Pågår en begåvningsförsämring
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PÅGÅR EN BEGÅVNINGSFÖRSÄMRING?
Av docent BERTIL PFANNENSTILL
FöR ungefär ett år sedan publicerade professor Albert Ruth i
Miinchen en redogörelse för en psykologisk undersökning, vari på-
visades en genomsnittlig begåvningstillbakagång bland ungdomen
på 4-5 %. Försämringen gällde framför allt den språkliga och den
logiska begåvningen (9 %) . Samtidigt hade förmågan av uppmärksamhet, koncentration och noggrannhet dalat än mer. Undersökningen har diskuterats flitigt och resultatet har tolkats på olika
sätt: en del menade, att den sociala miljön, särskilt skolmiljön, nu
efter kriget ej gav barnen den disciplin och stadga, som var nödvändig för intellektuell och karaktärsdanande utveckling, andra menade, att begåvningsförsämringen var en följd av att de ur begåvningssynpunkt bättre befolkningsgrupperna med sina små barnkullar ej hade ökat lika snabbt som de lägre klasserna med sina
relativt stora barnkullar.
Den sistnämnda förklaringen kan få stöd hos en rad ärftlighetsforskare, och även psykologer. I sin bok, Human fertility, har en
känd amerikansk genetiker, Robert C. Cook, chefredaktör för »Journal of Heredity», närmare utvecklat tesen, att på grund av de lägre
klassernas högre fruktsamhetstal konune en sänkning av intelligensnivån från generation till generation att äga rum. Genom den
tyska undersökningen skulle nu Cooks teori ha besannats.
Emellertid vore en sådan slutsats förhastad. Intelligensmätningarna är behäftade med alltför stora svagheter för att man på grundval av resultat, erhållna genom ett sådant mätinstrument, skulle ha
rätt att dra några slutsatser beträffande en försämring av den s. k.
»naturliga» begåvningen från den ena generationen till den andra.
Inom en och samma sociala grupp kan ett intelligenstest vara till
ovärderlig hjälp för att i begåvningsavseende skilja mellan olika
individer, men så snart som man med ett intelligenstest söker jämföra olika gruppers genomsnittliga begåvning, måste man räkna
med en mängd sociala faktorer, som till fullo skulle kunna förklara
de ofta relativt små skillnader man finner mellan de olika grup- 130
Pdgår en begåvningsförsämring?
perna. Varje generation måste betraktas som en ganska specifik
social grupp, varför man ej utan vidare kan bortse från de sociala
faktorernas betydelse för uppkomsten av skillnader i den genomsnittliga intelligenskvoten mellan två generationer. De sociala faktorerna påverkar dessutom ej blott en individs förmåga att handskas
med ett intelligenstest utan också själva ~instrumenteb för intelligensmätningen, dvs. sammansättningen av de i intelligenstestet ingående frågorna. Den sistnämnda felkällan kan man naturligtvis
undvika genom att använda samma intelligenstest för de båda generationerna, men som strax närmare skall diskuteras, två olika
sociala grupper uppfattar de i intelligenstestet ingående frågorna
ej på precis samma sätt. Ett intelligenstest, som använts för exempelvis tjugo år sedan för att pröva den föregående generationens
barn, behöver visserligen ej till sin konstruktion vara föråldrad för
vår tid, men den nuvarande generationens barn uppfattar frågorna
annorlunda, och därmed blir jämförelsen illusorisk. Det finns nämligen inga test, som mäter den s. k. »naturliga~ begåvningen, utan
det är alltid den ~skolade» begåvningen som mätes, vare sig denna
skolning har försiggått i skolan eller genom sociala inflytelser av
mera informell natur.
Med de nuvarande metoderna för intelligensmätning finner man
genomsnittliga skillnader mellan stadsbarn och lantbarn, mellan de
högre klassernas barn och de lägre klassernas, mellan barn från
stora barnkullar och barn från små barnkullar. En genetiker vill
förklara dessa skillnader som ~naturliga~. Han säger, att de mera
ambitiösa och begåvade människorna finns i de högre klasserna och
dessa egenskaper går i arv till barnen. Det är också ambitionen
och förnuftet, som härskar hos föräldrar med små barnkullar. Ambition och begåvning är även viktiga drivkrafter hos dem som flyttar från landsbygden till städerna, dvs. från platser med sämre möjligheter till platser med bättre möjligheter ur ekonomisk synpunkt:
migrationen har varit ~selektiv~. Därmed har man sålunda kunnat
förklara den lägre intelligenskvoten hos lantbarn och lantungdom
som en ~naturlig~. biologiskt betingad skillnad. Men även om man
utgår från att det försiggått en ~selektiv migration» – något som
egentligen ej kan förnekas, eftersom begåvade barn har större chans
att gå till högre skolor och utbilda sig till yrken, som finns framför
allt i städerna – är dock frågan den, hur mycket detta påverkar
den följande generationens begåvning på landsbygden resp. i stä-
derna. Vi vet ju ganska lite om hur den begåvning, som kommer
fram i intelligenstest och i skolbetyg, ärves från generation till
10- 563443 Svensk Tidskrift 1956 131
.A;.._. t~·
•
,. i.. •
… ,},#
Bertil Pfannenstill
generation. Följande tre arter av sociala faktorer måste man ta hänsyn till, om man vill diskutera skillnaderna i intelligenskvot mellan
två olika sociala grupper. Dessa sociala faktorer måste man först
hålla konstanta, innan man har rätt att dra några slutsatser beträffande skillnader i intelligenskvot mellan två generationer. De
skillnader i begåvning och karaktärsdrag, som professor Huth funnit mellan två generationers barn, kan sålunda ej bli föremål för
en vetenskaplig diskussion, förrän man vet mera om hur intelligensmätningarna har försiggått och vilka barngrupper, som kommit
med i undersökningen.
