Elden genom tiderna

ELDEN GENOM TIDERNA
Au fil. lic. ARVID WACHTMEISTER
MAN har brukat framhålla tre olika färdigheter, varigenom människan skiljer sig från djuren- sålunda även från de högst stående
människoaporna – nämligen talförmågan, förmågan att begagna
sig av verktyg vid utförande av arbete samt slutligen förmågan att
frambringa eld och utnyttja densamma. Vad de två förstnämnda
färdigheterna angår förefinnas de dock i outvecklat skick hos vissa
djur, under det att frambringandet och det riktiga utnyttjandet
av elden är människan ensam förbehållet. Visserligen känner man
till två i tropikerna förekommande hönsfåglar, vilka använda den
vulkaniska värmen för utkläckande av sina ägg, men detta innebär
ju endast ett indirekt utnyttjande av elden, och tillförlitligheten
av de gjorda iakttagelserna har för övrigt dragits i tvivelsmål. I
själva verket måste det nog anses fastslaget, att intet djur avsiktligt
kan tända en eld eller använda den till något visst ändamål.
Att orda om den utomordentligt viktiga roll elden spelat i människans hushållning torde vara överflödigt; man behöver ju endast
tänka på dess oumbärlighet vid tillredande av föda samt såsom
ljus-, värme- och kraftkälla för att inse att all kultur skulle vara
otänkbar om förståelse saknades för den rätta användningen av eld.
Det bör då ha sitt alldeles särskilda intresse att söka få klarhet i
hur människan kom att »upptäcka» detta underbara element, vilket
inte alltid varit lika lättåtkomligt som för nutidens tändsticksförsedda kulturmänniska. Tyvärr ligger emellertid saken så till, att
det för alltid torde bli oss förborgat, när människan först lärde sig
använda elden. Vi kunna inte ens med säkerhet avgöra på uad sätt
hon kommit i besittning av den. Problemet om människans tidigaste
förhållande till elden kan helt säkert aldrig slutgiltigt lösas av
vetenskapen. Vi få nöja oss med vissa huvudsakligen på etnologiska
och – om än i betydligt mindre grad – på arkeologiska fakta
stödda gissningar och hypoteser.
Att döma av fynd från verkställda utgrävningar synas våra för- 574
~-
l————–~–~~———–~~~———–
Elden genom tiderna
fäder ha känt till elden redan för över l 00 000 år sedan. Sålunda
har dr Axel Wenner-Grens stiftelse för antropologisk forskning helt
nyligen finansierat vittgående undersökningar av en serie grottor i
Transvaal. Därvid har man genom fynd av ett par kindtänder ansett sig kunna fastslå att en eldanvändande »apmänniska» levde i
en grotta för mellan 100 000 och en miljon år sedan. Dessa fynd
äro dock alltför bristfälliga för att man enbart därav skulle kunna
bilda sig en något så när tillförlitlig uppfattning om eldens första
användning. Vi måste fördenskull vända oss till den primitive vilden, vilken ju i viss mån kan anses utgöra urmänniskans moderna
motsvarighet. Härvid får man emellertid inte förbise att den primitive har ett långt utvecklingsstadium bakom sig, varigenom parallellen ej blir fullt genomförbar.
Alla nu kända folk, även de lägst stående, förstå att utnyttja
eldens välsignelse. Vid sidan av australinfödingarna äro väl eldsländarna de människor som stannat på utvecklingens lägsta trappsteg.
Redan namnet antyder att de använda elden. Eldslandet lär nämligen ha fått sitt namn av de talrika eldar, som 1500-talets sjöfarare
sågo lysa längs kusten. Alla primitiva folkstammar – med ett
undantag – synas vara i stånd att frambringa eld. Undantaget utgöres av infödingarna på de små Andamanöarna i Bengaliska viken,
vilka enligt professor Landtmans uppgift äro kända för att sakna
varje som helst medel att framställa eld, av vilken de dock förstå
att begagna sig.
