hälften,
fjärdedelen eller åttondedelen. På grund av att odlingsgången som
nämnts i princip var fri, förelåg det emellertid icke alltid överensstämmelse mellan andelen i byn och innehavet av odlad jord. Den
bonde, som ägde en fjärdedel i byn, erhöll vitsord att kräva omskifte av hela byn, vilket de övriga byamännen nu icke ägde rätt
att motsätta sig. Vid detta utbyte av jord, vilket var det äldsta
skiftet i jordrättslig mening, värderades jorden efter s i l v e rt a l e t i mark, öre, örtug och penning lödigt silver, på samma
sätt som vid ett arvskifte. Efter den nya delningsgrunden kallades
det nya byamålet för markland, öresland, örtugland och penningland. Detta skifte skulle enligt lagens bestämmelser, ehuru sällan
i verkligheten, omfatta all mark i byn: »Då är tomt åkers moder.— Åker skall råda för äng, ängsteg för skogsteg, skogsteg för strandteg och strandteg ned i vattnet. Vattnet skall skifta
notvarpen.» Liksom vid arvskifte skulle tegarna utläggas med ledning av solen, varför skiftet fick namnet s o l s k i f t e, i praxis
användes dock oftast namnet t e g s k i f t e.
Genom tegskiftet fick alltså envar delägare, i förhållande till sin
i örtugland uttryckta andel i byn, med äganderätt motsvarande
lotter i alla de spridda, till beskaffenheten ofta olika åkerstyckena
i byn. skogsmarken liksom vattnet var däremot i allmänhet –
trots lagens bestämmelser – föremål för alla byamäns samfällda
nyttjanderätt. Skiftet var i princip oföränderligt, d. v. s. för omskifte fordrades samtliga bydelägares tillstånd, och något periodiskt ombyte av ägolotterna förekom lika litet som tidigare. Åker- 466
Byn och miren
gärdenas uppdelning i en mångfald mellan de olika byamännen
fördelade tegar fordrade visserligen gemensam planläggning av
sådden, skörden och betesgången, men byalaget som sådant hade
varken någon ägande- eller nyttjanderätt till den odlade jorden.
Den s. k. s a m f ä l l i g h e t, som de inom gemensam rågång liggande gårdarna utgjorde, innebar alltså icke, att den odlade jorden i byn var föremål för samäganderätt utan endast att vissa
ägoslag, såsom skogsmark och vattendrag, i regel voro samfälld
egendom (=byallmänning) för alla jordägare med viss minimiandel i byn (ex. l öresland). Byn kan också sägas utgöra en samfällighet på grund av att den vid skifte utgjorde enheten (skifteslaget).
Genom s t o r s k i f t e t under 1700-talets senare hälft erhöll
envar delägare sina många över hela bymarken kringspridda tegar sammanförda till ett mindre antal skiften. Härefter följde under 1800-talets förra hälft det s. k. e n s k i f t e t, varigenom en delägare såvitt möjligt skulle få sina ägor utbrutna i ett enda sammanhängande skifte. Slutligen påbörjades inemot århundradets
mitt det s. k. l a g a s k i f t e t, vilket hade till ändamål att åstadkomma en för ägornas brukande så lämplig indelning som förhållandena medgåvo. Därvid blev i allmänhet också skogsmarken utskiftad på de olika delägarna. Detta skifte nödvändiggjorde ofta
utflyttning av flera delägare från byplatsen, varigenom den gamla
bybebyggelsen sprängdes. Genom skiftet blevo de olika hydelägarna mera oberoende av varandra än tidigare, och byalaget förlorade sin månghundraåriga reglerande betydelse.
Hos slaverna och framför allt hos ryssarna synes storfamiljen,
den s. k. familjekommunionen, ursprungligen ha varit ägare till
jorden. Beträffande dennas uppkomst har inom den ryska forskningen framkommit ett flertal olika teorier. Den banbrytande
forskningsinsatsen har gjorts av den ryska historikern, fru
A l e x a n d r a J e f i m e n k o, närmast beträffande förhållandena
i guvernementet Arkangelsk i norra Ryssland, vilken hon utfördf}
under deportation till Arkangelsk i slutet av 1800-talet och publicerade i tidskriften »Russkaja mysl». Det nämnda guvernementet
var ursprungligen en koloni, tillhörig det fria Novgorod, vilken
vid Novgorods fall1478 övergick till storfurstarna av Moskva. Med
ledning huvudsakligen av gamla skatteböcker, den äldsta från år
1495, samt skiftes- och köpehandlingar kunde fru Jefimenko lämna
en ingående beskrivning av såväl de rättsliga som de ekonomiska
467
.}
Gerhard Hafström
och sociala förhållandena i de nordryska byarna. Där rådde ett
ursprungligt storfamiljesystem, dvs. en stor s. k. zadruga, vilken
ännu under 1800-talets förra hälft kunde påträffas hos sydslaverna.
I ett fall ingingo sålunda tolv familjer – där familjefäderna voro
bröder, far- eller morbröder eller kusiner – i storfamiljen, vilkens jord, husdjur och lösören genom arvskifte uppdelades i tre olika
hushåll. Genom skiftet erhöll envar av dessa sina egna hus och
sin åkerjord, vilken var skiftad i en mängd små mot andelen svarande åkerlotter, spridda över inägorna. Hushållen bibehöllo samtidigt sina ideella andelar i hela samfälligheten liksom i de oskiftade ägorna, såsom skog, betesmarker, ängar och fiskevatten samt
även i vissa fiskeredskap. Varje hushåll eller gård kunde senare
påstå, att dess reella andel icke motsvarade dess ideella och därför fordra en omdelning. Andelarna kunde bli föremål för försäljning, varigenom de ursprungligen nära befryndade bydelägarna
kommo att ersättas med ofta icke besläktade grannar.
