Den fortskridande skolreformen
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN FORTSI(RIDANDE sKOLREFORMEN
DEN Erlanderska skolkommissionen av år 1946 säger i sitt principbetänkande, att en genomgripande reformering av skolarbetet
icke kan väntas sätta in vid en bestämd tidpunkt över hela linjen.
»Vad som kan åstadkommas är en fortskridande skolreform, en
utveckling av skolarbetet, som sker etappvis eller kontinuerligt och
som aldrig avstannar.» Under den följande diskussionen har det
till och med framhållits som en stor, en ovansklig förtjänst hos
det nu pågående omdaningsarbetet, att det så helt förverkligar
skolkommissionens önskan om »en ständigt fortskridande skolreform».
I själva verket har kommissionen i detta hänseende blivit bönhörd över all hövan. Vårt skolväsen befinner sig för närvarande i
ett tillstånd av sådan organisatorisk förvirring och upplösning, och
sådan nöd i fråga om lärarkrafter och lokaler, att det kommer att
dröja minst två årtionden innan ordning, reda och jämvikt mellan
behov och resurser åter kunna tänkas inträda. Och långt dessförinnan ställs skolväsendet genom årskullarnas krympning och arbetslivets omstrukturering inför nya svårlösta problem. önskemålet
om en ständigt fortskridande skolreform kommer alltså att tillgodoses, den saken är tryggad. Man har velat ge vårt skolsystem
större rörlighet, och man har vunnit en rörighet utan like.
Förklaringen till att skolsystemets omorganisation i så stor utsträckning har blivit en desorganisation är bl. a. att söka däri, att
reformen sattes in vid den olyckligaste tidpunkt som kunnat väljas,
nämligen just då de svällande årskullarna från 1940-talet nådde
skolåldern och därmed pålade skolmyndigheterna uppgifter som redan i sig själva voro svåra att reda upp i tider av lärarbrist och
byggnadsreglering. I ett läge som krävde försiktigt framskridande
under varsamt hänsynstagande till lokala resurser och behov har
allt gjorts för att i snabbaste tempo riva upp den gamla ordningen
och införa något som ännu icke fått fast form, än mindre visat sig
funktionsdugligt.
543
Den fortskridande skolreformen
Utgångspunkten för bedömandet av vad som nu sker är givetvis
1950 års riksdags beslut i skolreformfrågan. Detta beslut var en
kompromiss, vars innebörd är fullt klar. Åtgärder skulle vidtagas
för genomförande framdeles av en nioårig enhetlig skola, avsedd
att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, ersätta de äldre skolformerna för ifrågavarande åldersstadier. Stor vikt lades då vid riksdagens enighet. De tvekandes
medverkan köptes med den bisats som gjorde den nya skolans genomförande villkorligt, avhängigt av försökens utfall.
Det löfte som därmed gavs de tvekande har emellertid brutits.
I uppenbar strid mot den träffade överenskommelsen har den socialdemokratiska skolpolitikens ledning strävat att så fort som möjligt,
utan att avvakta resultaten av försöksverksamheten, genomföra det
av skolkommissionen planerade skolsystemet. Som förevändning
har anförts att det vore omöjligt att på annat sätt bemästra den
lavinartat växande tillströmningen till högre skolformer. Hur osannfärdig denna ursäkt för löftesbrottet är behöver icke förklaras –
det går ju åt en lärare och ett klassrum per avdelning vare sig
klassen ingår i en realskola eller i en försöksskola. Som ett ytterligare skäl har andragits att skolmyndigheterna, centrala såväl som
lokala, överrumplats av den oväntade tillströmningen – som om
icke födelsestatistiken varslat om denna långt innan skolreformen
planerades.
Vad som nu försiggår inom svensk skola, det är att en försöksverksamhet, som av riksdagen tänktes som en rad av experiment
med syfte att utröna lämpligheten av den föreslagna organisationen
och åt vilken anslogs medel för detta ändamål, med lock eller pock
påtvingas det ena skoldistriktet efter det andra under förebärande
att behövliga utvidgningar icke kunna erhållas på annat sätt. Bland
annat försäkras det att riksdagen förbjudit varje utökning av den
femåriga realskolan – vilket icke hindrat att exempelvis stockholros stad för läsåret 1955-56 fick sin realskoleorganisation utökad med åtskilliga klassavdelningar. Värre var det icke med det
förbudet. Icke dess mindre går huvudstadens skolväsen nu fram
emot en högst elakartad kris.
