Litteratur
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
STUDIER AV SOCIAL-SOVJET
Under sommaren 195! vistades Läkarförbundets verkställande direktör,
doktor Erik Husmark en månad i Ryssland såsom Sovjets hälsovårdsministeriums gäst. Denna resa har resulterat i en skrift med titeln »Studier av Sovjets sjuk- och hälsovård» (Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie, Stockholm 1955, 36 tvåspaltiga sidor, pris kr. 4: -).
I början av arbetet konstateras, att »Det torde knappast vara möjligt
att utan kännedom om det ryska språket ge en sakligt oklanderlig beskrivning och rättvis bedömning av den sovjetryska sjuk- och hälsovården
av i dag». Det är fullständigt riktigt. Förf. påstår, att den på för honom
begripliga språk tillgängliga litteraturen om ämnet överhuvud taget är
knapp, men den är dock tillräckligt rikhaltig. Man behöver bara som
exempel nämna Internationella Arbetsorganisationens, FN:s och dess Ekonomiska och Sociala Råds skrifter, samt några amerikanska universitets
publikationer. T. o. m. på svenska har utkommit Leif Björks samling av
källmaterial »Löner, priser och sociallagstiftning i Sovjetunionen» (Tiden,
Stockholm 1952), som doktor Husmark inte har använt. Han nämner
visserligen Alf Edeens och Arthur Montgomerys verkligt goda och sakkunniga arbeten men de ha i hans skrift lämnat få spår. Doktor Husmark
intar en ignorerande ställning gentemot sådana arbeten, vilkas författare
dock känna de verkliga förhållandena, i det han säger: »Dessutom finnes
en uppsjö av mer eller mindre sensationellt upplagda alster rörande
flyktingars och avhoppares upplevelser av ryskt polisväsende och koncentrationslägerelände. Sådana produkter har föga värde i förevarande
sammanhang.» I denna skara inräknar förf. tydligen även ett sådant över
hela världen känt namn som prof. dr Salomon M. Schwarz, ty även denne
var för 35 år sedan bosatt i Moskva. I skriften finnas inte heller några
spår efter Schwarz’ sakkunniga undersökningar rörande Sovjets socialförsäkring och hälsovårdsförhållanden. Förf. tar heller inte hänsyn till
den i Sverige utkomna prokommunistiska litteraturen. Vad återstår dit
egentligen för material som förf. byggt sina studier på? Först och främst,
såsom han själv bekräftar, kommunistiska skrifter, som ha utgivits ptt
västerländska språk i Moskva och för det andra, som framgår av texten,
tolken Larissa (samma tolk, som sommaren 1955 reste med de första
sovjetryska turisterna i Sverige).
Förf. ger till en början en deskriptivt hållen, flyktig och ovederhäftig
översikt av den ryska kommunismen och dess ideologi, av förvaltningen,
det kommunistiska partiets inflytande, fackföreningsorganisationen och
av socialförsäkringen. På varje sida påträffas föråldrade eller oriktiga
uppgifter. Det står t. ex., att partikongressen inte har varit sammankallad
på årtionden. I själva verket hölls den 19:dc kongressen i oktober 1952
584
•,
’ ’
Litteratur
under stor publicitet över hela världen. Vidare säges, att de sista allmänna
valen genomfördes 1950 och att antalet deputerade i Högsta rådet för
närvarande är 1 316. I själva verket ägde det sista valet rum den 14 mars
1954 och deputeradcantalet är för närvarande 1 331. Vidare får man veta,
att Stalin blev ministerrådets förste ordförande år 1950. Hade då Sovjetunionen före år 1950 ingen regering eller var den utan ordförande? I
broschyren publiceras också ett schema härrörande från Stalins tid, över
förvaltningsapparatens och partiorganisationens territoriella uppbyggnad,
vilket påstås visa, att dessa helt sammanfalla. Men detta schema är inte
alls tillämpligt längre. I kapitlet om socialförsäkringen får man veta, att
den förvaltas av fackföreningarna. Det är inte heller riktigt; endast sjukförsäkringen omhänderhaves av fackföreningarna, medan frågor rörande
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring liksom utbetalningarna av pensioner handläggas av socialvårdsministcrierna. I broschyren omnämnas
emellertid de sistnämnda inte alls. Inte heller omtalas, hur dessa ministerier tvinga invalider att arbeta i producentkooperativer, i de s. k. artellerna. I samma kapitel nämnes, att ålderspensionen uppgår till 50 a
60 o/o av lönen, men man får inte veta, att härvid i regel ingen hänsyn
tages till den del av lönen som överstiger 300 rubel i månaden. Detta
betyder, att pensionen i verkligheten kan röra sig om bara 150-180 rubel
i månaden. Anslag till den statliga socialförsäkringen belöper sig enligt
förf. till jättebelopp, enligt 1954 års budget 146 miljarder rubel. Det är
helt felaktigt. 1954 års budget upptar för sociala och kulturella ändamål
tillsammans 141 382 886 000 rubel, därav för bildningsverksamhet, teater,
folkets hus, press och litteratur, radio osv. 67 miljarder; för hälsovården
och kroppskulturen 29 miljarder och för utbetalning av pensioner och
understöd genom socialvårdsministerierna endast 42 miljarder (200 rubel
per invånare). Sistnämnda belopp har ingenting att göra med sjukförsäkringen, såsom doktor Husmark tycks tro; den ordnas genom fackföreningarna. Dessa felaktigheter skulle ha gått att undvika, om förf. inte
hade så helt ignorerat arbeten av sakkunniga, som känna till förhållandena.