För det första ger ofta städerna sina barn och sin ungdom bättre
skolor och utbildningsmöjligheter än landsbygden kan göra. Och
eftersom den i intelligenstestet påvisade intelligensen är den skolade
intelligensen, är den sociala miljön i form av bättre eller sämre
skolor en faktor att räkna med. Vad som intresserar oss i detta
sammanhang är ej så mycket de starkt markerade skillnaderna
mellan folkskola, realskola och gymnasium, dvs. lätt påvisbara skillnader, utan det är fråga om själva skolundervisningen och skolgången. Folkskolebarn i städerna har ofta bättre undervisningsmateriel än folkskolebarn på landet, de kanske också har bättre lärare
– åtminstone är så fallet i mänga länder – de har sluppit att
undervisas tillsammans med andra klasser, och deras väg från och
till skolan kanske ej alltid är lika besvärlig som i mänga landsbygdsdistrikt. Många av de nu nämnda skillnaderna behöver ej
blott vara skillnader mellan stad och landsbygd utan gäller även
som skillnader mellan olika landsbygdsregioner, mellan tätt befolkade regioner och mera sparsamt befolkade trakter eller ödebygder.
Av undersökningar från Amerika framgår mycket tydligt skolans
inflytande på variationen i intelligenskvot mellan olika grupper.
På grund av de stora skillnaderna mellan folkskolorna i USA, vad
gäller såväl lärarnas kvalifikationer som skolornas utrustning, har
det där varit lättare än i vårt land att påvisa intelligenskvotens
förhållande till skolundervisningen. Man har exempelvis i en undersökning funnit, att om man testar barn mellan sex och fjorton år,
varvid man har en grupp som går i s. k. »enrumsskola» och en
annan grupp, som har ett rum och en lärare för varje klass, är
skillnaderna under de första åren mycket obetydliga men ökar mer
och mer för varje är frän och med det nionde åldersåret
För det andra måste man tänka på att en testskala på grund
av de i testet ställda frågorna är mera adekvat för den ena sociala
gruppen än för den andra, dvs. frågorna faller mera inom den ena
132
\ .
.:’
Pågår en begåvningsförsämring?
gruppens erfarenhetsområde och verksamhetskrets än inom den
andras. Denna faktor ökar i betydelse ju mer heterogen den befolkning är, vars begåvning man avser att mäta. Vid Chicagouniversitetet har bildats en »Committee on Human Development», som är
sammansatt av psykologer, sociologer och kulturantropologer, vilka
ingående har studerat intelligenstestets sammansättning med hänsyn till en grupps erfarenhetsområde. Särskilt är det socialpsykologen Allison Davis, som i denna forskargrupp specialiserat sig på
undersökningar om förhållandet mellan intelligens och samhällsklass. Hans kanske något för extrema utgångspunkt är, att testet
har konstruerats av lärare och psykologer, som hör till medelklassen, och därför är de i testet ingående frågorna bättre anpassade
till medelklass- och överklassbarnens erfarenhetsområde än till de
lägre klassernas erfarenhets- och intressesfär. Med nya test, konstruerade med hänsyn till »erfarenheter ungefär lika vanliga i alla
yrkesgrupper … och utarbetade i ord och bild ungefär lika vanliga
i alla gruppers sociala miljö», fann Allison Davis och hans medarbetare, att skillnaderna i begåvningsavseende mellan olika socialekonomiska grupper utjämnades, särskilt bland de yngre barnen.
En annan amerikansk psykolog, E. M. Shimberg, har utgått från
samma princip som Allison Davis och konstruerat dels ett test med
hänsyn tilllandsbygdsbarnens erfarenhetsområde, dels ett test, som
skulle motsvara stadsbarnens erfarenhetsområde. Han fann, att om
båda testen användes på såväl stads- som landsbygdsbarnen, kunde
man konstatera att stadsbarnen uppvisade ett års »eftersläpning»
på landsbygdstestet i förhållande till lantbarnen, medan det motsatta var fallet då de båda grupperna testades med det andra testet.
