Aftonen före slaget
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AFTONEN F·ÖRE SLAGET
ETT MINNE FRÅN DET ENGELSKA PARLAMENTSVALET
Av GUNNAR UNGER
,>UNDER de sista fjorton dagarna har jag talat på politiska möten
över hela England och med de erfarenheter jag har från min turne
tror jag att jag med fullt förtroende kan säga till er: ’Vi kommer
att vinna i morgon!’»
Mannen, som talar, är känd för att väga sina ord och inte lova
mer än han kan hålla. Det är tories finansminister och starke man
R. A. Butler, som kvällen före valdagen ger en slutappell till sina
väljare i Saffran Waldron och det talar triumf ur hans ord.
Ännu för en timme sedan var den lilla medeltidsstaden – en
gång en rik yllemetropol, nu en halvslumrande landsortsidyll –
som utdöd. stortorget låg tomt, ingen människa syntes till och
minst av allt kunde man föreställa sig att man nalkades höjdpunkten i en valkampanj, som för ett halvt decennium framåt skulle
avgöra landets öden. Men nu är rådhusets samlingssal överfylld av
folk, människor sitter, står och klänger på varje tänkbart utrymme
och ingen kan missta sig på stämningen i auditoriet. Den är mer
än förtröstansfull, den är segerviss.
Man märker det redan när kvällens förste talare, en gammal
advokat i prydlig city-dress, som tydligen är den konservativa lokalföreningens ålderspresident, håller sitt anförande. Hans enkla, men
humoristiska och effektiva bemötande av den socialistiska propagandan går hem till 100 % och när han hyllar Saffran Waldrons
konservative kandidat, som han för 26 år sedan för första gången
presenterade för väljarna och som alltsedan dess representerat dem
i parlamentet, bryter den första jubelstormen lös. Inga avbrott,
inga tillrop, ingen häckling- det är f. ö. typiskt för denna kampanj
att man bara hör häckling på Labours möten. Tories är på offensiven, deras motståndare får nöja sig med att försvara sig. Här i
Saffran W aldron tycks enigheten bland de närvarande vara fullständig och ändå är publiken lika socialt obestämbar som på nästan
alla andra möten jag varit. En myckenhet medelålders damer, som
ser ut som om de sluppit lös från Madame Tussauds, äldre lant- 391
Gunnar Unger
junkare med porslinsblå ögon, röda kinder och vita mustascher,
borgare, arbetare, kontorister och studenter från det närbelägna
Cambridge om varandra, och alla verkar på något sätt att tillhöra
samma familj.
stämningen stiger ytterligare när näste talare kommer upp på
podiet. Det är Lord Hailsham, mera känd som Quintin Hogg, en
av de unga män, som Butler samlade kring sig i motgångens år
1945 och som under den politiska exilens tid utarbetade riktlinjerna
till det torydemokratiska program, med vars hjälp de konservativa
sedermera segrat. Hogg, som i en utmärkt bok, »The Case for
Conservatism», närmare preciserat sin syn på den moderna konservatismen, var aktiv i politiken ända tills han vid sin fars frånfälle nödgades lämna underhuset och ta säte i överhuset såsom
Lord Hailsham. Han är en av Englands mest framstående jurister,
men under valkampanjen har han tagit ledigt från sin praktik för
att hjälpa sina gamla vänner. Han ber just om ursäkt för att han
är en smula hes, men han har talat praktiskt taget oavbrutet i fyra
timmar på olika politiska möten, berättar han, och det är ungefär
vad rösten rår med.
Lord Hailsham har inte vad man kallar ett vinnande yttre. Det
är en korpulent medelålders herre med kutrygg och kulmage, skrudad i en opressad och illasittande grå kostym och Eton-slips. Det
är inte utan att familjenamnet förefaller väl valt, ty den ädle lordens
feta kinder, borstiga hår, plirande ögon och korta hals för onekligen
tanken till det djur, som enligt Frank Heller till följd av sitt välsmakande kött långt förr än det sega och torra lejonet bör kallas
djurens konung. Men så snart han börjar tala förändras intrycket
och man förstår varför han en gång haft äran att vara president
i Oxford Union. Han är en ypperlig talare, som kan påminna om
Churchill i yngre dar, energisk, stridbar, vältalig och medryckande.
