Den ryska vänskapsoffensiven
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN RYSKA VÄNSKAPSOFFENSIVEN
BERGET har fött en råtta och Geneve en anda. Den anda som efter
många år av kallt krig skulle förbereda den fredliga samlevnaden
mellan det västliga och östliga maktblocket har inställt sig. Det
ryska leendet har fått en anstrykning av forcerad hjärtlighet.
Som allt stort har detta inte skett plötsligt, utan långsamt arbetat sig fram under de senaste åren. Många händelser tyda nämligen på att ryssarna under de två senaste åren gjort betydande
eftergifter och befinna sig på återtåg på den internationella politikens område för att verkligen visa sin goda vilja. Påstår man.
Det kan därför vara skäl i att se litet närmare på några av de
politiska händelser som skulle ge belägg för den ryska viljan till
eftergifter och samförstånd.
Vapenstilleståndet i Korea i juli 1953 kom utan tvivel som en
stor lättnad för den västliga världen. Det berörde emellertid Sovjetunionen endast indirekt. Kriget hade förts med nordkoreanska och
kinesiska trupper. Sovjet deltog endast ekonomiskt med insats av
vapen och förråd, främst flygplan och stridsvagnar. Det är känt
att denna vapenproduktion belastade den ryska industrien i betydande utsträckning. Särskilt gällde detta stridsvagnsproduktionen,
som skedde på bekostnad av traktors-, lokomotiv- och liknande tung
tillverkning. Men å andra sidan hade Sovjet förmånen att få pröva
sina stridsvagnar och sina Mig-plan i strid. Särskilt med tanke på
den belastning som kriget utgjorde för Västmakterna synes detta
utan tvivel ha varit till mera förmån än nackdel för Sovjetunionen.
Att Sovjet trots allt drog sig tillbaka berodde sannolikt på energiska
påtryckningar från Kina, för vilket kriget hade förorsakat stora
bekymmer mitt uppe i den nya kommunistregimens konsolideringsoch återuppbyggnadsperiod. Här kan man alltså tala om en verklig
eftergift från Sovjets sida, men inte gentemot Västmakterna utan
mot Kina.
stilleståndet var inte heller inledningen till någon allmän pacificeringsperiod. Ty strax därpå intensifierades kriget i Indokina, vilket ledde till att Frankrike ytterligare försvagades ekonomiskt och
493
·)- ~ -·
Den ryska vänskapsoffensiven
förlorade sin politiska prestige som kolonialmakt, medan Förenta
staterna fick öka sina leveranser av vapen och förråd. Sovjetunionen
inkasserade en betydande vinst.
Medan kriget ännu rasade i Indokina inledde Sovjet försök att
förbättra sitt förhållande till Jugoslavien. De tidigare högst irriterande gränsintermezzona upphörde plötsligt. – Samtidigt gav Sovjetunionen officiellt avkall på sina krav på visst turkiskt territorium
och ingick ett fördrag med landet om att gemensamt utnyttja några
vattenreservoarer vid gränsen. Avsikten med dessa fredsälskande
handlingar var tämligen uppenbar: att försvaga balkanpakten. Nå-
gon eftergift åt Väster innebar det inte.
Det var först vid Genevekonferensen i juli 1954 som stämningen
vid förhandlingsbordet uppenbarligen började lätta. östblocket erbjöd påtagliga eftergifter i Indokinafrågan. Det var emellertid inte
Sovjetunionen som gjorde någon eftergift. Det var i stället Kina
som det gick ut över. Kina fick nöja sig med en delning av Indokina
efter känt koreanskt mönster. Förmodligen rälmade man dock från
östsidan med att Sydvietnam efter några år skulle befinna sig i ett
sådant politiskt tillstånd att det lätt skulle kunna annekteras av
det kinesiska blocket.
Frankrike hade emellertid knappast fått stillestånd i Indokina,
förrän oron i Nordafrika blossade upp. stilleståndet resulterade så-
lunda endast i att oroshärden förflyttades från Ostasien och lämnade Kina i fred, för att i stället placeras inpå Frankrikes egna
knutar. Alltså en fredsgest som på nytt var till fördel för östblocket.
