Partiväsendets funktion
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PARTIVÄSENDETS FUNI(TION
FRÅN IPSA-KONGRESS III AUGUSTI 1955
Av docent OLLE NYMAN
SKALL man förklara partiväsendets funktion i en modern demokratisk stat, är det naturligt att säga, att det är ett medel för de
röstberättigade medborgarna att på ett effektivt sätt göra sina skilda
åsikter och intressen gällande vid statens handlande; att erbjuda
medborgarna alternativ att välja mellan vid bestämmandet av den
statliga maktutövningens mål och metoder. statsviljan skall framgå
ur partiernas tävlan, och partiernas roll är att vara uttryck för
folkets önskningar och behov; partiväsendet transponerar folkvilja
till statsvilja.
För några låter emellertid detta alltför trivialt, alltför formellt
och blottat på substans. Man vill ha en djupare, mera substansiellt
innehållsmättad förklaring av partisystemets roll i demokratien.
Ett sådant försök har gjorts av en yngre canadensisk forskare,
professor C. B. Macpherson vid universitetet i Toronto. Det presenterades vid den nyligen hållna statsvelarkongressen i Stockholm,
International Political Science Association’s tredje världsmöte, där
Macpherson hade tillfälle att lägga fram och försvara sina teser.
Dessa teser saknar inte originalitet, och de deduceras fram på ett
ganska extremt sätt. Professor Macpherson tror sig ha funnit den
sökta »djupare» förklaringen av partisystemets roll i demokratien då
han hävdar, att partiväsendets främsta funktion är att mildra klassmotsättningarna och vidmakthålla det kapitalistiska systemet.
Många tycker kanske, att dessa teser inte är värda annat än ett
mycket snabbt och kort avfärdande, och de kan inte heller hålla
stånd inför en kritisk prövning, men det hindrar inte, att åtskilliga
av l\1:acphersons iakttagelser i generalrapporten till konferensen är
träffande. Den blev också underlag för ett par sektionssammanträden vid konferensen förutom en inledande plenarsammankomst,
då även andra aspekter av partiväsendet behandlades.
463
’_ \.
Olle Nyman
Macpherson uppställer fem hypoteser beträffande partisystemets
roll:
l. Partisystemets främsta funktion är att moderera och tygla konflikten mellan klassintressena.
2. Dess funktion är att moderera och tygla denna konflikt så långt,
att det kapitalistiska ekonomiska systemet vidmakthålles.
3. Endast ett system, som ger rum för två eller flera tävlande partier, förmår upprätthålla stabiliteten i ett kapitalistiskt samhälle
med allmän rösträtt.
4. Partisystemet är väsentligt för demokratiens vidmakthållande i
ett kapitalistiskt samhälle.
5. Huruvida ett tvåparti- eller ett flerpartisystem bäst tjänar demokratiens syften beror på graden av klassdifferentiering och klassmedvetande. Ju mer uppspaltat ett samhälle är, desto lättare kan
ett flerpartisystem uppkomma, och ju större klassmedvetandet
är, desto nödvändigare är ett flerpartisystem för att stabiliteten
skall kunna upprätthållas.
I sin rapport behandlar Macpherson partiväsendet i Förenta staterna, i Storbritannien och i Europa i övrigt, och han menar, att
en närmare undersökning bekräftar hans teser. Beviskraften i hans
framställning är emellertid klen. Man kunde med ungefär lika
stort fog- eller snarare med större fog- göra gällande, att partisystemets roll i den moderna demokratien visat sig vara att skapa
ett jämviktsläge mellan kapitalism och socialism. Om man verkligen
tar Macpherson på orden, måste man nämligen konstatera, att det
demokratiska partisystemet i ett flertal stater ingalunda lyckats
vidmakthålla, maintain, den kapitalistiska ekonomien. Resultatet
har på flera håll i stället blivit ett blandat system. Det anförda
visar, att den av Macpherson uppställda tesen även från hans egna
utgångspunkter är misslyckad. Det visar också det ofruktbara i att
bygga upp teorier, som utger sig för att utsäga något alldeles specifikt och innehållsmättat beträffande partiväsendets historiska
funktion med generell giltighet. Det blir för mycket av vågsamt
systembyggande utan stadga och mening. Resultatet blir mer kuriöst
än värdefullt. Den formaldefinition, som inledningsvis gavs, är däremot teoretiskt oantastlig och leder åtminstone inte vilse. Professor
Macpherson yttrade i sin slutrapport vid konferensens avslutning,
att diskussionerna över temat partisystemens roll i demokratien
präglats av meningsförbistring från början till slut. Det vore orätt
att skylla detta förhållande enbart på öststatsdelegaternas delvis
ganska ovidkommande ehuru därför inte oförargliga deklarationer.
464
1.
Partiväsendets funktion
Professor Macpherson gör ett påpekande av värde, då han konstaterar, att parlamentspartiernas inflytande över regeringarna eller
med andra ord regeringarnas beroende av deras parlamentariska
underlag var större före än efter demokratiens genombrott. Men
då han lämnar förklaringen härtill, blir man genast mindre glad.
Som förklaring anges, att det demokratiska genombrottet och därmed inträdandet av ett demokratiskt partisystem sammanfaller med
det stadium av den sociala utvecklingen, då partisystemets nödvändiga funktion blir att medla mellan klasser, och vid fullgörandet
av denna skulle det varit omöjligt eller i varje fall mycket svårt
att bibehålla partiregeringarnas tidigare mera osjälvständiga ställning i förhållande till parlamentspartierna. Varför blanda bort den
enkla förklaringen, att den demokratiserade rösträtten nödvändiggjorde bildande av centraliserade riksomfattande valorganisationer,
vilket medförde, att den enskilde parlamentskandidaten blev mera
beroende av den centrala partiledningen och parlamentspartiet som
helhet också följaktligen mindre självständigt i förhållande till partiets ledning, dvs. i förhållande till regeringen eller den presumtiva
regeringen?
Som orsak till att tvåpartisystemet slagit rot i Förenta staterna
och Storbritannien, medan flerpartisystemet härskar i de flesta
europeiska demokratier nämner Macpherson, att partiväsendet i
de två förstnämnda staterna hade vunnit mognad och erkännande
redan långt före rösträttens demokratisering, under det att i flertalet europeiska stater genombrottet för partiernas inflytande kom
först efter det demokratiska genombrottet. Från svensk synpunkt
är härtill endast att säga, att vårt land knappast erbjuder ett typexempel på vare sig den ena eller andra utvecklingsgången. Hos
oss har det rått en viss parallellism mellan parlamentarism och
demokrati, med något försteg för parlamentariseringsprocessen.
Något tvåpartisystem var inte utbildat före demokratiseringen; även
lantmannapartiet och förstakammarhögern hade alltid mellanmakter emellan sig. Men demokratiseringen har inte minskat partisplittringen. Med allt större homogenitet och social utjämning finns dock
förutsättningar för en reducering av partiernas antal även inom
det europeiska flerpartisystemets ram.
Kontroversiellt var också ett annat ämne rörande partiväsendet,
som behandlades vid statsvetarkongressen. Relationerna mellan sociala klasser och politiska partier diskuterades med den energiske
Bordeauxprofessorn Maurice Duverger som generalrapportör. Svå-
righeterna rörande detta ämne bottnar bl. a. i att det inte finns
465
;. _..:-·…:·
Olle Nyman
något entydigt klassbegrepp och i att det råder mycket delade meningar huruvida tyngdpunkten bör läggas på vissa objektiva klasskriterier eller på individernas subjektiva känsla av att tillhöra en
viss klass.
Partiväsendet kommer också in i bilden i ett tredje tema, som
var uppe till behandling på IPSA-kongressen. Förutsättningar för
demokratisk styrelse avhandlades i en välavvägd P. M. av professor
J. Barents från Amsterdam. Här skall till slut endast anföras de
punkter, som han stannar för i sin sammanfattning rörande politiska, sociala och psykologiska förutsättningar för demokratiskt
styre: Något slag av folkrepresentation, tillvaro av mer än ett politiskt parti, något slag av lokal självstyrelse, dugliga och hederliga
ämbetsmän och en tillräckligt stor kader av aktiva och insiktsfulla
politiskt intresserade medborgare, en viss grad av social jämlikhet,
en stark medelklass, bl. a. som rekryteringsbas för ämbetsmannakåren (utan a~t detta behöver betyda något monopol för medelklassen i detta avseende), en så pass hög allmän standard, att individerna inte blir helt absorberade av blotta strävan att uppehålla
livet utan möjlighet till intresse för allmänna angelägenheter, en
levande allmän opinion, särskilt fri press och effektiv opposition,
tillfredsställande allmän undervisning, däribland även undervisning
i samhällslära, respekt för majoritetsprincipen såsom den demokratiska beslutsformen men samtidigt viss hänsyn från majoritetens
sida gentemot minoriteten. Härtill kan möjligen ytterligare läggas
önskemålet om en viss värdegemenskap, som sträcker sig något
längre än till enighet om de demokratiska styrelseformerna. Genom
en sådan vidgad värdegemenskap vinns en kontinuitetsgaranti och
ett skydd mot alltför häftiga omkastningar vid eventuella maktskiften. Men det kan gott sägas, att riskerna härför inte är stora,
åtminstone i åtskilliga av de nutida demokratierna. I de nordiska
demokratierna exempelvis är det inte stabiliteten utan vitaliteten
man behöver hysa bekymmer för.
466
~- •—-~—~-
FRÅN IPSA-KONGRESS III AUGUSTI 1955
Av docent OLLE NYMAN
SKALL man förklara partiväsendets funktion i en modern demokratisk stat, är det naturligt att säga, att det är ett medel för de
röstberättigade medborgarna att på ett effektivt sätt göra sina skilda
åsikter och intressen gällande vid statens handlande; att erbjuda
medborgarna alternativ att välja mellan vid bestämmandet av den
statliga maktutövningens mål och metoder. statsviljan skall framgå
ur partiernas tävlan, och partiernas roll är att vara uttryck för
folkets önskningar och behov; partiväsendet transponerar folkvilja
till statsvilja.
För några låter emellertid detta alltför trivialt, alltför formellt
och blottat på substans. Man vill ha en djupare, mera substansiellt
innehållsmättad förklaring av partisystemets roll i demokratien.
Ett sådant försök har gjorts av en yngre canadensisk forskare,
professor C. B. Macpherson vid universitetet i Toronto. Det presenterades vid den nyligen hållna statsvelarkongressen i Stockholm,
International Political Science Association’s tredje världsmöte, där
Macpherson hade tillfälle att lägga fram och försvara sina teser.
Dessa teser saknar inte originalitet, och de deduceras fram på ett
ganska extremt sätt. Professor Macpherson tror sig ha funnit den
sökta »djupare» förklaringen av partisystemets roll i demokratien då
han hävdar, att partiväsendets främsta funktion är att mildra klassmotsättningarna och vidmakthålla det kapitalistiska systemet.
Många tycker kanske, att dessa teser inte är värda annat än ett
mycket snabbt och kort avfärdande, och de kan inte heller hålla
stånd inför en kritisk prövning, men det hindrar inte, att åtskilliga
av l\1:acphersons iakttagelser i generalrapporten till konferensen är
träffande. Den blev också underlag för ett par sektionssammanträden vid konferensen förutom en inledande plenarsammankomst,
då även andra aspekter av partiväsendet behandlades.
463
’_ \.
Olle Nyman
Macpherson uppställer fem hypoteser beträffande partisystemets
roll:
l. Partisystemets främsta funktion är att moderera och tygla konflikten mellan klassintressena.
2. Dess funktion är att moderera och tygla denna konflikt så långt,
att det kapitalistiska ekonomiska systemet vidmakthålles.
3. Endast ett system, som ger rum för två eller flera tävlande partier, förmår upprätthålla stabiliteten i ett kapitalistiskt samhälle
med allmän rösträtt.
4. Partisystemet är väsentligt för demokratiens vidmakthållande i
ett kapitalistiskt samhälle.
5. Huruvida ett tvåparti- eller ett flerpartisystem bäst tjänar demokratiens syften beror på graden av klassdifferentiering och klassmedvetande. Ju mer uppspaltat ett samhälle är, desto lättare kan
ett flerpartisystem uppkomma, och ju större klassmedvetandet
är, desto nödvändigare är ett flerpartisystem för att stabiliteten
skall kunna upprätthållas.
I sin rapport behandlar Macpherson partiväsendet i Förenta staterna, i Storbritannien och i Europa i övrigt, och han menar, att
en närmare undersökning bekräftar hans teser. Beviskraften i hans
framställning är emellertid klen. Man kunde med ungefär lika
stort fog- eller snarare med större fog- göra gällande, att partisystemets roll i den moderna demokratien visat sig vara att skapa
ett jämviktsläge mellan kapitalism och socialism. Om man verkligen
tar Macpherson på orden, måste man nämligen konstatera, att det
demokratiska partisystemet i ett flertal stater ingalunda lyckats
vidmakthålla, maintain, den kapitalistiska ekonomien. Resultatet
har på flera håll i stället blivit ett blandat system. Det anförda
visar, att den av Macpherson uppställda tesen även från hans egna
utgångspunkter är misslyckad. Det visar också det ofruktbara i att
bygga upp teorier, som utger sig för att utsäga något alldeles specifikt och innehållsmättat beträffande partiväsendets historiska
funktion med generell giltighet. Det blir för mycket av vågsamt
systembyggande utan stadga och mening. Resultatet blir mer kuriöst
än värdefullt. Den formaldefinition, som inledningsvis gavs, är däremot teoretiskt oantastlig och leder åtminstone inte vilse. Professor
Macpherson yttrade i sin slutrapport vid konferensens avslutning,
att diskussionerna över temat partisystemens roll i demokratien
präglats av meningsförbistring från början till slut. Det vore orätt
att skylla detta förhållande enbart på öststatsdelegaternas delvis
ganska ovidkommande ehuru därför inte oförargliga deklarationer.
464
1.
Partiväsendets funktion
Professor Macpherson gör ett påpekande av värde, då han konstaterar, att parlamentspartiernas inflytande över regeringarna eller
med andra ord regeringarnas beroende av deras parlamentariska
underlag var större före än efter demokratiens genombrott. Men
då han lämnar förklaringen härtill, blir man genast mindre glad.
Som förklaring anges, att det demokratiska genombrottet och därmed inträdandet av ett demokratiskt partisystem sammanfaller med
det stadium av den sociala utvecklingen, då partisystemets nödvändiga funktion blir att medla mellan klasser, och vid fullgörandet
av denna skulle det varit omöjligt eller i varje fall mycket svårt
att bibehålla partiregeringarnas tidigare mera osjälvständiga ställning i förhållande till parlamentspartierna. Varför blanda bort den
enkla förklaringen, att den demokratiserade rösträtten nödvändiggjorde bildande av centraliserade riksomfattande valorganisationer,
vilket medförde, att den enskilde parlamentskandidaten blev mera
beroende av den centrala partiledningen och parlamentspartiet som
helhet också följaktligen mindre självständigt i förhållande till partiets ledning, dvs. i förhållande till regeringen eller den presumtiva
regeringen?
Som orsak till att tvåpartisystemet slagit rot i Förenta staterna
och Storbritannien, medan flerpartisystemet härskar i de flesta
europeiska demokratier nämner Macpherson, att partiväsendet i
de två förstnämnda staterna hade vunnit mognad och erkännande
redan långt före rösträttens demokratisering, under det att i flertalet europeiska stater genombrottet för partiernas inflytande kom
först efter det demokratiska genombrottet. Från svensk synpunkt
är härtill endast att säga, att vårt land knappast erbjuder ett typexempel på vare sig den ena eller andra utvecklingsgången. Hos
oss har det rått en viss parallellism mellan parlamentarism och
demokrati, med något försteg för parlamentariseringsprocessen.
Något tvåpartisystem var inte utbildat före demokratiseringen; även
lantmannapartiet och förstakammarhögern hade alltid mellanmakter emellan sig. Men demokratiseringen har inte minskat partisplittringen. Med allt större homogenitet och social utjämning finns dock
förutsättningar för en reducering av partiernas antal även inom
det europeiska flerpartisystemets ram.
Kontroversiellt var också ett annat ämne rörande partiväsendet,
som behandlades vid statsvetarkongressen. Relationerna mellan sociala klasser och politiska partier diskuterades med den energiske
Bordeauxprofessorn Maurice Duverger som generalrapportör. Svå-
righeterna rörande detta ämne bottnar bl. a. i att det inte finns
465
;. _..:-·…:·
Olle Nyman
något entydigt klassbegrepp och i att det råder mycket delade meningar huruvida tyngdpunkten bör läggas på vissa objektiva klasskriterier eller på individernas subjektiva känsla av att tillhöra en
viss klass.
Partiväsendet kommer också in i bilden i ett tredje tema, som
var uppe till behandling på IPSA-kongressen. Förutsättningar för
demokratisk styrelse avhandlades i en välavvägd P. M. av professor
J. Barents från Amsterdam. Här skall till slut endast anföras de
punkter, som han stannar för i sin sammanfattning rörande politiska, sociala och psykologiska förutsättningar för demokratiskt
styre: Något slag av folkrepresentation, tillvaro av mer än ett politiskt parti, något slag av lokal självstyrelse, dugliga och hederliga
ämbetsmän och en tillräckligt stor kader av aktiva och insiktsfulla
politiskt intresserade medborgare, en viss grad av social jämlikhet,
en stark medelklass, bl. a. som rekryteringsbas för ämbetsmannakåren (utan a~t detta behöver betyda något monopol för medelklassen i detta avseende), en så pass hög allmän standard, att individerna inte blir helt absorberade av blotta strävan att uppehålla
livet utan möjlighet till intresse för allmänna angelägenheter, en
levande allmän opinion, särskilt fri press och effektiv opposition,
tillfredsställande allmän undervisning, däribland även undervisning
i samhällslära, respekt för majoritetsprincipen såsom den demokratiska beslutsformen men samtidigt viss hänsyn från majoritetens
sida gentemot minoriteten. Härtill kan möjligen ytterligare läggas
önskemålet om en viss värdegemenskap, som sträcker sig något
längre än till enighet om de demokratiska styrelseformerna. Genom
en sådan vidgad värdegemenskap vinns en kontinuitetsgaranti och
ett skydd mot alltför häftiga omkastningar vid eventuella maktskiften. Men det kan gott sägas, att riskerna härför inte är stora,
åtminstone i åtskilliga av de nutida demokratierna. I de nordiska
demokratierna exempelvis är det inte stabiliteten utan vitaliteten
man behöver hysa bekymmer för.
466
~- •—-~—~-