Det är intelligens, humor, men också tyngd över vad han säger.
Och han lägger sina ord mycket klokt. Han talar om att i England politiken inte bara är parti och program utan minst lika mycket
personlighet, att i England politikern på ett helt annat sätt än i
något annat land står i ett omedelbart personligt förhållande till
sina valmän och att de därför har särskilda möjligheter att bedöma
honom som personlighet. Det gör att de inte alltid och i första hand
behöver rösta på ett parti, utan att de oavsett partisynpunkter kan
rösta på en personlighet, som inger dem ett orubbligt förtroende.
Och en sådan personlighet är Saffron Waldrons hittillsvarande
M. P., en man med så framstående förtjänster att alla och envar,
392
Aftonen före slaget
de må vara konservativa eller icke, tryggt kan skänka honom sin
röst. – I det argumentet sammanfattar Lord Hailsham något av
den individualism, som alltjämt ger engelsk politik dess styrka och
tjusning och det är ett argument, som sällan förfelar sin verkan.
Han fortsätter med att fixera den konservativa politikens målsättningar i två punkter: den ena är att göra slut på klasshatet,
på de sociala motsättningarna, den andra att göra slut på folkhatet,
på motsättningarna mellan nationerna. Detta är Englands historiska
mission som det fredsbevarande landet framför alla andra. Det är
intressant att konstatera att åberopandet av Engl~mds kallelse att
spela en ledande roll i den internationella politiken gör det största
intrycket på auditoriet. Och det har varit samma sak på varje valmöte. Man hade trott att detta fridsamma folk, som självmant lämnat sin stormaktsställning, inte längre hade några världspolitiska
aspirationer. Men det finns alltjämt en stark nationell självkänsla i
England och till den appellerar både konservativa och socialister,
från Churchill till Bevan. Fysiskt sett är England visserligen inte
längre den starkaste makten i världen, men moraliskt sett har England möjlighet att åter bli det genom att ta ledningen för säkrandet
av världsfreden. Det är vad engelsmän av alla partier gärna vill
tro – och det är inte omöjligt att de får rätt.
Medan Hailsham slutar sitt anförande, träder en ny talare upp
på estraden, hälsad av en bifallsåska. Det är kandidaten själv, Mr.
R. A. Butler. Den som föreställt sig honom som en korrekt, men
tråkig och opersonlig byråkrat, blir mycket överraskad vid hans
åsyn. Denne tunnhårige, smärte, medelålders gentleman i den bruna
kostymen med den blåa tory-rosetten i knapphålet motsvarar inte
alls den bild man gjort sig av honom. Hans huvud med den höga,
välvda pannan, de tunga ögonlocken, de fårade kinderna, den fasta,
en smula ironiskt krökta munnen och den kraftfulla hakan har
karaktär och auktoritet och hela gestalten utstrålar personlighet
och pondus. Detta intryck förstärks ändå mer, när han tar till
orda. Han talar inte länge; man märker att han är trött efter ett
ansträngande mötesprogram, men man märker också att han är
nöjd och viss om framgång. Ett stolt självmedvetande, som inte
är påträngande men ändå påtagligt, talar ur varje ord.
överhuvudtaget vet jag mig knappast ha hört någon politiker
under denna kampanj, som verkat så säker på sin sak som Butler.
Detta naturliga självförtroende, blottat på skrytsamhet, byggt på
faktisk framgång är utomordentligt suggestivt. Churchill nämns
inte, Eden en gång, i övrigt är det som traditionen föreskriver i
27- 553447 Svensk Tidskrift 1955 393
Gunnar Unger
budgettalet jag, jag och jag. Aldrig vi. Man har en känsla av att
här talar Edens givne efterträdare och den man, som bär ansvaret
för hela det inrikespolitiska fältet. Och ändå får man inget intryck
av förmätenhet eller arrogans – det är bara så och man övertygas
om att det också bör och måste vara så.
Vad som inte minst imponerar hos Butler är uppriktigheten, frånvaron av alla enkla demagogiska tricks, alla uppblåsta vallöften.
