Litteratur
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
AMERIKANSK UTRIKESPOLITIK
1954 års volym av »Major Problems of United States Foreign Policy»,
utgiven av »The Brookings Institution» i Washington, har just utkommit och ger på sina 430 sidor en sådan mängd av fakta och intressanta
bedömanden, att politiskt intresserade personer böra ha nytta av en
sammanfattning. För att förkorta skrivspråket låta vi Institutets internationella stab av experter, av vilka många samarbeta med amerikanska utrikesdepartementet, i direkt form vända sig till läsaren.
Målet för USA:s utrikespolitik är att stödja utvecklingen av ett
världssystem av stater, av vilka var och en besitter politisk och ekonomisk stabilitet, och vilka stater samordna sina intressen för internationell samverkan för att hindra Sovjet, dess allierade och satelliter,
att befordra omstörtningar eller öppen aggression.
USA känner sig för första gången i sin historia direkt hotat av en
annan stormakt och följer Eisenhowers uppmaning: »Ingen enda fri
nation kan leva ensam i världen. Vi måste ha vänner h> Kanske har
USA från början tagit sitt ledarskap i världen alltför hårt, ty på senare
år har det befunnits lämpligt att gå in för mera mjuka metoder mot
allierade makter.
En stark övertygelse om riktigheten i den demokratiska livsåskådningen, strävan efter fred, säkerhet och rättvisa, baserad på en god
vilja, är amerikansk utrikespolitiks grundton. Men erfarenheten har
visat att dylika strävanden måste stödjas av makt (»a position of
strength»). I praktiskt hänseende ha följande problem dominerat:
NATO och Västeuropas försvar, politiken i Östeuropa, Medelhavsområdets och Mellersta österns konsolidering, de stora frågorna i Fjärran österns statssystem, Latinamerikanska och FN-problem, vissa internationella, ekonomiska spörsmål samt samarbetet mellan USA och
de andra stormakterna i utrikespolitiskt avseende.
USA är nu genom olika avtal förpliktigat att vid angrepp mot dem
bispringa ett 40-tal stater på jorden: 21 länder i Mellan- och Sydamerika enligt Riotraktaten, 14 stater enligt Atlantpakten, 3 länder i
södra delen av Stilla havet (avtal av år 1951), Japan enligt 1951 års
säkerhetsakt och Korea enligt 1953 års avtal. USA har i sanning blivit
jordklotets säkerhetspolis! Men slitningen mellan europeiska och asiatiska hänsyn är hela tiden latent. Västeuropas försvar är en fråga av
primär art. Under år 1952 kände man i USA:s utrikesledning en allvarlig oro för att en öppen konflikt med Sovjet var förestående och
därför pressade USA på Lissabonkonferensen de andra NATO-makterna till ökade försvarsansträngningar, vilket väckte opposition på
många håll. Men efter Stalins död gick USA med på att man minskade beslutad ökning, varvid USA dock fordrade att Västeuropa
524
’·
Litteratur
bättre slöte sig tillsammans. USA önskar bestämt att Västtyskland
skall få upprusta till en rimlig nivå, men vill även underlätta en
återförening av Väst- och östtyskland. Dessa två saker strida dock i
praktiken mot varandra och USA anser det förra viktigast. Hur man
skalllösa det senare problemet är ännu fullständigt oklart, men någon
»neutralisering» av Tyskland godtager USA ej. Fastmer tror man att
ett stabilt Västtyskland skall påverka folkmeningen i östtyskland i
demokratisk anda.
I Östeuropa förblir USA:s strävan att uppehålla modet hos de förtryckta folken och med underjordiska medel förbereda en framtida
frigörelse, då läget medger detta utan krig. Av dessa skäl har USA
alltjämt kvar sina diplomatiska förbindelser med satellitstaterna och
har nekat att skriva under varje slag av avtal, som befordrar eller
befäster sovjetrysk dominans i dessa länder. I Österrike har USA
förgäves sökt verka för definitiv befrielse från ockupation, medan
Sovjet vill vänta tills enighet nåtts om problemet Tyskland!
Medelhavsområdet är nu en amerikansk intressesfär. Atlantpaktens
område täcker ju numera hela norra Medelhavsstranden, och USA
samt Storbritannien bevaka militärt och gemensamt sina intressen.