(Redogörelserna för Allison Davis’ och för E. M. Shimbergs försök
finns hos John H. Kolb & Edmund de S. Brunner, A study of rural
society, 1952, ss. 50, 52.) Resultaten av dessa nu nämnda experiment
med test visar, att försiktighet är av nöden, ifall man med tillhjälp
av intelligensprov söker fastställa skillnader i begåvningsavseende
mellan olika sociala grupper.
Man bör kanske ej blott tänka på skillnader i erfarenhetsområde
för de olika sociala grupperna. Det är också skillnader i livsstil
mellan en del grupper, ofta beroende på olika arter av stimuli i
olika sociala miljöer. I vissa sociala miljöer lägger man vikt vid
snabbhet i reaktionsförmågan, i andra sociala miljöer är det noggrannheten eller grundligheten, som premieras. Man kan se denna
skillnad från en annan sida: långsamma reaktioner betraktas ej
som ett fel i vissa sociala miljöer, medan de blir förlöjligade i andra.
133
-• -.- t
Bertil Pfannenstill
Då nu de olika själsegenskaperna ej absolut kan isoleras från varandra, är ju den emotionella reaktionsförmågan, t. ex. i form av
koncentration, noggrannhet, allmän vakenhet etc., ej utan inflytande
på den i intelligenstestet mätta begåvningen.
För det tredje har man funnit, att barn från större syskonskaror
genomsnittligt får lägre intelligens än barn från mindre syskonskaror. Man har tolkat detta så, att barn från barnrika familjer i
större utsträckning hör till de lägre samhällsklasserna och därför
ur begåvningssynpunkt har sämre arvsmassa än barn från de högre
samhällsklasserna. Denna förklaring är emellertid otillräcklig, ty
inom varje yrkesgrupp har barnen från mångbarnsfamiljerna genomsnittligt lägre intelligenskvot än barn från fåbarnsfamiljerna.
Även en extrem anhängare till den genetiska förklaringen måste
inför sådana fakta dra sig för att antaga, att ju mera intelligenta
föräldrarna är, desto färre barn skaffar de sig. Därtill kommer
ytterligare en omständighet, som är helt omöjlig att förklara ur
arvsbiologisk synpunkt: Det finns en tendens att det första barnet
är mera begåvat än det andra, detta mera än det tredje etc. Denna
tendens framträdde exempelvis i den stora skotska intelligensundersökningen av alla elvaåringar i Skottland 1947. Av den undersökningen framgår också, att det sista barnet har en tendens att till
sin begåvning likna det förstfödda barnet. Om det finns någon förIdaring till detta fenomen hör denna förklaring vara sociologisk,
ej arvsbiologisic Barnets födelseordning bestämmer den sociala position barnet får.
Det är egentligen först i en sådan socialpsykologiskt orienterad
psykologi som Alfred Actlers individualpsykologi, som detta problem
om barnets position i syskonskaran med hänsyn till barnets födelseordning togs upp till diskussion. Alfred Adler hävdade, att det förstfödda och i viss mån även det sistfödda barnet stod i en gynnsammare position än de andra barnen. Möjligheterna för ett barn att
få utveckla sin begåvningsart föreligger sålunda hos det förstfödda
och för det sistfödda. Detta framhålles också av den amerikanske
barnsociologen J. Bossard (The Sociology of Child Development,
New York 1948, ss. 110 f.) som, efter att ha redogjort för en mängd
undersökningar av framgångsrika män, säger, att de i allmänhet
har hört till den äldre delen av syskonskaran. Mera som ett kuriosum än som ett vetenskapligt stöd åt Bossards teori kan nämnas,
att av de tolv barn med en I. Q. på 180 och över, som psykologen
Leta S. Hollingworth (Children above 180 I. Q., 1942, s. 226) fått
tag på, var tio antingen enda barnet eller första barnet. Naturligtvis
134
’~~~-~-~~—-’”–~–~ ~-~’_:- :.__. ——-
Pågår en begåvningsförsämring?
är det ej den sociala miljön, som givit upphov till en hög I. Q. hos
dessa barn, men otvivelaktigt har den sociala miljön varit gynnsam, så att barnens hela begåvningsskala kunnat utvecklas. Man
bör emellertid ej understryka de sociologiska faktorerna alltför
mycket i de s. k. »geniundersökningarna», eftersom här rör vi oss
med så höga I. Q.-poäng, att dessa grupper klart skiljer sig från
genomsnittet av människor. Däremot mellan sociala grupper i sociologisk mening är de genomsnittliga skillnaderna ej av någon större
storlek, åtminstone ej om man jämför dem med de stora variationerna som förekommer mellan de enskilda individerna i de olika
grupperna. En amerikansk sociolog, Talcolt Parsons, formulerar
denna princip som ett uttryck för kravet på den enklast möjliga
förklaringen och säger, »att individuella variationer är i stort sett
mera betydelsefulla än de mellan stora populationer, så att det är
relativt osannolikt att de mest betydande differenserna mellan vidare sociala system skulle primärt vara bestämda av biologiska
differenser i förmågorna hos deras populationen (The social system, 1951, s. 10).