Normaliserandet av Sovjets förhållande till Jugoslavien fortsatte
under 1955 och tog sig uttryck i det famösa statsbesöket i Belgrad,
varigenom de sovjetiska ledarna förödmjukade sig att själva resa
till Jugoslavien för att uppvakta sin tidigare dödsfiende Tito. Resultatet blev att balkanpakten fick en allvarlig knäck. Misstron
mot Jugoslavien blev med ens akut i väster, särskilt i Grekland
och Turkiet. Försoningsgesten ledde med andra ord till att Västerns
politiska front försvagades. En ny vinst för Sovjet.
statsfördraget med Österrike blev nästa stora politiska framgång.
Propagandamässigt gav det på ytan intryck av en ny försonlig inställning från rysk sida. Realpolitiskt vann Sovjet att Västmakternas
framskjutna militära positioner drogos tillbaka, vilket var en betydligt större vinst än den förlust, som uppstod genom att dess egna
trupper drogos tillbaka. Uppgivandet av det besatta österrikiska territoriet bör heller inte ha inneburit någon större uppoffring. Dels
494
Den ryska vänskapso{f’ensiven
hade ryssarna icke infört något kommunistiskt system i området,
dels kompenserade de sig ekonomiskt genom leveransfördrag om.
bl. a. olja.
Genevekonferensen i juli 1955, där vänligheten och kordialiteten
i umgängeston nådde hittills oanad höjd, ledde inte till några realpolitiska resultat. Visserligen skapades ett nytt politiskt-metafysiskt
begrepp, »Geneveandan», som är till intet förpliktande, men som
utgör ett stort plus för ryssarna i propagandakriget. I den tyska
återföreningsfrågan höll Sovjet obönhörligt fast vid status quo och
sammankopplade den definitivt med frågan om ett säkerhetssystem,
Yilket innebär att Tysklands enande skjutits på framtiden för en
lång tid framåt.
Ingenting tyder sålunda på att Sovjet tänker överge östtyskland.
Tvärt om talar ett flertal fakta för att området tills ”\idare kommer
att behållas i östgemenskapen. Främst bör man nämligen erinra
sig att den östtyska industrien, särskilt maskinindustrien är av
mycket stor betydelse för hela östblocket. Vidare har Sovjet infört
ett kommunistiskt system i östtyskland. Ett prisgivande av området
skulle därför lätt leda till oro inom de övriga satellitstaterna. SintIigen kan landet tjäna som politisk operationsbas mot Västtyskland.
-Det diplomatiska spel, som ryssarna fört efter sommarkonferensen, i vilket ett nytt sovjet-östtyskt fördrag spelar stor roll, ger
också belägg för att man ej bör räkna med någon nära förestående
tysk återförening.
Den sovjetiska reaktionen på Eisenhowers förslag om ömsesidig
flygkontroll visade icke heller något tillmötesgående i sak, även
om förhandlingstonen var påfallande vänlig.
Som en ny fredsgest kom emellertid det plötsliga beskedet om
att ryssarna vore villiga att återlämna Porkala. I väster torde man
dock vara tämligen enig om att detta återtåg icke har någon större
militär betydelse med tanke på det förändrade läge som utvecklingen på flyg- och atomområdet fört med sig. För Sovjet har det
emellertid medfört ett stort propagandamässigt goodwillvärde.
Samtidigt med den stora vänskapsoffensiven från öster ske andra
märkliga ting på olika platser i världen.
Oron i Nordafrika har stegrats. Man vet att araberna förses med
vapen från östblocksländerna. En öppen fråga från franskt presshåll, hur ryssarna ställde sig till insurgenterna, har besvarats av
Krusjtjev med att man visserligen betraktar det nordafrikanska
spörsmålet som en fransk angelägenhet, men att det inte är någon
495
. __ .,.. ,. \ .
Den ryska vänskapsoffensiven
hemlighet att Sovjet alltid ivrat för kolonialfolkens frigörelse. Sintsatsen vem som står bakom oron ligger nära till hands.
Vapenleveranserna till Egypten äro också belysande. Därtill kommer att Sovjet nyligen aktiverat sina diplomatiska förbindelser med
Jemen samtidigt som dess libanesiska handelspolitik blivit intensivare. Allt tyder på att ryssarna äro i full färd med att återuppliva
sin mellersta-östern-politik.
Besinnar man samtidigt, att Cypernfrågan politiskt sett försvagat
den västerländska fronten genom att ställa engelska, grekiska och
turkiska intressen i harnesk mot varandra, inser man lätt att
Västerns ställning i Mellersta östern kommit i ett allvarligt läge.
Även längre bort, i Fjärran östern, har den politiska utvecklingen tagit en för Sovjet gynnsam vändning. Vid valen till den
konstituerande nationalförsamlingen i Indonesien visade det sig,
att Indonesien nu har världens största kommunistiska parti utanför östblocket.
