Utrikespolitik och pressen

—–….-.——……..-.–!II’W’II—–~—~~~·~- ~ ——–
UTRII(ESPOLITIKEN OCH PRESSEN
TILL FRÅGAN OM UTRIKESDEPARTEMENTETS
PRESSBYRÅS TILLKOMST
Av lektor SVEN ERIKSSON
LöRDAGEN den 8 juli 1905 torde ha varit en dyster dag för Sveriges minister i Berlin, greve Arvid Taube. Den rapport han sände
hem innehöll högst obehagliga nyheter om tilltagande norskvänlighet i det tyska kejsarriket. Senast hade detta uppenbarats under
ett samtal med statssekreteraren friherre Oswald von Richthofen,
varunder Taube ej kunnat dölja sin harm och besvikelse:
»Jag fäste därpå statssekreterarens uppmärksamhet på det egendomliga förhållandet, att man i utlandet, och detta icke blott i den
[av regeringen] oberoende pressen, syntes alltmera hugad för att
oaktat de uppenbara rättskränkningar, som det norska stortinget
låtit komma sig till last, taga parti för Norges sak.»
»Ja», inföll hans Excellens, »Ni har fullkomligt rätt däri, att ett
omsving till Norges förmån håller på att göra sig gällande, men
det ha Ni Eder själva att tacka för, och med varje dag Sverige
dröjer med att på ett eller annat sätt fatta ett beslut och komma
till en ändgiltig uppgörelse, desto mera komma Ni att förlora sympatierna. Härtill kommer att norrmännen på ett särdeles skickligt
och outtröttligt sätt förstått att i hela världens press göra propaganda för sin sak.»
För riktigheten av detta påstående gav Richthofen själv, menade
den svenske diplomaten, ett »naivt» bevis. Taube varnade sina landsmän att i detta läge bara sitta med armarna i kors:
»Jag tillåter mig hemställa, huruvida det icke skulle vara lämpligt att även från svensk sida på liknande sätt bearbeta den allmänna opinionen i utlandet. Åtminstone för vad Tyskland beträffar
torde detta eventuellt lämpligast böra ske huvudsakligen på rent
journalistisk väg, ej genom beskickning och konsulat som mellanhand. Som den tyska allmänhetens intresse för våra förhållanden
under krisen är ganska stort, torde ej svårigheter möta att i de
förnämsta tidningarne härstädes få införda regelbundna korrespondensartiklar från Stockholm, varigenom den svenska rättsuppfattningen i motsats till den norska, kunde göras mera gällande.»
54:7
~-~·– ’ … o \
.·~·
Sven Eriksson
Redan på våren samma år hade brittiske ministern i Stockholm
sir Rennell Rodd rekommenderat höga vederbörande att bemöta
den norska propagandan och det hade resulterat i Sven Hedins i
utlandet mycket uppmärksammade och i vissa avseenden verkningsfulla insändare till Times. Av dessa var åtminstone den första resultat av Hedins och kabinettssekreteraren Eric Trolies gemensamma ansträngningar. För att intrycket skulle bli beståndande
krävdes emellertid att propagandan fortsatte och detta på bredast
möjliga front. Därav blev under sommaren intet. Arvid Taubes rapport var en inlindad skrapa åt slöfockarna där hemma.