I det västerländska samhället utgör familjen ett socialt system,
där varje barn har sin position och sin roll i relation till föräldrar
och syskon. På grund av det yttre samhällets anspråk på det sociala
system familjen utgör och på grund av familjens egen inre dynamik
blir ej varje barn lika gynnat eller får lika del av sådana stimuli,
som bidrager till begåvningsutvecklingen. När man vill undersöka
begåvningsskillnader mellan större sociala grupper än familjegrupper, är det nödvändigt att räkna med familjestrukturen som en
ll.V de sociologiska faktorer, som kan bidraga till skillnaderna också
meilan de större grupperna, t. ex. skillnaderna mellan lantungdom
och stadsungdom, mellan olika geografiska regioner etc. Hur mycket
beror lantpojkarnas lägre genomsnittliga intelligenskvot på att de
kommer från större barnskaror än stadsbarnen, hur mycket är en
regions population till sin begåvningsstruktur bestämd av antalet
barnrika familjer etc.?
Tar man hänsyn till att barn från större barnskaror har svårare
att klara ett intelligenstest bra än barn från mindre barnskaror
och att detta är fallet inom varje yrkesgrupp, måste grundvalarna
för teorien om den nu pågående »fördumningsprocessen» omprövas.
Om man håller sig till den gängse uppfattningen om begåvningens
ärftlighet, blir ofrånkomligheten av en pågående begåvningsförsämring än mer poängterad, när man nu finner, att även i de högre
samhällsklasserna utgör de större syskonskarorna ett sämre »ber – .—-
f
’ .
135
i i…. ~
Bertil Pfannenstill
gåvningsurvab än de mindre syskonskarorna från motsvarande
samhällsklass. Om man däremot kan sociologiskt »bortförklara»
de skillnader man får mellan barn från barnrika familjer och
barn från fåbarnsfamiljer, är faran för en fördumningsprocess
minimal. Den enda möjligheten att vetenskapligt avgöra frågan
om fördumningsprocessen är att med samma intelligenstest jämföra
samma åldersgrupper inom två generationer. Den bästa undersökningen som för det ändamålet utförts är den tidigare nämnda
skotska undersökningen under ledning av G. H. Thomson. Ar 1932
intelligenstestades alla elvaåringar i Skottland med ett grupptest,
och år 1947, alltså femton år senare, utfördes samma intelligensmätning med det årets elva-åringar. De viktigaste resultaten av
undersökningarna finner man i de båda böckerna »The trend of
Scottish intelligence» (1949) och »Social implications of the 1947
Scottish mental survey» (1953). Av titeln på den sistnämnda rapporten framgår, att i denna har man särskilt tagit upp de sociologiska faktorerna. I undersökningen från 1947 hade man exempelvis
med ett »frågeformulär», som skulle ifyllas av sådana elvaåringar,
som var födda på vissa dagar. Man fick härigenom en 36-dagars
sample. Tyvärr hade man ej en motsvarande grupp från 1932, och
därför är det omöjligt att tillräckligt noggrant analysera skillnaderna i intelligenskvot mellan elvaåringarna från 1932 och elvaåringarna från 1947. Just bristen på sociologiska fakta för 1932 års
elvaåringar gör alla förklaringar tvivelaktiga. Vi skall strax se på
vilket sätt.
Undersökarna hade utgått från den arvsbiologiska hypotesen, varför de hade väntat en nedgång i intelligenskvoten från 1932 till
1947. Emellertid fann de i stället en ökning. Elvaåringarna år 1932
fick i genomsnitt 34,5 poäng i ett grupptest med ett maximum av
76 poäng, medan genomsnittet för 1947 års elvaåringar med samma
test blev 36,7, en »ganska ansenlig ökning» för att tala med undersökningsledaren G. Thomson. Han framhåller också, att denna ökning stärker miljöanhängarnas teorier. Men Thomson gör samtidigt
en invändning: det kan hända, att det mellan 1932 och 1947 inträffat en förändring i befolkningsstrukturen på så sätt att det blivit
färre flerbarnsfamiljer. Eftersom man i undersökningen från 1932
ej hade skaffat några data om familjestorleken, var det alltså omöjligt att veta, hur mycket denna faktor kan ha verkat. Det är nämligen ganska stor skillnad mellan barn från olika familjestorlekar: barn utan syskon nådde i genomsnitt upp till 42 %, motsvarande poäng för barn i tvåbarnsfamiljer blev 41,7, för barn i
136
IIIIL· sac .. x e c;:: .•
Pågår en begåvningsförsämring?
trebarnsfamiljer 38,3 och så vidare ner till 27,97 för barn från
familjer med nio barn. Thomson ville emellertid ej räkna med
denna strukturförändring som enda förklaring. I det senare mera
sociologiska arbetet nämner han ej ens denna faktor. Även den förklaringen att stegringen i intelligenspoäng kan ha berott på bättre
skolor och bättre undervisning avvisas. Den senare testningen
skedde ju strax efter kriget, och många av dessa elvaåringar hade
fått en bristfällig skolundervisning beroende på dåliga skollokaler,
avbruten skolgång på grund av evakuering, ständigt ombyte av lä-
rarvikarier på grund av militärinkallelser. Eftersom flickorna hade
ökat mer än pojkarna, blir krigets negativa inflytande på begåvningsutvecklingen än mer framträdande: pojkarna var mera intresserade av vad som hände under kriget, de blev mera okoncentrerade,
hade svårare att tänka på sina läxor. Pojkarnas ökning i intelligenspoäng var 1,4 poäng, medan flickornas var 3,2 (The trend of Scottish
intelligence, s. 85). Emellertid hade pojkarna ökat mer än flickorna
enligt ett individualtest, men då detta individualtest ej var exakt
detsamma som 1932, vill undersökarna här ej dra några slutsatser.
De påpekar dock, att det individualtest, som användes 1947 tycktes
ha varit standardiserat till pojkarnas förmån — det var alltså fråga
om en felkälla, som vi nämnt ovan under den andra punkten. Det
är dylika felkällor, som fordrar stor försiktighet, ifall man vill använda ett intelligenstest för att dra slutsatser angående skillnader
i begåvning mellan olika sociala grupper.
Om begåvningsökningen ej beror på minskning av familjestorlekarna, ej heller på bättre skolundervisning, var ligger då den avgörande faktorn? Enligt undersökarna och även enligt många andra
psykologer, som har diskuterat resultatet, har en s. k. »test sophistication» spelat den största rollen, dvs. barnen, som testades
1947, har levt i en tid, då man i olika sammanhang testar barn,
och många av elvaåringarna 1947 har varit med om testningar
förut, vilket ej 1932 års elvaåringar varit, åtminstone ej i samma
utsträckning. Man kan nämligen öva upp sin förmåga att lösa intelligensprov. Thomson fann också större höjningar av intelligenspoängen i de distrikt, där intelligenstest hade använts i större utsträckning än i andra distrikt. En känd engelsk psykolog, H. J.
Eysenck, lägger också största vikten vid just den tolkningen, och
han påpekar träningens betydelse över huvud taget (Uses andabuses
of psychology, 1953, s. 98 f.). En annan framstående engelsk psykolog, Cyril Burt, som diskuterar den skotska undersökningen i en
artikel i The British Journal of Sociology (1950), kommer med en
137
.. \.
…. ;,#
Bertil Pfannenstill
mycket spekulativ förklaring: höjningen av intelligenspoängen från
1932 till1947 kan ej ha sin grund i någon förbättring av den :.naturliga» genom genetiska faktorer bestämda begåvningen utan en tillfällig jämvikt är nu nådd, och den konstaterade förbättringen är
helt att hänföra till en :.test-sophisticatiom. Den jämvikt Burt talar
om föreligger inom många områden av det biologiska livet. För
att förstå vad Burt menar, kan man ju hänvisa till gemene mans
spekulation, hur det i längden skall gå med rekorden inom sporten.
Måste icke en jämvikt, en mättnad, uppstå till sist, utan att en tillbakagång behöver ske? Man kan också tänka på hur människorna
har blivit längre och längre under de senaste decennierna. Denna
längdökning kan väl ej fortsätta i samma takt även för kommande
generationer! En jämvikt måste inträffa, utan att en tillbakagång
nödvändigtvis måste äga rum. Denna ökning i längd är egentligen
mera oförklarlig än den begåvningsökning, som man funnit i den
skotska undersökningen, eftersom tidigare undersökningar, särskilt
undersökningar av enäggstvillingar, uppväxta i olika miljöer, har
visat, att längden är mindre socialt påverkbar än intelligensen, som
i sin tur är mindre påverkbar än karaktären. Att den nuvarande
generationens ungdom är genomsnittligt längre än den föregående
är än mer arvsbiologiskt oförklarlig, om man tänker på att barn
från större syskonskaror är kortare än barn från mindre syskonskaror. Om nu en människa ej skulle kunna lägga en tum till sin
längd, borde enligt arvsbiologiens lagar det bli fler och fler kortare
personer och färre och färre längre personer. Men utvecklingen har
gått i en fullständigt motsatt riktning. I den skotska undersökningen
påpekar man, att denna företeelse med kortare individer från stora
barnkullar och längre individer från mindre barnkullar ej uteslutande beror på att de större barnkullarna finns i de lägre klasserna.
Inom varje yrkesgrupp finner man nämligen samma förhållande.
Enligt den skotska undersökningen är dock sambandet mellan längd
och de sociologiska faktorerna ej lika entydigt som sambandet mellan intelligens och de sociologiska faktorerna. Trots detta måste
konsekvensen bli, att det finns ett statistiskt samband mellan längd
och intelligens, något som man funnit även i andra undersökningar.
Begåvningsökningen kan man förklara med hänvisning till sociologiska faktorer, t. ex. :.test-sophistication», och även ökningen i längd
kan man förklara sociologiskt genom att åberopa den högre levnadsstandarden nu mot förr, högre i de bättre situerade klasserna än i
de sämre. Enligt de skotska undersökningarna är det emellertid
oförklarligt, att denna ökning i längd fortsatte även under kriget,
138
Pågår en begåvningsförsämring’!
då det i Skottland var ont om livsmedel. Inte ens de sociologiska
förklaringarna skulle här räcka till, och därför bör man ej helt
nonchalera de spekulationer, som vi sett Burt framföra. En annan
förklaring har också framförts: mognadsprocessen försiggår fortare
nu än tidigare. Så länge man blott mäter barn och ungdom har
man ej något tillräckligt jämförelsematerial för hela generationen.
Det brännande problemet om begåvningsökning eller begåvningsförsämring är sålunda mera komplicerat än man från början tänkt
sig. Icke ens de som lagt upp den bästa undersökningen beträffande
detta problem – nämligen de skotska forskarna – vågar med bestämdhet dra några slutsatser ur sitt material. Det är visserligen
meningen, att undersökningen skall fortsätta, varvid man än mer
skall försöka iakttaga de sociologiska faktorerna, men man har rätt
att hysa tvivel om möjligheterna att förklara de förändringar i begåvningsstrukturen, som man kommer att finna. De sociala faktorerna hinner att förändras så mycket under femton år, att varje
intelligensmätning kommer att ske i en relativt unik social situation. Dessutom går det väl knappast att konstruera sådana test, att
inövningen, :dest-sophisticationen», kommer att kunna elimineras.
139
……..~.
’-~—— ··——-~—–
Av docent BERTIL PFANNENSTILL
FöR ungefär ett år sedan publicerade professor Albert Ruth i
Miinchen en redogörelse för en psykologisk undersökning, vari på-
visades en genomsnittlig begåvningstillbakagång bland ungdomen
på 4-5 %. Försämringen gällde framför allt den språkliga och den
logiska begåvningen (9 %) . Samtidigt hade förmågan av uppmärksamhet, koncentration och noggrannhet dalat än mer. Undersökningen har diskuterats flitigt och resultatet har tolkats på olika
sätt: en del menade, att den sociala miljön, särskilt skolmiljön, nu
efter kriget ej gav barnen den disciplin och stadga, som var nödvändig för intellektuell och karaktärsdanande utveckling, andra menade, att begåvningsförsämringen var en följd av att de ur begåvningssynpunkt bättre befolkningsgrupperna med sina små barnkullar ej hade ökat lika snabbt som de lägre klasserna med sina
relativt stora barnkullar.
Den sistnämnda förklaringen kan få stöd hos en rad ärftlighetsforskare, och även psykologer. I sin bok, Human fertility, har en
känd amerikansk genetiker, Robert C. Cook, chefredaktör för »Journal of Heredity», närmare utvecklat tesen, att på grund av de lägre
klassernas högre fruktsamhetstal konune en sänkning av intelligensnivån från generation till generation att äga rum. Genom den
tyska undersökningen skulle nu Cooks teori ha besannats.
Emellertid vore en sådan slutsats förhastad. Intelligensmätningarna är behäftade med alltför stora svagheter för att man på grundval av resultat, erhållna genom ett sådant mätinstrument, skulle ha
rätt att dra några slutsatser beträffande en försämring av den s. k.
»naturliga» begåvningen från den ena generationen till den andra.
Inom en och samma sociala grupp kan ett intelligenstest vara till
ovärderlig hjälp för att i begåvningsavseende skilja mellan olika
individer, men så snart som man med ett intelligenstest söker jämföra olika gruppers genomsnittliga begåvning, måste man räkna
med en mängd sociala faktorer, som till fullo skulle kunna förklara
de ofta relativt små skillnader man finner mellan de olika grup- 130
Pdgår en begåvningsförsämring?
perna. Varje generation måste betraktas som en ganska specifik
social grupp, varför man ej utan vidare kan bortse från de sociala
faktorernas betydelse för uppkomsten av skillnader i den genomsnittliga intelligenskvoten mellan två generationer. De sociala faktorerna påverkar dessutom ej blott en individs förmåga att handskas
med ett intelligenstest utan också själva ~instrumenteb för intelligensmätningen, dvs. sammansättningen av de i intelligenstestet ingående frågorna. Den sistnämnda felkällan kan man naturligtvis
undvika genom att använda samma intelligenstest för de båda generationerna, men som strax närmare skall diskuteras, två olika
sociala grupper uppfattar de i intelligenstestet ingående frågorna
ej på precis samma sätt. Ett intelligenstest, som använts för exempelvis tjugo år sedan för att pröva den föregående generationens
barn, behöver visserligen ej till sin konstruktion vara föråldrad för
vår tid, men den nuvarande generationens barn uppfattar frågorna
annorlunda, och därmed blir jämförelsen illusorisk. Det finns nämligen inga test, som mäter den s. k. »naturliga~ begåvningen, utan
det är alltid den ~skolade» begåvningen som mätes, vare sig denna
skolning har försiggått i skolan eller genom sociala inflytelser av
mera informell natur.
Med de nuvarande metoderna för intelligensmätning finner man
genomsnittliga skillnader mellan stadsbarn och lantbarn, mellan de
högre klassernas barn och de lägre klassernas, mellan barn från
stora barnkullar och barn från små barnkullar. En genetiker vill
förklara dessa skillnader som ~naturliga~. Han säger, att de mera
ambitiösa och begåvade människorna finns i de högre klasserna och
dessa egenskaper går i arv till barnen. Det är också ambitionen
och förnuftet, som härskar hos föräldrar med små barnkullar. Ambition och begåvning är även viktiga drivkrafter hos dem som flyttar från landsbygden till städerna, dvs. från platser med sämre möjligheter till platser med bättre möjligheter ur ekonomisk synpunkt:
migrationen har varit ~selektiv~. Därmed har man sålunda kunnat
förklara den lägre intelligenskvoten hos lantbarn och lantungdom
som en ~naturlig~. biologiskt betingad skillnad. Men även om man
utgår från att det försiggått en ~selektiv migration» – något som
egentligen ej kan förnekas, eftersom begåvade barn har större chans
att gå till högre skolor och utbilda sig till yrken, som finns framför
allt i städerna – är dock frågan den, hur mycket detta påverkar
den följande generationens begåvning på landsbygden resp. i stä-
derna. Vi vet ju ganska lite om hur den begåvning, som kommer
fram i intelligenstest och i skolbetyg, ärves från generation till
10- 563443 Svensk Tidskrift 1956 131
.A;.._. t~·
•
,. i.. •
… ,},#
Bertil Pfannenstill
generation. Följande tre arter av sociala faktorer måste man ta hänsyn till, om man vill diskutera skillnaderna i intelligenskvot mellan
två olika sociala grupper. Dessa sociala faktorer måste man först
hålla konstanta, innan man har rätt att dra några slutsatser beträffande skillnader i intelligenskvot mellan två generationer. De
skillnader i begåvning och karaktärsdrag, som professor Huth funnit mellan två generationers barn, kan sålunda ej bli föremål för
en vetenskaplig diskussion, förrän man vet mera om hur intelligensmätningarna har försiggått och vilka barngrupper, som kommit
med i undersökningen.
För det första ger ofta städerna sina barn och sin ungdom bättre
skolor och utbildningsmöjligheter än landsbygden kan göra. Och
eftersom den i intelligenstestet påvisade intelligensen är den skolade
intelligensen, är den sociala miljön i form av bättre eller sämre
skolor en faktor att räkna med. Vad som intresserar oss i detta
sammanhang är ej så mycket de starkt markerade skillnaderna
mellan folkskola, realskola och gymnasium, dvs. lätt påvisbara skillnader, utan det är fråga om själva skolundervisningen och skolgången. Folkskolebarn i städerna har ofta bättre undervisningsmateriel än folkskolebarn på landet, de kanske också har bättre lärare
– åtminstone är så fallet i mänga länder – de har sluppit att
undervisas tillsammans med andra klasser, och deras väg från och
till skolan kanske ej alltid är lika besvärlig som i mänga landsbygdsdistrikt. Många av de nu nämnda skillnaderna behöver ej
blott vara skillnader mellan stad och landsbygd utan gäller även
som skillnader mellan olika landsbygdsregioner, mellan tätt befolkade regioner och mera sparsamt befolkade trakter eller ödebygder.
Av undersökningar från Amerika framgår mycket tydligt skolans
inflytande på variationen i intelligenskvot mellan olika grupper.
På grund av de stora skillnaderna mellan folkskolorna i USA, vad
gäller såväl lärarnas kvalifikationer som skolornas utrustning, har
det där varit lättare än i vårt land att påvisa intelligenskvotens
förhållande till skolundervisningen. Man har exempelvis i en undersökning funnit, att om man testar barn mellan sex och fjorton år,
varvid man har en grupp som går i s. k. »enrumsskola» och en
annan grupp, som har ett rum och en lärare för varje klass, är
skillnaderna under de första åren mycket obetydliga men ökar mer
och mer för varje är frän och med det nionde åldersåret
För det andra måste man tänka på att en testskala på grund
av de i testet ställda frågorna är mera adekvat för den ena sociala
gruppen än för den andra, dvs. frågorna faller mera inom den ena
132
\ .
