Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
När höst- På grund av den hårda processledning, som utövas från
löven föllo. första kammarens talmansbord, blev det ingen debatt i senaten om höstsessionens viktigaste fråga, nämligen rationaliseringen av
riksdagsarbetet. Ingen talare var förhandsanmäld – inte ens den ende
utskottsreservanten – då ärendet påropades och jngen kom sig för att
begära ordet under det korta tidsmoment, som stod till buds. Kammaren
beslöt alltså utan vidare bifalla konstitutionsutskottets förslag. Mången har
i detta intermezzo velat se ett kammarens tysta resignerande inför ett blint
och obevekligt öde, dvs. den höga församlingens förestående hädanfärd.
Detta torde dock vara ett orealistiskt betraktelsesätt. I varje fall inom topparna av landets största politiska parti finner man meningar av dylikt
slag chockerande.
I medkammaren tog man mera tid på sig. I själva starten fingo ledamöterna ett förträffligt bevis på nödvändigheten av att något göres. Man
hade nämligen i fem och en halv timmar debatterat kanske inte alltför intressanta interpellationer och s. k. enkla frågor, innan man omsider hann
fram till föredragningslistans första utskottsärende. En dylik ordning kan
ju omöjligen anses såsom tillfredsställande.
I sitt 21-punktsprogram hade konstitutionsutskottet lämnat en rad förslag i ämnet. Intet av dessa var revolutionerande. Utskottet hade med
tämligen lätt hand tagit på problemen, uppenbarligen väl medvetet om
den konservatism, som den svenska riksdagen plägar ådagalägga så snart
fråga är om ingrepp i dess beteendemönster.
Först och främst är att observera att utskottet och därmed riksdagen
sköt ifrån sig den betydelsefulla frågan om höstsessionen att behandlas.
»i ett annat sammanhang», som det hette. Kvar står alltså fortfarande –
som herr Håstad (h) påvisade – iden om att man skall börja riksdagsarbetet exempelvis den 1 december eller möjligen den 15 november och
ha en sammanhängande riksdag. Kvar finns också möjligheten, att man
t. ex. sammantränger höstriksdagen litet mera än som skett, och det är·
dithän utskottet anses syfta med uttalandet att ingenting hindrar att arbetet börjar senare, förslagsvis den 1 november.
Men är det möjligt att tämligen omedelbart efter »rationaliseringsbesluteb av 1954 förmå riksdagen att åter ta upp frågan om höstsessionen?
Sannolikt inte, Det finns inom riksdagsutskottens rika förråd av standardmotiveringar för avslag på motioner åtskilliga, som skulle kunna komma
till användning i ett sammanhang som detta. Exempelvis denna: »Enär
riksdagen så nyligen som vid 1954 års höstsession … hemställer utskottet
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.,.
Bland de nya anordningar, som förmodligen mest intressera den stora
allmänheten, är den fastare organiseringen av frågetimmen. Beslutet innebär att riksdagen på talmanskonferensens initiativ år 1955 kan fastställa
en viss dag och en viss timme för denna förrättning. I övrigt uttalade ut- 49·
·~….. -·
Dagens frågor
skottet med instämmande av riksdagen en lång rad förhoppningar om att
statsråd och interpellanter måtte ålägga sig självdisciplin och inte sväva
ut alltför mycket utan medverka till att spörsmålen måtte kunna avgöras
inom rimlig tid.
Huruvida det här är fråga om »pia desideria»- fromma önskningarsom de gamla teologerna brukade säga, får framtiden utvisa. I norska stortinget, som en utskottsdelegation varit över och studerat, avverkar man
under »Spörretimen» 12 a 13 frågor. I engelska underhuset, som är det
beundrade idealet, är man ännu snabbare. »No, Siri» eller »Yes, Sir!»,
är ju ganska ofta svaret från regeringsbänken på den eller den frågan. Så
långt lära väl aldrig vi med våra byråkratiskt omständliga traditioner
kunna hoppas hinna, men även den minsta förbättring i nu rådande ordning måste betraktas såsom ett framsteg till fromma för det politiska intresset och kontakten mellan riksdagen och folket, dess uppdragsgivare.
I varje fall böra de inledande historiska exposeerna i interpellationssvaren kunna kraftigt nedskäras. Det är ju inte alldeles nödvändigt för
departementens ambitiösa statssekreterareavdelningar att i varje fråga gå
tillbaka till Olof Trätäljas dagar för att få nödigt perspektiv på problemet.
Till slut må om debatten sägas, att det bildspråk, väsentligen hämtat ur
zoologien, som konstitutionsutskottets ordförande prosten Hallen (s.) och
dess kritiker herr Gustafson i Göteborg (fp.) använde sig av vid behandlingen av utskottsbetänkandet, törhända föll något utanför ramen vid en
överläggning av denna art.
Bland från vårsessionen överstående ärenden befann sig högerförslaget
om skattefrihet för bostadssparande. Majoriteten i bevillningsutskottet
och därefter i kamrarna nedlade betydande ansträngningar på att finna
argument mot förslaget. Framför allt invände man, att taxeringstekniska
skäl omöjliggjorde ett realiserande av planerna. Repliken att det ifrågasatta bostadssparkontot vore konstruerat efter mönster av det av riksdagen tidigare, i allmänt samförstånd beslutade investeringskontot för
skog vann föga beaktande. Inte heller spelade det någon roll för avgö-
randet att olika högertalare kunde påvisa de gynnsamma erfarenheterna
från bland annat Finland och Tyskland i fråga om skattelindrande åtgärder. Medan i vårt land sparräkningarna i bankinstituten i fjol ökade omkring 7 procent, är motsvarande ökning i Finland 18 procent. Ännu bättre
resultat redovisas av de tyska Bausparkassen, som inrättats för att gynna
sparaodet och bostadsbyggandet. Att sparaodet i vårt land är för litet i
förhållande till investeringsbehovet framgår av många omständigheter.
.För närvarande finnas i affärsbankerna infrusna byggnadskreditiv på
mellan 500 och 600 milj. kr., och låneansökningarna hos hypoteksför- -eningarna köa, sägs det, med omkring 200 milj. kr.
strävandet efter millimeterrättvisa i skattelagstiftningen är all heder
värt, men det får nog inte drivas så långt, att man – som ofta sker i
~essa sammanhang – gör det bästa till det godas fiende. Med herr Hagberg i Malmö (h.) har man anledning spörja var vi inte skulle stått i
fråga om kapitalförsörjningen i vårt land, om man lade ned lika mycken
energi på att söka komma fram till gemensamma lösningar på det svenska
.sparproblemet som man nu gör för att påvisa ogenomförbarheten i det ena
eller andra sparfrämjande förslaget- när det kommer från oppositionen.
.50
Dagens frågor
I svärmen av interpellationer intogs en plats för sig av herr Skoglunds
i Doverstorp (h.) frågor om hur landets sjukvårdsresurser kunna väntas
klara den allmänna sjukförsäkringens genomförande och om vilka åtgärder, som regeringen och myndigheterna vidtagit för att försäkringen skall
kunna genomföras effektivt och smidigt. Interpellanten fick förmånen av
svar från två statsråd, nämligen inrikesminister Hedlund och socialminister Sträng.
Om båda svaren synes kunna sägas, att de ingalunda avlägsnade farhågorna för hur det stora experimentet kan komma att avlöpa. På många
områden föreligga anmärkningsvärda brister. Ett exempel bland många:
det är först under de senaste dagarna, som en slutlig överenskommelse
träffats mellan dc berörda myndigheterna och läkarförbundet om hur
sjukkassekvittona och receptblanketterna skola se ut, meddelade herr
Skoglund. Helt naturligt räcker det dock inte med hur dessa formulär
skola se ut. De måste ju även tryckas och distribueras. Läkarförbundet
har åtagit sig tryckningen. Det gäller då först att trycka och distribuera
till alla läkare ca 400 000 läkemcdelskort, 2 miljoner receptblanketter och
i första hand minst lika många sjukkassekvitton. Veterligt hade inga av
dessa tryckts och distribuerats eller ens börjat tryckas i första veckan av
december.
Interpellationen av herr Braconier (h.) om statsministermötet på Harpsund och Nordiska rådet föranledde en livlig debatt i andra kammaren.
Från skilda håll uttrycktes önskemål om bättre kontakt mellan riksdagen
och Nordiska rådet. Det kan, sade interpellanten med fog, bli komplikationer, om delegaterna i rådet ge löften, som riksdagen sedan blir tvungen
att uppfylla. Excellensen Unden instämde i att informationerna böra bli
mera kontinuerliga men menade, att den livliga norska debatten framför
allt beror på oenigheten i Norge rörande nordiskt samarbete.
Hr Sköld som Sällan eller aldrig torde en svensk finansminister ha
rekordhållare. utrustat sig med så många pekpinnar som statsrådet
Sköld, då han och hans kansli satte sig ned för att motivera budgeten för
1955–56. Med en smula tillspetsning skulle man kunna säga, att de många
frikostigt utdelade råden tyda på en uppenbar villrådighet hos skolmästaren.
Utgångspunkten är också ganska märklig. Vårt land upplevde 1954 en
hastigt expanderande konjunktur, som med ens slog undan benen på den
konstfärdiga och relativt pessimistiska prognos nationalbudgetdelegationen lagade ihop i slutet av 1953, gällande 1954. Det blev full sysselsättning över hövan i stället, bl. a. tack vare att de utländska konjunkturerna
fingo ett annat förlopp än man väntat eller rättare sagt befarat. Den privata produktionen tog chansen och lade hastigt om sitt investeringsprogram. I stället för beräknad minskning blev det en inte oväsentlig ökning.
Samtidigt hade emellertid stat och kommun berett sig på att öka investeringarna för att möta ev. arbetslöshet – de togo ungefär hälften var av
den elva-procenliga ökningen av de offentliga investeringarna, exklusiv«:>
bostäderna. Det är inte att undra på att det blivit trångt om arbetskraften
och att resurserna över huvud taget ansträngts.
Finansministern söker förklara och försvara statens åtgöranden och är·
51
———– —~-
Dagens frågor
varnande mot kommunerna men framför andra söker han anklaga niiringslivet för att det – helt enkelt uppfyllt sin naturliga uppgift att ta
till vara möjligheterna! Tyvärr saknar man i budgetmotiveringen utländska jämförelser, som visserligen alltid äro svåra att göra men som likväl i fråga om produktionsökningen inom OEEC-länderna förete vissa
överensstämmelser. I jämförelse med dessa länder och framför allt Holland, Italien och Västtyskland torde den svenska produktionsstegringen
under 1954 inte te sig särskilt anmärkningsvärd.
I högsta grad anmärkningsvärt är det däremot att finansministerns
budgetförslag för 1955-56 redovisar en rekordbudget i återhållsamhetens
tecken! Det låter paradoxalt, men budgeten slutar på 9,5 miljarder, vilket
betyder en ökning med ca 900 miljoner mot löpande budget, och ändock
har blott ett femtiotal miljoner anslagits till nya ändamål: sinnessjukvård, yrkesundervisning, forskning och andra pålappningar på gamla vetenskapliga behov.
Finansministern kan naturligtvis redovisa, vart varje öre går. Talet om
automatiska utgiftsstegringar, som äro »ofrånkomliga>>, lär nog kunna synas i sömmarna. Termen är kanske ett skalkeskjul, som döljer utgiftsstegringar, beroende på bristfälligt förberedda riksdagsbeslut. Ändock ställer
man sig frågande till en budget med flödande statsinkomster men åtdragen livrem. Det måste tyda på att det är staten, som överansträngt sig och
nu har svårt att behärska det hela.
Vilka faror varsnar nu finansministern? Den mörka skuggan är inflationen, som denna gång inte kan belastas Koreakrig eller annan utländsk
influens. Blir det inflation i Sverige är finansministern dess barnmorska.
staten begränsar sina investeringar, men det är lättare sagt än gjort
och framför allt dröjer effekten. Kommunerna fä en allvarlig förmaning,
men finansministern måste också medge att »den starka kommunala utgiftsstegringen underbygges av en mycket hög likviditet». Kommunernas
sammanlagda banktillgodohavanden uppgå till 1,7 miljarder kronor. De
berörs därför kanske mindre av lånerestriktioner än av byggnadstillstånden. Det heter som slutsats: »Det är ett samhälleligt intresse, att kommunerna i sin förvaltning beaktar det inflytande de utövar på den allmänna
ekonomiska utvecklingen i landet och det ansvar de delar med statsmakterna för att vidmakthålla prisstabilitet och samhällsekonomisk balans.>>
Förmaningarna gå vidare till företagare och konsumenter och avtalsförhandlingarna och -förhandlarna ställas kärvt upp till beskådan. Företagarna fä veta att deras beskattning och avskrivningsrätt skola föranleda
åtgärder. Propositionsskrivarna inse emellertid att de äro inne på produktionshämmande åtgärder i en situation, då standardhöjningen kräver
kapacitetsutvidgning och rationalisering. Man tröstar sig dock med att
dämpningen skapar >>en tjänligare jordmän för en gynnsam produktionsutveckling på längre sikh>. Därmed är finansministern ute på mycket svag
is – det rör sig mera om politisk tro än verkligt vetande. Än värre blir
resonemanget längre fram, då det heter, att statsmakterna inte kunna
underlåta att hålla tillbaka investeringsvolymens ökning, »även om därigenom i och för sig värdefulla projekt med hög produktivitet får ställas
på framtiden>>. Man tröstar sig med att »den uteblivna produktivitetsvinsten är mindre än de skadeverkningar för hela samhällsekonomin som
.52
Dagens frågor
skulle uppkomma genom en ohämmad investeringsutveckling». Detta innebär helt enkelt att herrarna i finansdepartementet med en enkel fras
upphöja sig till bedömare av och domare i frågan om näringslivets framtida skepnad. En sådan förmätenhet i ett tidigare produktionsskede skulle
ha låtit värt land gå miste om den industriella revolutionens vinster sedan sekelskiftet. Och dock befinna vi oss över hela världen i en ny industriell evolutionsperiod! Vi få inte bli efter i den konkurrensen.
Löntagarna få också veta att skinnfällen för deras vidkommande 1ir
mycket kortare än de trott, då de formulerat sina krav. De ställas att välja
mellan full sysselsättning eller långtgående och kännbara ingripanden i
det ekonomiska livet. Så talar ett diktatorsämne.
Bakom alla dessa morska uttalanden bjuder finansministern endast på
gamla och ganska uttjänta medel av regleringsmodelL Det råder en på-
fallande skillnad mellan finansministerns gester i finansplanen och de
gårningar han bebådar eller ännu vill hålla i bakfickan. Det vore mycket
att säga om denna sort av hushållning. Det kan dock räcka med att konstatera att man känner trädet av frukten. Det har kommit för mycket av
politik i ekonomien och för mycket av ekonomi i politiken. Området är
alltför svårt att behärska för dem som utsett sig själva till dirigenter. Staten vill visserligen via finansminister Sköld dela med sig av ansvaret åt
höger och vänster, men den vill samtidigt förbehålla sig att ensam bestämma, vad som skall göras och följer därvid en politisk trosbekännelse,
om vilket man lindrigast kan säga, att den i vår tid är omodern.
Vem regerar I Sovjetestland blir det med varje år allt tydligare, att de
i Estland? estniska kommunisterna egentligen inte ha någonting
mera att säga till om i fråga om landets styrelse. De behövdes i början,
vid maktövertagandet, i sin egenskap av trogna och lydiga verkställare
av Moskvas order. Men då sovjetmakten redan hade blivit relativt säkrad,
skötos de estniska kommunisterna undan för undan allt längre bort från
maktens köttgrytor. I deras ställe kommo antingen helryssar eller förryskade avkomlingar av estniska immigranter, s. k. rysslandsester. I detta
hänseende utgöra Estland och de andra baltiska staterna för närvarande
skolexemepl på det öde som väntar ett lands hemmakommunister, när
Moskva får makten. Även Sveriges kommunister skulle ha mycket att lära
av de nu rädande förhållandena i Sovjetestland — om dc bara kunde
komma dit!
Den högste verkställaren av Moskvas order i Tallinn är egentligen
förste sekreteraren i det estniska kommunistpartiets centralkommitte
Ivan Käbin, genom vilken även direktiven från Moskva till marionettregeringen och till marionettparlamentet passera. Denne Estlands röde »tsar>>
är född 1905 som son till en bonde i norra Estland och blev då döpt till
Johannes, men redan år 1910 utvandrade hans föräldrar till Sankt Petersburg, och där blev Johannes en rysk Ivan. Efter revolutionen inträdde
han i de ryska ungkommunisternas organisation och senare i det ryska
kommunistpartiet, studerade i Leningrad vid partiskolan och på kurser i
marxism-leninism liksom sedan i Moskva vid partiinstitutet, arbetade
som tjänsteman för det ryska kommunistpartiet i Leningrads oblast och
i Sibirien i Omsks oblast och tjänstgjorde till slut som lärare i marxism- 53
Dagens frågor
leninism i Moskva. Han hade i Ryssland inte någon kontakt med dc estniska kommunisterna därstädes, vilka eljest hade sina organisationer så-
väl i Leningrad som i Moskva och en egen estnisk tidning. Först år 1941
upptäckte Moskva hans estniska härstamning och han skickades till Tallinn som en liten tjänsteman vid det estniska kommunistpartiets centralkommitte. På den tiden talade Johannes-Ivan Käbin endast en mycket
bristfällig estniska. Redan år 1948 upphöjdes han enligt Moskvas direkta
önskan till befattningen som sekreterare vid centralkommitten, fastän det
fortfarande beredde honom stora svårigheter att uttrycka sig i skrift på
estniska språket. Två år senare, i början av år 1950, anförtroddes redan
åt honom genomförandet av den stora utrensningen av Estlands hemmakommunister enligt direktiv som hade utgått från Moskva. För denna
tjänst blev han i mars 1950 centralkommittens förste sekreterare och är
sedan dess Moskvas trofast underdånige orderverkställare i Tallinn. .I
Tallinn har han hunnit äta sig ganska fet, han har skaffat sig en hel rad
ordentliga skräddarsydda kostymer och till slut ändrat förnamnet tillbaka till Johannes. Han har även hunnit att lära sig estniska ganska bra.
Käbins närmaste man är partiets centralkommittes andre sekreterare
Leonid Lentsman, vilken också är rysslandsest. Han är född 1915 i staden Simferopol på Krim, har vuxit upp i den lilla staden Toropets vid
lettiska gränsen och har tjänstgjort som lärare i oblasten Murmansk, han
har vidare varit verksam bland de ryska ungkommunisterna, senare som
politruk i röda armen. Han skickades till Estland först år 1947. Fastän
Lentsman i Ryssland inte hade haft någon kontakt vare sig med de estniska kommunisterna därstädes eller med den estniska kulturen, och
fastän han fortfarande talar estniska med en stark rysk accent, har han
i Sovjetestland satts att dirigera nationens kulturella, konstnärliga och
vetenskapliga liv. Den andre av Käbins närmaste medarbetare är helryssen F. Usjanov från Moskva, en man ungefär i medelåldern, som inte kan
ett ord estniska. Hans uppgift som sekreterare vid partiets centralkommitte är att leda hela det sovjetestniska jordbruket. Eftersom Usjanov, liksom en rad aYdelningschefer vid centralkommitten överhuvudtaget, inte
kan estniska, iir ryska umgänges- och tjänstespråk hös det estniska
kommunistpartiets toppar.
Ungefär samma bild företer även marionettregeringen. »Premiärministern», ministerrådets ordförande Aleksei Miiiirisepp är själv visserligen
född i Estland år 1902, nämligen på ösel, men hans föräldrar flyttade redan omkring år 1908 till trakten av Jenissej-floden i Sibirien, där Aleksei växte upp och förryskades. Han blev medlem i det ryska kommunistpartiet, arbetade först som partifunktionär och senare som eicktromekaniker och järnvägstjänsteman. I början av ockupationen utsågs han till avdelningschef i den estniska järnvägsstyrelsen, överfördes senare till partiets centralkommitte såsom tjänsteman och blev år 1949 ställföreträ-
dande »premiärminister». Sedan han hade hjälpt Moskva att utrensa de
estniska henunakommunisterna ur marionettregeringen, utnämndes han
för dessa förtjänster år 1951 till »premiärminister». Liksom Käbin har
han fortfarande inte hunnit att lära sig tala estniska språket utan
brytning.
Miiiirisepp och hans fem ställföretriidare bilda ett inre kabinett i den
54
Dagens frågor
månghövdade marionettregeringen. Dessa ställföreträdare äro tre rysslandsester: Valter Klausson (f. d. MVD-funktionär), Albert Vendelin och
Georg Nellis, en äkta ryss: den 50-årige Aleksander Sokolov från Moskva
och till sist Arnold Green, en estnisk karriärist i 35-årsåldern, son till en
köpman från Kadrina och f. d. scoutledare.
Bland det stora antalet medlemmar i marionettregeringen kunna som
exempel nämnas ännu några namn. Inrikesminister är Johan Lombak,
generalmajor i röda armen, som, född i Estland 1897, redan som yngling flyttade till Ryssland och där har tjänstgjort så mycket som 18 år
inom hemliga polisen och milisen. Undervisningsminister är Voldemar
Oja, en 60-årig folkskollärare från Sibirien av estnisk härkomst. Byggnadsminister är ryssen Vsevolod Generalov och minister för fiskerierna
och fiskeriindustrin är en 50-årig ryss Pavel Anissimov. Angående de
båda sistnämnda vet man ingenting annat än att i deras ministerier ständigt härskar oreda och korruption. Även chefen för den statliga plankommissionen är en äkta ryss Aleksander Hromov. Långt över hälften av
samtliga »ministrar» är rysslandsester.
Vid sidan av partiets centralkommittes sekreterare och marionettregeringens s. k. inre kabinett har marionettparlamentet, högsta rådet, mycket mindre betydelse. Ordföranden i högsta rådets presidium är formellt
visserligen »Statspresidenb, men i realiteten äger han inte någon som
helst makt, utan han är endast en galjonsfigur. Troligen därför sitter på
denna plats en estnisk kommunist, men inte heller han hör till den gamla
kadern, utan det är författaren August Jakobson som först under krigstiden år 1942 i Ryssland anslöt sig till det estniska kommunistpartiet.
Han är född år 1904 i Pärnu och är för närvarande svårt tbc-sjuk. Han
bor i slottet Kadriorg, vilket är starkt bevakat av milis, och skriver där
antiamerikanska propagandapjäser, för vilka han redan har fått två stalin-pris.
De obetydliga »regeringsbestyr» som »presidenten» har sig anförtrodda, ombesörjer vanligtvis Jakobsons ställföreträdare Endel Puusepp,
som är född 1909 i Krasnojarsk i Sibirien som son till estniska invandrare,
han är f. d. kommendör i röda armens. bombflyg och erhöll 1942 titeln
Sovjetunionens hjälte, en man med stora ryska mustascher, som på sitt
bröst kan hänga åtta ordnar, sju medaljer och över tio hederstecken.
Samma förhållande som råder inom det estniska kommunistpartiets
centralkommitte och Sovjetestlands marionettregering och marionettparlament råder för närvarande på varje livsområde. Ledande poster
innehas av rysslandsester som tala estniska bristfälligt, eller ryssar som
endast tala sitt modersmål, ibland vilka blott någon enstaka från Estland härstammande kommunist har förirrat sig. Som ett exempel kan
man även framhäva förhållandena inom vetenskapen och den högre
bildningen, som helt och hållet dirigeras av rysslandsester. Sålunda är
den 60-årige agronomen från Kola-halvön Johan Eichfeld preses i Vetenskapsakademien, den 50-årige kandidaten i fysik från Leningrad Fjodor Klement är rektor för det över 320 år gamla Tartu universitet, Lantbrukshögskolans i Tartu rektor är fru Minna Klement (f. vice-sovchozminister), en agronom från Ryssland, rektor för Tallinns Polytekniska
Institut är ingenjör Ludvig Schmidt från Ryssland, direktör för konsthög- 55
. ;
Dagens frågor
skolan i Tallinn är den nära 70 är gamle Friedrich Leht frän Moskva,
f. d. tjänsteman i ryska folkkommissariatet för undervisningen. Endast
direktören för Konservatoriet i Tallinn är en omkring 50 är gammal est,
Eugen Kapp, trefaldig Stalinpristagare, men även han är född i Ryssland,
nämligen i Atrahan, och föräldrarnas hemspråk var ryska.
Men ju lägre tjänsterna äro och ju mindre lönen, dess mindre är rysslandsesternas och ryssarnas relativa betydelse. I det socialt lägsta skiktet, kolchozbönderna, förekomma de knappast alls. Sålunda lämnades
t. ex. i december 1954 till 412 mjölkare, svinskötare och andra jordbrukets s. k. tätmän högsta rådets hedersdiplom, varvid man lwnstaterar att av dem endast 17 (4 o/o) hade ryska namn (se »Rahva Hääl»
7.12. 54). I augusti och september utdelades ordnar och hedersdiplom
till järnvägstjänstemän, sammanlagt 657 personer, varvid av de 57 högre
tjänstemän som fingo de förnämligaste hederstecknen sånär som på 4
samtliga voro ryssar; men av 60 personer som fingo de enklaste hedersdiplomen voro endast 8 ryssar (se »Rahva Hääl» 17.8. 54 och 12.9. 54).
Dessa siffror giva karakteristiska exempel på att höga tjänster och »ära»
höra det härskande »herrefolket» ryssarna till, medan arbetet måste utföras av »infödingarna» esterna. Aleksander J(aelas.
Käppen och Den parlamentariska vårsessionen har börjat och statsmoroten. verkspropositionen har avlämnats. På morgonen den 12 januari har man i det socialdemokratiska huvudorganet erfarit, att budgeten
är stark. Omdömet innefattar intet moment av överraskning. Det upprepas år från år i Morgon-Tidningen på morgonen den 12 januari. (Den
13 i samma månad de år, då riksdagens öppnande på grund av helgdag
uppskjutits till den 12.) Förr i världen gällde det herr Wigforss. Nu gäller det herr Sköld. Det ingår på något sätt i ceremonielet för riksdagens
högtidliga öppnande ungefär som Carl XI :s drabanter eller Farbror Sven
vid radiomikrofonen på rikssalens läktare.
Så till vida är alltså allt i sin ordning. Detta hindrar dock icke, att åtskillig undran föranletts av innehållet i den nådiga luntan i år. Först och
främst funderar nog gemene man en del över inflationsfaran och hur
därmed egentligen kan förhålla sig. Det var ju dock så att inflationsriskerna under den gångna valsommarens soliga dagar betecknades som
obefintliga. Prisläget var stabilt, hette det från koalitionspartiernas samtliga talarstolar. (Bondeförbundets företrädare i valdebatterna preciserade som bekant för sin del frågeställningen sålunda, att de bestämt förmenade, att denna stabilitet inträdde redan i och med att hrr Gunnar
Hedlund, Sam. Norup, Ivar Persson i Skabersjö och Hj. Nilsson i Spänstad vid höstdagjämningstid år 1951 togo plats vid konungens rådsbord.)
Redan i höstas – efter valet alltså – kommo oroväckande tidender.
På den s. k. Vesteräs riksdag talade löntagarnas representanter pessimistiskt om en andragångsinflation. Herr Sköld beordrade i samma veva det
ryktbara 4 procents lånet, motiverande detsamma med nödvändigheten
att »Uppsuga och binda likvida medel till avsevärt belopp», allt i inflationsbekämpande syfte.
Och så kom alltså budgetförslaget. Reverenter talat utgör det en enda
lång dementi på allt valrörelsens stabiliseringsprat. Man behöver inte pas- 56
Dagens frågor
sera många sidor i finansplanen för att få ett klart begrepp om hur nära
vi äro den punkt, där fördämningarna hota att brista. Enbart upplysningen att det statliga lånebehovet nedpressats med 70 procent säger åtskilligt. »Problemen ha nått en krisartad spets, som vi hittills inte upplevat sedan produktionsresurserna kunnat tas i anspråk till nära hundra
procent», skrev LO-organet Aftontidningen, som är en smula mera obundet och mindre partiofficiellt än den i samma fastighet på Norra Bantorget producerade morgonkollegan. På den andra kanten bedyrade SAF:s
publikation Arbetsgivaren, att >>finansministerns stoppsignal är röd som
en stinsflagg».
Herr Sköld är barsk mot både företagsamheten och löntagarna. Den
förra får sig en överhalning för en alltför stark aktivitet och en alltför
livlig investeringsbenägenhet. Inom landet ökar efterfrågan för såväl konsumtions- som investeringsändamål, säges det, och »pressar mot gränserna för våra resurser». »Om detta får fortgå», framhåller finansministern, >>hotar en överansträngning av landets ekonomi».
Efter ytterligare en del meningsyttringar av liknande innebörd anser
finansministern tiden vara inne att kungöra, att en åtstramning i förctagsbeskattningens avskrivnings- och värderingsregler bör genomföras,
»Så att denna bättre än nu anpassas till stabiliseringspolitikens krav».
Att företagsbeskattningen, varom propositionen väntas i mitten av februari, blir en av dc stora kontroversiella frågorna vid årets riksdag behöver nog inte särskilt understrykas.
Löntagarna för sin del varnas mot att i avtalsförhandlingarna spänna
hågen för högt. »l fråga om betingelserna för en allmän höjning av löncnivån bör det klart sägas ifrån», heter det, »att utrymmet är ytterst begränsat.» Och statsrådet hänvisar i det sammanhanget till den framlagda
nationalbudgeten, vilken tyder på att man redan vid oförändrad lönenivå
får räkna med ett mindre underskott i bytesbalansen gentemot utlandet.
Detta är naturligtvis ägnat att inge bekymmer, eftersom ansträngningarna
alltjämt måste vara att fylla på valutareserven för att härigenom förstärka
vårt lands motståndskraft mot störande fluktuationer från världsmarknaden och mot de särskilda påfrestningar, som kunna möta vid en allmän
övergång till fri konvertibilitet.
Admonitionen mot löntagarna utlöses i följande knall: »Om det svenska folket beviljar sig för höga inkomster, uppkommer ett internt cfterfrågeöverskott, som leder till en allmän glidning uppåt av prisnivån och
andra desorganisationsföreteelser i det ekonomiska livet.» (Den uppmärksamme läsaren tycker sig nog känna igen dessa formuleringar. Han
har mött dem ganska ofta de senare åren, ehuru, så vitt känt, just icke
framförda från den politiska meningsriktning, som finansministern företräder.)
Detta gällde alltså den enskildes ansvar för den uppkomna situationen.
Det allmännas del i samma ansvar gick finansministern förbi med anmärkningsvärt lätt hand. Tämligen litet säges i finansplanen om vad den
förda penningpolitiken betytt för dagens spänningsfyllda läge. Med ett
målmedvetet utnyttjande av till förfogande stående penningpolitiska medel skulle vi dock icke ha glidit så långt ut på branten som där vi befinna oss.
Dagens f’rågor
Finansministern manar nu ivrigt till sparsamhet i den offentliga hushållningen och serverar bland annat kommunerna en bredsida för deras
bristande ekonomiska förtänksamhet. Mycket bra! Synd bara att inte den
attityden intagits under dc år, som ligga bakom oss. Nu tala de s. k. automatiska utgiftsstegringarna sitt bistra språk om följderna för statsverkets del av tidigare försummelser. Dessa automatiska utgiftsstegringar,
vilka alltså inträda utan att riksdagen fattar ett enda nytt beslut av utgiftskrävande natur, äro i årets budget upptagna till 457 miljoner kronor.
Enligt den nothinska utredningen räknades med en väsentligt mindre
automatisk utgiftsstegring för nästa budgetår, nämligen totalt cirka 275
miljoner kronor.
Om alltså admonitionerna till företagsamheten och löntagarna – som
»Medborgaren» påpekar – kunna liknas vid finansministerns käpp, må
törhända löftet om vissa skattesänkningar få representera hans morot,
ehuru gunåssåvisst en ganska mager och vissen liten morot, framräckt till
den tålmodige svenske Grålle.
~led skattesänkning menas i detta sammanhang resultatet av det förenklade deklarationsförfarande, som planeras. Den omedelbara effekten
innebär enligt ännu icke definitiva beräkningar ett s. k. inkomstbortfall
för staten av omkring 120 miljoner kronor per år och en minskning av
skatteunderlaget för kommunerna motsvarande en skatteinkomst av cirka
105 miljoner kronor per år vid gällande genomsnittliga utdebitering,
summa 225 miljoner kronor alltså. Det är ju pengar det med, men mot
bakgrunden av ett samlat skatteuttag på inkomst och förmögenhet i årets
riksstat på 4 840 000 000 kronor förefaller summan inte särskilt övervlildigande.
I fråga om ytterligare vandring på skattesänkningsvägen lovar herr
Sköld ingenting bestämt. Han säger sig visserligen ha för avsikt att i
sinom tid hemställa, att förslag till en allmän skattesänkning med tyngdpunkten lagd på de mindre inkomsttagarna förelägges 1956 års riksdag,
men tillfogar försiktigtvis >>så framt de samhällsekonomiska förhållandena icke lägga hinder i vägen>>. Den som lever får se. Med någon liten
omformulering av ett känt historiskt yttrande, iir det kanske bäst att säga:
>>Förliten Eder icke uppå finansministrar!>>
Fortsatta I en förestående artikel om världspolitiken under 1954
frågetecken. måste professor Torvald Höjer stanna vid den omröstning
i franska nationalförsamlingen på tröskeln till årsskiftet den 30 december, då London- och Parisfördragen ratificerades med en så ringa majoritet som 287 röster mot 260, dvs. icke det absoluta flertal på 314, som
skulle behövas, därest mot förmodan franska »republikens råd>> ville an- .vlinda sitt suspensiva veto för att votera nej. Sedan dess har den s. k. utvecklingen icke stått stilla, så mycket mindre som för många utomeuropeiska stater, särskilt den största, det röda Kina, vilka nu äro med i den
>>planetariska>> storpolitiken, ett nytt år börjar på annat datum. Enär icke
heller den hedniska Sovjetunionen fäster någon vikt vid den kristliga
kalenderns märkesdagar, mista alltmer för Västerlandets stater helgerna
sin tidigare betydelse som vilopauser även för kabinetten och förvandlas
genom fortskri dande sekularisering till konventionella semesterdygn.
Dagens {I’å[}Ol’
De frågetecken för Västunionens tillkomst med västtysk suveränitet och
upprustning samt spänningen mellan USA och det röda Kina, med vilka
det gamla året slutade, ha under loppet av januari 1955 icke blivit besvarade. I förstnämnda fall ha utsikterna onekligen ljusnat, vilket däremot icke kan sägas om det andra.
För mänga iakttagare begynner det bli klart, att Mendes-France för
priset fred i Indokina vid Genevekonferensen i somras måtte ha lovat
Molotov och Chou En-lai att gå emot Europaarmen. Till denna hade han
också tidigare förhällit sig rent passiv; han gjorde alltså icke våld på sin
personliga övertygelse. Men efter det nya »Miinchen», som då kom till
stånd, med kommunistisk infiltration av Syd-Vietnam som fullbordat faktum före valen 1956 i perspektivet och efter avslaget på Europaarmen i
Nationalförsamlingen den 30 augusti, varvid ett av Mendes-France begärt
förtroendevotum hade kunnat rädda den, synes Mendes-France ha hållit
sin utfästelse och fått fria händer att verka för Brysselpaktens restaurering som underlag för att på annat sätt förverkliga Bonn- och Paristraktaterna. Den 30 ovannämnda december ställde han också kabinettsfråga
samt infriade därmed sina förpliktelser mot London och Washington.
Visserligen kombinerade han Bonns godkännande av den nya Snarstatuten som villkor för Frankrikes ratificering, vilket vällat Adenauer
mycket huvudbry. Men vid sina samtal under mitten av januari med kollegerna Scelba i Bom och Adenauer i Baden-Baden har han icke på
samma sätt förknippat sitt projekt att utbygga det i Parisfördragen stipulerade gemensamma organet för standardisering, kontroll och distribution av vapentillverkningen till en »rustningspool» av avsevärt vidgad
kapacitet och kompetens med franskt samtycke till traktaterna. I Paris
sammanträdde den l 7 januari delegater för de av Västunionens sju europeiska stater till en konferens för att diskutera detta organs utformning.
Härvid lär Mendes-France ha fått fränfalla sitt önskemål att »rustningspoolen>> skulle få sitt ord med i laget jämväl vid fördelningen av de amerikanska vapenleveranserna och »off-shore>>-beställningarna till sina allierade, vilket Washington bestämt motsätter sig. Riksekonomiministern
professor Ludwig Erhards närvaro som ordförande för den västtyska dclegationen anses också garantera att rustningspoolen icke får sådan konstruktion att den ensidigt gynnar Frankrike och diskriminerar Västtyskland under förevändning att på så sätt bättre kunna övervaka den västtyska krigsmaktens uppväxt. Härutinnan kan Erhard räkna med bistånd
frän Storbritannien och Beneluxländerna, som icke ha haft något till övers
för en utbyggnad av nämnda organ.
Alla kalkyler att vägen nu är banad för Västunionens tillblivelse kunna
dock kullkastas om Mendes-France störtas av de starka krafter inom
fransk inrikespolitik, som vilja komma honom till livs. stora svårigheter
upptornas också för hans fortsatta maktutövning. Efter socialisternas avslag att medverka i ministären har han ingen pålitlig parlamentarisk
majoritet inom Nationalförsamlingen. Budgeten är som vanligt ännu icke
slutbehandlad, vilket stjälpt flera föregående regeringar. Pacificeringen
av Tunis har lyckats på ytan, men nationalistpartiet kräver ytterligare
eftergifter, som förhindra underhandlingar om den tillstadda inre autonomiens gestaltning. Den stora mängd fransmän, som i egenskap av små-
59
~—–~— ~——–~–….-·
i i
•.• J/1′.
Dagens frågor
handlare, vinodlare, restaurangägare och brännvinsbrännare reagera mot
hans planer på ekonomisk rationalisering och energiska nykterhetsreformer, äro i färd med att ute i landet organisera en folkrörelse, och valet
av den katolske folkrepublikanen Schneiter till Nationalförsamlingens talman ådagalägger dessa antipatiska stämningars parlamentariska styrka.
Men Mendes-France är en mycket skicklig taktiker och när han efter nyåret kungjorde sin avsikt att ifråga om valsättet återgå till majoritetssystemet med enmansvalkretsar, som under hela republikens tid i synnerhet gynnade de borgerliga radikalerna, och därjämte låtit antyda att ett
nyval kan komma före 1956, kastade han ut ett tvedräktsäpple mellan och
inom partierna, vilket under trycket av ett förnyat krav på förtroendevotum måhända förmär hålla honom flytande.
I alla händelser tycks Molotov, som det heter i London, ha bottenskrapat sina resurser att med noter diplomatiskt påverka fransmännen mot
Västunionen. I stället vänder han sig nu mot västtyslmrna med lockelsen
att ett nej till Parisfördragen skulle bana väg för Tysklands återförening,
av vilken populära paroll Ollenhaners socialdemokrater icke försummat
begagna sig i sin envetna strid mot ratificeringen.
Horoskopet för den närmaste framtiden i Fjärran östern är lika osäkert.
Men Dag Hammarskjöld gjorde sin plikt, där han efter F. N:s generalförsamlings, med undantag av kommunistblocket och några nedlagda andra
röster, hart när enhälliga protest före jul mot fängslaodet av de elva
amerikanska flygarna begav sig till Peking för att resonera med Chou
En-lai – med vilket resultat är ännu i detalj okänt. Emellertid påminna
förhållandena i Kommunistkina med dess rättslöshet och terror så mycket om tillståndet i Vilda Västern under den värsta pionjärtiden att kritiken i USA merendels tagit den bekanta uppmaningen på en krog i Colorado: »Skjut ej på pianisten, han gör så gott han kan!» till förebild. »Senatorn för Formosa», William Knowland från Californien, republikanernas
gruppledare i senaten, kände sig kanske spela samma roll som det lilla
barnet i H. C. Andersens saga om Kejsarens nya kläder, då han genast
betecknat Hammarskjölds mission som misslyckad.
President Eisenhower yppade genast sin grämelse över att flygarna icke
blivit befriade, men han och liktänkande republikaner ävensom den demokratiska oppositionen ha varit mera återhållsamma. Dulles åter har hotande inskärpt, att därest State Departments hänvändelse till FN i flygarefrägan artar sig till ett öppet fiasko, USA måste överväga andra metoder
för att nä sitt mål. Dessa bistra tonfall höras vid en tidpunkt, då Peking
är i färd att som upptakt till en allmän offensiv mot Formosa sätta sig i
besittning av de av Chiangs styrkor garnisonerade öarna utanför Kinas
fastland. Av dem har USA åtagit sig att försvara endast de ur strategisk
synpunkt viktigaste, men Eisenhower har lämnat osagt vilka.
60
När höst- På grund av den hårda processledning, som utövas från
löven föllo. första kammarens talmansbord, blev det ingen debatt i senaten om höstsessionens viktigaste fråga, nämligen rationaliseringen av
riksdagsarbetet. Ingen talare var förhandsanmäld – inte ens den ende
utskottsreservanten – då ärendet påropades och jngen kom sig för att
begära ordet under det korta tidsmoment, som stod till buds. Kammaren
beslöt alltså utan vidare bifalla konstitutionsutskottets förslag. Mången har
i detta intermezzo velat se ett kammarens tysta resignerande inför ett blint
och obevekligt öde, dvs. den höga församlingens förestående hädanfärd.
Detta torde dock vara ett orealistiskt betraktelsesätt. I varje fall inom topparna av landets största politiska parti finner man meningar av dylikt
slag chockerande.
I medkammaren tog man mera tid på sig. I själva starten fingo ledamöterna ett förträffligt bevis på nödvändigheten av att något göres. Man
hade nämligen i fem och en halv timmar debatterat kanske inte alltför intressanta interpellationer och s. k. enkla frågor, innan man omsider hann
fram till föredragningslistans första utskottsärende. En dylik ordning kan
ju omöjligen anses såsom tillfredsställande.
I sitt 21-punktsprogram hade konstitutionsutskottet lämnat en rad förslag i ämnet. Intet av dessa var revolutionerande. Utskottet hade med
tämligen lätt hand tagit på problemen, uppenbarligen väl medvetet om
den konservatism, som den svenska riksdagen plägar ådagalägga så snart
fråga är om ingrepp i dess beteendemönster.
Först och främst är att observera att utskottet och därmed riksdagen
sköt ifrån sig den betydelsefulla frågan om höstsessionen att behandlas.
»i ett annat sammanhang», som det hette. Kvar står alltså fortfarande –
som herr Håstad (h) påvisade – iden om att man skall börja riksdagsarbetet exempelvis den 1 december eller möjligen den 15 november och
ha en sammanhängande riksdag. Kvar finns också möjligheten, att man
t. ex. sammantränger höstriksdagen litet mera än som skett, och det är·
dithän utskottet anses syfta med uttalandet att ingenting hindrar att arbetet börjar senare, förslagsvis den 1 november.
Men är det möjligt att tämligen omedelbart efter »rationaliseringsbesluteb av 1954 förmå riksdagen att åter ta upp frågan om höstsessionen?
Sannolikt inte, Det finns inom riksdagsutskottens rika förråd av standardmotiveringar för avslag på motioner åtskilliga, som skulle kunna komma
till användning i ett sammanhang som detta. Exempelvis denna: »Enär
riksdagen så nyligen som vid 1954 års höstsession … hemställer utskottet
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.,.
Bland de nya anordningar, som förmodligen mest intressera den stora
allmänheten, är den fastare organiseringen av frågetimmen. Beslutet innebär att riksdagen på talmanskonferensens initiativ år 1955 kan fastställa
en viss dag och en viss timme för denna förrättning. I övrigt uttalade ut- 49·
·~….. -·
Dagens frågor
skottet med instämmande av riksdagen en lång rad förhoppningar om att
statsråd och interpellanter måtte ålägga sig självdisciplin och inte sväva
ut alltför mycket utan medverka till att spörsmålen måtte kunna avgöras
inom rimlig tid.
Huruvida det här är fråga om »pia desideria»- fromma önskningarsom de gamla teologerna brukade säga, får framtiden utvisa. I norska stortinget, som en utskottsdelegation varit över och studerat, avverkar man
under »Spörretimen» 12 a 13 frågor. I engelska underhuset, som är det
beundrade idealet, är man ännu snabbare. »No, Siri» eller »Yes, Sir!»,
är ju ganska ofta svaret från regeringsbänken på den eller den frågan. Så
långt lära väl aldrig vi med våra byråkratiskt omständliga traditioner
kunna hoppas hinna, men även den minsta förbättring i nu rådande ordning måste betraktas såsom ett framsteg till fromma för det politiska intresset och kontakten mellan riksdagen och folket, dess uppdragsgivare.
I varje fall böra de inledande historiska exposeerna i interpellationssvaren kunna kraftigt nedskäras. Det är ju inte alldeles nödvändigt för
departementens ambitiösa statssekreterareavdelningar att i varje fråga gå
tillbaka till Olof Trätäljas dagar för att få nödigt perspektiv på problemet.
Till slut må om debatten sägas, att det bildspråk, väsentligen hämtat ur
zoologien, som konstitutionsutskottets ordförande prosten Hallen (s.) och
dess kritiker herr Gustafson i Göteborg (fp.) använde sig av vid behandlingen av utskottsbetänkandet, törhända föll något utanför ramen vid en
överläggning av denna art.
Bland från vårsessionen överstående ärenden befann sig högerförslaget
om skattefrihet för bostadssparande. Majoriteten i bevillningsutskottet
och därefter i kamrarna nedlade betydande ansträngningar på att finna
argument mot förslaget. Framför allt invände man, att taxeringstekniska
skäl omöjliggjorde ett realiserande av planerna. Repliken att det ifrågasatta bostadssparkontot vore konstruerat efter mönster av det av riksdagen tidigare, i allmänt samförstånd beslutade investeringskontot för
skog vann föga beaktande. Inte heller spelade det någon roll för avgö-
randet att olika högertalare kunde påvisa de gynnsamma erfarenheterna
från bland annat Finland och Tyskland i fråga om skattelindrande åtgärder. Medan i vårt land sparräkningarna i bankinstituten i fjol ökade omkring 7 procent, är motsvarande ökning i Finland 18 procent. Ännu bättre
resultat redovisas av de tyska Bausparkassen, som inrättats för att gynna
sparaodet och bostadsbyggandet. Att sparaodet i vårt land är för litet i
förhållande till investeringsbehovet framgår av många omständigheter.
.För närvarande finnas i affärsbankerna infrusna byggnadskreditiv på
mellan 500 och 600 milj. kr., och låneansökningarna hos hypoteksför- -eningarna köa, sägs det, med omkring 200 milj. kr.
strävandet efter millimeterrättvisa i skattelagstiftningen är all heder
värt, men det får nog inte drivas så långt, att man – som ofta sker i
~essa sammanhang – gör det bästa till det godas fiende. Med herr Hagberg i Malmö (h.) har man anledning spörja var vi inte skulle stått i
fråga om kapitalförsörjningen i vårt land, om man lade ned lika mycken
energi på att söka komma fram till gemensamma lösningar på det svenska
.sparproblemet som man nu gör för att påvisa ogenomförbarheten i det ena
eller andra sparfrämjande förslaget- när det kommer från oppositionen.
.50
Dagens frågor
I svärmen av interpellationer intogs en plats för sig av herr Skoglunds
i Doverstorp (h.) frågor om hur landets sjukvårdsresurser kunna väntas
klara den allmänna sjukförsäkringens genomförande och om vilka åtgärder, som regeringen och myndigheterna vidtagit för att försäkringen skall
kunna genomföras effektivt och smidigt. Interpellanten fick förmånen av
svar från två statsråd, nämligen inrikesminister Hedlund och socialminister Sträng.
Om båda svaren synes kunna sägas, att de ingalunda avlägsnade farhågorna för hur det stora experimentet kan komma att avlöpa. På många
områden föreligga anmärkningsvärda brister. Ett exempel bland många:
det är först under de senaste dagarna, som en slutlig överenskommelse
träffats mellan dc berörda myndigheterna och läkarförbundet om hur
sjukkassekvittona och receptblanketterna skola se ut, meddelade herr
Skoglund. Helt naturligt räcker det dock inte med hur dessa formulär
skola se ut. De måste ju även tryckas och distribueras. Läkarförbundet
har åtagit sig tryckningen. Det gäller då först att trycka och distribuera
till alla läkare ca 400 000 läkemcdelskort, 2 miljoner receptblanketter och
i första hand minst lika många sjukkassekvitton. Veterligt hade inga av
dessa tryckts och distribuerats eller ens börjat tryckas i första veckan av
december.
Interpellationen av herr Braconier (h.) om statsministermötet på Harpsund och Nordiska rådet föranledde en livlig debatt i andra kammaren.
Från skilda håll uttrycktes önskemål om bättre kontakt mellan riksdagen
och Nordiska rådet. Det kan, sade interpellanten med fog, bli komplikationer, om delegaterna i rådet ge löften, som riksdagen sedan blir tvungen
att uppfylla. Excellensen Unden instämde i att informationerna böra bli
mera kontinuerliga men menade, att den livliga norska debatten framför
allt beror på oenigheten i Norge rörande nordiskt samarbete.
Hr Sköld som Sällan eller aldrig torde en svensk finansminister ha
rekordhållare. utrustat sig med så många pekpinnar som statsrådet
Sköld, då han och hans kansli satte sig ned för att motivera budgeten för
1955–56. Med en smula tillspetsning skulle man kunna säga, att de många
frikostigt utdelade råden tyda på en uppenbar villrådighet hos skolmästaren.
Utgångspunkten är också ganska märklig. Vårt land upplevde 1954 en
hastigt expanderande konjunktur, som med ens slog undan benen på den
konstfärdiga och relativt pessimistiska prognos nationalbudgetdelegationen lagade ihop i slutet av 1953, gällande 1954. Det blev full sysselsättning över hövan i stället, bl. a. tack vare att de utländska konjunkturerna
fingo ett annat förlopp än man väntat eller rättare sagt befarat. Den privata produktionen tog chansen och lade hastigt om sitt investeringsprogram. I stället för beräknad minskning blev det en inte oväsentlig ökning.
Samtidigt hade emellertid stat och kommun berett sig på att öka investeringarna för att möta ev. arbetslöshet – de togo ungefär hälften var av
den elva-procenliga ökningen av de offentliga investeringarna, exklusiv«:>
bostäderna. Det är inte att undra på att det blivit trångt om arbetskraften
och att resurserna över huvud taget ansträngts.
Finansministern söker förklara och försvara statens åtgöranden och är·
51
———– —~-
Dagens frågor
varnande mot kommunerna men framför andra söker han anklaga niiringslivet för att det – helt enkelt uppfyllt sin naturliga uppgift att ta
till vara möjligheterna! Tyvärr saknar man i budgetmotiveringen utländska jämförelser, som visserligen alltid äro svåra att göra men som likväl i fråga om produktionsökningen inom OEEC-länderna förete vissa
överensstämmelser. I jämförelse med dessa länder och framför allt Holland, Italien och Västtyskland torde den svenska produktionsstegringen
under 1954 inte te sig särskilt anmärkningsvärd.
I högsta grad anmärkningsvärt är det däremot att finansministerns
budgetförslag för 1955-56 redovisar en rekordbudget i återhållsamhetens
tecken! Det låter paradoxalt, men budgeten slutar på 9,5 miljarder, vilket
betyder en ökning med ca 900 miljoner mot löpande budget, och ändock
har blott ett femtiotal miljoner anslagits till nya ändamål: sinnessjukvård, yrkesundervisning, forskning och andra pålappningar på gamla vetenskapliga behov.
Finansministern kan naturligtvis redovisa, vart varje öre går. Talet om
automatiska utgiftsstegringar, som äro »ofrånkomliga>>, lär nog kunna synas i sömmarna. Termen är kanske ett skalkeskjul, som döljer utgiftsstegringar, beroende på bristfälligt förberedda riksdagsbeslut. Ändock ställer
man sig frågande till en budget med flödande statsinkomster men åtdragen livrem. Det måste tyda på att det är staten, som överansträngt sig och
nu har svårt att behärska det hela.
Vilka faror varsnar nu finansministern? Den mörka skuggan är inflationen, som denna gång inte kan belastas Koreakrig eller annan utländsk
influens. Blir det inflation i Sverige är finansministern dess barnmorska.
staten begränsar sina investeringar, men det är lättare sagt än gjort
och framför allt dröjer effekten. Kommunerna fä en allvarlig förmaning,
men finansministern måste också medge att »den starka kommunala utgiftsstegringen underbygges av en mycket hög likviditet». Kommunernas
sammanlagda banktillgodohavanden uppgå till 1,7 miljarder kronor. De
berörs därför kanske mindre av lånerestriktioner än av byggnadstillstånden. Det heter som slutsats: »Det är ett samhälleligt intresse, att kommunerna i sin förvaltning beaktar det inflytande de utövar på den allmänna
ekonomiska utvecklingen i landet och det ansvar de delar med statsmakterna för att vidmakthålla prisstabilitet och samhällsekonomisk balans.>>
Förmaningarna gå vidare till företagare och konsumenter och avtalsförhandlingarna och -förhandlarna ställas kärvt upp till beskådan. Företagarna fä veta att deras beskattning och avskrivningsrätt skola föranleda
åtgärder. Propositionsskrivarna inse emellertid att de äro inne på produktionshämmande åtgärder i en situation, då standardhöjningen kräver
kapacitetsutvidgning och rationalisering. Man tröstar sig dock med att
dämpningen skapar >>en tjänligare jordmän för en gynnsam produktionsutveckling på längre sikh>. Därmed är finansministern ute på mycket svag
is – det rör sig mera om politisk tro än verkligt vetande. Än värre blir
resonemanget längre fram, då det heter, att statsmakterna inte kunna
underlåta att hålla tillbaka investeringsvolymens ökning, »även om därigenom i och för sig värdefulla projekt med hög produktivitet får ställas
på framtiden>>. Man tröstar sig med att »den uteblivna produktivitetsvinsten är mindre än de skadeverkningar för hela samhällsekonomin som
.52
Dagens frågor
skulle uppkomma genom en ohämmad investeringsutveckling». Detta innebär helt enkelt att herrarna i finansdepartementet med en enkel fras
upphöja sig till bedömare av och domare i frågan om näringslivets framtida skepnad. En sådan förmätenhet i ett tidigare produktionsskede skulle
ha låtit värt land gå miste om den industriella revolutionens vinster sedan sekelskiftet. Och dock befinna vi oss över hela världen i en ny industriell evolutionsperiod! Vi få inte bli efter i den konkurrensen.
Löntagarna få också veta att skinnfällen för deras vidkommande 1ir
mycket kortare än de trott, då de formulerat sina krav. De ställas att välja
mellan full sysselsättning eller långtgående och kännbara ingripanden i
det ekonomiska livet. Så talar ett diktatorsämne.
Bakom alla dessa morska uttalanden bjuder finansministern endast på
gamla och ganska uttjänta medel av regleringsmodelL Det råder en på-
fallande skillnad mellan finansministerns gester i finansplanen och de
gårningar han bebådar eller ännu vill hålla i bakfickan. Det vore mycket
att säga om denna sort av hushållning. Det kan dock räcka med att konstatera att man känner trädet av frukten. Det har kommit för mycket av
politik i ekonomien och för mycket av ekonomi i politiken. Området är
alltför svårt att behärska för dem som utsett sig själva till dirigenter. Staten vill visserligen via finansminister Sköld dela med sig av ansvaret åt
höger och vänster, men den vill samtidigt förbehålla sig att ensam bestämma, vad som skall göras och följer därvid en politisk trosbekännelse,
om vilket man lindrigast kan säga, att den i vår tid är omodern.
Vem regerar I Sovjetestland blir det med varje år allt tydligare, att de
i Estland? estniska kommunisterna egentligen inte ha någonting
mera att säga till om i fråga om landets styrelse. De behövdes i början,
vid maktövertagandet, i sin egenskap av trogna och lydiga verkställare
av Moskvas order. Men då sovjetmakten redan hade blivit relativt säkrad,
skötos de estniska kommunisterna undan för undan allt längre bort från
maktens köttgrytor. I deras ställe kommo antingen helryssar eller förryskade avkomlingar av estniska immigranter, s. k. rysslandsester. I detta
hänseende utgöra Estland och de andra baltiska staterna för närvarande
skolexemepl på det öde som väntar ett lands hemmakommunister, när
Moskva får makten. Även Sveriges kommunister skulle ha mycket att lära
av de nu rädande förhållandena i Sovjetestland — om dc bara kunde
komma dit!
Den högste verkställaren av Moskvas order i Tallinn är egentligen
förste sekreteraren i det estniska kommunistpartiets centralkommitte
Ivan Käbin, genom vilken även direktiven från Moskva till marionettregeringen och till marionettparlamentet passera. Denne Estlands röde »tsar>>
är född 1905 som son till en bonde i norra Estland och blev då döpt till
Johannes, men redan år 1910 utvandrade hans föräldrar till Sankt Petersburg, och där blev Johannes en rysk Ivan. Efter revolutionen inträdde
han i de ryska ungkommunisternas organisation och senare i det ryska
kommunistpartiet, studerade i Leningrad vid partiskolan och på kurser i
marxism-leninism liksom sedan i Moskva vid partiinstitutet, arbetade
som tjänsteman för det ryska kommunistpartiet i Leningrads oblast och
i Sibirien i Omsks oblast och tjänstgjorde till slut som lärare i marxism- 53
Dagens frågor
leninism i Moskva. Han hade i Ryssland inte någon kontakt med dc estniska kommunisterna därstädes, vilka eljest hade sina organisationer så-
väl i Leningrad som i Moskva och en egen estnisk tidning. Först år 1941
upptäckte Moskva hans estniska härstamning och han skickades till Tallinn som en liten tjänsteman vid det estniska kommunistpartiets centralkommitte. På den tiden talade Johannes-Ivan Käbin endast en mycket
bristfällig estniska. Redan år 1948 upphöjdes han enligt Moskvas direkta
önskan till befattningen som sekreterare vid centralkommitten, fastän det
fortfarande beredde honom stora svårigheter att uttrycka sig i skrift på
estniska språket. Två år senare, i början av år 1950, anförtroddes redan
åt honom genomförandet av den stora utrensningen av Estlands hemmakommunister enligt direktiv som hade utgått från Moskva. För denna
tjänst blev han i mars 1950 centralkommittens förste sekreterare och är
sedan dess Moskvas trofast underdånige orderverkställare i Tallinn. .I
Tallinn har han hunnit äta sig ganska fet, han har skaffat sig en hel rad
ordentliga skräddarsydda kostymer och till slut ändrat förnamnet tillbaka till Johannes. Han har även hunnit att lära sig estniska ganska bra.
Käbins närmaste man är partiets centralkommittes andre sekreterare
Leonid Lentsman, vilken också är rysslandsest. Han är född 1915 i staden Simferopol på Krim, har vuxit upp i den lilla staden Toropets vid
lettiska gränsen och har tjänstgjort som lärare i oblasten Murmansk, han
har vidare varit verksam bland de ryska ungkommunisterna, senare som
politruk i röda armen. Han skickades till Estland först år 1947. Fastän
Lentsman i Ryssland inte hade haft någon kontakt vare sig med de estniska kommunisterna därstädes eller med den estniska kulturen, och
fastän han fortfarande talar estniska med en stark rysk accent, har han
i Sovjetestland satts att dirigera nationens kulturella, konstnärliga och
vetenskapliga liv. Den andre av Käbins närmaste medarbetare är helryssen F. Usjanov från Moskva, en man ungefär i medelåldern, som inte kan
ett ord estniska. Hans uppgift som sekreterare vid partiets centralkommitte är att leda hela det sovjetestniska jordbruket. Eftersom Usjanov, liksom en rad aYdelningschefer vid centralkommitten överhuvudtaget, inte
kan estniska, iir ryska umgänges- och tjänstespråk hös det estniska
kommunistpartiets toppar.
Ungefär samma bild företer även marionettregeringen. »Premiärministern», ministerrådets ordförande Aleksei Miiiirisepp är själv visserligen
född i Estland år 1902, nämligen på ösel, men hans föräldrar flyttade redan omkring år 1908 till trakten av Jenissej-floden i Sibirien, där Aleksei växte upp och förryskades. Han blev medlem i det ryska kommunistpartiet, arbetade först som partifunktionär och senare som eicktromekaniker och järnvägstjänsteman. I början av ockupationen utsågs han till avdelningschef i den estniska järnvägsstyrelsen, överfördes senare till partiets centralkommitte såsom tjänsteman och blev år 1949 ställföreträ-
dande »premiärminister». Sedan han hade hjälpt Moskva att utrensa de
estniska henunakommunisterna ur marionettregeringen, utnämndes han
för dessa förtjänster år 1951 till »premiärminister». Liksom Käbin har
han fortfarande inte hunnit att lära sig tala estniska språket utan
brytning.
Miiiirisepp och hans fem ställföretriidare bilda ett inre kabinett i den
54
Dagens frågor
månghövdade marionettregeringen. Dessa ställföreträdare äro tre rysslandsester: Valter Klausson (f. d. MVD-funktionär), Albert Vendelin och
Georg Nellis, en äkta ryss: den 50-årige Aleksander Sokolov från Moskva
och till sist Arnold Green, en estnisk karriärist i 35-årsåldern, son till en
köpman från Kadrina och f. d. scoutledare.
Bland det stora antalet medlemmar i marionettregeringen kunna som
exempel nämnas ännu några namn. Inrikesminister är Johan Lombak,
generalmajor i röda armen, som, född i Estland 1897, redan som yngling flyttade till Ryssland och där har tjänstgjort så mycket som 18 år
inom hemliga polisen och milisen. Undervisningsminister är Voldemar
Oja, en 60-årig folkskollärare från Sibirien av estnisk härkomst. Byggnadsminister är ryssen Vsevolod Generalov och minister för fiskerierna
och fiskeriindustrin är en 50-årig ryss Pavel Anissimov. Angående de
båda sistnämnda vet man ingenting annat än att i deras ministerier ständigt härskar oreda och korruption. Även chefen för den statliga plankommissionen är en äkta ryss Aleksander Hromov. Långt över hälften av
samtliga »ministrar» är rysslandsester.
Vid sidan av partiets centralkommittes sekreterare och marionettregeringens s. k. inre kabinett har marionettparlamentet, högsta rådet, mycket mindre betydelse. Ordföranden i högsta rådets presidium är formellt
visserligen »Statspresidenb, men i realiteten äger han inte någon som
helst makt, utan han är endast en galjonsfigur. Troligen därför sitter på
denna plats en estnisk kommunist, men inte heller han hör till den gamla
kadern, utan det är författaren August Jakobson som först under krigstiden år 1942 i Ryssland anslöt sig till det estniska kommunistpartiet.
Han är född år 1904 i Pärnu och är för närvarande svårt tbc-sjuk. Han
bor i slottet Kadriorg, vilket är starkt bevakat av milis, och skriver där
antiamerikanska propagandapjäser, för vilka han redan har fått två stalin-pris.
De obetydliga »regeringsbestyr» som »presidenten» har sig anförtrodda, ombesörjer vanligtvis Jakobsons ställföreträdare Endel Puusepp,
som är född 1909 i Krasnojarsk i Sibirien som son till estniska invandrare,
han är f. d. kommendör i röda armens. bombflyg och erhöll 1942 titeln
Sovjetunionens hjälte, en man med stora ryska mustascher, som på sitt
bröst kan hänga åtta ordnar, sju medaljer och över tio hederstecken.
Samma förhållande som råder inom det estniska kommunistpartiets
centralkommitte och Sovjetestlands marionettregering och marionettparlament råder för närvarande på varje livsområde. Ledande poster
innehas av rysslandsester som tala estniska bristfälligt, eller ryssar som
endast tala sitt modersmål, ibland vilka blott någon enstaka från Estland härstammande kommunist har förirrat sig. Som ett exempel kan
man även framhäva förhållandena inom vetenskapen och den högre
bildningen, som helt och hållet dirigeras av rysslandsester. Sålunda är
den 60-årige agronomen från Kola-halvön Johan Eichfeld preses i Vetenskapsakademien, den 50-årige kandidaten i fysik från Leningrad Fjodor Klement är rektor för det över 320 år gamla Tartu universitet, Lantbrukshögskolans i Tartu rektor är fru Minna Klement (f. vice-sovchozminister), en agronom från Ryssland, rektor för Tallinns Polytekniska
Institut är ingenjör Ludvig Schmidt från Ryssland, direktör för konsthög- 55
. ;
Dagens frågor
skolan i Tallinn är den nära 70 är gamle Friedrich Leht frän Moskva,
f. d. tjänsteman i ryska folkkommissariatet för undervisningen. Endast
direktören för Konservatoriet i Tallinn är en omkring 50 är gammal est,
Eugen Kapp, trefaldig Stalinpristagare, men även han är född i Ryssland,
nämligen i Atrahan, och föräldrarnas hemspråk var ryska.
Men ju lägre tjänsterna äro och ju mindre lönen, dess mindre är rysslandsesternas och ryssarnas relativa betydelse. I det socialt lägsta skiktet, kolchozbönderna, förekomma de knappast alls. Sålunda lämnades
t. ex. i december 1954 till 412 mjölkare, svinskötare och andra jordbrukets s. k. tätmän högsta rådets hedersdiplom, varvid man lwnstaterar att av dem endast 17 (4 o/o) hade ryska namn (se »Rahva Hääl»
7.12. 54). I augusti och september utdelades ordnar och hedersdiplom
till järnvägstjänstemän, sammanlagt 657 personer, varvid av de 57 högre
tjänstemän som fingo de förnämligaste hederstecknen sånär som på 4
samtliga voro ryssar; men av 60 personer som fingo de enklaste hedersdiplomen voro endast 8 ryssar (se »Rahva Hääl» 17.8. 54 och 12.9. 54).
Dessa siffror giva karakteristiska exempel på att höga tjänster och »ära»
höra det härskande »herrefolket» ryssarna till, medan arbetet måste utföras av »infödingarna» esterna. Aleksander J(aelas.
Käppen och Den parlamentariska vårsessionen har börjat och statsmoroten. verkspropositionen har avlämnats. På morgonen den 12 januari har man i det socialdemokratiska huvudorganet erfarit, att budgeten
är stark. Omdömet innefattar intet moment av överraskning. Det upprepas år från år i Morgon-Tidningen på morgonen den 12 januari. (Den
13 i samma månad de år, då riksdagens öppnande på grund av helgdag
uppskjutits till den 12.) Förr i världen gällde det herr Wigforss. Nu gäller det herr Sköld. Det ingår på något sätt i ceremonielet för riksdagens
högtidliga öppnande ungefär som Carl XI :s drabanter eller Farbror Sven
vid radiomikrofonen på rikssalens läktare.
Så till vida är alltså allt i sin ordning. Detta hindrar dock icke, att åtskillig undran föranletts av innehållet i den nådiga luntan i år. Först och
främst funderar nog gemene man en del över inflationsfaran och hur
därmed egentligen kan förhålla sig. Det var ju dock så att inflationsriskerna under den gångna valsommarens soliga dagar betecknades som
obefintliga. Prisläget var stabilt, hette det från koalitionspartiernas samtliga talarstolar. (Bondeförbundets företrädare i valdebatterna preciserade som bekant för sin del frågeställningen sålunda, att de bestämt förmenade, att denna stabilitet inträdde redan i och med att hrr Gunnar
Hedlund, Sam. Norup, Ivar Persson i Skabersjö och Hj. Nilsson i Spänstad vid höstdagjämningstid år 1951 togo plats vid konungens rådsbord.)
Redan i höstas – efter valet alltså – kommo oroväckande tidender.
På den s. k. Vesteräs riksdag talade löntagarnas representanter pessimistiskt om en andragångsinflation. Herr Sköld beordrade i samma veva det
ryktbara 4 procents lånet, motiverande detsamma med nödvändigheten
att »Uppsuga och binda likvida medel till avsevärt belopp», allt i inflationsbekämpande syfte.
Och så kom alltså budgetförslaget. Reverenter talat utgör det en enda
lång dementi på allt valrörelsens stabiliseringsprat. Man behöver inte pas- 56
Dagens frågor
sera många sidor i finansplanen för att få ett klart begrepp om hur nära
vi äro den punkt, där fördämningarna hota att brista. Enbart upplysningen att det statliga lånebehovet nedpressats med 70 procent säger åtskilligt. »Problemen ha nått en krisartad spets, som vi hittills inte upplevat sedan produktionsresurserna kunnat tas i anspråk till nära hundra
procent», skrev LO-organet Aftontidningen, som är en smula mera obundet och mindre partiofficiellt än den i samma fastighet på Norra Bantorget producerade morgonkollegan. På den andra kanten bedyrade SAF:s
publikation Arbetsgivaren, att >>finansministerns stoppsignal är röd som
en stinsflagg».
Herr Sköld är barsk mot både företagsamheten och löntagarna. Den
förra får sig en överhalning för en alltför stark aktivitet och en alltför
livlig investeringsbenägenhet. Inom landet ökar efterfrågan för såväl konsumtions- som investeringsändamål, säges det, och »pressar mot gränserna för våra resurser». »Om detta får fortgå», framhåller finansministern, >>hotar en överansträngning av landets ekonomi».
Efter ytterligare en del meningsyttringar av liknande innebörd anser
finansministern tiden vara inne att kungöra, att en åtstramning i förctagsbeskattningens avskrivnings- och värderingsregler bör genomföras,
»Så att denna bättre än nu anpassas till stabiliseringspolitikens krav».
Att företagsbeskattningen, varom propositionen väntas i mitten av februari, blir en av dc stora kontroversiella frågorna vid årets riksdag behöver nog inte särskilt understrykas.
Löntagarna för sin del varnas mot att i avtalsförhandlingarna spänna
hågen för högt. »l fråga om betingelserna för en allmän höjning av löncnivån bör det klart sägas ifrån», heter det, »att utrymmet är ytterst begränsat.» Och statsrådet hänvisar i det sammanhanget till den framlagda
nationalbudgeten, vilken tyder på att man redan vid oförändrad lönenivå
får räkna med ett mindre underskott i bytesbalansen gentemot utlandet.
Detta är naturligtvis ägnat att inge bekymmer, eftersom ansträngningarna
alltjämt måste vara att fylla på valutareserven för att härigenom förstärka
vårt lands motståndskraft mot störande fluktuationer från världsmarknaden och mot de särskilda påfrestningar, som kunna möta vid en allmän
övergång till fri konvertibilitet.
Admonitionen mot löntagarna utlöses i följande knall: »Om det svenska folket beviljar sig för höga inkomster, uppkommer ett internt cfterfrågeöverskott, som leder till en allmän glidning uppåt av prisnivån och
andra desorganisationsföreteelser i det ekonomiska livet.» (Den uppmärksamme läsaren tycker sig nog känna igen dessa formuleringar. Han
har mött dem ganska ofta de senare åren, ehuru, så vitt känt, just icke
framförda från den politiska meningsriktning, som finansministern företräder.)
Detta gällde alltså den enskildes ansvar för den uppkomna situationen.
Det allmännas del i samma ansvar gick finansministern förbi med anmärkningsvärt lätt hand. Tämligen litet säges i finansplanen om vad den
förda penningpolitiken betytt för dagens spänningsfyllda läge. Med ett
målmedvetet utnyttjande av till förfogande stående penningpolitiska medel skulle vi dock icke ha glidit så långt ut på branten som där vi befinna oss.
Dagens f’rågor
Finansministern manar nu ivrigt till sparsamhet i den offentliga hushållningen och serverar bland annat kommunerna en bredsida för deras
bristande ekonomiska förtänksamhet. Mycket bra! Synd bara att inte den
attityden intagits under dc år, som ligga bakom oss. Nu tala de s. k. automatiska utgiftsstegringarna sitt bistra språk om följderna för statsverkets del av tidigare försummelser. Dessa automatiska utgiftsstegringar,
vilka alltså inträda utan att riksdagen fattar ett enda nytt beslut av utgiftskrävande natur, äro i årets budget upptagna till 457 miljoner kronor.
Enligt den nothinska utredningen räknades med en väsentligt mindre
automatisk utgiftsstegring för nästa budgetår, nämligen totalt cirka 275
miljoner kronor.
Om alltså admonitionerna till företagsamheten och löntagarna – som
»Medborgaren» påpekar – kunna liknas vid finansministerns käpp, må
törhända löftet om vissa skattesänkningar få representera hans morot,
ehuru gunåssåvisst en ganska mager och vissen liten morot, framräckt till
den tålmodige svenske Grålle.
~led skattesänkning menas i detta sammanhang resultatet av det förenklade deklarationsförfarande, som planeras. Den omedelbara effekten
innebär enligt ännu icke definitiva beräkningar ett s. k. inkomstbortfall
för staten av omkring 120 miljoner kronor per år och en minskning av
skatteunderlaget för kommunerna motsvarande en skatteinkomst av cirka
105 miljoner kronor per år vid gällande genomsnittliga utdebitering,
summa 225 miljoner kronor alltså. Det är ju pengar det med, men mot
bakgrunden av ett samlat skatteuttag på inkomst och förmögenhet i årets
riksstat på 4 840 000 000 kronor förefaller summan inte särskilt övervlildigande.
I fråga om ytterligare vandring på skattesänkningsvägen lovar herr
Sköld ingenting bestämt. Han säger sig visserligen ha för avsikt att i
sinom tid hemställa, att förslag till en allmän skattesänkning med tyngdpunkten lagd på de mindre inkomsttagarna förelägges 1956 års riksdag,
men tillfogar försiktigtvis >>så framt de samhällsekonomiska förhållandena icke lägga hinder i vägen>>. Den som lever får se. Med någon liten
omformulering av ett känt historiskt yttrande, iir det kanske bäst att säga:
>>Förliten Eder icke uppå finansministrar!>>
Fortsatta I en förestående artikel om världspolitiken under 1954
frågetecken. måste professor Torvald Höjer stanna vid den omröstning
i franska nationalförsamlingen på tröskeln till årsskiftet den 30 december, då London- och Parisfördragen ratificerades med en så ringa majoritet som 287 röster mot 260, dvs. icke det absoluta flertal på 314, som
skulle behövas, därest mot förmodan franska »republikens råd>> ville an- .vlinda sitt suspensiva veto för att votera nej. Sedan dess har den s. k. utvecklingen icke stått stilla, så mycket mindre som för många utomeuropeiska stater, särskilt den största, det röda Kina, vilka nu äro med i den
>>planetariska>> storpolitiken, ett nytt år börjar på annat datum. Enär icke
heller den hedniska Sovjetunionen fäster någon vikt vid den kristliga
kalenderns märkesdagar, mista alltmer för Västerlandets stater helgerna
sin tidigare betydelse som vilopauser även för kabinetten och förvandlas
genom fortskri dande sekularisering till konventionella semesterdygn.
Dagens {I’å[}Ol’
De frågetecken för Västunionens tillkomst med västtysk suveränitet och
upprustning samt spänningen mellan USA och det röda Kina, med vilka
det gamla året slutade, ha under loppet av januari 1955 icke blivit besvarade. I förstnämnda fall ha utsikterna onekligen ljusnat, vilket däremot icke kan sägas om det andra.
För mänga iakttagare begynner det bli klart, att Mendes-France för
priset fred i Indokina vid Genevekonferensen i somras måtte ha lovat
Molotov och Chou En-lai att gå emot Europaarmen. Till denna hade han
också tidigare förhällit sig rent passiv; han gjorde alltså icke våld på sin
personliga övertygelse. Men efter det nya »Miinchen», som då kom till
stånd, med kommunistisk infiltration av Syd-Vietnam som fullbordat faktum före valen 1956 i perspektivet och efter avslaget på Europaarmen i
Nationalförsamlingen den 30 augusti, varvid ett av Mendes-France begärt
förtroendevotum hade kunnat rädda den, synes Mendes-France ha hållit
sin utfästelse och fått fria händer att verka för Brysselpaktens restaurering som underlag för att på annat sätt förverkliga Bonn- och Paristraktaterna. Den 30 ovannämnda december ställde han också kabinettsfråga
samt infriade därmed sina förpliktelser mot London och Washington.
Visserligen kombinerade han Bonns godkännande av den nya Snarstatuten som villkor för Frankrikes ratificering, vilket vällat Adenauer
mycket huvudbry. Men vid sina samtal under mitten av januari med kollegerna Scelba i Bom och Adenauer i Baden-Baden har han icke på
samma sätt förknippat sitt projekt att utbygga det i Parisfördragen stipulerade gemensamma organet för standardisering, kontroll och distribution av vapentillverkningen till en »rustningspool» av avsevärt vidgad
kapacitet och kompetens med franskt samtycke till traktaterna. I Paris
sammanträdde den l 7 januari delegater för de av Västunionens sju europeiska stater till en konferens för att diskutera detta organs utformning.
Härvid lär Mendes-France ha fått fränfalla sitt önskemål att »rustningspoolen>> skulle få sitt ord med i laget jämväl vid fördelningen av de amerikanska vapenleveranserna och »off-shore>>-beställningarna till sina allierade, vilket Washington bestämt motsätter sig. Riksekonomiministern
professor Ludwig Erhards närvaro som ordförande för den västtyska dclegationen anses också garantera att rustningspoolen icke får sådan konstruktion att den ensidigt gynnar Frankrike och diskriminerar Västtyskland under förevändning att på så sätt bättre kunna övervaka den västtyska krigsmaktens uppväxt. Härutinnan kan Erhard räkna med bistånd
frän Storbritannien och Beneluxländerna, som icke ha haft något till övers
för en utbyggnad av nämnda organ.
Alla kalkyler att vägen nu är banad för Västunionens tillblivelse kunna
dock kullkastas om Mendes-France störtas av de starka krafter inom
fransk inrikespolitik, som vilja komma honom till livs. stora svårigheter
upptornas också för hans fortsatta maktutövning. Efter socialisternas avslag att medverka i ministären har han ingen pålitlig parlamentarisk
majoritet inom Nationalförsamlingen. Budgeten är som vanligt ännu icke
slutbehandlad, vilket stjälpt flera föregående regeringar. Pacificeringen
av Tunis har lyckats på ytan, men nationalistpartiet kräver ytterligare
eftergifter, som förhindra underhandlingar om den tillstadda inre autonomiens gestaltning. Den stora mängd fransmän, som i egenskap av små-
59
~—–~— ~——–~–….-·
i i
•.• J/1′.
Dagens frågor
handlare, vinodlare, restaurangägare och brännvinsbrännare reagera mot
hans planer på ekonomisk rationalisering och energiska nykterhetsreformer, äro i färd med att ute i landet organisera en folkrörelse, och valet
av den katolske folkrepublikanen Schneiter till Nationalförsamlingens talman ådagalägger dessa antipatiska stämningars parlamentariska styrka.
Men Mendes-France är en mycket skicklig taktiker och när han efter nyåret kungjorde sin avsikt att ifråga om valsättet återgå till majoritetssystemet med enmansvalkretsar, som under hela republikens tid i synnerhet gynnade de borgerliga radikalerna, och därjämte låtit antyda att ett
nyval kan komma före 1956, kastade han ut ett tvedräktsäpple mellan och
inom partierna, vilket under trycket av ett förnyat krav på förtroendevotum måhända förmär hålla honom flytande.
I alla händelser tycks Molotov, som det heter i London, ha bottenskrapat sina resurser att med noter diplomatiskt påverka fransmännen mot
Västunionen. I stället vänder han sig nu mot västtyslmrna med lockelsen
att ett nej till Parisfördragen skulle bana väg för Tysklands återförening,
av vilken populära paroll Ollenhaners socialdemokrater icke försummat
begagna sig i sin envetna strid mot ratificeringen.
Horoskopet för den närmaste framtiden i Fjärran östern är lika osäkert.
Men Dag Hammarskjöld gjorde sin plikt, där han efter F. N:s generalförsamlings, med undantag av kommunistblocket och några nedlagda andra
röster, hart när enhälliga protest före jul mot fängslaodet av de elva
amerikanska flygarna begav sig till Peking för att resonera med Chou
En-lai – med vilket resultat är ännu i detalj okänt. Emellertid påminna
förhållandena i Kommunistkina med dess rättslöshet och terror så mycket om tillståndet i Vilda Västern under den värsta pionjärtiden att kritiken i USA merendels tagit den bekanta uppmaningen på en krog i Colorado: »Skjut ej på pianisten, han gör så gott han kan!» till förebild. »Senatorn för Formosa», William Knowland från Californien, republikanernas
gruppledare i senaten, kände sig kanske spela samma roll som det lilla
barnet i H. C. Andersens saga om Kejsarens nya kläder, då han genast
betecknat Hammarskjölds mission som misslyckad.
President Eisenhower yppade genast sin grämelse över att flygarna icke
blivit befriade, men han och liktänkande republikaner ävensom den demokratiska oppositionen ha varit mera återhållsamma. Dulles åter har hotande inskärpt, att därest State Departments hänvändelse till FN i flygarefrägan artar sig till ett öppet fiasko, USA måste överväga andra metoder
för att nä sitt mål. Dessa bistra tonfall höras vid en tidpunkt, då Peking
är i färd att som upptakt till en allmän offensiv mot Formosa sätta sig i
besittning av de av Chiangs styrkor garnisonerade öarna utanför Kinas
fastland. Av dem har USA åtagit sig att försvara endast de ur strategisk
synpunkt viktigaste, men Eisenhower har lämnat osagt vilka.
60