Skriftens andra del är ägnad åt beskrivningen av förf:s besök i två
institut för arbetsskydd, fem kända mönsterföretag, en av Leningrads
stora polikliniker, ett modernt sjukhus och statliga lyxkurorten Sotji (av
författaren felaktigt stavat Sochi). De siffror som förf. har fått genom
Larissas förmedling äro troligen riktiga. Själv konstaterar han, att utrymme och utrustning vanligtvis underskrider svensk standard eller i
några fall äro föråldrade. Han tycks emellertid inte ha intresserat sig
för hur en poliklinik i en vanlig stad eller på landet tar sig ut i Sovjet.
Förf. tycks inte heller ha haft något intresse för apoteken, vilka mediciner som finnas till salu i dessa och vad dessa kosta. På tal om sjukförsäkringen underlåter han att omtala, att den sjuke måste själv bekosta
sin medicin. Han har inte heller intresserat sig för invalidartellerna.
Utan att hänvisa till någon källa skriver förf., att under 30 år har den
totala industriella produktionen i Sovjet sannolikt mer än 30-dubblats,
dvs. stigit 3 000 o/o ! Utan någon som helst grund säger han vidare i sammanfattningen ordagrant: »Såvitt man kan finna förutsätter den kommunistiska befälsföringen i Sovjet att statens alla tänkbara resurser i snab- 585
·····—···————
Litteratur
baste takt skall tas i anspråk och varje medel utnyttjas för att om möjligt
förverkliga de ideologiska planerna på välstånd, rikedom och lycka för
folket. Det finns knappast något tvivel om att inte Sovjetväldet med utnyttjande av sina möjligheter och även utan bidrag från Västerlandet
till slut kan nå och överträffa dess materiella levnadsstandard.» Andra
svenska läkare, som ha besökt Sovjet – kommunister eller kommunistsympatisörer sådana som docent Nils Silfverskiöld, stalinpristagaren doktor Andrea Andreen och doktor John Takman — ha i sina Sovjet-brev
inte vågat framlägga så fantastiska siffror och så säkra profetior som
förf. (Jfr den lilla av Förbundet Sverige-Sovjetunionen utgivna propagandaboken »Sovjet i dag», Stockholm 1952.)
Det är förvånansvärt, att just sådana Sovjetresenärer, som själva framhålla att de varken kunna det ryska språket eller känna till förhållandena
i Sovjetunionen, framträda med tveklösa politiska ståndpunktstaganden.
Fil. dr Göran Schildt studerade exempelvis med tolken Nellys benägna
bistånd huvudsakligen museer och påstår sedan i sin annars mycket intelligent skrivna bok »Tre veckor i Sovjet» (W. & W., Sthlm 1954), att
befolkningen i Sovjet är helhjärtat hängiven den kommunistiska regimen.
Doktor Erik Husmark studerade med tolken Larissas hjälp huvudsakligen
polikliniker under fyra nckor och förutspår nu utan tvekan, att paradiset
är nära.
Aleksander Kaelas.