På många olika sätt har man sökt förklara hur människan först
gjorde bekantskap med elden och lärde sig använda den. En del
teorier förefalla oss ganska fantastiska, fastän de äro uppgjorda av
framstående vetenskapsmän, såsom då den berömde mytforskaren
Adalbert Kuhn anser att urmänniskan lärt sig använda elden efter
det hon under en storm iakttagit hur rök och eld uppstått i ett
träd av två mot varandra gnidande trädgrenar. Även om forskningsresande veta att förtälja om en art kinaträd som under mycket
torra år fattat eld på grund av grenarnas gnidning mot varandra,
är det dock uppenbart att man inte därav kan draga några slutsatser
med avseende på »upptäckten» av elden. För övrigt har man framhållit det på fysiska grunder osannolika i att trädgrenar skulle
kunna fatta eld genom ömsesidig gnidning. Vid eldalstring genom
gnidning av trä är det nämligen alltid det därvid bildade fina slippulvret som tänder sig och aldrig gnidredskapet självt. Och då det
här förutsättes att en kraftig blåst råder, skulle ju det trämjöl som
möjligen bildats omedelbart blåsa bort!
575
Arvid lYachtmeister
Betydligt mera sannolika äro både den s. k. »blixtteorien» o.ch
»vulkanteorien». Enligt den förra har iakttagelsen av den tändande
blixten gjort urmänniskan förtrogen med eldens natur. Efter ett
åskväder har hon upptäckt, att blixten antänt ett träd och snart
kommit underfund med eldens värmande och välgörande egenskaper. Enligt den senare teorien har den på vulkanisk mark bosatta
människan lagt märke till, hur den efter ett vulkanutbrott utströmmande lavan kunnat bibehålla sin värme långt efter det den stelnat.
Småningom lärde man sig också utnyttja den. Lavaströmmar i olika
grad av avkylning lämpa sig ju synnerligen väl till att avslöja eldens
väsen för den nyfikne.
Dessa sistnämnda teorier låta sig mycket väl diskuteras, men
för att klargöra problemet böra vi söka oss fram på annan väg.
En av våra få fasta hållpunkter är, att människans förmåga att
begagna sig av elden med visshet kan antas ha utvecklats en avsevärd tid före hennes förmåga att efter eget godtycke frambringa
densamma. Härför talar först och främst sakens natur eller det
faktum att blixten, den vulkaniska elden och den därav förorsakade
skogs- eller präriebranden säkert ha lärt människan att tillgodogöra sig eldens välsignelsebringande egenskaper långt innan hon
själv förmådde uppgöra eld. I samma riktning pekar även den omständigheten att enligt talrika etnografers vittnesbörd hos primitiva
folkstammar redskap för frambringande av eld förekomma synnerligen sparsamt; man vårdar i stället med mycken omsorg den redan
anlagda elden, som betraktas som en av stammens dyrbaraste ägodelar. Om elden slocknar springer vilden hellre flera kilometer för
att hämta en eldbrand hos grannen än han gör upp en ny eld med
de därför avsedda redskapen, fastän han mycket väl förstår att
sköta dessa. Detta tyder onekligen på att eldframbringandet representerar ett senare utvecklingsstadium. Ännu i dag tala vi ju om
bruket »att låna eld», vilket för ej så länge sedan praktiserades
även hos oss. Leken »låna eld» är tydligen ett minne från den
tiden. Det är nu av vikt att hålla fast vid att innan eldframbringningens stadium nåtts, vårdade människan den från fria naturen
tilllägret räddade eldbranden »som ett slags husdjur». Även härvid
var otvivelaktigt naturen hennes läromästare. Hon måste exempel~
vis genom iakttagelser under en skogsbrand ha lärt sig hur elden
kan underhållas. Hon lärde sig sålunda att med torra grenar, torrt
löv o. dyl. hindra elden från att slockna.
Från denna form av eldens användning och till dess frambringande genom människans eget åtgörande är det ett avsevärt språng.
1)76
,.
Elden genom .tiderna
Man kan i själva verket säga att vi härvid ha att göra meden »upptäckt» av elden. Ett vanskligt problem blir det nu att söka vinna
klarhet i hur denna upptäckt kan tänkas ha tillgått. Man har låtit
den ske genom ett slags istidens Prometheus, som genom målmedvetet tänkande och experimenterande förmått lösa eldframbringandets problem. Denna »lösning» lämnar dock spekulationen alltför
fria tyglar, och vi kunna med ganska stor visshet våga påstå, att så
kan händelsen inte ha tillgått.