Man kan knappast undgå att få intryck av att dessa skenbart
sambandslösa händelser likväl äro föremål för en viss samordning.
Det politiska klimatet har sålunda blivit något svalare sedan
sommarens Genevemöte. Vid det utrikesministermöte, som inleddes
i slutet av oktober i Geneve för att behandla Tysklandsfrågan, den
europeiska säkerheten och förbindelserna mellan öst och väst, har
det ej heller talats så mycket om sommarens vänliga anda. Vad
som hittills kommit fram är så gott som enbart en bekräftelse på
oförenligheten i de västliga och östliga ståndpunkterna.
Trots allt torde vänskapsattityden från öster icke vara övergiven.
Man kan räkna med att den vid lämplig tidpunkt kan ta förnyad
fart. På det kulturella och tekniskt-vetenskapliga området är den
för övrigt ännu i full gång.
Att ryssarna vid olika tillfällen använda sig av det politiska instrument, som en vänskapsattityd innebär, är i och för sig inget
märkligt, när man betraktar deras militära och ekonomiska situation. De äro utan tvivel medvetna om sin svaghet på dessa båda
områden. De böra räkna med, att de komma att förlora ett krig
som börjar i dag, särskilt med tanke på underlägsenhet i atomvapen och på grund av Västerns högst betydande överlägsenhet i
industriell produktion. Men ryssarna äro också starkt medvetna om
sin växande styrka och sin snabba frammarsch på flera industriella
områden. Vad man därför behöver just nu är tid, en relativt lugn
fredsperiod för att stärka sin ekonomiska och militära position
avsikt att ge eftertryck åt sina krav längre fram.
496
… J_·——~——~……:.;:.__________.:_ __:_.._________
Den ryska vänskapsoffensiven
För västerländska bedömare måste det alltid stå klart, att den
sovjetiska bolsjevismens förespråkare aldrig givit avkall på sina
krav att det västerländska samhället på ett eller annat sätt måste
besegras och omvandlas efter kommunistiskt mönster. Det är därför
som man bör ställa sig skeptisk mot den nya ryska »charm- och
vänskapsoffensiven» och fråga sig, om den i grund och botten inte
bara är en »sol- och våroffensiv».
497
BERGET har fött en råtta och Geneve en anda. Den anda som efter
många år av kallt krig skulle förbereda den fredliga samlevnaden
mellan det västliga och östliga maktblocket har inställt sig. Det
ryska leendet har fått en anstrykning av forcerad hjärtlighet.
Som allt stort har detta inte skett plötsligt, utan långsamt arbetat sig fram under de senaste åren. Många händelser tyda nämligen på att ryssarna under de två senaste åren gjort betydande
eftergifter och befinna sig på återtåg på den internationella politikens område för att verkligen visa sin goda vilja. Påstår man.
Det kan därför vara skäl i att se litet närmare på några av de
politiska händelser som skulle ge belägg för den ryska viljan till
eftergifter och samförstånd.
Vapenstilleståndet i Korea i juli 1953 kom utan tvivel som en
stor lättnad för den västliga världen. Det berörde emellertid Sovjetunionen endast indirekt. Kriget hade förts med nordkoreanska och
kinesiska trupper. Sovjet deltog endast ekonomiskt med insats av
vapen och förråd, främst flygplan och stridsvagnar. Det är känt
att denna vapenproduktion belastade den ryska industrien i betydande utsträckning. Särskilt gällde detta stridsvagnsproduktionen,
som skedde på bekostnad av traktors-, lokomotiv- och liknande tung
tillverkning. Men å andra sidan hade Sovjet förmånen att få pröva
sina stridsvagnar och sina Mig-plan i strid. Särskilt med tanke på
den belastning som kriget utgjorde för Västmakterna synes detta
utan tvivel ha varit till mera förmån än nackdel för Sovjetunionen.
Att Sovjet trots allt drog sig tillbaka berodde sannolikt på energiska
påtryckningar från Kina, för vilket kriget hade förorsakat stora
bekymmer mitt uppe i den nya kommunistregimens konsolideringsoch återuppbyggnadsperiod. Här kan man alltså tala om en verklig
eftergift från Sovjets sida, men inte gentemot Västmakterna utan
mot Kina.
stilleståndet var inte heller inledningen till någon allmän pacificeringsperiod. Ty strax därpå intensifierades kriget i Indokina, vilket ledde till att Frankrike ytterligare försvagades ekonomiskt och
493
·)- ~ -·
Den ryska vänskapsoffensiven
förlorade sin politiska prestige som kolonialmakt, medan Förenta
staterna fick öka sina leveranser av vapen och förråd. Sovjetunionen
inkasserade en betydande vinst.
Medan kriget ännu rasade i Indokina inledde Sovjet försök att
förbättra sitt förhållande till Jugoslavien. De tidigare högst irriterande gränsintermezzona upphörde plötsligt. – Samtidigt gav Sovjetunionen officiellt avkall på sina krav på visst turkiskt territorium
och ingick ett fördrag med landet om att gemensamt utnyttja några
vattenreservoarer vid gränsen. Avsikten med dessa fredsälskande
handlingar var tämligen uppenbar: att försvaga balkanpakten. Nå-
gon eftergift åt Väster innebar det inte.
Det var först vid Genevekonferensen i juli 1954 som stämningen
vid förhandlingsbordet uppenbarligen började lätta. östblocket erbjöd påtagliga eftergifter i Indokinafrågan. Det var emellertid inte
Sovjetunionen som gjorde någon eftergift. Det var i stället Kina
som det gick ut över. Kina fick nöja sig med en delning av Indokina
efter känt koreanskt mönster. Förmodligen rälmade man dock från
östsidan med att Sydvietnam efter några år skulle befinna sig i ett
sådant politiskt tillstånd att det lätt skulle kunna annekteras av
det kinesiska blocket.
Frankrike hade emellertid knappast fått stillestånd i Indokina,
förrän oron i Nordafrika blossade upp. stilleståndet resulterade så-
lunda endast i att oroshärden förflyttades från Ostasien och lämnade Kina i fred, för att i stället placeras inpå Frankrikes egna
knutar. Alltså en fredsgest som på nytt var till fördel för östblocket.
Normaliserandet av Sovjets förhållande till Jugoslavien fortsatte
under 1955 och tog sig uttryck i det famösa statsbesöket i Belgrad,
varigenom de sovjetiska ledarna förödmjukade sig att själva resa
till Jugoslavien för att uppvakta sin tidigare dödsfiende Tito. Resultatet blev att balkanpakten fick en allvarlig knäck. Misstron
mot Jugoslavien blev med ens akut i väster, särskilt i Grekland
och Turkiet. Försoningsgesten ledde med andra ord till att Västerns
politiska front försvagades. En ny vinst för Sovjet.
statsfördraget med Österrike blev nästa stora politiska framgång.
Propagandamässigt gav det på ytan intryck av en ny försonlig inställning från rysk sida. Realpolitiskt vann Sovjet att Västmakternas
framskjutna militära positioner drogos tillbaka, vilket var en betydligt större vinst än den förlust, som uppstod genom att dess egna
trupper drogos tillbaka. Uppgivandet av det besatta österrikiska territoriet bör heller inte ha inneburit någon större uppoffring. Dels
494
Den ryska vänskapso{f’ensiven
hade ryssarna icke infört något kommunistiskt system i området,
dels kompenserade de sig ekonomiskt genom leveransfördrag om.
bl. a. olja.
Genevekonferensen i juli 1955, där vänligheten och kordialiteten
i umgängeston nådde hittills oanad höjd, ledde inte till några realpolitiska resultat. Visserligen skapades ett nytt politiskt-metafysiskt
begrepp, »Geneveandan», som är till intet förpliktande, men som
utgör ett stort plus för ryssarna i propagandakriget. I den tyska
återföreningsfrågan höll Sovjet obönhörligt fast vid status quo och
sammankopplade den definitivt med frågan om ett säkerhetssystem,
Yilket innebär att Tysklands enande skjutits på framtiden för en
lång tid framåt.
Ingenting tyder sålunda på att Sovjet tänker överge östtyskland.
Tvärt om talar ett flertal fakta för att området tills ”\idare kommer
att behållas i östgemenskapen. Främst bör man nämligen erinra
sig att den östtyska industrien, särskilt maskinindustrien är av
mycket stor betydelse för hela östblocket. Vidare har Sovjet infört
ett kommunistiskt system i östtyskland. Ett prisgivande av området
skulle därför lätt leda till oro inom de övriga satellitstaterna. SintIigen kan landet tjäna som politisk operationsbas mot Västtyskland.
-Det diplomatiska spel, som ryssarna fört efter sommarkonferensen, i vilket ett nytt sovjet-östtyskt fördrag spelar stor roll, ger
också belägg för att man ej bör räkna med någon nära förestående
tysk återförening.
Den sovjetiska reaktionen på Eisenhowers förslag om ömsesidig
flygkontroll visade icke heller något tillmötesgående i sak, även
om förhandlingstonen var påfallande vänlig.
Som en ny fredsgest kom emellertid det plötsliga beskedet om
att ryssarna vore villiga att återlämna Porkala. I väster torde man
dock vara tämligen enig om att detta återtåg icke har någon större
militär betydelse med tanke på det förändrade läge som utvecklingen på flyg- och atomområdet fört med sig. För Sovjet har det
emellertid medfört ett stort propagandamässigt goodwillvärde.
Samtidigt med den stora vänskapsoffensiven från öster ske andra
märkliga ting på olika platser i världen.
Oron i Nordafrika har stegrats. Man vet att araberna förses med
vapen från östblocksländerna. En öppen fråga från franskt presshåll, hur ryssarna ställde sig till insurgenterna, har besvarats av
Krusjtjev med att man visserligen betraktar det nordafrikanska
spörsmålet som en fransk angelägenhet, men att det inte är någon
495
. __ .,.. ,. \ .
Den ryska vänskapsoffensiven
hemlighet att Sovjet alltid ivrat för kolonialfolkens frigörelse. Sintsatsen vem som står bakom oron ligger nära till hands.
Vapenleveranserna till Egypten äro också belysande. Därtill kommer att Sovjet nyligen aktiverat sina diplomatiska förbindelser med
Jemen samtidigt som dess libanesiska handelspolitik blivit intensivare. Allt tyder på att ryssarna äro i full färd med att återuppliva
sin mellersta-östern-politik.
Besinnar man samtidigt, att Cypernfrågan politiskt sett försvagat
den västerländska fronten genom att ställa engelska, grekiska och
turkiska intressen i harnesk mot varandra, inser man lätt att
Västerns ställning i Mellersta östern kommit i ett allvarligt läge.
Även längre bort, i Fjärran östern, har den politiska utvecklingen tagit en för Sovjet gynnsam vändning. Vid valen till den
konstituerande nationalförsamlingen i Indonesien visade det sig,
att Indonesien nu har världens största kommunistiska parti utanför östblocket.
Man kan knappast undgå att få intryck av att dessa skenbart
sambandslösa händelser likväl äro föremål för en viss samordning.
Det politiska klimatet har sålunda blivit något svalare sedan
sommarens Genevemöte. Vid det utrikesministermöte, som inleddes
i slutet av oktober i Geneve för att behandla Tysklandsfrågan, den
europeiska säkerheten och förbindelserna mellan öst och väst, har
det ej heller talats så mycket om sommarens vänliga anda. Vad
som hittills kommit fram är så gott som enbart en bekräftelse på
oförenligheten i de västliga och östliga ståndpunkterna.
Trots allt torde vänskapsattityden från öster icke vara övergiven.
Man kan räkna med att den vid lämplig tidpunkt kan ta förnyad
fart. På det kulturella och tekniskt-vetenskapliga området är den
för övrigt ännu i full gång.
Att ryssarna vid olika tillfällen använda sig av det politiska instrument, som en vänskapsattityd innebär, är i och för sig inget
märkligt, när man betraktar deras militära och ekonomiska situation. De äro utan tvivel medvetna om sin svaghet på dessa båda
områden. De böra räkna med, att de komma att förlora ett krig
som börjar i dag, särskilt med tanke på underlägsenhet i atomvapen och på grund av Västerns högst betydande överlägsenhet i
industriell produktion. Men ryssarna äro också starkt medvetna om
sin växande styrka och sin snabba frammarsch på flera industriella
områden. Vad man därför behöver just nu är tid, en relativt lugn
fredsperiod för att stärka sin ekonomiska och militära position
avsikt att ge eftertryck åt sina krav längre fram.
496
… J_·——~——~……:.;:.__________.:_ __:_.._________
Den ryska vänskapsoffensiven
För västerländska bedömare måste det alltid stå klart, att den
sovjetiska bolsjevismens förespråkare aldrig givit avkall på sina
krav att det västerländska samhället på ett eller annat sätt måste
besegras och omvandlas efter kommunistiskt mönster. Det är därför
som man bör ställa sig skeptisk mot den nya ryska »charm- och
vänskapsoffensiven» och fråga sig, om den i grund och botten inte
bara är en »sol- och våroffensiv».
497