Indianerna i USA
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INDIANERNA I U.S.A.
Au födagschefen HERMAN STOLPE
»The Pilgrim Fathers landed … and fell upon
their knees. Then they fell upon the aborigines.»1
Old American Saying, 1620.
FöRSTA gången jag träffade en indian var under ett besök år
1953 i Washington. Jag bodde några mil utanför staden i det
gamla fästningsområdet Fort Washington, där en del kvarstående
byggnader uthyrts som bostäder åt tjänstemän i inrikesdepartementet. De turades om att i s. k. driving pools köra fem och fem
i sina bilar till och från staden. En medlem av gänget var tvättäkta indian, en vänligt leende sioux med egen bil, europeiska kläder
och portfölj. Det låg sannerligen en hel epok mellan honom och
Sittande Tjuren …
Andra gången jag stötte på indianer var i Grand Canyon, där
en liten trupp uppehöll sig intill ett av hotellen, ungefär som en
lappfamilj på Skansen. De sysslade med att sälja diverse mer eller
mindre äkta indianhantverk (jag råkade själv köpa bl. a. en liten
sak, som vid närmare besiktning visade sig vara »made in J apan»)
samt att på bestämda klockslag uppföra indiandanser. Jag kastade
en blick på »Örndansen» men stod inte ut med att se den till slut:
Den var utan fart och gadd, och örnarna påminde mest av allt
om gödda ankor.
På en järnvägsstation i Texas satt tre gamla indiankvinnor
på huk och sålde indianskt lergods, målade med skarpa färger.
Både kvinnorna och deras små pytsar föreföll att vara tvättäkta,
men vilket avstånd låg inte mellan dessa undanskuffade fattiglappar i stationsområdets utkant och deras fritt kringströvande
förfäder, som varit landets herrar.
L
Det har beräknats att antalet indianer i den del av Amerika,
som nu är USA, vid tiden för kontinentens upptäckt var i runt
1 Pilgrimsfäderna landade (på Amerikas jord) och föll på sina knän. Serlan överföll de urinnevånarna.
505
.j.
Herman Stolpe
tal en miljon. Hela antalet indianer i alla delar av Amerika uppgick kanske till 30 milj., vilket visar att indiankulturens huvudfästen låg i Mellan- och Sydamerika. I våra dagar finnes det i
USA (inkl. Alaska) 400-500 tusen indianer, och totalantalet indianer i Amerika torde vara 25-30 miljoner eller ungefär lika
stort som för fem hundra år sedan. Någon utrotning är det alltså
inte fråga om annat än partiellt, och i USA har indianerna bibehållit sig bättre än flertalet europeer torde ha klart för sig. Ja, indianerna i USA förökar sig nu på nytt, vilket uppenbarligen är ett
resultat av den indianvänligare politik, som myndigheterna fört
under de senaste årtiondena.
Den miljon indianer, som var herrar i Nordamerika, innan de
vita började tränga dem åt sidan, var uppdelad på omkring sexhundra stammar, som talade olika språk och dialekter. Som ett
slags gemensamt språk hade vuxit fram ett säreget teckenspråk.
Eftersom indianerna var spridda över hela Nordarnerikas yta,
levde de under mycket skiftande geografiska förhållanden, växlande från tropisk värme till arktisk kyla, från öken och prärie
till mäktigt skogslandskap. Man brukar skilja mellan slättindianer
(plain indians) och skogsindianer (forest indians). Exempel på de
förra är siouxerna, kända för sin krigsduglighet. En framstående,
ehuru inte talrik slättindianstam var shawneeindianerna. De tycks
aldrig ha räknat mer än ett par tusen själar och höll till i vad
som nu är Kentucky, Indiana och Ohio. Medlemmar av denna stam
var Tenskwatawa och hans tvillingbror Tecumseh, som alldeles i
början av 1800-talet försökte att ena alla indianstammar till motstånd mot den vita invasionen, vilket emellertid inte lyckades.
Indianstammarna låg sedan gammalt i inbördeskrig, och den krigiska tapperheten skattades högt bland de manliga dygderna. När
de vita erövrarna kom, bekämpade även de varandra. Indianerna
begick misstaget att själva dela upp sig i fiender och bundsförvanter till de stridande vita. När de vita efterhand samlade sina
krafter och riktade dessa mot indianerna, hade dessa inte någon
chans att bjuda effektivt motstånd. Deras öde var beseglat.
II.
År 1501 kom den portugisiske upptäcktsresanden Gaspar Cortereal
till Labrador. Han mottogs vänligt av indianerna men belönade
deras välvilja med att fånga ett sextiotal för att sälja dem som
506
Indianerna i U. S. A.
slavar. Hans eget fartyg sjönk med last och allt, men ett annat
skepp kom fram till Portugal med sju indianer ombord. Det slavrika landet fick namnet Labrador just därför att det föreföll att
kunna producera rikligt med slavarbetare.
Kort tid därefter kom spanjoren Ponce de Le6n till Florida. Han
blev vänligt mottagen, men då han kom tillbaka efter åtta år,
varnades han att stiga i land. Under mellantiden hade hans landsman Lucas Vasquez de Ayllon, som redan gjort sitt bästa för att
tillintetgöra Haitis befolkning genom slavtjänst i gruvorna, landstigit i nuvarande Georgia och South Carolina, där han fängslat
ett hundratal indianer. Ponce de Le6n gick trots varningen i land
och dödades.
Nästa större expedition företogs av Hernando de Soto, en av
Pizarros män, som protesterat mot mordet på incakungen Atahualpa men som nu, när han begav sig in i Arkansas, for fram
med terror mot indianerna. De Soto dog under expeditionen 1542.
Francisco de Coronados berömda expedition åren 1540-42 fram
till Grand Canyon i Colorado är inte förknippad med övergrepp mot indianerna. Han lärde känna puebloindianernas samhällen, begav sig långt in i Texas och genomkorsade Kansas på
jakt efter guld, som han trodde skulle finnas i Quivira, där kvällsvinden enligt rykten bland indianerna åstadkom »ljuvlig musik
av guldklockor», när den svepte genom träden. Quivira visade sig
vara wiehita-stammens huvudort, men det fanns inte några guldklockor i träden, varför Coronado fick återvända tomhänt till
Mexiko. Ehuru Coronado inte tycks ha besvarat indianernas gåvor
med gengåvor av något värde, åtnjöt han relativt gott anseende
bland indianerna, som passade på att lägga sig till med några
av hans hästar, varigenom en häststam på nytt växte upp i USA.