Under 1600-talet brukade emellertid delningsurkunderna innehålla bestämmelsen, att vederbörande förklarade sig nöjda med
skiftet och därföre avstodo från rätten att kräva nytt skifte. Andelarna voro nu inte längre ideella andelar av hela byn utan konkreta jordstycken, vilka alltmera förlorade de gamla proportionerna. Andelsrätten i den ursprungliga samfälligheten kom härigenom att förlora sin betydelse och samfälligheten att försvagas
eller helt upplösas.
Enligt fru Jefimenkos även av senare forskare biträdda uppfattning voro förhållandena likartade i andra delar av Ryssland.
I Lill-Ryssland kvarlevde sålunda ännu i mitten av 1700-talet storfamiljeorganisationen, vilken först ersattes av resp. hushålls eller
gårdars ideella andelsrätt i samfälligheten och därefter av deras
äganderätt till den odlade jorden, vilken motsvarade deras ideella
andelar.
Det rådde sålunda ursprungligen en anmärkningsvärd överensstämmelse mellan de uppländska byarna före solskiftet och de medeltida nordryska byarna. I de förra hade ju nämligen bonden
en viss kvotdel i byn och därmed i dennas ofta vidsträckta marker
och vatten, under det att åkerjorden var utskiftad med andelsrätten (1/2, 1/4 eller 1/s) som delningsgrund. Efter allt att döma har
denna ideella andelsrätt uppkommit genom ett förhistoriskt eller
tidigt medeltida skifte inom en storfamilj på liknande sätt som
enligt ovan var fallet i de nordryska byarna. I dessa efterträddes
468
Byn och miren
storfamiljen av de nya ursprungligen befryndade husböndernas
ideella andelsrätt, vilken bland annat visade sig i jämkningsrätten. Efter dennas upphörande hade den nordryske bonden äganderätt till sin jord och samfälligheten hade mer eller mindre fullständigt upplösts. Det föreligger sålunda icke något direkt historiskt samband mellan den ursprungliga, fornryska familjekommunionen och den för den ryska m i r e n karakteristiska jordgemenskapen (obschtschina, die Feldgemeinschaft), vilken är en
följd av den ryska statens skattepolitik.
Den ryska statsbeskattningen fick tidigt stor betydelse för de
jordrättsliga förhållandena. Redan i den medeltida ryska staten
funnos ur skattesynpunkt två olika jordnaturer, nämligen den
vita och den svarta jorden. D e n v i t a j o r d e n, eller med en
svensk terminologi frälsejorden – vilken tillhörde storgodsägarna
(furstarna, adeln och kyrkan) – var helt eller delvis skattefri.
D e n s v a r t a j o r d e n var bondejorden, skattejorden, över vilken fursten eller staten hade en höghetsrätt, som främst tog sig
uttryck i beskattningen. För att icke minska skatteintäkterna försökte staten redan under 1300-talet hindra försäljning av den
svarta jorden till de privilegierade stånden.
.Ännu viktigare för staten än skatterna var emellertid behovet
av ämbetsmän ute i provinserna. Till deras underhåll och avlö-
ning blev staten tvungen att anslå intäkterna av den svarta jorden. Redan under 1500-talet var därför praktiskt taget – utom
längst upp i norr – all bondejord donerad eller förlänad till bojarerna och ämbetsmännen. Dessa kommo därigenom att intaga en
ställning mellan staten och bondesamfälligheterna.
Skatterna blevo med tiden så höga, att bönderna inte kunde betala dem. På grund av skattetungan fanns inte ens någon köpare
till jorden, utan bönderna måste i stor utsträckning övergiva
denna. Mot slutet av 1500-talet var sålunda antalet övergivna byar
mycket större än de bebodda – exempelvis voro i Novgoroddistriktet 123 byar bebodda mot 977 öde. När en bonde övergivit
sin jord måste emellertid vederbörande bydistrikt, wolost, erlägga
hans skatter intill nästa skatterevision.
Då bonden inte hade medel att erlägga de tunga skatterna blev
han ofta tvungen att skuldsätta sig hos en godsägare. Utan att betala skulden fick han inte lämna jorden. Bönderna-gäldenärerna
blevo härigenom så beroende av godsägaren-borgenären, att denne
kunde fordra, att deras jord omdelades. Bonden kunde emellertid
lämna sin jord och flytta till en annan godsägare, om denne be- 469
-. J. ·._
Gerhard Hafström
talade hans skulder. Härigenom skedde en omflyttning av bönderna i mycket stor utsträckning. De statliga myndigheterna ansågo emellertid, att denna omflyttning såvitt möjligt borde förhindras. Redan under I van III skönjes begynnelsen till l i v e g e ns k a p e n genom förbudet (1497) för en bonde att arbeta åt en annan godsherre någon annan tid än en vecka före och en vecka efter den 26 november varje år. Genom en kejserlig ukas av år 1597
förbjöds bonden att flytta, varigenom livegenskapen blev formellt
införd. Ännu voro emellertid bondens söner, släktingar och gårdens arbetare fria. Efter faderns död blev den son, som efterträdde
honom, på samma sätt livegen, men de övriga voro alltjämt fria.
Först genom 1649 års lagbok blev livegenskapen slutgiltigt införd.