Förut — på Carl Johans, Oscar I:s och Carl XV:s tid – hade
den svenska propagandan i utlandet varit aktiv och påpasslig. Den
hade anlitat alla medel och utvägar för att påverka opinionen i de
främmande huvudstäderna och den hade icke så sällan handlat
tämligen fördomsfritt. Regenterna hade hållit i trådarna och dirigerat spelet. De hade förstått, hur viktigt det var att informera och
övertyga utlänningarna. Under Oscar II:s regering hade propagandamaskineriet rostat sönder. Nu hade partipolitiker och byrå-
krater hand om rodret, och de hade ingen förståelse för behovet
av en aktiv opinionsbildning. Deras värld var riksdagskorridoren
och ämbetsrummet. Kryddkramhandlaren Anders Magnus Brinck
gjorde sig för hundra år sedan herostratiskt ryktbar genom tiraden:
»Europa har sina ögon fästade på borgarståndet.» Det var uttryck
för en naiv överskattning av ett partis betydelse i världssammanhanget. Det är emellertid knappast tvivel om att den förhånade
Brinck i själva verket gav uttryck åt genomsnittssvenskens uppfattning både då och nu, nämligen att tyskar, engelsmän, fransmän
och andra utlänningar äro lika intresserade av oss och vårt som
vi av dem och deras. De ledande i Sverige 1905 synas ha levt i
samma tro; man skymtar den i en insändare, som litteraturprofessorn Karl Warburg den 18 augusti 1905 fick införd i Times och
vari han söker förklara orsaken till tystnaden på svensk sida:
»Although Norway has done much to place her cause before the
public through the world’s Press, Sweden has done very little to
obtain a hearing for hers in the question which is agitating Scandinavia. The reason of this is simple. In Norway, where the revolution had been carefully prepared beforehand, it formed part of the
plan sketched out to use all possible means of winning public
opinion abroad in its favour. In Sweden where the question was
looked upon as one exclusively concerning Scandinavia, it was
deemed that there was no cause to appeal to outsiders, that the
548
Utrikespolitiken och pres·sen
impartial foreigner, judging for himself, would easily see that the
Swedish standpoint was based on a broader and higher idea, the
preservation of a Union to which the Scandinavian Peninsula and
the North of Europe owed a century’s peace … – But now … it
will not, I hope, be thought presumptuous on the part of a Swede
to wish to explain to the British public the attitude of Sweden in
this matter …»
»Den opartiske utlänningen som bildar sin egen uppfattning …»
– man får visionen av ett antal korrekta herrar som med pannorna i veck underkasta akterna i det svensk-norska målet en sorgfällig prövning och som ha alla relevanta fakta presenta!
I själva verket voro utlänningarna vid sekelskiftet ännu mera
okunniga om nordiska förhållanden än i våra dagar. Okunnigheten
är ju alltjämt stor; i somras fann sig den amerikanska tidskriften
Esquires turistspecialist föranlåten upplysa sina landsmän om att
Skandinavien visst icke – som de flesta trodde! – är något slags
isigt Sibirien och att stockholros klimat i vissa avseenden är bättre
än New Yorks.
sekelskiftets engelska överklass och högre medelklass- det var
dessa som på den tiden hade större politisk betydelse – turistade
i Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland och Egypten. De
drogos liksom tyskar, österrikare och ryssar mot Södern, solen och
sagan. Tidningarna, som kände läsekretsens intressen, sysslade mycket med de politiska händelserna på kontinenten och i Södern, men
sällan med de nordiska frågorna – det ser man om man exempelvis
ögnar igenom några årgångar av Times. I början av Oscar II:s regering ägnade tidningen sålunda flera gånger så stort utrymme åt
Portugal som åt Sverige, i slutet var proportionen ungefär 22-15.
Under året 1905 dominerade visserligen notiser och annat från Sverige – 51 mot 16 – men 1906-1910 var förhållandet 31-160.
De som styrde kosan mot länderna kring Östersjön voro få och
betraktades väl som originella krumelurer eller i bästa fall upptäcktsresande. Tyskarna voro de som bäst kände till förhållandena
i landet under Polcirkeln, men även bland dem var intresset relativt
litet.
Det var i sanning icke annorlunda med fransmännen. År 1871,
då regeringen sedan några år subsidierat en officiös nyhetsbyrå
med uppgift att förse de franska tidningarna med lämpliga nyheter,
klagade byråns föreståndare för utrikesministern Baltzar von Platen
över att materialet ignorerades:
»Det är knappt behövligt att påpeka orsaken till detta sparsamma
549
.·……..
Sven Eriksson
anlitande; den ligger väsentligen i det ringa intresse, som man
bortsett från vissa politiska fraser i Frankrike hyser för nordiska
förhållanden, i den nästan fullständiga obekantskapen med dessa
förhållanden, och i bristen på åtskilliga elementära förkunskaper,
vilka måste förutsättas för att över huvud taget kunna förstå vad
som berättas om dessa förhållanden.»
Politikers och journalisters okunnighet är begriplig. De fransmän,
som på Carl Johans tid studerade- för att blott ta ett exempelden lärobok, som bär titeln Nouvel Abrege de geographie universelle
och som var författad av J. B. L. Lallemand, fingo lära sig mycket,
som i våra öron låter underligt. Namnet Sverige kom sålunda från
sveberna, som fordom bott där. Landet var arvrike även på kvinnalinjen. Konungen sammankallade och upplöste efter behag riksdagen och kunde vid särskilt behov pålägga skatter utan ständernas
hörande. Landets kopparmynt ägde en obekväm tyngd. Straffen
voro galgen och bålet- endast adeln halshöggs. Ur gruvorna fick
man bl. a. ädelstenar. Lappkvinnorna hamrade koppar och smälte
tenn. Bland städerna nämndes Åsele vid Angermanälven, och hela
Stockholm förklarades vara byggt på pålar – förvisso ett Nordens
Venedig!
