Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Finlands Året 1948 betecknar otvivelaktigt ett gränsår i Finlands nyaste
farliga år. historia. Det var då den folkdemokratiska, dvs. den kommunistiska, flodvågen började sjunka och då kommunisterna upphörde att
spela den roll av en första rangens maktfaktor, som de, med utnyttjande
av vapenstilleståndets olustiga stämningar, hade lyckats bli hösten 1944
och vintern 1945. Perioden efter kriget fram till sommarvalen 1948 var
i själva verket fylld av farligt stoff och förödmjukande händelser i en
hittills föga känd omfattning. Att Finland, trots sin oerhört svaga ställning, likväl förmådde klara sig ur farorna kan utan någon större överdrift karakteriseras som ett under.
Vändpunkten år 1948 markerades måhända först av den kommunistiske
inrikesministern Yrjö Leinos fall, framkallat av att denne den 19 maj
samma år fick ett misstroendevotum av riksdagen. Försöken att negligera
detta votum lyckades inte. Leinos avpollettering – han betraktades med
rätta som det kommunistiska partiets starke man, ledande sin grupp med
naturlig suveränitet – följdes halvannan månad senare av ett kommunistiskt nederlag vid riksdagsvalen. Folkdemokraternas mandatsiffra reducerades från 51 till 38. Folkdemokraten Mauno Pekkalas samlingsregering efterträddes av K.-A. Fagerholms socialdemokratiska ministär. Sedan
dess har ingen på allvar diskuterat frågan om att låta folkdemokraterna
bli företrädda i någon regering. Deras maktperiod var till ända.
Mycket av detta finnes refererat i en bok (192 sidor), som kom ut
vid årsskiftet med den finska titeln »Vaaran vuodet 1944-48» (»Farans
år 1944-48»). Författaren, mag. Lauri Hyvämäki, har tydligen gått igenom ett väldigt material och fastslagit fakta, som världen allaredan glömt
och som åtskilliga av dagens politiska aktörer säkerligen med ett visst
obehag bli erinrade om. Skall man spåra någon tendens i boken, så går
denna ut på att det var socialdemokraterna som under de farliga åren
räddade demokratin i Finland och hindrade folkdemokraterna att tränga
sig fram mera än de gjorde. Ett faktum är dock, att den socialdemokratiska partistyrelsen i januari 1945 med blott en enda rösts majoritet
avvisade folkdemokraternas anbud om samverkan vid valen två månader
senare. Bland dem, som ville tacka ja, befunna sig politiker, som senare
med grämelse erforo hur det gick deras partivänner i de av Ryssland
beroende stater, som läto locka sig till en dylik samverkan. Det var inte
heller med hjälp av socialdemokratiska röster som inrikesminister Leino
fälldes i maj 1948. På några undantag när avstodo socialdemokraterna
från att ge denne det respass, som blev följden av den borgerliga framstöten mot honom; framstöten leddes för övrigt av högermannen Hetemäki, alltjämt en av finska samlingspartiets driftigaste män.
Då man efteråt begrundar sammanhangen blir intrycket, att socialdemokraterna främst kan tacka, förutom Väinö Tanner, den då 30-årige
418
Dagens frågor
magistern och reservofficeren Unto Varjonen, död för ett par år sedan i
USA, vilken med en oerhörd energi och oförvägen kamplust tog upp
striden mot kommunisterna och därvid biträddes av hrr Yrjö Kilpeläinen
och Väinö Leskinen. Den förstnämnde avled i år och den sistnämnde
har, efter ett besök i Moskva och i egenskap av regeringsmedlem hissat
signaler, som förbryllat åtskilliga av de partivänner, vilka för tio år tillbaka voro med om att lägga en fast gräns mellan kommunism och socialdemokrati.
Att det var Finland i egenskap av rättsstat, som kände sig hotat, framgår av, att den nationella sorgen och indignationen inte så mycket gällde
landavträdelserna och skadeståndet som det, att lagens och grundlagens
bud i vissa stycken negligerades. Man var tvungen att stifta en undantagslag, syftande till att utpeka och bestraffa s. k. krigsansvariga, som
befunnas ha brutit mot stadganden, vilka inte existerade då »brotten»
begingos! Att den politiska polisen, under kommunistisk ledning, tilläts
fara fram som om inga grundlagsenliga rättigheter skulle finnas upprörde
stora medborgargrupper mera än vissa tvångsförfaranden på det ekono·
miska området. Indignationen var blott i ringa grad riktad mot ryssarna,
vilka uppträdde i stort sett korrekt; det fanns ingen rysk soldatesk, som
terroriserade befolkningen. Så småningom blev det också uppenbart, att
ryssarna inte voro villiga att exekvera de inhemska kommunisternas planer. »Vårt folks livsviktiga frågor böra lösas i skyddet av den militära
ockupationen», förklarade Hertta Kuusinen år 1945 i ett kommunistblad
och blottade därvid vad programmet gick ut på.
Svaret på frågan, vad som gjorde att Finland med livet i behåll passerade den dödsskuggans dal, som åren 1944-1948 utgjorde, ligger inte bara
i en hänvisning till den socialdemokratiska ståndaktigheten. En av orsakerna var givetvis de finländska truppernas insatser under själva kriget,
en annan det minutiösa uppfyllandet av skadeståndsbestämmelserna.
Ofantligt mycket berodde dock på, att det fanns en borgerlig opinion,
som visserligen var delvis förstummad, men som i alla fall gjorde sig
gällande i vakthållningen kring lagens och rättens principer. Man kunde
år 1945 konstatera detsamma som år 1918, att Finland aldrig hade varit
ett ryskt guvernement, att det under sekler utgjort en del av det svenska
rättssamhället, att det fanns en arbetsduglig förvaltning och att det parlamentariska arbetet hade goda traditioner att falla tillbaka på. Finlands
ställning var i det avseendet en helt annan än exempelvis Ungerns och
Rumäniens. Det fanns i Finland en levande och livsduglig demokrati,
vars innebörd och arbetsmetoder nationen var förtrogen med.
Spöksyner I sydligaste hörnet av den förutvarande preussiska Rheni Saar. provinsen med ett stycke av f. d. bayerska Rhenpfalz ligger
det under senare årtionden omstridda Saarområdet kring bifloden av
samma namn till Mosel, som vid Koblenz rinner in i Rhen. Till ytvidden
är det ungefär två tredjedelar av Blekinges storlek men med en befolkning av inemot en miljon tyskar. Dess ekonomiska lycka men politiska
otur har varit rika kolgruvor och hemvist för en stor stålindustri, vilket
under två världskrig gjorde det till en av Tysklands vapensmedjor. Sedan
419
; t
Dagens frågor
gammalt har förvärvet av Saar lekt fransmännen i hågen, och de ha icke
glömt, att det 1793-1815 tillhörde revolutionens och Napoleons Frankrike. På fredskongressen 1919 i Paris framställde också Clemenceau krav
på dess annektering, vilket Wilson och Lloyd George motsatte sig. Som
ersättning för tyskarnas förstörelse av nordfranska kolgruvor och som
avräkning på det väntade krigsskadeståndet skulle Frankrike dock få
oinskränkt äganderätt till Saars kolgruvor. Tillika stadgades, att Tyskland, med bibehållen suveränitet över Saar, likväl skulle överlåta dess
administration till det nyupprättade Nationernas förbund. Men befolkningen finge 1935 uttala sig om Saars framtida status och därest omröstningen utföll för återförening med moderlandet, detta skulle i guld återköpa gruvorna från franska staten.
Som bekant ägde sagda referendum rum i januari nämnda år med resultat, att 90 procent av de röstberättigade ville »Heim in’s Reich», vilket
var Hitlers första större utrikespolitiska triumf, synnerligen påkallad efter
prestigeförlusten genom de brutala junimorden 1934. De oinvigda visste
icke då, att framgången, liksom under senare Hitlerplebiscit, betingats
av ett utåt osynligt men inåt desto effektivare terrorsystem, som genom
nazistiska lokala ombud noga registrerade alla saarländare, kontrollerade
deras valsedlar och med hot om vedergällning tvang dem att rösta »för
Tyskland», vilken lösen utgavs av »ces terribles simpleficateurs». Efter
närmare bekantskap med Tredje Riket ångrade nog många den »patriotism», varmed de bemantlat sitt klenmod, men då var det för sent …
Under andra världskriget blev Saar med industrier illa tilltygat av
anglo-amerikanska bombraider och skulle efter det totala sammanbrottet
1945 haft att motse samma elände som drabbade Tyskland i övrigt.
Men då uppenbarade sig Frankrike ånyo med sin revansch och man
började ondgöra sig över separatismen, som samtidigt blev Saars räddning
ur nöden. Denna gång var ju Frankrike icke segrare på samma sätt som
1919 utan begränsade sina anspråk till skötseln av gruvorna i egen regi
och till förmånen att åtnjuta deras avkastning. Ekonomiskt skulle dock
Saar så till vida inkorporeras med Frankrike att en valuta- och tullunion
ingicks. Politiskt skulle det demilitariserade Saar eljest beviljas inre autonomi – allt enligt västmakternas önskemål provisoriskt i avvaktan på ett
definitivt fredsfördrag med Tyskland. För att utfå största möjliga vinning
av Saar lade sig Frankrike vinn om dess snabba återuppbyggnad med
investeringar av Marshallmiljoner. Saar blommade upp, medan tyskarna
österut våndades under bostadsbrist, svält och kyla. En lantdag tillsattes,
som valde det kristligt-sociala partiets ledare, Johannes Hoffmann, till
regeringschef. Som fransk prokonsul fungerade Gilbert Grandval, som i
egenskap av generalresident i Marocko fick brottas med problem av vida
värre beskaffenhet.
Västtyskland pånyttföddes emellertid genom valutastabiliseringen den
20 juni 1948 och förbundsrepublikens tillkomst ett år senare. Därmed
återkommo också de nationella ambitionerna, och man började förarga
sig över Saars separation. I Paris ansåg man att den häpnadsväckande
dynamiken i Västtysklands uppsving i längden måste bli oförenlig med
orubbat status quo i Saar. Till all lycka kunde förbundskansler Konrad
Adenauer och utrikesminister Robert Schuman, som övertygade anhängare
420
Dagens frågor
av västeuropeisk »integration» enas om att tills vidare utjämningen i
samförstånd borde eftersträvas på denna väg. Men det tillfredsställde
ingalunda de otåliga tyskar, som ville gå direkt mot målet: Saars omedelbara återbördande till det gemensamma fosterlandet. Till dem sällade sig
av enbart taktiska skäl de västtyska socialdemokraterna, som i sin opposition aldrig försumma ett tillfälle att söka sätta krokben för Adenauer,
deras överman i alla väder.
Robert Schuman avlägsnades från Quai d’Orsay, och »europeiseringen»
fick en måhända obotlig knäck genom franska nationalförsamlingens
nedvotering av Europaarmen 30 augusti 1954. Därmed svällde kammen
i motsvarande mån på den västtyska Saarfronden. Dåvarande franske
konseljpresidenten Mendes-France fann det då angeläget att binda Västtyskland vid ett avtal om Saar, för vilket syfte han lät utarbeta en statut,
som vid Pariskonferensen i oktober i fjol förelades Adenauer ultimativt,
dvs. hans undertecknande var ett villkor för franska regeringens bifall
till Parisfördragen, som skulle vara en ersättning för de vrakade traktaterna om Europaarmen m. m. Adenauer riskerade alltså med ett nej
hela sin utrikespolitiska insats: Västeuropas suveränitet, dess anslutning
till Atlantpakten och Västunionen ävensom upprustningen. Den nya statuten innebär inga nackdelar för Västtyskland, snarare tvärtom. Status
quo skulle i stort sett gälla, men i oktober 1955 medgavs Saarbefolkningen
rätt att rösta för eller mot statuten, varvid förbudet för de protyska
partierna i Saar skulle hävas. Adenauer skrev också under med häftiga
protester av socialdemokraterna och åtskilliga Saarbitna bland hans egna
koalitionspartier. I kraft av sin enastående auktoritet och parlamentariska
rutin genomdrev han sedermera positiva beslut om Saarstatuten i både
förbundsrådet och förbundsdagen.
Den 23 oktober skall folkomröstningen försiggå, och valrörelsen startade tre månader tidigare. Vid månadsskiftet juli-augusti marscherade
de nu tillåtna protyska Saarpartierna upp på bred front med sådan
medryckande fart, att såväl lojala saarländare som den ansvarsmedvetna
opinionen i Västtyskland blevo både överraskade och oroade. Den protyska parollen är: »Nej till statuten», i den populära agitationen förenklad
till: »Rösta för ’das deutsche Vaterland’ och mot fransosen Johannes
Hoffmann.» I fråga om Saar ha dessa avläggare blott namnet gemensamt
med motsvarande västtyska partier, ehuru de eljest till social rekrytering
och ideologisk åskådning äro identiska. De protyska socialdemokraterna
följa t. ex. Ollenhauer, medan de saarländska slå vakt kring Saars autonomi och följaktligen förorda ja till statuten. För Adenauer är det särskilt
smärtsamt att Saarfilialen av hans kristliga demokrater går samman med
protyskarna i Saar, sannolikt för att icke bli utslagna i en framtida konkurrens. Det mest betänkliga är dock att särskilt de protyska demokraterna släppt lös en nationalistisk »furor teutonicus» med mötesbråk samt
t. o. m. hakkors, vilket frammanar spöksyner från Hitlers referendum.
Ett eventuellt förkastande av statuten betyder icke någon större förändring för Saars vidkommande, där allt då blir sig likt. Men de metoder,
som praktiserats av protyskarna i Saar, kunna däremot innebära ett allvarligt bakslag för Adenauers stora internationella anseende och för
Bonnrepublikens »Vertragsfähigkeit», varav de sovjetryska självhärskarna
421
Dagens frågor
skulle vara de första att begagna sig genom att låta ifrågasätta dennas
kompetens i olika avseenden att fordra och genomföra Tysklands återförening.
Exotiska Den ovanligt varma sommaren 1955 har efter julimötet i
oroshärdar. Geneve mellan »de fyra största» sövt storpolitiken i Europa
till ro, vilket är vår plågade världsdel väl unnat. Frånsett ovannämnda
strid om den nya Saarstatuten, som blossat upp i Saar med ett referendum
den 23 oktober, vars utgång kan vålla de allvarligaste vådor för Västtyskland och speciellt dess förhållande till Frankrike, är lugnet förhärskande,
helst som alla parlament, i sällskap med de flesta ministrar och diplomater, åtnjuta ferier. I Amerika är läget enahanda, fastän diktatorn Per6n
i Argentina tycks ha svårt att få bukt med en växande opposition, och
man i Brasilien, med anledning av förestående presidentval, väntar ett
av dessa militära pronunciamentos, vilka bruka skaka de sydamerikanska
republikerna som en övergående varannandagsfrossa.
Desto större oro rapporteras från de färgade folkens domäner. Tidningarnas nyhetsmaterial torde kunna redovisa ett rekordmässigt antal
telegram, varvid i slutet av augusti händelserna i Marocko och Algeriet
ha tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Genom att Frankrike på initiativ i fjol av dåvarande konseljpresidenten Mendes-France förlänat sitt
ena och äldsta nordafrikanska protektorat, Tunis, självstyrelse har stämningen där pacificerats, ehuru det ännu är ovisst om det arabiska nationella partiet låter sig nöja med detta första steg mot en oavhängighet
med egen utrikespolitik och krigsmakt, som är dess program. I så fall
går Tunis förlorat för Frankrike och blir ett eggande exempel för det
andra protektoratet, Marocko, medan samma procedur i Algeriet skulle
stöta på ett åtminstone formellt oöverstigligt rättsligt hinder, i det att
denna franska besittning sedan 125 år tillbaka numera är införlivat
med »moderlandet» och uppdelat på fyra departement, förvaltade av
prefekter och med egna representanter i parlamentet i Paris.
I Marocko har fullt uppror rasat under de senaste veckorna med illdåd
mot den vita befolkningen. Frankrike har nödgats uppbåda en arme på
närmare 200 000 man för att tygla de rasande horderna, vilkas samordnade aktioner, även i Algeriet, tyda på tillvaron av en central ledning, som förmodas befinna sig i Cairo med riffkabylernas f. d. ledare
Abd-el-Krim som överhuvud, vilken sannolikt samverkar och subventioneras med penningar och vapen av både arabiska ligan och kommunisterna, som vilja komma åt franska Nordafrika i dess egenskap av omistligt basområde för Atlantpakten. Franska regeringen Faure, dessvärre
svårt splittrad, funderar nu, efter samråd med marockanska notabler, på
en konferens i kurorten Aix-les-Bains i Savoyen, över de reformer med
vilka rebellerna skulle kunna förmås till fred. Tyvärr bruka sådana
eftergifter uppfattas som lika många reträtter, vilka uppmuntra till nya
fordringar.
Det är förty fara värt att Frankrike kan riskera samma nederlag i
Nordafrika som i Indokina, vars förlust beseglades genom Genevekonferensen i fjol sommar. Lugn och välstånd har ännu icke återställts i
422
-’–l—~-~~-~—~——’—””’—
Dagens frågor
det längs 17:de breddgraden uppdelade landet. Anarkien i Sydvietnam
fortsätter, och skulle i juli 1956 de beramade valen äga rum, befaras
allmänt att Ho-Chi-Minh i det kommunistiska Nordvietnam skall ta hem
spelet och uppsluka det nu självständiga Sydvietnam, med överhängande
risk för röda invasioner i Laos, Kambodja och Siam. Härmed skulle
också vägen ligga öppen till Indonesien med dess bräckliga, av kommunister anfrätta statsbildning samt till Singapore och Malacka, där de
kinesiska immigranterna göra livet allt svårare för britter och malajer.
Det söndrade Korea synes lika litet som det uppdelade Tyskland kunna
hoppas på en återförening inom rimlig tid på grund av kommunisternas
motstånd. Dessa föredra framför definitiva lösningar permanenta provisorier, ägnade att vid lägligt tillfälle upprivas som perforerat papper.
Om det krångliga Formosaproblemet har det på sistone varit tämligen
tyst, vilket man i Washington och särskilt i London gärna vill tolka
som en de facto vapenvila i dessa politiskt neuralgiska nejder, men som
pessimisterna uppfatta som stillhet före stormen. Chou-en-lai har ej uppgivit kravet på Formosas befrielse från den bittert hatade rivalen Chiangkai-shek men bidar utgången av de konferenser på ambassadörnivå i
Geneve om utväxling av fångar mellan Pekingkina och USA, vilka han
betraktar som prolog till den konferens med Dulles om hela Formosakomplexet, varom han enträget hemställt.
Härvid har Krishua Menon som Nehrus flygande emissarie fungerat
som medlare i Västerns huvudstäder. Nehru vill gärna framhärda i sin
självtagna uppgift som internationell peacemaker. Hemma faller han dock
ur rollen genom att i den segslitna Kashmirfrågan provocera Pakistan
och genom att kräva Portugals fyrahundraåriga besittning Goa på Indiens
västkust. Sysselsatt med inre tvister och på sistone invecklad i en konflikt om de krigiska pathanstammarna kring det av ålder omstridda
Khyberpasset med grannstaten Afghanistan i nordväst, där det sovjetryska inflytandet lär bli allt större, är Pakistan tämligen paralyserat.
Mot Goa avråder visserligen Nehru från öppet våld men tolererar »fredsinvasionen av upphetsade hinduer, som portugisisk ordningsmakt måste
bortmota med gevärseld. Nehru vägrar att resonera med Lissabon och
har avbrutit alla diplomatiska förbindelser med Salazars Portugal, vilka
metoder eljest utmärka den aggressiva imperialismen.
I Främre Orienten dövar den subtropiska sommarhettan all aktivitet
med undantag av den skärpta Cypernfrågan och de ständiga skärmytslingarna vid Gaza mellan egyptier och israeler, som icke kunna biläggas
genom intransigensen från Nillandets ärelystne militärdiktator överste
Nasser. Man misstänker att Cairo icke heller är främmande för det mystiska myteriet bland negersoldater i sydligaste Sudan och att detta eventuella maskopi måhända hänger ihop med Cairos djupa desillusion att
det nu självständiga Sudan tycks avböja en union med Egypten.
Som synes sjuder och jäser det bland de färgade folken, vilka äro på
väg att avskudda »det koloniala oket», som dock tryckt särdeles olika,
mot en självständighet, för vilken massorna ej äro mogna. Denna historiska process bevittnas passivt av flertalet i de vitas värld, där man
ännu icke hunnit att orientera sig i den snabbt framskridande atomåldern
med dess oöverskådliga verkningar på vår kulturs alla områden, icke
423
Dagens frågor
minst det militärpolitiska. Men det bör tilläggas att därav berörs tills
vidare icke de exotiska nationerna och att djungelkrig måste merendels
föras utan atomvapen.
Herr Skölds Herr Skölds avgång ur statsrådskretsen har som väntat
avgång. nödvändiggjort ett flertal omflyttningar i regeringen. Herr
Sträng flyttar in i finansdepartementet och efterträdes som socialminister
av herr Kinna-Ericsson. Denne får till efterträdare som handelsminister
herr Lange, och riksdagsman Sigurd Lindholm blir ny civilminister.
Det är emellertid herr Skölds insatser som politiker, som här i första
hand skall kommenteras. Han har varit statsråd i 23 år och bara det är
en prestation, som inte vem som helst gör om. Av den socialdemokratiska
uppsättningen av statsråd från 1920- och 30-talen och därmed över huvud
taget har herr Sköld rekordet i form av längsta tjänstgöringstid. Det har
heller inte varit några lättskötta departement han har fått förestå, jordbruksdepartementet under krisåren i början av 30-talet, försvarsdepartementet under kriget och finansdepartementet efter 1949 års devalvering.
Det måste erkännas. Herr Sköld har aldrig varit rädd för att ta i det
heta järnet.
När en politisk gärning sträcker sig över en så lång tidsperiod som
herr Skölds, är det naturligt, att uppmärksamheten främst riktas mot de
närmare i tiden liggande insatserna. Det skall dock erinras om att striden
stod hård om 30-talets jordbrukspolitik, och att det är herr Skölds socialistiska uppfattning, som präglar efterkrigstidens jordförvärvslagar och
statens politik att köpa upp böndernas jord, vilket sannolikt kommer att
skapa svåra bekymmer för framtiden. Sin främsta insats gjorde herr
Sköld som försvarsminister, vilket också allmänt omvittnats. Han har
själv sagt, att det var den mest enerverande tiden, och man förstår honom.
De som stå i största tacksamhetsskuld till honom för denna insats borde
dock vara socialdemokraterna själva, som med sin försvarspolitik äventyrat landets fred och bestånd, men även borgerligheten har anledning
betyga sin uppskattning.
Finansdepartementet är de.t departement, som herr Sköld varit avgjort
minst kompetent att sköta. Trots allt regeringens självberöm kan man
inte säga, att hans ekonomiska politik varit lycklig för folket i dess
helhet, även om hans egna väljare fått många förmåner. Delvis beror
det kanske på att socialdemokraternas ekonomiska efterkrigspolitik är
så hopplöst otidsenlig, men ansvaret härför har herr Sköld sin klara
andel i. Han efterträdde i realiteten herr Wigforss. Mellanspelet med herr
Hall var förmodligen arrangerat, för att herr Wigforss, som övertagit
finansdepartementet efter 1931 års devalvering av kronan, inte ville avsluta sin bana med en ny krondevalvering och penningkris, och för att
herr Sköld inte ville börja sin finansministertid med formellt ansvar för
herr Wigforss’ kvarlåtenskap. En devalvering är ju händelseutvecklingens
och utlandets betygsättning på den ekonomiska politik, som förts. 1949
års devalvering belastar därför främst herr Wigforss, men herr Sköld
missräknade sig, om han trott sig kunna undgå att också han drabbas
av dess efterverkningar. Den i och för sig ganska ytliga och relativt
424
Dagens frågor
hastigt övergående Koreakrisen föranledde honom nämligen att släppa
loss den beryktade engångsinflationen. Att denna kunnat i allt väsentligt
undvikas till den del den icke är att hänföra till 1949 års devalvering, för
vilken som sagt herr Wigforss främst bär ansvaret, visas bäst av att ett
land som Schweiz, neutralt i världskriget, icke behövt registrera mer än
fem procents penningvärdeförsämring till följd av Koreakrigets och samtliga andra inflytelser mot engångsinflationens sammanlagda trettio procent. Herr Sköld kornmer därför aldrig att kunna undgå att för framtiden
få sitt namn förknippat med engångsinflationen, vilket är ägnat att
fördunkla hans insatser på andra områden.
I ett anförande efter tillkännagivandet av sin avgång har herr Sköld
beklagat 1949 års devalvering, enär den icke visat sig vara lycklig, men
samtidigt gjort gällande, att enighet rådde om beslutet, och att »det skedde
inte mot utan med oppositionen». För folkpartiets del må detta kanske
vara riktigt, eftersom dess ledare redan i början av år 1949 krävt devalvering. För högerns del är det däremot icke riktigt. Högerns ledning
blev underrättad om devalveringen och dess storlek först sedan beslutet
fattats av regeringen, och då ingenting var att göra åt saken. Till yttermera visso fattades beslutet utan riksdagens hörande i klar strid mot
grundlagens uttryckliga föreskrift. Herr Sköld kan icke hävda enighet
i denna fråga med åberopande av dem, som ställts inför fait accompli.
Ett tidsläge, då det råder fred i världen, utlandet villigt köper våra
produkter och i utbyte ger oss en rad olika förnödenheter till standardens
höjande måste givetvis betecknas som gynnsamt. I denna av yttre förhållanden gynnade situation borde alla förutsättningar finnas för lugn
och stabilitet, men herr Sköld lämnar efter sig en ekonomi delvis fjättrad
i regleringarnas bojor och med starka spänningar och åtskilliga olösta
ekvationer. Herr Sträng är väl den som senast och effektivast påmint
därom genom att bara några månader efter de av herr Sköld påbjudna,
skärpta kreditrestriktionernas införande lyckas häva desamma för bostadsbyggandets del. Som ny finansminister får herr Sträng till närmaste
uppgift att söka förlika de anslagsäskande myndigheternas nu inströmmande, starkt ökade krav, från ett håll t. o. m. understrukna med hot om
ransonering, med kravet på skattesänkning och stabilitet i ekonomien.
Uppgiften blir förmodligen svårare, än herr Sträng tycks ha klart för sig.
Av det gamla gardet socialdemokrater, de som kämpade sig fram till
makten, är det nu bara herr Undt’m, som är kvar. Den politiska färgen i
regeringen Erlander har onekligen bleknat, inte så att den inte skulle
vara röd, men genom att den med herr Sköld förlorat sin färgstarkaste
politiska person. De nya statsråden äro inte på grund av ådagalagd
duglighet på området och hänsynslös vilja att göra om samhället självklara till sina departement. De trappa inom regeringen som i reglerad
befordringsgång.
H. A.
’:r. ~ .:··-,.. . *”’”·;•.~…:._.r.-··· ”’”
FRICK & FRICK
AKTIEBOLAG
MALMÖ
Försäkringar
Finlands Året 1948 betecknar otvivelaktigt ett gränsår i Finlands nyaste
farliga år. historia. Det var då den folkdemokratiska, dvs. den kommunistiska, flodvågen började sjunka och då kommunisterna upphörde att
spela den roll av en första rangens maktfaktor, som de, med utnyttjande
av vapenstilleståndets olustiga stämningar, hade lyckats bli hösten 1944
och vintern 1945. Perioden efter kriget fram till sommarvalen 1948 var
i själva verket fylld av farligt stoff och förödmjukande händelser i en
hittills föga känd omfattning. Att Finland, trots sin oerhört svaga ställning, likväl förmådde klara sig ur farorna kan utan någon större överdrift karakteriseras som ett under.
Vändpunkten år 1948 markerades måhända först av den kommunistiske
inrikesministern Yrjö Leinos fall, framkallat av att denne den 19 maj
samma år fick ett misstroendevotum av riksdagen. Försöken att negligera
detta votum lyckades inte. Leinos avpollettering – han betraktades med
rätta som det kommunistiska partiets starke man, ledande sin grupp med
naturlig suveränitet – följdes halvannan månad senare av ett kommunistiskt nederlag vid riksdagsvalen. Folkdemokraternas mandatsiffra reducerades från 51 till 38. Folkdemokraten Mauno Pekkalas samlingsregering efterträddes av K.-A. Fagerholms socialdemokratiska ministär. Sedan
dess har ingen på allvar diskuterat frågan om att låta folkdemokraterna
bli företrädda i någon regering. Deras maktperiod var till ända.
Mycket av detta finnes refererat i en bok (192 sidor), som kom ut
vid årsskiftet med den finska titeln »Vaaran vuodet 1944-48» (»Farans
år 1944-48»). Författaren, mag. Lauri Hyvämäki, har tydligen gått igenom ett väldigt material och fastslagit fakta, som världen allaredan glömt
och som åtskilliga av dagens politiska aktörer säkerligen med ett visst
obehag bli erinrade om. Skall man spåra någon tendens i boken, så går
denna ut på att det var socialdemokraterna som under de farliga åren
räddade demokratin i Finland och hindrade folkdemokraterna att tränga
sig fram mera än de gjorde. Ett faktum är dock, att den socialdemokratiska partistyrelsen i januari 1945 med blott en enda rösts majoritet
avvisade folkdemokraternas anbud om samverkan vid valen två månader
senare. Bland dem, som ville tacka ja, befunna sig politiker, som senare
med grämelse erforo hur det gick deras partivänner i de av Ryssland
beroende stater, som läto locka sig till en dylik samverkan. Det var inte
heller med hjälp av socialdemokratiska röster som inrikesminister Leino
fälldes i maj 1948. På några undantag när avstodo socialdemokraterna
från att ge denne det respass, som blev följden av den borgerliga framstöten mot honom; framstöten leddes för övrigt av högermannen Hetemäki, alltjämt en av finska samlingspartiets driftigaste män.
Då man efteråt begrundar sammanhangen blir intrycket, att socialdemokraterna främst kan tacka, förutom Väinö Tanner, den då 30-årige
418
Dagens frågor
magistern och reservofficeren Unto Varjonen, död för ett par år sedan i
USA, vilken med en oerhörd energi och oförvägen kamplust tog upp
striden mot kommunisterna och därvid biträddes av hrr Yrjö Kilpeläinen
och Väinö Leskinen. Den förstnämnde avled i år och den sistnämnde
har, efter ett besök i Moskva och i egenskap av regeringsmedlem hissat
signaler, som förbryllat åtskilliga av de partivänner, vilka för tio år tillbaka voro med om att lägga en fast gräns mellan kommunism och socialdemokrati.
Att det var Finland i egenskap av rättsstat, som kände sig hotat, framgår av, att den nationella sorgen och indignationen inte så mycket gällde
landavträdelserna och skadeståndet som det, att lagens och grundlagens
bud i vissa stycken negligerades. Man var tvungen att stifta en undantagslag, syftande till att utpeka och bestraffa s. k. krigsansvariga, som
befunnas ha brutit mot stadganden, vilka inte existerade då »brotten»
begingos! Att den politiska polisen, under kommunistisk ledning, tilläts
fara fram som om inga grundlagsenliga rättigheter skulle finnas upprörde
stora medborgargrupper mera än vissa tvångsförfaranden på det ekono·
miska området. Indignationen var blott i ringa grad riktad mot ryssarna,
vilka uppträdde i stort sett korrekt; det fanns ingen rysk soldatesk, som
terroriserade befolkningen. Så småningom blev det också uppenbart, att
ryssarna inte voro villiga att exekvera de inhemska kommunisternas planer. »Vårt folks livsviktiga frågor böra lösas i skyddet av den militära
ockupationen», förklarade Hertta Kuusinen år 1945 i ett kommunistblad
och blottade därvid vad programmet gick ut på.
Svaret på frågan, vad som gjorde att Finland med livet i behåll passerade den dödsskuggans dal, som åren 1944-1948 utgjorde, ligger inte bara
i en hänvisning till den socialdemokratiska ståndaktigheten. En av orsakerna var givetvis de finländska truppernas insatser under själva kriget,
en annan det minutiösa uppfyllandet av skadeståndsbestämmelserna.
Ofantligt mycket berodde dock på, att det fanns en borgerlig opinion,
som visserligen var delvis förstummad, men som i alla fall gjorde sig
gällande i vakthållningen kring lagens och rättens principer. Man kunde
år 1945 konstatera detsamma som år 1918, att Finland aldrig hade varit
ett ryskt guvernement, att det under sekler utgjort en del av det svenska
rättssamhället, att det fanns en arbetsduglig förvaltning och att det parlamentariska arbetet hade goda traditioner att falla tillbaka på. Finlands
ställning var i det avseendet en helt annan än exempelvis Ungerns och
Rumäniens. Det fanns i Finland en levande och livsduglig demokrati,
vars innebörd och arbetsmetoder nationen var förtrogen med.
Spöksyner I sydligaste hörnet av den förutvarande preussiska Rheni Saar. provinsen med ett stycke av f. d. bayerska Rhenpfalz ligger
det under senare årtionden omstridda Saarområdet kring bifloden av
samma namn till Mosel, som vid Koblenz rinner in i Rhen. Till ytvidden
är det ungefär två tredjedelar av Blekinges storlek men med en befolkning av inemot en miljon tyskar. Dess ekonomiska lycka men politiska
otur har varit rika kolgruvor och hemvist för en stor stålindustri, vilket
under två världskrig gjorde det till en av Tysklands vapensmedjor. Sedan
419
; t
Dagens frågor
gammalt har förvärvet av Saar lekt fransmännen i hågen, och de ha icke
glömt, att det 1793-1815 tillhörde revolutionens och Napoleons Frankrike. På fredskongressen 1919 i Paris framställde också Clemenceau krav
på dess annektering, vilket Wilson och Lloyd George motsatte sig. Som
ersättning för tyskarnas förstörelse av nordfranska kolgruvor och som
avräkning på det väntade krigsskadeståndet skulle Frankrike dock få
oinskränkt äganderätt till Saars kolgruvor. Tillika stadgades, att Tyskland, med bibehållen suveränitet över Saar, likväl skulle överlåta dess
administration till det nyupprättade Nationernas förbund. Men befolkningen finge 1935 uttala sig om Saars framtida status och därest omröstningen utföll för återförening med moderlandet, detta skulle i guld återköpa gruvorna från franska staten.
Som bekant ägde sagda referendum rum i januari nämnda år med resultat, att 90 procent av de röstberättigade ville »Heim in’s Reich», vilket
var Hitlers första större utrikespolitiska triumf, synnerligen påkallad efter
prestigeförlusten genom de brutala junimorden 1934. De oinvigda visste
icke då, att framgången, liksom under senare Hitlerplebiscit, betingats
av ett utåt osynligt men inåt desto effektivare terrorsystem, som genom
nazistiska lokala ombud noga registrerade alla saarländare, kontrollerade
deras valsedlar och med hot om vedergällning tvang dem att rösta »för
Tyskland», vilken lösen utgavs av »ces terribles simpleficateurs». Efter
närmare bekantskap med Tredje Riket ångrade nog många den »patriotism», varmed de bemantlat sitt klenmod, men då var det för sent …
Under andra världskriget blev Saar med industrier illa tilltygat av
anglo-amerikanska bombraider och skulle efter det totala sammanbrottet
1945 haft att motse samma elände som drabbade Tyskland i övrigt.
Men då uppenbarade sig Frankrike ånyo med sin revansch och man
började ondgöra sig över separatismen, som samtidigt blev Saars räddning
ur nöden. Denna gång var ju Frankrike icke segrare på samma sätt som
1919 utan begränsade sina anspråk till skötseln av gruvorna i egen regi
och till förmånen att åtnjuta deras avkastning. Ekonomiskt skulle dock
Saar så till vida inkorporeras med Frankrike att en valuta- och tullunion
ingicks. Politiskt skulle det demilitariserade Saar eljest beviljas inre autonomi – allt enligt västmakternas önskemål provisoriskt i avvaktan på ett
definitivt fredsfördrag med Tyskland. För att utfå största möjliga vinning
av Saar lade sig Frankrike vinn om dess snabba återuppbyggnad med
investeringar av Marshallmiljoner. Saar blommade upp, medan tyskarna
österut våndades under bostadsbrist, svält och kyla. En lantdag tillsattes,
som valde det kristligt-sociala partiets ledare, Johannes Hoffmann, till
regeringschef. Som fransk prokonsul fungerade Gilbert Grandval, som i
egenskap av generalresident i Marocko fick brottas med problem av vida
värre beskaffenhet.
Västtyskland pånyttföddes emellertid genom valutastabiliseringen den
20 juni 1948 och förbundsrepublikens tillkomst ett år senare. Därmed
återkommo också de nationella ambitionerna, och man började förarga
sig över Saars separation. I Paris ansåg man att den häpnadsväckande
dynamiken i Västtysklands uppsving i längden måste bli oförenlig med
orubbat status quo i Saar. Till all lycka kunde förbundskansler Konrad
Adenauer och utrikesminister Robert Schuman, som övertygade anhängare
420
Dagens frågor
av västeuropeisk »integration» enas om att tills vidare utjämningen i
samförstånd borde eftersträvas på denna väg. Men det tillfredsställde
ingalunda de otåliga tyskar, som ville gå direkt mot målet: Saars omedelbara återbördande till det gemensamma fosterlandet. Till dem sällade sig
av enbart taktiska skäl de västtyska socialdemokraterna, som i sin opposition aldrig försumma ett tillfälle att söka sätta krokben för Adenauer,
deras överman i alla väder.
Robert Schuman avlägsnades från Quai d’Orsay, och »europeiseringen»
fick en måhända obotlig knäck genom franska nationalförsamlingens
nedvotering av Europaarmen 30 augusti 1954. Därmed svällde kammen
i motsvarande mån på den västtyska Saarfronden. Dåvarande franske
konseljpresidenten Mendes-France fann det då angeläget att binda Västtyskland vid ett avtal om Saar, för vilket syfte han lät utarbeta en statut,
som vid Pariskonferensen i oktober i fjol förelades Adenauer ultimativt,
dvs. hans undertecknande var ett villkor för franska regeringens bifall
till Parisfördragen, som skulle vara en ersättning för de vrakade traktaterna om Europaarmen m. m. Adenauer riskerade alltså med ett nej
hela sin utrikespolitiska insats: Västeuropas suveränitet, dess anslutning
till Atlantpakten och Västunionen ävensom upprustningen. Den nya statuten innebär inga nackdelar för Västtyskland, snarare tvärtom. Status
quo skulle i stort sett gälla, men i oktober 1955 medgavs Saarbefolkningen
rätt att rösta för eller mot statuten, varvid förbudet för de protyska
partierna i Saar skulle hävas. Adenauer skrev också under med häftiga
protester av socialdemokraterna och åtskilliga Saarbitna bland hans egna
koalitionspartier. I kraft av sin enastående auktoritet och parlamentariska
rutin genomdrev han sedermera positiva beslut om Saarstatuten i både
förbundsrådet och förbundsdagen.
Den 23 oktober skall folkomröstningen försiggå, och valrörelsen startade tre månader tidigare. Vid månadsskiftet juli-augusti marscherade
de nu tillåtna protyska Saarpartierna upp på bred front med sådan
medryckande fart, att såväl lojala saarländare som den ansvarsmedvetna
opinionen i Västtyskland blevo både överraskade och oroade. Den protyska parollen är: »Nej till statuten», i den populära agitationen förenklad
till: »Rösta för ’das deutsche Vaterland’ och mot fransosen Johannes
Hoffmann.» I fråga om Saar ha dessa avläggare blott namnet gemensamt
med motsvarande västtyska partier, ehuru de eljest till social rekrytering
och ideologisk åskådning äro identiska. De protyska socialdemokraterna
följa t. ex. Ollenhauer, medan de saarländska slå vakt kring Saars autonomi och följaktligen förorda ja till statuten. För Adenauer är det särskilt
smärtsamt att Saarfilialen av hans kristliga demokrater går samman med
protyskarna i Saar, sannolikt för att icke bli utslagna i en framtida konkurrens. Det mest betänkliga är dock att särskilt de protyska demokraterna släppt lös en nationalistisk »furor teutonicus» med mötesbråk samt
t. o. m. hakkors, vilket frammanar spöksyner från Hitlers referendum.
Ett eventuellt förkastande av statuten betyder icke någon större förändring för Saars vidkommande, där allt då blir sig likt. Men de metoder,
som praktiserats av protyskarna i Saar, kunna däremot innebära ett allvarligt bakslag för Adenauers stora internationella anseende och för
Bonnrepublikens »Vertragsfähigkeit», varav de sovjetryska självhärskarna
421
Dagens frågor
skulle vara de första att begagna sig genom att låta ifrågasätta dennas
kompetens i olika avseenden att fordra och genomföra Tysklands återförening.
Exotiska Den ovanligt varma sommaren 1955 har efter julimötet i
oroshärdar. Geneve mellan »de fyra största» sövt storpolitiken i Europa
till ro, vilket är vår plågade världsdel väl unnat. Frånsett ovannämnda
strid om den nya Saarstatuten, som blossat upp i Saar med ett referendum
den 23 oktober, vars utgång kan vålla de allvarligaste vådor för Västtyskland och speciellt dess förhållande till Frankrike, är lugnet förhärskande,
helst som alla parlament, i sällskap med de flesta ministrar och diplomater, åtnjuta ferier. I Amerika är läget enahanda, fastän diktatorn Per6n
i Argentina tycks ha svårt att få bukt med en växande opposition, och
man i Brasilien, med anledning av förestående presidentval, väntar ett
av dessa militära pronunciamentos, vilka bruka skaka de sydamerikanska
republikerna som en övergående varannandagsfrossa.
Desto större oro rapporteras från de färgade folkens domäner. Tidningarnas nyhetsmaterial torde kunna redovisa ett rekordmässigt antal
telegram, varvid i slutet av augusti händelserna i Marocko och Algeriet
ha tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Genom att Frankrike på initiativ i fjol av dåvarande konseljpresidenten Mendes-France förlänat sitt
ena och äldsta nordafrikanska protektorat, Tunis, självstyrelse har stämningen där pacificerats, ehuru det ännu är ovisst om det arabiska nationella partiet låter sig nöja med detta första steg mot en oavhängighet
med egen utrikespolitik och krigsmakt, som är dess program. I så fall
går Tunis förlorat för Frankrike och blir ett eggande exempel för det
andra protektoratet, Marocko, medan samma procedur i Algeriet skulle
stöta på ett åtminstone formellt oöverstigligt rättsligt hinder, i det att
denna franska besittning sedan 125 år tillbaka numera är införlivat
med »moderlandet» och uppdelat på fyra departement, förvaltade av
prefekter och med egna representanter i parlamentet i Paris.
I Marocko har fullt uppror rasat under de senaste veckorna med illdåd
mot den vita befolkningen. Frankrike har nödgats uppbåda en arme på
närmare 200 000 man för att tygla de rasande horderna, vilkas samordnade aktioner, även i Algeriet, tyda på tillvaron av en central ledning, som förmodas befinna sig i Cairo med riffkabylernas f. d. ledare
Abd-el-Krim som överhuvud, vilken sannolikt samverkar och subventioneras med penningar och vapen av både arabiska ligan och kommunisterna, som vilja komma åt franska Nordafrika i dess egenskap av omistligt basområde för Atlantpakten. Franska regeringen Faure, dessvärre
svårt splittrad, funderar nu, efter samråd med marockanska notabler, på
en konferens i kurorten Aix-les-Bains i Savoyen, över de reformer med
vilka rebellerna skulle kunna förmås till fred. Tyvärr bruka sådana
eftergifter uppfattas som lika många reträtter, vilka uppmuntra till nya
fordringar.
Det är förty fara värt att Frankrike kan riskera samma nederlag i
Nordafrika som i Indokina, vars förlust beseglades genom Genevekonferensen i fjol sommar. Lugn och välstånd har ännu icke återställts i
422
-’–l—~-~~-~—~——’—””’—
Dagens frågor
det längs 17:de breddgraden uppdelade landet. Anarkien i Sydvietnam
fortsätter, och skulle i juli 1956 de beramade valen äga rum, befaras
allmänt att Ho-Chi-Minh i det kommunistiska Nordvietnam skall ta hem
spelet och uppsluka det nu självständiga Sydvietnam, med överhängande
risk för röda invasioner i Laos, Kambodja och Siam. Härmed skulle
också vägen ligga öppen till Indonesien med dess bräckliga, av kommunister anfrätta statsbildning samt till Singapore och Malacka, där de
kinesiska immigranterna göra livet allt svårare för britter och malajer.
Det söndrade Korea synes lika litet som det uppdelade Tyskland kunna
hoppas på en återförening inom rimlig tid på grund av kommunisternas
motstånd. Dessa föredra framför definitiva lösningar permanenta provisorier, ägnade att vid lägligt tillfälle upprivas som perforerat papper.
Om det krångliga Formosaproblemet har det på sistone varit tämligen
tyst, vilket man i Washington och särskilt i London gärna vill tolka
som en de facto vapenvila i dessa politiskt neuralgiska nejder, men som
pessimisterna uppfatta som stillhet före stormen. Chou-en-lai har ej uppgivit kravet på Formosas befrielse från den bittert hatade rivalen Chiangkai-shek men bidar utgången av de konferenser på ambassadörnivå i
Geneve om utväxling av fångar mellan Pekingkina och USA, vilka han
betraktar som prolog till den konferens med Dulles om hela Formosakomplexet, varom han enträget hemställt.
Härvid har Krishua Menon som Nehrus flygande emissarie fungerat
som medlare i Västerns huvudstäder. Nehru vill gärna framhärda i sin
självtagna uppgift som internationell peacemaker. Hemma faller han dock
ur rollen genom att i den segslitna Kashmirfrågan provocera Pakistan
och genom att kräva Portugals fyrahundraåriga besittning Goa på Indiens
västkust. Sysselsatt med inre tvister och på sistone invecklad i en konflikt om de krigiska pathanstammarna kring det av ålder omstridda
Khyberpasset med grannstaten Afghanistan i nordväst, där det sovjetryska inflytandet lär bli allt större, är Pakistan tämligen paralyserat.
Mot Goa avråder visserligen Nehru från öppet våld men tolererar »fredsinvasionen av upphetsade hinduer, som portugisisk ordningsmakt måste
bortmota med gevärseld. Nehru vägrar att resonera med Lissabon och
har avbrutit alla diplomatiska förbindelser med Salazars Portugal, vilka
metoder eljest utmärka den aggressiva imperialismen.
I Främre Orienten dövar den subtropiska sommarhettan all aktivitet
med undantag av den skärpta Cypernfrågan och de ständiga skärmytslingarna vid Gaza mellan egyptier och israeler, som icke kunna biläggas
genom intransigensen från Nillandets ärelystne militärdiktator överste
Nasser. Man misstänker att Cairo icke heller är främmande för det mystiska myteriet bland negersoldater i sydligaste Sudan och att detta eventuella maskopi måhända hänger ihop med Cairos djupa desillusion att
det nu självständiga Sudan tycks avböja en union med Egypten.
Som synes sjuder och jäser det bland de färgade folken, vilka äro på
väg att avskudda »det koloniala oket», som dock tryckt särdeles olika,
mot en självständighet, för vilken massorna ej äro mogna. Denna historiska process bevittnas passivt av flertalet i de vitas värld, där man
ännu icke hunnit att orientera sig i den snabbt framskridande atomåldern
med dess oöverskådliga verkningar på vår kulturs alla områden, icke
423
Dagens frågor
minst det militärpolitiska. Men det bör tilläggas att därav berörs tills
vidare icke de exotiska nationerna och att djungelkrig måste merendels
föras utan atomvapen.
Herr Skölds Herr Skölds avgång ur statsrådskretsen har som väntat
avgång. nödvändiggjort ett flertal omflyttningar i regeringen. Herr
Sträng flyttar in i finansdepartementet och efterträdes som socialminister
av herr Kinna-Ericsson. Denne får till efterträdare som handelsminister
herr Lange, och riksdagsman Sigurd Lindholm blir ny civilminister.
Det är emellertid herr Skölds insatser som politiker, som här i första
hand skall kommenteras. Han har varit statsråd i 23 år och bara det är
en prestation, som inte vem som helst gör om. Av den socialdemokratiska
uppsättningen av statsråd från 1920- och 30-talen och därmed över huvud
taget har herr Sköld rekordet i form av längsta tjänstgöringstid. Det har
heller inte varit några lättskötta departement han har fått förestå, jordbruksdepartementet under krisåren i början av 30-talet, försvarsdepartementet under kriget och finansdepartementet efter 1949 års devalvering.
Det måste erkännas. Herr Sköld har aldrig varit rädd för att ta i det
heta järnet.
När en politisk gärning sträcker sig över en så lång tidsperiod som
herr Skölds, är det naturligt, att uppmärksamheten främst riktas mot de
närmare i tiden liggande insatserna. Det skall dock erinras om att striden
stod hård om 30-talets jordbrukspolitik, och att det är herr Skölds socialistiska uppfattning, som präglar efterkrigstidens jordförvärvslagar och
statens politik att köpa upp böndernas jord, vilket sannolikt kommer att
skapa svåra bekymmer för framtiden. Sin främsta insats gjorde herr
Sköld som försvarsminister, vilket också allmänt omvittnats. Han har
själv sagt, att det var den mest enerverande tiden, och man förstår honom.
De som stå i största tacksamhetsskuld till honom för denna insats borde
dock vara socialdemokraterna själva, som med sin försvarspolitik äventyrat landets fred och bestånd, men även borgerligheten har anledning
betyga sin uppskattning.
Finansdepartementet är de.t departement, som herr Sköld varit avgjort
minst kompetent att sköta. Trots allt regeringens självberöm kan man
inte säga, att hans ekonomiska politik varit lycklig för folket i dess
helhet, även om hans egna väljare fått många förmåner. Delvis beror
det kanske på att socialdemokraternas ekonomiska efterkrigspolitik är
så hopplöst otidsenlig, men ansvaret härför har herr Sköld sin klara
andel i. Han efterträdde i realiteten herr Wigforss. Mellanspelet med herr
Hall var förmodligen arrangerat, för att herr Wigforss, som övertagit
finansdepartementet efter 1931 års devalvering av kronan, inte ville avsluta sin bana med en ny krondevalvering och penningkris, och för att
herr Sköld inte ville börja sin finansministertid med formellt ansvar för
herr Wigforss’ kvarlåtenskap. En devalvering är ju händelseutvecklingens
och utlandets betygsättning på den ekonomiska politik, som förts. 1949
års devalvering belastar därför främst herr Wigforss, men herr Sköld
missräknade sig, om han trott sig kunna undgå att också han drabbas
av dess efterverkningar. Den i och för sig ganska ytliga och relativt
424
Dagens frågor
hastigt övergående Koreakrisen föranledde honom nämligen att släppa
loss den beryktade engångsinflationen. Att denna kunnat i allt väsentligt
undvikas till den del den icke är att hänföra till 1949 års devalvering, för
vilken som sagt herr Wigforss främst bär ansvaret, visas bäst av att ett
land som Schweiz, neutralt i världskriget, icke behövt registrera mer än
fem procents penningvärdeförsämring till följd av Koreakrigets och samtliga andra inflytelser mot engångsinflationens sammanlagda trettio procent. Herr Sköld kornmer därför aldrig att kunna undgå att för framtiden
få sitt namn förknippat med engångsinflationen, vilket är ägnat att
fördunkla hans insatser på andra områden.
I ett anförande efter tillkännagivandet av sin avgång har herr Sköld
beklagat 1949 års devalvering, enär den icke visat sig vara lycklig, men
samtidigt gjort gällande, att enighet rådde om beslutet, och att »det skedde
inte mot utan med oppositionen». För folkpartiets del må detta kanske
vara riktigt, eftersom dess ledare redan i början av år 1949 krävt devalvering. För högerns del är det däremot icke riktigt. Högerns ledning
blev underrättad om devalveringen och dess storlek först sedan beslutet
fattats av regeringen, och då ingenting var att göra åt saken. Till yttermera visso fattades beslutet utan riksdagens hörande i klar strid mot
grundlagens uttryckliga föreskrift. Herr Sköld kan icke hävda enighet
i denna fråga med åberopande av dem, som ställts inför fait accompli.
Ett tidsläge, då det råder fred i världen, utlandet villigt köper våra
produkter och i utbyte ger oss en rad olika förnödenheter till standardens
höjande måste givetvis betecknas som gynnsamt. I denna av yttre förhållanden gynnade situation borde alla förutsättningar finnas för lugn
och stabilitet, men herr Sköld lämnar efter sig en ekonomi delvis fjättrad
i regleringarnas bojor och med starka spänningar och åtskilliga olösta
ekvationer. Herr Sträng är väl den som senast och effektivast påmint
därom genom att bara några månader efter de av herr Sköld påbjudna,
skärpta kreditrestriktionernas införande lyckas häva desamma för bostadsbyggandets del. Som ny finansminister får herr Sträng till närmaste
uppgift att söka förlika de anslagsäskande myndigheternas nu inströmmande, starkt ökade krav, från ett håll t. o. m. understrukna med hot om
ransonering, med kravet på skattesänkning och stabilitet i ekonomien.
Uppgiften blir förmodligen svårare, än herr Sträng tycks ha klart för sig.
Av det gamla gardet socialdemokrater, de som kämpade sig fram till
makten, är det nu bara herr Undt’m, som är kvar. Den politiska färgen i
regeringen Erlander har onekligen bleknat, inte så att den inte skulle
vara röd, men genom att den med herr Sköld förlorat sin färgstarkaste
politiska person. De nya statsråden äro inte på grund av ådagalagd
duglighet på området och hänsynslös vilja att göra om samhället självklara till sina departement. De trappa inom regeringen som i reglerad
befordringsgång.
H. A.
’:r. ~ .:··-,.. . *”’”·;•.~…:._.r.-··· ”’”
FRICK & FRICK
AKTIEBOLAG
MALMÖ
Försäkringar