Kyrka och folkskola i Sverige omkring 1850
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I(YRI(A OCH FOLI(SI(OLA
I SVERIGE OMKRING 1850
Av teol. dr ALLAN ARVASTSON
NÄR Sverige den 18 juni 1842 fick sin stadga angående folkundervisningen, så innebar detta, att en fråga, som länge stått på dagordningen, nu fick sin lösning. Folkundervisningen, som förut varit
föremål för uppmaningar och rekommendationer av olika slag i
Kungl. Maj :ts brev och myndigheternas skrivelser, blev nu officiellt
reglerad. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle i regel varje församling på landet eller i en stad utgöra ett skoldistrikt med minst
en fast skola. skoldistriktets angelägenheter skulle skötas av en
skolstyrelse med kyrkoherden eller den präst, som företrädde hans
ämbete, såsom ordförande. Flyttbara skolor, »omgångsskolor», voro
tillåtna i vidsträckta församlingar. I varje stiftsstad samt i huvudstaden skulle respektive domkapitel inrätta ett seminarium för utbildning av skollärare. Församlingarna fingo en tid av fem år på
sig för att ombesörja verkställigheten av vad som förordnats, och
vid mitten av år 1847 skulle sålunda skolhus ha blivit byggda och
lärare vederbörligen ha blivit tillsatta.
Som man kunde vänta, genomfördes denna nya och särskilt för
landsbygdens liv så genomgripande förändring inte utan friktion.
Närmast i sin ordning får man väl anse det vara, att skolstadgan
skulle väcka missnöje genom de nya utgifter, som socknarna fingo
vidkännas för skolbyggen och lärarelöner, även om bådadera och
i alla händelser lönerna voro mycket blygsamt tilltagna. Men den
stora nyordningen med obligatoriska folkskolor medförde även
andra problem. Det gällde någonting, som skulle inordnas i det
gamla, kring kyrkan uppvuxna enhetssamhälle, som kan spåras
tillbaka ända till medeltiden. Härmed hängde nära samman de
frågor, som rörde folkskolans förhållande till kyrkan och staten
och i samband därmed frågan, vilken som egentligen var skolans
centrala uppgift.
89
Allan Arvastson
Folkskolans nära samband med kyrkan ansågs i regel som något
självklart och höjt över varje diskussion. I detta fall kunde man
hänvisa till och bygga vidare på hela den föregående långa traditionen. Skolorna voro enligt en av sjuttonhundratalets skolordningar
»helgedomens förgårdar». Kyrkolagen av år 1686 förordnade, att
klockare och präst skulle undervisa och förhöra barnen i kristendomskunskap. Folkskolestadgan av år 1842 underströk på ett par
punkter det nära sambandet mellan folkskola och kyrka. Prästen
skulle sålunda övervaka undervisningen i folkskolan särskilt beträffande kristendomsämnet, som uttryckligen framhölls som skolans viktigaste ämne. Beträffande detta hade folkskolan en uppgift,
som av ålder räknats som en rent kyrklig angelägenhet. Undervisningen i kristendom räknades också av allmogen och av lärarna
själva som skolans viktigaste uppgift. I ett föredrag vid ett läraremöte, refererat i tidskriften Folkskolan nr 10 år 1851, förklarades,
att största delen av allmogen i vårt land menade, att folkskolan
var ett slags bistånd åt prästerna, som numera ställde mycket
större kunskapskrav på ungdomen för att få gå till nattvarden,
än man gjort i äldre tid. Undervisningen i andra ämnen än kristendom möttes ibland, sades det vidare, av en viss misstro från
föräldrarna.
De första skollärarna, som tillsatts efter den nya ordningen, voro
livligt medvetna om att de inte hade nog utbildning bakom sig för
sitt svåra och ansvarsfulla kall. Denna självkritik uttalades ibland
på ett sätt, som nästan gränsade till självuppgivelse. I de folkskolor,
som funnos före folkskolestadgan, hade lärarna högst olika förutsättningar för sin uppgift. Enligt en redogörelse, som torde vara
riktig, rekryterades folkskolornas lärarekår vid början av adertonhundratalet, innan folkskolan ännu var obligatorisk, i huvudsak
från tre kategorier. Den första av dessa utgjordes av äldre personer,
som icke hade någon utbildning för lärarekallet och som först på
äldre dar börjat ägna sig åt detta, »sedan ungdomens obetänksamhet och häftighet givit vika för en lugnare besinning och jämnare
sinnesstämning», som det tillägges. Hit hörde dessa »skolmödrar»,
som i många fall av församlingarna betroddes med barnens första
undervisning. Den andra kategorien bestod av sådana, som hade
slagit sig på skolläraryrket, sedan de på ett eller annat sätt misslyckats i livet. Somliga av dessa hade studerat men måst överge
den lärda banan, och många voro kroniska spritmissbrukare. Den
tredje kategorien uppvisade den brokigaste samlingen. Det var alla
dessa, som dels saknade kunskaper för att vara barnens lärare, dels
90
#:
Kyrka och folkskola
voro oförmögna till något arbete överhuvudtaget. Här fanns avskedade soldater, gamla betjänter, kuskar och sjömän »samt varjehanda lösa personer», bland vilka även förekommo sådana, som
varit i klammeri med rättvisan (J. J. Holmberg, Grunddragen af
svenska folkundervisningens historia, 1853, s. 40). I ett kungligt
brev av år 1820 förordnades om åtgärder för att förhindra att
ovärdiga personer betroddes med uppgiften att vara barnens lärare.
Genom folkskolestadgans bestämmelse om seminarier gjordes nu
ett första försök till enhetlig utbildning av lärare för folkskolan,
och dessa kommo sålunda att utgöra en mera homogen grupp i samhället än tidigare. Seminarieutbildningens längd varierade, liksom
givetvis också dess omfattning och kvalitet. Några fasta och enhetliga bestämmelser i dessa hänseenden kan man knappast tala om.
Folkskoleseminariet i Lund grundades redan 1839, alltså innan
ännu folkskolestadgan kommit till. Bland dem som med verksamt
intresse bidrog vid seminariets tillblivelse kan nämnas dåvarande
professorn i teologi Johan Henrik Thomander. Denne önskade ett
för hela stiftet gemensamt seminarium i Lund, medan däremot
hans kollega Henrik Reuterdahl föreslog inrättandet av fyra seminarier i stiftets olika delar. Det blev sålunda Thomanders linje som
segrade. Utbildningstiden i Lunds seminarium tycks till en början
ha varierat mellan en och tre månader. År 1862 utfärdades ett
kungligt seminariereglemente, som fastställde lärotiden i rikets folkskoleseminarier till tre år. I de metodiska anvisningar för skollärare,
som föreståndaren vid Kalmar lärdoms- och apologistskoJa O. E. L.
Dahm lämnade i sin 1846 utgivna handledning för lärare och skolinspektörer, »Skolmästarkonst», uppmanades lärarna vid folkskolorna att tänka på att deras utbildning inte tålde någon jämförelse
med den akademiska utbildningen. Men de fingo också i samma
metodik lära sig att inte hemfalla åt något slags självuppgivelse
utan sätta sitt kall som folkets lärare och uppfostrare högt.
De lokala svårigheter som mötte de första lärarna, när de skulle
börja sin gärning efter den nya folkskolestadgans föreskrifter, voro
många. Klasserna voro ofta orimligt stora. Detta sökte man nödtorftigt kompensera genom den s. k. Lancastermetoden, ofta efter
sina båda upphovsmän, skotten Andrew Bell och engelsmannen
Joseph Lancaster, kallad den Beli-Lancasterska metoden. Denna
karakteriserades av ett slags gruppundervisning med de mera försigkomna eleverna som handledare, »monitörer», under lärarens
uppsikt. Metodens uppläggning medförde, där den tillämpades i
en avancerad, militärisk och missförstådd form, att skolväsendet
91
– .~… – ~~-
(
.• J
—– ~-~~-
Allan Arvastson
tvangs in i ett slags tvångströja. Med sitt själlösa utanrabblande
och med sitt myckna exercerande utgjorde metoden i denna form
för nutida betraktelsesätt rena parodien på undervisning. Lancastermetoden var vid adertonhundratalets mitt allmänt vedertagen i vårt
land men avskaffades, åtminstone delvis, genom en förordning år
1864. Trots alla dess svagheter och trots det betänkliga sätt, varpå
den tillämpades, kan man icke bortse från dess stora betydelse,
och själva iden om gruppundervisning anses som bekant ingalunda
vara förlegad.
Till lärarnas svårigheter hörde den ekonomiska misär, som de
råkade i genom den dåliga lön, som folkskolestadgan medgav dem.
Den bestod av »minst» sexton tunnor spannmål, hälften in natura,
hälften kontant till ett bestämt belopp av 53 riksdaler 16 skilling
banco, »tjänlig bostad och nödigt bränsle» samt kofoder. Enligt en
beräkning i Swensk Folkskoletidning år 1852 översteg för en skollärare med familj de normala årliga utgifterna hans årsinkomst
med 212 riksdaler. Möjligen kunde han så förtjäna 100 riksdaler
på arbete utöver skoltjänsten. Lärarelönerna ansågs också vara
anmärkningsvärt små i jämförelse med förhållandena i andra länder. En svensk resenär i Danmark 1849, nämligen seminarierektorn
J. H. Ekendal, konstaterade, att en dansk folkskollärare hade högre
lön än en svensk seminarierektor. Från ett folkskollärarehem i
Skåne på 1840-talet berättas, att barnen ofta hörde sin mor upprepa
denna vers ur Ordspråksbokens trettionde kapitel, även citerad i
den Lindblomska katekesen: »Fattigdom och rikedom giv mig icke,
men låt mig min avskilda del av spis få.»
De många gemensamma intressena och svårigheterna utgjorde
den närmast liggande och mest påtagliga bakgrunden till de första
skollärareföreningarna. Men djupare sett bottnar tillkomsten av
dessa föreningar med all den vittomfattande betydelse, som de
skulle få, i tidens hela andliga och sociala struktur.
Som den första ansatsen till sådana lärareföreningar har man
räknat det möte, som hölls år 1838 av fem unga skollärare, den
äldste tjugosju år och den yngste tjugo, i Vekerums by av Mörrums
församling i Blekinge. En av de närvarande, nämligen folkskollä-
raren, sedermera organisten och kantorn Per Paulsson, beskrev
händelsen på följande poetiska sätt: »En vacker augustikväll samlades från skilda håll fem unga, men för sitt kall högt livade folkskollärare under kronan av en lind i Vekerums by av Mörrums
socken i det härliga Blekinges dalar.» Bland dessa fem var, utom
denne författare, Sven Persson Rosenberg, född i Mörrum år 1811
92
Kyrka och folkskola
och äldst i den lilla kretsen. Han blev sedermera skollärare bl. a.
i Fjälkinge, och därpå skollärare och klockare i östra Ljungby samt
blev även bekant som riksdagsman. Men den av dessa fem, som
skulle få den största betydelsen för lärareföreningarnas ide, var den
yngste bland dem, Johan Jakobsson Holmberg. Medan det lilla
sammanträffandet i Vekerum endast var en episod och ett initiativ,
som inte ledde till någon direkt och omedelbar fortsättning, eftersom de unga lärarna snart blevo skingrade åt olika håll, så förde
Holmberg, liksom givetvis i sin mån även de övriga, föreningstanken vidare.