Icke endast bonden utan hans närmaste anförvanter, såsom hustru,
barn och syskon- vilka hittills ansetts som fria – förbjödos att
lämna godsherren. Genom denna lag blev bonden vidare medansvarig för godsägarens skulder, varvid denna omvänt blev ansvarig för att bonden fullgjorde sina förpliktelser gentemot staten.
Efter denna lags ikraftträdande kunde godsägaren byta en bonde
mot en annan men också mot kreatur eller redskap. Han kunde
även bortgiva eller försälja sina bönder, efter gottfinnande på-
lägga dem olika bördor och (efter 1760) till och med såsom straff
förvisa dem till Sibirien.
Sedan bönderna sålunda blivit livegna brukade godsägarna i
många fall, för att kunna på bästa sätt disponera över deras arbetskraft, företaga en omfördelning av jorden. Detta system utvecklades än mera efter 1718 års skatterevision, varigenom de
gamla grundskatterna ersattes av en s. k. huvudskatt, »Kopfsteuer», vilken åvilade icke bara de jordbrukande bönderna utan
allt gårdsfolket. Enligt en ukas från år 1720 blevo godsägarna ansvariga för att skatterna erlades i rätt tid av såväl bönderna som
gårdsfolket. Godsägarna fingo därigenom intresse av att tilldela
gårdsfolket jord, vilket i sin tur nödvändiggjorde en ny omfördelning av jorden.
Omfördelningar ägde härefter rum varje 5-10 år, men i vissa
fall även oftare. Som norm härför togs antalet »Revisionsseele»,
dvs. antalet vuxna män. Genom dessa periodiskt återkommande
omfördelningar kom den enskildes äganderätt till jorden att
övergå till en nyttjanderätt och roiren – som i regel omfattade
en större eller flera mindre byar – att alltmera framstå såsom
den samfällighet, vilken utövade äganderättens funktioner. För
godsherrarna innebar det i allmänhet en fördel att icke längre be- 470
Byn och miren
höva ha att göra med de enskilda bönderna utan i stället med miren såsom deras företrädare.
Staten själv blev också intresserad av att sådana omfördelningar verkställdes för att möjliggöra även för de fattigaste bönderna att erlägga sina skatter. Till en början orodelades en del
av statsdomänerna mellan dessas bönder med hänsyn till deras
skattskyldighet. Genom en förordning av år 1829 bestämdes, att
varje by skulle omskiftas med skatterna som norm. Under de följande åren omskiftades så den ena byn efter den andra, trots kraftigt motstånd från de större böndernas sida.
När livegenskapen upphävdes år 1861 bibehölls den samfällighet eller bykommun, som roiren utgjorde och dess betydelse blev
ytterligare utökad. Miren förklarades nämligen då uttryckligen
vara ägare till bondejorden. För alla de skatter som åvilade denna,
svarade hela miren. För att kunna fullgöra alla de förpliktelser,
som efter emancipationen ålades byn, blev bystämman utrustad
med mycket stor makt över byns medlemmar. Mirens enskilda
medlemmar hade varken någon reell eller ideell andel i den gemensamma jorden. Odlad jord delades vart femte eller vart sjätte
år och utlottades till de enskilda hushållen, i regel efter antalet
skattskyldiga »själar», dvs. manliga arbetsföra hushållsmedlemmar. Men även uppdelning efter antalet »ätare», dvs. hushållsmedlemmar över huvud, var brukligt. Mirens stämma ägde rätt
att fråntaga sina medlemmar tidigare tilldelade jordlotter och utesluta dem ur miren, om de ej uppfyllde sina skyldigheter.
Genom Stolypins agrarreform åren 1910 och 1911 avskaffades
roiren och jordgemenskapen i princip. Reformen innebar, att
varje bonde skulle förvärva full äganderätt till sin andel i bykommunens jord. Hans lotter skulle sammanslås så, att de om möjligt bildade ett sammanhängande helt. Reformens genomförande
avbröts emellertid genom världskriget och revolutionen 1917.
Bolsjevikerna återinförde först mirsystemet, vilket dock i början
av 1930-talet ersattes av k o l c h o z-s y s t e m e t. Detta skiljer sig
från roiren främst genom kollektiv jordodling och ursprungligen
årlig fördelning av avkastningen i stället för den periodiska uppdelningen av jorden, vilket system snart efterträddes av vid
kolchozen löneauställda jordbruksarbetare.
Som framgått av den ovanstående redogörelsen förelåg ursprungligen stora likheter mellan de svenska och nordryska bysamfälligheterna. Under nyare tid uppkommo emellertid väsentliga skillnader mellan byn och miren, vilka under tidernas lopp
471
.~-
– – – ——–
Gerhard Hafström
alltmer vidgades. Några av de väsentligaste olikheterna framgå
av nedanstående sammanställning.
Byn Miren
Bonde i by, såsom delägare i i}firen äger all jord.
byn, äger sin jord.
Jordens skiftande mellan bydel- Jorden omskiftas vid förändägarna är konstant och kunde ring av (de manliga, arbetsföra)
under solskiftets tid endast än- hushållsmedlemmarnas antal.
dras genom samfällt beslut; i
senare skiftesförfattningar tillerkändes varje delägare skiftesvitsord.
För att bibehålla överensstämmelse mellan skattekraft och
jordinnehav kan genom skattrevningar skattetalet ändras
men något omskifte sker i allmänhet icke utan endast vissa
jämkningar. Periodisk omfördelning förekommer aldrig.
För att bibehålla överensstämmelse mellan skattekraft och
jordinnehav sker vid de regelbundet återkommande skatterevisionerna periodisk omfördelning.
