Lucka i kulturfronten
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LUCI(A I I(ULTURFRONTEN
Av redaktör GöSTA ÅKERHOLIII
FöR att förstå den politiska omdaning som skett med Europa
och som nu ger sig tillkänna i en ytterligt förvirrad och invecklad
situation, kommer man inte förbi Tyskland under 19:e århundradet
och senare. Det har, på gott eller ont, haft ett avgörande inflytande
på utvecklingen, mer än kanske något annat land. Att tränga fram
till de krafter som bestämt förvandlingsprocessen i tysk historia,
bör därför vara ett angeläget ärende för den som strävar att skapa
sig en uppfattning om vad som politiskt fört oss till den punkt,
där vi nu står.
Att ge en analys och en syntes av dessa krafter är den specialinriktade historikerns eller historiefilosofens sak, att till vidare
kretsar förmedla de så vunna resultaten i och för formandet av en
kringsynt föreställning av den politiska verkligheten måste te sig
som ett betydelsefullt led i vår tids bildningssträvanden. Men just
i det senare fallet och då det som här är fråga om svensk bildningssökande publik möter oss ett högst egendomligt förhållande, som
det kan vara skäl att något dröja vid, den ytterst sparsamma överflyttning till svenska språket som skett av verk, ägnade att belysa
vad som verkligen skedde bakom den bländande förlåten.
På forskarbibliotekens hyllor står otaliga volymer till förfogande
för den vetenskapligt tränade; det torde emellertid knappast vara
för mycket sagt, att den visdom som därur kan ösas, endast är
förbehållen ett ringa fåtal och icke har möjlighet att nå ut till alla
dem som har intresset och viljan att söka en bredare grundval för
bedömande av tidsfrågorna. I alla händelser skulle en allsidig översättning i hög grad underlätta förmedlingen av viktigt bildningsstoff. Just beträffande tyska arbeten kan ett dylikt underlättande
i våra dagar synas så mycket mer välkommet, som tyska språket
kommit att inta en undanskymd plats på skolschemat Det är inte
säkert, att ens en herre eller dam med studentexamen nutilldags
förmår tillgodogöra sig t. ex. vad en Ranke skriver. De tyska origi- 522
Lucka i kulturfronten
nalen ter sig nog för de flesta som ganska avskräckande. Och dock
måste det anses som en allvarlig brist i bildningen att icke ha kommit i kontakt med vad man brukar kalla klassikerna i tysk historieforskning. Inte bara för bildningens egen skull utan kanske främst
emedan denna kontakt tillför oss en utomordentligt eggande stimulans och ger oss ett säkrare fäste för ett tolerant bedömande av
utvecklingsprocessen. Och det är ju ett av målen i den demokratiska
bildningspolitik som utgör ett så färgglatt inslag i svenskt samhällsliv av i dag.
Tysk historia från 1850-talet och framåt ger i många avseenden
nyckeln till den västerländska utvecklingen, men de tänkare och
forskare som haft den bästa insynen i och de största förutsättningarna att förstå omvandlingen från ett splittrat, kraftlöst Tyskland till ett i Europas mitt dominerande Tyskland, är för svensk
publik praktiskt taget oåtkomliga eller, för att undvika överdrifter,
mycket svåråtkomliga. Av sådana andens stormän som Ranke,
Treitschke -ja, han måste trots allt räknas dit! -, Droysen och
Sybel finns egentligen ingenting översatt till svenska. Och lika illa
ställt är det med en lång rad författare, som jämte de två sistnämnda ingående sysslat med de många problem, som tornat upp
sig kring »Die Reichsgriindung» – en sannerligen minst sagt betydelsefull händelse eller räcka av händelser i europeisk historia.
Bland dem som behandlat denna centrala angelägenhet och (eller)
den fortsatta utvecklingen i Tyskland, må särskilt nämnas H.
Oncken, Brandenburg, Ziekursch, Meinecke, A. Wahl. Man må gilla
eller ogilla dessa historikers uppfattningar, man kan absolut inte
förneka, att de givit kraftiga impulser till förståelsen av tysk
historia och genom dessa sina impulser själva övat inflytande på
den historiska verkligheten. Att ingenting av nämnda författare är
översatt till svenska, länder knappast svenskt bildningsliv till förtjänst.
Bland mycket annat är det i hög grad ägnat att förvåna, att
Meineckes för den ideologiska utvecklingen så lyhörda skildring
»Weltbiirgertum und Nationalstaat» är oöversatt. Den är dock det
kanske betydelsefullaste inlägget för förståendet av de ideer som
låg bakom det politiska handlandet i Tyskland före riksgrundandet Boken är ingalunda lättillgänglig, men den skulle ju bättre
kunna smältas av svenska läsare, om den ikläddes svensk dräkt.
Visst finns det undantag, bekräftande regeln. Dit hör Mareks
korta Bismarck-skiss i tungfotad översättning – av denne förnäme
historiker annars ingenting – och en koncentrerad version av
523
………
Gösta Åkerholm
Eycks biografi över Bismarck – Eycks temperamentsfyllda »Das
persönliche Regiment \Vilhelms Il.», som med sin radikala nedvärdering av exkaisern borde kunna egga till diskussion, är däremot
oöversatt. I övrigt är vi för Tysklands historia hänvisade till svenska
översiktsverk, där hithörande problem överlag är summariskt eller
ytligt behandlade.
Vi har här att göra med en vit fläck på den litterära kartan, och
det borde vara ett bildningsintresse av första ordningen, att tomrummet fylles. Kanske blir bristen mer påtaglig, om vi något dröjer
vid orsakerna till första världskriget. De kan knappast undgå att
intressera även en till aktuella politiska företeelser begränsad iakttagare, ty vad som utspelades i de internationellt avgörande instanserna före krigsutbrottet 1914, kastar ljus över åtskilligt som
ingår i den politiska bilden av i dag. Härvid kan man framhålla
att endast Yngve Lorentz’ arbete »Första katastrofen» gjort ett allvarligare och mera inträngande försök att komma till rätta med
krigspreludiernas mångskiftande moment på svenskt språk. I översiktsverk av världshistorisk karaktär ingår visserligen redogörelser
för de viktigaste data i detta sammanhang, men ingen framställning
till dags dato ger en tillfyllestgörande uppfattning om den komplicerade och mången gång ytterst svårtydda aktivitet, som utvecklades
på den diplomatiska fronten. Ju mer man studerar källmaterialet,
ju mindre hågad blir man att underskriva de ofta ensidiga omdömen, t. ex. om Tysklands ensamskuld till kriget, som förs till
torgs i även mycket pretentiösa exposeer. Mycket litet av detta
källmaterial har kommit till synes i svensk historisk litteratur,
och de översättningar som gjorts i ämnet, är närmast att betrakta
som propagandalitteratur (t. ex. av typen »Den evige tysken» av
E. Ludwig). Det kanske skulle föranleda missförstånd, om vi här
anförde verk av tyska historiker, och vi skall därför nöja oss med
att i stället nämna ett par anglosaxiska namn, vilka båda har god
klang inom den vetenskapliga världen: engelsmannen Gooch och
amerikanaren Fay. De har ingående sysslat med krigets förhistoria
och framlagt vittgående utredningar, vilka man helt enkelt måste
ta del av, om man vill ha klarhet om det dramatiska händelseförlopp, som ledde till katastrofen 1914. Ingen av dessa historiker kan
beskyllas för att vara germanofil, även om de förvisso på sina
håll kallas för tyskvänner. De arbetar på objektiva linjer och är
ytterst försiktiga i sina värderingar. Därtill erbjuder bådas verk
en fängslande läsning -betydligt mer hårdsmälta saker har överflyttats till vårt språk. Man bör väl också nämna, att så sent som
524
..
Lucka i kulturfronten
1948 italienaren Luigi Albertini givit en utomordentlig skildring av
upphovet till kriget i fråga – naturligtvis oöversatt.
Det är ju helt naturligt, att andra världskriget och vad som föregick det utlöst en ström av litterära alster, som har mer eller mindre
propagandistisk karaktär. Hänid må satsen om krigarens lovliga
avsikt att döda gälla. Nazismen var även för oss en fara, och det
låg nära till hands att bekämpa den också på det litterära planet.
Men att som ofta gjorts ta ställningstagande till Hitler och hans
gangsterpolitik till intäkt för en historieskrivning, som måste betraktas som högst subjektiv, är knappast förenligt med vetenskaplig
etik. Att denna sitter trångt i upprörda tider, må vara förlåtligt,
den ursäkten kan knappast gälla i dag. Apropå andra världskriget
kan man för övrigt fråga sig, varför inte en så stimulerande bok
som den engelske generalen Fullers om kriget översatts. Som
komplement till Churchills monumentala men apologetiska framställning har den verkligen en viss uppgift att fylla.
Den styvmoderliga behandling, som från svensk sida beståtts
tysk historia och inte minst tyska historiker under nämnda tidsavsnitt, går väl knappast att till fullo kompensera. Därvid blir ju
förläggarekonomiska synpunkter avgörande – man kan dock i det
sammanhanget fråga sig, om det skulle vara mindre lönande att
på svenska ge ut t. ex. något av Mommsen eller Ranke än Gibbons
trots förkortningen digra verk om Roms nedgång och fall. Hur som
helst skulle det knappast vara utopiskt att föreställa sig en samling
representativa utdrag ur de viktigare historiska verken i stil med
vad som skett inom det filosofiska området, där vi har serien De
filosofiska mästerverken. En sådan utgåva av historieverk skulle,
oin den utfördes fackmannamässig! och vidsynt, vara ägnad att i
hög grad stimulera det historiska intresset och ge svenska läsare
del av ett kulturstoff av största värde. För ett dylikt företag bör
säkerligen ekonomiska förutsättningar finnas, om blott den goda
viljan är tillstädes. Kanske man t. o. m. kunde tänka sig, att intresset för utrikespolitisk debatt, som numera är sorgligt ringa här
i landet, skulle kunna höjas genom att bildningsunderlaget i ovan
berörda avseende breddades.
525
<..
Av redaktör GöSTA ÅKERHOLIII
FöR att förstå den politiska omdaning som skett med Europa
och som nu ger sig tillkänna i en ytterligt förvirrad och invecklad
situation, kommer man inte förbi Tyskland under 19:e århundradet
och senare. Det har, på gott eller ont, haft ett avgörande inflytande
på utvecklingen, mer än kanske något annat land. Att tränga fram
till de krafter som bestämt förvandlingsprocessen i tysk historia,
bör därför vara ett angeläget ärende för den som strävar att skapa
sig en uppfattning om vad som politiskt fört oss till den punkt,
där vi nu står.
Att ge en analys och en syntes av dessa krafter är den specialinriktade historikerns eller historiefilosofens sak, att till vidare
kretsar förmedla de så vunna resultaten i och för formandet av en
kringsynt föreställning av den politiska verkligheten måste te sig
som ett betydelsefullt led i vår tids bildningssträvanden. Men just
i det senare fallet och då det som här är fråga om svensk bildningssökande publik möter oss ett högst egendomligt förhållande, som
det kan vara skäl att något dröja vid, den ytterst sparsamma överflyttning till svenska språket som skett av verk, ägnade att belysa
vad som verkligen skedde bakom den bländande förlåten.
På forskarbibliotekens hyllor står otaliga volymer till förfogande
för den vetenskapligt tränade; det torde emellertid knappast vara
för mycket sagt, att den visdom som därur kan ösas, endast är
förbehållen ett ringa fåtal och icke har möjlighet att nå ut till alla
dem som har intresset och viljan att söka en bredare grundval för
bedömande av tidsfrågorna. I alla händelser skulle en allsidig översättning i hög grad underlätta förmedlingen av viktigt bildningsstoff. Just beträffande tyska arbeten kan ett dylikt underlättande
i våra dagar synas så mycket mer välkommet, som tyska språket
kommit att inta en undanskymd plats på skolschemat Det är inte
säkert, att ens en herre eller dam med studentexamen nutilldags
förmår tillgodogöra sig t. ex. vad en Ranke skriver. De tyska origi- 522
Lucka i kulturfronten
nalen ter sig nog för de flesta som ganska avskräckande. Och dock
måste det anses som en allvarlig brist i bildningen att icke ha kommit i kontakt med vad man brukar kalla klassikerna i tysk historieforskning. Inte bara för bildningens egen skull utan kanske främst
emedan denna kontakt tillför oss en utomordentligt eggande stimulans och ger oss ett säkrare fäste för ett tolerant bedömande av
utvecklingsprocessen. Och det är ju ett av målen i den demokratiska
bildningspolitik som utgör ett så färgglatt inslag i svenskt samhällsliv av i dag.
Tysk historia från 1850-talet och framåt ger i många avseenden
nyckeln till den västerländska utvecklingen, men de tänkare och
forskare som haft den bästa insynen i och de största förutsättningarna att förstå omvandlingen från ett splittrat, kraftlöst Tyskland till ett i Europas mitt dominerande Tyskland, är för svensk
publik praktiskt taget oåtkomliga eller, för att undvika överdrifter,
mycket svåråtkomliga. Av sådana andens stormän som Ranke,
Treitschke -ja, han måste trots allt räknas dit! -, Droysen och
Sybel finns egentligen ingenting översatt till svenska. Och lika illa
ställt är det med en lång rad författare, som jämte de två sistnämnda ingående sysslat med de många problem, som tornat upp
sig kring »Die Reichsgriindung» – en sannerligen minst sagt betydelsefull händelse eller räcka av händelser i europeisk historia.
Bland dem som behandlat denna centrala angelägenhet och (eller)
den fortsatta utvecklingen i Tyskland, må särskilt nämnas H.
Oncken, Brandenburg, Ziekursch, Meinecke, A. Wahl. Man må gilla
eller ogilla dessa historikers uppfattningar, man kan absolut inte
förneka, att de givit kraftiga impulser till förståelsen av tysk
historia och genom dessa sina impulser själva övat inflytande på
den historiska verkligheten. Att ingenting av nämnda författare är
översatt till svenska, länder knappast svenskt bildningsliv till förtjänst.
Bland mycket annat är det i hög grad ägnat att förvåna, att
Meineckes för den ideologiska utvecklingen så lyhörda skildring
»Weltbiirgertum und Nationalstaat» är oöversatt. Den är dock det
kanske betydelsefullaste inlägget för förståendet av de ideer som
låg bakom det politiska handlandet i Tyskland före riksgrundandet Boken är ingalunda lättillgänglig, men den skulle ju bättre
kunna smältas av svenska läsare, om den ikläddes svensk dräkt.
Visst finns det undantag, bekräftande regeln. Dit hör Mareks
korta Bismarck-skiss i tungfotad översättning – av denne förnäme
historiker annars ingenting – och en koncentrerad version av
523
………
Gösta Åkerholm
Eycks biografi över Bismarck – Eycks temperamentsfyllda »Das
persönliche Regiment \Vilhelms Il.», som med sin radikala nedvärdering av exkaisern borde kunna egga till diskussion, är däremot
oöversatt. I övrigt är vi för Tysklands historia hänvisade till svenska
översiktsverk, där hithörande problem överlag är summariskt eller
ytligt behandlade.
Vi har här att göra med en vit fläck på den litterära kartan, och
det borde vara ett bildningsintresse av första ordningen, att tomrummet fylles. Kanske blir bristen mer påtaglig, om vi något dröjer
vid orsakerna till första världskriget. De kan knappast undgå att
intressera även en till aktuella politiska företeelser begränsad iakttagare, ty vad som utspelades i de internationellt avgörande instanserna före krigsutbrottet 1914, kastar ljus över åtskilligt som
ingår i den politiska bilden av i dag. Härvid kan man framhålla
att endast Yngve Lorentz’ arbete »Första katastrofen» gjort ett allvarligare och mera inträngande försök att komma till rätta med
krigspreludiernas mångskiftande moment på svenskt språk. I översiktsverk av världshistorisk karaktär ingår visserligen redogörelser
för de viktigaste data i detta sammanhang, men ingen framställning
till dags dato ger en tillfyllestgörande uppfattning om den komplicerade och mången gång ytterst svårtydda aktivitet, som utvecklades
på den diplomatiska fronten. Ju mer man studerar källmaterialet,
ju mindre hågad blir man att underskriva de ofta ensidiga omdömen, t. ex. om Tysklands ensamskuld till kriget, som förs till
torgs i även mycket pretentiösa exposeer. Mycket litet av detta
källmaterial har kommit till synes i svensk historisk litteratur,
och de översättningar som gjorts i ämnet, är närmast att betrakta
som propagandalitteratur (t. ex. av typen »Den evige tysken» av
E. Ludwig). Det kanske skulle föranleda missförstånd, om vi här
anförde verk av tyska historiker, och vi skall därför nöja oss med
att i stället nämna ett par anglosaxiska namn, vilka båda har god
klang inom den vetenskapliga världen: engelsmannen Gooch och
amerikanaren Fay. De har ingående sysslat med krigets förhistoria
och framlagt vittgående utredningar, vilka man helt enkelt måste
ta del av, om man vill ha klarhet om det dramatiska händelseförlopp, som ledde till katastrofen 1914. Ingen av dessa historiker kan
beskyllas för att vara germanofil, även om de förvisso på sina
håll kallas för tyskvänner. De arbetar på objektiva linjer och är
ytterst försiktiga i sina värderingar. Därtill erbjuder bådas verk
en fängslande läsning -betydligt mer hårdsmälta saker har överflyttats till vårt språk. Man bör väl också nämna, att så sent som
524
..
Lucka i kulturfronten
1948 italienaren Luigi Albertini givit en utomordentlig skildring av
upphovet till kriget i fråga – naturligtvis oöversatt.
Det är ju helt naturligt, att andra världskriget och vad som föregick det utlöst en ström av litterära alster, som har mer eller mindre
propagandistisk karaktär. Hänid må satsen om krigarens lovliga
avsikt att döda gälla. Nazismen var även för oss en fara, och det
låg nära till hands att bekämpa den också på det litterära planet.
Men att som ofta gjorts ta ställningstagande till Hitler och hans
gangsterpolitik till intäkt för en historieskrivning, som måste betraktas som högst subjektiv, är knappast förenligt med vetenskaplig
etik. Att denna sitter trångt i upprörda tider, må vara förlåtligt,
den ursäkten kan knappast gälla i dag. Apropå andra världskriget
kan man för övrigt fråga sig, varför inte en så stimulerande bok
som den engelske generalen Fullers om kriget översatts. Som
komplement till Churchills monumentala men apologetiska framställning har den verkligen en viss uppgift att fylla.
Den styvmoderliga behandling, som från svensk sida beståtts
tysk historia och inte minst tyska historiker under nämnda tidsavsnitt, går väl knappast att till fullo kompensera. Därvid blir ju
förläggarekonomiska synpunkter avgörande – man kan dock i det
sammanhanget fråga sig, om det skulle vara mindre lönande att
på svenska ge ut t. ex. något av Mommsen eller Ranke än Gibbons
trots förkortningen digra verk om Roms nedgång och fall. Hur som
helst skulle det knappast vara utopiskt att föreställa sig en samling
representativa utdrag ur de viktigare historiska verken i stil med
vad som skett inom det filosofiska området, där vi har serien De
filosofiska mästerverken. En sådan utgåva av historieverk skulle,
oin den utfördes fackmannamässig! och vidsynt, vara ägnad att i
hög grad stimulera det historiska intresset och ge svenska läsare
del av ett kulturstoff av största värde. För ett dylikt företag bör
säkerligen ekonomiska förutsättningar finnas, om blott den goda
viljan är tillstädes. Kanske man t. o. m. kunde tänka sig, att intresset för utrikespolitisk debatt, som numera är sorgligt ringa här
i landet, skulle kunna höjas genom att bildningsunderlaget i ovan
berörda avseende breddades.
525
<..