586
#:
STUDIER AV SOCIAL-SOVJET
Under sommaren 195! vistades Läkarförbundets verkställande direktör,
doktor Erik Husmark en månad i Ryssland såsom Sovjets hälsovårdsministeriums gäst. Denna resa har resulterat i en skrift med titeln »Studier av Sovjets sjuk- och hälsovård» (Socialmedicinsk Tidskrifts skriftserie, Stockholm 1955, 36 tvåspaltiga sidor, pris kr. 4: -).
I början av arbetet konstateras, att »Det torde knappast vara möjligt
att utan kännedom om det ryska språket ge en sakligt oklanderlig beskrivning och rättvis bedömning av den sovjetryska sjuk- och hälsovården
av i dag». Det är fullständigt riktigt. Förf. påstår, att den på för honom
begripliga språk tillgängliga litteraturen om ämnet överhuvud taget är
knapp, men den är dock tillräckligt rikhaltig. Man behöver bara som
exempel nämna Internationella Arbetsorganisationens, FN:s och dess Ekonomiska och Sociala Råds skrifter, samt några amerikanska universitets
publikationer. T. o. m. på svenska har utkommit Leif Björks samling av
källmaterial »Löner, priser och sociallagstiftning i Sovjetunionen» (Tiden,
Stockholm 1952), som doktor Husmark inte har använt. Han nämner
visserligen Alf Edeens och Arthur Montgomerys verkligt goda och sakkunniga arbeten men de ha i hans skrift lämnat få spår. Doktor Husmark
intar en ignorerande ställning gentemot sådana arbeten, vilkas författare
dock känna de verkliga förhållandena, i det han säger: »Dessutom finnes
en uppsjö av mer eller mindre sensationellt upplagda alster rörande
flyktingars och avhoppares upplevelser av ryskt polisväsende och koncentrationslägerelände. Sådana produkter har föga värde i förevarande
sammanhang.» I denna skara inräknar förf. tydligen även ett sådant över
hela världen känt namn som prof. dr Salomon M. Schwarz, ty även denne
var för 35 år sedan bosatt i Moskva. I skriften finnas inte heller några
spår efter Schwarz’ sakkunniga undersökningar rörande Sovjets socialförsäkring och hälsovårdsförhållanden. Förf. tar heller inte hänsyn till
den i Sverige utkomna prokommunistiska litteraturen. Vad återstår dit
egentligen för material som förf. byggt sina studier på? Först och främst,
såsom han själv bekräftar, kommunistiska skrifter, som ha utgivits ptt
västerländska språk i Moskva och för det andra, som framgår av texten,
tolken Larissa (samma tolk, som sommaren 1955 reste med de första
sovjetryska turisterna i Sverige).
Förf. ger till en början en deskriptivt hållen, flyktig och ovederhäftig
översikt av den ryska kommunismen och dess ideologi, av förvaltningen,
det kommunistiska partiets inflytande, fackföreningsorganisationen och
av socialförsäkringen. På varje sida påträffas föråldrade eller oriktiga
uppgifter. Det står t. ex., att partikongressen inte har varit sammankallad
på årtionden. I själva verket hölls den 19:dc kongressen i oktober 1952
584
•,
’ ’
Litteratur
under stor publicitet över hela världen. Vidare säges, att de sista allmänna
valen genomfördes 1950 och att antalet deputerade i Högsta rådet för
närvarande är 1 316. I själva verket ägde det sista valet rum den 14 mars
1954 och deputeradcantalet är för närvarande 1 331. Vidare får man veta,
att Stalin blev ministerrådets förste ordförande år 1950. Hade då Sovjetunionen före år 1950 ingen regering eller var den utan ordförande? I
broschyren publiceras också ett schema härrörande från Stalins tid, över
förvaltningsapparatens och partiorganisationens territoriella uppbyggnad,
vilket påstås visa, att dessa helt sammanfalla. Men detta schema är inte
alls tillämpligt längre. I kapitlet om socialförsäkringen får man veta, att
den förvaltas av fackföreningarna. Det är inte heller riktigt; endast sjukförsäkringen omhänderhaves av fackföreningarna, medan frågor rörande
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring liksom utbetalningarna av pensioner handläggas av socialvårdsministcrierna. I broschyren omnämnas
