Kollektivhushållning och familjeliv
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KOLLEK'”fiVHUSHÅLLNING
OCH FAMILJELIV
Av kanslirådet, jur. d:r CURT ROHTLIEB
I MEDLET på 1930-talet uppblossade en fejd om familjens existensberättigande, föranledd främst av Alva och Gunnar Myrdals
arbete »Kris i befolkningsfrågan». I de talrika debattinläggen,
mer eller mindre vetenskapliga och ofta partibetonade, kunde två
strömningar urskiljas, två markerade skolor. Den ena företrädde
en mera mekanisk uppfattning av den dagliga hushållningens problem, rationell enligt egen terminologi, den andra en mera organisk uppfattning, åberopande sig på historisk erfarenhet.
Rationaliseras kan familjen enligt den förra uppfattningen endast genom att anförtros åt statsfunktionärer, organiserade till en
fast byråkrati, som övertager föräldrarnas uppgift. Ty vad har
man för garanti att dessa äro kompetenta att fostra ungdomen på
det rätta, ur statens synpunkt önskvärda sätteU Makarna Myrdals skola ville ha en sådan statlig regi.
Den andra skolan ville trygga och förbättra förutsättningarna
för familjeliv under föräldravård. Ty otvivelaktigt behöver åtskilligt göras i sådant syfte. Därvid blir bostadsfrågan främst aktuell. En kommitte med benämning Bostadskollektiva kommitten
har nu avgivit ett betänkande (SOU 1954: 3), föranlett av ett uppdrag från Kungl. Maj:t att utreda frågan rörande kollektiva anordningar inom bostadsområden m. m. Utredningsarbetet har
grupperats kring vissa huvudsektorer av hushållsarbete och familjeliv, såsom hemhjälp, klädvård och tvätt, matlagning och butiksservice, anordningar för barntillsyn, fritidslokaler samt kollektivhus. Dessa senare ha i detalj undersökts, och erfarenheter rö-
rande dem ha inhämtats genom rundfrågor till Sveriges kvinnoorganisationer samt ett flertal sammanslutningar och myndigheter.
Det är en rätt mångsidig funktion som kollektivhusen fylla
mer eller mindre tillfredsställande. Från början tänkte man sig
499
Curt Rohtlieb
på många håll, att de skulle göra familjen såsom ekonomisk och
moralisk enhet överflödig. Men huru ha de hittills praktiserade
formerna inverkat på det faktiska familjeliveU
I betänkandet skiljer man mellan familjekollektivhus, avsedda
för familjer och ensamstående med barn, och andra kollektivhus,
avsedda för spridda kategorier, t. ex. ensamma yrkesutövare eller
åldringar. Endast de förra intressera oss här. Totalintrycket av
utredningen blir utan tvekan, att familjen ej låter sig upplösas.
Men väl omorganiseras.
De gifta kvinnornas förvärvsarbete har ju gjort det nödvändigt att ersätta deras hemarbete med utomstående hemhjälp, som
ofta utan tvivel måste bli kollektiv. De bidraga ju till familjeinkomsten i flertalet av kollektivhusens familjer. Överraskande är
det dock, att i det kollektivhus, som uppförts särskilt för Yrkeskvinnornas Klubb, hyresgästerna själva mycket ofta gärna arbeta hemma med att sköta hemmet, ibland dock med hjälp av eget
hembiträde. Detta visar, att man i någon mån missräknat sig på
önskvärdheten av betalad hemhjälp. Å ven yrkeskvinnor ha tydligen
tid för en del hemarbete, vilket ju ställer sig billigare, när det ej
inkräktar på yrkesarbetet självt. Det blir kanske rent av en välkommen omväxling med kontorsarbetet.
Man skulle tro, att de, som på bekostnad av traditionellt familjeliv valt det kasernlika livet i kollektivhusen, vore att söka
bland mindre bemedlade. Servicen där är ju i varje fall långt billigare än eget hembiträde. Men noggranna undersökningar visa,
att klientelet nästan utan undantag är att söka bland socialgrupp
l och 2, mest den första, och alltså bland de välsituerade. Bidragen från offentliga medel, som utgått i olika former, bli då föga
motiverade. Bostadsstandarden måste betecknas såsom rätt hög.
När det klagas över trångboddhet, kan det vara skäl att erinra
om gamla – ej goda – tider. >>Ofta inhystes 8 till 10, ja flere, uti
ett rum av vid pass 800 kubikfots rymd att tillbringa åtminstone
natten tillsammans, i smuts både till personer och möbler, liggande
om varandra, barn, halvvuxna och fullvuxna med all blygsamhet
bannlyst», heter det i en undersökning från år 1866.
Men utgångspunkten för hela denna rörelse har varit utländska
erfarenheter. De ryska förebilderna ha synbarligen utövat en
olycklig dragning på många OJarte-besläktade andar. Barnen
skulle bort från föräldrarnas korrumperande inflytande. Daghemmet var första medlet härför.
Det ligger en sund tanke i att ersätta en sådan föräldravård,
500
Kollektivhushållning och familjeliv
som alls ej kan bli effektiv, med nödhjälpsåtgärder. Daghem för
barn ha emellertid ej såsom obligatorisk förutsättning kollektivhus. Försöken att förena dessa två institutioner ha ej alltid slagit
väl ut, då kostnaderna för att hålla barnen i särskilda daghem
ofta blivit för höga. På sina håll har även framträtt en oväntad
benägenhet hos kollektivhusens föräldrar att i det längsta själva
behålla sina barn.
En liknande individuell inställning har även framträtt i fråga
om uppassning, städning, matlagning och andra delprestationer
av hemarbetet. Man blir i kollektivhusen lätt bunden av ett enformigt beteendeskema. Och ligger ej en stor del av tillvarons
behag i att kunna följa ögonblickets ingivelseY I kollektivhus går
detta ej. Man vill därför ha kollektivservicen i reserv, men ej binda
sig vid den. Men friheten för konsumenten att välja betyder osä-
kerhet för kollektivhushållet. Då sålunda klientelet blivit osäkert
och påräknad avsättning för måltider och annat ibland helt oberäkneligt uteblivit, ha kostnaderna per individ stigit. Det är tydligt, att denna osäkerhet blott kan avhjälpas genom att lita på
de stora lagens lag. Med andra ord – klientelet måste bli långt
vidsträcktare än de hittillsvarande kollektivhusens, så att de enstaka avvikelserna från det regelmässiga utjämna varandra.
Ingenting är så betecknande för ett folks skaplynne som valet
av bostad. Det rationella kollektivhuset har sina tidigaste anor i
Frankrike, där redan för 130 år sedan Fourier uppställde falangstären, kasernsystemet, såsom ett ideal, och där Le Corbusier
fullkomnat idealet i sina bostadsmaskiner. I Tyskland finner man
ett i viss mån liknande system hos storstädernas väldiga hyreskaserner, där man dock söker bevara familjelivets »Gemiitlichkeit» i de särskilda, individuellt inrättade lägenheterna. Det
engelska enfamiljshuset, som eftersträvas även av mindre bemedlade befolkningslager, uttrycker engelsk nationalkaraktär med på-
fallande tydlighet. Avigsidan är att bostaden, för att bevara skenet av burgen – helst hög – standard, blir av rätt underhaltig
konstruktion. Ån mera offras åt skenet i Italien, där åtminstone
det klassiska idealet varit ett par praktfulla representationsrum
och ett par krypin att bo i, och där är det senare fortfarande vanligt även utan det förra. Familjelivet förlöper då i stor utsträckning högst sällskapligt på gatan, men när ekonomin medger,
offrar man mycket för en imponerande fasad.
Vi ha i Sverige ingenting emot kollektiva anordningar, som underlätta hushållsarbetet, men, där någon möjlighet finnes till ett
501
-.}
Curt Rohtlieb
för insyn skyddat familjeliv, vill man ej gärna avstå därifrån.
När man strävar efter ett »eget hem», gör man det väl i någon
mån av snobbism i engelsk stil, men än mera för familjelivets
skull. Och även i en hyreskasern inrättar man sig med samma
syfte i sikte, helt individuellt. Den franska rationalismen har ingen
riktig jordmån. Ån mindre den italienska dyrkan av fasaden. Både
med England och Tyskland ha vi mera släktskap.
I dessa tider, då planerandet och utförandet av bostadshus ofta
förklarats böra ske av offentlig myndighet, är det av vikt att observera det enskilda initiativets framgångsrika insats. Ett flertal
kollektivhus ha nämligen med fördel uppförts av enskilda företagare.
Bland de kollektiva omsorgerna intager helt naturligt vården
av kollektivhusens barn det främsta utrymmet. Daghem för dessa
är ett mål, vars värde ingen kan ifrågasätta, trots vad som nyss
sagts om kostnaderna. En särskild svårighet härrör dock av problemet huru man skall förfara med förkylda eller eljest tillfälligt sjuka barn, som måste hållas skilda från de friska. Problemet har hittills ej vunnit någon tillfredsställande lösning, då antalet sådana barn såsom regel är alltför litet i hittillsvarande kollektivhus, och framför allt för växlande från vecka till vecka. –
Att ha särskilda lokaler och vårdpersonal, som blott tillfälligtvis
tas i anspråk och lika ofta eller oftare stå oanvända, blir för dyrbart. Men då barn, som ej kunna mottagas bland de friska barnen, tvinga mödrarna att avstå från det ordinarie arbetet, är kollektiv service på detta område kraftigare motiverat än på något
annat. Blott mycket stora komplex, där de stora talens lag verkar
utjämnande på den växlande frekvensen, erbjuda en ekonomisk
lösning. Det har visat sig, att daghemmen stundom fått nedläggas, där kollektivhuset ej kunnat bära kostnaderna. Här äro bidrag
av allmänna medel långt mera påkallade än för själva kollektivhusen.
Näst daghem är väl kollektiv matförsörjning det angelägnaste
önskemålet. Men växlande smakriktningar hos konsumenterna ha
vållat långt större avbräck i de försökta lösningarna än vederbörande väntat. Man torde finna, att två alternativ stå öppna för
en mera allmän kollektivisering på detta område. Antingen få
konsumenterna nedpruta fordringarna på varierande föda och på
matsedlar efter subjektiv smak, eller måste klientelet utvidgas
vida utöver vad hittillsvarande kollektivhus rymma. Den första
utvägen strider alldeles mot dagens alltmera utpräglade fordran
502
—-~—L~~–~~—-~~—-~-L—————————-~———————-~—~~
Kollektivhushållning och familjeliv
på höjd levnadsstandard, men kan vid sjunkande konjunkturer bli
en nödlösning. Den andra framgår osökt av det material, som utredningen sorgfälligt redovisar. Matserveringen bör alltså stå öppen för den stora allmänheten, kundkretsen göras så vid som möjligt. – I flera kollektivhus ha faktiskt hyresgästerna fått förbinda
sig att betala för ett visst antal måltider i centralköket per må-
nad. Men detta måltidstvång har ej varit populärt. Undra på det!
En enskild företagare kan ha intimare känning av de växlande
anspråken än kollektivhusens förvaltning; matserveringen har
därför med fördel kunnat anförtros åt det enskilda iniativet.
Men städning borde väl vara en så likformig rutinsak, att kollektiv service där vore på sin plats~ Jo, visserligen, om den skall
göras punktligt och perfekt. Men man kan ju skjuta på sådant arbete; en ledig stund på dagen kan man väl få för det nödvändigaste. Och blir detta ej både billigare och trevligare än att ha
en människa, som kommer, antingen det för ögonblicket passar eller ej? Likriktningens stora kreditpost är den billiga stordriften.
Men gott humör trivs ej med likriktning. Och är ej gott humör en
kreditpost~
Det ingående studium av hittills upprättade kollektivhus, vilket redovisas i betänkandet, ger i varje fall ett resultat. Valfrihet
mellan många olika grader av kollektivisering är önskvärd och
möjliggör en livsföring, som skänker familjelivet självständighet
så långt som de ekonomiska resurserna eljest tillåta. Ekonomin
för olika anordningar skall vidare bokföringsmässigt redovisas
särskilt. Helst bör varje gren bära sig själv. Allmänna medel böra
slutligen ej utgå annat än för allmännyttiga syften eller till nödlidande.
Den från Sovjet inspirerade strävan att ersätta föräldravården
med statsfunktionärer har tydligen misslyckats. Den kris i befolkningsfrågan, som makarna Myrdals kända arbete analyserade,
måste tydligen lösas på annat sätt än de tänkt sig. Den nu framlagda utredningen om kollektivhus ger ett värdefullt material.
Man får se de hittills uppnådda resultaten. Och på den fortsatta
utvecklingen väntar man då så mycket nyfiknare.
Försöken med kollektivhus, som från början föranletts av en
önskan om likriktning, ha synbarligen alltmera visat behovet av
differentiering. Att människorna till lynne och önskningar äro
olika är sannerligen ingen nyhet. Låt dem då i möjligaste mån få
vad de önska! Av principen om differentiering följer emellertid
särskilt för husmödrarnas del, att dessa borde få största frihet att
37- u434 ;;o Svensk Tid87crift 1954 503
– __-j,.,___ ’_
———————————
Curt Rohtlieb
välja mellan yrkesarbete och mödrakallet. Många se sig av ekonomiska orsaker tvungna att anförtro barn och hem åt främmande
arbetskraft, för vilken, direkt eller indirekt, understöd utgår av
allmänna medel. Om understödet i stället ginge direkt till de
mödrar – om stora belopp kan det ju ej bli fråga -, vilka helst
av allt önskade ägna sig åt hem och barn, men tvingats till förvärvsarbete, vore det väl en ofantlig fördel både för dem och det
allmänna. Då en stor del av yrkesförtjänsten går till skatter- särskilt vid sambeskattning – och då den av yrkesarbetet betingade
hjälpen för hem och barn ytterligare minskar vinsten, blir redan
en måttlig mödralön tillräcklig. Frågan har förut debatterats men
rönt motstånd från extremt kvinnohåll. Man tycks där ha fattat
det som ett försök att förnedra den självständigt arbetande kvinnan. Intet kan vara felaktigare. Det gäller ju ökad valfrihet, ej
tvång, för mödrar, en rättighet, som väl alla måste sätta värde
på. Om intresset för mödra- och husmoderskallet hos kvinnorna
själva bleve livligare, vore nog mycket vunnet. Den tid, då huslig verksamhet ringaktades, torde väl vara förbi, ehuru husmödrarnas arbete fortfarande ej uppskattas i penningar. Med en modernare uppfattning kommer man till den fordran, som nyss antytts, nämligen att mödrarna böra beredas valfrihet mellan avlönat yrkesarbete och vård av hem och barn. Bli ej de allmänna
utgifter, som kunna bli nödvändiga härför, till långt större gagn
än understöd åt kollektivhusen~ Dessa böra principiellt bära sig
själva nu, då deras fördelar och sociala funktion blivit prövade
och erkända. Härvidlag har utredningen lämnat värdefulla resultat. Att de emotionella faktorer, som sammanhänga med känslan
för hem och familj, knappast äro åtkomliga för statistik eller annan exakt uppskattning, är ej myndigheternas eller de sakkunnigas fel.
504
OCH FAMILJELIV
Av kanslirådet, jur. d:r CURT ROHTLIEB
I MEDLET på 1930-talet uppblossade en fejd om familjens existensberättigande, föranledd främst av Alva och Gunnar Myrdals
arbete »Kris i befolkningsfrågan». I de talrika debattinläggen,
mer eller mindre vetenskapliga och ofta partibetonade, kunde två
strömningar urskiljas, två markerade skolor. Den ena företrädde
en mera mekanisk uppfattning av den dagliga hushållningens problem, rationell enligt egen terminologi, den andra en mera organisk uppfattning, åberopande sig på historisk erfarenhet.
Rationaliseras kan familjen enligt den förra uppfattningen endast genom att anförtros åt statsfunktionärer, organiserade till en
fast byråkrati, som övertager föräldrarnas uppgift. Ty vad har
man för garanti att dessa äro kompetenta att fostra ungdomen på
det rätta, ur statens synpunkt önskvärda sätteU Makarna Myrdals skola ville ha en sådan statlig regi.
Den andra skolan ville trygga och förbättra förutsättningarna
för familjeliv under föräldravård. Ty otvivelaktigt behöver åtskilligt göras i sådant syfte. Därvid blir bostadsfrågan främst aktuell. En kommitte med benämning Bostadskollektiva kommitten
har nu avgivit ett betänkande (SOU 1954: 3), föranlett av ett uppdrag från Kungl. Maj:t att utreda frågan rörande kollektiva anordningar inom bostadsområden m. m. Utredningsarbetet har
grupperats kring vissa huvudsektorer av hushållsarbete och familjeliv, såsom hemhjälp, klädvård och tvätt, matlagning och butiksservice, anordningar för barntillsyn, fritidslokaler samt kollektivhus. Dessa senare ha i detalj undersökts, och erfarenheter rö-
rande dem ha inhämtats genom rundfrågor till Sveriges kvinnoorganisationer samt ett flertal sammanslutningar och myndigheter.
Det är en rätt mångsidig funktion som kollektivhusen fylla
mer eller mindre tillfredsställande. Från början tänkte man sig
499
Curt Rohtlieb
på många håll, att de skulle göra familjen såsom ekonomisk och
moralisk enhet överflödig. Men huru ha de hittills praktiserade
formerna inverkat på det faktiska familjeliveU
I betänkandet skiljer man mellan familjekollektivhus, avsedda
för familjer och ensamstående med barn, och andra kollektivhus,
avsedda för spridda kategorier, t. ex. ensamma yrkesutövare eller
åldringar. Endast de förra intressera oss här. Totalintrycket av
utredningen blir utan tvekan, att familjen ej låter sig upplösas.
Men väl omorganiseras.
De gifta kvinnornas förvärvsarbete har ju gjort det nödvändigt att ersätta deras hemarbete med utomstående hemhjälp, som
ofta utan tvivel måste bli kollektiv. De bidraga ju till familjeinkomsten i flertalet av kollektivhusens familjer. Överraskande är
det dock, att i det kollektivhus, som uppförts särskilt för Yrkeskvinnornas Klubb, hyresgästerna själva mycket ofta gärna arbeta hemma med att sköta hemmet, ibland dock med hjälp av eget
hembiträde. Detta visar, att man i någon mån missräknat sig på
önskvärdheten av betalad hemhjälp. Å ven yrkeskvinnor ha tydligen
tid för en del hemarbete, vilket ju ställer sig billigare, när det ej
inkräktar på yrkesarbetet självt. Det blir kanske rent av en välkommen omväxling med kontorsarbetet.
Man skulle tro, att de, som på bekostnad av traditionellt familjeliv valt det kasernlika livet i kollektivhusen, vore att söka
bland mindre bemedlade. Servicen där är ju i varje fall långt billigare än eget hembiträde. Men noggranna undersökningar visa,
att klientelet nästan utan undantag är att söka bland socialgrupp
l och 2, mest den första, och alltså bland de välsituerade. Bidragen från offentliga medel, som utgått i olika former, bli då föga
motiverade. Bostadsstandarden måste betecknas såsom rätt hög.
När det klagas över trångboddhet, kan det vara skäl att erinra
om gamla – ej goda – tider. >>Ofta inhystes 8 till 10, ja flere, uti
ett rum av vid pass 800 kubikfots rymd att tillbringa åtminstone
natten tillsammans, i smuts både till personer och möbler, liggande
om varandra, barn, halvvuxna och fullvuxna med all blygsamhet
bannlyst», heter det i en undersökning från år 1866.
Men utgångspunkten för hela denna rörelse har varit utländska
erfarenheter. De ryska förebilderna ha synbarligen utövat en
olycklig dragning på många OJarte-besläktade andar. Barnen
skulle bort från föräldrarnas korrumperande inflytande. Daghemmet var första medlet härför.
Det ligger en sund tanke i att ersätta en sådan föräldravård,
500
Kollektivhushållning och familjeliv
som alls ej kan bli effektiv, med nödhjälpsåtgärder. Daghem för
barn ha emellertid ej såsom obligatorisk förutsättning kollektivhus. Försöken att förena dessa två institutioner ha ej alltid slagit
väl ut, då kostnaderna för att hålla barnen i särskilda daghem
ofta blivit för höga. På sina håll har även framträtt en oväntad
benägenhet hos kollektivhusens föräldrar att i det längsta själva
behålla sina barn.
En liknande individuell inställning har även framträtt i fråga
om uppassning, städning, matlagning och andra delprestationer
av hemarbetet. Man blir i kollektivhusen lätt bunden av ett enformigt beteendeskema. Och ligger ej en stor del av tillvarons
behag i att kunna följa ögonblickets ingivelseY I kollektivhus går
detta ej. Man vill därför ha kollektivservicen i reserv, men ej binda
sig vid den. Men friheten för konsumenten att välja betyder osä-
kerhet för kollektivhushållet. Då sålunda klientelet blivit osäkert
och påräknad avsättning för måltider och annat ibland helt oberäkneligt uteblivit, ha kostnaderna per individ stigit. Det är tydligt, att denna osäkerhet blott kan avhjälpas genom att lita på
de stora lagens lag. Med andra ord – klientelet måste bli långt
vidsträcktare än de hittillsvarande kollektivhusens, så att de enstaka avvikelserna från det regelmässiga utjämna varandra.
Ingenting är så betecknande för ett folks skaplynne som valet
av bostad. Det rationella kollektivhuset har sina tidigaste anor i
Frankrike, där redan för 130 år sedan Fourier uppställde falangstären, kasernsystemet, såsom ett ideal, och där Le Corbusier
fullkomnat idealet i sina bostadsmaskiner. I Tyskland finner man
ett i viss mån liknande system hos storstädernas väldiga hyreskaserner, där man dock söker bevara familjelivets »Gemiitlichkeit» i de särskilda, individuellt inrättade lägenheterna. Det
engelska enfamiljshuset, som eftersträvas även av mindre bemedlade befolkningslager, uttrycker engelsk nationalkaraktär med på-
fallande tydlighet. Avigsidan är att bostaden, för att bevara skenet av burgen – helst hög – standard, blir av rätt underhaltig
konstruktion. Ån mera offras åt skenet i Italien, där åtminstone
det klassiska idealet varit ett par praktfulla representationsrum
och ett par krypin att bo i, och där är det senare fortfarande vanligt även utan det förra. Familjelivet förlöper då i stor utsträckning högst sällskapligt på gatan, men när ekonomin medger,
offrar man mycket för en imponerande fasad.
Vi ha i Sverige ingenting emot kollektiva anordningar, som underlätta hushållsarbetet, men, där någon möjlighet finnes till ett
501
-.}
Curt Rohtlieb
för insyn skyddat familjeliv, vill man ej gärna avstå därifrån.
När man strävar efter ett »eget hem», gör man det väl i någon
mån av snobbism i engelsk stil, men än mera för familjelivets
skull. Och även i en hyreskasern inrättar man sig med samma
syfte i sikte, helt individuellt. Den franska rationalismen har ingen
riktig jordmån. Ån mindre den italienska dyrkan av fasaden. Både
med England och Tyskland ha vi mera släktskap.
I dessa tider, då planerandet och utförandet av bostadshus ofta
förklarats böra ske av offentlig myndighet, är det av vikt att observera det enskilda initiativets framgångsrika insats. Ett flertal
kollektivhus ha nämligen med fördel uppförts av enskilda företagare.
Bland de kollektiva omsorgerna intager helt naturligt vården
av kollektivhusens barn det främsta utrymmet. Daghem för dessa
är ett mål, vars värde ingen kan ifrågasätta, trots vad som nyss
sagts om kostnaderna. En särskild svårighet härrör dock av problemet huru man skall förfara med förkylda eller eljest tillfälligt sjuka barn, som måste hållas skilda från de friska. Problemet har hittills ej vunnit någon tillfredsställande lösning, då antalet sådana barn såsom regel är alltför litet i hittillsvarande kollektivhus, och framför allt för växlande från vecka till vecka. –
Att ha särskilda lokaler och vårdpersonal, som blott tillfälligtvis
tas i anspråk och lika ofta eller oftare stå oanvända, blir för dyrbart. Men då barn, som ej kunna mottagas bland de friska barnen, tvinga mödrarna att avstå från det ordinarie arbetet, är kollektiv service på detta område kraftigare motiverat än på något
annat. Blott mycket stora komplex, där de stora talens lag verkar
utjämnande på den växlande frekvensen, erbjuda en ekonomisk
lösning. Det har visat sig, att daghemmen stundom fått nedläggas, där kollektivhuset ej kunnat bära kostnaderna. Här äro bidrag
av allmänna medel långt mera påkallade än för själva kollektivhusen.
Näst daghem är väl kollektiv matförsörjning det angelägnaste
önskemålet. Men växlande smakriktningar hos konsumenterna ha
vållat långt större avbräck i de försökta lösningarna än vederbörande väntat. Man torde finna, att två alternativ stå öppna för
en mera allmän kollektivisering på detta område. Antingen få
konsumenterna nedpruta fordringarna på varierande föda och på
matsedlar efter subjektiv smak, eller måste klientelet utvidgas
vida utöver vad hittillsvarande kollektivhus rymma. Den första
utvägen strider alldeles mot dagens alltmera utpräglade fordran
502
—-~—L~~–~~—-~~—-~-L—————————-~———————-~—~~
Kollektivhushållning och familjeliv
på höjd levnadsstandard, men kan vid sjunkande konjunkturer bli
en nödlösning. Den andra framgår osökt av det material, som utredningen sorgfälligt redovisar. Matserveringen bör alltså stå öppen för den stora allmänheten, kundkretsen göras så vid som möjligt. – I flera kollektivhus ha faktiskt hyresgästerna fått förbinda
sig att betala för ett visst antal måltider i centralköket per må-
nad. Men detta måltidstvång har ej varit populärt. Undra på det!
En enskild företagare kan ha intimare känning av de växlande
anspråken än kollektivhusens förvaltning; matserveringen har
därför med fördel kunnat anförtros åt det enskilda iniativet.
Men städning borde väl vara en så likformig rutinsak, att kollektiv service där vore på sin plats~ Jo, visserligen, om den skall
göras punktligt och perfekt. Men man kan ju skjuta på sådant arbete; en ledig stund på dagen kan man väl få för det nödvändigaste. Och blir detta ej både billigare och trevligare än att ha
en människa, som kommer, antingen det för ögonblicket passar eller ej? Likriktningens stora kreditpost är den billiga stordriften.