Läget skulle icke vara så bedrövligt, om försöksverksamheten
hade letts av personer med insikt och erfarenhet. Men mycket av
dyrbar tid och arbetskraft har offrats på meningslösa försök enligt
planer som aldrig behövt prövas. »Egentlig linjedelning sker enligt
skolkommissionens förslag först i klass 9», det innebär att klassavdelningarna till och med klass 8 skola så långt ske kan hållas
544
””_:
Den fortskridande skolreformen
ihop i gemensam undervisning. Ingen erfaren skolman har trott på
möjligheten av ett sådant sammanhållande, men först nu, efter fem
års experiment, tycks tålamodet tryta hos dem som ha ansvar för
verkställigheten. Det ligger tonvikt på »äntligen» och på »vettig»,
när Folkskollärarnas Tidning i oktober 1955 utbrister: »Kunde vi
inte äntligen ena oss om att tidigare erfarenhet och pågående försöksverksamhet … nu faktiskt visar på en vettig lösning av enhetsskolans differentieringsproblem: låg- och mellanstadierna i
stort sett odifferentierade och högstadiet linjedelat?»
En annan omständighet som redan vållat många besvikelser och
som kommer att vålla än fler är den ohämmade löftespolitiken med
sina förespeglingar om ett pedagogiskt idealtillstånd. Medan den
gamla skolan systematiskt nedsvärtats och förtalats har den nya
skolan prisats så som endast det okända och oprövade kan prisas.
Sålunda har det sagts att eleverna i försöksskolan fritt kunna välja
studieväg, och det bli1· då sorg i hemmen när det visar sig att barn
av lärarna hänvisas till en icke önskad studieväg. Det har sagts att
elever från försöksskolans högsta klass på grund av sina betyg ha
tillträde till gymnasium, och då blir det besvikelse och harm i
hemmen när det visar sig att abiturienterna från klass 9 g väl mottagas i gymnasium men icke kunna följa undervisningen där. Som
en upprörande orättvisa uppfattas det också att i Stockholm alla
barn söder om vattnen hänvisas till försöksskolor, medan deras
jämnåriga norr om vattnen få gå i vanliga skolor med ordnad studiegång och normala utsikter till vidare utbildning.
En iakttagelse av mer allmänt politiskt intresse må här tillfogas.
Den bedrövliga utvecklingen efter 1950 års riksdag hade näppeligen
varit möjlig, om den borgerliga opinion som vid reformens beslutande skänkte försöksskoletanken sitt stöd, med enig kraft hade
fasthållit det vid kompromissen avtalade syftet, nämligen att försöken skulle ådagalägga den nya organisationens lämplighet. Tyvärr
har sådan enighet icke kunnat upprätthållas. Även borgerliga tidningar ha, kanske av iver att få något nytt, kanske än mer av rädsla
att icke synas nog »progressiva», kanske mest av okunnighet om
vad saken gäller, helhjärtat eller åtminstone halvhjärtat uppmuntrat den socialdemokratiska skolpolitiken, till och med när dess
olyckliga följder för vårt eget bildningsväsen och vår konkurrensduglighet utåt borde varit uppenbara. En tidning som Dagens Nyheter, som annars sannerligen icke visar någon högre uppskattning
av statsministern, har med förvånande seghet fasthållit fiktionen
att herr Erlander, ehuru undermålig som statsminister, dock var
545
—.–.·—-·-·———–
Den fortskridande skolreformen
en baddare som ecklesiastikminister. En besynnerlig personlighetsklyvning! Ser man då icke att herr Erlander är samma gamla
studentpolitiker vare sig han sitter på den ena eller den andra
taburetten? Hör man då icke att det är samma stämma vare sig
det gäller social eller ekenomisk politik, utrikes- eller skolpolitik?
Löften, utfästelser, fraser – och sen få arbetets män söka att med
svett och möda göra det bästa möjliga av en omöjlig situation.
546
..
DEN Erlanderska skolkommissionen av år 1946 säger i sitt principbetänkande, att en genomgripande reformering av skolarbetet
icke kan väntas sätta in vid en bestämd tidpunkt över hela linjen.
»Vad som kan åstadkommas är en fortskridande skolreform, en
utveckling av skolarbetet, som sker etappvis eller kontinuerligt och
som aldrig avstannar.» Under den följande diskussionen har det
till och med framhållits som en stor, en ovansklig förtjänst hos
det nu pågående omdaningsarbetet, att det så helt förverkligar
skolkommissionens önskan om »en ständigt fortskridande skolreform».
I själva verket har kommissionen i detta hänseende blivit bönhörd över all hövan. Vårt skolväsen befinner sig för närvarande i
ett tillstånd av sådan organisatorisk förvirring och upplösning, och
sådan nöd i fråga om lärarkrafter och lokaler, att det kommer att
dröja minst två årtionden innan ordning, reda och jämvikt mellan
behov och resurser åter kunna tänkas inträda. Och långt dessförinnan ställs skolväsendet genom årskullarnas krympning och arbetslivets omstrukturering inför nya svårlösta problem. önskemålet
om en ständigt fortskridande skolreform kommer alltså att tillgodoses, den saken är tryggad. Man har velat ge vårt skolsystem
större rörlighet, och man har vunnit en rörighet utan like.
Förklaringen till att skolsystemets omorganisation i så stor utsträckning har blivit en desorganisation är bl. a. att söka däri, att
reformen sattes in vid den olyckligaste tidpunkt som kunnat väljas,
nämligen just då de svällande årskullarna från 1940-talet nådde
skolåldern och därmed pålade skolmyndigheterna uppgifter som redan i sig själva voro svåra att reda upp i tider av lärarbrist och
byggnadsreglering. I ett läge som krävde försiktigt framskridande
under varsamt hänsynstagande till lokala resurser och behov har
allt gjorts för att i snabbaste tempo riva upp den gamla ordningen
och införa något som ännu icke fått fast form, än mindre visat sig
funktionsdugligt.
543
Den fortskridande skolreformen
Utgångspunkten för bedömandet av vad som nu sker är givetvis
1950 års riksdags beslut i skolreformfrågan. Detta beslut var en
kompromiss, vars innebörd är fullt klar. Åtgärder skulle vidtagas
för genomförande framdeles av en nioårig enhetlig skola, avsedd
att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, ersätta de äldre skolformerna för ifrågavarande åldersstadier. Stor vikt lades då vid riksdagens enighet. De tvekandes
medverkan köptes med den bisats som gjorde den nya skolans genomförande villkorligt, avhängigt av försökens utfall.
Det löfte som därmed gavs de tvekande har emellertid brutits.
I uppenbar strid mot den träffade överenskommelsen har den socialdemokratiska skolpolitikens ledning strävat att så fort som möjligt,
utan att avvakta resultaten av försöksverksamheten, genomföra det
av skolkommissionen planerade skolsystemet. Som förevändning
har anförts att det vore omöjligt att på annat sätt bemästra den
lavinartat växande tillströmningen till högre skolformer. Hur osannfärdig denna ursäkt för löftesbrottet är behöver icke förklaras –
det går ju åt en lärare och ett klassrum per avdelning vare sig
klassen ingår i en realskola eller i en försöksskola. Som ett ytterligare skäl har andragits att skolmyndigheterna, centrala såväl som
lokala, överrumplats av den oväntade tillströmningen – som om
icke födelsestatistiken varslat om denna långt innan skolreformen
planerades.
Vad som nu försiggår inom svensk skola, det är att en försöksverksamhet, som av riksdagen tänktes som en rad av experiment
med syfte att utröna lämpligheten av den föreslagna organisationen
och åt vilken anslogs medel för detta ändamål, med lock eller pock
påtvingas det ena skoldistriktet efter det andra under förebärande
att behövliga utvidgningar icke kunna erhållas på annat sätt. Bland
annat försäkras det att riksdagen förbjudit varje utökning av den
femåriga realskolan – vilket icke hindrat att exempelvis stockholros stad för läsåret 1955-56 fick sin realskoleorganisation utökad med åtskilliga klassavdelningar. Värre var det icke med det
förbudet. Icke dess mindre går huvudstadens skolväsen nu fram
emot en högst elakartad kris.