Boken byggde tydligen på arbeten av mer eller mindre vördnadsvärd ålder – kanske mest på franska resenärers tillfälliga iakttagelser och hörsägner.
I fråga om nordisk historia visste de bildade ett och annat. De
kände till Gustav Adolf och Carl XII. Det är föga annorlunda nu.
Går man igenom den brittiska Subject Index to Periodicals – en
bibliografi över uppsatser i de stora kulturländernas tidskrifter –
så finner man för åren 1920-22, 1926-32, 1940-53 (frånsett
uppsatser om Swedenborg) 35 titlar. Av dessa hänföra sig åtta till
Carl XII och sex till Gustav Adolf, dvs. nära hälften; det övriga
rör mest övriga kungar och man blir angenämt överraskad, då man
finner någon redogörelse för det svenska näringslivet eller för
svensk inrikespolitik. I en engelsk lärobok i historia, utgiven 1946,
nämner man Carl XII – »famous and excentric» – berättar att
Sverige var en mäktig stat på 1600-talet och att de svenska kvinnorna fått rösträtt. För övrigt bör kanske i den nationella ödmjukhetens namn påpekas, att Gustav Adolf ofta nämns i samband med
Richeliens och Frankrikes historia och Carl XII på tal om Peter
den stores och Rysslands.
Man skall icke heller klandra läroboksförfattarna, ty specialarbetena på främmande språk om svensk historia voro utanför tyskt
550
”1.
Utrikespo.litiken och pressen
språkområde få och oftast amatörmässiga och föråldrade. »Vi förmoda», skrev i juni 1905 den engelska tidningen Saturday Review,
»att ingen vill förneka, att ett noggrant studium av skandinavisk
historia och liv är absolut nödvändigt för att man skall kunna ge
en auktoritativ framställning av den svensk-norska tvisten». Men
vad disponerade skribenterna för material? Kanske Bains Political
History of Denmark, Norway and Sweden och någon översättning
till engelska av riksakten samt Norges författning! Detta gäller
material till belysning av unionstvisten.
Ser man i dag i de engelska universitetsbiblioteken efter vad de
studerande ha för möjlighet att sätta sig in i Sveriges historia, blir
resultatet nedslående. I Oxford hittar man i realkatalogen under
rubriken »Sweden» visserligen Svanström-Palmstiernas historia
men sedan blott ett par diplomatrapporter från Carl XI: s och
Gustaf III:s tid. I Cambridge syns det vara bättre ställt, där finner
man förutom Svanström-Palmstiernaäven Ahnlunds Gustav Adolf
the Great, Michael Roberts Gustavus Adolphus, men för övrigt blott
ett tiotal arbeten, varav tre om Carl Johan, två om vardera Carl XII
och Gustaf III, en om Kristina och – kuriöst nog – ett om Demoeratic Sweden. Bortåt hälften av dessa arbeten utgåvos före sekelskiftet.
Allmänheten, som var okunnig om och likgiltig för Skandinaviens
politiska förhållanden vaknade blott upp i samband med kungabesök. Kungar hade »human interest», och vid sådana tillfällen
sparade tidningarna icke på spaltutrymmet. Kungar var – och är
fortfarande- »news», likgiltigt om besökarlandet är monarki eller
republik.
Det är uppenbart, att man 1905 i Sverige hade anledning att ta
sig själv i kragen, söka se verkligheten i ögonen, göra rent hus med
all grönköpingsaktig självbelåtenhet- med ett ord: slå på reklamtrumman. Det insåg aristokraten Taube.
I vad mån hans rapport av den 8 juli 1905 inverkade på vederbörande i Stockholm är på forskningens nuvarande ståndpunkt
omöjligt att avgöra. Vad man vet är att åtgärder vidtogos för en
svensk propaganda även i Tyskland. Enligt Karl Hildebrand i hans
biografi över Gustaf V tog Hjalmar Hammarskjöld härvid ledningen.
I augusti sände man ut två professorer som förkunnare – det är
typiskt för tidens titelvördnad. Till London for Harald Hjärne, förvisso ett i sammanhanget starkt namn, till kontinenten Karl W arburg, ett mindre starkt. Sveriges ministrar och konsuler i utlandet
551
. :-….. -~ …
Sven Eriksson
fingo från UD uppmaning att på allt sätt hjälpa dem. Resultatet
blev några artiklar i olika tidningar; även Pontus Fahlbeck deltog
i denna publicistiska verksamhet.
Till Paris reste den liberale magnaten och partiledaren friherre
Carl C:son Bonde. Enligt den svenske pariskarrespondenten Erik
Sjöstedt gjorde Bonde stor verkan »genom sitt på en gång imponerande och vinnande väsen samt den pondus som skänkes honom
av hans sociala ställning». Ett P. M. från Sjöstedt av den 28 september 1905 (i UD:s arkiv), ger en föreställning om vad Bonde i
förening med Sjöstedt själv lyckades åstadkomma.
I Le Figaro hade man sålunda lyckats övertala »den vördnadsvärde» Frederic Passy att skriva en lång artikel, granskad av Bonde.
Tidningens utrikesredaktör Eugime Lautier visade sig som en »sann
vän av Sverige» – och studerar man spalterna, finner man att detta
icke var överord. I Echo de Paris inspirerade Sjöstedt korrespondenser från Stockholm. Även L’Eclair, Patrie och La Presse vände
ett villigt öra till, men däremot vägrade Le Matin och Le Journal
– »fullkomligt oemottagliga för varje svensk framställning, på-
verkade av bevekelsegrunder dem jag till fullo genomskådar». Av
visst intresse är vad Sjöstedt skrev om Georges Clemenceau, den
fruktade »Tigern» :
»l L’Aurore har den inflytelserike opinionsbildaren M. Georges
Clemenceau kastat fram den satsen att ’Norges hat var desto våldsammare som det ej gavs någon anledning därtill’, vilket är desto
märkligare som tidigare Clemenceau stått i intima förbindelser med
norska vänstern; men Björnsons pangermanism har stött bort honom; det är mig bekant att det nu är Ciemenceaus mening att
Frankrike bör iakttaga en avgjort svenskvänlig hållning samt söka
vänja Sverige vid den föreställning att det i Frankrike äger en
fullkomligt oegennyttig vän, beredd till stöd, råd och medling vid
förefallande behov. Denna åskådning av det radikala partiets mäktige chef saknar ju icke sitt intresse.»
Denna svenska propagandaverksamhet var säkerligen icke betydelselös, men det krävs närmare undersökningar för att man skall
våga uttala sig om hur långt den sträckte sina verkningar.
De svenska politikerna hade vaknat ur sin Törnrosasömn – det
var det bestående resultatet av unionskonflikten och propagandaverksamheten; året 1905 utkom f. ö. Rudolf Kjellens arbete Stormakterna, som så mäktigt påverkat det utrikespolitiska tänkandet
i allmänhet långt utom Sveriges gränser.
Det var visserligen inte många, som insågo att Sverige aldrig
552
#: ”r
Utrikespo.Utiken och pressen
kunde hoppas på att storpolitikens stormar skulle gå det förbi;
ett typiskt uttryck för tron att »Sveriges bästa utrikespolitik är att
inte ha någon» var det betänkande, som i mars 1906 framlades av
en kommitte, som fått i uppdrag att utarbeta förslag till ny organisation av Utrikesdepartementet.
Betänkandets grundtanke var, att den svenska diplomatins uppgifter >>numera» icke lågo på det rent politiska området utan i
främjandet av Sveriges ekonomiska intressen och upprätthållandet
av de officiella förbindelserna med utlandet på den fredliga odlingens fält. En huvuduppgift för diplomatin var alltså kommersiell
information. Betydelsen av politisk information- och propaganda
-insågs följaktligen ej av kommitten. Utrikesministern Trolie var
icke i alla stycken av samma mening; »med några enkla penndrag» förstod han – för att citera Göteborgs Aftonblad av den 27
mars 1906, att »förvandla förslaget till i mycket sin rena motsats»:
»Så försvunno bl. a. de underliga amfibierna handelsattacheer.
– – – Vidare handelshögskoleutbildningen [för attacheeaspiran·
terJ, som skulle göra diplomaterna till ett slags exportagenter. På
goda skäl! De inför diplomatkommitten på engelskt vis ’förhörda’
affärsmännen hade mera än generaldirektören för Kommerskollegium visat sig ha blick för, att handeln måste drivas av köpmän,
export av exportagenter och att det svenska näringslivet kunde få
föga gagn av det slags teaterköpmän [kommitteledamöterna] ville
förvandla diplomaterna till.»
Det är en i olika avseenden intressant ledare – icke minst uppgiften om att affärsvärlden 1906 ännu inte ansåg förtrogenhet med
näringslivet såsom en merit hos en ung diplomat. Som bekant är
uppfattningen i våra dagar den motsatta.
Bland dem som ansägo att Sverige måste bedriva en aktiv upplysningsverksamhet i utlandet voro åtskilliga finansmän. Dessa
sökte också i handling omsätta sina åsikter.
Den 17 mars 1906 bildades i Stockholm ett konsortium, vars
syfte var att i utlandet sprida kunskap om svenska förhållanden
över huvud och väcka intresse för vårt land. Utgifterna garanterades
av ett antal privatpersoner för en tid av till en början två år. Ett
arbetsutskott på två personer tillsattes. Som sekreterare anställdes
först medarbetaren i Svenska Dagbladet Erik B. Rinman och 1908
hans tidningskollega Valdemar Langlet. sekreterarens uppgift skulle
553
Sven Eriksson
vara att sköta korrespondensen med de utländska pressrepresentanterna, sända dem artikeluppslag eller eventuellt färdiga artiklar,
meddelanden och notiser, samla rapporter och urklipp m. m. Konsortiets arkiv borde enligt Keys förslag förvaras på Svenska Dagbladet.
Alla förberedelser voro klara, då konsortiet bildades, bl. a. hade
ett belopp om 28 000 kr. garanterats och i januari hade chefredaktören för Svenska Dagbladet Helmer Key på uppdrag av de intresserade besökt Berlin och Paris. Hans uppgift var enligt ett i UD:s
arkiv bevarat P. M. av den 14 februari 1906, att »söka åstadkomma
nödiga anordningar i och för realiserandet av den svenska pressrepresentationen i utlandet». Syftet med den beramade pressorganisationen hade av garanterna angivits vara att »Uti den utländska
pressen bevaka och befrämja Sveriges intressen av politisk, kulturell och ekonomisk innebörd».
Enligt ett P. M. av Sjöstedt, daterat den 4 februari, sammanträffade Key i Paris med representanter för olika tidningar, främst de
svenskvänliga Le Figaro och Le Temps, bl. a. den förras chefredaktör Cahuette och Lautier, som blivit kommendör av Vasaorden som
tack för sitt välförhållande under unionskrisen. Sjöstedts rapport
ger en inblick i det svensk-norska intrigspelet i Paris:
»Betecknande är att efter Figaros utmärkta svenskvänliga kampanj under unionskrisen sökte norrmännen ställa sig in med tidningen med det resultat att dess »Conseil de surveillance» verkligen
fordrade att tidningen skulle svänga om i norskvänlig riktning,
vilket även hade skett om icke Lautier haft tillräcklig auktoritet
att opponera sig däremot. Han utvecklade skälen för sin svenskvänliga hållning, förklarade att han ämnade fortsätta därmed, och,
därmed blev det.»
Le Temps’ utrikesredaktör Rene Puaux, gammal vän till Sjöstedt
och bekant till Bonde, sammanförde Key med tidningens finansredaktör, och denne introducerade honom i finanskretsarna. För
denna tjänst rekommenderade Sjöstedt Puaux till erhållande av en
Nordstjerna.
Som presskonsortiets ombud i Paris anställdes nu Sjöstedt på
två år och mot en lön av l O000 frcs. Han var – menade Key i sin
ovannämnda rapport – självskriven då »den nu under bildning
varande organisationen på sätt och vis tillkommit på grund av ett
från honom utgånget uppslag». Key åsyftade uppenbarligen Sjö-
stedts P. M. av den 28 september 1905, vari uttalats önskvärdheten
av en organisation av propagandan i den franska huvudstaden.
554
Utrikespolitiken och pressen
I Berlin anställde Key journalisten Gustaf Blomqvist på ett år
och med 5 000 mark i lön, och med biträde av en tysk tidningsman.
Taube, som under det gångna halvåret nitiskt verkat för att den
tyska pressen skulle få en mer svenskfärgad eller åtminstone objektiv syn på unionskrisen, visade sig naturligt nog intresserad av att
företaget lyckades. »Beträffande London», skrev Key, »har jag ännu
intet förslag att framställa, men en av garanterna, direktör G. Palmqvist, som har goda förbindelser i den engelska pressen, och i somras verksamt bidrog vid agitationen i England till Sveriges förmån,
har i dagarna återkommit från en resa till London, där han samlat
åtskilliga värdefulla upplysningar …» Som medarbetare i London
anlitades till en början H. Valentin och en engelsman. Senare anställdes Fritz Henriksson.
Intressant är att se vad en gammal parisersvensk som Sjöstedt
ansåg att man borde servera den bildade opinionen i Frankrike
-det var ju främst till den som propagandan vände sig.
»Man må dock icke vänta sig», heter det i hans P. M., »att jag
får in allt vad jag vill, ty jag blir naturligtvis beroende av det utrymme de anse sig kunna offra på vårt avlägsna land. Exempelvis
hoppas jag snart få in i Le Figaro en större artikel om Mm• de Staels
giftermål (efter Schiick), vilken är ägnad att giva fransmännen
en stark påminnelse om vår forna stormaktsroll, vår gamla kultur
och våra forna intima förbindelser med Frankrike, då svenskarue
voro de privilegierade favoriterna vid franska hovet. Inom en annan
sakernas ordning skadar det icke att få in en större artikel om professor Kjellens remarkabla kapitel över det moderna Frankrike
(Europas stormakter), som bör väcka sympati och erkännande hos
den franska publiken. Dylika artiklar bidraga alltid att slå den bro
av sympatier mellan de bägge länderna, som vi behöva.
stort intresse ligger em. framför allt på att söka få in vetenskapliga artiklar.»
Liksom norrmännen gjorde reklam med sina dramatiker borde
svenskarna utnyttja sina lysande målare. Sjöstedt föreslog därför
en stor svensk konstutställning i Paris och att Key sonderade stämningen härför i hemlandet.
Nittonhundratalets svenska presspropaganda hade sålunda startat. Initiativet hade utgått från privatpersoner och kostnaderna täcktes med privata bidrag. Det dröjde emellertid icke länge, innan
statsmakternas samvete vaknade.
Den 17 oktober 1908 ingav arkivarien i UD Torvald Höjer ett
555
…..,…. t·. ” . . Ii
Sven Eriksson
P. M. till Eric Trolle, som nu var utrikesminister – man får väl
förmoda att det tillkommit på anmodan.
Det var ett särdeles ampert skriftstycke.
Förbindelserna med de svenska journalisterna ägde för tiden rum
dels genom någon tidningsman i Stockholm, dels direkt med departementschefen eller kabinettssekreteraren påpekade Höjer. Han
ansåg icke dessa arbetsformer motsvara »de fordringar, som man
äger rätt att ställa på ett modernt utrikesdepartements samarbete
med och tillgodogörande av pressen. Behovet av en särskild avdelning för pressärenden, det må nu vara en officiell pressbyrå efter
franskt eller en avdelning utan officiell beteckning efter tyskt mönster, synes mig därför ligga i öppen dag.»
»Och det svenska kabinettet torde väl utan orättvisa kunna betecknas såsom ganska illa underrättat i de flesta av de stora utrikespolitiska frågor, som upptaga samtidens intresse.— Utom
departementschefen är i vanliga fall kabinettssekreteraren den ende
inom departementets personal, som är a jour med de politiska frå-
gornas utveckling, ett förhållande som ibland vid ledigheter – – –
icke kunnat undgå att ha en oförmånlig inverkan på ärendenas
handläggning.»
Höjer anmärkte vidare på de unga diplomaternas utbildning vad
angick de rent politiska frågorna. Behovet av upplysning syntes
honom så mycket större »i vårt land, där inom pressen och hos
allmänheten intresset för och sakkunskapen på det utrikespolitiska
området är så ringa».
Tre veckor senare – den 8 november 1908 – anmodade Trolle
generaldirektören Lagerheim- ordförande i den förutnämnda kommitten 1906- att i förening med ordföranden i Svenska Tidningsutgivareföreningen Arvid Sohlman, direktören i Svenska Telegrambyrån F. G. T. Eklund, Höjer samt Langlet uppgöra förslag till
»Ordnande av förbindelsen mellan regeringen … samt den in- och
utländska pressen».
På själva julafton meddelade Lagerheim att kommitten var klar
med sitt förslag, och regeringen ingav utan dröjsmål proposition
till riksdagen om inrättandet av en särskild pressavdelning inom
UD. Den 15 februari 1909 beviljade riksdagen det begärda anslaget.
Utrikesdepartementets pressbyrå kunde starta. Till chef fick den
Torvald Höjer. Uppslagsverk och arbeten i modern historia anskaffades.
Det byråkratiska Sverige började orientera sig i Den nya tiden.
Diplomaterna sattes på skolbänken och fingo lära sig politik.
556
#: