Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Sommardebatten Den 12 maj i år innehöll tidningen Pravda, det ryska
om Porkala. kommunistpartiets officiella organ, en kommentar till
det nya ryska nedrustningsförslaget och till marskalk Bulganins öppningstal vid den östeuropeiska konferensen i Warschau. Det måste bli ett slut
på det kalla kriget, de utländska trupperna måste dras bort från Tyskland och »de utländska krigsbaserna i andra länders områden måste slopas», hette det i artikeln. Denna refererades i en redaktionell mellansticksbit i Jakobstads Tidnings ledaravdelning. Referatet avslutades med
frågan: »Hade ledarskribenten i Pravda också Porkala-basen i tankarna?»
– Detta var veterligen den första gången man i finländsk press berörde
problemet, vilka konsekvenser den ryska synpunkten på baserna i andra
länder kunde få för Finlands del.
Några dagar senare, den 21 maj, gick tidningen Västra Nyland närmare
in på frågan i en längre artikel. Det sades i denna att Sovjetunionens förslag att slopa systemet med militära baser i andra stater intresserar Finland av det naturliga skälet, att ståndpunkten innefattar utrymning av
den flottbas, som Sovjetunionen håller på finländskt territorium på Porkalaområdet. Då Finland i september 1944 nödgades ställa Porkalaområdet till Sovjetunionens förfogande, så innebar detta en inskränkning av
suveräniteten, som ytterligare underströks av bestämmelsen, att Finland
måste garantera att vägarna till Porkala under alla förhållanden stå öppna
för Sovjetunionen till lands, till sjöss och i luften. Västra Nylands argumentering var anknuten till det förslag, som från ryskt håll framlagts i
London om en avveckling av flott- och flygbaser på andra länders territorier.
Äran av att ha öppnat debatten om Porkala tillkommer sålunda två provinstidningar, som på ett lyckligt sätt representera den frimodiga borgerliga opinionen i de finlandssvenska landsändarna. Kort därpå försåg
Helsingin Sanornat nyheten om den i Helsingfors pågående fredskongressens uttalande om nödvändigheten att avmilitarisera Formosa med anmärkningen, att uttalandet inte innehöll ett enda ord om Porkala. Hade ingen
finländsk delegat kommit på den tanken att Porkala hörde till det slag
av stödjepunkter som kongressen ogillade? Helsingin Sanornats reflexion
framkallade ett vredesutbrott hos tidningen Vapaa Sana, det folkdemokratiska förbundets ledande organ. Det var dock någonting oerhört, förklarade tidningen med alla uttryck av häpnad och indignation, att karakterisera Sovjets innehav av Porkala såsom utgörande en olägenhet eller en
fara för Finland! Den kommunistiska opinionsbildningen inslog tongångar, som om kommunistpartiets existens vore beroende av att ryssarna
hade sina offensiva stridsmedel i Helsingfors omedelbara närhet.
Märkligare än kommunistpressens förtrytelse över, att tanken på en avveckling av Porkala uttalats, var den ovilja, som blossade upp i agrarför- 479
Dagens frågor
bundets språkrör. Agrarinställningen var i korthet, att frågor av denna
art inte skulle få diskuteras i offentligheten. Varje ord, syftande till att
uppmärksamgöra den stora allmänheten på Porkalaprohlemet, kunde blott
skada landet, förklarade agrartidningarna med det statsminister Rekkonen närastående bladet Maakansa i spetsen. Alla förmodanden, att Finlands utrikespolitiska ställning i samhand med den minskade internationella spänningen skulle ha förbättrats voro alldeles utan grund. »Vårt läge
är oförändrat, det är lika mångfasetterat och ömtåligt som tidigare. Detta
är ett faktum, som måste beaktas av dem, som bära ansvaret för landets
öden. Men det borde beaktas också av dem, vilkas axlar inte tyngas av
något ansvar.» (Maakansa 15/7-55.)
Detta försök att monopolisera det utrikespolitiska tänkandet hos hr
Rekkonen och hr Virolainen, »världens mest okunnige utrikesminister»,
motsades emellertid med största tänkbara hestämdhet av den övriga horgerliga pressen. Socialdemokraterna föredrogo även i detta fall att välja
andra ämnen för sina uttalanden. Vad de horgerliga språkrören hävdade
var i all enkelhet, att det inte kunde betraktas såsom någonting otillständigt eller ofosterländskt att framföra förhoppningar, vilka motsvara opinionen hos den överväldigande majoriteten av Finlands folk. Då Sovjetunionen själv tagit upp frågan om baserna, måste man i Finland ha rätt
att i all hövlighet erinra om Porkalahasens tillvaro. Så goda som relationerna påståtts vara mellan Ryssland och Finland, kunde man väl inte på
det förstnämnda hållet ta illa upp att Porkalaområdets status berörts.
Den följande utvecklingen, med Sovjets samtycke till avvecklingen av
Porkala, visserligen mot det höga priset av vänskaps- och biståndspaktens
förlängning till år 1975, visade huru rätt de röster hade, som redan i maj
sade ifrån, vad nationen tänkte om Porkala som den ryska pålen i Finlands kött.
De två sul- Krisen i Franska Nordafrika har råkat i ett dödläge evad
tanerna. det gäller Marocko och Algeriet. I det östligast helägna protektoratet Tunis har däremot, efter Mendes-Frances dramatiska flygresa
i fjol sommar till heyen, en uppgörelse nu träffats och vederbörligen godkänts av bägge parter att Tunis skall få åtnjuta självstyrelse med undantag av utrikespolitik, försvar och något oklara klausuler om polisväsendet. Tunis har härmed pacificerats, och hittills har ingen opposition förnummits med fordringar på full självständighet. Men man må undra om
ej ett sådant krav snart dyker upp hl. a. under hänvisning till att grannen i öster, Libyen, formellt åtnjuter obegränsad suveränitet, fastän denna
artificiella statsbildning utan bistånd från USA och Storbritannien, som
vederlag för på dess territorium upplåtna baser, varken finansiellt eller
administrativt kan stå på egna ben. Härvid har Tunis det bättre ställt som
följd av ett mer än sjuttioårigt franskt förmynderskap, som genom ekonomiskt uppsving, hygieniska framsteg och relativt effektivt undervisningsväsen möjliggjort uppkomsten av ansatser till den inhemska borgerliga medelklass, som fullständigt saknas i t. eX; Marocko.
Dessa reformer i Tunis, vilka av alla araber betraktades som lika många
eftergifter av ett försvagat Frankrike, ha samtidigt stimulerat den in- 480
\.
’ :
Dagens frågor
födda intelligentian – som också är en produkt av fransmännens beredvillighet att låta unga araber studera vid deras universitet och där, såsom
en gång i Oxford och Cambridge skedde med de blivande ledarna för Indiens emancipation, insupa den västerländska frihetens formler och föreställningar – att kräva samma förmåner för protektoratet Marocko och
även för Algeriet, ehuru detta är införlivat med moderlandet och uppdelat på departement i enlighet med fransk förvaltningspraxis.
För Maraekos del har man i Frankrike börjat sätta sig in i nödvändigheten att mjuka upp villkoren i det fördrag som 1912 påtvingades sultanen och som ligger till grund för fransmännens privilegier i det gamla
sheriffriket Fransmännen tala gärna om att den nationella rörelsen i
Marocko fick sin första stöt framåt genom den vänlighet som president
Roosevelt, med sitt amerikanska antikoloniala komplex, vid mötet med
Churchill i Casablanca på nyåret 1943 visade sultanen och de inföddas
aspirationer. Men dessa hade förvisso låtit höra av sig därförutan som
symtom på den panarabisk-muhammedanska revoltstämning mot den västerländska dominansen i Orienten, vilken är av samma slag som alla färgade folks kamp mot det europeiska kolonialsystemet. För franska Nordafrika tillkom därjämte den obotliga knäck som tillfogades Frankrikes
politiska och militära prestige efter sammanbrottet 1940. I Marocko hade
fransmännen den förmånen att genom den månghundraåriga schismen
mellan berberna, merendels bosatta på landsbygden och särskilt i Atlasbergen, och arabbefolkningen i städerna kunna söndra och härska på så
sätt att den mäktigaste berberhövdingen, paschan El Glaoui av Marrakesh,
icke vill veta av några franska koncessioner åt araberna. Efter de senaste månadernas händelser har dock El Glaouis tidigare auktoritet rubbats genom att några berberstammar den 20 augusti på egen hand överföllo och på det brutalaste massakrerade franska minoriteter i mera isolerade småstäder.
