Trafalgar – ett 150-årsminne
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRAFALGARETT 150-ÅRSl\fiNNE
Av professor HUGO VALENTIN
NAPOLEONs stora segrar, trekejsarslaget vid Austerlitz icke
undantaget, blev blott episoder utan större vikt och betydelse. De
förlängde hans välde några år men ändrade icke utvecklingens
gång. Man skulle kunna tillägga, att om Waterloo blivit en fransk
seger, skulle det underminerade napoleonska väldet likafullt ha
störtat samman. Men den engelska segern över den numerärt vida
överlägsna fransk-spanska flottan vid Trafalgar den 21 oktober 1805
ändrade mänskligt att se världshistoriens förlopp. Napoleon skrev
visserligen i sina minnen, att det var partisankriget i Spanien, som
blev honom ett öppet sår, ur vilket hans kraft långsamt förrann,
och att det var detta, som vållade alla hans senare vidriga öden.
Men det hade varit riktigare, om han i stället nämnt slaget vid
Trafalgar som huvudorsaken till sitt fall. I och med detta slag var
det i själva verket ute med honom.
Samtiden såg icke saken så. Napoleons förnämste motståndare,.
William Pitt, fick den 6 november underrättelsen om segern vid
Trafalgar, men några veckor senare nåddes han av meddelandet
om Napoleons stora seger vid Austerlitz den 2 december. Till den
grad överskattade han följderna av detta slag, eller, annorlunda uttryckt, till den grad underskattade han betydelsen av Nelsons seger,
att han under de få dagar det återstod honom att leva, med djupaste
oro, om också icke, såsom det påståtts, med förtvivlan, blickade
mot framtiden.
Då ryktet om den fransk-spanska flottans förintande flög över
världen, uppfattade man denna händelse som framförallt betydelsefull med hänsyn till Napoleons planer på invasion i England. Faran
för en sådan var avvärjd, menade man. Men om Napoleon någonsin
på allvar tänkt invadera England – ett gammalt historiskt stridsämne — så hade han redan före Trafalgar övergivit denna plan.
Slagets betydelse måste alltså sökas annorstädes. Sammanfattnings- 498
Trafalgar- ett 150-årsminne
vis kan den uttryckas så, att Napoleon, för att bringa England på
knä, nu tvangs att tillgripa kontinentalblockaden i hopp att så
kunna ruinera det. Men för att denna skulle bli effektiv, nödgades
han att med tyranniska medel söka sammansvetsa hela den europeiska kontinenten till ett stort antiengelskt block, något som i
längden visade sig vara omöjligt och som medförde hans fall.
Men Napoleons undergång är bara den ena sidan av saken. Den
andra är befästandel av det engelska havsherraväldet, om man så
vill världsherraväldet, för det närmaste seklet framåt. Napoleonskrigen utgör sista fasen av nya tidens fransk-engelska 100-årskrig,
som begynte under Ludvig XIV:s tid och slutade vid Waterloo. Det
rörde ingenting mindre än väldet på haven och i kolonierna. Genom
slaget vid Trafalgar förverkligades det program, som James Thompson tre kvarts sekel tidigare uttryckt i orden Rule Britannia, rule
the waves.
Englands havsherravälde är nu förbi. Men att det anglosachsiska
språket och den anglosachsiska kulturen i våra dagar härskar i
Nordamerika är, sett på lång sikt, den betydelsefullaste konsekvensen av Nelsons seger 1805.
För oss, som upplevat det första och andra världskriget, ter det
sig ganska självklart, att den, som behärskar havet, också förr eller
senare kommer att behärska världen. Denna sanning, som före första
världskriget tedde sig som en hypotes, mest auktoritativt förfäktad
av den amerikanske amiralen A. T. Mahan i hans stora verk The
Influence of the Seapower, har nu blivit något av ett axiom, låt
vara att atomålderns inbrott ruckat något också på detta. Under
Napoleons och Nelsons tid tedde sig dock saken annorlunda. Efter
Trafalgar och Austerlitz låter Tegner i en berömd dikt Frankrike
tillropa England:
»Jorden erövrar jag själv och havet följer väl efter.
Den, som har stranden, har sjön.»
Påståendet saknar grund. Den som behärskar havet, tar förr eller
senare också »stranden». Följderna av slaget vid Trafalgar ter sig
för Mahan som ett av de viktigaste beläggen härför.