Han är den förste valtalare jag hört, som ställer krav på sina väljare.
Saker och ting kommer inte att ordna sig av sig själva och det är
mycket sannolikt att svårigheter kommer att möta, nu som tidigare
– hur har inte denna förutsägelse slagit in! – och det är därför
han vill bygga sin politik på två moment: uppmuntran och disciplin.
All uppmuntran, som är möjlig under goda tider, men också all
disciplin, som är nödvändig under dåliga. Han har inte försummat
att uppmuntra: ransonerna är borta; varutillgången, lönerna, arbetstillfällena, produktionen har ökats; skatterna har minskat –
i gengäld begär han disciplin och sammanhållning, när tiderna
kräver det.
Valet står mellan att återgå till socialismen med dess permanenta
likriktning och mekaniska tvång, dess fruktan för friheten, för
överflödet och omväxlingen eller att ta – om jag så får Qttrycka
det, säger Butler – risken av friheten. Den som röstar med de
konservativa ger sin röst för äventyret och friheten.
Butler är på gott humör, mannen som utmålats som en dyster
ämbetsmannatyp ler nästan oavbrutet, och det går ett sus genom
auditoriet när han och just han talar om äventyr och frihet. Martyrkungen Carl I blickar med välbehag ned från sitt porträtt i fonden.
Kavaljerernas tid är inte förbi i gamla England, det är rundhuvudenas tid, som är ute. Butler kan vara säker på att ha majoriteten
av sitt auditorium i Saffron Waldron med sig och han förefaller
vara lika säker på att ha majoriteten av Englands väljare med sig.
Som bekant fick han rätt, och det politiska underverket inträffade att för första gången på nära hundra år ett parti i regeringsställning lyckades förstärka sin majoritet vid ett parlamentsval.
Och varför? Låt vara att mellan 12 och 13 miljoner engelsmän
under alla förhållanden ger sin röst till tories och ungefär lika
många under alla förhållanden sin röst till Labour. Men det hade
varit att misskänna de återstående miljonerna individualister om
man inte trott att de i dagens läge skulle ha gett sin röst för det
parti, som företräder äventyret och friheten.
394
ETT MINNE FRÅN DET ENGELSKA PARLAMENTSVALET
Av GUNNAR UNGER
,>UNDER de sista fjorton dagarna har jag talat på politiska möten
över hela England och med de erfarenheter jag har från min turne
tror jag att jag med fullt förtroende kan säga till er: ’Vi kommer
att vinna i morgon!’»
Mannen, som talar, är känd för att väga sina ord och inte lova
mer än han kan hålla. Det är tories finansminister och starke man
R. A. Butler, som kvällen före valdagen ger en slutappell till sina
väljare i Saffran Waldron och det talar triumf ur hans ord.
Ännu för en timme sedan var den lilla medeltidsstaden – en
gång en rik yllemetropol, nu en halvslumrande landsortsidyll –
som utdöd. stortorget låg tomt, ingen människa syntes till och
minst av allt kunde man föreställa sig att man nalkades höjdpunkten i en valkampanj, som för ett halvt decennium framåt skulle
avgöra landets öden. Men nu är rådhusets samlingssal överfylld av
folk, människor sitter, står och klänger på varje tänkbart utrymme
och ingen kan missta sig på stämningen i auditoriet. Den är mer
än förtröstansfull, den är segerviss.
Man märker det redan när kvällens förste talare, en gammal
advokat i prydlig city-dress, som tydligen är den konservativa lokalföreningens ålderspresident, håller sitt anförande. Hans enkla, men
humoristiska och effektiva bemötande av den socialistiska propagandan går hem till 100 % och när han hyllar Saffran Waldrons
konservative kandidat, som han för 26 år sedan för första gången
presenterade för väljarna och som alltsedan dess representerat dem
i parlamentet, bryter den första jubelstormen lös. Inga avbrott,
inga tillrop, ingen häckling- det är f. ö. typiskt för denna kampanj
att man bara hör häckling på Labours möten. Tories är på offensiven, deras motståndare får nöja sig med att försvara sig. Här i
Saffran W aldron tycks enigheten bland de närvarande vara fullständig och ändå är publiken lika socialt obestämbar som på nästan
alla andra möten jag varit. En myckenhet medelålders damer, som
ser ut som om de sluppit lös från Madame Tussauds, äldre lant- 391
Gunnar Unger
junkare med porslinsblå ögon, röda kinder och vita mustascher,
borgare, arbetare, kontorister och studenter från det närbelägna
Cambridge om varandra, och alla verkar på något sätt att tillhöra
samma familj.