Ännu 1953 kände sig dock fransmännen så pass säkra i sadeln att den
dåvarande regeringen Laniel med folkrepublikanen Bidault som utrikesminister, under vars departement protektoraten sortera, i samförstånd
med El Glaoui beslöt att avsätta den 46-årige sultanen Youssef som begynt samarbeta med särskilt det mest radikala nationalistpartiet, Istiqlal, och sabotera den franske generalresidentens regeringsåtgärder. Till
yttermera visso uppenbarade sig El Glaoui framför sultanpalatset i Rabat
med 30 000 berberryttare. Youssef deporterades med hustrur och konkubiner till Madagaskar och ersattes av sin farbror Arafa, en from och
stilla man av den okända ålder som tillstädjes av bristen på ordentlig
folkbokföring. Av samma orsak presenteras den fungerande storveziren,
El Mokri, som en ny Mcthusalem med 108 år på nacken! Trots sin samverkan med nationalisterna var Youssef ingalunda populär såsom alltigenom förfranskad, medan Arafa borde ha varit lämpligare såsom ortodox muhammedan med antipati mot alla västliga tänkesätt. Men snart
upptäckte Istiqlal att den fördrivne Youssef kunde bli ett utmärkt propagandanummer gentemot Arafa. När därför Edgar Faure, MendesFrances efterträdare som regeringschef, ansåg nödvändigt att iscensätta
reformer i Marocko och för ändamålet sände Gilbert Grandval, under tio
år Frankrikes överkommissarie i Saar, som generalresident till Marocko,
481
Dagens frågor
blev kärnpunkten i dennes program en detronisering av Arafa och tillsättandet av ett regentråd med representanter för olika riktningar i Marocko i avvaktan på att tronfrågan senare skulle ordnas.
Grandval stack dock huvudet i ett getingbo. Det var icke nog med sönd·
ringen mellan berber och araber i Marocko och de sistnämndas splittring i olika mer eller mindre långtgående fraktioner, som dock blott betyder en klyvning i toppen av de mera bildade marockanerna, enär den
stora massan är passiv utom då den kan hetsas till progromer mot kristna
och judar. En tredje faktor anmälde sig i de europeer, flertalet fransmän,
men också italienare m. fl. vilka blivit rotfasta genom sin näringsverksamhet – i synnerhet jordbrukare i Algeriet i flera släktled – och som
med fog befara att bli berövade både liv och egendom ifall infödda fanatiker skulle komma till makten. Som motaktion till de arabiska attentaten
i Marocko ordnade dessa vita en »kontraterror» med hemligt stöd av
fransk polis och underordnade myndigheter.
Grandval tog i med hårdhandskarna, vilket i förening med hans liberala löften ådrog honom ett sådant hat från sagda »acklimatiserade»
fransmän, att deras bundsförvanter inom fransk högerpolitik nödgade
Faure att avskeda GrandvaL Till hans efterträdare utsågs förutvarande
generalresidenten i Tunis, general Boyer de Latour. På en konferens i
Aix-les-Bains i augusti med några av sina ministrar och marockanska
notabier från olika läger sökte sedan Faure att åvägabringa en kompromiss av innebörd att Youssef skulle få återvända från Madagaskar till
Frankrike, Arafa placeras som pensionär i Tanger och ett regentråd utses.
Den 12 september skulle allt vara klart men i skrivande stund har ingenting annat bestämts än att Youssef skall få återvända. Uppmuntrade av
El Glaoui och de franska opponenterna i Marocko, vägrar Arafa att frivilligt abdikera, och våld vågar och vill ännu mindre de Latour använda.
Under tiden ha som bekant blodiga kravaller ägt rum i Marocko, särskilt
den 20 augusti, treårsdagen av Youssefs avsättning och ju längre ovissheten varar med desto större farhågor motses i Frankrike nya utbrott av
en underjordiskt organiserad »folkvrede».
Sent omsider lyckades Latour övertala Arafa att bege sig till sitt slott
i Tanger och i Paris andades man ut i förhoppning att Aix-les-Bainsprojekten nu skulle kunna förverkligas. Det var förvisso en framgång att
Arafa undslapp den bevakning av sultanpalatset i Rabat, som frivilliga
från de inhemska fransmännen i Marocko hade organiserat för att hindra
Arafas bortförande. Men dessa hade slöat till vid en koallition på bistron
»Tout va bien»! Arafa abdikerade dock icke utan överlät tronen åt en
kusin och medtog i sitt gepäck statssigillet, som behövs för att konfirmera regeringens beslut. Följaktligen ansägo sig de marockanska nationalisterna lurade på uppgörelsen, och häftiga strider ha igångsatts, för tillfället i Riffbergen på gränsen till Spanska Marocko, som misstänkas att
med Franco-regimens goda minne vara en bas för de upproriska. Den
enda behållning som nationalisterna hittills bärgat, är exsultan Youssefs
återresa från sin deportation på Madagaskar till franska Rivieran, dit han
skall fara via Sydafrika. Omvägen anses bero på att då Abd-el-Krim, vilken under 1920-talet som hövding för riffkabylerna vållade fransmän och
spanjorer påfrestande härnadståg, 1947 via Suezkanalen skulle återvända
482
Dagens frdgor
till Frankrike från Mauritius, dit han förvisats, han i hemlighet tog sig i
land i Port Said och fick asyl i Cairo, där han sedan dess spyr galla och
etter mot fransmännen.
Som var att förutse skulle Fanres konfrontation med nationalförsamlingen efter dess återkomst från sommarferierna den 4 oktober bli riskabel för regeringens bestånd. Fyra gaullister, bland dem försvarsministern
general König, avgingo för att inifrån spränga regeringen. Med energiskt
bistånd av högerledaren, utrikesminister Piany, kompletterade Faure sin
regering och majoriteten av nationalförsamlingen vågade icke med hänsyn till Frankrikes prekära prestige, det stundande utrikesministermötet
i Geneve den 27 oktober och omröstningen om Saarstatuten den 23 oktober störta ministären utan gav den ett förtroendevotum med så pass stor
majoritet som 477 röster mot 140. Socialisterna röstade för Faure, uppskrämda av gaullistiska profetior om en »Gouvernement du Salut Public»
nu bleve nödvändig, helst under ledning av general de Gaulle, vilket vore
prologen till en statskris för hela den parlamentariskt-demokratiska regimen i Frankrike. Man tyckte, att Frankrike hade nog av de två sultanerna
från Marocko — man ville icke ha en tredje i Frankrike.
Sovjetjubileum Innevarande år 1955 har i Sovjet-Estland gjorts till ett
i Estland. jubileumsår, fastän det endast gått femton år sedan Estland ockuperades och förenades med Sovjetunionen. Orsaken är troligen
den, att man härigenom har fått ett nytt tillfälle till propagandatal och
skriverier. På grund av »jubileet» anordnades stora festligheter över hela
landet, sängarfester och sport-spartakiader, tusentals propagandatal hällos och hundratals skrivelser författades. över huvud taget överträffade
propagandafyrverkeriet betydligt de festligheter, som voro anordnade
1950 på tioårsdagen av ockupationen, och de tal som då höllos.
Höjdpunkten var rikssångfesten i Tallinn under andra hälften av juli,
då bara antalet uppträdande, sångare och folkdansare var 38 000. Till
dessa festligheter hade bland andra gäster inbjudits en delegation av fem
personer från den lilla finska staden Kotka med den icke-kommunistiske
borgmästaren Kustaa Rudolf Lindgren i spetsen. De fingo härmed äran
att vara de första utländska gästerna i Estland efter landets ockupation
för 15 år sedan. I september for i sin tur till Kotka en delegation på fem
personer från Tallinn med den kommunistiske »borgmästaren», ordföranden i exekutivkommitten Aleksander Hendrikson i spetsen. Mellan de båda
städerna har det nämligen knutits ett »vänskapsförbund». Hendrikson har
emellertid, såsom vi ha hört från Finland, som ledare för den första estniska »vänskapsdelegationen» gjort ett underligt intryck på finnarna redan därför, att han talar estniska med en stark rysk accent. Han är i
likhet med större delen av makthavarna i Sovjet-Estland mera ryss än est.