I spetsen bland de engelska erövrarna står sir Richard Grenville,
mest känd som kapten på Revenge som höll en hel spansk flotta
stången. Han anlände 1585 med sju skepp till Virginia och mottogs
med välvilja av indianerna. När en indian stal en mindre silversak,
ville Grenville statuera ett exempel och brände ner en indianby
till grunden i det land, som enligt en samtida skildring representerade »den första skapelsens jungfruliga renhet och rikedom» och
vars folk utmärktes av »primitiv oskuld i liv och seder».
Den egentliga kolonisationen av Virginia började 1607, då den
fantastiske äventyraren John Smith anlände och grundlade Jamestown. Smith, vars liv en gång räddades genom ingripande av en
ung hövdingdotter (sedermera gift lady Rebecca Rolfe), åtnjöt på
507
Herman Stolpe
grund av sin djärvhet och sin ingående kännedom om indianerna
gott anseende bland dessa, men bland kolonisatörerna fanns det
gott om samvetslösa sällar, som genom sina illdåd totalt undergrävde de vitas anseende bland indianerna. I den oförsonliga kampen drog i tidens längd indianerna det kortaste strået – deras byar
förintades i eld och blod. De kringboende indianstammarna hade
bildat ett förbund, som helt slogs i spillror. När hövdingen Opechancanough, som tagits till fånga, låg döende, bad han att hans
ögonlock skulle dras upp, så att han fick se den engelske guvernören. Hans sista ord lär ha varit: »Om ödet låtit mig ta hövdingen
över engelsmännen tillfånga, skulle jag inte ha låtit honom lida i
folkets åsyn.»
När Mayflower 1620 anlände till Massachusetts, hade den infödda befolkningen på kusten från Penobscot till Narragansett Bay
helt dött ut på grund av epidemiska sjukdomar. De nya invandrarna, de s. k. pilgrimsfäderna, ingick ett fördrag med indianerna,
där indianhövdingen Massaoit uttryckte sig så: »Engelsmännen
må ta landet, ty det finns ingen kvar att ha det omhand. Den
stora anden har utplånat dess folk från jordens yta.» När de vita
efterhand ville vidga kolonisationen mot väster, råkade de i konflikt med indianerna. Samtidigt trängde holländska kolonisatörer
österut från Hudsonfloden. Engelsmän och holländare såg visserligen på varandra med misstroende, men de enades i sin strid mot
indianerna, bland vilka en stor massaker ordnades 1637.
Holländarna förde inte bara krig mot indianerna, de erövrade
mark även på fredlig väg och torde ha varit de första som köpte
mark. För ön Manhattan betalade de 17 dollars! Därefter blev
landköp allt vanligare, och det har beräknats att kolonierna och
USA fram till 1826 betalade i genomsnitt litet över 3 cent per
acre.
De franska invandrarnas huvudintresse var länge att driva handel, inte att skaffa sig mark. Då framgångsrik handel förutsätter
välvillig inställning från bägge hållen, var fransmännen måna
om att uppehålla goda förbindelser med indianerna. De lärde sig
deras språk och seder och många av de främsta skogsströvarna,
som genomkorsade landet från norr till söder, var fransmän. I
enlighet med fransk kolonisationstaktik i olika delar av världen,
hade de inte heller här någonting emot att genom äktenskap med
indianer blanda blod med urinnevånarna. Efterhand uppstod emellertid svår rivalitet mellan fransmän och engelsmän och i denna
maktkamp drogs indianerna in. Engelsmännen lyckades till sig
508
Indianerna i U. S. A.
knyta det s. k. irokesförbundet, vilket väsentligt bidrog till att
fransmännen kom att lida nederlag.
År 1754 dekreterade brittiska regeringen, att indianstammarna
vore att betrakta som oberoende nationer, som stod under brittiska
regeringens skydd. Enskilda personer och sammanslutningar hade
inte rätt att med våld eller genom köp förvärva jord från indianerna. Denna politik mötte mycket motstånd bland kolonisatörerna
i Amerika, framförallt i gränsområdena, där man ville fortsätta
marschen mot väster. Då det visade sig, att engelska regeringen
satte makt bakom orden för att skapa respekt för sin politik, växte
oppositionen ytterligare, och det kan med viss rätt hävdas, att
England förlorade kriget mot kolonierna, därför att det förfäktade
en linje i indianpolitiken, som inte vann anklang bland de landhungriga invandrarna och deras ättlingar, som inte ansåg att
engelska regeringen på »obehörigt» sätt skulle lägga sig i amerikanska angelägenheter.
Grundprincipen i den engelska politiken var utan tvivel riktig
och den präglades av en välmotiverad respekt för Amerikas urinnevånare. När USA väl bildats, intog den amerikanska regeringen samma ståndpunkt som den engelska i indianfrågan av den
enkla anledningen att ingen civiliserad stat kan tolerera att inom
dess gränser medborgarna med våld skaffar sig egendom eller på
egen hand går till attack mot grannfolk, med vilka man uppehåller
vänskapliga förbindelser.
III.
Indiankulturen har avsatt sina främsta resultat utanför USA:s
gränser, men även de nordamerikanska stammarna hade utvecklat
livs- och samhällsformer, som väl förtjänar ägnas intresse.
Den mest betydande indiangruppen norr om Rio Grande var
ända från Columbus dagar fram till 1800-talet irokeserna, som vid
mitten av 1500-talet bildade ett förbund av fem, till sist sex stammar (mohawk-, seneca-, oneida-, cayuga-, onondaga- och tuscarorastammarna). Under två århundraden var detta förbund i framgångsrik verksamhet.
Som förbundets upphovsman betecknas Deganawida, tydligen en
märklig man med verkliga statsmannaegenskaper. Han utarbetade
grunderna för förbundet och begav sig till var och en av de fem
stammarna för att vinna deras anslutning. Han lyckades med fyra
509
Herman Stolpe
men inte med onondagastammen. Då de övriga gjort sin anslutning
beroende av onondagas, gällde det att finna en väg att vinna
dem. Det skedde genom att onondaga fick förtroendet att vara
Eldbevarare, dvs. inneha ordförandeposten i förbundets högsta råd.
I förbundsstadgan hette det: »Jag, Deganawida, och hövdingarna
i de förbundna stammarna, gräver upp den högsta granen med
rötterna och i den håla, som därvid uppstår, kastar vi alla krigsvapen. Ner i jordens inre, djupt ner i de underjordiska vattenströmmarna, som beger sig till okända nejder, kastar vi alla stridsvapen. Vi begraver dem, så att de blir osynliga, och vi planterar
så trädet på nytt. På så vis skall den Stora freden grundläggas.»
På annat ställe angavs förbundets syfte vara att åstadkomma
»fred, välstånd, makt och jämlikhet för alla». Förbundets huvudsyfte var alltså att utgöra ett fredsförbund av universell natur,
och det stod öppet för anslutning från andra personer än sådana
som tillhörde de stammar, som direkt anslutit sig.
Inom de fem stammarnas förbund utsågs 49 hövdingar. En hövding nominerades av stammens mödrar bland medlemmar av hövdingssläkter. Valet skulle konfirmeras av stammens manliga och
kvinnliga medlemmar samt av hövdingarnas råd. På liknande sätt
utsågs ett kvinnornas råd, som även var representerat i förbundsrådet. Detta råd hade även möjlighet att utse dugande personer,
som ej tillhörde hövdingssläkter, till hövdingar.
De vitas inträngande i Amerika slog sönder irokesernas samhälls- och förbundssystem. Irokeserna drogs in i striderna mellan
de vita och valde att liera sig med holländarna, som försåg dem
med eldvapen. Härigenom ökades till en början deras makt; när
den stod på toppen, behärskade irokesförbundet halva området öster
om Mississippi. På så vis blev förbundet, som var planlagt som
ett fredsförbund, en betydelsefull faktor i kampen mellan de vita,
ända tills spetsen kom att riktas mot irokeserna själva, varigenom
deras öde var beseglat.
Den största irokesstammen, som dock aldrig anslöt sig till förbundet, var cherokee-indianerna. I kriget mellan kolonierna och
England tog cherokeerna parti för engelsmännen, beroende på att
engelska staten som nämnts sökt gå tillrätta med gränskolonisatörernas privata erövringar av indianernas jord. De lade inte ner
vapnen förrän 1794, då de slöt fördrag med USA:s regering. De
fick sig tillförsäkrade ett område av 7 milj. acres i Georgias, North
Carolirras och Tennessees bergstrakter. Efter några år upptäcktes
guldfyndigheter i cherokeernas land, och Georgias parlament be- 510
Indianerna i U. S. A.
slöt omedelbart att konfiskera all cherokeernas jord inom statens
gränser. Denna jord utlottades bland de vita. Indianerna vände sig
genom sin hövding till USA:s president – förgäves. De vädjade
till högsta domstolen, som nekade att befatta sig med ärendet.
Några år senare förklarade emellertid domstolen, att cherokeerna
förfogade över sitt eget land, där Georgias lagar inte gällde. President Jackson, som själv varit en framstående indianbekämpare
i gränsområdena, förklarade cyniskt: »Högsta domstolen har fattat
sitt beslut, den må nu söka genomdriva det.»
På regeringens initiativ ordnades ett möte, besökt av 400 indianer (stammen omfattade 17 000 personer), där det »beslöts» att
sälja cherokeernas jord för 4,5 milj. dollars, som skulle deponeras
i Washington. Efter ytterligare ett par år sändes trupper, som
fördrev cherokeerna från deras land. 4 000 indianer avled under
denna »tårarnas färd». President Van Buren förklarade 1838 i kongressen att åtgärderna mot cherokeerna haft »det lyckligaste resultat … De har emigrerat utan märkbart motstånd.» Kostnaderna
för fördrivningen drogs av på det belopp, som fonderats för indianernas räkning i Washington!
Samma öde som cherokeerna genomgick stam efter stam. Bland
de stammar, som skulle tvångsöverföras till indianterritoriet i
Oklahoma, var även seminolerna i Florida. Mot dem fördes ett
sjuårskrig 1835-42, vilket kostade USA 1500 döda och 20 milj.
dollar i utgifter. Seminolerna besegrades emellertid inte och de
bor alltjämt kvar i Florida.
Fram till1849 handhades indianernas angelägenheter av USA:s
krigsdepartement. Dess ledande princip i indianpolitiken var att
tillintetgöra stamorganisationen. År 1849 överflyttades byrån för
indianfrågor till inrikesdepartementet, vilket emellertid inte innebar någon förändring i den förda politiken. Den kom att fullföljas
med ännu större konsekvens och hänsynslöshet än tidigare. Härtill
bidrog bl. a. att många indianstammar under amerikanska inbördeskriget tog parti för sydstaterna, vilket gav kongressen anledning att ogiltigförklara de avtal som träffats. stammarna berövades en stor del av den jord de fått sig tilldelad i Oklahoma och
nya stammar överfördes till de återstående områdena. De fick här
jordlotter för enskild brukning, ett system som var helt främmande
för indianerna, vana vid att betrakta jorden som gemensam egendom på samma sätt som luft och vatten. Steg för steg trängdes
indianerna åt sidan även inom sitt eget territorium. Allt större
delar av deras land övergick i de vitas ägo, deras självstyrelse
511
– \.~·
Herman Stolpe
inskränktes, de av stammarna pålagda skatterna förbjöds, deras
stamfonder överfördes till Washington osv. Trots allt lyckades
flera stammar, bl. a. cherokeerna, hålla sig vid liv och bevara åtskilligt av sina gamla traditioner och livsformer.
När Kalifornien 1845 införlivades med USA fanns där 110-
130 000 indianer. De hade sedan 1769 stått under spansk överhöghet,
och katolska missioner hade sökt vinna dem för kristendomen och
lära dem åkerbruk och hantverk. Deras antal hade under det
spanska väldets tid minskats till inemot hälften. Nu ägde sammansmältningen rum i ännu raskare tempo: 1880 var antalet nere
i 20 000.
USA slöt ett avtal 1851 med 119 stammar, varigenom de tillförsäkrades »evig äganderätt» till 7,5 milj. acres jord, men det dröjde
inte länge, förrän all deras jord genom regeringens försorg sålts
till vita.
Genom det s. k. Louisiana-köpet 1803, varigenom Napoleon för
en spottstyver sålde det väldiga området mellan Mexikanska golfen
och de stora sjöarna i norr, fick USA anledning att ta itu även
med slättindianerna. Här upprepades samma historia som på andra
håll: indianstammarna hetsades mot varandra, det ingicks avtal,
som konsekvent bröts av USA. Genom utrotning av buffelhjordarna berövades indianerna ett viktigt försörjningsmedeL Indianerna fördes samman i tvångsläger (reservations), deras religiösa
seder förbjöds och deras barn togs omhand för uppfostran i internatskolor.
Det sista indiankriget utkämpades 1892. Så småningom kom amerikanerna underfund med att indianerna inte längre utgjorde nå-
got hot mot de vita och att det följaktligen inte fanns anledning
att genom tvångsåtgärder hålla dem nere. President Theodore
Roosevelt gjorde ett besök hos hopi-indianerna och blev mycket
intresserad av deras seder och bruk. Under det första världskriget,
då indianerna ännu inte fått medborgerliga rättigheter, anmälde
de sig i tusental till militärtjänst, vilket gjorde ett gott intryck
på allmänheten och myndigheterna. I Mellan- och Syrlamerika
började man föra en liberalare infödingspolitik. Särskilt från
Mexiko kom många bevis för indianernas konstnärliga begåvning
inom musik, dans, konst och hantverk, och man började inse i
USA att även indianerna i Nordamerika representerade en folklig
kultur, som det fanns anledning att visa välvilligt intresse.
512
– _, f:___…._..____~ _ _:_.______…..:._________.________
Indianerna i U. S. A.
IV.
År 1933 betecknar en vändpunkt i USA:s indianpolitik. Då blev
Franklin Roosevelt president och John Collier blev chef för inrikesdepartementets indianbyrå, på vilken post han kvarstod till
1945.
När Collier åtog sig uppdraget att vara Indian Commissioner,
var han mycket väl rustad för uppdraget. Efter en meriterande
akademisk bana såsom sociolog och psykolog hade han beslutat
sig för att i första hand ägna sig åt indianernas problem. Under
sina studier av indianernas historia, liv och kultur hade han fått
den största beundran för indiankulturen, och han var djupt indignerad över det sätt, på vilket indianpolitiken skötts i USA.
År 1947 utgav han ett stort arbete om Amerikas indianer\ vilket
är huvudkällan för denna artikel.
Huvudprinciperna i USA:s indianpolitik blev nu följande: Indiansamhället skall ges tillfälle till organisk utveckling och det
skall erhålla självstyrelse i lämpliga former. Jordägande och jordbruk måste ordnas i enlighet med varje indiangrupps önskningar.
Indianerna skall självfallet erhålla fulla demokratiska fri- och rättigheter. Åtgärder skall vidtagas för att främja framväxten av
självhjälpsorganisationer, ordna kredit på skäliga villkor, sörja
för goda utbildningsmöjligheter etc. År 1934 antog kongressen en
lag, varigenom dessa principer blev officiellt sanktionerade.
Resultaten av de åtgärder, som vidtagits i enlighet med det allmänna programmet, är mycket uppmuntrande. De beviljade krediterna har praktiskt taget inte medfört några förluster och de
har möjliggjort en välbehövlig upprustning inom indianernas produktiva verksamhet. Boskapsskötseln, som i regel drivs i kooperativa former, har under en tioårsperiod ökat mer än 100 procent
ifråga om djurens antal, och avkastningen har mer än 20-dubblats.
Många indianstammar, som bevarat sin ursprungliga form, har
förstått att anpassa sig efter en modern tids krav utan att tillintetgöra det värdefulla i de äldre organisationsformerna. I mer iin
ett hundratal fall har den gamla stamorganisationen åter uppstått.
Under det andra världskriget anmälde sig frivilligt 25 000 unga
indianer till krigstjänst, vilket torde vara den högsta procent frivilliga någon folkgrupp i USA kan redovisa. Indianernas dödstal
har minskats till hälften under en tioårsperiod. Ett särskilt vackert
1
.John Collier, Indians of the Americas, New York 1947. Mentor Book Edition,
2 tryckningen, 1951.
513
\ ..’l oJ.
————~~ -~ · –
Herman Stolpe
exempel på uppblomstring redovisar navajo-indianerna. Då de 1863
fördrevs till östra New Mexico, var de cirka 12 000 i antal, nu är
de 55 000 och folkökningen är mer än 2 procent per år.
v.
Då man betänker, under vilket fruktansvärt tryck de nordamerikanska indianerna levat i århundraden, måste man fyllas av beundran över den livs- och motståndskraft de lagt i dagen. Samtidigt måste skarp kritik riktas mot de vita i USA, som gjort sig
skyldiga till så upprörande övergrepp mot landets urinnevånare.
Det länder emellertid amerikanerna till heder, att de inte stuckit
under stol med sina försyndelser utan rent av själva lagt fram
de mest ingående skildringarna av sina övergrepp och efterhand
accepterat en politik, som torde göra det möjligt att bygga upp en
del av det myckna som raserats. Utan att hänge sig åt någon
indianromantik vill man gärna hoppas, att det skall vara möjligt
för amerikanerna att inom ramen för en modern demokrati skapa
hyggliga livsbetingelser åt ättlingarna av Amerikas ursprungliga
bebyggare, som under sin långa historia och inte minst i kampen
mot de vita givit så många imponerande prov på uthållighet,
kampvilja, självtillit och stolthet.
514
Au födagschefen HERMAN STOLPE
»The Pilgrim Fathers landed … and fell upon
their knees. Then they fell upon the aborigines.»1
Old American Saying, 1620.
FöRSTA gången jag träffade en indian var under ett besök år
1953 i Washington. Jag bodde några mil utanför staden i det
gamla fästningsområdet Fort Washington, där en del kvarstående
byggnader uthyrts som bostäder åt tjänstemän i inrikesdepartementet. De turades om att i s. k. driving pools köra fem och fem
i sina bilar till och från staden. En medlem av gänget var tvättäkta indian, en vänligt leende sioux med egen bil, europeiska kläder
och portfölj. Det låg sannerligen en hel epok mellan honom och
Sittande Tjuren …
Andra gången jag stötte på indianer var i Grand Canyon, där
en liten trupp uppehöll sig intill ett av hotellen, ungefär som en
lappfamilj på Skansen. De sysslade med att sälja diverse mer eller
mindre äkta indianhantverk (jag råkade själv köpa bl. a. en liten
sak, som vid närmare besiktning visade sig vara »made in J apan»)
samt att på bestämda klockslag uppföra indiandanser. Jag kastade
en blick på »Örndansen» men stod inte ut med att se den till slut:
Den var utan fart och gadd, och örnarna påminde mest av allt
om gödda ankor.
På en järnvägsstation i Texas satt tre gamla indiankvinnor
på huk och sålde indianskt lergods, målade med skarpa färger.
Både kvinnorna och deras små pytsar föreföll att vara tvättäkta,
men vilket avstånd låg inte mellan dessa undanskuffade fattiglappar i stationsområdets utkant och deras fritt kringströvande
förfäder, som varit landets herrar.
L
Det har beräknats att antalet indianer i den del av Amerika,
som nu är USA, vid tiden för kontinentens upptäckt var i runt
1 Pilgrimsfäderna landade (på Amerikas jord) och föll på sina knän. Serlan överföll de urinnevånarna.
505
.j.
Herman Stolpe
tal en miljon. Hela antalet indianer i alla delar av Amerika uppgick kanske till 30 milj., vilket visar att indiankulturens huvudfästen låg i Mellan- och Sydamerika. I våra dagar finnes det i
USA (inkl. Alaska) 400-500 tusen indianer, och totalantalet indianer i Amerika torde vara 25-30 miljoner eller ungefär lika
stort som för fem hundra år sedan. Någon utrotning är det alltså
inte fråga om annat än partiellt, och i USA har indianerna bibehållit sig bättre än flertalet europeer torde ha klart för sig. Ja, indianerna i USA förökar sig nu på nytt, vilket uppenbarligen är ett
resultat av den indianvänligare politik, som myndigheterna fört
under de senaste årtiondena.
Den miljon indianer, som var herrar i Nordamerika, innan de
vita började tränga dem åt sidan, var uppdelad på omkring sexhundra stammar, som talade olika språk och dialekter. Som ett
slags gemensamt språk hade vuxit fram ett säreget teckenspråk.
Eftersom indianerna var spridda över hela Nordarnerikas yta,
levde de under mycket skiftande geografiska förhållanden, växlande från tropisk värme till arktisk kyla, från öken och prärie
till mäktigt skogslandskap. Man brukar skilja mellan slättindianer
(plain indians) och skogsindianer (forest indians). Exempel på de
förra är siouxerna, kända för sin krigsduglighet. En framstående,
ehuru inte talrik slättindianstam var shawneeindianerna. De tycks
aldrig ha räknat mer än ett par tusen själar och höll till i vad
som nu är Kentucky, Indiana och Ohio. Medlemmar av denna stam
var Tenskwatawa och hans tvillingbror Tecumseh, som alldeles i
början av 1800-talet försökte att ena alla indianstammar till motstånd mot den vita invasionen, vilket emellertid inte lyckades.
Indianstammarna låg sedan gammalt i inbördeskrig, och den krigiska tapperheten skattades högt bland de manliga dygderna. När
de vita erövrarna kom, bekämpade även de varandra. Indianerna
begick misstaget att själva dela upp sig i fiender och bundsförvanter till de stridande vita. När de vita efterhand samlade sina
krafter och riktade dessa mot indianerna, hade dessa inte någon
chans att bjuda effektivt motstånd. Deras öde var beseglat.
II.
År 1501 kom den portugisiske upptäcktsresanden Gaspar Cortereal
till Labrador. Han mottogs vänligt av indianerna men belönade
deras välvilja med att fånga ett sextiotal för att sälja dem som
506
Indianerna i U. S. A.
slavar. Hans eget fartyg sjönk med last och allt, men ett annat
skepp kom fram till Portugal med sju indianer ombord. Det slavrika landet fick namnet Labrador just därför att det föreföll att
kunna producera rikligt med slavarbetare.
Kort tid därefter kom spanjoren Ponce de Le6n till Florida. Han
blev vänligt mottagen, men då han kom tillbaka efter åtta år,
varnades han att stiga i land. Under mellantiden hade hans landsman Lucas Vasquez de Ayllon, som redan gjort sitt bästa för att
tillintetgöra Haitis befolkning genom slavtjänst i gruvorna, landstigit i nuvarande Georgia och South Carolina, där han fängslat
ett hundratal indianer. Ponce de Le6n gick trots varningen i land
och dödades.
Nästa större expedition företogs av Hernando de Soto, en av
Pizarros män, som protesterat mot mordet på incakungen Atahualpa men som nu, när han begav sig in i Arkansas, for fram
med terror mot indianerna. De Soto dog under expeditionen 1542.
Francisco de Coronados berömda expedition åren 1540-42 fram
till Grand Canyon i Colorado är inte förknippad med övergrepp mot indianerna. Han lärde känna puebloindianernas samhällen, begav sig långt in i Texas och genomkorsade Kansas på
jakt efter guld, som han trodde skulle finnas i Quivira, där kvällsvinden enligt rykten bland indianerna åstadkom »ljuvlig musik
av guldklockor», när den svepte genom träden. Quivira visade sig
vara wiehita-stammens huvudort, men det fanns inte några guldklockor i träden, varför Coronado fick återvända tomhänt till
Mexiko. Ehuru Coronado inte tycks ha besvarat indianernas gåvor
med gengåvor av något värde, åtnjöt han relativt gott anseende
bland indianerna, som passade på att lägga sig till med några
av hans hästar, varigenom en häststam på nytt växte upp i USA.