stämningen stiger ytterligare när näste talare kommer upp på
podiet. Det är Lord Hailsham, mera känd som Quintin Hogg, en
av de unga män, som Butler samlade kring sig i motgångens år
1945 och som under den politiska exilens tid utarbetade riktlinjerna
till det torydemokratiska program, med vars hjälp de konservativa
sedermera segrat. Hogg, som i en utmärkt bok, »The Case for
Conservatism», närmare preciserat sin syn på den moderna konservatismen, var aktiv i politiken ända tills han vid sin fars frånfälle nödgades lämna underhuset och ta säte i överhuset såsom
Lord Hailsham. Han är en av Englands mest framstående jurister,
men under valkampanjen har han tagit ledigt från sin praktik för
att hjälpa sina gamla vänner. Han ber just om ursäkt för att han
är en smula hes, men han har talat praktiskt taget oavbrutet i fyra
timmar på olika politiska möten, berättar han, och det är ungefär
vad rösten rår med.
Lord Hailsham har inte vad man kallar ett vinnande yttre. Det
är en korpulent medelålders herre med kutrygg och kulmage, skrudad i en opressad och illasittande grå kostym och Eton-slips. Det
är inte utan att familjenamnet förefaller väl valt, ty den ädle lordens
feta kinder, borstiga hår, plirande ögon och korta hals för onekligen
tanken till det djur, som enligt Frank Heller till följd av sitt välsmakande kött långt förr än det sega och torra lejonet bör kallas
djurens konung. Men så snart han börjar tala förändras intrycket
och man förstår varför han en gång haft äran att vara president
i Oxford Union. Han är en ypperlig talare, som kan påminna om
Churchill i yngre dar, energisk, stridbar, vältalig och medryckande.
Det är intelligens, humor, men också tyngd över vad han säger.
Och han lägger sina ord mycket klokt. Han talar om att i England politiken inte bara är parti och program utan minst lika mycket
personlighet, att i England politikern på ett helt annat sätt än i
något annat land står i ett omedelbart personligt förhållande till
sina valmän och att de därför har särskilda möjligheter att bedöma
honom som personlighet. Det gör att de inte alltid och i första hand
behöver rösta på ett parti, utan att de oavsett partisynpunkter kan
rösta på en personlighet, som inger dem ett orubbligt förtroende.
Och en sådan personlighet är Saffron Waldrons hittillsvarande
M. P., en man med så framstående förtjänster att alla och envar,
392
Aftonen före slaget
de må vara konservativa eller icke, tryggt kan skänka honom sin
röst. – I det argumentet sammanfattar Lord Hailsham något av
den individualism, som alltjämt ger engelsk politik dess styrka och
tjusning och det är ett argument, som sällan förfelar sin verkan.
Han fortsätter med att fixera den konservativa politikens målsättningar i två punkter: den ena är att göra slut på klasshatet,
på de sociala motsättningarna, den andra att göra slut på folkhatet,
på motsättningarna mellan nationerna. Detta är Englands historiska
mission som det fredsbevarande landet framför alla andra. Det är
intressant att konstatera att åberopandet av Engl~mds kallelse att
spela en ledande roll i den internationella politiken gör det största
intrycket på auditoriet. Och det har varit samma sak på varje valmöte. Man hade trott att detta fridsamma folk, som självmant lämnat sin stormaktsställning, inte längre hade några världspolitiska
aspirationer. Men det finns alltjämt en stark nationell självkänsla i
England och till den appellerar både konservativa och socialister,
från Churchill till Bevan. Fysiskt sett är England visserligen inte
längre den starkaste makten i världen, men moraliskt sett har England möjlighet att åter bli det genom att ta ledningen för säkrandet
av världsfreden. Det är vad engelsmän av alla partier gärna vill
tro – och det är inte omöjligt att de får rätt.