Han är visserligen född i Estland (1895 i Tallinn), men utvandrade redan
som yngling till Ryssland, där han ingick i det ryska kommunist-partiet;
han har varit direktör i Leningrad och i Tjeljabinsk i Sibirien och blivit
helt förryskad. Efter Estlands ockuperande ha sådana ryska kommunister
med estnisk härstamning skickats tillbaka till Estland, där de som betrodda verkställare av Moskvas befallningar ha satts på alla nyckelposter.
483
Dagens frågor
Att just nu en sådan man skickades som den förste Hänskapsdelegaten~
från Estland till det finska broderfolket, visar, hur föga de kommunistiska makthavarna i Moskva och Tallinn känna finnarnas mentalitet.
I början på september uttryckte två amerikanska kongressmedlemmar,
Joseph Holt och John Rhodes, som gästade Moskva, sin önskan att besöka
Baltikum, särskilt Lettland och Estland. Efter att ha inlämnat ansökan
förklarade de för utrikeskorrespondenterna i Moskva, att de :.ville veta,.
om sovjetmyndigheterna mena allvar, då de tala om att öppna sina dörrar
för utlänningar». Efter ett par dagar fingo de ett bestämt avslag. Baltikum
förblev för dem ett hermetiskt stängt område, såsom det har varit ända
sedan Sovjet ockuperade det. De första örnarna från Kotka (kotka betyder
örn) förde sålunda ingen vår med sig.
För att återvända till »jubileet», måste man konstatera, att oaktat all
festlighet en viss nervositet och oro gjorde sig märkbar. Voice of America’s
dagliga utsändningar på estniska från Washington och Miinchen tyckas
förorsaka de makthavande i Tallinn allvarliga bekymmer. Det kan man ju
förstå, ty enligt flera trovärdiga uppgifter hör för närvarande i medeltal
var fjärde familj i hemlighet på Amerikas Röst. Särskilt populära påstås
sändningarna från Miinchen vara. Genom Amerikas Röst sippra till Estland meddelanden om de estniska flyktingarnas verksamhet i den fria
världen och om de politiska flyktingsorganisationerna, vilka meddelanden å ena sidan ge de under ockupationens tryck lidande människorna
hopp och tro, men å andra sidan särskilt starkt reta de kommunistiska
makthavarna.
Huru irriterade de sistnämnda i själva verket äro, demonstrerade det
ockuperade Estlands »premiärminister» Aleksej Miiiirisepp mycket uttryckligt på Sovjetunionens Högsta råds sammanträde den 9 februari i år
i Moskva. Eftersom hans tal också är ett bra exempel på den kommunistiska stilen, återge vi en väsentlig passus ur det i ordagrann översättning,
i den mån svenska språket möjliggör att ordagrant återge alla skällsorden.
Enligt stenogrammet av talet sade Ministerrådets ordförande Miiiirisepp
följande: »Hos förrädarna – sitt folks fiender, de estniska borgerliga nationalisterna- och hos andra personager, som till följd av de historiska
händelserna ha blivit utkastade ur vårt land och som ha tagit sin tillflykt under de aggressiva kretsarnas vingar på andra sidan gränsen, framkalla våra framsteg en besinningslös vrede. Dessa fiender överösa oss med
smutsigt och oförskämt förtal och använda därtill radion och pressen, som
välvilligt ställes till deras förfogande av amerikanska och andra imperialister, vilka med välbehag värva olika sorters avfall, som blivit kastat i
historiens soptunnor» (»Rahva Hääb 13.2. 1955).
Om nu Miiiirisepp verkligen hade »framsteg» att förevisa, så behövde
han ju inte vara så rädd vare sig för Amerikas Röst eller de estniska flyktingarna, ännu mindre förlora jämvikten för deras skull och använda så-
dana ord mitt under »jubileumsåret». Man skulle inte heller behöva hermetiskt stänga Estlands gränser. Men det besvärande för Miiiirisepp och
hans likar ligger just däri, att det finns många stora planer på papperet,
men att man inte har någon framgång med att förverkliga dem. Folket
som under mer än tio år bara har matats med planer, tror inte längre på
någon plan eller något löfte. Dessutom har, enligt flera trovärdiga med- 484
\ .
.:
Dagens frågor
delanden, folket efter Stalins död och Berias likvidation blivit litet modigare. Särskilt på landsbygden bland kolchozbönderna tycks det passiva
motståndet på sista tiden ha ökat något. Att en sådan omständighet också
irriterar de kommunistiska makthavarna är alldeles förståeligt.
Men i sin nervositet gjuta de makthavande ofta själva olja på elden,
därför att de inte känna till folkets sinnesstämning. Så publicerade
Moskvas populära skämttidning »Krokodil» t. ex. i juli i år en hel serie
karikatyrer med följande text: »Litauens, Lettlands och Estlands av imperialisterna underhållna före detta borgerliga härskare ha ännu inte förlorat hoppet om att på nytt få införa den kapitalistiska regimen i SovjetBaltikum.» Att folket, som ännu inte har glömt självständighetstiden, av en
sådan karikatyrserie läser ut mera än det i själva verket står, är naturligt. Det förhåller sig i själva verket så, att ju mera Miiiirisepp skäller och
»Krokodil» skrattar, desto mer tror och hoppas folket.
Dessa »f. d. borgerliga härskare» vållade Moskvas representanter obehag i slutet av augusti i Helsingfors. I den Interparlamentariska Unionens
4:e kongress den 25-31 augusti i Helsingfors deltogo nämligen för första
gången även representanter för Högsta rådet i Moskva, bland dessa även
ordföranden i Estlands kommunistiska fackföreningars råd Leonhard 11-
lisson. Till deras överraskning överlämnade de f. d. medlemmar i Estlands och Lettlands parlament, som lyckades undkomma till friheten och
för närvarande äro bosatta i Stockholm, till deltagarna i kongressen en
noggrann förteckning över f. d. parlamentsmedlemmar i Estland och Lettland som av sovjetmyndigheterna ha arresterats och deporterats. Förteckningen omfattade 43 lettiska och 119 estniska f. d. folkrepresentanter, av
de sistnämnda 39 medlemmar av det konservativa jordbrukarpartiet, 35
av det liberala centrumpartiet, 16 av socialdemokratiska partiet, 12 av
småbrukarpartiet, resten var antingen medlemmar av andra mindre partier eller parlamentsmedlemmar som stodo utanför partierna, bland de
sistnämnda även den estlandssvenske riksdagsmannen Mathias Westerblom. Efter att ha erhållit namnförteckningen tog särskilt representanten
för det brittiska parlamentet Gilbert Longden upp frågan rörande de baltiska staterna, i det han undrade, hur man kunde tala om en fredlig koexistens, då framför våra ögon hundratusentals människor från de baltiska länderna föras till fängelser och tvångsarbetsläger! Österrikes representanter frågade Moskvas representanter rent ut, varför otaliga hedervärda medborgare från Baltikum, som ha deporterats till tvångsarbetsläger, inte befriades? Moskvas representanter upprepade förstås sin gamla
historia om de baltiska staternas frivilliga anslutning och om esternas,
letternas och litauernas nuvarande lyckliga liv. Den nyssnämnde Illisson
skickades till »Uusi Suomi’s» och »Hufvudstadsbladets» redaktioner i Helsingfors för att meddela, att den år 1940 till Sibirien deporterade estniske
presidenten Konstantin Päts och den lettiske presidenten Karlis Ulmanis
ha sänts tillbaka till Estland resp. Lettland. Till följd av dessa tidningars
lättrogenhet blev detta meddelande publicerat och därifrån kom det in i
svenska och även andra länders tidningar.
För att irritera baltiska o. a. flyktingar, vilka t. o. m. under de stora
»jubileumsfestligheterna» vålla huvudbry, tycks Moskva ha beslutat sig
för att betydligt intensifiera repatrieringspropagandan. Detta sker fr. o. m.
485
… . . k
Dagens frågor
i år via Öst-Berlin, där en sovjetrysk propagandakommitte har bildats under ledning av den ryske generalen Nikolaj Michailov. För formens skull
har man även invalt en est i kommitten, den 1944 från Helsingfors till
Tartu repatrierade docenten Johan Käosaar. Ryska propagandablad med
Käosaars upprop ha redan nått även Sverige. Men med tanke på hittills
gjorda erfarenheter låter knappast någon estnisk flykting locka sig till att
återvända till hemlandet.
Aleksander Kaelas.
Kreditåtstram- Den kreditpolitik, som för närvarande förs i landet, unningen. der beteckningen kreditåtstramning, innehåller två med
varandra svårförenliga moment. Det är en regerings försök att dels i sin
allmänna skyldighet att hålla landets ekonomi på rätt köl tvinga till återhållsamhet i efterfrågan på lån dels tillförsäkra sina egna socialistiska
intressen erforderliga penningmedel. Konsekvent genomförd innebär en
sådan linje, att den privata sektorn skulle behöva skära ned sin kredit
med såväl den totala åtstramningens belopp som den expansion det offentliga faktiskt tillåter sig. Kreditåtstramning i fredstid har förekommit i vårt land och på andra håll många gånger förut, men det nya är, att
den hos oss kompletterats med kreditreglering, vars syfte är att i möjligaste mån prioritera staten. Att det under krigsförhållanden tillgrips
extraordinära åtgärder för att säkra statens medelsbehov, möter icke från
något håll gensaga. Krigsfinansieringen t. ex. i Förenta staterna under
andra världskriget anlitade bl. a. också kreditreglerande åtgärder. önskemål i fred om statliga utgifter av vad slag det vara månde är emellertid
inte på något sätt jämförbara med tvånget att finansiera ett krig, och det
förhållandet att en demokratisk stat lärt sig en teknik att dirigera krediten rättfärdigar på intet sätt att tillämpa denna under mera normala
förhållanden. Kritiken mot den nuvarande kreditåtstramningen riktar sig
följaktligen inte mot att krediten görs svåråtkomligare eller rättare sagt,
att den för första gången sedan kriget får anpassa sig en smula till vad
marknaden medger, utan mot att staten prioriterar sig själv. Hur detta tillgår kan i korthet belysas med tre exempel. Staten emitterar till hög ränta
och under tillbakahållande på administrativ väg av andra låneemissioner
två lån på drygt en miljard kronor under sistförflutna tolvmånadersperiod, de s. k. checklånen. Staten upptar i två omgånger ett lån i Schweiz
på sammanlagt 130 miljoner kronor men vägrar av kreditpolitiska skäl
med valutaregleringens hjälp AB Volvo att låna 20 miljoner kronor i Förenta staterna. staten upptar under perioden oktober 1954-oktober 1955
nära 500 miljoner kronor i lån i riksbanken mot skattkammarväxlar, och
det är en illusion i nuvarande läge att tro, att det här är fråga om, vad det
borde vara, en strängt temporär kredit. Privat upplåning i riksbanken
genom rediskontering av andra än absolut rena likviditetsskäl är principiellt förkastlig, önskas icke av affärsbankerna och skulle med rätta
vägras av riksbanken.
I detta läge argumenterar satssekreteraren i finansdepartementet efter
den linjen, att det är riksdagens beslut, som skall effektueras, och att kreditinstituten, främst affärsbankerna måste underkasta sig dessa och tillhandahålla de erforderliga krediterna. Denna tankegång förbiser två vä-
486
Dagens frågor
sentliga ting, för det första att riksdagsmajoriteten röstar som socialdemokratiska partistyrelsen beslutar, och denna beslutar som regeringen vill,
och för det andra att även riksdagsmajoriteten har om också inte en laglig så dock en moralisk skyldighet att iaktta de regler för upplåning, som
gälla i fria, demokratiska samhällen, där upprättande av lånekontrakt
förutsätter frivillighet vid undertecknandet. Riksdagen har dessutom författningsenlig skyldighet att bevilja de medel, som erfordras för de beslutade utgifternas bestridande ävensom att vårda statens kredit. Den
famösa tvångslånetanken är en parodi på kreditvård, även när den tilllämpas mot bankerna. Att staten inte har kredit hos de enskilda människorna framkom vid behandlingen av förslaget om ett allmänt tvångslån. Den enda rimliga slutsats man därför borde dra i finansdepartementet är att begränsa sig. Hur ringa intresset kan vara för något sådant visade sig emellertid t. ex., när det beslöts att förstatliga malmgruvorna i
Norrbotten. Staten iklädde sig således för ett rent socialistintresse utan att
blinka en förpliktelse att utbetala en miljard kronor, med räntor över 200
miljoner kronor om året i fem år i en tid, när staten inte utan långtgå-
ende hotelser, exempellösa i fredstid, mot enskilda kreditgivare kan täcka
sina elementäraste lånebehov utanför riksbanken. För vad? För nöjet att
få tillsätta en bolagsstyrelse? Vad högerpartiet skrev i sin motion vid
ränteregleringslagens införande, – det maktmedel som möjliggör »direkt
centraliserad kreditransonering» för att tala med dåvarande bankofullmäktige -, att förslaget därtill framstod som »omotiverat, omstörtande
och till sina konsekvenser vådligt», är med nuvarande utvecklingstendenser inga överord.
Att kreditåtstramningen sådan den tillämpas är en metod att omfördela
krediterna framgår inte endast av statssekreterare Westerlinds erkännande, att den är till för att effektuera riksdagens beslut snarare än för
sitt officiella syfte att bekämpa inflationen utan även av en teknisk detalj, som nyligen vidtagits i dess utformning. Till dess gingo bestämmelserna nämligen ut på att bankerna skulle hålla en viss procentsats av sina
skulder dvs. främst depositioner i s. k. likvida medel dvs. statspapper.
Det nya, som innebär att bankerna åläggas nedbringa sin utlåning till
näringslivet med en procent eller cirka 100 miljoner kronor, vilka förmodligen beräknas bliva tillförda den offentliga sektorn, är, att utlåningen
till det allmänna ställs i relation till bankernas övriga tillgångar. Detta är
för framtiden en viktig förändring och uttryck för en radikalisering av
kreditpolitiken, som man icke vågat sig på i andra länder t. ex. Förenta
staterna. Vad hindrar, att så oskyldigt formulerade krav som ytterligare
en procent och ytterligare en och ytterligare en framföres, så fort ett nytt
hål uppstår i statskassan? I så fall blir näringslivets kreditförsörjning en
direkt funktion av statens affärer, vilket är en absurditet.
Vill man objektivt söka bedöma kreditåtstramningens effekt ur inflationssynpunkt, måste man snart konstatera, hur vanskligt detta är under nuvarande förhållanden. Allmänhetens depositioner i bankerna ha
minskat med ett hundratal miljoner kronor sedan i fjol, vilket berövat
bankerna möjlighet att öka sin utlåning, även om de skulle önskat detta.
Är det för övrigt säkert, att depositionerna inte komma att gå ner ytterligare, allteftersom omfördelningen fortskrider? Det är alldeles avgjort
487
’·
Dagens frågor
ont om krediter i näringslivet, och detta har lett till intensifierad indrivning av fordringar, dvs. större omloppshastighet för krediterna – kortare löptid. Lönerna måste emellertid utbetalas, och lönesumman har ökat
kraftigt. Prisutvecklingen tycks inte ha rönt alltför stort inflytande åt
någotdera hållet. Priserna ha endast gått upp något. Möjligen betyder
a.llt detta, att konsumtionen stimuleras på bekostnad av investeringarna,
men betyder det uppbromsning av hela pris- och lönerörelsen? Kreditåtstramning skulle otvivelaktigt kunna vara ett inflationsvapen, frågan är
blott om den är det under rådande förhållanden. Å andra sidan vet man
inte, hur det skulle ha varit, om åtstramningen underlåtits. Men kvar står,
att det är på staten själv det främst vilar att bringa reda i sina affärer.
Därförutan är kreditvapnet i alla händelsser slöare än det behöver vara.
488
Sommardebatten Den 12 maj i år innehöll tidningen Pravda, det ryska
om Porkala. kommunistpartiets officiella organ, en kommentar till
det nya ryska nedrustningsförslaget och till marskalk Bulganins öppningstal vid den östeuropeiska konferensen i Warschau. Det måste bli ett slut
på det kalla kriget, de utländska trupperna måste dras bort från Tyskland och »de utländska krigsbaserna i andra länders områden måste slopas», hette det i artikeln. Denna refererades i en redaktionell mellansticksbit i Jakobstads Tidnings ledaravdelning. Referatet avslutades med
frågan: »Hade ledarskribenten i Pravda också Porkala-basen i tankarna?»
– Detta var veterligen den första gången man i finländsk press berörde
problemet, vilka konsekvenser den ryska synpunkten på baserna i andra
länder kunde få för Finlands del.
Några dagar senare, den 21 maj, gick tidningen Västra Nyland närmare
in på frågan i en längre artikel. Det sades i denna att Sovjetunionens förslag att slopa systemet med militära baser i andra stater intresserar Finland av det naturliga skälet, att ståndpunkten innefattar utrymning av
den flottbas, som Sovjetunionen håller på finländskt territorium på Porkalaområdet. Då Finland i september 1944 nödgades ställa Porkalaområdet till Sovjetunionens förfogande, så innebar detta en inskränkning av
suveräniteten, som ytterligare underströks av bestämmelsen, att Finland
måste garantera att vägarna till Porkala under alla förhållanden stå öppna
för Sovjetunionen till lands, till sjöss och i luften. Västra Nylands argumentering var anknuten till det förslag, som från ryskt håll framlagts i
London om en avveckling av flott- och flygbaser på andra länders territorier.
Äran av att ha öppnat debatten om Porkala tillkommer sålunda två provinstidningar, som på ett lyckligt sätt representera den frimodiga borgerliga opinionen i de finlandssvenska landsändarna. Kort därpå försåg
Helsingin Sanornat nyheten om den i Helsingfors pågående fredskongressens uttalande om nödvändigheten att avmilitarisera Formosa med anmärkningen, att uttalandet inte innehöll ett enda ord om Porkala. Hade ingen
finländsk delegat kommit på den tanken att Porkala hörde till det slag
av stödjepunkter som kongressen ogillade? Helsingin Sanornats reflexion
framkallade ett vredesutbrott hos tidningen Vapaa Sana, det folkdemokratiska förbundets ledande organ. Det var dock någonting oerhört, förklarade tidningen med alla uttryck av häpnad och indignation, att karakterisera Sovjets innehav av Porkala såsom utgörande en olägenhet eller en
fara för Finland! Den kommunistiska opinionsbildningen inslog tongångar, som om kommunistpartiets existens vore beroende av att ryssarna
hade sina offensiva stridsmedel i Helsingfors omedelbara närhet.
Märkligare än kommunistpressens förtrytelse över, att tanken på en avveckling av Porkala uttalats, var den ovilja, som blossade upp i agrarför- 479
Dagens frågor
bundets språkrör. Agrarinställningen var i korthet, att frågor av denna
art inte skulle få diskuteras i offentligheten. Varje ord, syftande till att
uppmärksamgöra den stora allmänheten på Porkalaprohlemet, kunde blott
skada landet, förklarade agrartidningarna med det statsminister Rekkonen närastående bladet Maakansa i spetsen. Alla förmodanden, att Finlands utrikespolitiska ställning i samhand med den minskade internationella spänningen skulle ha förbättrats voro alldeles utan grund. »Vårt läge
är oförändrat, det är lika mångfasetterat och ömtåligt som tidigare. Detta
är ett faktum, som måste beaktas av dem, som bära ansvaret för landets
öden. Men det borde beaktas också av dem, vilkas axlar inte tyngas av
något ansvar.» (Maakansa 15/7-55.)
Detta försök att monopolisera det utrikespolitiska tänkandet hos hr
Rekkonen och hr Virolainen, »världens mest okunnige utrikesminister»,
motsades emellertid med största tänkbara hestämdhet av den övriga horgerliga pressen. Socialdemokraterna föredrogo även i detta fall att välja
andra ämnen för sina uttalanden. Vad de horgerliga språkrören hävdade
var i all enkelhet, att det inte kunde betraktas såsom någonting otillständigt eller ofosterländskt att framföra förhoppningar, vilka motsvara opinionen hos den överväldigande majoriteten av Finlands folk. Då Sovjetunionen själv tagit upp frågan om baserna, måste man i Finland ha rätt
att i all hövlighet erinra om Porkalahasens tillvaro. Så goda som relationerna påståtts vara mellan Ryssland och Finland, kunde man väl inte på
det förstnämnda hållet ta illa upp att Porkalaområdets status berörts.
Den följande utvecklingen, med Sovjets samtycke till avvecklingen av
Porkala, visserligen mot det höga priset av vänskaps- och biståndspaktens
förlängning till år 1975, visade huru rätt de röster hade, som redan i maj
sade ifrån, vad nationen tänkte om Porkala som den ryska pålen i Finlands kött.
De två sul- Krisen i Franska Nordafrika har råkat i ett dödläge evad
tanerna. det gäller Marocko och Algeriet. I det östligast helägna protektoratet Tunis har däremot, efter Mendes-Frances dramatiska flygresa
i fjol sommar till heyen, en uppgörelse nu träffats och vederbörligen godkänts av bägge parter att Tunis skall få åtnjuta självstyrelse med undantag av utrikespolitik, försvar och något oklara klausuler om polisväsendet. Tunis har härmed pacificerats, och hittills har ingen opposition förnummits med fordringar på full självständighet. Men man må undra om
ej ett sådant krav snart dyker upp hl. a. under hänvisning till att grannen i öster, Libyen, formellt åtnjuter obegränsad suveränitet, fastän denna
artificiella statsbildning utan bistånd från USA och Storbritannien, som
vederlag för på dess territorium upplåtna baser, varken finansiellt eller
administrativt kan stå på egna ben. Härvid har Tunis det bättre ställt som
följd av ett mer än sjuttioårigt franskt förmynderskap, som genom ekonomiskt uppsving, hygieniska framsteg och relativt effektivt undervisningsväsen möjliggjort uppkomsten av ansatser till den inhemska borgerliga medelklass, som fullständigt saknas i t. eX; Marocko.
Dessa reformer i Tunis, vilka av alla araber betraktades som lika många
eftergifter av ett försvagat Frankrike, ha samtidigt stimulerat den in- 480
\.
’ :
Dagens frågor
födda intelligentian – som också är en produkt av fransmännens beredvillighet att låta unga araber studera vid deras universitet och där, såsom
en gång i Oxford och Cambridge skedde med de blivande ledarna för Indiens emancipation, insupa den västerländska frihetens formler och föreställningar – att kräva samma förmåner för protektoratet Marocko och
även för Algeriet, ehuru detta är införlivat med moderlandet och uppdelat på departement i enlighet med fransk förvaltningspraxis.
För Maraekos del har man i Frankrike börjat sätta sig in i nödvändigheten att mjuka upp villkoren i det fördrag som 1912 påtvingades sultanen och som ligger till grund för fransmännens privilegier i det gamla
sheriffriket Fransmännen tala gärna om att den nationella rörelsen i
Marocko fick sin första stöt framåt genom den vänlighet som president
Roosevelt, med sitt amerikanska antikoloniala komplex, vid mötet med
Churchill i Casablanca på nyåret 1943 visade sultanen och de inföddas
aspirationer. Men dessa hade förvisso låtit höra av sig därförutan som
symtom på den panarabisk-muhammedanska revoltstämning mot den västerländska dominansen i Orienten, vilken är av samma slag som alla färgade folks kamp mot det europeiska kolonialsystemet. För franska Nordafrika tillkom därjämte den obotliga knäck som tillfogades Frankrikes
politiska och militära prestige efter sammanbrottet 1940. I Marocko hade
fransmännen den förmånen att genom den månghundraåriga schismen
mellan berberna, merendels bosatta på landsbygden och särskilt i Atlasbergen, och arabbefolkningen i städerna kunna söndra och härska på så
sätt att den mäktigaste berberhövdingen, paschan El Glaoui av Marrakesh,
icke vill veta av några franska koncessioner åt araberna. Efter de senaste månadernas händelser har dock El Glaouis tidigare auktoritet rubbats genom att några berberstammar den 20 augusti på egen hand överföllo och på det brutalaste massakrerade franska minoriteter i mera isolerade småstäder.
Ännu 1953 kände sig dock fransmännen så pass säkra i sadeln att den
dåvarande regeringen Laniel med folkrepublikanen Bidault som utrikesminister, under vars departement protektoraten sortera, i samförstånd
med El Glaoui beslöt att avsätta den 46-årige sultanen Youssef som begynt samarbeta med särskilt det mest radikala nationalistpartiet, Istiqlal, och sabotera den franske generalresidentens regeringsåtgärder. Till
yttermera visso uppenbarade sig El Glaoui framför sultanpalatset i Rabat
med 30 000 berberryttare. Youssef deporterades med hustrur och konkubiner till Madagaskar och ersattes av sin farbror Arafa, en from och
stilla man av den okända ålder som tillstädjes av bristen på ordentlig
folkbokföring. Av samma orsak presenteras den fungerande storveziren,
El Mokri, som en ny Mcthusalem med 108 år på nacken! Trots sin samverkan med nationalisterna var Youssef ingalunda populär såsom alltigenom förfranskad, medan Arafa borde ha varit lämpligare såsom ortodox muhammedan med antipati mot alla västliga tänkesätt. Men snart
upptäckte Istiqlal att den fördrivne Youssef kunde bli ett utmärkt propagandanummer gentemot Arafa. När därför Edgar Faure, MendesFrances efterträdare som regeringschef, ansåg nödvändigt att iscensätta
reformer i Marocko och för ändamålet sände Gilbert Grandval, under tio
år Frankrikes överkommissarie i Saar, som generalresident till Marocko,
481
Dagens frågor
blev kärnpunkten i dennes program en detronisering av Arafa och tillsättandet av ett regentråd med representanter för olika riktningar i Marocko i avvaktan på att tronfrågan senare skulle ordnas.
Grandval stack dock huvudet i ett getingbo. Det var icke nog med sönd·
ringen mellan berber och araber i Marocko och de sistnämndas splittring i olika mer eller mindre långtgående fraktioner, som dock blott betyder en klyvning i toppen av de mera bildade marockanerna, enär den
stora massan är passiv utom då den kan hetsas till progromer mot kristna
och judar. En tredje faktor anmälde sig i de europeer, flertalet fransmän,
men också italienare m. fl. vilka blivit rotfasta genom sin näringsverksamhet – i synnerhet jordbrukare i Algeriet i flera släktled – och som
med fog befara att bli berövade både liv och egendom ifall infödda fanatiker skulle komma till makten. Som motaktion till de arabiska attentaten
i Marocko ordnade dessa vita en »kontraterror» med hemligt stöd av
fransk polis och underordnade myndigheter.
Grandval tog i med hårdhandskarna, vilket i förening med hans liberala löften ådrog honom ett sådant hat från sagda »acklimatiserade»
fransmän, att deras bundsförvanter inom fransk högerpolitik nödgade
Faure att avskeda GrandvaL Till hans efterträdare utsågs förutvarande
generalresidenten i Tunis, general Boyer de Latour. På en konferens i
Aix-les-Bains i augusti med några av sina ministrar och marockanska
notabier från olika läger sökte sedan Faure att åvägabringa en kompromiss av innebörd att Youssef skulle få återvända från Madagaskar till
Frankrike, Arafa placeras som pensionär i Tanger och ett regentråd utses.
Den 12 september skulle allt vara klart men i skrivande stund har ingenting annat bestämts än att Youssef skall få återvända. Uppmuntrade av
El Glaoui och de franska opponenterna i Marocko, vägrar Arafa att frivilligt abdikera, och våld vågar och vill ännu mindre de Latour använda.
Under tiden ha som bekant blodiga kravaller ägt rum i Marocko, särskilt
den 20 augusti, treårsdagen av Youssefs avsättning och ju längre ovissheten varar med desto större farhågor motses i Frankrike nya utbrott av
en underjordiskt organiserad »folkvrede».
Sent omsider lyckades Latour övertala Arafa att bege sig till sitt slott
i Tanger och i Paris andades man ut i förhoppning att Aix-les-Bainsprojekten nu skulle kunna förverkligas. Det var förvisso en framgång att
Arafa undslapp den bevakning av sultanpalatset i Rabat, som frivilliga
från de inhemska fransmännen i Marocko hade organiserat för att hindra
Arafas bortförande. Men dessa hade slöat till vid en koallition på bistron
»Tout va bien»! Arafa abdikerade dock icke utan överlät tronen åt en
kusin och medtog i sitt gepäck statssigillet, som behövs för att konfirmera regeringens beslut. Följaktligen ansägo sig de marockanska nationalisterna lurade på uppgörelsen, och häftiga strider ha igångsatts, för tillfället i Riffbergen på gränsen till Spanska Marocko, som misstänkas att
med Franco-regimens goda minne vara en bas för de upproriska. Den
enda behållning som nationalisterna hittills bärgat, är exsultan Youssefs
återresa från sin deportation på Madagaskar till franska Rivieran, dit han
skall fara via Sydafrika. Omvägen anses bero på att då Abd-el-Krim, vilken under 1920-talet som hövding för riffkabylerna vållade fransmän och
spanjorer påfrestande härnadståg, 1947 via Suezkanalen skulle återvända
482
Dagens frdgor
till Frankrike från Mauritius, dit han förvisats, han i hemlighet tog sig i
land i Port Said och fick asyl i Cairo, där han sedan dess spyr galla och
etter mot fransmännen.
Som var att förutse skulle Fanres konfrontation med nationalförsamlingen efter dess återkomst från sommarferierna den 4 oktober bli riskabel för regeringens bestånd. Fyra gaullister, bland dem försvarsministern
general König, avgingo för att inifrån spränga regeringen. Med energiskt
bistånd av högerledaren, utrikesminister Piany, kompletterade Faure sin
regering och majoriteten av nationalförsamlingen vågade icke med hänsyn till Frankrikes prekära prestige, det stundande utrikesministermötet
i Geneve den 27 oktober och omröstningen om Saarstatuten den 23 oktober störta ministären utan gav den ett förtroendevotum med så pass stor
majoritet som 477 röster mot 140. Socialisterna röstade för Faure, uppskrämda av gaullistiska profetior om en »Gouvernement du Salut Public»
nu bleve nödvändig, helst under ledning av general de Gaulle, vilket vore
prologen till en statskris för hela den parlamentariskt-demokratiska regimen i Frankrike. Man tyckte, att Frankrike hade nog av de två sultanerna
från Marocko — man ville icke ha en tredje i Frankrike.
Sovjetjubileum Innevarande år 1955 har i Sovjet-Estland gjorts till ett
i Estland. jubileumsår, fastän det endast gått femton år sedan Estland ockuperades och förenades med Sovjetunionen. Orsaken är troligen
den, att man härigenom har fått ett nytt tillfälle till propagandatal och
skriverier. På grund av »jubileet» anordnades stora festligheter över hela
landet, sängarfester och sport-spartakiader, tusentals propagandatal hällos och hundratals skrivelser författades. över huvud taget överträffade
propagandafyrverkeriet betydligt de festligheter, som voro anordnade
1950 på tioårsdagen av ockupationen, och de tal som då höllos.
Höjdpunkten var rikssångfesten i Tallinn under andra hälften av juli,
då bara antalet uppträdande, sångare och folkdansare var 38 000. Till
dessa festligheter hade bland andra gäster inbjudits en delegation av fem
personer från den lilla finska staden Kotka med den icke-kommunistiske
borgmästaren Kustaa Rudolf Lindgren i spetsen. De fingo härmed äran
att vara de första utländska gästerna i Estland efter landets ockupation
för 15 år sedan. I september for i sin tur till Kotka en delegation på fem
personer från Tallinn med den kommunistiske »borgmästaren», ordföranden i exekutivkommitten Aleksander Hendrikson i spetsen. Mellan de båda
städerna har det nämligen knutits ett »vänskapsförbund». Hendrikson har
emellertid, såsom vi ha hört från Finland, som ledare för den första estniska »vänskapsdelegationen» gjort ett underligt intryck på finnarna redan därför, att han talar estniska med en stark rysk accent. Han är i
likhet med större delen av makthavarna i Sovjet-Estland mera ryss än est.
Han är visserligen född i Estland (1895 i Tallinn), men utvandrade redan
som yngling till Ryssland, där han ingick i det ryska kommunist-partiet;
han har varit direktör i Leningrad och i Tjeljabinsk i Sibirien och blivit
helt förryskad. Efter Estlands ockuperande ha sådana ryska kommunister
med estnisk härstamning skickats tillbaka till Estland, där de som betrodda verkställare av Moskvas befallningar ha satts på alla nyckelposter.
483
Dagens frågor
Att just nu en sådan man skickades som den förste Hänskapsdelegaten~
från Estland till det finska broderfolket, visar, hur föga de kommunistiska makthavarna i Moskva och Tallinn känna finnarnas mentalitet.
I början på september uttryckte två amerikanska kongressmedlemmar,
Joseph Holt och John Rhodes, som gästade Moskva, sin önskan att besöka
Baltikum, särskilt Lettland och Estland. Efter att ha inlämnat ansökan
förklarade de för utrikeskorrespondenterna i Moskva, att de :.ville veta,.
om sovjetmyndigheterna mena allvar, då de tala om att öppna sina dörrar
för utlänningar». Efter ett par dagar fingo de ett bestämt avslag. Baltikum
förblev för dem ett hermetiskt stängt område, såsom det har varit ända
sedan Sovjet ockuperade det. De första örnarna från Kotka (kotka betyder
örn) förde sålunda ingen vår med sig.
För att återvända till »jubileet», måste man konstatera, att oaktat all
festlighet en viss nervositet och oro gjorde sig märkbar. Voice of America’s
dagliga utsändningar på estniska från Washington och Miinchen tyckas
förorsaka de makthavande i Tallinn allvarliga bekymmer. Det kan man ju
förstå, ty enligt flera trovärdiga uppgifter hör för närvarande i medeltal
var fjärde familj i hemlighet på Amerikas Röst. Särskilt populära påstås
sändningarna från Miinchen vara. Genom Amerikas Röst sippra till Estland meddelanden om de estniska flyktingarnas verksamhet i den fria
världen och om de politiska flyktingsorganisationerna, vilka meddelanden å ena sidan ge de under ockupationens tryck lidande människorna
hopp och tro, men å andra sidan särskilt starkt reta de kommunistiska
makthavarna.
Huru irriterade de sistnämnda i själva verket äro, demonstrerade det
ockuperade Estlands »premiärminister» Aleksej Miiiirisepp mycket uttryckligt på Sovjetunionens Högsta råds sammanträde den 9 februari i år
i Moskva. Eftersom hans tal också är ett bra exempel på den kommunistiska stilen, återge vi en väsentlig passus ur det i ordagrann översättning,
i den mån svenska språket möjliggör att ordagrant återge alla skällsorden.
Enligt stenogrammet av talet sade Ministerrådets ordförande Miiiirisepp
följande: »Hos förrädarna – sitt folks fiender, de estniska borgerliga nationalisterna- och hos andra personager, som till följd av de historiska
händelserna ha blivit utkastade ur vårt land och som ha tagit sin tillflykt under de aggressiva kretsarnas vingar på andra sidan gränsen, framkalla våra framsteg en besinningslös vrede. Dessa fiender överösa oss med
smutsigt och oförskämt förtal och använda därtill radion och pressen, som
välvilligt ställes till deras förfogande av amerikanska och andra imperialister, vilka med välbehag värva olika sorters avfall, som blivit kastat i
historiens soptunnor» (»Rahva Hääb 13.2. 1955).
Om nu Miiiirisepp verkligen hade »framsteg» att förevisa, så behövde
han ju inte vara så rädd vare sig för Amerikas Röst eller de estniska flyktingarna, ännu mindre förlora jämvikten för deras skull och använda så-
dana ord mitt under »jubileumsåret». Man skulle inte heller behöva hermetiskt stänga Estlands gränser. Men det besvärande för Miiiirisepp och
hans likar ligger just däri, att det finns många stora planer på papperet,
men att man inte har någon framgång med att förverkliga dem. Folket
som under mer än tio år bara har matats med planer, tror inte längre på
någon plan eller något löfte. Dessutom har, enligt flera trovärdiga med- 484
\ .
.:
Dagens frågor
delanden, folket efter Stalins död och Berias likvidation blivit litet modigare. Särskilt på landsbygden bland kolchozbönderna tycks det passiva
motståndet på sista tiden ha ökat något. Att en sådan omständighet också
irriterar de kommunistiska makthavarna är alldeles förståeligt.
Men i sin nervositet gjuta de makthavande ofta själva olja på elden,
därför att de inte känna till folkets sinnesstämning. Så publicerade
Moskvas populära skämttidning »Krokodil» t. ex. i juli i år en hel serie
karikatyrer med följande text: »Litauens, Lettlands och Estlands av imperialisterna underhållna före detta borgerliga härskare ha ännu inte förlorat hoppet om att på nytt få införa den kapitalistiska regimen i SovjetBaltikum.» Att folket, som ännu inte har glömt självständighetstiden, av en
sådan karikatyrserie läser ut mera än det i själva verket står, är naturligt. Det förhåller sig i själva verket så, att ju mera Miiiirisepp skäller och
»Krokodil» skrattar, desto mer tror och hoppas folket.
Dessa »f. d. borgerliga härskare» vållade Moskvas representanter obehag i slutet av augusti i Helsingfors. I den Interparlamentariska Unionens
4:e kongress den 25-31 augusti i Helsingfors deltogo nämligen för första
gången även representanter för Högsta rådet i Moskva, bland dessa även
ordföranden i Estlands kommunistiska fackföreningars råd Leonhard 11-
lisson. Till deras överraskning överlämnade de f. d. medlemmar i Estlands och Lettlands parlament, som lyckades undkomma till friheten och
för närvarande äro bosatta i Stockholm, till deltagarna i kongressen en
noggrann förteckning över f. d. parlamentsmedlemmar i Estland och Lettland som av sovjetmyndigheterna ha arresterats och deporterats. Förteckningen omfattade 43 lettiska och 119 estniska f. d. folkrepresentanter, av
de sistnämnda 39 medlemmar av det konservativa jordbrukarpartiet, 35
av det liberala centrumpartiet, 16 av socialdemokratiska partiet, 12 av
småbrukarpartiet, resten var antingen medlemmar av andra mindre partier eller parlamentsmedlemmar som stodo utanför partierna, bland de
sistnämnda även den estlandssvenske riksdagsmannen Mathias Westerblom. Efter att ha erhållit namnförteckningen tog särskilt representanten
för det brittiska parlamentet Gilbert Longden upp frågan rörande de baltiska staterna, i det han undrade, hur man kunde tala om en fredlig koexistens, då framför våra ögon hundratusentals människor från de baltiska länderna föras till fängelser och tvångsarbetsläger! Österrikes representanter frågade Moskvas representanter rent ut, varför otaliga hedervärda medborgare från Baltikum, som ha deporterats till tvångsarbetsläger, inte befriades? Moskvas representanter upprepade förstås sin gamla
historia om de baltiska staternas frivilliga anslutning och om esternas,
letternas och litauernas nuvarande lyckliga liv. Den nyssnämnde Illisson
skickades till »Uusi Suomi’s» och »Hufvudstadsbladets» redaktioner i Helsingfors för att meddela, att den år 1940 till Sibirien deporterade estniske
presidenten Konstantin Päts och den lettiske presidenten Karlis Ulmanis
ha sänts tillbaka till Estland resp. Lettland. Till följd av dessa tidningars
lättrogenhet blev detta meddelande publicerat och därifrån kom det in i
svenska och även andra länders tidningar.
För att irritera baltiska o. a. flyktingar, vilka t. o. m. under de stora
»jubileumsfestligheterna» vålla huvudbry, tycks Moskva ha beslutat sig
för att betydligt intensifiera repatrieringspropagandan. Detta sker fr. o. m.