Grekland, Turkiet och Jugoslavien (sedan 1952) erhålla militär och
ekonomisk hjälp av USA; Sovjet har återtagit sitt krav på Turkiet
om ryska baser vid Dardanellerna. Amerikanska oljekoncessioner
i Irak och Saudiarabien samt behovet att motverka Sovjet i Iran äro
drivfjädrar i USA:s politik. Men i Mellersta östern är motsättningen
mellan araber och judar, de förras ovilja att gå med i ett försvarsavtal med USA och Storbritannien samt en hetlevrad nationalism
svåra stötestenar. Det är av stor vikt, att detta oroliga hörn tryggas.
Afrikas många rasproblem beröra ej USA direkt, men delar av
Afrika, bl. a. belgiska Kongo med sina uranfyndigheter, äro ekonomiskt betydelsefulla och i nordvästra Afrika har USA obehag av
stridigheterna mellan de franska myndigheterna och de halvkoloniala
folken. Härav har fötts behovet av amerikanska baser i Spanien och
stöd åt detta land.
I Fjärran östern äro USA:s intressen direkt engagerade och man
anser nu att 1950-talets något vacklande politik beträffande Kina medfört USA:s stora diplomatiska nederlag- i och med att Kommunistkina sett dagen och växt sig starkt samt numera är en utpräglad
fiende till USA. Det Röda Kina och Sovjet spela tillsammans framgångsrikt på de asiatiska folkens hat mot koloniala herrar och detta
medför att dessa folk nu ej ens vilja medge västerlandets män att
göra investeringar i en rad av underutvecklade länder. Sydöstra
Asiens naturtillgångar äro viktiga för världshushållet och stora värden stå här på spel. Burma är under hårt tryck från Röda Kina; i
Malaya pågår sedan fem år oroligheter, som starkt besvära Storbritannien. Men med Australien, New Zealand och Filippinerna har USA
nu försvarsavtaL
Japan bör ur USA:s synpunkt bli en användbar motvikt mot asiatisk kommunism och enligt avtal har USA behållit militär och baser
där, medan japansk upprustning pågår. Men det synes tveksamt huru- 525
\’l :JLitteratur
vida Japan är berett och stort nog att bli den bricka i spelet, som USA
önskar.
Vapenstilleståndet i Korea sommaren 1953 har ännu ej lett till ett
stabilt fredstillstånd därstädes och samma är förhållandet i Indokina.
USA:s politik inom västra hemisfären är att skapa ett område som
ingen skall tordas anfalla. Kanada och Grönland, som ju ej höra till
USA, ha villigt slutit överenskommelser för försvar i gemensamt intresse; de latinamerikanska republikerna samt engelska, franska och
holländska kolonier ha alla ingått i samma stora gemenskap. Latinamerikas 160 milj. människor samverka – med undantag av enstaka
revolutioner! – i motståndet mot sovjetkommunismen. »Den gode
grannens politik» gäller för alla amerikanska stater och är grundad
på en rad bilaterala avtal av ekonomisk och militär art, varjämte
upprepade »all-amerikanska» konferenser behandla aktuella, gemensamma problem.
I USA:s utrikespolitik ingår att helhjärtat stödja FN:s strävanden
och deltaga i understödet till underutvecklade länder. Men i fall då
FN (genom vetot) är för svagt som världspolis, måste USA med hjälp
av Atlantpakt och andra regionala avtal ingripa till frihetens värn.
Man har länge ansett att en inskränkning av varuexporten till Sovjetsfären skulle kunna verka i fredsbevarande syfte men har på senaste
år tagit denna form av blockadpolitik under förnyad omprövning.
USA:s stora finansiella stöd åt ett flertal stater är mycket betungande.
Samarbetet med de andra stormakterna har för USA:s del gått relativt fritt från stora konflikter, utom givetvis med Sovjet och Kommunistkina.
Storbritannien är ur USA:s synpunkt en viktig, stabiliserande faktor
inom den fria världen. I kolonialfrågor, beträffande Kommunistkinas
tillträde till FN och försvarsfrågor i Mellersta östern har man ofta
haft olika åsikter. Man är ense om målen, men icke alltid om medlen
att nå dem. Storbritanniens beslut att permanent ge militärt stöd åt
NATO på Europas kontinent är man i USA mycket tillfredsställd
med. I Asien påverkas brittisk syn av Indien, som har en tendens att
bagatellisera kommunistfaran från Kina, samt av Australiens och
New Zealands tänkesätt, vilket är naturligt. Men i USA anser man
att Storbritannien tänker för mycket på sina handelsintressen och
icke till fullo beaktar hotet från Sovjet. Beträffande Mellersta österns
oljeproblem och behovet att skapa trygghet mot aggression överhuvud
taget är man i allmänhet fullt ense, liksom om nödvändigheten att i
farans stund hålla ihop.
USA har sedan 1950 stött Frankrikes motstånd mot kommunismen i
Indokina men är uppbragt över Frankrikes motvillighet att ordna upp
Västeuropas försvar. Den bristande stabiliteten i fransk styrelse oroar
i hög grad USA:s utrikesledning och orsakar att man i allmänhet
är ovillig att ge bindande löften till Frankrike på lång sikt.
Beträffande Kina har man sett sig nödsakad att motarbeta det Röda
Kina och neka det tillträde till FN. Amerikansk opinion anges vara
benägen att framtvinga ett bestämt USA-veto mot dess inträde. Skulle
526
Litteratur
USA dock gå med på ett sådant, anses detta kunna orsaka en våldsam
reaktion i J apan, vilket man ej vill riskera.
Sovjets åtgärder fälla oftast utslaget vid bestämmandet av amerikansk utrikespolitik. Endast en liten minoritet inom USA rekommenderar att söka ändra Sovjet-styret med krigiska medel. Den officiella
ståndpunkten är utan tvivel en tolerant samexistens, kompletterad
med ett intimt samarbete med den fria världens folk. Endast så kan
man samla tillräcklig statlig, militär och ekonomisk makt i motståndet mot kommunismen och vara redo att ingripa mot aggression, varhelst en sådan hotar, samt hava utsikt att segerrikt skydda friheten i
världen. Detta är grundlinjerna i USA:s utrikespolitik.
E. Biörklund.
527
AMERIKANSK UTRIKESPOLITIK
1954 års volym av »Major Problems of United States Foreign Policy»,
utgiven av »The Brookings Institution» i Washington, har just utkommit och ger på sina 430 sidor en sådan mängd av fakta och intressanta
bedömanden, att politiskt intresserade personer böra ha nytta av en
sammanfattning. För att förkorta skrivspråket låta vi Institutets internationella stab av experter, av vilka många samarbeta med amerikanska utrikesdepartementet, i direkt form vända sig till läsaren.
Målet för USA:s utrikespolitik är att stödja utvecklingen av ett
världssystem av stater, av vilka var och en besitter politisk och ekonomisk stabilitet, och vilka stater samordna sina intressen för internationell samverkan för att hindra Sovjet, dess allierade och satelliter,
att befordra omstörtningar eller öppen aggression.
USA känner sig för första gången i sin historia direkt hotat av en
annan stormakt och följer Eisenhowers uppmaning: »Ingen enda fri
nation kan leva ensam i världen. Vi måste ha vänner h> Kanske har
USA från början tagit sitt ledarskap i världen alltför hårt, ty på senare
år har det befunnits lämpligt att gå in för mera mjuka metoder mot
allierade makter.
En stark övertygelse om riktigheten i den demokratiska livsåskådningen, strävan efter fred, säkerhet och rättvisa, baserad på en god
vilja, är amerikansk utrikespolitiks grundton. Men erfarenheten har
visat att dylika strävanden måste stödjas av makt (»a position of
strength»). I praktiskt hänseende ha följande problem dominerat:
NATO och Västeuropas försvar, politiken i Östeuropa, Medelhavsområdets och Mellersta österns konsolidering, de stora frågorna i Fjärran österns statssystem, Latinamerikanska och FN-problem, vissa internationella, ekonomiska spörsmål samt samarbetet mellan USA och
de andra stormakterna i utrikespolitiskt avseende.
USA är nu genom olika avtal förpliktigat att vid angrepp mot dem
bispringa ett 40-tal stater på jorden: 21 länder i Mellan- och Sydamerika enligt Riotraktaten, 14 stater enligt Atlantpakten, 3 länder i
södra delen av Stilla havet (avtal av år 1951), Japan enligt 1951 års
säkerhetsakt och Korea enligt 1953 års avtal. USA har i sanning blivit
jordklotets säkerhetspolis! Men slitningen mellan europeiska och asiatiska hänsyn är hela tiden latent. Västeuropas försvar är en fråga av
primär art. Under år 1952 kände man i USA:s utrikesledning en allvarlig oro för att en öppen konflikt med Sovjet var förestående och
därför pressade USA på Lissabonkonferensen de andra NATO-makterna till ökade försvarsansträngningar, vilket väckte opposition på
många håll. Men efter Stalins död gick USA med på att man minskade beslutad ökning, varvid USA dock fordrade att Västeuropa
524
’·
Litteratur
bättre slöte sig tillsammans. USA önskar bestämt att Västtyskland
skall få upprusta till en rimlig nivå, men vill även underlätta en
återförening av Väst- och östtyskland. Dessa två saker strida dock i
praktiken mot varandra och USA anser det förra viktigast. Hur man
skalllösa det senare problemet är ännu fullständigt oklart, men någon
»neutralisering» av Tyskland godtager USA ej. Fastmer tror man att
ett stabilt Västtyskland skall påverka folkmeningen i östtyskland i
demokratisk anda.
I Östeuropa förblir USA:s strävan att uppehålla modet hos de förtryckta folken och med underjordiska medel förbereda en framtida
frigörelse, då läget medger detta utan krig. Av dessa skäl har USA
alltjämt kvar sina diplomatiska förbindelser med satellitstaterna och
har nekat att skriva under varje slag av avtal, som befordrar eller
befäster sovjetrysk dominans i dessa länder. I Österrike har USA
förgäves sökt verka för definitiv befrielse från ockupation, medan
Sovjet vill vänta tills enighet nåtts om problemet Tyskland!
Medelhavsområdet är nu en amerikansk intressesfär. Atlantpaktens
område täcker ju numera hela norra Medelhavsstranden, och USA
samt Storbritannien bevaka militärt och gemensamt sina intressen.
Grekland, Turkiet och Jugoslavien (sedan 1952) erhålla militär och
ekonomisk hjälp av USA; Sovjet har återtagit sitt krav på Turkiet
om ryska baser vid Dardanellerna. Amerikanska oljekoncessioner
i Irak och Saudiarabien samt behovet att motverka Sovjet i Iran äro
drivfjädrar i USA:s politik. Men i Mellersta östern är motsättningen
mellan araber och judar, de förras ovilja att gå med i ett försvarsavtal med USA och Storbritannien samt en hetlevrad nationalism
svåra stötestenar. Det är av stor vikt, att detta oroliga hörn tryggas.
Afrikas många rasproblem beröra ej USA direkt, men delar av
Afrika, bl. a. belgiska Kongo med sina uranfyndigheter, äro ekonomiskt betydelsefulla och i nordvästra Afrika har USA obehag av
stridigheterna mellan de franska myndigheterna och de halvkoloniala
folken. Härav har fötts behovet av amerikanska baser i Spanien och
stöd åt detta land.
I Fjärran östern äro USA:s intressen direkt engagerade och man
anser nu att 1950-talets något vacklande politik beträffande Kina medfört USA:s stora diplomatiska nederlag- i och med att Kommunistkina sett dagen och växt sig starkt samt numera är en utpräglad
fiende till USA. Det Röda Kina och Sovjet spela tillsammans framgångsrikt på de asiatiska folkens hat mot koloniala herrar och detta
medför att dessa folk nu ej ens vilja medge västerlandets män att
göra investeringar i en rad av underutvecklade länder. Sydöstra
Asiens naturtillgångar äro viktiga för världshushållet och stora värden stå här på spel. Burma är under hårt tryck från Röda Kina; i
Malaya pågår sedan fem år oroligheter, som starkt besvära Storbritannien. Men med Australien, New Zealand och Filippinerna har USA
nu försvarsavtaL
Japan bör ur USA:s synpunkt bli en användbar motvikt mot asiatisk kommunism och enligt avtal har USA behållit militär och baser
där, medan japansk upprustning pågår. Men det synes tveksamt huru- 525
\’l :JLitteratur
vida Japan är berett och stort nog att bli den bricka i spelet, som USA
önskar.
Vapenstilleståndet i Korea sommaren 1953 har ännu ej lett till ett
stabilt fredstillstånd därstädes och samma är förhållandet i Indokina.
USA:s politik inom västra hemisfären är att skapa ett område som
ingen skall tordas anfalla. Kanada och Grönland, som ju ej höra till
USA, ha villigt slutit överenskommelser för försvar i gemensamt intresse; de latinamerikanska republikerna samt engelska, franska och
holländska kolonier ha alla ingått i samma stora gemenskap. Latinamerikas 160 milj. människor samverka – med undantag av enstaka
revolutioner! – i motståndet mot sovjetkommunismen. »Den gode
grannens politik» gäller för alla amerikanska stater och är grundad
på en rad bilaterala avtal av ekonomisk och militär art, varjämte
upprepade »all-amerikanska» konferenser behandla aktuella, gemensamma problem.
I USA:s utrikespolitik ingår att helhjärtat stödja FN:s strävanden
och deltaga i understödet till underutvecklade länder. Men i fall då
FN (genom vetot) är för svagt som världspolis, måste USA med hjälp
av Atlantpakt och andra regionala avtal ingripa till frihetens värn.
Man har länge ansett att en inskränkning av varuexporten till Sovjetsfären skulle kunna verka i fredsbevarande syfte men har på senaste
år tagit denna form av blockadpolitik under förnyad omprövning.
USA:s stora finansiella stöd åt ett flertal stater är mycket betungande.
Samarbetet med de andra stormakterna har för USA:s del gått relativt fritt från stora konflikter, utom givetvis med Sovjet och Kommunistkina.
Storbritannien är ur USA:s synpunkt en viktig, stabiliserande faktor
inom den fria världen. I kolonialfrågor, beträffande Kommunistkinas
tillträde till FN och försvarsfrågor i Mellersta östern har man ofta
haft olika åsikter. Man är ense om målen, men icke alltid om medlen
att nå dem. Storbritanniens beslut att permanent ge militärt stöd åt
NATO på Europas kontinent är man i USA mycket tillfredsställd
med. I Asien påverkas brittisk syn av Indien, som har en tendens att
bagatellisera kommunistfaran från Kina, samt av Australiens och
New Zealands tänkesätt, vilket är naturligt. Men i USA anser man
att Storbritannien tänker för mycket på sina handelsintressen och
icke till fullo beaktar hotet från Sovjet. Beträffande Mellersta österns
oljeproblem och behovet att skapa trygghet mot aggression överhuvud
taget är man i allmänhet fullt ense, liksom om nödvändigheten att i
farans stund hålla ihop.
USA har sedan 1950 stött Frankrikes motstånd mot kommunismen i
Indokina men är uppbragt över Frankrikes motvillighet att ordna upp
Västeuropas försvar. Den bristande stabiliteten i fransk styrelse oroar
i hög grad USA:s utrikesledning och orsakar att man i allmänhet
är ovillig att ge bindande löften till Frankrike på lång sikt.
Beträffande Kina har man sett sig nödsakad att motarbeta det Röda
Kina och neka det tillträde till FN. Amerikansk opinion anges vara
benägen att framtvinga ett bestämt USA-veto mot dess inträde. Skulle
526
Litteratur
USA dock gå med på ett sådant, anses detta kunna orsaka en våldsam
reaktion i J apan, vilket man ej vill riskera.
Sovjets åtgärder fälla oftast utslaget vid bestämmandet av amerikansk utrikespolitik. Endast en liten minoritet inom USA rekommenderar att söka ändra Sovjet-styret med krigiska medel. Den officiella
ståndpunkten är utan tvivel en tolerant samexistens, kompletterad
med ett intimt samarbete med den fria världens folk. Endast så kan
man samla tillräcklig statlig, militär och ekonomisk makt i motståndet mot kommunismen och vara redo att ingripa mot aggression, varhelst en sådan hotar, samt hava utsikt att segerrikt skydda friheten i
världen. Detta är grundlinjerna i USA:s utrikespolitik.
E. Biörklund.
527