Innan vi övergå till skildringen av den teori, som inom fackkretsar numera vunnit mest burskap, skola vi i korthet beröra de
primitiva folkens olika sätt för frambringande av eld. Det sker
huvudsakligen genom användning av tvenne olika metoder: genom
att gnida två trästycken mot varandra eller genom att slå vissa
mineral eller stenarter mot varandra. Den förra metoden, som är
den utan jämförelse vanligaste, kan å sin sida tillämpas på tre
olika sätt. Medelst borrning av en käpp mot ett annat trästycke,
medelst plogning av en käpp av och an mot det andra trästycket
i dess längdriktning eller medelst sågning av ett skarpkantat trä-
stycke över ett annat i dess tvärriktning. Vid framgnidning av eld
uppstår lågan inte direkt i något av de använda trästyckena. Vanligen är åtminstone det trästycke, mot vilket gnidningen sker, relativt mjukt och vid samtliga metoder bildas på grund av friktionen
ett fint stoft eller mjöl som samlas i en liten hög.
Allmännast förekommande är eldborren, en apparat som påträffas eller påträffats praktiskt taget i alla: delar av världen och i
alldeles snarlika former. Detta finner sin förklaring därav att
mänskligheten redan på ett tidigt stadium rentav måste uppfinna
»redskapet» under sitt arbete med borrande av hål i olika föremål.
Då vi säga »borra» få vi visserligen ej tänka på vår vanliga borr;
naturfolken drilla i stället sin borrpinne under det de kraftigt trycka
den mot underlaget. Eldborren består i allmänhet av två tunna
släta, för det mesta runda träpinnar; den ena, vanligen den mjukare
och tjockare, tjänar såsom underlag och den andra, i allmänhet
hårdare och tunnare, såsom borrkäpp. Först skär eller borrar man
i underlaget en liten fördjupning med sidoränna. Häri fasttryckes
den nedtill avrundade borrkäppen, som sedan med handflatorna
drillas så länge tills en liten gnista visar sig i det därvid uppkomna
trämjölet. Denna lilla glöd slocknar sedan ej utan sprider sig små-
ningom i högen av trämjöl, och sedan något slags fnöske- alltefter
omständigheterna bestående av torkad s. k. fnösksvamp, torra blad,
torrt gräs eller annat lättantändligt material – tillförts kan man
577
.. :o.. -l \,’ ~ . . ’ ~· \. l
Arvid Wachtmeister
blåsa upp glöden till en låga. Så snart den först knappt märkbara
gnistan observerats, inställes omedelbart drillningen, och en till en
början mycket försiktig »påblåsning» begynner. Iakttagare ha fram- ]lållit att den med förfarandet fullt förtrogne alltid sörjer för att
några små sandkorn finnas i borrhålet, då därigenom rikligt med
borrpulver bildas som underlättar antändningen.
Eric Mjöberg ger följande målande skildring av hur australnegern
på detta sätt frambringar eld. »I en av pinnarna funnos hål, vari
den andra pinnen tydligtvis hastigt vridits runt, ty båda beröringsytorna voro brunsvedda. Han lade den ena på en flat sten och kvarhöll den med tårna. Den andra ställdes i rät vinkel däremot, han
fattade den mellan flata händerna och började vrida pinnen runt
med infernalisk fart. Inom kort börjar en lätt rök stiga slingrande
upp och ett fint, brunt pulver faller genom en liten sidoskära i
håligheten ut på stenen. Han snurrar pinnen runt av alla krafter
och röken tilltar hastigt.
Han avbryter nu snurrandet med pinnen, uppsamlar den lilla
högen av glödande och rykande pulver mycket försiktigt i ett tätt
torrt gräs och blåser sakta, tills en tjock rök framträder, då han
utbyter blåsandet mot ett långsamt svängande fram och tillbaka i
luften. Och då en klar låga slår fram, skrattar han med sina små
djupliggande ögon och sin djuriska mun.»
Att på detta sätt frambringa eld är ingen lätt sak för den ovane.
Forskningsresande betona, att en europe trots de största ansträngningar, mycket sällan får upp eld, under det att den med saken
förtrogne vilden redan efter några få »drillningar» med eldborren
erhåller den tändande gnistan. Men även hos de primitiva själva
uppges färdigheten att frambringa eld vara mycket olika utvecklad.
Sålunda behöva buschmännen i Kalahariöknen 2-3 minuter för att
få eld, medan en apacheindian har befunnits klara saken på 8
sekunder.