Icke om något sjöslag i världshistorien finns en så enorm litteratur som om det vid Trafalgar. Det gäller främst Nelsons strategi
och taktik – inte minst hans berömda men delvis oklara memorandum av den 9 oktober- men också själva slagets förlopp. 1913
tillsattes på amiralitetets initiativ en kommitte för att utreda varje
499
—· &’- ’-
Hugo Valentin
i striden deltagande engelskt skepps rörelser och insatser. Inget
engelskt krigsminne är så glansomstrålat som detta slag, världshistoriens sista stora sjöstrid, där flottorna möttes i närkamp, sidå
vid sida under svällande segelmassor. Ingen kan följa denna strid
utan att, kanske mot sin vilja, gripas av händelsernas spänning och
av den, om uttrycket tillåtes, »romantiska» stämning, som väl låter
sig avnjutas under betryggande avstånd i tid och rum från de skildrade händelserna.
Omedelbart före bataljens början, då signalofficeren löjtnant
Pasco inträdde i Nelsons hytt, tvärstannade han på tröskeln. Han
såg amiralen ligga på knä skrivande i sin privata dagbok. Det var
de sista ord, som Nelson skrev, innan han stupade: »Må den store
Guden, som jag dyrkar, till hela Europas välfärd skänka mitt land
en stor och ärofull seger. Må den icke fläckas av några förseelser!
Må efter segern humanitet bli det mest utmärkande för den engelska
flottan!» … (Nyligen yttrade generalfältmarskalk Kesselring: »Det
enda jag fruktar är, att historien en gång skulle komma att förebrå
mig, att på grund av för stor humanitet icke ha utnyttjat taktiska
möjligheter för vår här.» Två skilda krigarmentaliteter l) Nelson och
Pasco följdes åt upp på däcket. Nelson sade till honom: »Jag önskar
säga flottan: England litar på att varje man gör sin plikt!» Och han
tillade: »Ni måste vara kvick i vändningarna, ty jag vill ge ännu en
signal: För strid på nära håll!» Pasco svarade: »Om amiralen ville
tillåta mig att ersätta ’litar på’ med ’förväntar’, kan signalen avges
hastigare, ty ’förväntar’ finnes i signalboken, men ’litar på’ måste
stavas.» Nelson svarade: :.Det duger, Pasco. Giv den genast!:. Världshistoriens berömdaste dagorder var därmed given: :.England expects
every man to do his duty.» Den mottogs med jubel längs kolonnerna.
Klockan 11.45 föll det första skottet, avfyrat från ett franskt linjeskepp. :.Liksom av en gemensam ingivelse», skriver Mahan, :.hissade
då alla fartygen sina flaggor och amiralerna sina befälstecken, en
artig och ridderlig hälsning före den mördande drabbningen.:. striden begynte. Orkestern på Victory, Nelsons flaggskepp, spelade upp
:.Rule Britannia:. och »Britons strike home». Nelson promenerade
på halvdäcket i amiralsuniform med fyra ordnar. Det franska flaggskeppet förvandlades till en ruin av Victorys kulor. Klockan 1.10
begynte duellen mellan Vietory och det franska linjeskeppet Redoubtable. En kvart senare träffades Nelson av ett dödande skott
från Redoubtable, avskjutet på ungefär 14 meters avstånd av en
prickskytt, som satt högt uppe i märsen. Fransmännen sökte äntra
500
Trafalgar- ett 150-årsminne
Victory, men slogs tillbaka. Amiralen bars ned i förbandsrummeL
Hans sista tankar – han levde ännu tre timmar – kretsade kring
lady Hamilton och Horatia, hans fyraåriga dotter med henne. Så
länge han förmådde, upprepade han orden: »Jag tackar dig Gud,
jag har gjort min plikt.» strax innan dödsögonblicket, medan han
ännu var vid fullt medvetande, fick han veta, att slaget var vunnet.
Men segerns världshistoriska betydelse har han blott kunnat ana.
Betydelselösa detaljer? Kanske ur s. k. vetenskapliga synpunkter,
men viktiga med hänsyn till myten om Nelson, det engelska folkets
i folkfantasien levande störste sjöhjälte, alltjämt en makt i nationens liv. I vad mån han själv har påverkat världens öden genom
sin lika överdådigt djärva som snillrika sjökrigskonst och sin inspirerande personlighet, därom kan förvisso tvistas. Historieskrivningen i våra dagar är som bekant kritiskt inställd till vad som
numera i Amerika med ogillande plägar betecknas som »a Great
Man interpretation of History», dvs. en historieuppfattning, där de
s. k. stora männen och deras beslut i det avgörande ögonblicket
ter sig som de bestämmande historiska faktorerna. Bismarck yttrade en gång, att man blott kan manövrera statsskeppet på tidens
ström men icke ändra strömmens lopp. Men ett sådant åskådningssätt gör icke slaget vid Trafalgar mindre betydelsefullt, ej heller
förminskar det Nelsons ära. »Krigen kan upphöra», harMahan sagt,
»men behovet av hjältemod skall aldrig försvinna från jorden, så
länge människan är människa och det onda finnes att besegra.»
501
Av professor HUGO VALENTIN
NAPOLEONs stora segrar, trekejsarslaget vid Austerlitz icke
undantaget, blev blott episoder utan större vikt och betydelse. De
förlängde hans välde några år men ändrade icke utvecklingens
gång. Man skulle kunna tillägga, att om Waterloo blivit en fransk
seger, skulle det underminerade napoleonska väldet likafullt ha
störtat samman. Men den engelska segern över den numerärt vida
överlägsna fransk-spanska flottan vid Trafalgar den 21 oktober 1805
ändrade mänskligt att se världshistoriens förlopp. Napoleon skrev
visserligen i sina minnen, att det var partisankriget i Spanien, som
blev honom ett öppet sår, ur vilket hans kraft långsamt förrann,
och att det var detta, som vållade alla hans senare vidriga öden.
Men det hade varit riktigare, om han i stället nämnt slaget vid
Trafalgar som huvudorsaken till sitt fall. I och med detta slag var
det i själva verket ute med honom.
Samtiden såg icke saken så. Napoleons förnämste motståndare,.
William Pitt, fick den 6 november underrättelsen om segern vid
Trafalgar, men några veckor senare nåddes han av meddelandet
om Napoleons stora seger vid Austerlitz den 2 december. Till den
grad överskattade han följderna av detta slag, eller, annorlunda uttryckt, till den grad underskattade han betydelsen av Nelsons seger,
att han under de få dagar det återstod honom att leva, med djupaste
oro, om också icke, såsom det påståtts, med förtvivlan, blickade
mot framtiden.
Då ryktet om den fransk-spanska flottans förintande flög över
världen, uppfattade man denna händelse som framförallt betydelsefull med hänsyn till Napoleons planer på invasion i England. Faran
för en sådan var avvärjd, menade man. Men om Napoleon någonsin
på allvar tänkt invadera England – ett gammalt historiskt stridsämne — så hade han redan före Trafalgar övergivit denna plan.
Slagets betydelse måste alltså sökas annorstädes. Sammanfattnings- 498
Trafalgar- ett 150-årsminne
vis kan den uttryckas så, att Napoleon, för att bringa England på
knä, nu tvangs att tillgripa kontinentalblockaden i hopp att så
kunna ruinera det. Men för att denna skulle bli effektiv, nödgades
han att med tyranniska medel söka sammansvetsa hela den europeiska kontinenten till ett stort antiengelskt block, något som i
längden visade sig vara omöjligt och som medförde hans fall.
Men Napoleons undergång är bara den ena sidan av saken. Den
andra är befästandel av det engelska havsherraväldet, om man så
vill världsherraväldet, för det närmaste seklet framåt. Napoleonskrigen utgör sista fasen av nya tidens fransk-engelska 100-årskrig,
som begynte under Ludvig XIV:s tid och slutade vid Waterloo. Det
rörde ingenting mindre än väldet på haven och i kolonierna. Genom
slaget vid Trafalgar förverkligades det program, som James Thompson tre kvarts sekel tidigare uttryckt i orden Rule Britannia, rule
the waves.
Englands havsherravälde är nu förbi. Men att det anglosachsiska
språket och den anglosachsiska kulturen i våra dagar härskar i
Nordamerika är, sett på lång sikt, den betydelsefullaste konsekvensen av Nelsons seger 1805.
För oss, som upplevat det första och andra världskriget, ter det
sig ganska självklart, att den, som behärskar havet, också förr eller
senare kommer att behärska världen. Denna sanning, som före första
världskriget tedde sig som en hypotes, mest auktoritativt förfäktad
av den amerikanske amiralen A. T. Mahan i hans stora verk The
Influence of the Seapower, har nu blivit något av ett axiom, låt
vara att atomålderns inbrott ruckat något också på detta. Under
Napoleons och Nelsons tid tedde sig dock saken annorlunda. Efter
Trafalgar och Austerlitz låter Tegner i en berömd dikt Frankrike
tillropa England:
»Jorden erövrar jag själv och havet följer väl efter.
Den, som har stranden, har sjön.»
Påståendet saknar grund. Den som behärskar havet, tar förr eller
senare också »stranden». Följderna av slaget vid Trafalgar ter sig
för Mahan som ett av de viktigaste beläggen härför.
Icke om något sjöslag i världshistorien finns en så enorm litteratur som om det vid Trafalgar. Det gäller främst Nelsons strategi
och taktik – inte minst hans berömda men delvis oklara memorandum av den 9 oktober- men också själva slagets förlopp. 1913
tillsattes på amiralitetets initiativ en kommitte för att utreda varje
499
—· &’- ’-
Hugo Valentin
i striden deltagande engelskt skepps rörelser och insatser. Inget
engelskt krigsminne är så glansomstrålat som detta slag, världshistoriens sista stora sjöstrid, där flottorna möttes i närkamp, sidå
vid sida under svällande segelmassor. Ingen kan följa denna strid
utan att, kanske mot sin vilja, gripas av händelsernas spänning och
av den, om uttrycket tillåtes, »romantiska» stämning, som väl låter
sig avnjutas under betryggande avstånd i tid och rum från de skildrade händelserna.
Omedelbart före bataljens början, då signalofficeren löjtnant
Pasco inträdde i Nelsons hytt, tvärstannade han på tröskeln. Han
såg amiralen ligga på knä skrivande i sin privata dagbok. Det var
de sista ord, som Nelson skrev, innan han stupade: »Må den store
Guden, som jag dyrkar, till hela Europas välfärd skänka mitt land
en stor och ärofull seger. Må den icke fläckas av några förseelser!
Må efter segern humanitet bli det mest utmärkande för den engelska
flottan!» … (Nyligen yttrade generalfältmarskalk Kesselring: »Det
enda jag fruktar är, att historien en gång skulle komma att förebrå
mig, att på grund av för stor humanitet icke ha utnyttjat taktiska
möjligheter för vår här.» Två skilda krigarmentaliteter l) Nelson och
Pasco följdes åt upp på däcket. Nelson sade till honom: »Jag önskar
säga flottan: England litar på att varje man gör sin plikt!» Och han
tillade: »Ni måste vara kvick i vändningarna, ty jag vill ge ännu en
signal: För strid på nära håll!» Pasco svarade: »Om amiralen ville
tillåta mig att ersätta ’litar på’ med ’förväntar’, kan signalen avges
hastigare, ty ’förväntar’ finnes i signalboken, men ’litar på’ måste
stavas.» Nelson svarade: :.Det duger, Pasco. Giv den genast!:. Världshistoriens berömdaste dagorder var därmed given: :.England expects
every man to do his duty.» Den mottogs med jubel längs kolonnerna.
Klockan 11.45 föll det första skottet, avfyrat från ett franskt linjeskepp. :.Liksom av en gemensam ingivelse», skriver Mahan, :.hissade
då alla fartygen sina flaggor och amiralerna sina befälstecken, en
artig och ridderlig hälsning före den mördande drabbningen.:. striden begynte. Orkestern på Victory, Nelsons flaggskepp, spelade upp
:.Rule Britannia:. och »Britons strike home». Nelson promenerade
på halvdäcket i amiralsuniform med fyra ordnar. Det franska flaggskeppet förvandlades till en ruin av Victorys kulor. Klockan 1.10
begynte duellen mellan Vietory och det franska linjeskeppet Redoubtable. En kvart senare träffades Nelson av ett dödande skott
från Redoubtable, avskjutet på ungefär 14 meters avstånd av en
prickskytt, som satt högt uppe i märsen. Fransmännen sökte äntra
500
Trafalgar- ett 150-årsminne
Victory, men slogs tillbaka. Amiralen bars ned i förbandsrummeL
Hans sista tankar – han levde ännu tre timmar – kretsade kring
lady Hamilton och Horatia, hans fyraåriga dotter med henne. Så
länge han förmådde, upprepade han orden: »Jag tackar dig Gud,
jag har gjort min plikt.» strax innan dödsögonblicket, medan han
ännu var vid fullt medvetande, fick han veta, att slaget var vunnet.
Men segerns världshistoriska betydelse har han blott kunnat ana.
Betydelselösa detaljer? Kanske ur s. k. vetenskapliga synpunkter,
men viktiga med hänsyn till myten om Nelson, det engelska folkets
i folkfantasien levande störste sjöhjälte, alltjämt en makt i nationens liv. I vad mån han själv har påverkat världens öden genom
sin lika överdådigt djärva som snillrika sjökrigskonst och sin inspirerande personlighet, därom kan förvisso tvistas. Historieskrivningen i våra dagar är som bekant kritiskt inställd till vad som
numera i Amerika med ogillande plägar betecknas som »a Great
Man interpretation of History», dvs. en historieuppfattning, där de
s. k. stora männen och deras beslut i det avgörande ögonblicket
ter sig som de bestämmande historiska faktorerna. Bismarck yttrade en gång, att man blott kan manövrera statsskeppet på tidens
ström men icke ändra strömmens lopp. Men ett sådant åskådningssätt gör icke slaget vid Trafalgar mindre betydelsefullt, ej heller
förminskar det Nelsons ära. »Krigen kan upphöra», harMahan sagt,
»men behovet av hjältemod skall aldrig försvinna från jorden, så
länge människan är människa och det onda finnes att besegra.»
501