Från Mir till Kolchos
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRÅN MIR TILL I(OLCHOS
Av f. d. byråchefen OSCAR ANGELUS, Lund
VARFöR kunde kommunismen komma till makten i Ryssland
och som bolsjevism förbli vid rodret, medan den i andra länder
vid ungefär samma tid, strax efter första världskriget, förgäves
försökte vinna herraväldet, såsom i Tyskland och Ungern7 Denna
fråga ställes i dag ofta, då Sovjetryssland såsom en av de segrande staterna i andra världskriget blivit en världsmakt. Den är
inte så lätt att besvara, emedan många orsaker spelar in, en av de
viktigaste av dem är tvivelsutan förefintligheten av kommunistiska grundsatser redan sedan gammalt i ryskt liv, speciellt i lantlivet.
Åkerbruket i Ryssland är sedan länge tillbaka baserat på kollektiv grund. Först var det liksom hos andra folk familjen, som
gemensamt utnyttjade marken och dess avkastning.1 Till familjen
anslöt sig främlingar; principen förblev densamma. Det är härvid utan betydelse, om familjen ännu bestod i sin ursprungliga
form, då Ryssland under det nionde århundradet uppenbarade sig
på skådeplatsen för den europeiska historien, såsom anhängarna
för den s. k. familjeteorin hävdar, eller om den redan hade upplösts och ersatts av den territoriella bysamfälligheten, som inte
grundade sig på blodsbandet, utan på det gemensamma livet på
samma ställe, såsom förfäktarna av gemenskapsteorin lär. Då
ryska furstar erövrade nytt land på den nuvarande ryska slätten,
överlämnade de en del därav till fria odlare, som återigen på kollektiv grundval förpliktade sig till bestämda tjänster för furstarna. Därvid kan man ifrågasätta, om allt avlöpte så fredligt och
till ömsesidig belåtenhet, såsom ryska historiker förr älskade att
framställa det; furstarna skall i många fall såsom de starkare ha
påtvingat odlarna sin vilja, utan att dock gå till ytterligheter.
Liksom bonden behövde land, måste fursten ha arbetskraft, därav
slutligen en kompromissberedskap på båda sidor.
1 J fr doc. Gerhard Hafströms artikel »Byn och miren» i Svensk Tidskrift, närmast föregående häfte.
515
\.~-
Oscar Angelus
I det medeltida Ryssland fortlevde agrargemenskapen, varvid
de medlemmar av kollektivet som bearbetade mer land och till
följd därav kunde bära tyngre bördor, erhöll vidsträcktare områden. Det fanns därvid inga bönder, som inte tillhörde en agrargemenskap, och om en bonde av någon orsak lämnade ett kollektiv, inträdde han, såvida han stannade på landet, genast frivilligt
i ett annat. Den statliga agrarpolitiken under fjortonde århundradet gick ut på att skydda böndernas jord: att om möjligt hindra
uppköpet av böndernas gods från de privilegierade ståndens, furstarnas, kyrkans och adelns sida och att främja förstorandet av
bysamfälligheterna genom att gynna förvärvet av privat lantegendom. Det skedde säkerligen icke av någon som helst sympati för
bönderna eller ens av socialpolitiska överväganden, utan blott och
bart efter fiskaliska kalkyleringar. Landets privilegierade klasser
var mestadels befriade från skatterna, bönderna måste i varje fall
betala, varvid bysamfälligheten i »mirens» gestalt, samtliga vuxna
manliga invånare, bar ansvaret för prompt betalning (någon åtskillnad mellan begreppen »mir» och »obstjina» har inte gjorts i
denna uppsats, då den i föreliggande fall är oviktig och bara skulle
försvåra översikten). Ytterligare ett faktum måste tagas i betraktande för förståelsen av läget. Böndernas jord (eller, som man
kallade det i Ryssland, det »svarta landet» till skillnad från det
»vita», de privilegierade klassernas land) var ej någonsin böndernas privategendom, inte heller mirens, i modern mening. Högste
egendomsherre i statsrättslig mening var tsaren, liksom det i dag
är »folket» i Ryssland, alltså alltid staten.
Medeltidens slut och nya tiden åstadkom förändringar också i
ryskt lantliv. Under femtonde århundradet tog statspolitiken i sitt
förhållande till bönderna en annan riktning. staten behövde tjänstadelns prestationer i krig och fred, och stora delar av böndernas
jord förlänades därför adeln av tsaren, så att nästan all bondejord i Centralryssland 100 år senare övergått i tjänstadelns händer. Endast i norr fanns ännu bondejord i större omfång. Bysamfälligheter bildades också på godsen. Liksom statsmakten förut
skyddat bysamfälligheternas bestånd, så beskyddades dessa nu av
godsägarna, ty det var bekvämare för dem. Godsägaren behövde
inte befatta sig med enskilda bönder, utan höll sig till det fullt
funktionerande och ansvariga kollektivet.
Rysslands historia har fört med sig, att först staten och därefter
det härskande skiktet inriktat sig på bibehållandet, skyddet och
fördjupandet av agrargemenskapens system, som följdriktigt ut- 516
Från mir till kolchos
vecklade sig till agrarkommunismen. Bär emellertid historien
huvudansvaren Säkert inte. Varken de ryska härskarna eller godsägarna har uppfunnit miren, den motsvarade och motsvarar ryssens väsens, ryssen älskar och förstår intet liv utom gemenskapen,
kollektiv tanke, känsla och tro är honom medfödda. Ryssen älskar
vidare inte sorgen och ansvaret och mår bäst, om alla sörjer med
och har samma ansvar. Om det alltså fanns en mir som det i dag
finns en regering, som bekymrar sig om allt, skulle den också ha
omsorger om regn och solsken!
Tiden till Alexander II :s bondebefrielse kan blott helt kort skisseras. Böndernas läge försämrades från år till år, från tsar till
tsar, och ständigt drabbades nya skikt av befolkningen – som
under Peter I – av de mått och bteg, som slutligen ledde till livegenskapen. Denna har också funnits i andra europeiska länder,
men ingenstans i den krassa form som i Ryssland, varför många
ryska forskare kallar den ryske bonden under adertonde århundradet med full rätt för en slav, som varken hade rätt med avseende
på sin person eller sin egendom. Det räcker med att hänvisa till
att böndernas rätt att flytta efter behag upphävdes genom tsaren
Alekseis lagkodex av år 1649, och de måste med sin egendom ansvara för godsherrens skulder, att adeln från det sjuttonde århundradet fick rätten att sälja bönder som rekryter, och från det
adertonde århundradet att gifta bort bönder och bondkvinnor efter
gottfinnande, att Katharina II tilldelade godsägarna rätten att
sända bönder efter eget bedömande till Sibirien i förvisning, och
med lagen av 1767 bestraffade med tukthus varje bonde, som hade
anfört besvär över sina godsägare. Den ryske bonden, musjiken,
hade delvis blivit ett kreatur. Det är förståeligt att många godsägare, såsom fältmarskalken greve Rumjantzev, under sådana omständigheter införde en särskild kriminal- och civilkodex för sina
bönder, som inte stod i samklang med statens lagar. Allt detta
måste man behålla i minne, om man vill förstå det moderna Ryssland, vars agrarkommunism vilar på två ryska grundvalar: mirens arbetssystem och livegenskapens livsstil. Kolchosen har inte
uppstått av en tillfälUghet på rysk jord.
Då den förberedande kommissionen för befrielsen av bönderna
började sitt arbete under Alexander II, framgick det, att de flesta
av de dåvarande ryska guvernementen var för bibehållarrdet av
agrarkollektiven och mot överlämnandet av jord som individuell
egendom till bönderna. På samma ståndpunkt stod också olika
kretsar av den ryska intellektuella eliten, likaså förkämpen för den
517
Oscar Angelus
vetenskapliga socialismen Tjernysjevski. Han och andra såg i bysamfälligheten en institution, med vars hjälp det skulle bli möjligt »att genast övergå till den framtida produktionsartens socialism utan att gå omvägen över den västliga kapitalismen». Bredvid socialrevolutionärerna och deras förlöpare, narodniki, stod särskilt slavofilerna för bibehållandet av agrargemenskapens gamla
system. Så hävdade K. Aksakov, att kollektiven var »den krets,
där den kristliga kärlekens ideal kan förverkligas», och A. Chomjakov menade, att det gemensamma ägandet av landet var »den
enda vidmakthållna civila inrättningen i den ryska historien».
Vid bondebefrielsen 1861 överlämnades jorden inte till privat
egendom, utan den förblev i mirens gemensamma ägo. Varje familjeöverhuvud erhöll visserligen en bestämd andel av jorden till
bebyggelse som förr, men skogar, floder, betesmarker etc. utnyttjades av alla gemensamt. Miren företog en ny landindelning bland
sina medlemmar, om minst 2/3 av bönderna röstade för detta. Så-
dana indelningar företogs ofta (vid höslåttema för det mesta årligen): antalet medlemmar ökades ständigt genom födelseöverskottet, medan det gamla landområdet förblev detsamma. Resultatet
blev att det inte fanns några ständiga andelar, utan dessa växlade
och blev under årens lopp allt mindre. Då man vid utdelandet av
andelen samtidigt måste ta i betraktande jordens beskaffenhet för
att inte förfördela någon familj, sönderföll till sist en bondes egendom i ett stort antal småstrimmor, ofta 100 och mer, vilka dessutom låg kringspridda, var ungefär 200 m långa och 0,70-0,80 m
breda, försvårade arbetet och begränsade de enskildas initiativ, då
ju alla måste så och skörda vid samma tillfälle.
Mot indelningen av jorden kunde bönderna inte protestera på
rättslig väg, endast i roiren själv, som alltså inte på något sätt
var en gemenskap av fria bönder eller en korporation med en juridisk persons rättigheter. Om en medlem lämnade roiren för att
t. ex. som industriarbetare flytta till staden, övergick hans a~del
till hela gemenskapen eller, ifall roiren gick med på detta, till en
ny medlem. Byggnader fick bara uppföras efter agrargemenskapens godkännande; roiren utövade för övrigt polismakt över sina
medlemmar och ägde till 1889 t. o. m. rätt att förvisa »lastbara»
medlemmar till Sibirien. Vägen dit har man under alla tider gjort
lätt för musjiken: först förvisades han av godsherren, därefter av
kamraten i roiren och i dag av dessa bådas efterföljare, staten.
»Visa mig den vrå, där den ryske bonden inte stönar», lyder det
i en gammal rysk folkvisa. Då jorden genom reformen av år 1861
518
Från mir till kolchos
icke utan gottgörelse överlämnades åt bönderna, bar miren, som
tillika hade att sörja för fördelningen av skatterna bland sina medlemmar, det kollektiva ansvaret för betalandet av landskulderna
till godsägarna, därvid inte bara inom gränserna för sin egen förmåga, utan också inom ramen för alla sina medlemmars personliga egendom.
Den 1861 nyinförda gamla ryska agrarordningen förebyggde
visserligen också uppköpet av jord som böndernas privategendom,
hävdade själv att den gynnade detta och var faktiskt en väldig
hämsko vid utvecklingen av ett verkligt fritt bondestånd. Hindren
för musjiken att förvärva jord som privategendom var i Ryssland
så stora, att 30 år efter bondebefrielsen endast 0,6 % av all andelsjord uppköpts av bönder. Dessutom förde systemet liksom tidigare
med sig att bonden allt mer utarmade och illa bearbetade jorden. Det var ingen mening med att arbeta förebildligt, då den
flitige och klvke ställdes på samma trappsteg som den late och
dumme och förblev där, erhöll lika ·mycket land, måste betala
samma avgifter och kunde förlora sitt bättre bearbetade jordstycke
vid varje ny uppdelning till en annan. Detta läge, som utgjorde
ett gott verksamhetsfält för revolutionärer, sökte ministerpresident Stolypin att ändra genom olika nyordningar; dennes mål var
att göra bonden till självständig, privat jordägare. Revolutionä-
rernas hat riktade sig följdriktigt mot honom, och han mördades
i Kiev 1911. Reformerna ökade trots detta; då kom emellertid
första världskriget och i dess följe bolsjevismen med lösenordet:
»Allt land till det arbetande folket.» Bonden trodde sig äntligen
vara vid målet för sina önskningar, att bli fri jordägare. Han blev
det också men förvisso inte länge. Kolchossystemet infördes av de
nya makthavandena, som avskaffade varje privategendom.
Den 8 november 1917 utfärdade bolsjevikerna ett dekret, genom
vilket jordägarna genast och utan varje gottgörelse avhändades
sin egendom. Den 14 februari 1919 följde den första stora agrarförordningen i avsikt att dra upp huvudlinjerna för ett slags bysamfällighet i stor stil. Det nödtvungna införandet av en ny lanthushållningskurs år 1922, den s. k. nep, förde också med sig stadfästandet av en ny agrarkodex, vilkens grundval utgjordes av
principen om den statliga markegendomen, och som ansåg att jorden utnyttjades bäst på bysamfällig art, varvid köp, försäljning,
gåvor, arv och pantsättning av jorden förbjöds, men däremot kortvarig utarrendering (upp till högst två år vid sjukdomsfall för
nyttjaren) var tillåten. Det uppstod kollektivgods, en bolsjevistisk
38- 543450 Svensk Tidskrift 1954 519
–
’ }.
Oscar Angelus
nyupplaga av de gamla bysamfälligheterna, och bredvid dessa
»kommunerna», helt på kommunistisk grundval styrda storgods,
för vilkas frivilliga upprättande staten bedrev stor propaganda.
Det var, mot senare bolsjevistisk praxis, faktiskt frivilliga inrättningar, som dock inte fann den önskade och förväntadeanklangen
hos folket. Om detta frågekomplex berättar olika västeuropeiska
resenärer, som under tjugotalet vistades i Ryssland och kunde se
mycket med egna ögon. Det är anmärkningsvärt, att vi i dag liksom för 400 år sedan är hänvisade till resebeskrivningar, om vi
vill erfara något autentiskt om Sovjetryssland och inte kunna låta
nöja oss med officiella uppgifter och data från bolsjevikernas sida.
Efter fiaskot med sina planer gick det bolsjevistiska partiet till
väga på annat sätt. Partiets femtonde kongress beslöt år 1927 på
Stalins förslag att likvidera bondens egendom i varje form och
införa kolchoserna, emedan det var omöjligt att »för längre tid
låta sovjetmakten vila på olika och motsatta grundvalar». Stalin
anförde en rad orsaker, som var bestämmande för kollektiviseringen av lanthushållningen i bolsjevistisk mening, dels av propagandistisk, dels av saklig art, t. ex. nödvändigheten att »stoppa
till alla källor, varur kapitalismen framgår, och omintetgöra möjligheten till en restaurering av kapitalismen» (Stalins samlade
verk, rysk edition, band 11). Som privategendom fick bonden behålla: ett litet stycke grönsaksland, några nyttodjur och hantverksredskap. De viktigaste arbetsredskapen, jordbruksmaskiner, tillhör
staten, andra redskap, inventariet, hjordarna, säden, kreatursfodret, framför allt jorden, tillhör kollektivet för gemensam användning.
Kolchoseringen av jordegendomarna1 var på området för förstatligandet av den privata egendomen bolsjevikernas största och
svåraste experiment, som, i likhet med alla deras åtgärder i hushållningen, endast företogs av politiska hänsyn. Reformen fullföljdes med eftertryck, men kunde endast successivt genomföras,
för att icke faran för en stor hungersnöd skulle frambesvärjas.
Den sextonde partikongressen (1929) sanktionerade en femårsplan
(1928-1932) för lanthushållningen, och som resultat fanns det år
1932 redan 211100 kolchoser mot 57 000 år 1929, varvid medelstorleken på en kolchos uppgick till 433,7 hektar mot 41,7 hektar år
1929. Det betyder att först exproprierades de självständiga bön- 1 Jfr Svensk Tidskrift 1950 s. 364 ff. (»Bakom järnridån» av Gerald Hamilton)
och 1951 s. 472 ff. (»Jordbrukseländet i Sovjetestland» av Aleksander Kaelas).
520
. f
Från mir till kolchos
dernas, de s. k. kulakis, jord och först senare tillkom den gemensamma egendomen. Att förändringen icke ägde rum utan vidare,
är förståeligt. Särskilt i Ukraina, men också i det övriga Ryssland,
fanns det otaliga bondeaktioner av större och mindre omfång, vilka
delvis stegrades till farliga uppror. Detaljer saknas i västern; men
om man betänker att bönderna företog över 500 revolter vid tsaren
Nikolai I:s tid, då lantbefolkningen återigen hade råkat i ett svårt
läge, kan man göra sig en ungefärlig bild av hur det såg ut i en
rysk by efter införandet av kolchoserna. I januari 1933 kunde Stalin offentligt fastställa, att de självständiga böndernas klass likviderats. Under loppet av den andra femårsplanen (1933-1937) avslutades kolchoseringen mer eller mindre: 93% av böndernas totala egendom med 99,2 Ofo av SSSR:s totala åkerareal tillhörde
kolchoserna.
Hand i hand med kolchoseringen gick mekaniseringen av lanthushållningen, ty utan moderna maskiner var reformen ogenomförbar, överhuvudtaget otänkbar. Det var ett medvetet vilseledande av den bolsjevistiska propagandan, då den påstod att endast omsorgen om böndernas välfärd fört fram till mekaniseringen.
Närmast importerades traktorer och andra maskiner i stort omfång, då den ryska industrin själv knappast kunde tillverka 25 %
av behovet. Småningom ökade produktionen, som i dag inte längre
är hänvisad till utländsk hjälp.
Den tredje femårsplanen (1938-1947) ställde sig uppgiften före
att inhämta och överflygla även de mest framskridna västliga ländernas produktion. Detta skulle uppnås genom samma medel som
prövades i industrin, genom utbildandet av en prestationsmässigt
högtstående arbetarskara. Det beryktade Stachanovsystemet firade
1935 sin återuppståndelse i lanthushållningen. Bestämda arbetsnormer uppställdes (t. ex. att skörda 25 000 kg sockerbetor per hektar), dessa uppnåddes och överträffades genom den s. k. socialistiska tävlingen, det betalades premier o. dyl.
Bolsjevikerna har i otaliga skrifter och artiklar uppvisat och
prisat utvecklingen av sitt lanthushåll, men det lönar sig inte att
gå in på siffrorna. För det första stämmer de sannolikt sällan, i
likhet med alla bolsjevistiska siffror, som i första hand är propaganda, för det andra har produktionen otvivelaktigt ökats, men
säkert inte till sådan grad att det kan vara tal om ett inhämtande
av de västliga ländernas försprång. Därom vittnar många fakta.
Redan den 27 maj 1939 fastställde partiets centralkommitte, att
lantbefolkningen inte höll sig till riktlinjerna för partiet, att den
521
– \..• ”j
– – – – – – – – – – – –
Oscar Angelus
jord, som överlåtits åt kolchosernas arbetare för personlig användning, var för stor och arbetsprestationen i kolchosen för liten. Det
fastställdes en ny ordning för leveransen av lantbruksprodukterna.
Medan leveransvillkoren för spannmål, grönsaker och potatis förr
var beroende av den odlade jordens storlek, sattes de från och med
då i förbindelse med skörden; medan förr mjölk, kött, skinn, hudar
och hästar måste avges efter antalet förhandenvarande djur, sattes leveransen från 1939 i förbindelse med kolchosernas totala åkerareal. Den 13 december 1940 beslöt samma centralkommitte att betala till kolchosbönderna förutom den fastställda avlöningen en
tilläggslön för arbeten, som överskred den fastsatta arbetsnormen.
Därmed infördes ackordlönen, i något beslöjad gestalt, även i lanthushållningen, liksom förr i industrin.
Det andra världskriget bragte den bolsjevistiska agrarordningen
i fullständig oordning. Ryssland, det rikaste landet på jorden i
fråga om åkerbruksareal och lanthushållningsmöjligheter, måste
för att åtminstone föda sina soldater importera jätteförråd av livsmedel från USA. Det hade visserligen förlorat Ukraina, men inte
det i lantbrukshänseende oerhört rika Sibirien. Det är därför förståeligt att partiets centralkommitte strax efter kriget, den 19
september 1946, beslöt att ägna åkerbruket den största uppmärksamhet och reorganisera dess ledning från ovan till nedan. Efter
bolsjevistisk uppfattning bär i det moderna Ryssland aldrig systemet skulden, utan alltid bara människorna i systemet. Redan 1947
återgavs enligt bolsjevistiska uppgifter till kolchoserna 4,7 miljoner hektar jord, varav 4 miljoner var i olika organisationers,
521000 i kolchosböndernas och 177 000 i andra personers händer.
Förvaltningsapparaten inskränktes med 456 000 (!) personer, därtill avskedades 182 000 människor, som överhuvud inte stått i något
förhållande till kolchoserna.
Och i dag~ Trovärdiga siffror står inte heller i dag till förfogande, men vissa fakta tala. De utpräglade agrarländerna Ungern
och Rumänien hungrar, i östtyskland, i den tyska kornboden, får
man alltjämt livsmedel bara med ransoneringskort, och därvid
mycket litet, från Estland, detta lilla, redan sedan fjorton år oavbrutet utnyttjade land, bortförs avelsdjur till Ryssland. Ännu har
man inte någonsin och ingenstans kunnat byråkratisera lantbruket, det går inte ens i SSSR, detta byråkratkapitalismens land.
Genom kolchoseringen av jordegendomarna blev enligt bolsjevistisk uppfattning »böndernas tunga, sönderslitande arbete för
evigt förvisat till det förflutna, då bonden måste slita i sitt an- 522
Från mir till kolchos
letes svett med skära, lie och slaga». Lantbruket måste bli en särform av industriarbetet med bonden som proletär, endast på så
sätt var det möjligt att faktiskt behärska bonden. Sovjetpropagandan förteg och förtiger, att utvecklingen och underlättandet av
lantbruket, så som det försiggår i hela världen – och med bättre
resultat än i Ryssland – ingenting har att göra med statssystem
och världsåskådningar, utan endast med en lång rad uppfinningar
och förbättringar på lantbruksteknikens område, till största delen
utexperimenterade och gjorda mellan de båda världskrigen av –
amerikanarna.
Med grundarrdet av kolchoserna hoppades bolsjevikerna öppna
sista dörren till sitt paradis på jorden. För den vid kollektivismen
vane ryske bonden kom då intet nytt fram. Det visade sig tvärtom
genom den personliga åskådning, som den ryske bonden fick som
soldat under andra världskriget i Västeuropa och i de till Sovjetunionen anslutna och enligt västeuropeiska livsformer organiserade länderna, att paradisets sista kammare, jämförd med Västeuropa, inte är något paradis. Det visade sig just hos den ryske
bonden att privatägandet har mindre med dogmer och mer med
mänsklig instinkt att göra, och att det väl kan lyckas bolsjevikerna
att då och då smuggla in ett litet korrektur i naturen, men att det
dock var och är dem omöjligt att ändra naturen själv eller ens
människans natur med dennas goda och dåliga egenskaper. Dessa
fakta är också grunden, varför bonden i de europeiska stater, som
står under ryskt inflytande, i så hög grad riktar sig mot bolsjevismen, den ryska formen av kommunismen. Jugoslavien är ett
betecknande exempel och kommunisten Titos avfall från Moskva
kom inte av en slump. Införandet av kolchoserna var en genial
ide från den bolsjevistiska lärans ståndpunkt, men inte från de
människors ståndpunkt, på vilka denna lära praktiskt utprovades.
523
.}
Av f. d. byråchefen OSCAR ANGELUS, Lund
VARFöR kunde kommunismen komma till makten i Ryssland
och som bolsjevism förbli vid rodret, medan den i andra länder
vid ungefär samma tid, strax efter första världskriget, förgäves
försökte vinna herraväldet, såsom i Tyskland och Ungern7 Denna
fråga ställes i dag ofta, då Sovjetryssland såsom en av de segrande staterna i andra världskriget blivit en världsmakt. Den är
inte så lätt att besvara, emedan många orsaker spelar in, en av de
viktigaste av dem är tvivelsutan förefintligheten av kommunistiska grundsatser redan sedan gammalt i ryskt liv, speciellt i lantlivet.
Åkerbruket i Ryssland är sedan länge tillbaka baserat på kollektiv grund. Först var det liksom hos andra folk familjen, som
gemensamt utnyttjade marken och dess avkastning.1 Till familjen
anslöt sig främlingar; principen förblev densamma. Det är härvid utan betydelse, om familjen ännu bestod i sin ursprungliga
form, då Ryssland under det nionde århundradet uppenbarade sig
på skådeplatsen för den europeiska historien, såsom anhängarna
för den s. k. familjeteorin hävdar, eller om den redan hade upplösts och ersatts av den territoriella bysamfälligheten, som inte
grundade sig på blodsbandet, utan på det gemensamma livet på
samma ställe, såsom förfäktarna av gemenskapsteorin lär. Då
ryska furstar erövrade nytt land på den nuvarande ryska slätten,
överlämnade de en del därav till fria odlare, som återigen på kollektiv grundval förpliktade sig till bestämda tjänster för furstarna. Därvid kan man ifrågasätta, om allt avlöpte så fredligt och
till ömsesidig belåtenhet, såsom ryska historiker förr älskade att
framställa det; furstarna skall i många fall såsom de starkare ha
påtvingat odlarna sin vilja, utan att dock gå till ytterligheter.
Liksom bonden behövde land, måste fursten ha arbetskraft, därav
slutligen en kompromissberedskap på båda sidor.
1 J fr doc. Gerhard Hafströms artikel »Byn och miren» i Svensk Tidskrift, närmast föregående häfte.
515
\.~-
Oscar Angelus
I det medeltida Ryssland fortlevde agrargemenskapen, varvid
de medlemmar av kollektivet som bearbetade mer land och till
följd därav kunde bära tyngre bördor, erhöll vidsträcktare områden. Det fanns därvid inga bönder, som inte tillhörde en agrargemenskap, och om en bonde av någon orsak lämnade ett kollektiv, inträdde han, såvida han stannade på landet, genast frivilligt
i ett annat. Den statliga agrarpolitiken under fjortonde århundradet gick ut på att skydda böndernas jord: att om möjligt hindra
uppköpet av böndernas gods från de privilegierade ståndens, furstarnas, kyrkans och adelns sida och att främja förstorandet av
bysamfälligheterna genom att gynna förvärvet av privat lantegendom. Det skedde säkerligen icke av någon som helst sympati för
bönderna eller ens av socialpolitiska överväganden, utan blott och
bart efter fiskaliska kalkyleringar. Landets privilegierade klasser
var mestadels befriade från skatterna, bönderna måste i varje fall
betala, varvid bysamfälligheten i »mirens» gestalt, samtliga vuxna
manliga invånare, bar ansvaret för prompt betalning (någon åtskillnad mellan begreppen »mir» och »obstjina» har inte gjorts i
denna uppsats, då den i föreliggande fall är oviktig och bara skulle
försvåra översikten). Ytterligare ett faktum måste tagas i betraktande för förståelsen av läget. Böndernas jord (eller, som man
kallade det i Ryssland, det »svarta landet» till skillnad från det
»vita», de privilegierade klassernas land) var ej någonsin böndernas privategendom, inte heller mirens, i modern mening. Högste
egendomsherre i statsrättslig mening var tsaren, liksom det i dag
är »folket» i Ryssland, alltså alltid staten.
Medeltidens slut och nya tiden åstadkom förändringar också i
ryskt lantliv. Under femtonde århundradet tog statspolitiken i sitt
förhållande till bönderna en annan riktning. staten behövde tjänstadelns prestationer i krig och fred, och stora delar av böndernas
jord förlänades därför adeln av tsaren, så att nästan all bondejord i Centralryssland 100 år senare övergått i tjänstadelns händer. Endast i norr fanns ännu bondejord i större omfång. Bysamfälligheter bildades också på godsen. Liksom statsmakten förut
skyddat bysamfälligheternas bestånd, så beskyddades dessa nu av
godsägarna, ty det var bekvämare för dem. Godsägaren behövde
inte befatta sig med enskilda bönder, utan höll sig till det fullt
funktionerande och ansvariga kollektivet.
Rysslands historia har fört med sig, att först staten och därefter
det härskande skiktet inriktat sig på bibehållandet, skyddet och
fördjupandet av agrargemenskapens system, som följdriktigt ut- 516
Från mir till kolchos
vecklade sig till agrarkommunismen. Bär emellertid historien
huvudansvaren Säkert inte. Varken de ryska härskarna eller godsägarna har uppfunnit miren, den motsvarade och motsvarar ryssens väsens, ryssen älskar och förstår intet liv utom gemenskapen,
kollektiv tanke, känsla och tro är honom medfödda. Ryssen älskar
vidare inte sorgen och ansvaret och mår bäst, om alla sörjer med
och har samma ansvar. Om det alltså fanns en mir som det i dag
finns en regering, som bekymrar sig om allt, skulle den också ha
omsorger om regn och solsken!
Tiden till Alexander II :s bondebefrielse kan blott helt kort skisseras. Böndernas läge försämrades från år till år, från tsar till
tsar, och ständigt drabbades nya skikt av befolkningen – som
under Peter I – av de mått och bteg, som slutligen ledde till livegenskapen. Denna har också funnits i andra europeiska länder,
men ingenstans i den krassa form som i Ryssland, varför många
ryska forskare kallar den ryske bonden under adertonde århundradet med full rätt för en slav, som varken hade rätt med avseende
på sin person eller sin egendom. Det räcker med att hänvisa till
att böndernas rätt att flytta efter behag upphävdes genom tsaren
Alekseis lagkodex av år 1649, och de måste med sin egendom ansvara för godsherrens skulder, att adeln från det sjuttonde århundradet fick rätten att sälja bönder som rekryter, och från det
adertonde århundradet att gifta bort bönder och bondkvinnor efter
gottfinnande, att Katharina II tilldelade godsägarna rätten att
sända bönder efter eget bedömande till Sibirien i förvisning, och
med lagen av 1767 bestraffade med tukthus varje bonde, som hade
anfört besvär över sina godsägare. Den ryske bonden, musjiken,
hade delvis blivit ett kreatur. Det är förståeligt att många godsägare, såsom fältmarskalken greve Rumjantzev, under sådana omständigheter införde en särskild kriminal- och civilkodex för sina
bönder, som inte stod i samklang med statens lagar. Allt detta
måste man behålla i minne, om man vill förstå det moderna Ryssland, vars agrarkommunism vilar på två ryska grundvalar: mirens arbetssystem och livegenskapens livsstil. Kolchosen har inte
uppstått av en tillfälUghet på rysk jord.
Då den förberedande kommissionen för befrielsen av bönderna
började sitt arbete under Alexander II, framgick det, att de flesta
av de dåvarande ryska guvernementen var för bibehållarrdet av
agrarkollektiven och mot överlämnandet av jord som individuell
egendom till bönderna. På samma ståndpunkt stod också olika
kretsar av den ryska intellektuella eliten, likaså förkämpen för den
517
Oscar Angelus
vetenskapliga socialismen Tjernysjevski. Han och andra såg i bysamfälligheten en institution, med vars hjälp det skulle bli möjligt »att genast övergå till den framtida produktionsartens socialism utan att gå omvägen över den västliga kapitalismen». Bredvid socialrevolutionärerna och deras förlöpare, narodniki, stod särskilt slavofilerna för bibehållandet av agrargemenskapens gamla
system. Så hävdade K. Aksakov, att kollektiven var »den krets,
där den kristliga kärlekens ideal kan förverkligas», och A. Chomjakov menade, att det gemensamma ägandet av landet var »den
enda vidmakthållna civila inrättningen i den ryska historien».
Vid bondebefrielsen 1861 överlämnades jorden inte till privat
egendom, utan den förblev i mirens gemensamma ägo. Varje familjeöverhuvud erhöll visserligen en bestämd andel av jorden till
bebyggelse som förr, men skogar, floder, betesmarker etc. utnyttjades av alla gemensamt. Miren företog en ny landindelning bland
sina medlemmar, om minst 2/3 av bönderna röstade för detta. Så-
dana indelningar företogs ofta (vid höslåttema för det mesta årligen): antalet medlemmar ökades ständigt genom födelseöverskottet, medan det gamla landområdet förblev detsamma. Resultatet
blev att det inte fanns några ständiga andelar, utan dessa växlade
och blev under årens lopp allt mindre. Då man vid utdelandet av
andelen samtidigt måste ta i betraktande jordens beskaffenhet för
att inte förfördela någon familj, sönderföll till sist en bondes egendom i ett stort antal småstrimmor, ofta 100 och mer, vilka dessutom låg kringspridda, var ungefär 200 m långa och 0,70-0,80 m
breda, försvårade arbetet och begränsade de enskildas initiativ, då
ju alla måste så och skörda vid samma tillfälle.
Mot indelningen av jorden kunde bönderna inte protestera på
rättslig väg, endast i roiren själv, som alltså inte på något sätt
var en gemenskap av fria bönder eller en korporation med en juridisk persons rättigheter. Om en medlem lämnade roiren för att
t. ex. som industriarbetare flytta till staden, övergick hans a~del
till hela gemenskapen eller, ifall roiren gick med på detta, till en
ny medlem. Byggnader fick bara uppföras efter agrargemenskapens godkännande; roiren utövade för övrigt polismakt över sina
medlemmar och ägde till 1889 t. o. m. rätt att förvisa »lastbara»
medlemmar till Sibirien. Vägen dit har man under alla tider gjort
lätt för musjiken: först förvisades han av godsherren, därefter av
kamraten i roiren och i dag av dessa bådas efterföljare, staten.
»Visa mig den vrå, där den ryske bonden inte stönar», lyder det
i en gammal rysk folkvisa. Då jorden genom reformen av år 1861
518
Från mir till kolchos
icke utan gottgörelse överlämnades åt bönderna, bar miren, som
tillika hade att sörja för fördelningen av skatterna bland sina medlemmar, det kollektiva ansvaret för betalandet av landskulderna
till godsägarna, därvid inte bara inom gränserna för sin egen förmåga, utan också inom ramen för alla sina medlemmars personliga egendom.
Den 1861 nyinförda gamla ryska agrarordningen förebyggde
visserligen också uppköpet av jord som böndernas privategendom,
hävdade själv att den gynnade detta och var faktiskt en väldig
hämsko vid utvecklingen av ett verkligt fritt bondestånd. Hindren
för musjiken att förvärva jord som privategendom var i Ryssland
så stora, att 30 år efter bondebefrielsen endast 0,6 % av all andelsjord uppköpts av bönder. Dessutom förde systemet liksom tidigare
med sig att bonden allt mer utarmade och illa bearbetade jorden. Det var ingen mening med att arbeta förebildligt, då den
flitige och klvke ställdes på samma trappsteg som den late och
dumme och förblev där, erhöll lika ·mycket land, måste betala
samma avgifter och kunde förlora sitt bättre bearbetade jordstycke
vid varje ny uppdelning till en annan. Detta läge, som utgjorde
ett gott verksamhetsfält för revolutionärer, sökte ministerpresident Stolypin att ändra genom olika nyordningar; dennes mål var
att göra bonden till självständig, privat jordägare. Revolutionä-
rernas hat riktade sig följdriktigt mot honom, och han mördades
i Kiev 1911. Reformerna ökade trots detta; då kom emellertid
första världskriget och i dess följe bolsjevismen med lösenordet:
»Allt land till det arbetande folket.» Bonden trodde sig äntligen
vara vid målet för sina önskningar, att bli fri jordägare. Han blev
det också men förvisso inte länge. Kolchossystemet infördes av de
nya makthavandena, som avskaffade varje privategendom.
Den 8 november 1917 utfärdade bolsjevikerna ett dekret, genom
vilket jordägarna genast och utan varje gottgörelse avhändades
sin egendom. Den 14 februari 1919 följde den första stora agrarförordningen i avsikt att dra upp huvudlinjerna för ett slags bysamfällighet i stor stil. Det nödtvungna införandet av en ny lanthushållningskurs år 1922, den s. k. nep, förde också med sig stadfästandet av en ny agrarkodex, vilkens grundval utgjordes av
principen om den statliga markegendomen, och som ansåg att jorden utnyttjades bäst på bysamfällig art, varvid köp, försäljning,
gåvor, arv och pantsättning av jorden förbjöds, men däremot kortvarig utarrendering (upp till högst två år vid sjukdomsfall för
nyttjaren) var tillåten. Det uppstod kollektivgods, en bolsjevistisk
38- 543450 Svensk Tidskrift 1954 519
–
’ }.
Oscar Angelus
nyupplaga av de gamla bysamfälligheterna, och bredvid dessa
»kommunerna», helt på kommunistisk grundval styrda storgods,
för vilkas frivilliga upprättande staten bedrev stor propaganda.
Det var, mot senare bolsjevistisk praxis, faktiskt frivilliga inrättningar, som dock inte fann den önskade och förväntadeanklangen
hos folket. Om detta frågekomplex berättar olika västeuropeiska
resenärer, som under tjugotalet vistades i Ryssland och kunde se
mycket med egna ögon. Det är anmärkningsvärt, att vi i dag liksom för 400 år sedan är hänvisade till resebeskrivningar, om vi
vill erfara något autentiskt om Sovjetryssland och inte kunna låta
nöja oss med officiella uppgifter och data från bolsjevikernas sida.
Efter fiaskot med sina planer gick det bolsjevistiska partiet till
väga på annat sätt. Partiets femtonde kongress beslöt år 1927 på
Stalins förslag att likvidera bondens egendom i varje form och
införa kolchoserna, emedan det var omöjligt att »för längre tid
låta sovjetmakten vila på olika och motsatta grundvalar». Stalin
anförde en rad orsaker, som var bestämmande för kollektiviseringen av lanthushållningen i bolsjevistisk mening, dels av propagandistisk, dels av saklig art, t. ex. nödvändigheten att »stoppa
till alla källor, varur kapitalismen framgår, och omintetgöra möjligheten till en restaurering av kapitalismen» (Stalins samlade
verk, rysk edition, band 11). Som privategendom fick bonden behålla: ett litet stycke grönsaksland, några nyttodjur och hantverksredskap. De viktigaste arbetsredskapen, jordbruksmaskiner, tillhör
staten, andra redskap, inventariet, hjordarna, säden, kreatursfodret, framför allt jorden, tillhör kollektivet för gemensam användning.
Kolchoseringen av jordegendomarna1 var på området för förstatligandet av den privata egendomen bolsjevikernas största och
svåraste experiment, som, i likhet med alla deras åtgärder i hushållningen, endast företogs av politiska hänsyn. Reformen fullföljdes med eftertryck, men kunde endast successivt genomföras,
för att icke faran för en stor hungersnöd skulle frambesvärjas.
Den sextonde partikongressen (1929) sanktionerade en femårsplan
(1928-1932) för lanthushållningen, och som resultat fanns det år
1932 redan 211100 kolchoser mot 57 000 år 1929, varvid medelstorleken på en kolchos uppgick till 433,7 hektar mot 41,7 hektar år
1929. Det betyder att först exproprierades de självständiga bön- 1 Jfr Svensk Tidskrift 1950 s. 364 ff. (»Bakom järnridån» av Gerald Hamilton)
och 1951 s. 472 ff. (»Jordbrukseländet i Sovjetestland» av Aleksander Kaelas).
520
. f
Från mir till kolchos
dernas, de s. k. kulakis, jord och först senare tillkom den gemensamma egendomen. Att förändringen icke ägde rum utan vidare,
är förståeligt. Särskilt i Ukraina, men också i det övriga Ryssland,
fanns det otaliga bondeaktioner av större och mindre omfång, vilka
delvis stegrades till farliga uppror. Detaljer saknas i västern; men
om man betänker att bönderna företog över 500 revolter vid tsaren
Nikolai I:s tid, då lantbefolkningen återigen hade råkat i ett svårt
läge, kan man göra sig en ungefärlig bild av hur det såg ut i en
rysk by efter införandet av kolchoserna. I januari 1933 kunde Stalin offentligt fastställa, att de självständiga böndernas klass likviderats. Under loppet av den andra femårsplanen (1933-1937) avslutades kolchoseringen mer eller mindre: 93% av böndernas totala egendom med 99,2 Ofo av SSSR:s totala åkerareal tillhörde
kolchoserna.
Hand i hand med kolchoseringen gick mekaniseringen av lanthushållningen, ty utan moderna maskiner var reformen ogenomförbar, överhuvudtaget otänkbar. Det var ett medvetet vilseledande av den bolsjevistiska propagandan, då den påstod att endast omsorgen om böndernas välfärd fört fram till mekaniseringen.
Närmast importerades traktorer och andra maskiner i stort omfång, då den ryska industrin själv knappast kunde tillverka 25 %
av behovet. Småningom ökade produktionen, som i dag inte längre
är hänvisad till utländsk hjälp.
Den tredje femårsplanen (1938-1947) ställde sig uppgiften före
att inhämta och överflygla även de mest framskridna västliga ländernas produktion. Detta skulle uppnås genom samma medel som
prövades i industrin, genom utbildandet av en prestationsmässigt
högtstående arbetarskara. Det beryktade Stachanovsystemet firade
1935 sin återuppståndelse i lanthushållningen. Bestämda arbetsnormer uppställdes (t. ex. att skörda 25 000 kg sockerbetor per hektar), dessa uppnåddes och överträffades genom den s. k. socialistiska tävlingen, det betalades premier o. dyl.
Bolsjevikerna har i otaliga skrifter och artiklar uppvisat och
prisat utvecklingen av sitt lanthushåll, men det lönar sig inte att
gå in på siffrorna. För det första stämmer de sannolikt sällan, i
likhet med alla bolsjevistiska siffror, som i första hand är propaganda, för det andra har produktionen otvivelaktigt ökats, men
säkert inte till sådan grad att det kan vara tal om ett inhämtande
av de västliga ländernas försprång. Därom vittnar många fakta.
Redan den 27 maj 1939 fastställde partiets centralkommitte, att
lantbefolkningen inte höll sig till riktlinjerna för partiet, att den
521
– \..• ”j
– – – – – – – – – – – –
Oscar Angelus
jord, som överlåtits åt kolchosernas arbetare för personlig användning, var för stor och arbetsprestationen i kolchosen för liten. Det
fastställdes en ny ordning för leveransen av lantbruksprodukterna.
Medan leveransvillkoren för spannmål, grönsaker och potatis förr
var beroende av den odlade jordens storlek, sattes de från och med
då i förbindelse med skörden; medan förr mjölk, kött, skinn, hudar
och hästar måste avges efter antalet förhandenvarande djur, sattes leveransen från 1939 i förbindelse med kolchosernas totala åkerareal. Den 13 december 1940 beslöt samma centralkommitte att betala till kolchosbönderna förutom den fastställda avlöningen en
tilläggslön för arbeten, som överskred den fastsatta arbetsnormen.
Därmed infördes ackordlönen, i något beslöjad gestalt, även i lanthushållningen, liksom förr i industrin.
Det andra världskriget bragte den bolsjevistiska agrarordningen
i fullständig oordning. Ryssland, det rikaste landet på jorden i
fråga om åkerbruksareal och lanthushållningsmöjligheter, måste
för att åtminstone föda sina soldater importera jätteförråd av livsmedel från USA. Det hade visserligen förlorat Ukraina, men inte
det i lantbrukshänseende oerhört rika Sibirien. Det är därför förståeligt att partiets centralkommitte strax efter kriget, den 19
september 1946, beslöt att ägna åkerbruket den största uppmärksamhet och reorganisera dess ledning från ovan till nedan. Efter
bolsjevistisk uppfattning bär i det moderna Ryssland aldrig systemet skulden, utan alltid bara människorna i systemet. Redan 1947
återgavs enligt bolsjevistiska uppgifter till kolchoserna 4,7 miljoner hektar jord, varav 4 miljoner var i olika organisationers,
521000 i kolchosböndernas och 177 000 i andra personers händer.
Förvaltningsapparaten inskränktes med 456 000 (!) personer, därtill avskedades 182 000 människor, som överhuvud inte stått i något
förhållande till kolchoserna.
Och i dag~ Trovärdiga siffror står inte heller i dag till förfogande, men vissa fakta tala. De utpräglade agrarländerna Ungern
och Rumänien hungrar, i östtyskland, i den tyska kornboden, får
man alltjämt livsmedel bara med ransoneringskort, och därvid
mycket litet, från Estland, detta lilla, redan sedan fjorton år oavbrutet utnyttjade land, bortförs avelsdjur till Ryssland. Ännu har
man inte någonsin och ingenstans kunnat byråkratisera lantbruket, det går inte ens i SSSR, detta byråkratkapitalismens land.
Genom kolchoseringen av jordegendomarna blev enligt bolsjevistisk uppfattning »böndernas tunga, sönderslitande arbete för
evigt förvisat till det förflutna, då bonden måste slita i sitt an- 522
Från mir till kolchos
letes svett med skära, lie och slaga». Lantbruket måste bli en särform av industriarbetet med bonden som proletär, endast på så
sätt var det möjligt att faktiskt behärska bonden. Sovjetpropagandan förteg och förtiger, att utvecklingen och underlättandet av
lantbruket, så som det försiggår i hela världen – och med bättre
resultat än i Ryssland – ingenting har att göra med statssystem
och världsåskådningar, utan endast med en lång rad uppfinningar
och förbättringar på lantbruksteknikens område, till största delen
utexperimenterade och gjorda mellan de båda världskrigen av –
amerikanarna.
Med grundarrdet av kolchoserna hoppades bolsjevikerna öppna
sista dörren till sitt paradis på jorden. För den vid kollektivismen
vane ryske bonden kom då intet nytt fram. Det visade sig tvärtom
genom den personliga åskådning, som den ryske bonden fick som
soldat under andra världskriget i Västeuropa och i de till Sovjetunionen anslutna och enligt västeuropeiska livsformer organiserade länderna, att paradisets sista kammare, jämförd med Västeuropa, inte är något paradis. Det visade sig just hos den ryske
bonden att privatägandet har mindre med dogmer och mer med
mänsklig instinkt att göra, och att det väl kan lyckas bolsjevikerna
att då och då smuggla in ett litet korrektur i naturen, men att det
dock var och är dem omöjligt att ändra naturen själv eller ens
människans natur med dennas goda och dåliga egenskaper. Dessa
fakta är också grunden, varför bonden i de europeiska stater, som
står under ryskt inflytande, i så hög grad riktar sig mot bolsjevismen, den ryska formen av kommunismen. Jugoslavien är ett
betecknande exempel och kommunisten Titos avfall från Moskva
kom inte av en slump. Införandet av kolchoserna var en genial
ide från den bolsjevistiska lärans ståndpunkt, men inte från de
människors ståndpunkt, på vilka denna lära praktiskt utprovades.
523
.}