Läget skulle icke vara så bedrövligt, om försöksverksamheten
hade letts av personer med insikt och erfarenhet. Men mycket av
dyrbar tid och arbetskraft har offrats på meningslösa försök enligt
planer som aldrig behövt prövas. »Egentlig linjedelning sker enligt
skolkommissionens förslag först i klass 9», det innebär att klassavdelningarna till och med klass 8 skola så långt ske kan hållas
544
””_:
Den fortskridande skolreformen
ihop i gemensam undervisning. Ingen erfaren skolman har trott på
möjligheten av ett sådant sammanhållande, men först nu, efter fem
års experiment, tycks tålamodet tryta hos dem som ha ansvar för
verkställigheten. Det ligger tonvikt på »äntligen» och på »vettig»,
när Folkskollärarnas Tidning i oktober 1955 utbrister: »Kunde vi
inte äntligen ena oss om att tidigare erfarenhet och pågående försöksverksamhet … nu faktiskt visar på en vettig lösning av enhetsskolans differentieringsproblem: låg- och mellanstadierna i
stort sett odifferentierade och högstadiet linjedelat?»
En annan omständighet som redan vållat många besvikelser och
som kommer att vålla än fler är den ohämmade löftespolitiken med
sina förespeglingar om ett pedagogiskt idealtillstånd. Medan den
gamla skolan systematiskt nedsvärtats och förtalats har den nya
skolan prisats så som endast det okända och oprövade kan prisas.
Sålunda har det sagts att eleverna i försöksskolan fritt kunna välja
studieväg, och det bli1· då sorg i hemmen när det visar sig att barn
av lärarna hänvisas till en icke önskad studieväg. Det har sagts att
elever från försöksskolans högsta klass på grund av sina betyg ha
tillträde till gymnasium, och då blir det besvikelse och harm i
hemmen när det visar sig att abiturienterna från klass 9 g väl mottagas i gymnasium men icke kunna följa undervisningen där. Som
en upprörande orättvisa uppfattas det också att i Stockholm alla
barn söder om vattnen hänvisas till försöksskolor, medan deras
jämnåriga norr om vattnen få gå i vanliga skolor med ordnad studiegång och normala utsikter till vidare utbildning.
En iakttagelse av mer allmänt politiskt intresse må här tillfogas.
Den bedrövliga utvecklingen efter 1950 års riksdag hade näppeligen
varit möjlig, om den borgerliga opinion som vid reformens beslutande skänkte försöksskoletanken sitt stöd, med enig kraft hade
fasthållit det vid kompromissen avtalade syftet, nämligen att försöken skulle ådagalägga den nya organisationens lämplighet. Tyvärr
har sådan enighet icke kunnat upprätthållas. Även borgerliga tidningar ha, kanske av iver att få något nytt, kanske än mer av rädsla
att icke synas nog »progressiva», kanske mest av okunnighet om
vad saken gäller, helhjärtat eller åtminstone halvhjärtat uppmuntrat den socialdemokratiska skolpolitiken, till och med när dess
olyckliga följder för vårt eget bildningsväsen och vår konkurrensduglighet utåt borde varit uppenbara. En tidning som Dagens Nyheter, som annars sannerligen icke visar någon högre uppskattning
av statsministern, har med förvånande seghet fasthållit fiktionen
att herr Erlander, ehuru undermålig som statsminister, dock var
545
—.–.·—-·-·———–
Den fortskridande skolreformen
en baddare som ecklesiastikminister. En besynnerlig personlighetsklyvning! Ser man då icke att herr Erlander är samma gamla
studentpolitiker vare sig han sitter på den ena eller den andra
taburetten? Hör man då icke att det är samma stämma vare sig
det gäller social eller ekenomisk politik, utrikes- eller skolpolitik?
Löften, utfästelser, fraser – och sen få arbetets män söka att med
svett och möda göra det bästa möjliga av en omöjlig situation.
546
..