Liksom Rosenberg härstammade även Johan Jakobsson Holmberg
från Blekinge. Han var född 1818 på Granefors bruk i Asarums
socken och var son till en bruksdräng. Hos en »skolmor» fick han
sin första undervisning. Som en avgörande händelse för hela sin
kommande utveckling räknade han själv, att han i sin ungdom
fick höra J. H. Thomander hålla ett nykterhetstal i Strömma, ett
fabrikssamhälle i Asarums församling (brev från Holmberg till
C. W. Skarstedt den 7/4 1880). Thomander var en ledare i den
reformvänliga krets av präster och lekmän, som ibland kallats
»rörelsepartiet», eftersom den även på det kyrkliga området ville
rörelse, det vill säga vad som kunde anses befordra andligt och
socialt framåtskridande. Vad de arbetade för var i första hand
kyrkliga reformer i förening med större frihet inom kyrkan, på
bibelns och bekännelsens grund, samt yttre och inre mission. Som
ett viktigt led av denna senare räknades nykterhetsarbetet. Det
finns utan tvivel ett bestämt samband mellan dessa rörelsepartiets
strävanden, sådana de representerades av Thomander samt av hans
närstående vän, kyrkoherden i Västerstad Peter Wieselgren, och
tillkomsten av de första folkskollärareföreningarna. Det är betecknande, att Holmberg nämner Thomander och \Vieselgren i ett sammanhang, då han i det nyss citerade brevet berättar, att många
älskade att höra Thomander, när han någon gång predikade i Blekinges kyrkor, liksom också många från Blekinge vandrade till
Västerstad för att höra \Vieselgren.
Sin läraregärning började Holmberg redan vid mitten av 1830-
talet. Han gick sedan på Lunds seminarium tre månader och blev
skollärare, först i Fjälkinge strax öster om Kristianstad, varvid
han efterträdde Sven Rosenberg, och sedan från år 1842 i Borrby
i sydöstra Skåne. Här kom han att verka till 1851, då han flyttade
till Simrishamn. År 1857 blev han inspektör och förste lärare vid
Willinska skolan i Göteborg och levde till 1895.
7- 563442 Svensic Tidskrift 1956
93
Allan Arvastson
I Borrby hade folkskolan gamla traditioner, i det att en sockenskola här funnits sedan mitten av sjuttonhundratalet. Holmbergs
studieintresse var stort, och redan den lokala skoltraditionen gav
honom sålunda material av intresse. Under sin första tid i Borrby
kom han också att studera Peter Wieselgrens år 1833 utgivna verk
»Swenska kyrkans sköna litteratur». Detta studium fick för honom
sin stora betydelse även på så sätt, att det förde honom i personlig
kontakt med Peter Wieselgren. Han vände sig till denne med anhållan, att han måtte läsa genom och rätta ett av Holmberg författat
manuskript till en planerad handbok i kateketik för folkskollärare.
Wieselgren tillmötesgick hans begäran, men handboken blev icke
utgiven.
Genom »Swenska kyrkans sköna litteratur» fick Holmberg också
impulser till att skriva den svenska folkundervisningens historia,
på grundvalen av de uppgifter som här lämnades och den litteratur,
som Wieselgren hänvisade till. I tidskriften Folkskolan lät Holmberg vidare i juni 1850 införa upprop till Sveriges folkskollärare
att insamla och insända material beträffande skolans historia i
vårt land, och här publicerade han också vid ett par tillfällen resultaten av sina forskningar i svensk skolhistoria. Ar 1853 kunde
han omsider efter flera motigheter, icke minst av ekonomiskt slag,
utge »Grunddragen af svenska folkundervisningens historia», en
skrift på omkring hundra sidor, tillägnad presidenten i kammarrätten August von Hartmansdorff, den kände konservative politikern, närmast i dennes egenskap av ordförande i svenska sällskapet
för växelundervisningens befrämjande. Vid utredningen av svenska
folkundervisningens historia sökte Holmberg på gängse vis, med
en grundlighet och omständlighet, som endast utgjorde en onödig
belastning av framställningen, gå tillbaka ända till förhistorisk tid.
Av särskilt värde äro de minnen, som han berättar om skolundervisningen i Blekinge under hans egen barndom.
Holmbergs arbete med undervisningshistorien har sitt särskilda
intresse även därigenom, att det har samband med hans gärning
som föregångsman för folkskollärareföreningarna. Det gav honom
nämligen anledning att studera folkskolans läge även i den närvarande tiden. Så kom det sig, att han blev initiativtagare till en
sammanslutning, som synes vara den första egentliga folkskollärareföreningen i vårt land. Det var Borrby folkskollärareförening, som
bildades den 28 december 1846 av sju lärare från Borrby socken
och dess närmaste omgivningar. Holmberg var den egentlige ledaren
av den lilla sammanslutningen, så länge han vistades i dessa trakter.
94
Kyrka och folkskola
Vid sin sida hade han en jämnårig och likasinnad lärare, Bengt
Nilsson. Till en början var Holmberg föreningens sekreterare, sedermera blev han ordförande.
Liksom Holmberg personligen hade fått avgörande intryck av den
kyrkliga riktning, som utgick från Thomander och Wieselgren, så
kom även hans sammanslutning att präglas av denna anda. Den
var sålunda även en nykterhetsförening och var i detta fall besläktad med Wieselgrens nykterhetsföreningar. Det är för övrigt
betecknande, att även den första seminarieföreningen i Lund, bildad
1839 och sålunda årsbarn med seminariet, var en nykterhetsförening.
Borrbyföreningen samlades regelbundet, till en början fem gånger
årligen, till sammankomst i någon av de skolor, där dess medlemmar verkade. Syftet med föreningen angavs i stadgarna i allmänna
ordalag med att den hade att föra lärarna samman kring frågor
av gemensamt intresse. Särskilt diskuterades kristendomsundervisningen. Vid ett tillfälle förelästes en uppsats av Johan Ternström,
präst i Lunds stift och under 1840-talet boende i Stockholm, där
han utgav en strängt konfessionell kyrklig tidskrift: Nordisk Kyrkotidning. Den ifrågavarande artikeln bar till överskrift: »Vem kan
gå och gälla för en rätt pedagog?» Det var kristendomsämnet, som
här stod i förgrunden. Holmberg var för övrigt mycket noga med
att protokoll blevo förda över sammanträdena och att dessa protokoll liksom föreningens övriga handlingar blevo förvarade. Ar 1868
hade den, berättar Holmberg, 325 skriftliga handlingar, och man
hade då hunnit med 87 sammanträden. Den är skildrad av Holmberg i ett bihang till hans år 1870 utgivna minnesteckning över
seminarieföreståndaren Jonas Herman EkendaL Föreningen tycks
ha verkat fram till 1878.
Mycket arbete nedlade Holmberg för att för sin förenings räkning
hålla kontakt med präster, folkskollärare och seminarielärare i olika
delar av landet. Den nyssnämnde läroboksförfattaren O. E. L. Dahm
räknades sålunda som korresponderande ledamot. Föreningen stod
även i korrespondens med bland andra professor H. M. Melin, Lund,
föreståndaren vid Lunds seminarium J. E. Quiding, föreståndaren
vid Lunds missionsinstitut P. Fjellstedt, som från och med 1848
under fyra år utgav tidskriften Folkskolan, samt seminarieföreståndaren i Strängnäs J. H. Ekendal, under åren 1848-1853 utgivare av Tidskrift för folkskalelärare och folkskalebildningens
vänner.
Speciellt intresserad var Holmberg emellertid av att knyta Peter
95
’·
Allan Arvastson
Wieselgren närmare till föreningens verksamhet. Han var medveten
om att han själv och hans förening stod i lärjungeförhållande till
denne. Dessutom var han övertygad om att Wieselgren skulle kunna
bli en kyrklig kontaktman för föreningen. En sådan behövdes, särskilt som man på mera konservativt kyrkligt håll var misstänksam
gentemot denna liksom alla slags föreningssträvanden. Till ett möte,
som Borrbyföreningen ämnade hålla i Rammenhögs skola sommaren 1849, inbjöds Wieselgren som gäst och talare, dock med den
reservationen, att man tyvärr inte hade råd att betala resekostnaderna annat än »med en framhärdande tacksamhetsförbindelse».
Wieselgren hade, framhöll föreningen i sin skrivelse till honom,
»riktig blick att ur den kristliga sanningens synpunkt bedöma rö-
relsekrafterna i tiden.» Vidare framhölls, att denna lärareförening
var en parallell till nykterhetsföreningarna och bildningscirklarna,
för vilka Wieselgren nedlagt så mycket arbete. Man var nu angelägen om att Wieselgren under alla omständigheter, även om han
inte kunde besöka föreningen, måtte ge ett utlåtande, huruvida han
gillade dess verksamhet. Wieselgrens föreslagna besök i Borrbyföreningen blev inte av, men han uttalade i sin svarsskrivelse sin obetingade respekt och glädje över föreningens verksamhet. Denna uppmuntran var av allt att döma av stor betydelse. Det ökade självförtroendet tog sig uttryck i det högtidliga sätt, icke utan ett visst
ceremoniellt inslag, varpå föreningen i slutet av samma år firade
treårsminnet av sin tillkomst.
Holmberg var övertygad om att vad som börjats med denna lilla
förening borde kunna bli upphovet till en rörelse bland Sveriges
folkskollärare, varvid andra liknande föreningar skulle se dagen.
Det är betecknande att han i ett brev till Wieselgren år 1850 jämförde lärareföreningarnas ringa början i vårt land med August
Hermann Franckes pedagogisk-kristna insats, som från en ringa
början och utan något startkapital hade vuxit ut till en omfattande
kristen organisation. I tidskriften Folkskolan anförde Fjellstedt
som något betecknande för den innevarande tiden, att den var »föreningarnas tid», i det att människor med liknande uppgifter och
intressen slöto sig samman, och att lärareföreningarna voro ett uttryck för denna tendens (Folkskolan nr 9, 1849). Ett nära samband
finns mellan Borrbyföreningen och den folkskollärareförening, som
år 1849 bildades i Jönköping. Även i detta fall var Peter Wieselgren
och hans nykterhetsrörelse den inspirerande faktorn. Jönköpingsföreningens förste ordförande, kantorn Anders Elming i ödestugu,
och dess förste sekreterare, kantorn, sedermera folkskolläraren J.
96
~
~ ————-~————~~f_________________.Lr_·~L—————–•
Kyrka och folkskola
Carlsson, Jönköping, stodo båda i förbindelse med Peter Wieselgren. En skrivelse från Borrbyföreningen till den nygrundade föreningen i Jönköping finnes tryckt i Fjellstedts tidskrift Folkskolan,
nr 3 år 1850. Hälsningarna och uppmaningarna i denna skrivelse
ha något av bibelordets, kanske särskilt av de apostoliska brevens,
tyngd och allvar över sig. Samband med Peter Wieselgrens nykterhetsrörelse saknades icke heller i Kullens likaledes år 1849 bildade
lärareförening. Samma år grundades lärareföreningen i seminariestaden Skara, och följande år tillkom Lunds folkskollärareförening
med seminarieföreståndaren J. E. Quiding som ordförande. På mångfaldiga håll ute på landsbygden bildades lärareföreningar, som i
jämförelse med de båda sistnämnda tycks ha haft en mera lokal
karaktär. Vidare samlades folkskolans lärare till fristående möten
på olika orter. Man kan sålunda med all rätt tala om en verklig
rörelse, i nära samband med den kyrkligt-sociala riktning, som hade
Thomander och Wieselgren till lärofäder. Swensk Folkskoletidning,
som utgavs åren 1852~1853 av bl. a. J. J. Holmberg, S. Rosenberg
och J. Carlsson, syftade till att vara, som det stod i anmälan, »en
gemensam föreningslänk» mellan skollärareföreningarna.
Det säger sig själv, att dessa första folkskollärareföreningar fingo
stor betydelse i denna för folkskolans framtid kritiska tid. Skall
man rätt förstå deras betydelse, måste man räkna med att de utförde ett pionjärarbete och visade vägen för den kommande utvecklingen, och detta åter öppnar vidsträckta perspektiv. Men även
i den mera begränsade närvarande situationen var deras insats av
största betydelse. I ett föredrag i Rammenhögs folkskola 1848, refererat i Tidskrift för folkskolelärare följande år, betonade Holmberg, att det gällde för folkskolans lärare att vara med sin tid. Det
räckte inte längre, sade han, att på gammaldags vis sitta vid bordänden i stugan »med karbasen i näven och plugga utanläxor i
ungarna», men det var inte heller önskvärt, fortsatte han, att lä-
rarna »som nya herremän spatsera fram och tillbaka med händerna
i lomman och titta på, huru förträffligt Bells och Laneasters uppdragna urverk går av sig själv med sin stora ståt av över- och
underbefälhavares pedantiska exercisrörelser, tecken och under och
mycket annat». Det var emellertid inte endast Lancastersystemets
vara eller icke vara, som utgjorde ett problem. Utan frågan gällde
i sista hand folkskolans fortsatta existens, dess lärares inordnande
i samhället samt beredande av bättre utbildning och bättre förhållanden för dem.
I den gamla samhällstypen med dess representation i den vid
97
,.
Allan Arvastson
seklets mitt ännu existerande ståndsriksdagen hade folkskollärarna
egentligen ingen plats alls. Sven Rosenberg framställde i Swensk
Folkskaletidning år 1853 denna fråga: »Till vilket stånd hörer folkskoleläraren?», och han svarade själv: »Till intet stånd på jorden.»
När Rosenberg något senare själv blev vald till ledamot av ståndsriksdagen, så blev det som medlem av bondeståndet, detta åter därför att han ägde ett stycke jord. Peter Fjellstedt förklarade i sin
tidskrift Folkskolan, att lärarna hade ett slags mellanställning i
samhället. Deras förhållande till prästerna karakteriserade han som
»ett Johannesämbete». Häri låg, ansåg han, såvällärarekallets ljusa
sidor som dess skuggsidor. Till de sistnämnda räknade han mellanställningen mellan lärda och olärda, mellan andliga och lekmän.
Denna kunde lätt alstra andlig självbelåtenhet och en känsla av
andlig mättnad, bådadera lika skadliga. Men å andra sidan låg
enligt Fjellstedt i folkskollärarnas samhällsställning en odiskutabel
tillgång. I idealiserande ordalag skildrade han, hur de skulle kunna
vara prästens ställföreträdare och medhjälpare. Mellanställningen
befriade dem också, fortsatte han, från de högre ståndens tunga
etikett och från plikten att följa klädernas växlande mode. I slutorden faller författaren in i en stil, som erinrar om den menlösaste
sjuttonhundratalsidylL Läraren kunde mer än en person av annat
stånd föra ett fritt liv, oberoende av tidsanda och ståndstvång
kunde han »i lycklig enfald och glad huslighet bo under sitt tak».
Att denna skildring inte hade mycket med verkligheten att göra
är uppenbart. Sanningen var väl i stället den, att lärarnas »mellanställning» beredde dem en mycket knapp utkomst och skapade åt
dem i förhållande till de maktägande bland bönderna en beroendeställning, som fördystrade livet för lärarna och deras familjer. Men
i Dahms metodik hade de fått veta, att det inte lönade sig att beklaga sig över sin lott hos skolstyrelsens ledamöter, som då endast
skulle kunna hänvisa dem till att de själva hade valt sin levnadsbana.
På samma gång som de nya folkskollärareföreningarna medförde
en större känsla av samhörighet hos lärarna, så betonade de också
i regel folkskolans nära samhörighet med kyrkan. Mot de liberala
strömningar i tiden, som yrkade på en mer eller mindre fullständig
boskillnad mellan kyrka och folkskola, uppträdde Johan Ternström
med skärpa i en artikel i Nordisk Kyrkotidning år 1848, och hans
åsikt på denna punkt delades av många. För Holmberg var det
sålunda självklart, att folkskolan var »Kristi kyrkas dotter». Kyrkan och folkskolan hade samma ursprung och samma syfte: »Obe- 98
’ ’
Kyrka och folkskola
hindrad av riksdagars beslut går denna kyrka fram över jorden,
och folkskolan följer i hennes spår. Båda stå de i Kristi tjänst för
människolivets eviga utveckling, skyddade av hans konungsliga
makt.» Men Holmberg talar här om Kristi kyrka i ordets mera
andliga innebörd av de troendes samfund över hela världen och
denna kyrkas väg till hela mänskligheten genom missionen, icke
om det kyrkliga systemet här hemma. För honom liksom för hela
den riktning inom lärarekåren, som han representerade, var lärarens
gärning något av ett prästerligt kall, och skolans andaktsstunder
voro, betonade han, skolans gudstjänster. De skulle därför ledas av
läraren själv, inte av någon av eleverna (Tidskr. för folkskolelärare,
3, s. 26). Från sin egen barndom erinrade han sig en lärare, som
på söndagsmorgnarna samlade barnen till särskild gudstjänst. För
hela denna syn på folkskolans uppgift i evangeliets tjänst var
studiet av Martin Luthers skrifter av betydelse. Luther betonade i
första hand den kristna undervisningen i hemmen. Men liksom
föräldrarna hade en gudomlig uppgift beträffande barnens kristna
fostran, så hade Gud givit en liknande uppgift åt lärare och präster.
Kyrkan vidmakthölls genom skolorna, och näst predikaämbetet
visste Luther ingenting högre än lärarens kall, »ty det är svårt
att göra en gammal hund spak och gamla skalkar fromma, varpå
dock predikaämbetet arbetar och måste arbeta mycket förgäves;
men de unga telningarna kan man bättre böja och uppdraga, ehuru
även några därvid brytas av». Luthers uttalanden om den kristna
skolan citerades flitigt i tidskriften Folkskolan. Man har anledning
förmoda, att detta Lutherstudium, som flitigt bedrevs av lärarna,
gav dem en mera självständig syn och större klarhet ifråga om
folkskolans uppgift i det kristna evangeliets tjänst.
Vid ett folkskollärarmöte år 1851, refererat i tidskriften Folkskolan i oktober samma år, framhöll en talare folkskolans i förhållande till kyrkan självständiga linje. Den var icke kyrkans förgård utan något självständigt, den var »kyrkans tvillingsyster och
medarbetarinna, ej dess underordnade slavinna eller tjänstepiga».
Den stora uppgiften som en gång anförtrotts de första lärjungarna
att »lära allt folk» kunde i den innevarande tiden inte längre full- . göras av kyrkan ensam. Folkskolan och kyrkan hade samma bestämmelse, nämligen »människosläktets uppfostran och utbildning
för dess sanna bestämmelse, icke blott med avseende på detta, utan
även på det tillkommande livet».
Beträffande folkskolans undervisning i kristendomskunskap betonades ofta i läraretidskrifter och på lärareföreningarnas möten,
99
Allan Arvastson
att den var en självständig uppgift i förhållande till den kyrkliga
barnundervisningen, och att lärarna icke i känslan av egen otillräcklighet borde underskatta sina möjligheter att meddela undervisning även i detta skolans viktigaste ämne. Något sådant framhöll
folkskolläraren Per Jönsson från östra Herrestad i sydöstra Skåne
genom ett i manuskript bevarat föredrag vid ett läraremöte i grannsocknen Valleberga år 1849. En folkskollärare hade, sade han, icke
blott att meddela undervisning i skolans profana ämnen. Genom
att inplanta den rätta kristendomen hos barnen kunde lärarna göra
mycket gott. Att de i världens ögon voro föraktade gjorde dem
desto mer skickade för Kristi sak, enligt det apostoliska ordet att
det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud.
Att frågan om kristendomsundervisningen i folkskolan blev aktuell i vårt land omkring 1850 och detta i så hög grad, att man kan
tala om ett verkligt krisläge för folkskolan, varvid i den offentliga
debatten hela dennas existensberättigande kom att ifrågasättas,
hängde åtminstone delvis samman med den aktion, som sattes i
gäng av seminarieföreståndaren i Strängnäs, sedermera kyrkoherden i Flo i Västergötland, Jonas Herman EkendaL Ett visst samband
mellan denne och det kyrkliga rörelsepartiet markeras av att han
under sin studietid i Lund, åren 1834–1836, hade predikakondition
hos kyrkoherden Jonas Ahnfelt i Knästorp strax invid Lund, fader
till en av rörelsepartiets mera radikala anhängare, kyrkoherden
Paul Gabriel Ahnfelt. Ekendal stod också, som redan nämnts, i
förbindelse med Holmberg och dennes lärareförening. Sedermera
synes han också ha tagit intryck från Sören Kierkegaard. Han
delade rörelsepartiets opposition mot den ledande kyrkopolitiken
med dess förbud mot enskilda religiösa sammankomster utanför
kyrkans gudstjänster, konventikelförbudet Denna hans kritik tog
sig omsider ett samlat uttryck i det ganska fräna arbete i två delar,
»Svenska kyrkan och presterskapet under de sist förflutna åren»,
som han tillägnade prästeståndet vid riksdagen 1856-1857. Han
delade Wieselgrens och andras krav på en mera markerad front
mot »rationalismen», och framhöll kraftigt betydelsen av en mera
biblisk och bekännelsetrogen kristendomsförkunnelse. Tillståndet i
kyrkan betecknade Ekendal i en skrift år 1842 med uttrycket »andlig vinter», och med den föregående år utkomna svenska översättningen av den radikale tyske teologen David Friedrich Strauss’ arbete »Das Leben Jesu» hade man, ansåg Ekendal, uppnått midvintern.
Som den väckelseman han var, ville Ekendal ställa skolan i den
100
..’ ’
Kyrka och folkskola
kristna väckelsens tjänst. I sin strävan att föra skolans kristendomsundervisning närmare den kyrkliga verksamheten föreslog han
för läroverkens vidkommande, i likhet med den prästerlige tidningsmannen C. O. Angeldorff, särskilda »skolpredikanter», som skulle
vara ett slags mellanting mellan präster och lärare. Motiveringen
var den, att tiden fordrade specialister även på kristendomsundervisningens område, och detta åter fann han bevisat genom det sätt,
varpå debatten fördes i vårt land kring Strauss’ nyssnämnda bok.
Den stora uppståndelsen kring Ekendal och hans skolprojekt kom
emellertid först 1851. Efter en resa i några svenska landskap på
sommaren 1851 utgav han samma år: »Den nya folkskolan i Swerge.
Tankar och anteckningar under en resa sommaren 1851.» På olika
sätt hade han under denna resa sökt bilda sig en uppfattning om
vad den svenska folkskolan lyckats åstadkomma ifråga om folkbildningen, och han ansåg sig kunna konstatera, att resultatet blivit
utomordentligt klent. Emellertid hade han redan i förväg, innan
han gav sig ut på sin studieresa, en bestämd mening om att det
svenska folkskaleväsendet borde radikalt reformeras. Härvidlag hade
han tagit intryck av Luthers betonande av den kristna skolundervisningen som en hemmens angelägenhet. Han delade vidare den
samtida skolmannen Torsten Rudenschölds åsikt, att den svenska
folkskolan hade ett socialpolitiskt syfte. Ekendal menade, att folkskolans uppgift var att åt »de förmögnare av allmogens barn» ge
ett kunskapsmått, som ungefärligen motsvarade, vad som bjöds
barnen till städernas borgerskap i apologistskolorna. Folkskolan
skulle helt enkelt vara ett medel att i kulturellt hänseende höja
landsbygden och hjälpa upp bondeståndet till samma nivå som
borgarståndet. Det var detta ändamål, som den enligt Ekendals
mening icke på något sätt hade lyckats förverkliga.
Ett nödvändigt krav var enligt Ekendal, att religionsundervisningen förlades till hemmen för att där utövas av föräldrarna under
prästerskapets kontroll. Undervisningen i folkskolans övriga ämnen
borde skötas av det yngre prästerskapet. Utbildningen i seminarierna hade visat sig otillräcklig, och Ekendal ville nu alldeles avskaffa dessa. Han framhöll, vilka stora kostnader som härigenom
kunde besparas det allmänna.
Genom nya resor såväl i Sverige som i utlandet ansåg sig Ekendal
ha fått ytterligare stöd för riktigheten av sitt förslag. Sålunda fann
han allmogebildningen lika bristfällig i Danmark som i Sverige, och
folkskolornas resultat således lika dåligt. Projektet att det yngre
prästerskapet skulle överta skollärarnas roll var inte nytt. Det före- 101
—~—-~ -~~—~ ~
Allan Arvastson
kom bland annat i den uppmaning, som samfundet Pro fide et
christianismo år 1798 sände ut angående inrättande av skolor på
landsbygden med adjunkter och komministrar som lärare, denna
gång i sällskap med organister, klockare och avskedade underofficerare. Vidare hade ett kungligt brev år 1846 ålagt pastorsadjunkterna vissa uppgifter med att biträda vid religionsundervisningen
i skolorna och varje söndag en timma före gudstjänstens början
anställa förhör med barnen i söndagsskolan. Men det lindrigt sagt
originella i Ekendals förslag var, att prästerna enligt detta icke
skulle överta undervisningen i kristendom utan endast i skolans
övriga ämnen.
Ekendals förslag med dess nedvärdering av folkskolan i dess
närvarande skick väckte en storm av missnöje bland lärarna. Syftet
med hans resa var, sades det från lärarehåll, att han skulle för
egen del väcka uppseende och beundran. Han anklagades, säkert
inte utan skäl, för att ha givit en skev och ensidig bild av den nya
svenska folkskolan. Han nämnde ingenting om dess förtjänster och
om de lärare, som voro vuxna sitt kall. Icke minst opponerade man
vidare emot att han ville låsa fast folkskolan vid den föråldrade
ståndsindelningen. Sven Rosenberg hörde till hans skarpaste opponenter. Folkskolan hade, sade han, tillkommit för folkets skull,
icke för att hjälpa upp något visst stånd. Borrby folkskollärareförening framhöll, att de gamla hemskolorna inte voro något att
önska tillbaka.
Striden kring folkskolan gav eko även i riksdagen. Vid riksdagen
1850-1851 föreslog kyrkoherden Natanael Wallin från Tunhem,
Skara stift, att antalet seminarier måtte minskas. Dels behövdes
enligt hans mening inte så många, nu när tillgången på skollärare
var relativt god, dels kunde det överhuvud ifrågasättas, om utbildningen där stod i överensstämmelse med tidens och skolans krav.
Han ansåg det lämpligt med fyra eller fem seminarier i landet,
nämligen i Stockholm eller Uppsala, samt vidare i Lund, Skara,
Hernösand och möjligen Linköping. Domprosten Henrik Reuterdahl
i Lund talade emot förslaget, därför att han ansåg, att det var ägnat
att upplösa folkskolans nära samband med kyrkan. Tiden skulle
aldrig bli mogen, förklarade han, för en åtgärd, som gick ut på att
ändra den föreskriften i folkskolestadgan, att ett seminarium borde
finnas i varje stiftsstad. Ty eftersom folkskolan till hela sin karaktär var kyrklig, så borde varje stift ha sitt eget seminarium, så att
de blivande lärarna kunde utbildas i den landsända, där de sedan
skulle verka. Nu liksom när frågan om upprättande av ett semi- 102
Kyrka och folkskola
narium på sin tid hade behandlats i Lunds domkapitel för Lunds
stifts vidkommande betonade Reuterdahl vikten av att lärarna såväl
fick sin utbildning som sin framtida gärning i sin hembygd för
att här i sin egenskap av lärare också tjäna det kyrkliga livet.
Riksdagen avslog Wallins förslag. Endast i adelsståndet vann det
bifall.
Nästa riksdag kom att bli ännu mera kritisk för folkskolans framtid. Ekendals radikala skolprogram hade på sitt sätt jagat upp
stämningen. Prosten Jonas Bernhard Runsten i Sollefteå föreslog,
att seminarierna småningom måtte bli alldeles indragna och att
deras antal omedelbart som en första åtgärd måtte minskas till
hälften. Han framförde liksom Ekendal den gamla tanken på hemskolan. Hela folkskaleinrättningen var, menade han, en nödfallsåtgärd, då det egentligen var hemmen, som skulle meddela undervisning. Genom folkskolorna drogas barnen, menade han, bort från
hemmen. Vidare stodo seminarierna i ett slags motsatsförhållande
till den akademiska prästutbildningen. Han ansåg också, att lärarna
i folkskolorna lätt kunde komma att fungera som ett slags lekmannapräster, och att de obefordrade folkskollärarna under den
närvarande rika tillgången på lärare skulle kunna störa samhällslugnet.
Dock ville Runsten ingalunda avskaffa folkskolan, även om han
såg den som en nödfallsåtgärd. Men den borde ännu mera organiskt
inordnas i den kyrkliga verksamheten, och lärarna skulle utbildas
vid katedralskolorna i respektive stiftsstäder för att bli kyrkans
tjänare. I denna egenskap skulle de också enligt motionären bli
garanterade en bättre ekonomisk bärgning än den, som nu bjöds
dem.
Bland dem som talade emot denna motion var Thomanders och
Wieselgrens andlige frände och i kyrkapolitiskt hänseende medarbetare, prosten Anders Sandberg i Madesjö, Kalmar stift. Han
försvarade folkskaleväsendet i dess närvarande uppläggning men
önskade bättre ekonomiska förhållanden för lärarna. Runstens motion fick endast till följd, att riksdagen i en skrivelse till Kungl.
Maj :t anhöll om minskning av antalet seminarier. Denna anhållan
åter fick intet omedelbart resultat, men genom kungliga kungörelser
åren 1859 och 1864 föreskrevs en viss nedskärning av seminariernas
antal.
Inflytelser från Torsten Rudenschöld lågo bakom de motioner,
som häradshövdingen Per Arvid Ribbing väckte i adelsståndet vid
riksdagarna 1850-1851 samt 1853-1854. Han ville bland annat, att
103
’- i.
Allan Arvastson
prästerna skulle åläggas att minst en gång i veckan infinna sig i
sin sockens folkskola och därvid själva överta religionsundervisningen. Ribbing preciserade också närmare, hur det borde ordnas,
om prästerna i sina respektive församlingar hade flera folkskolor.
Vidare borde det också föreskrivas, ansåg· han, att varje skola minst
en gång om året skulle inspekteras av prosten, någon ledamot av
konsistorium eller biskopen.
Ribbings förslag till straffbestämmelser för präster, som bröto
mot skolstadgan, inklusive det nu föreslagna tillägget, voro synnerligen stränga och avfattade efter det nya kyrkolagförslagets stadgande om ämbetsbrott. Första och andra gången, som prästerna
försummade sin skyldighet att besöka skolan, skulle de böla från
en fjärdedel och intill hela årslönen, tredje gången skulle de bli
avsatta.
Utskottet ansåg det ej lämpligt att folkskollärarna fråntogos skolans viktigaste undervisningsämne och därmed ock »ett av de mäktigaste medel för inverkan på barnens moraliska förhållanden».
Vidare ansågs det inte lämpligt med stadganden om särskilda timmar för prästens närvaro i skolan och om straffbestämmelser för
honom, om han bröt mot skolstadgan. Riksdagen biföll ej heller
Ribbings förslag, utan folkskolestadgans allmänt hållna bestämmelser om biskopars, domkapitels och församlingsprästers plikt att öva
tillsyn över folkskolorna förblevo oförändrade.
Ett kungligt brev av år 1853 förordnade om en mängd ändringar
och tillägg till folkskolestadgan. Ehuru i sig själva i regel av mindre
betydelse, äro de nya bestämmelserna dock ett uttryck för folkskolans utveckling under åren mellan 1842 och 1853, och man kan
icke utan skäl anse dessa första elva år som en ingress till dennas
fortsatta historia. Den kris, som folkskolan i vårt land genomlevde
vid förra seklets mitt skulle, sedd i ett vidsträcktare sammanhang,
befästa och vidare utveckla den mera självständiga syn på folkskolans uppgift inom stat och kyrka, som de första folkskollärarna
och de nybildade lärareföreningarna med inspiration från nya kyrkliga rörelser i tiden kämpade för.