Bonden kan fritt överlåta sin Endast miren äger förfoga över
jord, med av bördsrätten föran- jorden.
ledda inskränkningar.
Byns bönder äro fria män.
För varje skiftesreform har den
enskilde bydelägaren blivit alltmera självständig.
Mirens medlemmar voro livegna.
Den enskilde medlemmen i miren hade trots livegenskapens
formella upphävande 1861 alltjämt en osjälvständig ställning,
vilken numera motsvaras av
den statsägda kolchozens jordbruksarbetare.
Den svenske bydelägaren kännetecknas alltså av personlig frihet, enskild äganderätt och trygghet i besittningen. För medlemmen i den ryska miren var däremot karakteristiskt livegenskap,
egendomslöshet och rättslig otrygghet. Dessa olikheter äro konstaterbara under århundraden och hava med tiden alltmera vidgats.
472
L LLZ ~- ’-””p_
Byn och miren
Då byn och miren under äldre tider voro de grundläggande faktorerna inom den övervägande delen av det svenska och ryska
samhället är det naturligt, att deras organisation kom att prägla
den svenske och ryske bondens inställning till samhällslivet och
samhällets förhållande till den enskilde. Häri ligger som i ett nötskal förklaringen till å ena sidan det svenska folkstyret, som bygger på den enskildes frihet och på tryggad äganderätt, och å den
andra sidan den ryska kommunismen, vilkens genomförande i miren liksom i staten ytterst förutsätter den enskildes både ofrihet
och egendomslöshet.
Litteratur
Gerhard Hafström, »Hamarskipt». (I Rättshistoriska studier, l bandet, utg. av In·
stitutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, ser. II,
1951.)
– – Tomt är tegs moder. (I festskrift till professor Gabriel Nikander den 21 maj
1954.)
Gabriel Nikander, Bebyggelsetyper och storfamiljsgårdar i Savolax (i Finskt museum 1953).
W. D. Preyer, Feldgemeinschaft in Russland (i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 4 Aufl., 3. 1926).
Wladimir Gr. Simkhowitsch, Die Feldgemeinschaft in Russland (Jena 1898).
– – Mir (i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 3 Aufl., 6. 1910).
– – Die Bauernbefreiung in Russland (i Handwörterbueh der Staatswissenschaften,
3 Aufl., 2. 1909).
Georg Staehr, uber Ursprung, Geschichte, Wesen und Bedeutung des russischen
Artels (Dorpat 1890).
J ag tackar byråchefen Oskar Angelus, pol. mag. Nils Herman Håkansson och
jur. stud. Lennart Aspelin för upplysningar och påpekanden.
473
EN JÅMFÖRELSE MELLAN DEN SVENSKA BYSAMFÅLLIGHETEN OCH DEN RYSKA AGRARKOMMUNISMEN
Av docenten GERHARD HAFSTRÖM
MELLAN den svenske och den ryske bondens ställning under
nyare tid föreligger det en stor skillnad. Denna är så väsentlig att
den ibland brukar förklaras genom hänvisning till olikheter i
»folksjälen». Härnedan skall genom en komparativ redogörelse för
de två grundelementen inom svensk och rysk historia – byn och
miren – uppvisas, huru mellan dem föreligger en olikhet av så
konstitutiv och genomgripande natur, att den måste tillerkännas
avgörande betydelse för den föreliggande skillnaden mellan det
svenska och ryska samhällslivet.
De svenska byarnas ålder torde uppgå till inemot halvtannat
årtusende. Från och med 500-talet kan man nämligen i många fall
påvisa kontinuitet i bybebyggelsen. En gammal odalby, »by med
högar», ligger ofta ännu i omedelbar närhet av sina gravhögar
från heden tid, vilkas äldsta delar kunna återgå till folkvandringseller vendeltid.
I många, kanske de flesta fall äro de mellansvenska byarna
s l ä k t b y a r, vilka uppkommit genom arvskifte av en odalgård,
ursprungligen bebodd och brukad av en s. k. storfamilj. Härmed
förstås en bogomenskap mellan flera nära befryndade familjemedlemmar, vilka leva i sambruk och gemensamt hushåll under patriarkalisk ledning av en av familjefäderna. Dennes eller andra familjemedlemmars död eller de ungas giftermål föranledde dock
icke upplösning av eller utskiftning ur bogemenskapen, därest icke
alla myndiga manliga familjemedlemmar voro därom ense.
Med tiden medgavs den enskilde att få ett arvskifte genomfört.
Härom vittnar följande ålderdomliga bestämmelse i Upplandslagens ärvdabalk, 11 flocken. Efter en bondes död kommer en av
arvingarna till tinget och äskar ljud: »Jag har ärvt min fader,
och jag vill veta min lott, skära och skifta och råda över mitt fä-
464
Byn och miren
dernearv.» Lagen låter då den andre brodern svara: »Vi hade en
fader, sparsam och god, som både kunde förvärva och vårda. Det
är det bästa för oss, att vi båda förvärva och båda vårda, ty odelat
är bröders bo bäst.» – »Nej», säger den andre, »jag vill skära och
skifta, veta min lott och råda över mitt fädernearv.» Då gives honom vitsord till rätt laga skifte. Vid arvskiftet skulle jorden värderas i mark silver och dess underavdelningar öre och örtug.
Därest jorden var belägen i en enda by, skulle den yngsta av syskonen taga sin lott längst i söder och sedan envar, efter som han
var gammal, och den äldsta längst därifrån. Den på detta sätt
delade jorden repades i tegar, vilka utlades med hjälp av väderstrecken. Sannolikt var det endast den odlade jorden, som blev
föremål för ett direkt skifte, under det att skogsmarken icke på
liknande sätt uppdelades mellan arvingarna. I många fall upplöstes
i samband med skiftet själva bogemenskapen med utflyttning till
följd, varigenom nya bondehushåll bildades. Den ursprungliga
odalgården höll på att övergå till en släktby med skiftade inägor
under enskild äganderätt, och såsom »byallmänning» samfällt brukad skogsmark.
På byallmänningen, den s. k. h a m m a r e n, förelåg ursprungligen oinskränkt rätt att upptaga ny jord. All nyupptagen jord
betraktades som odlarens »fasta fäderne och urminnes odal». De på
hammaren uppröjda oregelbundna odlingarna sades ligga i
hambri. Först genom knapphet på odlingsbar mark inskränktes
denna fria odlingsrätt, vilket enligt svealagarna tidigast blev nödvändigt innanför hägnaden men senare även utanför densamma.
Detta skedde med hjälp av den betydelsefulla rättsliga åtgärden
avisning, vilken innebar att andra jordägare av en odlare
kunde hänvisas till annan odlingsbar mark, där dessa om de
önskade även hade möjlighet att nyodla. Efter en viss tid skulle den
sålunda nyupptagna jorden delas (skiftas) mellan odlarna, så att
varje odlare fick lika god jord. Denna jord tillskiftades honom så-
som fast fäderne och fornärvd odal. Detta partiella skifte av byallmänningen eller hammaren kallades för hammarskifte (harnarskipt). En sådan by, i vilken funnos såväl oregelbundna odlingsstycken som genom delning mellan nyodlarna eller hydelägarna uppkomna stycken eller tegar liksom genom arvskifte fördelade tegar sades på lagarnas språk ligga i hambri ok i forni
skipt. Då en sådan by aldrig blivit föremål för ett generellt jordskifte, kallades den också i lagarna för en gammal oskiftad by.
Karakteristiskt för den oskiftade fornsvenska byn var alltså att
465
.}
Gerhard Hafström
den odlade jorden icke tillhörde byalaget utan de olika bönderna
med full äganderätt. skogsmarken tillhörde däremot bydelägarna
samfällt, och fick ursprungligen fritt utnyttjas av envar, som hade
jord i byn. Jorden ärvdes av de lagliga arvingarna, och de närmaste fränderna hade bördsrätt. Något som helst periodiskt ombyte av den odlade jorden förekom icke- något som i litteraturen
utan stöd i källorna felaktigt påståtts skulle ha varit typiskt för
hammarskiftet.
En genomgripande förändring av den mellansvenska byns jordrättsliga förhållanden skedde som en följd av att skyldigheten att
utrusta ledungsflottan ersattes med årligen utgående, på jorden
vilande skatter. skatterna utgjordes fortfarande av den minsta enheten i vikingatidens indelningsverk, den s. k. h a m n a n, vilken
bestod av en grupp byar. Mellan en viss hamnas byar fördelades
skatten efter deras storlek och mellan gårdarna i en by efter den
andel, som de olika bydelägarna ägde i byn, exempelvis hälften,
fjärdedelen eller åttondedelen. På grund av att odlingsgången som
nämnts i princip var fri, förelåg det emellertid icke alltid överensstämmelse mellan andelen i byn och innehavet av odlad jord. Den
bonde, som ägde en fjärdedel i byn, erhöll vitsord att kräva omskifte av hela byn, vilket de övriga byamännen nu icke ägde rätt
att motsätta sig. Vid detta utbyte av jord, vilket var det äldsta
skiftet i jordrättslig mening, värderades jorden efter s i l v e rt a l e t i mark, öre, örtug och penning lödigt silver, på samma
sätt som vid ett arvskifte. Efter den nya delningsgrunden kallades
det nya byamålet för markland, öresland, örtugland och penningland. Detta skifte skulle enligt lagens bestämmelser, ehuru sällan
i verkligheten, omfatta all mark i byn: »Då är tomt åkers moder.— Åker skall råda för äng, ängsteg för skogsteg, skogsteg för strandteg och strandteg ned i vattnet. Vattnet skall skifta
notvarpen.» Liksom vid arvskifte skulle tegarna utläggas med ledning av solen, varför skiftet fick namnet s o l s k i f t e, i praxis
användes dock oftast namnet t e g s k i f t e.
Genom tegskiftet fick alltså envar delägare, i förhållande till sin
i örtugland uttryckta andel i byn, med äganderätt motsvarande
lotter i alla de spridda, till beskaffenheten ofta olika åkerstyckena
i byn. skogsmarken liksom vattnet var däremot i allmänhet –
trots lagens bestämmelser – föremål för alla byamäns samfällda
nyttjanderätt. Skiftet var i princip oföränderligt, d. v. s. för omskifte fordrades samtliga bydelägares tillstånd, och något periodiskt ombyte av ägolotterna förekom lika litet som tidigare. Åker- 466
Byn och miren
gärdenas uppdelning i en mångfald mellan de olika byamännen
fördelade tegar fordrade visserligen gemensam planläggning av
sådden, skörden och betesgången, men byalaget som sådant hade
varken någon ägande- eller nyttjanderätt till den odlade jorden.
Den s. k. s a m f ä l l i g h e t, som de inom gemensam rågång liggande gårdarna utgjorde, innebar alltså icke, att den odlade jorden i byn var föremål för samäganderätt utan endast att vissa
ägoslag, såsom skogsmark och vattendrag, i regel voro samfälld
egendom (=byallmänning) för alla jordägare med viss minimiandel i byn (ex. l öresland). Byn kan också sägas utgöra en samfällighet på grund av att den vid skifte utgjorde enheten (skifteslaget).
Genom s t o r s k i f t e t under 1700-talets senare hälft erhöll
envar delägare sina många över hela bymarken kringspridda tegar sammanförda till ett mindre antal skiften. Härefter följde under 1800-talets förra hälft det s. k. e n s k i f t e t, varigenom en delägare såvitt möjligt skulle få sina ägor utbrutna i ett enda sammanhängande skifte. Slutligen påbörjades inemot århundradets
mitt det s. k. l a g a s k i f t e t, vilket hade till ändamål att åstadkomma en för ägornas brukande så lämplig indelning som förhållandena medgåvo. Därvid blev i allmänhet också skogsmarken utskiftad på de olika delägarna. Detta skifte nödvändiggjorde ofta
utflyttning av flera delägare från byplatsen, varigenom den gamla
bybebyggelsen sprängdes. Genom skiftet blevo de olika hydelägarna mera oberoende av varandra än tidigare, och byalaget förlorade sin månghundraåriga reglerande betydelse.
Hos slaverna och framför allt hos ryssarna synes storfamiljen,
den s. k. familjekommunionen, ursprungligen ha varit ägare till
jorden. Beträffande dennas uppkomst har inom den ryska forskningen framkommit ett flertal olika teorier. Den banbrytande
forskningsinsatsen har gjorts av den ryska historikern, fru
A l e x a n d r a J e f i m e n k o, närmast beträffande förhållandena
i guvernementet Arkangelsk i norra Ryssland, vilken hon utfördf}
under deportation till Arkangelsk i slutet av 1800-talet och publicerade i tidskriften »Russkaja mysl». Det nämnda guvernementet
var ursprungligen en koloni, tillhörig det fria Novgorod, vilken
vid Novgorods fall1478 övergick till storfurstarna av Moskva. Med
ledning huvudsakligen av gamla skatteböcker, den äldsta från år
1495, samt skiftes- och köpehandlingar kunde fru Jefimenko lämna
en ingående beskrivning av såväl de rättsliga som de ekonomiska
467
.}
Gerhard Hafström
och sociala förhållandena i de nordryska byarna. Där rådde ett
ursprungligt storfamiljesystem, dvs. en stor s. k. zadruga, vilken
ännu under 1800-talets förra hälft kunde påträffas hos sydslaverna.
I ett fall ingingo sålunda tolv familjer – där familjefäderna voro
bröder, far- eller morbröder eller kusiner – i storfamiljen, vilkens jord, husdjur och lösören genom arvskifte uppdelades i tre olika
hushåll. Genom skiftet erhöll envar av dessa sina egna hus och
sin åkerjord, vilken var skiftad i en mängd små mot andelen svarande åkerlotter, spridda över inägorna. Hushållen bibehöllo samtidigt sina ideella andelar i hela samfälligheten liksom i de oskiftade ägorna, såsom skog, betesmarker, ängar och fiskevatten samt
även i vissa fiskeredskap. Varje hushåll eller gård kunde senare
påstå, att dess reella andel icke motsvarade dess ideella och därför fordra en omdelning. Andelarna kunde bli föremål för försäljning, varigenom de ursprungligen nära befryndade bydelägarna
kommo att ersättas med ofta icke besläktade grannar.
Under 1600-talet brukade emellertid delningsurkunderna innehålla bestämmelsen, att vederbörande förklarade sig nöjda med
skiftet och därföre avstodo från rätten att kräva nytt skifte. Andelarna voro nu inte längre ideella andelar av hela byn utan konkreta jordstycken, vilka alltmera förlorade de gamla proportionerna. Andelsrätten i den ursprungliga samfälligheten kom härigenom att förlora sin betydelse och samfälligheten att försvagas
eller helt upplösas.
Enligt fru Jefimenkos även av senare forskare biträdda uppfattning voro förhållandena likartade i andra delar av Ryssland.
I Lill-Ryssland kvarlevde sålunda ännu i mitten av 1700-talet storfamiljeorganisationen, vilken först ersattes av resp. hushålls eller
gårdars ideella andelsrätt i samfälligheten och därefter av deras
äganderätt till den odlade jorden, vilken motsvarade deras ideella
andelar.
Det rådde sålunda ursprungligen en anmärkningsvärd överensstämmelse mellan de uppländska byarna före solskiftet och de medeltida nordryska byarna. I de förra hade ju nämligen bonden
en viss kvotdel i byn och därmed i dennas ofta vidsträckta marker
och vatten, under det att åkerjorden var utskiftad med andelsrätten (1/2, 1/4 eller 1/s) som delningsgrund. Efter allt att döma har
denna ideella andelsrätt uppkommit genom ett förhistoriskt eller
tidigt medeltida skifte inom en storfamilj på liknande sätt som
enligt ovan var fallet i de nordryska byarna. I dessa efterträddes
468
Byn och miren
storfamiljen av de nya ursprungligen befryndade husböndernas
ideella andelsrätt, vilken bland annat visade sig i jämkningsrätten. Efter dennas upphörande hade den nordryske bonden äganderätt till sin jord och samfälligheten hade mer eller mindre fullständigt upplösts. Det föreligger sålunda icke något direkt historiskt samband mellan den ursprungliga, fornryska familjekommunionen och den för den ryska m i r e n karakteristiska jordgemenskapen (obschtschina, die Feldgemeinschaft), vilken är en
följd av den ryska statens skattepolitik.