Medan Hailsham slutar sitt anförande, träder en ny talare upp
på estraden, hälsad av en bifallsåska. Det är kandidaten själv, Mr.
R. A. Butler. Den som föreställt sig honom som en korrekt, men
tråkig och opersonlig byråkrat, blir mycket överraskad vid hans
åsyn. Denne tunnhårige, smärte, medelålders gentleman i den bruna
kostymen med den blåa tory-rosetten i knapphålet motsvarar inte
alls den bild man gjort sig av honom. Hans huvud med den höga,
välvda pannan, de tunga ögonlocken, de fårade kinderna, den fasta,
en smula ironiskt krökta munnen och den kraftfulla hakan har
karaktär och auktoritet och hela gestalten utstrålar personlighet
och pondus. Detta intryck förstärks ändå mer, när han tar till
orda. Han talar inte länge; man märker att han är trött efter ett
ansträngande mötesprogram, men man märker också att han är
nöjd och viss om framgång. Ett stolt självmedvetande, som inte
är påträngande men ändå påtagligt, talar ur varje ord.
överhuvudtaget vet jag mig knappast ha hört någon politiker
under denna kampanj, som verkat så säker på sin sak som Butler.
Detta naturliga självförtroende, blottat på skrytsamhet, byggt på
faktisk framgång är utomordentligt suggestivt. Churchill nämns
inte, Eden en gång, i övrigt är det som traditionen föreskriver i
27- 553447 Svensk Tidskrift 1955 393
Gunnar Unger
budgettalet jag, jag och jag. Aldrig vi. Man har en känsla av att
här talar Edens givne efterträdare och den man, som bär ansvaret
för hela det inrikespolitiska fältet. Och ändå får man inget intryck
av förmätenhet eller arrogans – det är bara så och man övertygas
om att det också bör och måste vara så.
Vad som inte minst imponerar hos Butler är uppriktigheten, frånvaron av alla enkla demagogiska tricks, alla uppblåsta vallöften.
Han är den förste valtalare jag hört, som ställer krav på sina väljare.
Saker och ting kommer inte att ordna sig av sig själva och det är
mycket sannolikt att svårigheter kommer att möta, nu som tidigare
– hur har inte denna förutsägelse slagit in! – och det är därför
han vill bygga sin politik på två moment: uppmuntran och disciplin.
All uppmuntran, som är möjlig under goda tider, men också all
disciplin, som är nödvändig under dåliga. Han har inte försummat
att uppmuntra: ransonerna är borta; varutillgången, lönerna, arbetstillfällena, produktionen har ökats; skatterna har minskat –
i gengäld begär han disciplin och sammanhållning, när tiderna
kräver det.
Valet står mellan att återgå till socialismen med dess permanenta
likriktning och mekaniska tvång, dess fruktan för friheten, för
överflödet och omväxlingen eller att ta – om jag så får Qttrycka
det, säger Butler – risken av friheten. Den som röstar med de
konservativa ger sin röst för äventyret och friheten.
Butler är på gott humör, mannen som utmålats som en dyster
ämbetsmannatyp ler nästan oavbrutet, och det går ett sus genom
auditoriet när han och just han talar om äventyr och frihet. Martyrkungen Carl I blickar med välbehag ned från sitt porträtt i fonden.
Kavaljerernas tid är inte förbi i gamla England, det är rundhuvudenas tid, som är ute. Butler kan vara säker på att ha majoriteten
av sitt auditorium i Saffron Waldron med sig och han förefaller
vara lika säker på att ha majoriteten av Englands väljare med sig.
Som bekant fick han rätt, och det politiska underverket inträffade att för första gången på nära hundra år ett parti i regeringsställning lyckades förstärka sin majoritet vid ett parlamentsval.
Och varför? Låt vara att mellan 12 och 13 miljoner engelsmän
under alla förhållanden ger sin röst till tories och ungefär lika
många under alla förhållanden sin röst till Labour. Men det hade
varit att misskänna de återstående miljonerna individualister om
man inte trott att de i dagens läge skulle ha gett sin röst för det
parti, som företräder äventyret och friheten.
394