104
I SVERIGE OMKRING 1850
Av teol. dr ALLAN ARVASTSON
NÄR Sverige den 18 juni 1842 fick sin stadga angående folkundervisningen, så innebar detta, att en fråga, som länge stått på dagordningen, nu fick sin lösning. Folkundervisningen, som förut varit
föremål för uppmaningar och rekommendationer av olika slag i
Kungl. Maj :ts brev och myndigheternas skrivelser, blev nu officiellt
reglerad. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle i regel varje församling på landet eller i en stad utgöra ett skoldistrikt med minst
en fast skola. skoldistriktets angelägenheter skulle skötas av en
skolstyrelse med kyrkoherden eller den präst, som företrädde hans
ämbete, såsom ordförande. Flyttbara skolor, »omgångsskolor», voro
tillåtna i vidsträckta församlingar. I varje stiftsstad samt i huvudstaden skulle respektive domkapitel inrätta ett seminarium för utbildning av skollärare. Församlingarna fingo en tid av fem år på
sig för att ombesörja verkställigheten av vad som förordnats, och
vid mitten av år 1847 skulle sålunda skolhus ha blivit byggda och
lärare vederbörligen ha blivit tillsatta.
Som man kunde vänta, genomfördes denna nya och särskilt för
landsbygdens liv så genomgripande förändring inte utan friktion.
Närmast i sin ordning får man väl anse det vara, att skolstadgan
skulle väcka missnöje genom de nya utgifter, som socknarna fingo
vidkännas för skolbyggen och lärarelöner, även om bådadera och
i alla händelser lönerna voro mycket blygsamt tilltagna. Men den
stora nyordningen med obligatoriska folkskolor medförde även
andra problem. Det gällde någonting, som skulle inordnas i det
gamla, kring kyrkan uppvuxna enhetssamhälle, som kan spåras
tillbaka ända till medeltiden. Härmed hängde nära samman de
frågor, som rörde folkskolans förhållande till kyrkan och staten
och i samband därmed frågan, vilken som egentligen var skolans
centrala uppgift.
89
Allan Arvastson
Folkskolans nära samband med kyrkan ansågs i regel som något
självklart och höjt över varje diskussion. I detta fall kunde man
hänvisa till och bygga vidare på hela den föregående långa traditionen. Skolorna voro enligt en av sjuttonhundratalets skolordningar
»helgedomens förgårdar». Kyrkolagen av år 1686 förordnade, att
klockare och präst skulle undervisa och förhöra barnen i kristendomskunskap. Folkskolestadgan av år 1842 underströk på ett par
punkter det nära sambandet mellan folkskola och kyrka. Prästen
skulle sålunda övervaka undervisningen i folkskolan särskilt beträffande kristendomsämnet, som uttryckligen framhölls som skolans viktigaste ämne. Beträffande detta hade folkskolan en uppgift,
som av ålder räknats som en rent kyrklig angelägenhet. Undervisningen i kristendom räknades också av allmogen och av lärarna
själva som skolans viktigaste uppgift. I ett föredrag vid ett läraremöte, refererat i tidskriften Folkskolan nr 10 år 1851, förklarades,
att största delen av allmogen i vårt land menade, att folkskolan
var ett slags bistånd åt prästerna, som numera ställde mycket
större kunskapskrav på ungdomen för att få gå till nattvarden,
än man gjort i äldre tid. Undervisningen i andra ämnen än kristendom möttes ibland, sades det vidare, av en viss misstro från
föräldrarna.
De första skollärarna, som tillsatts efter den nya ordningen, voro
livligt medvetna om att de inte hade nog utbildning bakom sig för
sitt svåra och ansvarsfulla kall. Denna självkritik uttalades ibland
på ett sätt, som nästan gränsade till självuppgivelse. I de folkskolor,
som funnos före folkskolestadgan, hade lärarna högst olika förutsättningar för sin uppgift. Enligt en redogörelse, som torde vara
riktig, rekryterades folkskolornas lärarekår vid början av adertonhundratalet, innan folkskolan ännu var obligatorisk, i huvudsak
från tre kategorier. Den första av dessa utgjordes av äldre personer,
som icke hade någon utbildning för lärarekallet och som först på
äldre dar börjat ägna sig åt detta, »sedan ungdomens obetänksamhet och häftighet givit vika för en lugnare besinning och jämnare
sinnesstämning», som det tillägges. Hit hörde dessa »skolmödrar»,
som i många fall av församlingarna betroddes med barnens första
undervisning. Den andra kategorien bestod av sådana, som hade
slagit sig på skolläraryrket, sedan de på ett eller annat sätt misslyckats i livet. Somliga av dessa hade studerat men måst överge
den lärda banan, och många voro kroniska spritmissbrukare. Den
tredje kategorien uppvisade den brokigaste samlingen. Det var alla
dessa, som dels saknade kunskaper för att vara barnens lärare, dels
90
#:
Kyrka och folkskola
voro oförmögna till något arbete överhuvudtaget. Här fanns avskedade soldater, gamla betjänter, kuskar och sjömän »samt varjehanda lösa personer», bland vilka även förekommo sådana, som
varit i klammeri med rättvisan (J. J. Holmberg, Grunddragen af
svenska folkundervisningens historia, 1853, s. 40). I ett kungligt
brev av år 1820 förordnades om åtgärder för att förhindra att
ovärdiga personer betroddes med uppgiften att vara barnens lärare.
Genom folkskolestadgans bestämmelse om seminarier gjordes nu
ett första försök till enhetlig utbildning av lärare för folkskolan,
och dessa kommo sålunda att utgöra en mera homogen grupp i samhället än tidigare. Seminarieutbildningens längd varierade, liksom
givetvis också dess omfattning och kvalitet. Några fasta och enhetliga bestämmelser i dessa hänseenden kan man knappast tala om.
Folkskoleseminariet i Lund grundades redan 1839, alltså innan
ännu folkskolestadgan kommit till. Bland dem som med verksamt
intresse bidrog vid seminariets tillblivelse kan nämnas dåvarande
professorn i teologi Johan Henrik Thomander. Denne önskade ett
för hela stiftet gemensamt seminarium i Lund, medan däremot
hans kollega Henrik Reuterdahl föreslog inrättandet av fyra seminarier i stiftets olika delar. Det blev sålunda Thomanders linje som
segrade. Utbildningstiden i Lunds seminarium tycks till en början
ha varierat mellan en och tre månader. År 1862 utfärdades ett
kungligt seminariereglemente, som fastställde lärotiden i rikets folkskoleseminarier till tre år. I de metodiska anvisningar för skollärare,
som föreståndaren vid Kalmar lärdoms- och apologistskoJa O. E. L.
Dahm lämnade i sin 1846 utgivna handledning för lärare och skolinspektörer, »Skolmästarkonst», uppmanades lärarna vid folkskolorna att tänka på att deras utbildning inte tålde någon jämförelse
med den akademiska utbildningen. Men de fingo också i samma
metodik lära sig att inte hemfalla åt något slags självuppgivelse
utan sätta sitt kall som folkets lärare och uppfostrare högt.
De lokala svårigheter som mötte de första lärarna, när de skulle
börja sin gärning efter den nya folkskolestadgans föreskrifter, voro
många. Klasserna voro ofta orimligt stora. Detta sökte man nödtorftigt kompensera genom den s. k. Lancastermetoden, ofta efter
sina båda upphovsmän, skotten Andrew Bell och engelsmannen
Joseph Lancaster, kallad den Beli-Lancasterska metoden. Denna
karakteriserades av ett slags gruppundervisning med de mera försigkomna eleverna som handledare, »monitörer», under lärarens
uppsikt. Metodens uppläggning medförde, där den tillämpades i
en avancerad, militärisk och missförstådd form, att skolväsendet
91
– .~… – ~~-
(
.• J
—– ~-~~-
Allan Arvastson
tvangs in i ett slags tvångströja. Med sitt själlösa utanrabblande
och med sitt myckna exercerande utgjorde metoden i denna form
för nutida betraktelsesätt rena parodien på undervisning. Lancastermetoden var vid adertonhundratalets mitt allmänt vedertagen i vårt
land men avskaffades, åtminstone delvis, genom en förordning år
1864. Trots alla dess svagheter och trots det betänkliga sätt, varpå
den tillämpades, kan man icke bortse från dess stora betydelse,
och själva iden om gruppundervisning anses som bekant ingalunda
vara förlegad.
Till lärarnas svårigheter hörde den ekonomiska misär, som de
råkade i genom den dåliga lön, som folkskolestadgan medgav dem.
Den bestod av »minst» sexton tunnor spannmål, hälften in natura,
hälften kontant till ett bestämt belopp av 53 riksdaler 16 skilling
banco, »tjänlig bostad och nödigt bränsle» samt kofoder. Enligt en
beräkning i Swensk Folkskoletidning år 1852 översteg för en skollärare med familj de normala årliga utgifterna hans årsinkomst
med 212 riksdaler. Möjligen kunde han så förtjäna 100 riksdaler
på arbete utöver skoltjänsten. Lärarelönerna ansågs också vara
anmärkningsvärt små i jämförelse med förhållandena i andra länder. En svensk resenär i Danmark 1849, nämligen seminarierektorn
J. H. Ekendal, konstaterade, att en dansk folkskollärare hade högre
lön än en svensk seminarierektor. Från ett folkskollärarehem i
Skåne på 1840-talet berättas, att barnen ofta hörde sin mor upprepa
denna vers ur Ordspråksbokens trettionde kapitel, även citerad i
den Lindblomska katekesen: »Fattigdom och rikedom giv mig icke,
men låt mig min avskilda del av spis få.»
De många gemensamma intressena och svårigheterna utgjorde
den närmast liggande och mest påtagliga bakgrunden till de första
skollärareföreningarna. Men djupare sett bottnar tillkomsten av
dessa föreningar med all den vittomfattande betydelse, som de
skulle få, i tidens hela andliga och sociala struktur.
Som den första ansatsen till sådana lärareföreningar har man
räknat det möte, som hölls år 1838 av fem unga skollärare, den
äldste tjugosju år och den yngste tjugo, i Vekerums by av Mörrums
församling i Blekinge. En av de närvarande, nämligen folkskollä-
raren, sedermera organisten och kantorn Per Paulsson, beskrev
händelsen på följande poetiska sätt: »En vacker augustikväll samlades från skilda håll fem unga, men för sitt kall högt livade folkskollärare under kronan av en lind i Vekerums by av Mörrums
socken i det härliga Blekinges dalar.» Bland dessa fem var, utom
denne författare, Sven Persson Rosenberg, född i Mörrum år 1811
92
Kyrka och folkskola
och äldst i den lilla kretsen. Han blev sedermera skollärare bl. a.
i Fjälkinge, och därpå skollärare och klockare i östra Ljungby samt
blev även bekant som riksdagsman. Men den av dessa fem, som
skulle få den största betydelsen för lärareföreningarnas ide, var den
yngste bland dem, Johan Jakobsson Holmberg. Medan det lilla
sammanträffandet i Vekerum endast var en episod och ett initiativ,
som inte ledde till någon direkt och omedelbar fortsättning, eftersom de unga lärarna snart blevo skingrade åt olika håll, så förde
Holmberg, liksom givetvis i sin mån även de övriga, föreningstanken vidare.
Liksom Rosenberg härstammade även Johan Jakobsson Holmberg
från Blekinge. Han var född 1818 på Granefors bruk i Asarums
socken och var son till en bruksdräng. Hos en »skolmor» fick han
sin första undervisning. Som en avgörande händelse för hela sin
kommande utveckling räknade han själv, att han i sin ungdom
fick höra J. H. Thomander hålla ett nykterhetstal i Strömma, ett
fabrikssamhälle i Asarums församling (brev från Holmberg till
C. W. Skarstedt den 7/4 1880). Thomander var en ledare i den
reformvänliga krets av präster och lekmän, som ibland kallats
»rörelsepartiet», eftersom den även på det kyrkliga området ville
rörelse, det vill säga vad som kunde anses befordra andligt och
socialt framåtskridande. Vad de arbetade för var i första hand
kyrkliga reformer i förening med större frihet inom kyrkan, på
bibelns och bekännelsens grund, samt yttre och inre mission. Som
ett viktigt led av denna senare räknades nykterhetsarbetet. Det
finns utan tvivel ett bestämt samband mellan dessa rörelsepartiets
strävanden, sådana de representerades av Thomander samt av hans
närstående vän, kyrkoherden i Västerstad Peter Wieselgren, och
tillkomsten av de första folkskollärareföreningarna. Det är betecknande, att Holmberg nämner Thomander och \Vieselgren i ett sammanhang, då han i det nyss citerade brevet berättar, att många
älskade att höra Thomander, när han någon gång predikade i Blekinges kyrkor, liksom också många från Blekinge vandrade till
Västerstad för att höra \Vieselgren.
Sin läraregärning började Holmberg redan vid mitten av 1830-
talet. Han gick sedan på Lunds seminarium tre månader och blev
skollärare, först i Fjälkinge strax öster om Kristianstad, varvid
han efterträdde Sven Rosenberg, och sedan från år 1842 i Borrby
i sydöstra Skåne. Här kom han att verka till 1851, då han flyttade
till Simrishamn. År 1857 blev han inspektör och förste lärare vid
Willinska skolan i Göteborg och levde till 1895.
7- 563442 Svensic Tidskrift 1956
93
Allan Arvastson
I Borrby hade folkskolan gamla traditioner, i det att en sockenskola här funnits sedan mitten av sjuttonhundratalet. Holmbergs
studieintresse var stort, och redan den lokala skoltraditionen gav
honom sålunda material av intresse. Under sin första tid i Borrby
kom han också att studera Peter Wieselgrens år 1833 utgivna verk
»Swenska kyrkans sköna litteratur». Detta studium fick för honom
sin stora betydelse även på så sätt, att det förde honom i personlig
kontakt med Peter Wieselgren. Han vände sig till denne med anhållan, att han måtte läsa genom och rätta ett av Holmberg författat
manuskript till en planerad handbok i kateketik för folkskollärare.
Wieselgren tillmötesgick hans begäran, men handboken blev icke
utgiven.
Genom »Swenska kyrkans sköna litteratur» fick Holmberg också
impulser till att skriva den svenska folkundervisningens historia,
på grundvalen av de uppgifter som här lämnades och den litteratur,
som Wieselgren hänvisade till. I tidskriften Folkskolan lät Holmberg vidare i juni 1850 införa upprop till Sveriges folkskollärare
att insamla och insända material beträffande skolans historia i
vårt land, och här publicerade han också vid ett par tillfällen resultaten av sina forskningar i svensk skolhistoria. Ar 1853 kunde
han omsider efter flera motigheter, icke minst av ekonomiskt slag,
utge »Grunddragen af svenska folkundervisningens historia», en
skrift på omkring hundra sidor, tillägnad presidenten i kammarrätten August von Hartmansdorff, den kände konservative politikern, närmast i dennes egenskap av ordförande i svenska sällskapet
för växelundervisningens befrämjande. Vid utredningen av svenska
folkundervisningens historia sökte Holmberg på gängse vis, med
en grundlighet och omständlighet, som endast utgjorde en onödig
belastning av framställningen, gå tillbaka ända till förhistorisk tid.
Av särskilt värde äro de minnen, som han berättar om skolundervisningen i Blekinge under hans egen barndom.
Holmbergs arbete med undervisningshistorien har sitt särskilda
intresse även därigenom, att det har samband med hans gärning
som föregångsman för folkskollärareföreningarna. Det gav honom
nämligen anledning att studera folkskolans läge även i den närvarande tiden. Så kom det sig, att han blev initiativtagare till en
sammanslutning, som synes vara den första egentliga folkskollärareföreningen i vårt land. Det var Borrby folkskollärareförening, som
bildades den 28 december 1846 av sju lärare från Borrby socken
och dess närmaste omgivningar. Holmberg var den egentlige ledaren
av den lilla sammanslutningen, så länge han vistades i dessa trakter.
94
Kyrka och folkskola
Vid sin sida hade han en jämnårig och likasinnad lärare, Bengt
Nilsson. Till en början var Holmberg föreningens sekreterare, sedermera blev han ordförande.
Liksom Holmberg personligen hade fått avgörande intryck av den
kyrkliga riktning, som utgick från Thomander och Wieselgren, så
kom även hans sammanslutning att präglas av denna anda. Den
var sålunda även en nykterhetsförening och var i detta fall besläktad med Wieselgrens nykterhetsföreningar. Det är för övrigt
betecknande, att även den första seminarieföreningen i Lund, bildad
1839 och sålunda årsbarn med seminariet, var en nykterhetsförening.
Borrbyföreningen samlades regelbundet, till en början fem gånger
årligen, till sammankomst i någon av de skolor, där dess medlemmar verkade. Syftet med föreningen angavs i stadgarna i allmänna
ordalag med att den hade att föra lärarna samman kring frågor
av gemensamt intresse. Särskilt diskuterades kristendomsundervisningen. Vid ett tillfälle förelästes en uppsats av Johan Ternström,
präst i Lunds stift och under 1840-talet boende i Stockholm, där
han utgav en strängt konfessionell kyrklig tidskrift: Nordisk Kyrkotidning. Den ifrågavarande artikeln bar till överskrift: »Vem kan
gå och gälla för en rätt pedagog?» Det var kristendomsämnet, som
här stod i förgrunden. Holmberg var för övrigt mycket noga med
att protokoll blevo förda över sammanträdena och att dessa protokoll liksom föreningens övriga handlingar blevo förvarade. Ar 1868
hade den, berättar Holmberg, 325 skriftliga handlingar, och man
hade då hunnit med 87 sammanträden. Den är skildrad av Holmberg i ett bihang till hans år 1870 utgivna minnesteckning över
seminarieföreståndaren Jonas Herman EkendaL Föreningen tycks
ha verkat fram till 1878.
Mycket arbete nedlade Holmberg för att för sin förenings räkning
hålla kontakt med präster, folkskollärare och seminarielärare i olika
delar av landet. Den nyssnämnde läroboksförfattaren O. E. L. Dahm
räknades sålunda som korresponderande ledamot. Föreningen stod
även i korrespondens med bland andra professor H. M. Melin, Lund,
föreståndaren vid Lunds seminarium J. E. Quiding, föreståndaren
vid Lunds missionsinstitut P. Fjellstedt, som från och med 1848
under fyra år utgav tidskriften Folkskolan, samt seminarieföreståndaren i Strängnäs J. H. Ekendal, under åren 1848-1853 utgivare av Tidskrift för folkskalelärare och folkskalebildningens
vänner.
Speciellt intresserad var Holmberg emellertid av att knyta Peter
95
’·
Allan Arvastson
Wieselgren närmare till föreningens verksamhet. Han var medveten
om att han själv och hans förening stod i lärjungeförhållande till
denne. Dessutom var han övertygad om att Wieselgren skulle kunna
bli en kyrklig kontaktman för föreningen. En sådan behövdes, särskilt som man på mera konservativt kyrkligt håll var misstänksam
gentemot denna liksom alla slags föreningssträvanden. Till ett möte,
som Borrbyföreningen ämnade hålla i Rammenhögs skola sommaren 1849, inbjöds Wieselgren som gäst och talare, dock med den
reservationen, att man tyvärr inte hade råd att betala resekostnaderna annat än »med en framhärdande tacksamhetsförbindelse».
Wieselgren hade, framhöll föreningen i sin skrivelse till honom,
»riktig blick att ur den kristliga sanningens synpunkt bedöma rö-
relsekrafterna i tiden.» Vidare framhölls, att denna lärareförening
var en parallell till nykterhetsföreningarna och bildningscirklarna,
för vilka Wieselgren nedlagt så mycket arbete. Man var nu angelägen om att Wieselgren under alla omständigheter, även om han
inte kunde besöka föreningen, måtte ge ett utlåtande, huruvida han
gillade dess verksamhet. Wieselgrens föreslagna besök i Borrbyföreningen blev inte av, men han uttalade i sin svarsskrivelse sin obetingade respekt och glädje över föreningens verksamhet. Denna uppmuntran var av allt att döma av stor betydelse. Det ökade självförtroendet tog sig uttryck i det högtidliga sätt, icke utan ett visst
ceremoniellt inslag, varpå föreningen i slutet av samma år firade
treårsminnet av sin tillkomst.
Holmberg var övertygad om att vad som börjats med denna lilla
förening borde kunna bli upphovet till en rörelse bland Sveriges
folkskollärare, varvid andra liknande föreningar skulle se dagen.
Det är betecknande att han i ett brev till Wieselgren år 1850 jämförde lärareföreningarnas ringa början i vårt land med August
Hermann Franckes pedagogisk-kristna insats, som från en ringa
början och utan något startkapital hade vuxit ut till en omfattande
kristen organisation. I tidskriften Folkskolan anförde Fjellstedt
som något betecknande för den innevarande tiden, att den var »föreningarnas tid», i det att människor med liknande uppgifter och
intressen slöto sig samman, och att lärareföreningarna voro ett uttryck för denna tendens (Folkskolan nr 9, 1849). Ett nära samband
finns mellan Borrbyföreningen och den folkskollärareförening, som
år 1849 bildades i Jönköping. Även i detta fall var Peter Wieselgren
och hans nykterhetsrörelse den inspirerande faktorn. Jönköpingsföreningens förste ordförande, kantorn Anders Elming i ödestugu,
och dess förste sekreterare, kantorn, sedermera folkskolläraren J.
96
~
~ ————-~————~~f_________________.Lr_·~L—————–•
Kyrka och folkskola
Carlsson, Jönköping, stodo båda i förbindelse med Peter Wieselgren. En skrivelse från Borrbyföreningen till den nygrundade föreningen i Jönköping finnes tryckt i Fjellstedts tidskrift Folkskolan,
nr 3 år 1850. Hälsningarna och uppmaningarna i denna skrivelse
ha något av bibelordets, kanske särskilt av de apostoliska brevens,
tyngd och allvar över sig. Samband med Peter Wieselgrens nykterhetsrörelse saknades icke heller i Kullens likaledes år 1849 bildade
lärareförening. Samma år grundades lärareföreningen i seminariestaden Skara, och följande år tillkom Lunds folkskollärareförening
med seminarieföreståndaren J. E. Quiding som ordförande. På mångfaldiga håll ute på landsbygden bildades lärareföreningar, som i
jämförelse med de båda sistnämnda tycks ha haft en mera lokal
karaktär. Vidare samlades folkskolans lärare till fristående möten
på olika orter. Man kan sålunda med all rätt tala om en verklig
rörelse, i nära samband med den kyrkligt-sociala riktning, som hade
Thomander och Wieselgren till lärofäder. Swensk Folkskoletidning,
som utgavs åren 1852~1853 av bl. a. J. J. Holmberg, S. Rosenberg
och J. Carlsson, syftade till att vara, som det stod i anmälan, »en
gemensam föreningslänk» mellan skollärareföreningarna.
Det säger sig själv, att dessa första folkskollärareföreningar fingo
stor betydelse i denna för folkskolans framtid kritiska tid. Skall
man rätt förstå deras betydelse, måste man räkna med att de utförde ett pionjärarbete och visade vägen för den kommande utvecklingen, och detta åter öppnar vidsträckta perspektiv. Men även
i den mera begränsade närvarande situationen var deras insats av
största betydelse. I ett föredrag i Rammenhögs folkskola 1848, refererat i Tidskrift för folkskolelärare följande år, betonade Holmberg, att det gällde för folkskolans lärare att vara med sin tid. Det
räckte inte längre, sade han, att på gammaldags vis sitta vid bordänden i stugan »med karbasen i näven och plugga utanläxor i
ungarna», men det var inte heller önskvärt, fortsatte han, att lä-
rarna »som nya herremän spatsera fram och tillbaka med händerna
i lomman och titta på, huru förträffligt Bells och Laneasters uppdragna urverk går av sig själv med sin stora ståt av över- och
underbefälhavares pedantiska exercisrörelser, tecken och under och
mycket annat». Det var emellertid inte endast Lancastersystemets
vara eller icke vara, som utgjorde ett problem. Utan frågan gällde
i sista hand folkskolans fortsatta existens, dess lärares inordnande
i samhället samt beredande av bättre utbildning och bättre förhållanden för dem.
I den gamla samhällstypen med dess representation i den vid
97
,.
Allan Arvastson
seklets mitt ännu existerande ståndsriksdagen hade folkskollärarna
egentligen ingen plats alls. Sven Rosenberg framställde i Swensk
Folkskaletidning år 1853 denna fråga: »Till vilket stånd hörer folkskoleläraren?», och han svarade själv: »Till intet stånd på jorden.»
När Rosenberg något senare själv blev vald till ledamot av ståndsriksdagen, så blev det som medlem av bondeståndet, detta åter därför att han ägde ett stycke jord. Peter Fjellstedt förklarade i sin
tidskrift Folkskolan, att lärarna hade ett slags mellanställning i
samhället. Deras förhållande till prästerna karakteriserade han som
»ett Johannesämbete». Häri låg, ansåg han, såvällärarekallets ljusa
sidor som dess skuggsidor. Till de sistnämnda räknade han mellanställningen mellan lärda och olärda, mellan andliga och lekmän.
Denna kunde lätt alstra andlig självbelåtenhet och en känsla av
andlig mättnad, bådadera lika skadliga. Men å andra sidan låg
enligt Fjellstedt i folkskollärarnas samhällsställning en odiskutabel
tillgång. I idealiserande ordalag skildrade han, hur de skulle kunna
vara prästens ställföreträdare och medhjälpare. Mellanställningen
befriade dem också, fortsatte han, från de högre ståndens tunga
etikett och från plikten att följa klädernas växlande mode. I slutorden faller författaren in i en stil, som erinrar om den menlösaste
sjuttonhundratalsidylL Läraren kunde mer än en person av annat
stånd föra ett fritt liv, oberoende av tidsanda och ståndstvång
kunde han »i lycklig enfald och glad huslighet bo under sitt tak».
Att denna skildring inte hade mycket med verkligheten att göra
är uppenbart. Sanningen var väl i stället den, att lärarnas »mellanställning» beredde dem en mycket knapp utkomst och skapade åt
dem i förhållande till de maktägande bland bönderna en beroendeställning, som fördystrade livet för lärarna och deras familjer. Men
i Dahms metodik hade de fått veta, att det inte lönade sig att beklaga sig över sin lott hos skolstyrelsens ledamöter, som då endast
skulle kunna hänvisa dem till att de själva hade valt sin levnadsbana.
På samma gång som de nya folkskollärareföreningarna medförde
en större känsla av samhörighet hos lärarna, så betonade de också
i regel folkskolans nära samhörighet med kyrkan. Mot de liberala
strömningar i tiden, som yrkade på en mer eller mindre fullständig
boskillnad mellan kyrka och folkskola, uppträdde Johan Ternström
med skärpa i en artikel i Nordisk Kyrkotidning år 1848, och hans
åsikt på denna punkt delades av många. För Holmberg var det
sålunda självklart, att folkskolan var »Kristi kyrkas dotter». Kyrkan och folkskolan hade samma ursprung och samma syfte: »Obe- 98
’ ’
Kyrka och folkskola
hindrad av riksdagars beslut går denna kyrka fram över jorden,
och folkskolan följer i hennes spår. Båda stå de i Kristi tjänst för
människolivets eviga utveckling, skyddade av hans konungsliga
makt.» Men Holmberg talar här om Kristi kyrka i ordets mera
andliga innebörd av de troendes samfund över hela världen och
denna kyrkas väg till hela mänskligheten genom missionen, icke
om det kyrkliga systemet här hemma. För honom liksom för hela
den riktning inom lärarekåren, som han representerade, var lärarens
gärning något av ett prästerligt kall, och skolans andaktsstunder
voro, betonade han, skolans gudstjänster. De skulle därför ledas av
läraren själv, inte av någon av eleverna (Tidskr. för folkskolelärare,
3, s. 26). Från sin egen barndom erinrade han sig en lärare, som
på söndagsmorgnarna samlade barnen till särskild gudstjänst. För
hela denna syn på folkskolans uppgift i evangeliets tjänst var
studiet av Martin Luthers skrifter av betydelse. Luther betonade i
första hand den kristna undervisningen i hemmen. Men liksom
föräldrarna hade en gudomlig uppgift beträffande barnens kristna
fostran, så hade Gud givit en liknande uppgift åt lärare och präster.
Kyrkan vidmakthölls genom skolorna, och näst predikaämbetet
visste Luther ingenting högre än lärarens kall, »ty det är svårt
att göra en gammal hund spak och gamla skalkar fromma, varpå
dock predikaämbetet arbetar och måste arbeta mycket förgäves;
men de unga telningarna kan man bättre böja och uppdraga, ehuru
även några därvid brytas av». Luthers uttalanden om den kristna
skolan citerades flitigt i tidskriften Folkskolan. Man har anledning
förmoda, att detta Lutherstudium, som flitigt bedrevs av lärarna,
gav dem en mera självständig syn och större klarhet ifråga om
folkskolans uppgift i det kristna evangeliets tjänst.
Vid ett folkskollärarmöte år 1851, refererat i tidskriften Folkskolan i oktober samma år, framhöll en talare folkskolans i förhållande till kyrkan självständiga linje. Den var icke kyrkans förgård utan något självständigt, den var »kyrkans tvillingsyster och
medarbetarinna, ej dess underordnade slavinna eller tjänstepiga».
Den stora uppgiften som en gång anförtrotts de första lärjungarna
att »lära allt folk» kunde i den innevarande tiden inte längre full- . göras av kyrkan ensam. Folkskolan och kyrkan hade samma bestämmelse, nämligen »människosläktets uppfostran och utbildning
för dess sanna bestämmelse, icke blott med avseende på detta, utan
även på det tillkommande livet».
Beträffande folkskolans undervisning i kristendomskunskap betonades ofta i läraretidskrifter och på lärareföreningarnas möten,
99
Allan Arvastson
att den var en självständig uppgift i förhållande till den kyrkliga
barnundervisningen, och att lärarna icke i känslan av egen otillräcklighet borde underskatta sina möjligheter att meddela undervisning även i detta skolans viktigaste ämne. Något sådant framhöll
folkskolläraren Per Jönsson från östra Herrestad i sydöstra Skåne
genom ett i manuskript bevarat föredrag vid ett läraremöte i grannsocknen Valleberga år 1849. En folkskollärare hade, sade han, icke
blott att meddela undervisning i skolans profana ämnen. Genom
att inplanta den rätta kristendomen hos barnen kunde lärarna göra
mycket gott. Att de i världens ögon voro föraktade gjorde dem
desto mer skickade för Kristi sak, enligt det apostoliska ordet att
det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud.
Att frågan om kristendomsundervisningen i folkskolan blev aktuell i vårt land omkring 1850 och detta i så hög grad, att man kan
tala om ett verkligt krisläge för folkskolan, varvid i den offentliga
debatten hela dennas existensberättigande kom att ifrågasättas,
hängde åtminstone delvis samman med den aktion, som sattes i
gäng av seminarieföreståndaren i Strängnäs, sedermera kyrkoherden i Flo i Västergötland, Jonas Herman EkendaL Ett visst samband
mellan denne och det kyrkliga rörelsepartiet markeras av att han
under sin studietid i Lund, åren 1834–1836, hade predikakondition
hos kyrkoherden Jonas Ahnfelt i Knästorp strax invid Lund, fader
till en av rörelsepartiets mera radikala anhängare, kyrkoherden
Paul Gabriel Ahnfelt. Ekendal stod också, som redan nämnts, i
förbindelse med Holmberg och dennes lärareförening. Sedermera
synes han också ha tagit intryck från Sören Kierkegaard. Han
delade rörelsepartiets opposition mot den ledande kyrkopolitiken
med dess förbud mot enskilda religiösa sammankomster utanför
kyrkans gudstjänster, konventikelförbudet Denna hans kritik tog
sig omsider ett samlat uttryck i det ganska fräna arbete i två delar,
»Svenska kyrkan och presterskapet under de sist förflutna åren»,
som han tillägnade prästeståndet vid riksdagen 1856-1857. Han
delade Wieselgrens och andras krav på en mera markerad front
mot »rationalismen», och framhöll kraftigt betydelsen av en mera
biblisk och bekännelsetrogen kristendomsförkunnelse. Tillståndet i
kyrkan betecknade Ekendal i en skrift år 1842 med uttrycket »andlig vinter», och med den föregående år utkomna svenska översättningen av den radikale tyske teologen David Friedrich Strauss’ arbete »Das Leben Jesu» hade man, ansåg Ekendal, uppnått midvintern.
Som den väckelseman han var, ville Ekendal ställa skolan i den
100
..’ ’
Kyrka och folkskola
kristna väckelsens tjänst. I sin strävan att föra skolans kristendomsundervisning närmare den kyrkliga verksamheten föreslog han
för läroverkens vidkommande, i likhet med den prästerlige tidningsmannen C. O. Angeldorff, särskilda »skolpredikanter», som skulle
vara ett slags mellanting mellan präster och lärare. Motiveringen
var den, att tiden fordrade specialister även på kristendomsundervisningens område, och detta åter fann han bevisat genom det sätt,
varpå debatten fördes i vårt land kring Strauss’ nyssnämnda bok.
Den stora uppståndelsen kring Ekendal och hans skolprojekt kom
emellertid först 1851. Efter en resa i några svenska landskap på
sommaren 1851 utgav han samma år: »Den nya folkskolan i Swerge.
Tankar och anteckningar under en resa sommaren 1851.» På olika
sätt hade han under denna resa sökt bilda sig en uppfattning om
vad den svenska folkskolan lyckats åstadkomma ifråga om folkbildningen, och han ansåg sig kunna konstatera, att resultatet blivit
utomordentligt klent. Emellertid hade han redan i förväg, innan
han gav sig ut på sin studieresa, en bestämd mening om att det
svenska folkskaleväsendet borde radikalt reformeras. Härvidlag hade
han tagit intryck av Luthers betonande av den kristna skolundervisningen som en hemmens angelägenhet. Han delade vidare den
samtida skolmannen Torsten Rudenschölds åsikt, att den svenska
folkskolan hade ett socialpolitiskt syfte. Ekendal menade, att folkskolans uppgift var att åt »de förmögnare av allmogens barn» ge
ett kunskapsmått, som ungefärligen motsvarade, vad som bjöds
barnen till städernas borgerskap i apologistskolorna. Folkskolan
skulle helt enkelt vara ett medel att i kulturellt hänseende höja
landsbygden och hjälpa upp bondeståndet till samma nivå som
borgarståndet. Det var detta ändamål, som den enligt Ekendals
mening icke på något sätt hade lyckats förverkliga.
Ett nödvändigt krav var enligt Ekendal, att religionsundervisningen förlades till hemmen för att där utövas av föräldrarna under
prästerskapets kontroll. Undervisningen i folkskolans övriga ämnen
borde skötas av det yngre prästerskapet. Utbildningen i seminarierna hade visat sig otillräcklig, och Ekendal ville nu alldeles avskaffa dessa. Han framhöll, vilka stora kostnader som härigenom
kunde besparas det allmänna.
Genom nya resor såväl i Sverige som i utlandet ansåg sig Ekendal
ha fått ytterligare stöd för riktigheten av sitt förslag. Sålunda fann
han allmogebildningen lika bristfällig i Danmark som i Sverige, och
folkskolornas resultat således lika dåligt. Projektet att det yngre
prästerskapet skulle överta skollärarnas roll var inte nytt. Det före- 101
—~—-~ -~~—~ ~
Allan Arvastson
kom bland annat i den uppmaning, som samfundet Pro fide et
christianismo år 1798 sände ut angående inrättande av skolor på
landsbygden med adjunkter och komministrar som lärare, denna
gång i sällskap med organister, klockare och avskedade underofficerare. Vidare hade ett kungligt brev år 1846 ålagt pastorsadjunkterna vissa uppgifter med att biträda vid religionsundervisningen
i skolorna och varje söndag en timma före gudstjänstens början
anställa förhör med barnen i söndagsskolan. Men det lindrigt sagt
originella i Ekendals förslag var, att prästerna enligt detta icke
skulle överta undervisningen i kristendom utan endast i skolans
övriga ämnen.
Ekendals förslag med dess nedvärdering av folkskolan i dess
närvarande skick väckte en storm av missnöje bland lärarna. Syftet
med hans resa var, sades det från lärarehåll, att han skulle för
egen del väcka uppseende och beundran. Han anklagades, säkert
inte utan skäl, för att ha givit en skev och ensidig bild av den nya
svenska folkskolan. Han nämnde ingenting om dess förtjänster och
om de lärare, som voro vuxna sitt kall. Icke minst opponerade man
vidare emot att han ville låsa fast folkskolan vid den föråldrade
ståndsindelningen. Sven Rosenberg hörde till hans skarpaste opponenter. Folkskolan hade, sade han, tillkommit för folkets skull,
icke för att hjälpa upp något visst stånd. Borrby folkskollärareförening framhöll, att de gamla hemskolorna inte voro något att
önska tillbaka.
Striden kring folkskolan gav eko även i riksdagen. Vid riksdagen
1850-1851 föreslog kyrkoherden Natanael Wallin från Tunhem,
Skara stift, att antalet seminarier måtte minskas. Dels behövdes
enligt hans mening inte så många, nu när tillgången på skollärare
var relativt god, dels kunde det överhuvud ifrågasättas, om utbildningen där stod i överensstämmelse med tidens och skolans krav.
Han ansåg det lämpligt med fyra eller fem seminarier i landet,
nämligen i Stockholm eller Uppsala, samt vidare i Lund, Skara,
Hernösand och möjligen Linköping. Domprosten Henrik Reuterdahl
i Lund talade emot förslaget, därför att han ansåg, att det var ägnat
att upplösa folkskolans nära samband med kyrkan. Tiden skulle
aldrig bli mogen, förklarade han, för en åtgärd, som gick ut på att
ändra den föreskriften i folkskolestadgan, att ett seminarium borde
finnas i varje stiftsstad. Ty eftersom folkskolan till hela sin karaktär var kyrklig, så borde varje stift ha sitt eget seminarium, så att
de blivande lärarna kunde utbildas i den landsända, där de sedan
skulle verka. Nu liksom när frågan om upprättande av ett semi- 102
Kyrka och folkskola
narium på sin tid hade behandlats i Lunds domkapitel för Lunds
stifts vidkommande betonade Reuterdahl vikten av att lärarna såväl
fick sin utbildning som sin framtida gärning i sin hembygd för
att här i sin egenskap av lärare också tjäna det kyrkliga livet.
Riksdagen avslog Wallins förslag. Endast i adelsståndet vann det
bifall.
Nästa riksdag kom att bli ännu mera kritisk för folkskolans framtid. Ekendals radikala skolprogram hade på sitt sätt jagat upp
stämningen. Prosten Jonas Bernhard Runsten i Sollefteå föreslog,
att seminarierna småningom måtte bli alldeles indragna och att
deras antal omedelbart som en första åtgärd måtte minskas till
hälften. Han framförde liksom Ekendal den gamla tanken på hemskolan. Hela folkskaleinrättningen var, menade han, en nödfallsåtgärd, då det egentligen var hemmen, som skulle meddela undervisning. Genom folkskolorna drogas barnen, menade han, bort från
hemmen. Vidare stodo seminarierna i ett slags motsatsförhållande
till den akademiska prästutbildningen. Han ansåg också, att lärarna
i folkskolorna lätt kunde komma att fungera som ett slags lekmannapräster, och att de obefordrade folkskollärarna under den
närvarande rika tillgången på lärare skulle kunna störa samhällslugnet.
Dock ville Runsten ingalunda avskaffa folkskolan, även om han
såg den som en nödfallsåtgärd. Men den borde ännu mera organiskt
inordnas i den kyrkliga verksamheten, och lärarna skulle utbildas
vid katedralskolorna i respektive stiftsstäder för att bli kyrkans
tjänare. I denna egenskap skulle de också enligt motionären bli
garanterade en bättre ekonomisk bärgning än den, som nu bjöds
dem.
Bland dem som talade emot denna motion var Thomanders och
Wieselgrens andlige frände och i kyrkapolitiskt hänseende medarbetare, prosten Anders Sandberg i Madesjö, Kalmar stift. Han
försvarade folkskaleväsendet i dess närvarande uppläggning men
önskade bättre ekonomiska förhållanden för lärarna. Runstens motion fick endast till följd, att riksdagen i en skrivelse till Kungl.
Maj :t anhöll om minskning av antalet seminarier. Denna anhållan
åter fick intet omedelbart resultat, men genom kungliga kungörelser
åren 1859 och 1864 föreskrevs en viss nedskärning av seminariernas
antal.
Inflytelser från Torsten Rudenschöld lågo bakom de motioner,
som häradshövdingen Per Arvid Ribbing väckte i adelsståndet vid
riksdagarna 1850-1851 samt 1853-1854. Han ville bland annat, att
103
’- i.
Allan Arvastson
prästerna skulle åläggas att minst en gång i veckan infinna sig i
sin sockens folkskola och därvid själva överta religionsundervisningen. Ribbing preciserade också närmare, hur det borde ordnas,
om prästerna i sina respektive församlingar hade flera folkskolor.
Vidare borde det också föreskrivas, ansåg· han, att varje skola minst
en gång om året skulle inspekteras av prosten, någon ledamot av
konsistorium eller biskopen.
Ribbings förslag till straffbestämmelser för präster, som bröto
mot skolstadgan, inklusive det nu föreslagna tillägget, voro synnerligen stränga och avfattade efter det nya kyrkolagförslagets stadgande om ämbetsbrott. Första och andra gången, som prästerna
försummade sin skyldighet att besöka skolan, skulle de böla från
en fjärdedel och intill hela årslönen, tredje gången skulle de bli
avsatta.
Utskottet ansåg det ej lämpligt att folkskollärarna fråntogos skolans viktigaste undervisningsämne och därmed ock »ett av de mäktigaste medel för inverkan på barnens moraliska förhållanden».
Vidare ansågs det inte lämpligt med stadganden om särskilda timmar för prästens närvaro i skolan och om straffbestämmelser för
honom, om han bröt mot skolstadgan. Riksdagen biföll ej heller
Ribbings förslag, utan folkskolestadgans allmänt hållna bestämmelser om biskopars, domkapitels och församlingsprästers plikt att öva
tillsyn över folkskolorna förblevo oförändrade.
Ett kungligt brev av år 1853 förordnade om en mängd ändringar
och tillägg till folkskolestadgan. Ehuru i sig själva i regel av mindre
betydelse, äro de nya bestämmelserna dock ett uttryck för folkskolans utveckling under åren mellan 1842 och 1853, och man kan
icke utan skäl anse dessa första elva år som en ingress till dennas
fortsatta historia. Den kris, som folkskolan i vårt land genomlevde
vid förra seklets mitt skulle, sedd i ett vidsträcktare sammanhang,
befästa och vidare utveckla den mera självständiga syn på folkskolans uppgift inom stat och kyrka, som de första folkskollärarna
och de nybildade lärareföreningarna med inspiration från nya kyrkliga rörelser i tiden kämpade för.
104