emellertid de sistnämnda inte alls. Inte heller omtalas, hur dessa ministerier tvinga invalider att arbeta i producentkooperativer, i de s. k. artellerna. I samma kapitel nämnes, att ålderspensionen uppgår till 50 a
60 o/o av lönen, men man får inte veta, att härvid i regel ingen hänsyn
tages till den del av lönen som överstiger 300 rubel i månaden. Detta
betyder, att pensionen i verkligheten kan röra sig om bara 150-180 rubel
i månaden. Anslag till den statliga socialförsäkringen belöper sig enligt
förf. till jättebelopp, enligt 1954 års budget 146 miljarder rubel. Det är
helt felaktigt. 1954 års budget upptar för sociala och kulturella ändamål
tillsammans 141 382 886 000 rubel, därav för bildningsverksamhet, teater,
folkets hus, press och litteratur, radio osv. 67 miljarder; för hälsovården
och kroppskulturen 29 miljarder och för utbetalning av pensioner och
understöd genom socialvårdsministerierna endast 42 miljarder (200 rubel
per invånare). Sistnämnda belopp har ingenting att göra med sjukförsäkringen, såsom doktor Husmark tycks tro; den ordnas genom fackföreningarna. Dessa felaktigheter skulle ha gått att undvika, om förf. inte
hade så helt ignorerat arbeten av sakkunniga, som känna till förhållandena.
Skriftens andra del är ägnad åt beskrivningen av förf:s besök i två
institut för arbetsskydd, fem kända mönsterföretag, en av Leningrads
stora polikliniker, ett modernt sjukhus och statliga lyxkurorten Sotji (av
författaren felaktigt stavat Sochi). De siffror som förf. har fått genom
Larissas förmedling äro troligen riktiga. Själv konstaterar han, att utrymme och utrustning vanligtvis underskrider svensk standard eller i
några fall äro föråldrade. Han tycks emellertid inte ha intresserat sig
för hur en poliklinik i en vanlig stad eller på landet tar sig ut i Sovjet.
Förf. tycks inte heller ha haft något intresse för apoteken, vilka mediciner som finnas till salu i dessa och vad dessa kosta. På tal om sjukförsäkringen underlåter han att omtala, att den sjuke måste själv bekosta
sin medicin. Han har inte heller intresserat sig för invalidartellerna.
Utan att hänvisa till någon källa skriver förf., att under 30 år har den
totala industriella produktionen i Sovjet sannolikt mer än 30-dubblats,
dvs. stigit 3 000 o/o ! Utan någon som helst grund säger han vidare i sammanfattningen ordagrant: »Såvitt man kan finna förutsätter den kommunistiska befälsföringen i Sovjet att statens alla tänkbara resurser i snab- 585
·····—···————
Litteratur
baste takt skall tas i anspråk och varje medel utnyttjas för att om möjligt
förverkliga de ideologiska planerna på välstånd, rikedom och lycka för
folket. Det finns knappast något tvivel om att inte Sovjetväldet med utnyttjande av sina möjligheter och även utan bidrag från Västerlandet
till slut kan nå och överträffa dess materiella levnadsstandard.» Andra
svenska läkare, som ha besökt Sovjet – kommunister eller kommunistsympatisörer sådana som docent Nils Silfverskiöld, stalinpristagaren doktor Andrea Andreen och doktor John Takman — ha i sina Sovjet-brev
inte vågat framlägga så fantastiska siffror och så säkra profetior som
förf. (Jfr den lilla av Förbundet Sverige-Sovjetunionen utgivna propagandaboken »Sovjet i dag», Stockholm 1952.)
Det är förvånansvärt, att just sådana Sovjetresenärer, som själva framhålla att de varken kunna det ryska språket eller känna till förhållandena
i Sovjetunionen, framträda med tveklösa politiska ståndpunktstaganden.
Fil. dr Göran Schildt studerade exempelvis med tolken Nellys benägna
bistånd huvudsakligen museer och påstår sedan i sin annars mycket intelligent skrivna bok »Tre veckor i Sovjet» (W. & W., Sthlm 1954), att
befolkningen i Sovjet är helhjärtat hängiven den kommunistiska regimen.
Doktor Erik Husmark studerade med tolken Larissas hjälp huvudsakligen
polikliniker under fyra nckor och förutspår nu utan tvekan, att paradiset
är nära.
Aleksander Kaelas.
586
#: