Dagens frågor
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Inflations- Visa av skadan från 1950 hade socialdemokraterna i årets
debatten. valrörelse avstått från >>Vi klarade krisew>-affischer. I deras ställe framträdde bondeförbundet på affischtavlorna med jubelropet >>Kronan är räddad>>. Förmodligen ville bondeförbundsledningen
ge godtrogna väljare intrycket, att om koalitionen inte medfört andra
resultat, så hade i alla fall penningvärdet räddats tack vare herr Hedlunds et consartes inträde i regeringen. I valrörelsen kom därför inflationsfaran bort mer eller mindre, vilket onekligen vittnar högt och
starkt om socialdemokraternas förmåga att djupfrysa för dem obehagliga ting. Liksom emellertid djupfrysta varor snart tina upp, när de
tas fram ur frysboxen, tinade också inflationsfrågan upp, så snart
valrörelsen var överstånden. Den här gången tog det precis 13 dagar
från valdagen. Första stöten i den pånyttfödda inflationsdebatten utdelades under högtidliga former av ordföranden i Tjänstemännens
Centralorganisation på ekonomistämman i Västerås den 3 oktober.
Herr Adamssons tes var den, att det under året inträffat en löneglidning uppåt, i vilken tjänstemännen icke blivit delaktiga. En lönehöjning för dessa av storleksordningen 10 procent vore nödvändig. I de
fall där företagen icke kunde bära en sådan kostnadsfördyring vore
det bättre att godta prishöjningar än att avstå från lönehöjningar.
Herr Adamsson ställde också frågan, om det vore otänkbart att få till
stånd prissänkningar, så att man på den vägen kunde ta ut standardhöjningen, men i varje fall hans medhjälpare tycktes inte tillmäta den
frågan betydelse. Om ett år kunde vi vara i det läget att penningvärdet sjunkit 5 a 10 procent framhöll herr Adamsson till sist i en replik
i den efterföljande diskussionen.
Den utkastade brandfacklan föranledde omedelbart en stark uppgång
av aktiekurserna på börsen och i tidningspressen en intensiv inflationsdebatt, som tidtals verkat nästan hysterisk. Det har inte bidragit
att på något håll lugna stämningen, att de stora organisationernas
representanter enstämmigt förklarat sig icke kunna ta ansvaret för
penningvärdets bevarande, utan att detta odelat låge hos statsmakterna, samtidigt som statens representant och riksbankens talesman
herr Hall i Västerås-debatten hotade med drastiska åtgärder i form
av lönestopp för de statsanställda, investeringsbegränsning i staten,
nedskärning av byggnadstillstånden, minskning av kreditvolymen,
fördyring av krediterna och skattehöjningar allt enligt herr Halls
egna ord tillräckligt för att framkalla en >>välordnad lågkonjunktur>>,
om industrien, köpmännen, tjänstemännen och arbetarna inte hölle sig
inom ramen för det möjliga. Förvirringen har ingalunda minskat av
att den nuvarande riksbankschefen tröttnat på sin post och slutar vid
årets utgång. De förklaringar han avgivit till pressen rörande verk- 474
r Dagens frågor
sambeten i riksbanken förstärka intrycket av att penningvärdets försvar är i hög grad desorganiserat.
.Ändock är läget det, att man ställer sig undrande inför tanken på en
andra engångsinflation. Visserligen är det utrikespolitiska läget så-
dant, att nästan vad som helst kan hända och därigenom alla förutsägelser kunna slå slint. Men inte desto mindre är prisutvecklingen
på de internationella råvarorna långsamt men stadigt vikande till
skillnad från hösten 1950, då de befunno sig på våldsam uppgång. Om
också de svenska skogsprodukterna i år avsatts till stigande priser,
är detta bara glädjande, eftersom det betyder, att vi, när andra rå-
varor falla, få mer i utbyte realt sett för vår export, vilket ur inflationssynpunkt inte är ofördelaktigt. Vår försörjning är på några få
undantag när t. ex. bostäderna bättre nu än 1950. Konkurrensen särskilt från utlandets sida är hårdare och i verkligheten någonting att
räkna med för företagen. Det går inte att höja priserna hur som helst,
utan att det återverkar ogynnsamt på försäljningsinkomsterna. slutligen ha vi en engångsinflation bakom oss, och någon lärdom därav
borde väl ändå ha dragits. Naturligtvis kan det dock trots detta inträffa, att vi få en ny inflation, men i så fall skulle den uteslutande
framkallas av rent interna faktorer, dvs. bero på det egna oförnuftet.
Naturligtvis är lönernas höjd en sak, som både kan och kommer att
diskuteras mellan arbetsmarknadens parter. Något lönestopp finns
dess bättre inte. Naturligtvis böra parterna kräva höjda löner respektive komma med motbud. Oförnuftigt blir det först, när sambandet
uppenbart förloras mellan den förverkligade lönestegringsprocenten
och den f. n. till omkring 4 procent beräknade, men måhända större
eller mindre, reala produktionsökningstakten inom näringslivet.
Några val- För den inbitne sifferbitaren är tiden efter ett val med
siffror. dess möjligheter till sifferlek närmast ett eldorado. Men
samtidigt befinner man sig i stor vånda- hur skall man få tag i de
riktiga siffrorna~ Den ena tidningen lämnar e n uppgift, den andra
en annan. Ibland upptäcker man skiljaktigheten och kan kanske få
fram det riktiga resultatet, ibland inte. Sedan man lagt upp något
dussin tabeller kommer plötsligt en korrigering som kräver tjogtals
med ändringar. Då står man ändå där i ovisshet ända tills den officiella statistiken kommer – något år senare. Några anspråk på full
exakthet kan därför en statistisk redogörelse för 1954 års val inte ha i
dagens läge. Med denna reservation kunna nu redovisas följande
siffror:
H Bf Fp S K Summa
Landsting 429 906 392 257 574 421 l 419 518 II9 750 2 935 852
Icke-landstingsstäder . 170 032 943 255 354 388 359 64 977 879 665
Summa . . . . . . 599 938 393 200 829 775 l 807 877 184 727 3 815 517
Därtill komma ett par tusen »Övriga». I förhållande till det föregående kommunalvalet, 1950, innebära dessa siffror följande ändringar:
475
9
Dagens frågor
H Bf Fp s K Summa
Landsting + 97 851 -72 670 -3 667 -39 831 -5 010 -23 327
Icke-landstingsstäder + 33 650 – 3 351 +2 028 -lO 445 +l 614 +23 496
Summa + 131 501 -76 021 -1639 -50 276 -3 396 + 169
I procent räknat:
H Bf Fp s K Summa
Landsting_ +29,5 -15,6 -0,6 -2,7 -4,0 -0,8
Icke-landstingsstäder _ +24.7 -78,0 +0,8 -2,6 +2,5 +2,7
Totalt +28,1 -16,2 -0,2 -2,7 -1,8 +0,0
Antalet landstings- respektive stadsfullmäktigemandat framgår av
följande:
H Bf Fp s K Summa
Landsting 190 ( +90) 193 (-25) 277 ( + 16) 701 ( +84) 24 ( + 8) 1.385 ( + 173)
Icke-landstingsstäder 77 ( + 16) o (-) 94 (- 4) 184 (-15) 21 ( + 9) 376 ( +6)
Summa 267 ( + 106) 193 (-25) 371 (+12) 885 ( +69) 45 (+17) l 761 ( + 179)
Den procentuella andelen av valmanskåren må redovisas för de
senaste fyra valen:
H Bf Fp s K
1948 12,3 12,4 22,8 46,1 6,3
1950 12,3 12,3 21,7 48,6 4,9
1952 14,4 10,7 24,4 46,1 4,3
1954 15,7 10,3 21,7 47,3 4,8
För sista valet kunna siffrorna lämpligen delas upp:
H Bf Fp S K
Landsting . . . . . 14,6(+3,3) 13,4(-2,3) 19,6(+0,1) 48,3(-1,0) 4,1(-0,1)
Icke-landstingsstäder 19,3 ( + 3,4) O, l (- 0,4) 29,0 (- 0,6) 44,2 (- 2,4) 7,4 (-)
I förhållande till 1950 års val har högerpartiet ensamt ökat sitt
röstetal liksom sin andel i valmanskåren. Å ven mandatmässigt kan
högern redovisa den största ökningen. Något egendomligt kan det
förefalla att socialdemokraterna med en förlust på cirka 50 000 röster
dock fått en mandatökning på 69, medan högerpartiet med sin röstökning på 131 000 ej fått mer än 106 nya mandat. Det visar sig också
att högern fått »betala» mer för sina mandat än de övriga demokratiska partierna. Medan socialdemokraterna, bondeförbundet och folkpartiet i tur och ordning fått ett landstingsmandat för 2 025, 2 033
respektive 2 074 röster, motsvaras högerpartiets mandat av 2 263 röster.
Jämför man med 1950 finner man dock att skillnaden nedgått högst
476
Dagens frågor
avsevärt. Då fick högerpartiet »betala» inte mindre än 3 321 röster för
varje landstingsmandat mot respektive 2133, 2 215 och 2 365 för respektive bondeförbundet, folkpartiet och socialdemokraterna. År 1950 förekom genomgående kartell mellan högern, bondeförbundet och folkpartiet – bortsett från Göteborgs stad. Högerpartiet hade då på flera
håll röster som inte gåvo partiet något mandat men kommo kartellbrö-
derna till godo. Detta är anledningen till att dessa två partier fingo
mandat för ett mindre genomsnittligt röstetal än socialdemokraterna.
Vad bondeförbundet beträffar har detta parti sina röstande så koncentrerade till vissa valkretsar att antalet »borttappade» röster blir
mycket ringa.
Den ojämnhet i förevarande avseende som ännu föreligger mellan
högern och de övriga demokratiska partierna sammanhänger till vä-
sentlig grad med valkretsindelningen. I vissa valkretsar har högerpartiet legat några hundra röster under det för mandat erforderliga.
Exempel härpå är Gävleborgs län som endast fått 2 mandat på 8 601
röster, medan t. ex. bondeförbundet fått 7 mandat på 15 848 röster, samt
Västernorrland, där högerpartiet fått 4 mandat på 13 679 röster men
bondeförbundet 10 på 18 288 röster. Totalt finner man ju också att
bondeförbundet, som inom landstingsområdena hade 37 000 färre röster än högerpartiet, dock fick 3 landstingsmandat mera. Jämför man
på nytt med 1950 finner man dock en väsentlig förbättring i proportionaliteten. Bondeförbundet hade då ca 133 000 röster mera än högern
inom landstingsområdena, men fick ej mindre än 118 mandat mera.
Gör man jämförelsen med 1952 i stället för med 1950 blir bilden
väsentligen annorlunda. För högerpartiet kan fortfarande inregistreras en ökning (+ 56113), men även socialdemokraterna (+ 65 593) och
kommunisterna (+ 20 533) visa en framgång. För folkpartiets del har
det skett en nedgång med cirka 95 000 och för bondeförbundet en fortsatt nedgång på 13 000. De procentuella ökningarna äro för högern
11 Ofo, för socialdemokraterna 3,8 Ofo och för kommunisterna 12,5 Ofo, medan minskningen för folkpartiets del motsvarar 10,3 Ofo och för bondeförbundet 3,2 Ofo.
Jämförelsen med 1952 får sitt speciella intresse, om man undersöker
hur andra kammarens sammansättning skulle bli med de nu föreliggande siffrorna. Man finner då att högern skulle vinna 7 mandat.
nämligen i Stockholms stad, Sörmlands, Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Gävleborgs län från folkpartiet och i Kristianstads län
från socialdemokraterna. Utom de nämnda skulle folkpartiet förlora
ett mandat i Stockholms stad till socialdemokraterna och ett i Stockholms län till kommunisterna men i stället vinna ett mandat från
bondeförbundet i Jämtlands län. Folkpartiets nettoförlust skulle alltså
bli 7 mandat. Bondeförbundet skulle utom i Jämtlands län förlora
mandat även i Örebro län (till socialdemokraterna). Socialdemokraterna och kommunisterna skulle få vardera en nettovinst. I vissa fall
skulle mandatförändringarna bero på endast ett fåtal röster. I t. ex.
Gävleborgs län skulle en ökning för folkpartiets del med 109 eller en
minskning för kommunisternas del med 50 röster betyda, att högervinsten i länet i stället gick ut över kommunisterna. I Jämtlands län
477
-.}
Dagens frågor
är marginalen för folkpartiets del gentemot bondeförbundet endast
39 röster.
Lek med siffror – må så vara, men det är en lek, som ger vägledning
för de närmaste årens betydelsefulla arbete. Högerpartiet kan börja
förberedelserna för 1956 års val med förtröstan. Arets valresultat har
visat att väljarna uppmärksamt följt med – och i många fall redan
påverkats av – högerns genomtänkta och ärliga alternativ i svensk
politik.
o. ö.
Finlands I mitten av augusti började det i Finland gå rykten
ryska guldlån. om ett nytt guldlån från Ryssland. Lånet skulle bliva,
sade man, av ungefär samma slag som det, vilket beviljades i februari
i år, gällande 40 miljoner rubel. Ryktet om det nya lånet sattes i samband med utrikesminister Kekkonens besök i Moskva, då det nya
handelsavtalet gjordes upp. Avtalet hade försetts med ett fullständigt
meningslöst politiskt bihang i form av en deklaration, som hänvisade
till fredsfördraget av år 1947 och »vänskapsfördraget» vintern 1948.
Då de finländska skogsvårdsmännen i början av september voro
samlade i Rovaniemi för att diskutera vad som kunde göras för Lapplands forstliga uppryckning, framträdde utrikesminister Kekkonen
som en av föredragshållarna. Han meddelade därvid nyheten, att han,
i samförstånd med riksdagens utrikesutskott, i somras hade anhållit
om ett nytt guldlån från Sovjetunionen; lånet skulle användas för att
främja Lapplands industrialisering. Bekant är att hr Kekkonen under
flera år som sin käpphäst haft industrialiseringen av den nordligaste
delen av Finland med undanskjutande av invändningar, som sakkunniga gjort med tanke på klimatförhållandena, transportmöjligheterna,
arbetskraften o. dyl. Emellertid avslöjade hr Kekkonen i Rovaniemi,
att han redan hade ett finansieringsprogram färdigt och att han
parallellt med handelsavtalsförhandlingarna gjort sig underrättad om
Rysslands beredvillighet att bevilja ett guldlån på 2,3 miljarder mark
för den nämnda industrialiseringen. I praktiken skulle finansieringen
ordnas så, att det nya guldlånet skulle utlånas åt Finlands Bank, som
sedan skulle ställa en motsvarande mängd sedlar till förfogande.
Hr Kekkonens meddelande hälsades inte med bifall och begeistring
av Rovaniemimötets deltagare. Den borgerliga liksom den socialdemokratiska pressen ådagalade en oförställd häpnad inför projektet.
Man undrade helt enkelt, om det var nödvändigt att med utifrån
lånade pengar sätta i gång en industrialisering av Lappland. Om
Finlands Bank i alla fall måste trycka sedlar, för vilka det ryska
guldet skall ligga som täckning i dess valv, så kan denna täckning
åstadkommas på annat sätt. Det vore, ansåg man, förnuftigare att
använda de lånade pengarna för att underlätta en frigivning av utrikeshandeln eller för att finansiera industrins upprustning, något
som i längden skulle stärka landets konkurrensförmåga. Skall man
en gång låna pengar i utlandet, så finns det andra källor, som stå
till förfogande än de ryska, resonerade man.
478
Dagens frågor
I den fortsatta debatten erinrades det också om, att Finland med
egen kraft lyckades befria Lappland från tyska trupper hösten 1944
och vintern 1945, att det väldiga återuppbyggnadsarbetet skett utan
anlitande av rysk hjälp; det arbetet blev mångdubbelt tyngre och
mera påfrestande än det hade blivit, om inte de oerhörda skadeståndsleveranserna snedvridit produktionen. Ingen vet ju med säkerhet huru
industrialiseringen längst i norr kommer att utfalla. Man vet visserligen, att där finns åtskilligt med skog att utnyttja, men också att
återväxten är skral, att de långa vintrarna skapa speciella problem
och att penningvärdet där uppe är ett något underligt kapitel. Skall
man börja industrialisera på allvar, så bör det ske utan tillhjälp av
sådana lån, som kunna innebära vissa politiska risker i fortsättningen. Några stora svårigheter att erhålla lån i utlandet har Finland
inte; rollen av räddande ängel på det området kan Ryssland inte spela
nu. Men väl kan lånet, liksom det i februari upptagna, bli ett bekymmer längre fram. Om Finland självt med egna medel finansierar den
drömda industrialiseringen, så försiggår väl denna i något långsammare takt än om den sker med tillhjälp av ryska rubler, men riskerna
äro mindre.
Föga anmärkningsvärt men i stället fullt naturligt var, att den
folkdemokratiska, dvs. den kommunistiska pressen mottog budskapet
om de ryska rublerna med hänförelse. Man stimulerade glädjen med
att bl. a. påstå, att det ryska lånet skulle löpa med lägre ränta än de
lån man fått från exempelvis den internationella återuppbyggnadsbanken. Vad som gjorde det ryska lånet så tilltalande och befriande
var, sade man, att det inte förbundits med några politiska villkor
eller förbehåll, såsom fallet varit med de lån, som Finland fått västerifrån! Då Ryssland uppträder som långivare har det, i motsats till
exempelvis USA, inga politiska biavsikter, hette det.
Men detta jubel var man ensam om att uppstämma på kommunistsidan. Inte ens hr Kekkonens agrariska språkrör kunde förmå sig till
att betrakta detta nya lån såsom någonting stort och löftesbringande.
Man vet väl, att Rysslands inställning till omvärlden, Finland inbegripet, är en annan nu än under Stalins tid och det ges nästan dagligen exempel på, att beteendet är ett annat än tidigare. Men än så
länge tror man, att detta blott är en ny taktik, som inte berör själva
den kommunistiska målsättningen. Att nu sätta sig i skuld till Ryssland är fullständigt omotiverat. Den skuldsättningen kan bli en länk
till i den kedja, som litet var i Finland tycker sig se allt tydligare i
väven av de officiellt prisade ryska handelsavtalen.
Permanent Triest- När fredskonferensen i Paris våren 1919, i form av
provisorium. »fristaden Danzig» och »den polska korridoren»,
funderade ut en kompromiss mellan det nya Polens krav på en hamn
vid Östersjön och det faktum, att öst- och Västpreussen sedan 1200-
talet merendels beboddes av tyskar, säges marskalk Foch ha pekat på
dessa orter med orden: »Här utbryter nästa krig.» Tjugo år senare
vart han sannspådd! Fordringarna att återfå dessa områden blevo
35- 543440 Svensk Tidskrift 1954 479
·. ·’
. \..~
Dagens frågor
Hitlers förevändning att inleda andra världskriget. Detta avskräckande exempel hindrade likväl icke västmakterna att förnya samma
experiment med en »fristat Triest» för att kasta i gapet på den glupske
»marskalken» Tito, vid denna tidpunkt Stalins specielle skyddsling genom Jugoslaviens för östblocket utomordentligt gynnsamma geostrategiska belägenhet. Stalin begärde hela Triestområdet för Tito, som
hade besatt det några veckor under försommaren 1945 men tvungits
till reträtt medelst maktspråk av den angloamerikanska arme i Italien, inför vilken tyskarna nyss kapitulerat.
Västmakterna voro i klämma! Det gällde att hålla Stalin på gott
humör och i de Gaulles franska regering var då ännu kommunistpartiet representerat. A andra sidan ville man ej i Washington och i
London slå det nya Italien, allierad i krigets elfte timme, för pannan
genom att utlämna de cirka 300 000 patriotiska italienarna i Triest
till Titos kommunistiska tyranni. I Washington liksom hos Bevin i
Foreign Office uppdöko efter Molotovs fräna debut på det första reguljära utrikesministermötet i London föregående höst och efter de
hårda nappatagen bakom kulisserna vintern 1946 om ryssarnas utrymning av Nordpersien dystra farhågor för Sovjetunionens ärliga
avsikter. Till yttermera visso höll i mars 1946 Churchill, i president
Trumans närvaro, det tal i Fulton, Missouri, som konstaterade »det
kalla krigets utbrott». Västdiplomaterna voro dock så mycket mindre
benägna att dra några konsekvenser av Churchills pricksäkra prognos, som denna hade väckt officiellt misshag i London och Paris samt
vållat väldiga vredesåskor från den numera allt annat än gemytlige
»Uncle J oe» i Kreml.
För att blidka honom i Triestfrågan hittade utrikesminister Georges
Bidault på en medelväg att konstruera ovannämnda artificiella »fristat», mot vilken både Belgrad och Rom protesterade men som Kreml
godtog. Man kände icke då till Titos tendenser att ha sitt huvud för
sig och ej i allo böja sig för Stalins påbud, vilket vållade kontroverser
redan under kriget och föranledde Churchill att med osviklig instinkt
satsa på kroaten Tito i stället för partisanrivalen, den kungatrogne
serbiern general Mihailovitj. I fredstraktaten med Italien, som trädde
i kraft den 15 september 1947, inbegreps alltså »fristaten Triest», som
tills vidare skulle bestå av tvenne distrikt, av vilka A-zonen utgjordes
av staden Triest och närmaste område, nästan helt italiensk och garnisonerad med 10 000 anglo-amerikanska trupper, och B-zonen i sydöst,
övervägande slovensk, dit Tito dragit tillbaka sina styrkor. Efter val
av guvernör genom FN:s säkerhetsråd skulle zonerna sammanslås
och den autonoma fristaten under FN – liksom på sin tid Danzig
under NF – börja fungera.
Den stunden kom dock aldrig! Inom säkerhetsrådet kunde de snart
öppet söndrade väst- och östsidorna ej ena sig om en kandidat till
guvernörsposten, utan fristaten förblev en torso i två hälfter, vars
fortsatta öden kommo att bestämmas av Titos relationer till Kreml.
Så länge dessa utåt tycktes orubbade, lovade västmakterna den 20
mars 1948 Italien att söka främja dess återförvärv av både A- och
B-zonen, vilket ansågs ha väsentligt bidragit till den stora valseger,
480
Dagens frågor
som de Gasperis Democrazia Christiana vann den 18 april s. å. med
majoriteten i deputeradekammaren, ett motstycke till meningsfränden
Adenauers lika lysande valseger den 6 september i fjol. I Italien var
det brandröda vänsterblocket komprometterat genom kommunistchefen Togliattis och hans medlöpares, vänstersocialisten Nennis, sympatier för Tito. Men endast två månader senare, den 28 juni, slungade
Kominform sin bannbulla mot Tito som oförbätterlig nationell frondör mot proletärernas påve. Som avfälling fick Tito en förklarlig politisk och militär värdestegring för västmakterna, som slogo dövörat
till då Rom ofta påminde om deras tidigare utfästelser. Det dödläge
i Triestfrågan, som härigenom uppkom, anses ha medverkat till det
bakslag, som drabbade de Gasperis centerparti vid valen den 7 juni i
fjol med förlust av flertalet på Monte Citorio med ty åtföljande instabilitet ur det parlamentariska regeringsunderlagets synpunkt. Ytterlighetspartierna på flyglarna gingo däremot förstärkta ur valstriden.
Detta var en alarmsignal som nödgade regeringarna i Washington
och London – Frankrike hade härvid inga omedelbara intressen att
bevaka- att ompröva sin politik med resultat att de den 8 oktober i
fjol beslöto att lämna A-zonen och låta Italien helt överta dess civila
förvaltning och ånyo dess militära skydd. Ett ramaskri av raseri
hördes genast från Tito, som tillkännagav att samma dag som angloamerikanerna försvunno från A-zonen, jugoslaviska trupper skulle
inmarschera. Till yttermera visso koncentrerade han några divisioner
vid gränsen norr om Triest. Italienska regeringen skred till liknande
motåtgärder, och i Moskva kunde man bespetsa sig på ett så uppbyggligt spektakel som en tuppfäktning på sophögen av västmakternas brustna förhoppningar i denna ömtåliga region. Så långt gick det
dock icke. På intetdera hållet fanns någon Hitler, som till varje pris
ville krig. I Washington och i London insåg man att aktionen varit
otillräckligt diplomatiskt preparerad och dess förverkligande ajournerades på obestämd tid. Därefter dämpades småningom känslosvallet
hos berörda parter, och de uppmarscherade förbanden återkallades till
sina fredsförläggningar.
Utan att överge den enda rationella lösning av den segslitna konflikten, som planen av den 8 oktober otvivelaktigt erbjöd, inledde nu
amerikanska och brittiska regeringen tålmodiga förhandlingar, av
vilka ett positivt resultat snart syntes desto angelägnare som Triest
var den stötesten för Italiens anslutning på lämpligt sätt till den
militära allianstraktat, vilken under sistlidna augusti månad undertecknades mellan Turkiet, Grekland och Jugoslavien och som gjort
dessa sinsemellan sedan århundraden söndrade Balkanstater till en
förebild – för t. ex. Frankrike! Med sin realistiska statskonst begrep
också Tito att, med Italien som förmedlande länk mellan Atlantpaktens västliga och östliga försvarssystem, Triestluckan skulle tilltäppas
samt enhetsfronten frän Kanalen till Kaukasus stabiliseras och förstärkas. Alla kloka italienare hade också resignerat och tröstat sig
med att åtminstone Triest, segerbytet från första världskriget, som
kostat 600 000 man i döda, kunde återbördas till moderlandet.
Uppgörelsen om Triest påstods vara färdig i juli och skulle publi- 481
.}
Dagens frågor
ceras i samband med den nya Balkanpaktens tillkomst. Men det dröjde,
beroende på att Tito envist fordrade att ett par slovenska kommuner
skulle överföras från A- till B-zonen. Washington måste sända biträ-
dande utrikesministern Robert Murphy till Belgrad och Rom för att
utjämna dessa sista fnurror på tråden. Jämväl fältmarskalk Montgomery anlände till Belgrad och lär ha gjort slag i saken genom att
rättframt som soldat vädja till sin kollega: »Herr president, ämnar
Ni verkligen för ett par acres mark äventyra en stor strategisk möjlighet att befästa freden och därmed Ert eget lands tryggheU»
Den 5 oktober undertecknades äntligen i London det protokoll som
paraferade den angivna förlikningen. Både Italien och Jugoslavien
undanbådo sig dock att den skulle betecknas som »definitiv», enär de
»i princip» ej avstå från anspråk på varandras zoner. Anordningen
skulle endast vara »provisorisk» och behövde därför icke medföra
någon ändring av fredstraktaten med Italien, i vars klausuler den
ofödda »fristaten Triest» sålunda kommer att konserveras. Detta är
finurligt även ur den synpunkten, att om Sovjetunionen formaliter
skulle beklaga över brott mot sagda fördrag, den kan få ett svar i
samma kasus: Det gäller blott ett provisorium utanför fredstraktatens
ram och räckvidd! Ingen betvivlar dock dess permanenta karaktär som
förnyat bevis på sanningen i det franska ordstävet: »Ce n’est que le
provisoire qui dure.»
»Västeuropeiska Efter Europaarmens fall i franska nationalförsamUnionen.» lingen den 30 augusti ankom det på auglo-amerikansk statskonst att ur Bonn- och Paristraktaternas sammanbrott
söka bärga deras substans: erkännande av västtyska förbundsrepublikens suveränitet, dennas upprustning som oundgänglig förutsättning
för Västeuropas försvar samt så mycket av Europaarmens »integrations»-syften som kunde både tillfredsställa fransmännens kontrollbehov över den nya västtyska krigsmakten och tjäna åtminstone som
utgångspunkt för nya federativa strävanden. Churchills regering vilade icke heller på hanen. De sex kontrahenterna i f. d. Europaarmen: Frankrike, Tyskland, Italien och de tre Beneluxstaterna, vilka
voro deltagare i den strandade Brysselkonferensen 16-22 augusti, inbjödos, jämte USA och Kanada, i hast till en konferens i London den
14 september. Till följd av anmälda förhinder av Dulles, som måste
bevista Manillamötet för att underteckna SEATO om Sydöstasien,
och av Adenauer, bunden i Bonn av plenum i den från sommarferierna
återkomna förbundsdagen, uppsköts konferensen till den 28 september.
Ajourneringen var välbetänkt också ur den synpunkten, att den beramade konferensen kunde till tiden förkortas och dess sakliga framgång underlättas, därest parterna på förhand, var för sig, preparerats
för det nya uppslag, som väntades av Churchill-Eden, enär de tagit
initiativet att föra den västeuropeiska försvarsgemenskapen ur dess
dödläge från Bryssel och Paris. Den gamla Simplicissimus hade en
gång en teckning av en beskickning som nomadläger med texten:
»Diplomatie ist ein Gewerbe, das im Umherziehen ausgeiibt wird.»
482
r
Dagens frågor
Satiren avsåg de ständiga förflyttningarna inom denna profession –
och har ännu icke mistat sin udd, då det gäller den svenska utrikesförvaltningen. I våra dagar kan man dock lämpligare säga: »Umherfliegen», varvid rekordet innehas av Dulles, som under två år hunnit
flyga jorden runt flera gånger. Eden är honom härvidlag i hälarna,
och han startade i mitten av september en blixtfärd med flyg till
Bryssel- där Beneluxledarna samlats- Bonn, Rom och Paris som
besvärligare slutspurt. Snart läckte det ut att Eden föreslog en sådan
restaurering av den Brysselpakt från 1948 mellan Storbritannien
Frankrike och Benelux, vilken ett år senare absorberades av Atlantpakten att den kunde bli en asyl för den nu hemlösa försvarspolitiska
och federala »Europatanken». I konsekvens härmed har brittiska regeringen, med de blivande medlemmarnas bifall, benämnt Brysselpaktorganisationen »Västeuropeiska Unionen», vid vilken dopakt USA så
gärna stått fadder. Ursprungligen riktad mot »tysk aggression» skall
pakten i stället, förutom Italien, välkomna Västtyskland som den
förlorade sonen i de fria folkens familj. Skall det förbli ett problembarn~ Måtte landsfadern Adenauer förlänas ett långt liv!
Edens projekt fick i Bryssel ett positivt mottagande av Spaak, Beyen
och Beck ävensom av Adenauer och av Scelba. Mendes-France var
kärvare men icke helt negativ. Vad som däremot föranledde Dulles att
plötsligt flyga i Edens spår till Bryssel och till Bonn är alltjämt
ovisst. Hans motiv kan ej enbart ha varit att genom uteslutning av
Paris demonstrera sitt misshag mot Mendes-France och medelst besök
hos Adenauer med frikostiga komplimanger reparera dennes prestige,
som inför västtysk publik blivit ramponerad genom den hittills resultatlösa utrikespolitiken. De kristna demokraternas motgångar vid
de senaste lantdagsvalen i Nordrhein-Westfalen och i Schleswig-Holstein, i jämförelse med den överväldigande viktorian den 6 september
i fjol vid nyvalen till förbundsdagen, voro tydliga tecken härtill. Vid
mellanlandning i London på återväg till Washington måste Dulles
dock ha fått så goda intryck av Edens ovannämnda konsultationer
och konferensprogram, att han slösade med lovord och bedömde läget
påfallande optimistiskt.
I London sattes alla klutar till att infånga den förliga vinden. Ett
komiskt intermezzo erbjöd upplivningen av det bortkomna Brysselpaktrådet, som befanns sakna både lokal, telefon och delegater. I
Foreign Office improviserades det under ledning av Frank Roberts,
en av Edens skickligaste ämbetsmän, och var perfekt då Londonkonferensen sammanträdde. I början krånglade Mendes-France, men
andra dagen, den 29 september, spelade Eden ut det trumfkort, med
vilket han hittills hållit inne. Brittiska regeringen förpliktade sig
nämligen att under Brysselpaktens giltighetstid till 1998 låta sin nuvarande Rhenarme på 4 divisioner med taktiskt flyg stanna i Västtyskland och först minskas eller evakueras efter godkännande av
Bryssel- eller Atlantpaktsråden-vilka det nu skall bli. Härmed hade
Storbritannien delvis avhänt sig suveräniteten. De facto var detta
en långsam procedur med upprinnelse i !’entente cordiale med Frankrike från april 1904, då Storbritannien bröt med sin »splendid isola- 483
–
Dagens frågor
tion», varpå följde deltagandet i två världskrig på kontinenten samt
stationerandet av 120 000 man efter krigets slut i Västtyskland. Formellt var det likafullt ett avsteg från den senast av både Attlees och
Churchills regeringar proklamerade principen att hänsynen till samväldet och imperiet förbjöd moderlandet att traktatmässigt binda
sin militära rörelsefrihet vid andra europeiska staters öde. Förmodligen hade iden varit i Churchills säck innan den kom i Edens påse,
och för Churchill måste det ha varit en tillfredsställelse att nu äntligen, i länge efterlyst handling, kunna infria sina paroller om »Europas Förenta stater» i Zurichtalet i september 1946 och om en »Europaarme» vid Europarörelsens start. Självövervinnelsen kunde inte heller ha varit så stark för den brittiske statman, vilken likt Churchill
katastrofvåren 1940 föreslog det sviktande Frankrike att ingå en
realunion med Storbritannien.
Medgivandet hade emellertid en sensationell effekt på alla konferensens deltagare men mest på Mendes-France, som därmed i Paris
kunde redovisa förverkligandet av ett av fransmännens ivrigaste
önskemål under senare decennier. Detta hindrade dock icke MendesFrance att upprepade gånger med skärpta kontrollvillkor över Västtysklands upprustning genom Brysselpaktrådets tilltänkta organ äventyra konferensens förlopp. Den tålmodige medlaren Eden blev rent av
vred över hans genstörtighet. Till slut gick dock allt i lås genom eftergifter av Adenauer, som lovade att icke med våld främja Tysklands
återförening och som avstod från rätt för västtyska industrien att tillverka alla slag av grövre krigsmateriel.
Londonkonferensens gynnsamma utgång var dock blott en första
etapp mot målet. Den andra utgjorde vederbörande parlaments inställning till deras utrikesministrars uppträdande på konferensen, vilket snabbt godkändes i Bonn, Rom, Benelux men ej ens ifrågasattes
i Storbritannien, Kanada och USA. Franska nationalförsamlingens
inställning var återigen det stora frågetecknet. Här segrade MendesFrance med avsevärd majoritet vid en förtroendeomröstning den 12
oktober. Under tiden ha olika expertkommitteer varit intensivt sysselsatta med att parafera Londonprotokollen och redigera förslag till
nya konferenser i Paris mellan utrikesministrarna, varefter beslut
skall fattas om Västtysklands inträde i Atlantpakten av dennas vederbörande råd. Huruvida enighet kunde uppnås vid dessa konferenser
var icke utan vidare givet, helst som Mendes-France envisades att
ånyo hala fram Saarfrågans lösning som villkor för Frankrikes anslutning. Sintstadiet blir sedan de olika parlamentens ratificering
under senhösten av de traktattexter m. m., som skola framgå av Pariskonferenserna d. 19–23 okt.
De gingo till sist i lås efter dramatiska dygn den minnesvärda lördagen d. 23 okt., sedan kompromiss träffats om Saar mellan MendesFrance och Adenauer. Liksom tidigare komma blickarna nu att ånyo
riktas mot Nationalförsamlingen i Paris. Det förutses emellertid att
Mendes-Franceför ratificering kan räkna med ungefär samma flertal
som den 12 oktober.
484
Dagens frågor
Skandinavisk kultur- Att vara ett litet land och göra sin kultur gälpropaganda i USA. lande inför de stora nationerna, som tala andra
språk och ha andra historiska utvecklingar att se tillbaka på, det är
en svår uppgift och en uppgift som kräver förfarenhet i reklamens
och propagandans subtila konst. Det har på sista tiden ofta dryftats,
vad de nordiska länderna kunna göra för att sprida en effektivare kännedom om sin kultur i utlandet och särskilt på andra sidan Atlanten.
Direktör Sven Rynell i Svenska Institutet har i Svensk Tidskrift
(nr 7, 1954) lämnat en utförlig redogörelse för den svenska lektoratsverksamheten i utlandet och de svårigheter som den tvingas kämpa
under, och i augusti framlade Hakon Stangerup i Svenska Dagbladet
ett förslag om en stor serie översättningar av nordisk skönlitteratur
i Amerika som ett oumbärligt medel för att stimulera intresset för de
nordiska ländernas kultur i USA. Han gav därvid också ett flertal
konkreta exempel på de svårigheter, som lärare i skandinavisk litteratur i USA äro underkastade.
.Även om ett sådant program som Stangerups skulle medföra fördelar för upplysningsverksamheten, kan förvisso också invändningar
resas. För det första har mycket få amerikanska universitet med undervisning i nordisk kultur en så pass vid plats för litteraturen på
sitt schema, att man i föreläsningarna och kurserna kan hinna vid
sidan av de allra största gestalterna. För det andra lära sig de amerikanska studenter, som på allvar önska fördjupa sina kunskaper i
nordisk litteratur, alltid att behärska originalspråken. För det tredje
är bristen på översatta verk heller inte så skriande. Av äldre svensk
litteratur föreligga på engelska, i översättningar av visserligen växlande halt, bl. a. Tegm~rs Frithiofs saga, Rydbergs Den siste atenaren,
flera av Strindbergs, Heidenstams och Selma Lagerlöfs viktigaste
arbeten, av Fröding och Karlfeldt valda dikter. Av 1900-talslitteratur
finnas, utom noveller av Hjalmar Söderberg och tiotalisterna, t. ex.
romaner av Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist,
jämte skådespel, dikter och noveller av den senare. En fjärde invändning är att åtskilliga författare genom sina utmanande ämnen eller
sitt konstnärliga raffinemang äro synnerligen svåra att acceptera för
den amerikanska publiken, som i genomsnitt är mindre avancerad än
den nordiska. Detta har sin tillämpning å ena sidan på verk som
Krusenstjernas von Pahlen-serie eller Fridegårds sociala romaner, å
andra sidan på en så svårtydd och komprimerad författare som Tage
Aurell.
Det är faktiskt inte i främsta rummet översättningar av nordisk
skönlitteratur som äro erforderliga för den akademiska undervisningen och kulturpropagandan i vidare bemärkelse i Amerika. Det
är andra ting, som äro lika viktiga men vilkas betydelse är mindre
uppmärksammad här hemma: handböcker och översiktsarbeten, bildmaterial och grammofonskivor.
Vad först handböckerna beträffar, existerar det inget riktigt översiktsarbete över Nordens historia – Ingvar Anderssons kända arbete
väntas emellertid under närmaste tid utkomma på engelska. Det finns
485
. \
.. ~·
Dagens frågor
en History of Norway, utkommen efter kriget (Karen Larsen), men
ingen modern svensk historia och knappast någon äldre överhuvud,
som ännu är tillgänglig i bokhandeln. Det finns ett par äldre arbeten
om den skandinaviska litteraturen, som äro synnerligen tillfälliga och
otillfredsställande, och ett nyligen utkommet, som är mycket korrekt
men kortfattat (Bredsdorff-Mortensen-Popperwell). Någon den svenska
litteraturens historia på engelska existerar inte; en sådan lär för ett
antal år sedan ha beställts genom American-Scandinavian Foundation
men är ännu inte färdig. En monografi över Strindberg är oerhört
nödvändig, eftersom han är den i Amerika bäst kände svenske författaren, och ett utgivande av Martin Lamms stora monografi har
varit på tal men kan inte ske utan en omarbetning för amerikansk
publik. Det finns en norsk konsthistoria och en kortfattad svensk
(Gertrud Serner), men någon sammanfattande kulturhistoria för Norden eller Sverige existerar inte. Eftersom den viktigaste nordiska
kursen vid amerikanska universitet brukar vara en översiktskurs i
stora linjer över de nordiska ländernas historia och kultur genom
århundradena, skulle en sådan översikt, låt vara i kortfattad form,
vara högst behövlig. Men böcker som dessa måste skrivas av personer
som varit i Amerika och något så när känner den amerikanska publikens intressen och reaktionssätt.
Den nästa gruppen av oumbärliga hjälpmedel är bildmaterialet. För
undervisningen, särskilt för den kulturhistoriska kursen, behövs
skioptikonbilder och färgbilder, som presentera platser, föremål, konst,
hemslöjd, arkitektur, industrier, överhuvud ting av arkeologisk, kulturhistorisk, etnografisk, allmänt estetisk, geografisk och ekonomisk
betydelse. Harvarduniversitetets bildarkiv, som har tiotusentals skioptikonbilder, äger faktiskt bortåt 500 bilder i svart-och-vitt med skandinavisld material och reproducerar ständigt nya.
Naturligtvis äro färgbilderna svårare att anskaffa, på samma gång
som deras illustrationsvärde är ojämförligt mycket större. Antalet
färgbilder med skandinaviska motiv torde vid samtliga amerikanska
universitet vara försvinnande litet, och här skulle faktiskt behövas
ett initiativ från de nordiska länderna. Det är naturligtvis först och
främst vårt måleri, som på detta sätt skulle kunna göras tillgängligt
för amerikansk publik, och det måste ju reproduceras på hemorten.
Sist men inte minst är f i l m e n ett oerhört värdefullt hjälpmedel
vid undervisningen och för upplysningsverksamheten i allmänhet. De
nordiska resebyråerna i de största amerikanska städerna tillhandahålla gratis ett mindre antal filmer till utlån åt skolklasser, universitetsauditorier och föreningar, men här skulle också behövas ett
antal specialiserade dokumentariska filmer om livet i Norden i dag,
t. ex. kulturlandskap, slott och medeltidskyrkor, de vackraste städerna,
älvar och vattenfall, skogsbruk och industrier, idrott, fritidssysselsättningar, cykelsemestrar, vardagens arbetsliv – om sådana ting
skulle kortfilmer kunna berätta mycket mera åskådligt, levande och
uttömmande än någonsin många ord och föreläsningar.
486
..
Dagens frågor
Om mycket skulle kunna göras för nordisk kultur i Amerika med
bistånd av fler handböcker och rikare bildmaterial, så gäller detta
även i hög grad grammofonskivor. De moderna långspelande LPskivorna äro oerhört efterfrågade i USA, där utbildningen i musikkännedom och musikförståelse vid colleges och tidigare skolor äro
betydligt överlägsen den i Norden. :M:an kan också räkna på ett mycket vittfamnande intresse för musik från främmande länder, både
modern och klassisk. :M:en de nordiska ländernas representation i LPbeståndet är ännu ganska klen. Bäst företrädd bland nordiska kompositörer är, naturligt nog, den över hela världen populäre Sibelius,
med bl. a. samtliga sina symfonier. Av Edvard Grieg finnas pianokonserten, Peer-Gyntsviten, Sigurd Jorsalfar, två violinsonater och
sviten Från Holbergs tid. Danmark har ett par sonater av Riisager,
två symfonier och två mindre verk av Carl Nielsen. Av svensk musik
finnas Alfvens 1\fidsommarvaka, Rangströms Strindbergssymfoni, Nystroems Sinforria del mare, Larssons Pastoralsvit och Wirens Serenad
för stråkar. Den svenska representationen är sålunda rikare än t. ex.
den danska och norska, men hur mycket saknas inte! :M:an kan tänka
på Bellmans musik, på vår ende store klassiker, Berwald, på Hilding
Rosenberg och de ännu yngre, t. ex. Blomdahl och Bäck. En intresserad
publik borde också – utan varje värderande jämförelse – ha tillgång till de nationalromantiskt orienterade kompositörer som äro tacksamma att parallellisera med stämningarna i samtida konst och litteratur: Stenhammar, Peterson-Berger och Atterberg.
Demonstrationen av nordisk musik har, som här antyddes, andra
värden än det musikaliska egenvärdet. När man har att göra med en
publik, så djupt musikaliskt bildad som de amerikanska studenterna,
är det lämpligt att inleda föreläsningar i nordisk kulturhistoria med
lämpliga stycken nordisk musik. Talar man om 30-åriga kriget, kan
man lägga in Hugo Alfvens Elegi ur orkestersviten Gustaf II Adolfs
död, frihetstiden kan ackompanjeras med Griegs Holbergssvit, och
Gustaf III:s första regeringstid kan illustreras med Bellmansmusiken.
Sibelius ger en musikalisk stämningsbakgrund till Kalevala och folkdiktning, men man skulle också behöva inspelningar av folksånger,
folkmusik, danser. När materialet blir rikt nog, kan musiken läggas
in i strängare kronologisk ordning.
Kultur är ju inte bara litteratur. De medel, som stå till buds för
att göra nordisk kultur känd och respekterad i Amerika, äro uppenbart
otillräckliga. Hur viktigt det än är att låta skönlitteraturen tala för
oss bortom Atlanten, så kräver vår kulturrepresentation en praktisk
inriktning, enkla hjälpmedel, som på ett mera direkt och mångsidigt
sätt kunna berätta om våra länder, vår livsstil, våra andliga värden.
Jöran Mjöberg.
487
.}
—— ———————
nu i lJJl förpackning
Vårt piptobaksmärke Kungsblandning har
fått en ny, bättre och vackrare förpackning. Kort sagt: en förpackning i klass
med den förnämliga piptobak som Kungsblandning är.
Den spunna och skurna tobaken ligger
förpackad i arom- och konditionsbevarande plastpåse, lämplig även som tobakspung.
Priset är detsamma som förut:
50g kr 5:25
Fråga efter Kungsblandning hos Er tobakshandlare!
AKTIEBOLAGET SVENSKA TOBAKSMONOPOLET
Inflations- Visa av skadan från 1950 hade socialdemokraterna i årets
debatten. valrörelse avstått från >>Vi klarade krisew>-affischer. I deras ställe framträdde bondeförbundet på affischtavlorna med jubelropet >>Kronan är räddad>>. Förmodligen ville bondeförbundsledningen
ge godtrogna väljare intrycket, att om koalitionen inte medfört andra
resultat, så hade i alla fall penningvärdet räddats tack vare herr Hedlunds et consartes inträde i regeringen. I valrörelsen kom därför inflationsfaran bort mer eller mindre, vilket onekligen vittnar högt och
starkt om socialdemokraternas förmåga att djupfrysa för dem obehagliga ting. Liksom emellertid djupfrysta varor snart tina upp, när de
tas fram ur frysboxen, tinade också inflationsfrågan upp, så snart
valrörelsen var överstånden. Den här gången tog det precis 13 dagar
från valdagen. Första stöten i den pånyttfödda inflationsdebatten utdelades under högtidliga former av ordföranden i Tjänstemännens
Centralorganisation på ekonomistämman i Västerås den 3 oktober.
Herr Adamssons tes var den, att det under året inträffat en löneglidning uppåt, i vilken tjänstemännen icke blivit delaktiga. En lönehöjning för dessa av storleksordningen 10 procent vore nödvändig. I de
fall där företagen icke kunde bära en sådan kostnadsfördyring vore
det bättre att godta prishöjningar än att avstå från lönehöjningar.
Herr Adamsson ställde också frågan, om det vore otänkbart att få till
stånd prissänkningar, så att man på den vägen kunde ta ut standardhöjningen, men i varje fall hans medhjälpare tycktes inte tillmäta den
frågan betydelse. Om ett år kunde vi vara i det läget att penningvärdet sjunkit 5 a 10 procent framhöll herr Adamsson till sist i en replik
i den efterföljande diskussionen.
Den utkastade brandfacklan föranledde omedelbart en stark uppgång
av aktiekurserna på börsen och i tidningspressen en intensiv inflationsdebatt, som tidtals verkat nästan hysterisk. Det har inte bidragit
att på något håll lugna stämningen, att de stora organisationernas
representanter enstämmigt förklarat sig icke kunna ta ansvaret för
penningvärdets bevarande, utan att detta odelat låge hos statsmakterna, samtidigt som statens representant och riksbankens talesman
herr Hall i Västerås-debatten hotade med drastiska åtgärder i form
av lönestopp för de statsanställda, investeringsbegränsning i staten,
nedskärning av byggnadstillstånden, minskning av kreditvolymen,
fördyring av krediterna och skattehöjningar allt enligt herr Halls
egna ord tillräckligt för att framkalla en >>välordnad lågkonjunktur>>,
om industrien, köpmännen, tjänstemännen och arbetarna inte hölle sig
inom ramen för det möjliga. Förvirringen har ingalunda minskat av
att den nuvarande riksbankschefen tröttnat på sin post och slutar vid
årets utgång. De förklaringar han avgivit till pressen rörande verk- 474
r Dagens frågor
sambeten i riksbanken förstärka intrycket av att penningvärdets försvar är i hög grad desorganiserat.
.Ändock är läget det, att man ställer sig undrande inför tanken på en
andra engångsinflation. Visserligen är det utrikespolitiska läget så-
dant, att nästan vad som helst kan hända och därigenom alla förutsägelser kunna slå slint. Men inte desto mindre är prisutvecklingen
på de internationella råvarorna långsamt men stadigt vikande till
skillnad från hösten 1950, då de befunno sig på våldsam uppgång. Om
också de svenska skogsprodukterna i år avsatts till stigande priser,
är detta bara glädjande, eftersom det betyder, att vi, när andra rå-
varor falla, få mer i utbyte realt sett för vår export, vilket ur inflationssynpunkt inte är ofördelaktigt. Vår försörjning är på några få
undantag när t. ex. bostäderna bättre nu än 1950. Konkurrensen särskilt från utlandets sida är hårdare och i verkligheten någonting att
räkna med för företagen. Det går inte att höja priserna hur som helst,
utan att det återverkar ogynnsamt på försäljningsinkomsterna. slutligen ha vi en engångsinflation bakom oss, och någon lärdom därav
borde väl ändå ha dragits. Naturligtvis kan det dock trots detta inträffa, att vi få en ny inflation, men i så fall skulle den uteslutande
framkallas av rent interna faktorer, dvs. bero på det egna oförnuftet.
Naturligtvis är lönernas höjd en sak, som både kan och kommer att
diskuteras mellan arbetsmarknadens parter. Något lönestopp finns
dess bättre inte. Naturligtvis böra parterna kräva höjda löner respektive komma med motbud. Oförnuftigt blir det först, när sambandet
uppenbart förloras mellan den förverkligade lönestegringsprocenten
och den f. n. till omkring 4 procent beräknade, men måhända större
eller mindre, reala produktionsökningstakten inom näringslivet.
Några val- För den inbitne sifferbitaren är tiden efter ett val med
siffror. dess möjligheter till sifferlek närmast ett eldorado. Men
samtidigt befinner man sig i stor vånda- hur skall man få tag i de
riktiga siffrorna~ Den ena tidningen lämnar e n uppgift, den andra
en annan. Ibland upptäcker man skiljaktigheten och kan kanske få
fram det riktiga resultatet, ibland inte. Sedan man lagt upp något
dussin tabeller kommer plötsligt en korrigering som kräver tjogtals
med ändringar. Då står man ändå där i ovisshet ända tills den officiella statistiken kommer – något år senare. Några anspråk på full
exakthet kan därför en statistisk redogörelse för 1954 års val inte ha i
dagens läge. Med denna reservation kunna nu redovisas följande
siffror:
H Bf Fp S K Summa
Landsting 429 906 392 257 574 421 l 419 518 II9 750 2 935 852
Icke-landstingsstäder . 170 032 943 255 354 388 359 64 977 879 665
Summa . . . . . . 599 938 393 200 829 775 l 807 877 184 727 3 815 517
Därtill komma ett par tusen »Övriga». I förhållande till det föregående kommunalvalet, 1950, innebära dessa siffror följande ändringar:
475
9
Dagens frågor
H Bf Fp s K Summa
Landsting + 97 851 -72 670 -3 667 -39 831 -5 010 -23 327
Icke-landstingsstäder + 33 650 – 3 351 +2 028 -lO 445 +l 614 +23 496
Summa + 131 501 -76 021 -1639 -50 276 -3 396 + 169
I procent räknat:
H Bf Fp s K Summa
Landsting_ +29,5 -15,6 -0,6 -2,7 -4,0 -0,8
Icke-landstingsstäder _ +24.7 -78,0 +0,8 -2,6 +2,5 +2,7
Totalt +28,1 -16,2 -0,2 -2,7 -1,8 +0,0
Antalet landstings- respektive stadsfullmäktigemandat framgår av
följande:
H Bf Fp s K Summa
Landsting 190 ( +90) 193 (-25) 277 ( + 16) 701 ( +84) 24 ( + 8) 1.385 ( + 173)
Icke-landstingsstäder 77 ( + 16) o (-) 94 (- 4) 184 (-15) 21 ( + 9) 376 ( +6)
Summa 267 ( + 106) 193 (-25) 371 (+12) 885 ( +69) 45 (+17) l 761 ( + 179)
Den procentuella andelen av valmanskåren må redovisas för de
senaste fyra valen:
H Bf Fp s K
1948 12,3 12,4 22,8 46,1 6,3
1950 12,3 12,3 21,7 48,6 4,9
1952 14,4 10,7 24,4 46,1 4,3
1954 15,7 10,3 21,7 47,3 4,8
För sista valet kunna siffrorna lämpligen delas upp:
H Bf Fp S K
Landsting . . . . . 14,6(+3,3) 13,4(-2,3) 19,6(+0,1) 48,3(-1,0) 4,1(-0,1)
Icke-landstingsstäder 19,3 ( + 3,4) O, l (- 0,4) 29,0 (- 0,6) 44,2 (- 2,4) 7,4 (-)
I förhållande till 1950 års val har högerpartiet ensamt ökat sitt
röstetal liksom sin andel i valmanskåren. Å ven mandatmässigt kan
högern redovisa den största ökningen. Något egendomligt kan det
förefalla att socialdemokraterna med en förlust på cirka 50 000 röster
dock fått en mandatökning på 69, medan högerpartiet med sin röstökning på 131 000 ej fått mer än 106 nya mandat. Det visar sig också
att högern fått »betala» mer för sina mandat än de övriga demokratiska partierna. Medan socialdemokraterna, bondeförbundet och folkpartiet i tur och ordning fått ett landstingsmandat för 2 025, 2 033
respektive 2 074 röster, motsvaras högerpartiets mandat av 2 263 röster.
Jämför man med 1950 finner man dock att skillnaden nedgått högst
476
Dagens frågor
avsevärt. Då fick högerpartiet »betala» inte mindre än 3 321 röster för
varje landstingsmandat mot respektive 2133, 2 215 och 2 365 för respektive bondeförbundet, folkpartiet och socialdemokraterna. År 1950 förekom genomgående kartell mellan högern, bondeförbundet och folkpartiet – bortsett från Göteborgs stad. Högerpartiet hade då på flera
håll röster som inte gåvo partiet något mandat men kommo kartellbrö-
derna till godo. Detta är anledningen till att dessa två partier fingo
mandat för ett mindre genomsnittligt röstetal än socialdemokraterna.
Vad bondeförbundet beträffar har detta parti sina röstande så koncentrerade till vissa valkretsar att antalet »borttappade» röster blir
mycket ringa.
Den ojämnhet i förevarande avseende som ännu föreligger mellan
högern och de övriga demokratiska partierna sammanhänger till vä-
sentlig grad med valkretsindelningen. I vissa valkretsar har högerpartiet legat några hundra röster under det för mandat erforderliga.
Exempel härpå är Gävleborgs län som endast fått 2 mandat på 8 601
röster, medan t. ex. bondeförbundet fått 7 mandat på 15 848 röster, samt
Västernorrland, där högerpartiet fått 4 mandat på 13 679 röster men
bondeförbundet 10 på 18 288 röster. Totalt finner man ju också att
bondeförbundet, som inom landstingsområdena hade 37 000 färre röster än högerpartiet, dock fick 3 landstingsmandat mera. Jämför man
på nytt med 1950 finner man dock en väsentlig förbättring i proportionaliteten. Bondeförbundet hade då ca 133 000 röster mera än högern
inom landstingsområdena, men fick ej mindre än 118 mandat mera.
Gör man jämförelsen med 1952 i stället för med 1950 blir bilden
väsentligen annorlunda. För högerpartiet kan fortfarande inregistreras en ökning (+ 56113), men även socialdemokraterna (+ 65 593) och
kommunisterna (+ 20 533) visa en framgång. För folkpartiets del har
det skett en nedgång med cirka 95 000 och för bondeförbundet en fortsatt nedgång på 13 000. De procentuella ökningarna äro för högern
11 Ofo, för socialdemokraterna 3,8 Ofo och för kommunisterna 12,5 Ofo, medan minskningen för folkpartiets del motsvarar 10,3 Ofo och för bondeförbundet 3,2 Ofo.
Jämförelsen med 1952 får sitt speciella intresse, om man undersöker
hur andra kammarens sammansättning skulle bli med de nu föreliggande siffrorna. Man finner då att högern skulle vinna 7 mandat.
nämligen i Stockholms stad, Sörmlands, Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Gävleborgs län från folkpartiet och i Kristianstads län
från socialdemokraterna. Utom de nämnda skulle folkpartiet förlora
ett mandat i Stockholms stad till socialdemokraterna och ett i Stockholms län till kommunisterna men i stället vinna ett mandat från
bondeförbundet i Jämtlands län. Folkpartiets nettoförlust skulle alltså
bli 7 mandat. Bondeförbundet skulle utom i Jämtlands län förlora
mandat även i Örebro län (till socialdemokraterna). Socialdemokraterna och kommunisterna skulle få vardera en nettovinst. I vissa fall
skulle mandatförändringarna bero på endast ett fåtal röster. I t. ex.
Gävleborgs län skulle en ökning för folkpartiets del med 109 eller en
minskning för kommunisternas del med 50 röster betyda, att högervinsten i länet i stället gick ut över kommunisterna. I Jämtlands län
477
-.}
Dagens frågor
är marginalen för folkpartiets del gentemot bondeförbundet endast
39 röster.
Lek med siffror – må så vara, men det är en lek, som ger vägledning
för de närmaste årens betydelsefulla arbete. Högerpartiet kan börja
förberedelserna för 1956 års val med förtröstan. Arets valresultat har
visat att väljarna uppmärksamt följt med – och i många fall redan
påverkats av – högerns genomtänkta och ärliga alternativ i svensk
politik.
o. ö.
Finlands I mitten av augusti började det i Finland gå rykten
ryska guldlån. om ett nytt guldlån från Ryssland. Lånet skulle bliva,
sade man, av ungefär samma slag som det, vilket beviljades i februari
i år, gällande 40 miljoner rubel. Ryktet om det nya lånet sattes i samband med utrikesminister Kekkonens besök i Moskva, då det nya
handelsavtalet gjordes upp. Avtalet hade försetts med ett fullständigt
meningslöst politiskt bihang i form av en deklaration, som hänvisade
till fredsfördraget av år 1947 och »vänskapsfördraget» vintern 1948.
Då de finländska skogsvårdsmännen i början av september voro
samlade i Rovaniemi för att diskutera vad som kunde göras för Lapplands forstliga uppryckning, framträdde utrikesminister Kekkonen
som en av föredragshållarna. Han meddelade därvid nyheten, att han,
i samförstånd med riksdagens utrikesutskott, i somras hade anhållit
om ett nytt guldlån från Sovjetunionen; lånet skulle användas för att
främja Lapplands industrialisering. Bekant är att hr Kekkonen under
flera år som sin käpphäst haft industrialiseringen av den nordligaste
delen av Finland med undanskjutande av invändningar, som sakkunniga gjort med tanke på klimatförhållandena, transportmöjligheterna,
arbetskraften o. dyl. Emellertid avslöjade hr Kekkonen i Rovaniemi,
att han redan hade ett finansieringsprogram färdigt och att han
parallellt med handelsavtalsförhandlingarna gjort sig underrättad om
Rysslands beredvillighet att bevilja ett guldlån på 2,3 miljarder mark
för den nämnda industrialiseringen. I praktiken skulle finansieringen
ordnas så, att det nya guldlånet skulle utlånas åt Finlands Bank, som
sedan skulle ställa en motsvarande mängd sedlar till förfogande.
Hr Kekkonens meddelande hälsades inte med bifall och begeistring
av Rovaniemimötets deltagare. Den borgerliga liksom den socialdemokratiska pressen ådagalade en oförställd häpnad inför projektet.
Man undrade helt enkelt, om det var nödvändigt att med utifrån
lånade pengar sätta i gång en industrialisering av Lappland. Om
Finlands Bank i alla fall måste trycka sedlar, för vilka det ryska
guldet skall ligga som täckning i dess valv, så kan denna täckning
åstadkommas på annat sätt. Det vore, ansåg man, förnuftigare att
använda de lånade pengarna för att underlätta en frigivning av utrikeshandeln eller för att finansiera industrins upprustning, något
som i längden skulle stärka landets konkurrensförmåga. Skall man
en gång låna pengar i utlandet, så finns det andra källor, som stå
till förfogande än de ryska, resonerade man.
478
Dagens frågor
I den fortsatta debatten erinrades det också om, att Finland med
egen kraft lyckades befria Lappland från tyska trupper hösten 1944
och vintern 1945, att det väldiga återuppbyggnadsarbetet skett utan
anlitande av rysk hjälp; det arbetet blev mångdubbelt tyngre och
mera påfrestande än det hade blivit, om inte de oerhörda skadeståndsleveranserna snedvridit produktionen. Ingen vet ju med säkerhet huru
industrialiseringen längst i norr kommer att utfalla. Man vet visserligen, att där finns åtskilligt med skog att utnyttja, men också att
återväxten är skral, att de långa vintrarna skapa speciella problem
och att penningvärdet där uppe är ett något underligt kapitel. Skall
man börja industrialisera på allvar, så bör det ske utan tillhjälp av
sådana lån, som kunna innebära vissa politiska risker i fortsättningen. Några stora svårigheter att erhålla lån i utlandet har Finland
inte; rollen av räddande ängel på det området kan Ryssland inte spela
nu. Men väl kan lånet, liksom det i februari upptagna, bli ett bekymmer längre fram. Om Finland självt med egna medel finansierar den
drömda industrialiseringen, så försiggår väl denna i något långsammare takt än om den sker med tillhjälp av ryska rubler, men riskerna
äro mindre.
Föga anmärkningsvärt men i stället fullt naturligt var, att den
folkdemokratiska, dvs. den kommunistiska pressen mottog budskapet
om de ryska rublerna med hänförelse. Man stimulerade glädjen med
att bl. a. påstå, att det ryska lånet skulle löpa med lägre ränta än de
lån man fått från exempelvis den internationella återuppbyggnadsbanken. Vad som gjorde det ryska lånet så tilltalande och befriande
var, sade man, att det inte förbundits med några politiska villkor
eller förbehåll, såsom fallet varit med de lån, som Finland fått västerifrån! Då Ryssland uppträder som långivare har det, i motsats till
exempelvis USA, inga politiska biavsikter, hette det.
Men detta jubel var man ensam om att uppstämma på kommunistsidan. Inte ens hr Kekkonens agrariska språkrör kunde förmå sig till
att betrakta detta nya lån såsom någonting stort och löftesbringande.
Man vet väl, att Rysslands inställning till omvärlden, Finland inbegripet, är en annan nu än under Stalins tid och det ges nästan dagligen exempel på, att beteendet är ett annat än tidigare. Men än så
länge tror man, att detta blott är en ny taktik, som inte berör själva
den kommunistiska målsättningen. Att nu sätta sig i skuld till Ryssland är fullständigt omotiverat. Den skuldsättningen kan bli en länk
till i den kedja, som litet var i Finland tycker sig se allt tydligare i
väven av de officiellt prisade ryska handelsavtalen.
Permanent Triest- När fredskonferensen i Paris våren 1919, i form av
provisorium. »fristaden Danzig» och »den polska korridoren»,
funderade ut en kompromiss mellan det nya Polens krav på en hamn
vid Östersjön och det faktum, att öst- och Västpreussen sedan 1200-
talet merendels beboddes av tyskar, säges marskalk Foch ha pekat på
dessa orter med orden: »Här utbryter nästa krig.» Tjugo år senare
vart han sannspådd! Fordringarna att återfå dessa områden blevo
35- 543440 Svensk Tidskrift 1954 479
·. ·’
. \..~
Dagens frågor
Hitlers förevändning att inleda andra världskriget. Detta avskräckande exempel hindrade likväl icke västmakterna att förnya samma
experiment med en »fristat Triest» för att kasta i gapet på den glupske
»marskalken» Tito, vid denna tidpunkt Stalins specielle skyddsling genom Jugoslaviens för östblocket utomordentligt gynnsamma geostrategiska belägenhet. Stalin begärde hela Triestområdet för Tito, som
hade besatt det några veckor under försommaren 1945 men tvungits
till reträtt medelst maktspråk av den angloamerikanska arme i Italien, inför vilken tyskarna nyss kapitulerat.
Västmakterna voro i klämma! Det gällde att hålla Stalin på gott
humör och i de Gaulles franska regering var då ännu kommunistpartiet representerat. A andra sidan ville man ej i Washington och i
London slå det nya Italien, allierad i krigets elfte timme, för pannan
genom att utlämna de cirka 300 000 patriotiska italienarna i Triest
till Titos kommunistiska tyranni. I Washington liksom hos Bevin i
Foreign Office uppdöko efter Molotovs fräna debut på det första reguljära utrikesministermötet i London föregående höst och efter de
hårda nappatagen bakom kulisserna vintern 1946 om ryssarnas utrymning av Nordpersien dystra farhågor för Sovjetunionens ärliga
avsikter. Till yttermera visso höll i mars 1946 Churchill, i president
Trumans närvaro, det tal i Fulton, Missouri, som konstaterade »det
kalla krigets utbrott». Västdiplomaterna voro dock så mycket mindre
benägna att dra några konsekvenser av Churchills pricksäkra prognos, som denna hade väckt officiellt misshag i London och Paris samt
vållat väldiga vredesåskor från den numera allt annat än gemytlige
»Uncle J oe» i Kreml.
För att blidka honom i Triestfrågan hittade utrikesminister Georges
Bidault på en medelväg att konstruera ovannämnda artificiella »fristat», mot vilken både Belgrad och Rom protesterade men som Kreml
godtog. Man kände icke då till Titos tendenser att ha sitt huvud för
sig och ej i allo böja sig för Stalins påbud, vilket vållade kontroverser
redan under kriget och föranledde Churchill att med osviklig instinkt
satsa på kroaten Tito i stället för partisanrivalen, den kungatrogne
serbiern general Mihailovitj. I fredstraktaten med Italien, som trädde
i kraft den 15 september 1947, inbegreps alltså »fristaten Triest», som
tills vidare skulle bestå av tvenne distrikt, av vilka A-zonen utgjordes
av staden Triest och närmaste område, nästan helt italiensk och garnisonerad med 10 000 anglo-amerikanska trupper, och B-zonen i sydöst,
övervägande slovensk, dit Tito dragit tillbaka sina styrkor. Efter val
av guvernör genom FN:s säkerhetsråd skulle zonerna sammanslås
och den autonoma fristaten under FN – liksom på sin tid Danzig
under NF – börja fungera.
Den stunden kom dock aldrig! Inom säkerhetsrådet kunde de snart
öppet söndrade väst- och östsidorna ej ena sig om en kandidat till
guvernörsposten, utan fristaten förblev en torso i två hälfter, vars
fortsatta öden kommo att bestämmas av Titos relationer till Kreml.
Så länge dessa utåt tycktes orubbade, lovade västmakterna den 20
mars 1948 Italien att söka främja dess återförvärv av både A- och
B-zonen, vilket ansågs ha väsentligt bidragit till den stora valseger,
480
Dagens frågor
som de Gasperis Democrazia Christiana vann den 18 april s. å. med
majoriteten i deputeradekammaren, ett motstycke till meningsfränden
Adenauers lika lysande valseger den 6 september i fjol. I Italien var
det brandröda vänsterblocket komprometterat genom kommunistchefen Togliattis och hans medlöpares, vänstersocialisten Nennis, sympatier för Tito. Men endast två månader senare, den 28 juni, slungade
Kominform sin bannbulla mot Tito som oförbätterlig nationell frondör mot proletärernas påve. Som avfälling fick Tito en förklarlig politisk och militär värdestegring för västmakterna, som slogo dövörat
till då Rom ofta påminde om deras tidigare utfästelser. Det dödläge
i Triestfrågan, som härigenom uppkom, anses ha medverkat till det
bakslag, som drabbade de Gasperis centerparti vid valen den 7 juni i
fjol med förlust av flertalet på Monte Citorio med ty åtföljande instabilitet ur det parlamentariska regeringsunderlagets synpunkt. Ytterlighetspartierna på flyglarna gingo däremot förstärkta ur valstriden.
Detta var en alarmsignal som nödgade regeringarna i Washington
och London – Frankrike hade härvid inga omedelbara intressen att
bevaka- att ompröva sin politik med resultat att de den 8 oktober i
fjol beslöto att lämna A-zonen och låta Italien helt överta dess civila
förvaltning och ånyo dess militära skydd. Ett ramaskri av raseri
hördes genast från Tito, som tillkännagav att samma dag som angloamerikanerna försvunno från A-zonen, jugoslaviska trupper skulle
inmarschera. Till yttermera visso koncentrerade han några divisioner
vid gränsen norr om Triest. Italienska regeringen skred till liknande
motåtgärder, och i Moskva kunde man bespetsa sig på ett så uppbyggligt spektakel som en tuppfäktning på sophögen av västmakternas brustna förhoppningar i denna ömtåliga region. Så långt gick det
dock icke. På intetdera hållet fanns någon Hitler, som till varje pris
ville krig. I Washington och i London insåg man att aktionen varit
otillräckligt diplomatiskt preparerad och dess förverkligande ajournerades på obestämd tid. Därefter dämpades småningom känslosvallet
hos berörda parter, och de uppmarscherade förbanden återkallades till
sina fredsförläggningar.
Utan att överge den enda rationella lösning av den segslitna konflikten, som planen av den 8 oktober otvivelaktigt erbjöd, inledde nu
amerikanska och brittiska regeringen tålmodiga förhandlingar, av
vilka ett positivt resultat snart syntes desto angelägnare som Triest
var den stötesten för Italiens anslutning på lämpligt sätt till den
militära allianstraktat, vilken under sistlidna augusti månad undertecknades mellan Turkiet, Grekland och Jugoslavien och som gjort
dessa sinsemellan sedan århundraden söndrade Balkanstater till en
förebild – för t. ex. Frankrike! Med sin realistiska statskonst begrep
också Tito att, med Italien som förmedlande länk mellan Atlantpaktens västliga och östliga försvarssystem, Triestluckan skulle tilltäppas
samt enhetsfronten frän Kanalen till Kaukasus stabiliseras och förstärkas. Alla kloka italienare hade också resignerat och tröstat sig
med att åtminstone Triest, segerbytet från första världskriget, som
kostat 600 000 man i döda, kunde återbördas till moderlandet.
Uppgörelsen om Triest påstods vara färdig i juli och skulle publi- 481
.}
Dagens frågor
ceras i samband med den nya Balkanpaktens tillkomst. Men det dröjde,
beroende på att Tito envist fordrade att ett par slovenska kommuner
skulle överföras från A- till B-zonen. Washington måste sända biträ-
dande utrikesministern Robert Murphy till Belgrad och Rom för att
utjämna dessa sista fnurror på tråden. Jämväl fältmarskalk Montgomery anlände till Belgrad och lär ha gjort slag i saken genom att
rättframt som soldat vädja till sin kollega: »Herr president, ämnar
Ni verkligen för ett par acres mark äventyra en stor strategisk möjlighet att befästa freden och därmed Ert eget lands tryggheU»
Den 5 oktober undertecknades äntligen i London det protokoll som
paraferade den angivna förlikningen. Både Italien och Jugoslavien
undanbådo sig dock att den skulle betecknas som »definitiv», enär de
»i princip» ej avstå från anspråk på varandras zoner. Anordningen
skulle endast vara »provisorisk» och behövde därför icke medföra
någon ändring av fredstraktaten med Italien, i vars klausuler den
ofödda »fristaten Triest» sålunda kommer att konserveras. Detta är
finurligt även ur den synpunkten, att om Sovjetunionen formaliter
skulle beklaga över brott mot sagda fördrag, den kan få ett svar i
samma kasus: Det gäller blott ett provisorium utanför fredstraktatens
ram och räckvidd! Ingen betvivlar dock dess permanenta karaktär som
förnyat bevis på sanningen i det franska ordstävet: »Ce n’est que le
provisoire qui dure.»
»Västeuropeiska Efter Europaarmens fall i franska nationalförsamUnionen.» lingen den 30 augusti ankom det på auglo-amerikansk statskonst att ur Bonn- och Paristraktaternas sammanbrott
söka bärga deras substans: erkännande av västtyska förbundsrepublikens suveränitet, dennas upprustning som oundgänglig förutsättning
för Västeuropas försvar samt så mycket av Europaarmens »integrations»-syften som kunde både tillfredsställa fransmännens kontrollbehov över den nya västtyska krigsmakten och tjäna åtminstone som
utgångspunkt för nya federativa strävanden. Churchills regering vilade icke heller på hanen. De sex kontrahenterna i f. d. Europaarmen: Frankrike, Tyskland, Italien och de tre Beneluxstaterna, vilka
voro deltagare i den strandade Brysselkonferensen 16-22 augusti, inbjödos, jämte USA och Kanada, i hast till en konferens i London den
14 september. Till följd av anmälda förhinder av Dulles, som måste
bevista Manillamötet för att underteckna SEATO om Sydöstasien,
och av Adenauer, bunden i Bonn av plenum i den från sommarferierna
återkomna förbundsdagen, uppsköts konferensen till den 28 september.
Ajourneringen var välbetänkt också ur den synpunkten, att den beramade konferensen kunde till tiden förkortas och dess sakliga framgång underlättas, därest parterna på förhand, var för sig, preparerats
för det nya uppslag, som väntades av Churchill-Eden, enär de tagit
initiativet att föra den västeuropeiska försvarsgemenskapen ur dess
dödläge från Bryssel och Paris. Den gamla Simplicissimus hade en
gång en teckning av en beskickning som nomadläger med texten:
»Diplomatie ist ein Gewerbe, das im Umherziehen ausgeiibt wird.»
482
r
Dagens frågor
Satiren avsåg de ständiga förflyttningarna inom denna profession –
och har ännu icke mistat sin udd, då det gäller den svenska utrikesförvaltningen. I våra dagar kan man dock lämpligare säga: »Umherfliegen», varvid rekordet innehas av Dulles, som under två år hunnit
flyga jorden runt flera gånger. Eden är honom härvidlag i hälarna,
och han startade i mitten av september en blixtfärd med flyg till
Bryssel- där Beneluxledarna samlats- Bonn, Rom och Paris som
besvärligare slutspurt. Snart läckte det ut att Eden föreslog en sådan
restaurering av den Brysselpakt från 1948 mellan Storbritannien
Frankrike och Benelux, vilken ett år senare absorberades av Atlantpakten att den kunde bli en asyl för den nu hemlösa försvarspolitiska
och federala »Europatanken». I konsekvens härmed har brittiska regeringen, med de blivande medlemmarnas bifall, benämnt Brysselpaktorganisationen »Västeuropeiska Unionen», vid vilken dopakt USA så
gärna stått fadder. Ursprungligen riktad mot »tysk aggression» skall
pakten i stället, förutom Italien, välkomna Västtyskland som den
förlorade sonen i de fria folkens familj. Skall det förbli ett problembarn~ Måtte landsfadern Adenauer förlänas ett långt liv!
Edens projekt fick i Bryssel ett positivt mottagande av Spaak, Beyen
och Beck ävensom av Adenauer och av Scelba. Mendes-France var
kärvare men icke helt negativ. Vad som däremot föranledde Dulles att
plötsligt flyga i Edens spår till Bryssel och till Bonn är alltjämt
ovisst. Hans motiv kan ej enbart ha varit att genom uteslutning av
Paris demonstrera sitt misshag mot Mendes-France och medelst besök
hos Adenauer med frikostiga komplimanger reparera dennes prestige,
som inför västtysk publik blivit ramponerad genom den hittills resultatlösa utrikespolitiken. De kristna demokraternas motgångar vid
de senaste lantdagsvalen i Nordrhein-Westfalen och i Schleswig-Holstein, i jämförelse med den överväldigande viktorian den 6 september
i fjol vid nyvalen till förbundsdagen, voro tydliga tecken härtill. Vid
mellanlandning i London på återväg till Washington måste Dulles
dock ha fått så goda intryck av Edens ovannämnda konsultationer
och konferensprogram, att han slösade med lovord och bedömde läget
påfallande optimistiskt.
I London sattes alla klutar till att infånga den förliga vinden. Ett
komiskt intermezzo erbjöd upplivningen av det bortkomna Brysselpaktrådet, som befanns sakna både lokal, telefon och delegater. I
Foreign Office improviserades det under ledning av Frank Roberts,
en av Edens skickligaste ämbetsmän, och var perfekt då Londonkonferensen sammanträdde. I början krånglade Mendes-France, men
andra dagen, den 29 september, spelade Eden ut det trumfkort, med
vilket han hittills hållit inne. Brittiska regeringen förpliktade sig
nämligen att under Brysselpaktens giltighetstid till 1998 låta sin nuvarande Rhenarme på 4 divisioner med taktiskt flyg stanna i Västtyskland och först minskas eller evakueras efter godkännande av
Bryssel- eller Atlantpaktsråden-vilka det nu skall bli. Härmed hade
Storbritannien delvis avhänt sig suveräniteten. De facto var detta
en långsam procedur med upprinnelse i !’entente cordiale med Frankrike från april 1904, då Storbritannien bröt med sin »splendid isola- 483
–
Dagens frågor
tion», varpå följde deltagandet i två världskrig på kontinenten samt
stationerandet av 120 000 man efter krigets slut i Västtyskland. Formellt var det likafullt ett avsteg från den senast av både Attlees och
Churchills regeringar proklamerade principen att hänsynen till samväldet och imperiet förbjöd moderlandet att traktatmässigt binda
sin militära rörelsefrihet vid andra europeiska staters öde. Förmodligen hade iden varit i Churchills säck innan den kom i Edens påse,
och för Churchill måste det ha varit en tillfredsställelse att nu äntligen, i länge efterlyst handling, kunna infria sina paroller om »Europas Förenta stater» i Zurichtalet i september 1946 och om en »Europaarme» vid Europarörelsens start. Självövervinnelsen kunde inte heller ha varit så stark för den brittiske statman, vilken likt Churchill
katastrofvåren 1940 föreslog det sviktande Frankrike att ingå en
realunion med Storbritannien.
Medgivandet hade emellertid en sensationell effekt på alla konferensens deltagare men mest på Mendes-France, som därmed i Paris
kunde redovisa förverkligandet av ett av fransmännens ivrigaste
önskemål under senare decennier. Detta hindrade dock icke MendesFrance att upprepade gånger med skärpta kontrollvillkor över Västtysklands upprustning genom Brysselpaktrådets tilltänkta organ äventyra konferensens förlopp. Den tålmodige medlaren Eden blev rent av
vred över hans genstörtighet. Till slut gick dock allt i lås genom eftergifter av Adenauer, som lovade att icke med våld främja Tysklands
återförening och som avstod från rätt för västtyska industrien att tillverka alla slag av grövre krigsmateriel.
Londonkonferensens gynnsamma utgång var dock blott en första
etapp mot målet. Den andra utgjorde vederbörande parlaments inställning till deras utrikesministrars uppträdande på konferensen, vilket snabbt godkändes i Bonn, Rom, Benelux men ej ens ifrågasattes
i Storbritannien, Kanada och USA. Franska nationalförsamlingens
inställning var återigen det stora frågetecknet. Här segrade MendesFrance med avsevärd majoritet vid en förtroendeomröstning den 12
oktober. Under tiden ha olika expertkommitteer varit intensivt sysselsatta med att parafera Londonprotokollen och redigera förslag till
nya konferenser i Paris mellan utrikesministrarna, varefter beslut
skall fattas om Västtysklands inträde i Atlantpakten av dennas vederbörande råd. Huruvida enighet kunde uppnås vid dessa konferenser
var icke utan vidare givet, helst som Mendes-France envisades att
ånyo hala fram Saarfrågans lösning som villkor för Frankrikes anslutning. Sintstadiet blir sedan de olika parlamentens ratificering
under senhösten av de traktattexter m. m., som skola framgå av Pariskonferenserna d. 19–23 okt.
De gingo till sist i lås efter dramatiska dygn den minnesvärda lördagen d. 23 okt., sedan kompromiss träffats om Saar mellan MendesFrance och Adenauer. Liksom tidigare komma blickarna nu att ånyo
riktas mot Nationalförsamlingen i Paris. Det förutses emellertid att
Mendes-Franceför ratificering kan räkna med ungefär samma flertal
som den 12 oktober.
484
Dagens frågor
Skandinavisk kultur- Att vara ett litet land och göra sin kultur gälpropaganda i USA. lande inför de stora nationerna, som tala andra
språk och ha andra historiska utvecklingar att se tillbaka på, det är
en svår uppgift och en uppgift som kräver förfarenhet i reklamens
och propagandans subtila konst. Det har på sista tiden ofta dryftats,
vad de nordiska länderna kunna göra för att sprida en effektivare kännedom om sin kultur i utlandet och särskilt på andra sidan Atlanten.
Direktör Sven Rynell i Svenska Institutet har i Svensk Tidskrift
(nr 7, 1954) lämnat en utförlig redogörelse för den svenska lektoratsverksamheten i utlandet och de svårigheter som den tvingas kämpa
under, och i augusti framlade Hakon Stangerup i Svenska Dagbladet
ett förslag om en stor serie översättningar av nordisk skönlitteratur
i Amerika som ett oumbärligt medel för att stimulera intresset för de
nordiska ländernas kultur i USA. Han gav därvid också ett flertal
konkreta exempel på de svårigheter, som lärare i skandinavisk litteratur i USA äro underkastade.
.Även om ett sådant program som Stangerups skulle medföra fördelar för upplysningsverksamheten, kan förvisso också invändningar
resas. För det första har mycket få amerikanska universitet med undervisning i nordisk kultur en så pass vid plats för litteraturen på
sitt schema, att man i föreläsningarna och kurserna kan hinna vid
sidan av de allra största gestalterna. För det andra lära sig de amerikanska studenter, som på allvar önska fördjupa sina kunskaper i
nordisk litteratur, alltid att behärska originalspråken. För det tredje
är bristen på översatta verk heller inte så skriande. Av äldre svensk
litteratur föreligga på engelska, i översättningar av visserligen växlande halt, bl. a. Tegm~rs Frithiofs saga, Rydbergs Den siste atenaren,
flera av Strindbergs, Heidenstams och Selma Lagerlöfs viktigaste
arbeten, av Fröding och Karlfeldt valda dikter. Av 1900-talslitteratur
finnas, utom noveller av Hjalmar Söderberg och tiotalisterna, t. ex.
romaner av Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist,
jämte skådespel, dikter och noveller av den senare. En fjärde invändning är att åtskilliga författare genom sina utmanande ämnen eller
sitt konstnärliga raffinemang äro synnerligen svåra att acceptera för
den amerikanska publiken, som i genomsnitt är mindre avancerad än
den nordiska. Detta har sin tillämpning å ena sidan på verk som
Krusenstjernas von Pahlen-serie eller Fridegårds sociala romaner, å
andra sidan på en så svårtydd och komprimerad författare som Tage
Aurell.
Det är faktiskt inte i främsta rummet översättningar av nordisk
skönlitteratur som äro erforderliga för den akademiska undervisningen och kulturpropagandan i vidare bemärkelse i Amerika. Det
är andra ting, som äro lika viktiga men vilkas betydelse är mindre
uppmärksammad här hemma: handböcker och översiktsarbeten, bildmaterial och grammofonskivor.
Vad först handböckerna beträffar, existerar det inget riktigt översiktsarbete över Nordens historia – Ingvar Anderssons kända arbete
väntas emellertid under närmaste tid utkomma på engelska. Det finns
485
. \
.. ~·
Dagens frågor
en History of Norway, utkommen efter kriget (Karen Larsen), men
ingen modern svensk historia och knappast någon äldre överhuvud,
som ännu är tillgänglig i bokhandeln. Det finns ett par äldre arbeten
om den skandinaviska litteraturen, som äro synnerligen tillfälliga och
otillfredsställande, och ett nyligen utkommet, som är mycket korrekt
men kortfattat (Bredsdorff-Mortensen-Popperwell). Någon den svenska
litteraturens historia på engelska existerar inte; en sådan lär för ett
antal år sedan ha beställts genom American-Scandinavian Foundation
men är ännu inte färdig. En monografi över Strindberg är oerhört
nödvändig, eftersom han är den i Amerika bäst kände svenske författaren, och ett utgivande av Martin Lamms stora monografi har
varit på tal men kan inte ske utan en omarbetning för amerikansk
publik. Det finns en norsk konsthistoria och en kortfattad svensk
(Gertrud Serner), men någon sammanfattande kulturhistoria för Norden eller Sverige existerar inte. Eftersom den viktigaste nordiska
kursen vid amerikanska universitet brukar vara en översiktskurs i
stora linjer över de nordiska ländernas historia och kultur genom
århundradena, skulle en sådan översikt, låt vara i kortfattad form,
vara högst behövlig. Men böcker som dessa måste skrivas av personer
som varit i Amerika och något så när känner den amerikanska publikens intressen och reaktionssätt.
Den nästa gruppen av oumbärliga hjälpmedel är bildmaterialet. För
undervisningen, särskilt för den kulturhistoriska kursen, behövs
skioptikonbilder och färgbilder, som presentera platser, föremål, konst,
hemslöjd, arkitektur, industrier, överhuvud ting av arkeologisk, kulturhistorisk, etnografisk, allmänt estetisk, geografisk och ekonomisk
betydelse. Harvarduniversitetets bildarkiv, som har tiotusentals skioptikonbilder, äger faktiskt bortåt 500 bilder i svart-och-vitt med skandinavisld material och reproducerar ständigt nya.
Naturligtvis äro färgbilderna svårare att anskaffa, på samma gång
som deras illustrationsvärde är ojämförligt mycket större. Antalet
färgbilder med skandinaviska motiv torde vid samtliga amerikanska
universitet vara försvinnande litet, och här skulle faktiskt behövas
ett initiativ från de nordiska länderna. Det är naturligtvis först och
främst vårt måleri, som på detta sätt skulle kunna göras tillgängligt
för amerikansk publik, och det måste ju reproduceras på hemorten.
Sist men inte minst är f i l m e n ett oerhört värdefullt hjälpmedel
vid undervisningen och för upplysningsverksamheten i allmänhet. De
nordiska resebyråerna i de största amerikanska städerna tillhandahålla gratis ett mindre antal filmer till utlån åt skolklasser, universitetsauditorier och föreningar, men här skulle också behövas ett
antal specialiserade dokumentariska filmer om livet i Norden i dag,
t. ex. kulturlandskap, slott och medeltidskyrkor, de vackraste städerna,
älvar och vattenfall, skogsbruk och industrier, idrott, fritidssysselsättningar, cykelsemestrar, vardagens arbetsliv – om sådana ting
skulle kortfilmer kunna berätta mycket mera åskådligt, levande och
uttömmande än någonsin många ord och föreläsningar.
486
..
Dagens frågor
Om mycket skulle kunna göras för nordisk kultur i Amerika med
bistånd av fler handböcker och rikare bildmaterial, så gäller detta
även i hög grad grammofonskivor. De moderna långspelande LPskivorna äro oerhört efterfrågade i USA, där utbildningen i musikkännedom och musikförståelse vid colleges och tidigare skolor äro
betydligt överlägsen den i Norden. :M:an kan också räkna på ett mycket vittfamnande intresse för musik från främmande länder, både
modern och klassisk. :M:en de nordiska ländernas representation i LPbeståndet är ännu ganska klen. Bäst företrädd bland nordiska kompositörer är, naturligt nog, den över hela världen populäre Sibelius,
med bl. a. samtliga sina symfonier. Av Edvard Grieg finnas pianokonserten, Peer-Gyntsviten, Sigurd Jorsalfar, två violinsonater och
sviten Från Holbergs tid. Danmark har ett par sonater av Riisager,
två symfonier och två mindre verk av Carl Nielsen. Av svensk musik
finnas Alfvens 1\fidsommarvaka, Rangströms Strindbergssymfoni, Nystroems Sinforria del mare, Larssons Pastoralsvit och Wirens Serenad
för stråkar. Den svenska representationen är sålunda rikare än t. ex.
den danska och norska, men hur mycket saknas inte! :M:an kan tänka
på Bellmans musik, på vår ende store klassiker, Berwald, på Hilding
Rosenberg och de ännu yngre, t. ex. Blomdahl och Bäck. En intresserad
publik borde också – utan varje värderande jämförelse – ha tillgång till de nationalromantiskt orienterade kompositörer som äro tacksamma att parallellisera med stämningarna i samtida konst och litteratur: Stenhammar, Peterson-Berger och Atterberg.
Demonstrationen av nordisk musik har, som här antyddes, andra
värden än det musikaliska egenvärdet. När man har att göra med en
publik, så djupt musikaliskt bildad som de amerikanska studenterna,
är det lämpligt att inleda föreläsningar i nordisk kulturhistoria med
lämpliga stycken nordisk musik. Talar man om 30-åriga kriget, kan
man lägga in Hugo Alfvens Elegi ur orkestersviten Gustaf II Adolfs
död, frihetstiden kan ackompanjeras med Griegs Holbergssvit, och
Gustaf III:s första regeringstid kan illustreras med Bellmansmusiken.
Sibelius ger en musikalisk stämningsbakgrund till Kalevala och folkdiktning, men man skulle också behöva inspelningar av folksånger,
folkmusik, danser. När materialet blir rikt nog, kan musiken läggas
in i strängare kronologisk ordning.
Kultur är ju inte bara litteratur. De medel, som stå till buds för
att göra nordisk kultur känd och respekterad i Amerika, äro uppenbart
otillräckliga. Hur viktigt det än är att låta skönlitteraturen tala för
oss bortom Atlanten, så kräver vår kulturrepresentation en praktisk
inriktning, enkla hjälpmedel, som på ett mera direkt och mångsidigt
sätt kunna berätta om våra länder, vår livsstil, våra andliga värden.
Jöran Mjöberg.
487
.}
—— ———————
nu i lJJl förpackning
Vårt piptobaksmärke Kungsblandning har
fått en ny, bättre och vackrare förpackning. Kort sagt: en förpackning i klass
med den förnämliga piptobak som Kungsblandning är.
Den spunna och skurna tobaken ligger
förpackad i arom- och konditionsbevarande plastpåse, lämplig även som tobakspung.
Priset är detsamma som förut:
50g kr 5:25
Fråga efter Kungsblandning hos Er tobakshandlare!
AKTIEBOLAGET SVENSKA TOBAKSMONOPOLET