Då det nu gäller att besvara frågan hur människan kommit på
alla dessa metoder, kunna vi anknyta till vad som förut framhållits
ifråga om eldbevarandet i förhållande till eldframbringandet. Människan var i besittning av elden, som hon vårdade med största omsorg, ty hon förstod ej att efter eget behag uppgöra eld. Hennes
viktigaste strävan blev att söka skaffa sig lämpligt brännmaterial
för att hindra elden att slockna. Tidigt måste urmänniskan vid
bearbetning av trä med sina primitiva verktyg av djurtänder, musslor eller stenar ha upptäckt att det under arbetet avfallande finfördelade trämjölet utgjorde ett synnerligen lämpligt ämne för uppe- 578
#:
Elden genom tiderna
hållande och pånyttfödande av den slocknande elden. Småningom
började hon riva sönder trä med avsikt att använda det erhållna
spånet för att kunna rädda en döende eld. Och likaså frambragte
man borrmjöl endast för att ha det till hands ifall elden hotade
att slockna.
Vilka voro då de urtidssnillen som »uppfunno» det godtyckliga
frambringandet av elden? Vi kunna – så ungefär skildrar Karl von
den Steinen den oerhörda tilldragelsen – tänka oss några stackars
vildar på vandring i den våta urskogen, för vilka den medförda
glöden hotade att slockna och vilka inte hade tillgång till musslor,
djurtänder eller stenskärvor. Då brötode av en käpp av något torrt
träslag och borrade ivrigt trä i trä för att frambringa en riklig
kvantitet borrmjöL Härvid gjorde de plötsligt den häpnadsväckande
upptäckten, att det fint fördelade mjölet av sig självt började ryka
och glöda.
På detta eller på ett snarlikt sätt måste man nog tänka sig uppkomsten av de över nästan hela jorden utbredda eldredskapen av
trä. Det torde egentligen mera vara frågan om en upptäckt som
skett genom en lycklig tillfällighet än om en uppfinning av något
grubblande urtidsgeni. Vi ha att göra med en arbetsprodukt, visserligen en biprodukt, som man till en början ej eftersträvade men
som man småningom lärde sig utnyttja.
Liksom de hittills skildrade eldredskapen egentligen äro att anse
som biprodukter till den primitiva ben- eller träbearbetningstekniken, så ha de s. k. slagelddonen sitt ursprung i stenbearbetningstekniken. Det första verktyget var i själva verket sten och genom
att bearbeta sten mot sten måste redan urtidsmänniskan ha iakttagit
gnistfenomenet. Men för att få levande eld ur sådana gnistor var
även här fnöske erforderligt: upptäckten av slagelddonet måste
alltså ha föregåtts av upptäckten av fnöske och just på grund härav
ha väl till en början alla försök att frambringa eld med hjälp av
stenar strandat. Tillfälligheten som väl får antagas ha lett till upptäckten av trämjölsfnösket, har helt visst även låtit människan
finna annat fnöskmaterial. Sålunda begagna t. ex. aleuterna som
fnöske fågeldun, vilket de beströ med svavel, som de utvinna ur
sina berg. Och gauchos på Falklandsöarna tända sin eld med en
växt, vilken – som Darwin uttrycker det – »har den nyttiga
egenskapen att brinna så länge den är frisk och grön». Men en
sådan tillfällighet synes ha varit mycket sällsyntare och kanske av
väsentlig betydelse blott i trakter, där luftens höga fuktighetsgrad
försvårat frambringande av torrt trämjöl eller där användbart trä-
579
. –··~·····-,——~——
” \ .1 ~·
Arvid Wachtmeister
slag saknades. Annars skulle man knappast kunna förklara det i
första ögonblicket gåtfulla faktum att stenelddon användas av förhållandevis så fåtaliga naturfolk och att vi påträffa dem nästan
uteslutande i den kalla zonen.
Vilketdera som är det i tiden äldsta, trä- eller stenelddonet, är
givetvis omöjligt att avgöra. Allt talar emellertid för att elden i
mänsklighetens barndomsålder »uppfunnits» på flera olika håll oberoende av varje yttre påverkan.
Utom de i det föregående antydda metoderna för frambringande
av eld finnas hos primitiva folkstammar åtskilliga andra metoder,
av vilka blott en här skall något beröras, nämligen det synnerligen
intressanta »pneumatiska» elddonet. Detta förekommer i Birma,
Siam och på Sundaöarna, exempelvis bland de relativt lågt stående
dajakerna på Borneo, och grundar sig på det faktum, att värme
alstras vid sammanpressning av gaser. Man använder en ihålig
cylinder av bambu, trä eller horn, som är sluten i ena ändan och
öppen i den andra. I denna införes en pistong eller kolv som väl
passar i öppningen. Kolven kan dragas ut ur cylindern och i dess
inre ända befinner sig en fördjupning, i vilken man sätter in något
mycket lätt antändbart ämne, vanligen fnöske. Genom att medelst
ett kraftigt slag tvinga ned kolven till cylinderns botten pressar
man samman luften i cylindern, och den därigenom alstrade hettan
är tillräcklig för att tända fnösket. Kolven drages hastigt ut, och
glöden i fnösket bringas i låga genom att man sakta blåser på den.
Det måste anses som ovisst huruvida denna apparat självständigt
uppfunnits i de trakter där den förekommer, eller om den införts
utifrån. Och genom vilken underbar tillfällighet eller kombination
av tillfälligheter hithörande rön gjorts, därom svävar man ävenledes
i okunnighet.
Särdeles anmärkningsvärt är att ända in i våra dagar innehålla
vissa folkliga bruk spår av en förgången tids metoder. Sålunda
finnas från nyare tid upptecknade talrika exempel på s. k. »nödeldar», vilka innebära att man vid vissa betydelsefulla tillfällen,
särskilt då det gäller att förhindra en hotande olycka, måste tända
en eld genom gnidning av två trästycken mot vm·andra. Det omtalas
exempelvis att under sommaren 1901 tände bönder i det ryska
guvernementet Kostroma en dylik »nödeld» till skydd mot den sibiriska boskapspesten. Exempel på nödeldar från Sverige under senare
tid är det inte heller svårt att hitta. Ofta gällde det även hos oss
att med den frambragta elden bota någon djursjukdom. I en utredning rörande primitiva eldgörningsmetoder i vårt land som för
580
Elden genom tiderna
en del år sedan verkställdes genom Nordiska Museets försorg, finna
vi följande meddelande från en bonde från Älvsered i Västergötland.
»Gnideld uppgjordes här på gården sista gången troligtvis i början
av 1870-talet och var vår granne därvid behjälplig tillsammans med
min fader, min morfader och en dräng. Bland får och svin gick en
sjukdom kallad vresjuka, varvid det sjuka djuret satte huvudet i
vädret, snurrade runt och föll ikull. Härför var naturligtvis rökning
med vrideld ett förträffligt botemedel. Den uppgjordes på följande
sätt. I ett dörrpar av ek i ladugården borrades hål, ett på var sida,
vari sattes en kavel eller rulle av ek, så att den kunde få en roterande rörelse. Om denna kavel slogs sedan en s. k. bukrem (eller
ett rep) och kaveln bringades i rörelse genom att man drog fram
och åter med en hand i var ända av remmen. Härvid måste personer
byta om i arbetet, då det måste gå med kläm och fart för att få det
så varmt att man genom att lägga fnöske i hålen kunde få detta
att taga eld. Och sedan man hjälpts åt att få eld på ett ställe bars
sådan eld vida omkring i bygderna till gårdar där man hade sjuka
kor. Elden transporterades i en träsko e. d.» Kronojägaren Per Edsberg i Ramsjö var i början av 1860-talet med om att gnida eld.
Torparen Jöns Jönsson från Ytterhogdal, som även var jägare och
fiskare, samt Edsberg måste en kall och regnig höstkväll taga sin
tillflykt i ett gammalt båtshus. Då sade Edsberg, att det skulle vara
skönt, om de hade en brasa att värma sig vid. »Det skall jag sköta
om», sade Lilljöns, som torparen brukade kallas. Han tog ett par
träbitar av gran eller tall och skar ett hål i vardera. Sedan tog han
en pinne av annat träslag, omkring en fot lång. Slutligen gjorde
han en båge påminnande om en stråke med snöre fäst i bägge
ändarna och lade ett varv runtom nyssnämnda pinne. Denna vilade
med ena änden i det ena trästycket som sattes mot bröstet, och med
den andra i det trästycke som sattes mot väggen. Bågen drogs
raskt fram och tillbaka, varvid pinnen försattes i hastig rotation. ·
Efter en stund började det ryka och småningom lysa i hålen, varvid
torparen tog fram bomullen som han höll i beredskap (stoppningen
i rocken). Bomullen tände han genom att sätta den vid ett av hålen
och sakta blåsa på den.
Ett meddelande till en annan undersökning från f. d. klockaren
P. A. Johansson i Fagered (Västergötland) är ej mindre intressant.
Såhär lyder det. »Där vid Mårduklevs kyrka kommer en landsväg
västerifrån, bortifrån Kalls socken, och Rlldeles vid kyrkan går den
över storån (Ätran) och möter sedan den stora stockholmsvägen
som följer Storån. Där blir på det viset en korsväg. Vid korsvägen
581
. —~. -·· —–· ———-~…..–
Arvid Wachtmeister
vid Mårdaklevs bro fanns förr i världen en stor stenstolpe. Kanske
står han där än. I den stolpen finns flera stycken hål rätt så djupa.
Vartenda år på påskafton samlades här en sjufasans mängd med
människor. Och alla hade de kreatur med sig, för här kunde en
få djuren säkrade för alla farligheter under sommaren. Det var
folk, inte bara från Mårdaklev, utan från alla socknarna runtikring.
Först bredde de ut smalaris, fint torrt björkris från vilket fåren
(smalen) ätit av lövet över hela landsvägen en bra bit bortåt. Sedan
skulle detta riset antändas. Men det fick inte tändas hur som helst,
utan det skulle ske med gnideld. Och det var för detta som den
store stenstolpen med de många hålen var så bra. I ett par utav
hålen stoppade man in tunder (fnöske). Se tunder gjordes av så’n
sopp som växte på gamla bokstubbar. Men soppen skulle först lakas
i skarper lut och den skulle vara av bokaska och sen skulle soppen
torkas väl.
När de hade stoppat in detta tundret i hålen, stucko de in en
järnbult i hålet, och så var det att vrida omkring oupphörligt, tills
det slog eld i tundret. Sen togo de elden och tände på smalariset
med som låg på vägen. Och sen gällde det att driva alla desse kreaturen över och genom elden. De voro rädda, kan veta, och vrålade
och ville springa till sides, men de motade dem med hugg och slag.
Genom elden skulle de. Det var ett förskräckligt liv. Men så voro
kreaturen skyddade sen för den sommaren.»
Till slut ett exempel från början av 1900-talet. I gränstrakterna
mellan Norge och Jämtland var en norsk fjällbonde i sällskap med
några andra på skogshygge mycket långt från sitt hem, varvid de
medhade häst och släde. De skulle vara ute flera dygn och övernatta
i skogen. På kvällen upptäckte de emellertid att de inte hade några
tändstickor och voro därför hänvisade till att göra upp nödeld. Först
letade de ut två träd som växte nära varandra. Dessa försågos med
varsitt hål på de sidor som vette mot varandra. Därefter tillyxades
en rund, i båda ändarna spetsad kavle, som inpassades i hålen
sedan träden böjts ut från varandra. Man fick således ett hårt tryck
mellan trädstammarna och kaveln och drog tömmen hastigt fram
och tillbaka. Det dröjde inte länge innan det först började ryka
och sedan slogo små lågor ut. Eftersom de hade hö med sig till
hästen var det inte svårt att få eld. De klarade sig sålunda utmärkt
med nödelden.
På 1770-talet uppfanns vätgaselddonet och i början av 1800-talet
det pneumatiska elddonet (vartill förebild som vi sett finnes redan
på primitivt stadium) samt ett slags tändstickor med tändsats av
582
Elden genom tiderna
kaliumklorat, socker och gummi. Då därefter i början av 1830-talet
fosfortändstickor började komma i användning, var de primitiva
eldgörningsmetodernas tid ute. Fattigt folk som inte hade råd att
skaffa sig de i början ganska dyra tändstickorna samt konservativt
lagda personer höllo visserligen i det längsta fast vid den gamla
beprövade slagningsmetoden. Från 1870-talet och ännu senare berättas om fall då man gjorde eld med stål och flinta. Det nya tändmedlet nådde emellertid snart stor popularitet. För oss som tack
vare tändstickorna äro vana att betrakta eldgörningen som den
enklaste procedur i världen, är det nästan svårt att fatta att metoder
av nu skildrade slag med anor från mänsklighetens gryningstider
verkligen tillämpats ännu under 1800-talets senare hälft.
583