I spetsen bland de engelska erövrarna står sir Richard Grenville,
mest känd som kapten på Revenge som höll en hel spansk flotta
stången. Han anlände 1585 med sju skepp till Virginia och mottogs
med välvilja av indianerna. När en indian stal en mindre silversak,
ville Grenville statuera ett exempel och brände ner en indianby
till grunden i det land, som enligt en samtida skildring representerade »den första skapelsens jungfruliga renhet och rikedom» och
vars folk utmärktes av »primitiv oskuld i liv och seder».
Den egentliga kolonisationen av Virginia började 1607, då den
fantastiske äventyraren John Smith anlände och grundlade Jamestown. Smith, vars liv en gång räddades genom ingripande av en
ung hövdingdotter (sedermera gift lady Rebecca Rolfe), åtnjöt på
507
Herman Stolpe
grund av sin djärvhet och sin ingående kännedom om indianerna
gott anseende bland dessa, men bland kolonisatörerna fanns det
gott om samvetslösa sällar, som genom sina illdåd totalt undergrävde de vitas anseende bland indianerna. I den oförsonliga kampen drog i tidens längd indianerna det kortaste strået – deras byar
förintades i eld och blod. De kringboende indianstammarna hade
bildat ett förbund, som helt slogs i spillror. När hövdingen Opechancanough, som tagits till fånga, låg döende, bad han att hans
ögonlock skulle dras upp, så att han fick se den engelske guvernören. Hans sista ord lär ha varit: »Om ödet låtit mig ta hövdingen
över engelsmännen tillfånga, skulle jag inte ha låtit honom lida i
folkets åsyn.»
När Mayflower 1620 anlände till Massachusetts, hade den infödda befolkningen på kusten från Penobscot till Narragansett Bay
helt dött ut på grund av epidemiska sjukdomar. De nya invandrarna, de s. k. pilgrimsfäderna, ingick ett fördrag med indianerna,
där indianhövdingen Massaoit uttryckte sig så: »Engelsmännen
må ta landet, ty det finns ingen kvar att ha det omhand. Den
stora anden har utplånat dess folk från jordens yta.» När de vita
efterhand ville vidga kolonisationen mot väster, råkade de i konflikt med indianerna. Samtidigt trängde holländska kolonisatörer
österut från Hudsonfloden. Engelsmän och holländare såg visserligen på varandra med misstroende, men de enades i sin strid mot
indianerna, bland vilka en stor massaker ordnades 1637.
Holländarna förde inte bara krig mot indianerna, de erövrade
mark även på fredlig väg och torde ha varit de första som köpte
mark. För ön Manhattan betalade de 17 dollars! Därefter blev
landköp allt vanligare, och det har beräknats att kolonierna och
USA fram till 1826 betalade i genomsnitt litet över 3 cent per
acre.
De franska invandrarnas huvudintresse var länge att driva handel, inte att skaffa sig mark. Då framgångsrik handel förutsätter
välvillig inställning från bägge hållen, var fransmännen måna
om att uppehålla goda förbindelser med indianerna. De lärde sig
deras språk och seder och många av de främsta skogsströvarna,
som genomkorsade landet från norr till söder, var fransmän. I
enlighet med fransk kolonisationstaktik i olika delar av världen,
hade de inte heller här någonting emot att genom äktenskap med
indianer blanda blod med urinnevånarna. Efterhand uppstod emellertid svår rivalitet mellan fransmän och engelsmän och i denna
maktkamp drogs indianerna in. Engelsmännen lyckades till sig
508
Indianerna i U. S. A.
knyta det s. k. irokesförbundet, vilket väsentligt bidrog till att
fransmännen kom att lida nederlag.
År 1754 dekreterade brittiska regeringen, att indianstammarna
vore att betrakta som oberoende nationer, som stod under brittiska
regeringens skydd. Enskilda personer och sammanslutningar hade
inte rätt att med våld eller genom köp förvärva jord från indianerna. Denna politik mötte mycket motstånd bland kolonisatörerna
i Amerika, framförallt i gränsområdena, där man ville fortsätta
marschen mot väster. Då det visade sig, att engelska regeringen
satte makt bakom orden för att skapa respekt för sin politik, växte
oppositionen ytterligare, och det kan med viss rätt hävdas, att
England förlorade kriget mot kolonierna, därför att det förfäktade
en linje i indianpolitiken, som inte vann anklang bland de landhungriga invandrarna och deras ättlingar, som inte ansåg att
engelska regeringen på »obehörigt» sätt skulle lägga sig i amerikanska angelägenheter.
Grundprincipen i den engelska politiken var utan tvivel riktig
och den präglades av en välmotiverad respekt för Amerikas urinnevånare. När USA väl bildats, intog den amerikanska regeringen samma ståndpunkt som den engelska i indianfrågan av den
enkla anledningen att ingen civiliserad stat kan tolerera att inom
dess gränser medborgarna med våld skaffar sig egendom eller på
egen hand går till attack mot grannfolk, med vilka man uppehåller
vänskapliga förbindelser.
III.
Indiankulturen har avsatt sina främsta resultat utanför USA:s
gränser, men även de nordamerikanska stammarna hade utvecklat
livs- och samhällsformer, som väl förtjänar ägnas intresse.
Den mest betydande indiangruppen norr om Rio Grande var
ända från Columbus dagar fram till 1800-talet irokeserna, som vid
mitten av 1500-talet bildade ett förbund av fem, till sist sex stammar (mohawk-, seneca-, oneida-, cayuga-, onondaga- och tuscarorastammarna). Under två århundraden var detta förbund i framgångsrik verksamhet.
Som förbundets upphovsman betecknas Deganawida, tydligen en
märklig man med verkliga statsmannaegenskaper. Han utarbetade
grunderna för förbundet och begav sig till var och en av de fem
stammarna för att vinna deras anslutning. Han lyckades med fyra
509
Herman Stolpe
men inte med onondagastammen. Då de övriga gjort sin anslutning
beroende av onondagas, gällde det att finna en väg att vinna
dem. Det skedde genom att onondaga fick förtroendet att vara
Eldbevarare, dvs. inneha ordförandeposten i förbundets högsta råd.
I förbundsstadgan hette det: »Jag, Deganawida, och hövdingarna
i de förbundna stammarna, gräver upp den högsta granen med
rötterna och i den håla, som därvid uppstår, kastar vi alla krigsvapen. Ner i jordens inre, djupt ner i de underjordiska vattenströmmarna, som beger sig till okända nejder, kastar vi alla stridsvapen. Vi begraver dem, så att de blir osynliga, och vi planterar
så trädet på nytt. På så vis skall den Stora freden grundläggas.»
På annat ställe angavs förbundets syfte vara att åstadkomma
»fred, välstånd, makt och jämlikhet för alla». Förbundets huvudsyfte var alltså att utgöra ett fredsförbund av universell natur,
och det stod öppet för anslutning från andra personer än sådana
som tillhörde de stammar, som direkt anslutit sig.
Inom de fem stammarnas förbund utsågs 49 hövdingar. En hövding nominerades av stammens mödrar bland medlemmar av hövdingssläkter. Valet skulle konfirmeras av stammens manliga och
kvinnliga medlemmar samt av hövdingarnas råd. På liknande sätt
utsågs ett kvinnornas råd, som även var representerat i förbundsrådet. Detta råd hade även möjlighet att utse dugande personer,
som ej tillhörde hövdingssläkter, till hövdingar.
De vitas inträngande i Amerika slog sönder irokesernas samhälls- och förbundssystem. Irokeserna drogs in i striderna mellan
de vita och valde att liera sig med holländarna, som försåg dem
med eldvapen. Härigenom ökades till en början deras makt; när
den stod på toppen, behärskade irokesförbundet halva området öster
om Mississippi. På så vis blev förbundet, som var planlagt som
ett fredsförbund, en betydelsefull faktor i kampen mellan de vita,
ända tills spetsen kom att riktas mot irokeserna själva, varigenom
deras öde var beseglat.
Den största irokesstammen, som dock aldrig anslöt sig till förbundet, var cherokee-indianerna. I kriget mellan kolonierna och
England tog cherokeerna parti för engelsmännen, beroende på att
engelska staten som nämnts sökt gå tillrätta med gränskolonisatörernas privata erövringar av indianernas jord. De lade inte ner
vapnen förrän 1794, då de slöt fördrag med USA:s regering. De
fick sig tillförsäkrade ett område av 7 milj. acres i Georgias, North
Carolirras och Tennessees bergstrakter. Efter några år upptäcktes
guldfyndigheter i cherokeernas land, och Georgias parlament be- 510
Indianerna i U. S. A.
slöt omedelbart att konfiskera all cherokeernas jord inom statens
gränser. Denna jord utlottades bland de vita. Indianerna vände sig
genom sin hövding till USA:s president – förgäves. De vädjade
till högsta domstolen, som nekade att befatta sig med ärendet.
Några år senare förklarade emellertid domstolen, att cherokeerna
förfogade över sitt eget land, där Georgias lagar inte gällde. President Jackson, som själv varit en framstående indianbekämpare
i gränsområdena, förklarade cyniskt: »Högsta domstolen har fattat
sitt beslut, den må nu söka genomdriva det.»
På regeringens initiativ ordnades ett möte, besökt av 400 indianer (stammen omfattade 17 000 personer), där det »beslöts» att
sälja cherokeernas jord för 4,5 milj. dollars, som skulle deponeras
i Washington. Efter ytterligare ett par år sändes trupper, som
fördrev cherokeerna från deras land. 4 000 indianer avled under
denna »tårarnas färd». President Van Buren förklarade 1838 i kongressen att åtgärderna mot cherokeerna haft »det lyckligaste resultat … De har emigrerat utan märkbart motstånd.» Kostnaderna
för fördrivningen drogs av på det belopp, som fonderats för indianernas räkning i Washington!
Samma öde som cherokeerna genomgick stam efter stam. Bland
de stammar, som skulle tvångsöverföras till indianterritoriet i
Oklahoma, var även seminolerna i Florida. Mot dem fördes ett
sjuårskrig 1835-42, vilket kostade USA 1500 döda och 20 milj.
dollar i utgifter. Seminolerna besegrades emellertid inte och de
bor alltjämt kvar i Florida.
Fram till1849 handhades indianernas angelägenheter av USA:s
krigsdepartement. Dess ledande princip i indianpolitiken var att
tillintetgöra stamorganisationen. År 1849 överflyttades byrån för
indianfrågor till inrikesdepartementet, vilket emellertid inte innebar någon förändring i den förda politiken. Den kom att fullföljas
med ännu större konsekvens och hänsynslöshet än tidigare. Härtill
bidrog bl. a. att många indianstammar under amerikanska inbördeskriget tog parti för sydstaterna, vilket gav kongressen anledning att ogiltigförklara de avtal som träffats. stammarna berövades en stor del av den jord de fått sig tilldelad i Oklahoma och
nya stammar överfördes till de återstående områdena. De fick här
jordlotter för enskild brukning, ett system som var helt främmande
för indianerna, vana vid att betrakta jorden som gemensam egendom på samma sätt som luft och vatten. Steg för steg trängdes
indianerna åt sidan även inom sitt eget territorium. Allt större
delar av deras land övergick i de vitas ägo, deras självstyrelse
511
– \.~·
Herman Stolpe
inskränktes, de av stammarna pålagda skatterna förbjöds, deras
stamfonder överfördes till Washington osv. Trots allt lyckades
flera stammar, bl. a. cherokeerna, hålla sig vid liv och bevara åtskilligt av sina gamla traditioner och livsformer.
När Kalifornien 1845 införlivades med USA fanns där 110-
130 000 indianer. De hade sedan 1769 stått under spansk överhöghet,
och katolska missioner hade sökt vinna dem för kristendomen och
lära dem åkerbruk och hantverk. Deras antal hade under det
spanska väldets tid minskats till inemot hälften. Nu ägde sammansmältningen rum i ännu raskare tempo: 1880 var antalet nere
i 20 000.
USA slöt ett avtal 1851 med 119 stammar, varigenom de tillförsäkrades »evig äganderätt» till 7,5 milj. acres jord, men det dröjde
inte länge, förrän all deras jord genom regeringens försorg sålts
till vita.
Genom det s. k. Louisiana-köpet 1803, varigenom Napoleon för
en spottstyver sålde det väldiga området mellan Mexikanska golfen
och de stora sjöarna i norr, fick USA anledning att ta itu även
med slättindianerna. Här upprepades samma historia som på andra
håll: indianstammarna hetsades mot varandra, det ingicks avtal,
som konsekvent bröts av USA. Genom utrotning av buffelhjordarna berövades indianerna ett viktigt försörjningsmedeL Indianerna fördes samman i tvångsläger (reservations), deras religiösa
seder förbjöds och deras barn togs omhand för uppfostran i internatskolor.
Det sista indiankriget utkämpades 1892. Så småningom kom amerikanerna underfund med att indianerna inte längre utgjorde nå-
got hot mot de vita och att det följaktligen inte fanns anledning
att genom tvångsåtgärder hålla dem nere. President Theodore
Roosevelt gjorde ett besök hos hopi-indianerna och blev mycket
intresserad av deras seder och bruk. Under det första världskriget,
då indianerna ännu inte fått medborgerliga rättigheter, anmälde
de sig i tusental till militärtjänst, vilket gjorde ett gott intryck
på allmänheten och myndigheterna. I Mellan- och Syrlamerika
började man föra en liberalare infödingspolitik. Särskilt från
Mexiko kom många bevis för indianernas konstnärliga begåvning
inom musik, dans, konst och hantverk, och man började inse i
USA att även indianerna i Nordamerika representerade en folklig
kultur, som det fanns anledning att visa välvilligt intresse.
512
– _, f:___…._..____~ _ _:_.______…..:._________.________
Indianerna i U. S. A.
IV.
År 1933 betecknar en vändpunkt i USA:s indianpolitik. Då blev
Franklin Roosevelt president och John Collier blev chef för inrikesdepartementets indianbyrå, på vilken post han kvarstod till
1945.
När Collier åtog sig uppdraget att vara Indian Commissioner,
var han mycket väl rustad för uppdraget. Efter en meriterande
akademisk bana såsom sociolog och psykolog hade han beslutat
sig för att i första hand ägna sig åt indianernas problem. Under
sina studier av indianernas historia, liv och kultur hade han fått
den största beundran för indiankulturen, och han var djupt indignerad över det sätt, på vilket indianpolitiken skötts i USA.
År 1947 utgav han ett stort arbete om Amerikas indianer\ vilket
är huvudkällan för denna artikel.
Huvudprinciperna i USA:s indianpolitik blev nu följande: Indiansamhället skall ges tillfälle till organisk utveckling och det
skall erhålla självstyrelse i lämpliga former. Jordägande och jordbruk måste ordnas i enlighet med varje indiangrupps önskningar.
Indianerna skall självfallet erhålla fulla demokratiska fri- och rättigheter. Åtgärder skall vidtagas för att främja framväxten av
självhjälpsorganisationer, ordna kredit på skäliga villkor, sörja
för goda utbildningsmöjligheter etc. År 1934 antog kongressen en
lag, varigenom dessa principer blev officiellt sanktionerade.
Resultaten av de åtgärder, som vidtagits i enlighet med det allmänna programmet, är mycket uppmuntrande. De beviljade krediterna har praktiskt taget inte medfört några förluster och de
har möjliggjort en välbehövlig upprustning inom indianernas produktiva verksamhet. Boskapsskötseln, som i regel drivs i kooperativa former, har under en tioårsperiod ökat mer än 100 procent
ifråga om djurens antal, och avkastningen har mer än 20-dubblats.
Många indianstammar, som bevarat sin ursprungliga form, har
förstått att anpassa sig efter en modern tids krav utan att tillintetgöra det värdefulla i de äldre organisationsformerna. I mer iin
ett hundratal fall har den gamla stamorganisationen åter uppstått.
Under det andra världskriget anmälde sig frivilligt 25 000 unga
indianer till krigstjänst, vilket torde vara den högsta procent frivilliga någon folkgrupp i USA kan redovisa. Indianernas dödstal
har minskats till hälften under en tioårsperiod. Ett särskilt vackert
1
.John Collier, Indians of the Americas, New York 1947. Mentor Book Edition,
2 tryckningen, 1951.
513
\ ..’l oJ.
————~~ -~ · –
Herman Stolpe
exempel på uppblomstring redovisar navajo-indianerna. Då de 1863
fördrevs till östra New Mexico, var de cirka 12 000 i antal, nu är
de 55 000 och folkökningen är mer än 2 procent per år.
v.
Då man betänker, under vilket fruktansvärt tryck de nordamerikanska indianerna levat i århundraden, måste man fyllas av beundran över den livs- och motståndskraft de lagt i dagen. Samtidigt måste skarp kritik riktas mot de vita i USA, som gjort sig
skyldiga till så upprörande övergrepp mot landets urinnevånare.
Det länder emellertid amerikanerna till heder, att de inte stuckit
under stol med sina försyndelser utan rent av själva lagt fram
de mest ingående skildringarna av sina övergrepp och efterhand
accepterat en politik, som torde göra det möjligt att bygga upp en
del av det myckna som raserats. Utan att hänge sig åt någon
indianromantik vill man gärna hoppas, att det skall vara möjligt
för amerikanerna att inom ramen för en modern demokrati skapa
hyggliga livsbetingelser åt ättlingarna av Amerikas ursprungliga
bebyggare, som under sin långa historia och inte minst i kampen
mot de vita givit så många imponerande prov på uthållighet,
kampvilja, självtillit och stolthet.
514