485
… . . k
Dagens frågor
i år via Öst-Berlin, där en sovjetrysk propagandakommitte har bildats under ledning av den ryske generalen Nikolaj Michailov. För formens skull
har man även invalt en est i kommitten, den 1944 från Helsingfors till
Tartu repatrierade docenten Johan Käosaar. Ryska propagandablad med
Käosaars upprop ha redan nått även Sverige. Men med tanke på hittills
gjorda erfarenheter låter knappast någon estnisk flykting locka sig till att
återvända till hemlandet.
Aleksander Kaelas.
Kreditåtstram- Den kreditpolitik, som för närvarande förs i landet, unningen. der beteckningen kreditåtstramning, innehåller två med
varandra svårförenliga moment. Det är en regerings försök att dels i sin
allmänna skyldighet att hålla landets ekonomi på rätt köl tvinga till återhållsamhet i efterfrågan på lån dels tillförsäkra sina egna socialistiska
intressen erforderliga penningmedel. Konsekvent genomförd innebär en
sådan linje, att den privata sektorn skulle behöva skära ned sin kredit
med såväl den totala åtstramningens belopp som den expansion det offentliga faktiskt tillåter sig. Kreditåtstramning i fredstid har förekommit i vårt land och på andra håll många gånger förut, men det nya är, att
den hos oss kompletterats med kreditreglering, vars syfte är att i möjligaste mån prioritera staten. Att det under krigsförhållanden tillgrips
extraordinära åtgärder för att säkra statens medelsbehov, möter icke från
något håll gensaga. Krigsfinansieringen t. ex. i Förenta staterna under
andra världskriget anlitade bl. a. också kreditreglerande åtgärder. önskemål i fred om statliga utgifter av vad slag det vara månde är emellertid
inte på något sätt jämförbara med tvånget att finansiera ett krig, och det
förhållandet att en demokratisk stat lärt sig en teknik att dirigera krediten rättfärdigar på intet sätt att tillämpa denna under mera normala
förhållanden. Kritiken mot den nuvarande kreditåtstramningen riktar sig
följaktligen inte mot att krediten görs svåråtkomligare eller rättare sagt,
att den för första gången sedan kriget får anpassa sig en smula till vad
marknaden medger, utan mot att staten prioriterar sig själv. Hur detta tillgår kan i korthet belysas med tre exempel. Staten emitterar till hög ränta
och under tillbakahållande på administrativ väg av andra låneemissioner
två lån på drygt en miljard kronor under sistförflutna tolvmånadersperiod, de s. k. checklånen. Staten upptar i två omgånger ett lån i Schweiz
på sammanlagt 130 miljoner kronor men vägrar av kreditpolitiska skäl
med valutaregleringens hjälp AB Volvo att låna 20 miljoner kronor i Förenta staterna. staten upptar under perioden oktober 1954-oktober 1955
nära 500 miljoner kronor i lån i riksbanken mot skattkammarväxlar, och
det är en illusion i nuvarande läge att tro, att det här är fråga om, vad det
borde vara, en strängt temporär kredit. Privat upplåning i riksbanken
genom rediskontering av andra än absolut rena likviditetsskäl är principiellt förkastlig, önskas icke av affärsbankerna och skulle med rätta
vägras av riksbanken.
I detta läge argumenterar satssekreteraren i finansdepartementet efter
den linjen, att det är riksdagens beslut, som skall effektueras, och att kreditinstituten, främst affärsbankerna måste underkasta sig dessa och tillhandahålla de erforderliga krediterna. Denna tankegång förbiser två vä-
486
Dagens frågor
sentliga ting, för det första att riksdagsmajoriteten röstar som socialdemokratiska partistyrelsen beslutar, och denna beslutar som regeringen vill,
och för det andra att även riksdagsmajoriteten har om också inte en laglig så dock en moralisk skyldighet att iaktta de regler för upplåning, som
gälla i fria, demokratiska samhällen, där upprättande av lånekontrakt
förutsätter frivillighet vid undertecknandet. Riksdagen har dessutom författningsenlig skyldighet att bevilja de medel, som erfordras för de beslutade utgifternas bestridande ävensom att vårda statens kredit. Den
famösa tvångslånetanken är en parodi på kreditvård, även när den tilllämpas mot bankerna. Att staten inte har kredit hos de enskilda människorna framkom vid behandlingen av förslaget om ett allmänt tvångslån. Den enda rimliga slutsats man därför borde dra i finansdepartementet är att begränsa sig. Hur ringa intresset kan vara för något sådant visade sig emellertid t. ex., när det beslöts att förstatliga malmgruvorna i
Norrbotten. Staten iklädde sig således för ett rent socialistintresse utan att
blinka en förpliktelse att utbetala en miljard kronor, med räntor över 200
miljoner kronor om året i fem år i en tid, när staten inte utan långtgå-
ende hotelser, exempellösa i fredstid, mot enskilda kreditgivare kan täcka
sina elementäraste lånebehov utanför riksbanken. För vad? För nöjet att
få tillsätta en bolagsstyrelse? Vad högerpartiet skrev i sin motion vid
ränteregleringslagens införande, – det maktmedel som möjliggör »direkt
centraliserad kreditransonering» för att tala med dåvarande bankofullmäktige -, att förslaget därtill framstod som »omotiverat, omstörtande
och till sina konsekvenser vådligt», är med nuvarande utvecklingstendenser inga överord.
Att kreditåtstramningen sådan den tillämpas är en metod att omfördela
krediterna framgår inte endast av statssekreterare Westerlinds erkännande, att den är till för att effektuera riksdagens beslut snarare än för
sitt officiella syfte att bekämpa inflationen utan även av en teknisk detalj, som nyligen vidtagits i dess utformning. Till dess gingo bestämmelserna nämligen ut på att bankerna skulle hålla en viss procentsats av sina
skulder dvs. främst depositioner i s. k. likvida medel dvs. statspapper.
Det nya, som innebär att bankerna åläggas nedbringa sin utlåning till
näringslivet med en procent eller cirka 100 miljoner kronor, vilka förmodligen beräknas bliva tillförda den offentliga sektorn, är, att utlåningen
till det allmänna ställs i relation till bankernas övriga tillgångar. Detta är
för framtiden en viktig förändring och uttryck för en radikalisering av
kreditpolitiken, som man icke vågat sig på i andra länder t. ex. Förenta
staterna. Vad hindrar, att så oskyldigt formulerade krav som ytterligare
en procent och ytterligare en och ytterligare en framföres, så fort ett nytt
hål uppstår i statskassan? I så fall blir näringslivets kreditförsörjning en
direkt funktion av statens affärer, vilket är en absurditet.
Vill man objektivt söka bedöma kreditåtstramningens effekt ur inflationssynpunkt, måste man snart konstatera, hur vanskligt detta är under nuvarande förhållanden. Allmänhetens depositioner i bankerna ha
minskat med ett hundratal miljoner kronor sedan i fjol, vilket berövat
bankerna möjlighet att öka sin utlåning, även om de skulle önskat detta.
Är det för övrigt säkert, att depositionerna inte komma att gå ner ytterligare, allteftersom omfördelningen fortskrider? Det är alldeles avgjort
487
’·
Dagens frågor
ont om krediter i näringslivet, och detta har lett till intensifierad indrivning av fordringar, dvs. större omloppshastighet för krediterna – kortare löptid. Lönerna måste emellertid utbetalas, och lönesumman har ökat
kraftigt. Prisutvecklingen tycks inte ha rönt alltför stort inflytande åt
någotdera hållet. Priserna ha endast gått upp något. Möjligen betyder
a.llt detta, att konsumtionen stimuleras på bekostnad av investeringarna,
men betyder det uppbromsning av hela pris- och lönerörelsen? Kreditåtstramning skulle otvivelaktigt kunna vara ett inflationsvapen, frågan är
blott om den är det under rådande förhållanden. Å andra sidan vet man
inte, hur det skulle ha varit, om åtstramningen underlåtits. Men kvar står,
att det är på staten själv det främst vilar att bringa reda i sina affärer.
Därförutan är kreditvapnet i alla händelsser slöare än det behöver vara.
488