Den ryska statsbeskattningen fick tidigt stor betydelse för de
jordrättsliga förhållandena. Redan i den medeltida ryska staten
funnos ur skattesynpunkt två olika jordnaturer, nämligen den
vita och den svarta jorden. D e n v i t a j o r d e n, eller med en
svensk terminologi frälsejorden – vilken tillhörde storgodsägarna
(furstarna, adeln och kyrkan) – var helt eller delvis skattefri.
D e n s v a r t a j o r d e n var bondejorden, skattejorden, över vilken fursten eller staten hade en höghetsrätt, som främst tog sig
uttryck i beskattningen. För att icke minska skatteintäkterna försökte staten redan under 1300-talet hindra försäljning av den
svarta jorden till de privilegierade stånden.
.Ännu viktigare för staten än skatterna var emellertid behovet
av ämbetsmän ute i provinserna. Till deras underhåll och avlö-
ning blev staten tvungen att anslå intäkterna av den svarta jorden. Redan under 1500-talet var därför praktiskt taget – utom
längst upp i norr – all bondejord donerad eller förlänad till bojarerna och ämbetsmännen. Dessa kommo därigenom att intaga en
ställning mellan staten och bondesamfälligheterna.
Skatterna blevo med tiden så höga, att bönderna inte kunde betala dem. På grund av skattetungan fanns inte ens någon köpare
till jorden, utan bönderna måste i stor utsträckning övergiva
denna. Mot slutet av 1500-talet var sålunda antalet övergivna byar
mycket större än de bebodda – exempelvis voro i Novgoroddistriktet 123 byar bebodda mot 977 öde. När en bonde övergivit
sin jord måste emellertid vederbörande bydistrikt, wolost, erlägga
hans skatter intill nästa skatterevision.
Då bonden inte hade medel att erlägga de tunga skatterna blev
han ofta tvungen att skuldsätta sig hos en godsägare. Utan att betala skulden fick han inte lämna jorden. Bönderna-gäldenärerna
blevo härigenom så beroende av godsägaren-borgenären, att denne
kunde fordra, att deras jord omdelades. Bonden kunde emellertid
lämna sin jord och flytta till en annan godsägare, om denne be- 469
-. J. ·._
Gerhard Hafström
talade hans skulder. Härigenom skedde en omflyttning av bönderna i mycket stor utsträckning. De statliga myndigheterna ansågo emellertid, att denna omflyttning såvitt möjligt borde förhindras. Redan under I van III skönjes begynnelsen till l i v e g e ns k a p e n genom förbudet (1497) för en bonde att arbeta åt en annan godsherre någon annan tid än en vecka före och en vecka efter den 26 november varje år. Genom en kejserlig ukas av år 1597
förbjöds bonden att flytta, varigenom livegenskapen blev formellt
införd. Ännu voro emellertid bondens söner, släktingar och gårdens arbetare fria. Efter faderns död blev den son, som efterträdde
honom, på samma sätt livegen, men de övriga voro alltjämt fria.
Först genom 1649 års lagbok blev livegenskapen slutgiltigt införd.
Icke endast bonden utan hans närmaste anförvanter, såsom hustru,
barn och syskon- vilka hittills ansetts som fria – förbjödos att
lämna godsherren. Genom denna lag blev bonden vidare medansvarig för godsägarens skulder, varvid denna omvänt blev ansvarig för att bonden fullgjorde sina förpliktelser gentemot staten.
Efter denna lags ikraftträdande kunde godsägaren byta en bonde
mot en annan men också mot kreatur eller redskap. Han kunde
även bortgiva eller försälja sina bönder, efter gottfinnande på-
lägga dem olika bördor och (efter 1760) till och med såsom straff
förvisa dem till Sibirien.
Sedan bönderna sålunda blivit livegna brukade godsägarna i
många fall, för att kunna på bästa sätt disponera över deras arbetskraft, företaga en omfördelning av jorden. Detta system utvecklades än mera efter 1718 års skatterevision, varigenom de
gamla grundskatterna ersattes av en s. k. huvudskatt, »Kopfsteuer», vilken åvilade icke bara de jordbrukande bönderna utan
allt gårdsfolket. Enligt en ukas från år 1720 blevo godsägarna ansvariga för att skatterna erlades i rätt tid av såväl bönderna som
gårdsfolket. Godsägarna fingo därigenom intresse av att tilldela
gårdsfolket jord, vilket i sin tur nödvändiggjorde en ny omfördelning av jorden.
Omfördelningar ägde härefter rum varje 5-10 år, men i vissa
fall även oftare. Som norm härför togs antalet »Revisionsseele»,
dvs. antalet vuxna män. Genom dessa periodiskt återkommande
omfördelningar kom den enskildes äganderätt till jorden att
övergå till en nyttjanderätt och roiren – som i regel omfattade
en större eller flera mindre byar – att alltmera framstå såsom
den samfällighet, vilken utövade äganderättens funktioner. För
godsherrarna innebar det i allmänhet en fördel att icke längre be- 470
Byn och miren
höva ha att göra med de enskilda bönderna utan i stället med miren såsom deras företrädare.
Staten själv blev också intresserad av att sådana omfördelningar verkställdes för att möjliggöra även för de fattigaste bönderna att erlägga sina skatter. Till en början orodelades en del
av statsdomänerna mellan dessas bönder med hänsyn till deras
skattskyldighet. Genom en förordning av år 1829 bestämdes, att
varje by skulle omskiftas med skatterna som norm. Under de följande åren omskiftades så den ena byn efter den andra, trots kraftigt motstånd från de större böndernas sida.
När livegenskapen upphävdes år 1861 bibehölls den samfällighet eller bykommun, som roiren utgjorde och dess betydelse blev
ytterligare utökad. Miren förklarades nämligen då uttryckligen
vara ägare till bondejorden. För alla de skatter som åvilade denna,
svarade hela miren. För att kunna fullgöra alla de förpliktelser,
som efter emancipationen ålades byn, blev bystämman utrustad
med mycket stor makt över byns medlemmar. Mirens enskilda
medlemmar hade varken någon reell eller ideell andel i den gemensamma jorden. Odlad jord delades vart femte eller vart sjätte
år och utlottades till de enskilda hushållen, i regel efter antalet
skattskyldiga »själar», dvs. manliga arbetsföra hushållsmedlemmar. Men även uppdelning efter antalet »ätare», dvs. hushållsmedlemmar över huvud, var brukligt. Mirens stämma ägde rätt
att fråntaga sina medlemmar tidigare tilldelade jordlotter och utesluta dem ur miren, om de ej uppfyllde sina skyldigheter.
Genom Stolypins agrarreform åren 1910 och 1911 avskaffades
roiren och jordgemenskapen i princip. Reformen innebar, att
varje bonde skulle förvärva full äganderätt till sin andel i bykommunens jord. Hans lotter skulle sammanslås så, att de om möjligt bildade ett sammanhängande helt. Reformens genomförande
avbröts emellertid genom världskriget och revolutionen 1917.
Bolsjevikerna återinförde först mirsystemet, vilket dock i början
av 1930-talet ersattes av k o l c h o z-s y s t e m e t. Detta skiljer sig
från roiren främst genom kollektiv jordodling och ursprungligen
årlig fördelning av avkastningen i stället för den periodiska uppdelningen av jorden, vilket system snart efterträddes av vid
kolchozen löneauställda jordbruksarbetare.
Som framgått av den ovanstående redogörelsen förelåg ursprungligen stora likheter mellan de svenska och nordryska bysamfälligheterna. Under nyare tid uppkommo emellertid väsentliga skillnader mellan byn och miren, vilka under tidernas lopp
471
.~-
– – – ——–
Gerhard Hafström
alltmer vidgades. Några av de väsentligaste olikheterna framgå
av nedanstående sammanställning.
Byn Miren
Bonde i by, såsom delägare i i}firen äger all jord.
byn, äger sin jord.
Jordens skiftande mellan bydel- Jorden omskiftas vid förändägarna är konstant och kunde ring av (de manliga, arbetsföra)
under solskiftets tid endast än- hushållsmedlemmarnas antal.
dras genom samfällt beslut; i
senare skiftesförfattningar tillerkändes varje delägare skiftesvitsord.
För att bibehålla överensstämmelse mellan skattekraft och
jordinnehav kan genom skattrevningar skattetalet ändras
men något omskifte sker i allmänhet icke utan endast vissa
jämkningar. Periodisk omfördelning förekommer aldrig.
För att bibehålla överensstämmelse mellan skattekraft och
jordinnehav sker vid de regelbundet återkommande skatterevisionerna periodisk omfördelning.
Bonden kan fritt överlåta sin Endast miren äger förfoga över
jord, med av bördsrätten föran- jorden.
ledda inskränkningar.
Byns bönder äro fria män.
För varje skiftesreform har den
enskilde bydelägaren blivit alltmera självständig.
Mirens medlemmar voro livegna.
Den enskilde medlemmen i miren hade trots livegenskapens
formella upphävande 1861 alltjämt en osjälvständig ställning,
vilken numera motsvaras av
den statsägda kolchozens jordbruksarbetare.
Den svenske bydelägaren kännetecknas alltså av personlig frihet, enskild äganderätt och trygghet i besittningen. För medlemmen i den ryska miren var däremot karakteristiskt livegenskap,
egendomslöshet och rättslig otrygghet. Dessa olikheter äro konstaterbara under århundraden och hava med tiden alltmera vidgats.
472
L LLZ ~- ’-””p_
Byn och miren
Då byn och miren under äldre tider voro de grundläggande faktorerna inom den övervägande delen av det svenska och ryska
samhället är det naturligt, att deras organisation kom att prägla
den svenske och ryske bondens inställning till samhällslivet och
samhällets förhållande till den enskilde. Häri ligger som i ett nötskal förklaringen till å ena sidan det svenska folkstyret, som bygger på den enskildes frihet och på tryggad äganderätt, och å den
andra sidan den ryska kommunismen, vilkens genomförande i miren liksom i staten ytterst förutsätter den enskildes både ofrihet
och egendomslöshet.
Litteratur
Gerhard Hafström, »Hamarskipt». (I Rättshistoriska studier, l bandet, utg. av In·
stitutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, ser. II,
1951.)
– – Tomt är tegs moder. (I festskrift till professor Gabriel Nikander den 21 maj
1954.)
Gabriel Nikander, Bebyggelsetyper och storfamiljsgårdar i Savolax (i Finskt museum 1953).
W. D. Preyer, Feldgemeinschaft in Russland (i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 4 Aufl., 3. 1926).
Wladimir Gr. Simkhowitsch, Die Feldgemeinschaft in Russland (Jena 1898).
– – Mir (i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 3 Aufl., 6. 1910).
– – Die Bauernbefreiung in Russland (i Handwörterbueh der Staatswissenschaften,
3 Aufl., 2. 1909).
Georg Staehr, uber Ursprung, Geschichte, Wesen und Bedeutung des russischen
Artels (Dorpat 1890).
J ag tackar byråchefen Oskar Angelus, pol. mag. Nils Herman Håkansson och
jur. stud. Lennart Aspelin för upplysningar och påpekanden.
473