Men gott humör trivs ej med likriktning. Och är ej gott humör en
kreditpost~
Det ingående studium av hittills upprättade kollektivhus, vilket redovisas i betänkandet, ger i varje fall ett resultat. Valfrihet
mellan många olika grader av kollektivisering är önskvärd och
möjliggör en livsföring, som skänker familjelivet självständighet
så långt som de ekonomiska resurserna eljest tillåta. Ekonomin
för olika anordningar skall vidare bokföringsmässigt redovisas
särskilt. Helst bör varje gren bära sig själv. Allmänna medel böra
slutligen ej utgå annat än för allmännyttiga syften eller till nödlidande.
Den från Sovjet inspirerade strävan att ersätta föräldravården
med statsfunktionärer har tydligen misslyckats. Den kris i befolkningsfrågan, som makarna Myrdals kända arbete analyserade,
måste tydligen lösas på annat sätt än de tänkt sig. Den nu framlagda utredningen om kollektivhus ger ett värdefullt material.
Man får se de hittills uppnådda resultaten. Och på den fortsatta
utvecklingen väntar man då så mycket nyfiknare.
Försöken med kollektivhus, som från början föranletts av en
önskan om likriktning, ha synbarligen alltmera visat behovet av
differentiering. Att människorna till lynne och önskningar äro
olika är sannerligen ingen nyhet. Låt dem då i möjligaste mån få
vad de önska! Av principen om differentiering följer emellertid
särskilt för husmödrarnas del, att dessa borde få största frihet att
37- u434 ;;o Svensk Tid87crift 1954 503
– __-j,.,___ ’_
———————————
Curt Rohtlieb
välja mellan yrkesarbete och mödrakallet. Många se sig av ekonomiska orsaker tvungna att anförtro barn och hem åt främmande
arbetskraft, för vilken, direkt eller indirekt, understöd utgår av
allmänna medel. Om understödet i stället ginge direkt till de
mödrar – om stora belopp kan det ju ej bli fråga -, vilka helst
av allt önskade ägna sig åt hem och barn, men tvingats till förvärvsarbete, vore det väl en ofantlig fördel både för dem och det
allmänna. Då en stor del av yrkesförtjänsten går till skatter- särskilt vid sambeskattning – och då den av yrkesarbetet betingade
hjälpen för hem och barn ytterligare minskar vinsten, blir redan
en måttlig mödralön tillräcklig. Frågan har förut debatterats men
rönt motstånd från extremt kvinnohåll. Man tycks där ha fattat
det som ett försök att förnedra den självständigt arbetande kvinnan. Intet kan vara felaktigare. Det gäller ju ökad valfrihet, ej
tvång, för mödrar, en rättighet, som väl alla måste sätta värde
på. Om intresset för mödra- och husmoderskallet hos kvinnorna
själva bleve livligare, vore nog mycket vunnet. Den tid, då huslig verksamhet ringaktades, torde väl vara förbi, ehuru husmödrarnas arbete fortfarande ej uppskattas i penningar. Med en modernare uppfattning kommer man till den fordran, som nyss antytts, nämligen att mödrarna böra beredas valfrihet mellan avlönat yrkesarbete och vård av hem och barn. Bli ej de allmänna
utgifter, som kunna bli nödvändiga härför, till långt större gagn
än understöd åt kollektivhusen~ Dessa böra principiellt bära sig
själva nu, då deras fördelar och sociala funktion blivit prövade
och erkända. Härvidlag har utredningen lämnat värdefulla resultat. Att de emotionella faktorer, som sammanhänga med känslan
för hem och familj, knappast äro åtkomliga för statistik eller annan exakt uppskattning, är ej myndigheternas eller de sakkunnigas fel.
504