.:’
Pågår en begåvningsförsämring?
gruppens erfarenhetsområde och verksamhetskrets än inom den
andras. Denna faktor ökar i betydelse ju mer heterogen den befolkning är, vars begåvning man avser att mäta. Vid Chicagouniversitetet har bildats en »Committee on Human Development», som är
sammansatt av psykologer, sociologer och kulturantropologer, vilka
ingående har studerat intelligenstestets sammansättning med hänsyn till en grupps erfarenhetsområde. Särskilt är det socialpsykologen Allison Davis, som i denna forskargrupp specialiserat sig på
undersökningar om förhållandet mellan intelligens och samhällsklass. Hans kanske något för extrema utgångspunkt är, att testet
har konstruerats av lärare och psykologer, som hör till medelklassen, och därför är de i testet ingående frågorna bättre anpassade
till medelklass- och överklassbarnens erfarenhetsområde än till de
lägre klassernas erfarenhets- och intressesfär. Med nya test, konstruerade med hänsyn till »erfarenheter ungefär lika vanliga i alla
yrkesgrupper … och utarbetade i ord och bild ungefär lika vanliga
i alla gruppers sociala miljö», fann Allison Davis och hans medarbetare, att skillnaderna i begåvningsavseende mellan olika socialekonomiska grupper utjämnades, särskilt bland de yngre barnen.
En annan amerikansk psykolog, E. M. Shimberg, har utgått från
samma princip som Allison Davis och konstruerat dels ett test med
hänsyn tilllandsbygdsbarnens erfarenhetsområde, dels ett test, som
skulle motsvara stadsbarnens erfarenhetsområde. Han fann, att om
båda testen användes på såväl stads- som landsbygdsbarnen, kunde
man konstatera att stadsbarnen uppvisade ett års »eftersläpning»
på landsbygdstestet i förhållande till lantbarnen, medan det motsatta var fallet då de båda grupperna testades med det andra testet.
(Redogörelserna för Allison Davis’ och för E. M. Shimbergs försök
finns hos John H. Kolb & Edmund de S. Brunner, A study of rural
society, 1952, ss. 50, 52.) Resultaten av dessa nu nämnda experiment
med test visar, att försiktighet är av nöden, ifall man med tillhjälp
av intelligensprov söker fastställa skillnader i begåvningsavseende
mellan olika sociala grupper.
Man bör kanske ej blott tänka på skillnader i erfarenhetsområde
för de olika sociala grupperna. Det är också skillnader i livsstil
mellan en del grupper, ofta beroende på olika arter av stimuli i
olika sociala miljöer. I vissa sociala miljöer lägger man vikt vid
snabbhet i reaktionsförmågan, i andra sociala miljöer är det noggrannheten eller grundligheten, som premieras. Man kan se denna
skillnad från en annan sida: långsamma reaktioner betraktas ej
som ett fel i vissa sociala miljöer, medan de blir förlöjligade i andra.
133
-• -.- t
Bertil Pfannenstill
Då nu de olika själsegenskaperna ej absolut kan isoleras från varandra, är ju den emotionella reaktionsförmågan, t. ex. i form av
koncentration, noggrannhet, allmän vakenhet etc., ej utan inflytande
på den i intelligenstestet mätta begåvningen.
För det tredje har man funnit, att barn från större syskonskaror
genomsnittligt får lägre intelligens än barn från mindre syskonskaror. Man har tolkat detta så, att barn från barnrika familjer i
större utsträckning hör till de lägre samhällsklasserna och därför
ur begåvningssynpunkt har sämre arvsmassa än barn från de högre
samhällsklasserna. Denna förklaring är emellertid otillräcklig, ty
inom varje yrkesgrupp har barnen från mångbarnsfamiljerna genomsnittligt lägre intelligenskvot än barn från fåbarnsfamiljerna.
Även en extrem anhängare till den genetiska förklaringen måste
inför sådana fakta dra sig för att antaga, att ju mera intelligenta
föräldrarna är, desto färre barn skaffar de sig. Därtill kommer
ytterligare en omständighet, som är helt omöjlig att förklara ur
arvsbiologisk synpunkt: Det finns en tendens att det första barnet
är mera begåvat än det andra, detta mera än det tredje etc. Denna
tendens framträdde exempelvis i den stora skotska intelligensundersökningen av alla elvaåringar i Skottland 1947. Av den undersökningen framgår också, att det sista barnet har en tendens att till
sin begåvning likna det förstfödda barnet. Om det finns någon förIdaring till detta fenomen hör denna förklaring vara sociologisk,
ej arvsbiologisic Barnets födelseordning bestämmer den sociala position barnet får.
Det är egentligen först i en sådan socialpsykologiskt orienterad
psykologi som Alfred Actlers individualpsykologi, som detta problem
om barnets position i syskonskaran med hänsyn till barnets födelseordning togs upp till diskussion. Alfred Adler hävdade, att det förstfödda och i viss mån även det sistfödda barnet stod i en gynnsammare position än de andra barnen. Möjligheterna för ett barn att
få utveckla sin begåvningsart föreligger sålunda hos det förstfödda
och för det sistfödda. Detta framhålles också av den amerikanske
barnsociologen J. Bossard (The Sociology of Child Development,
New York 1948, ss. 110 f.) som, efter att ha redogjort för en mängd
undersökningar av framgångsrika män, säger, att de i allmänhet
har hört till den äldre delen av syskonskaran. Mera som ett kuriosum än som ett vetenskapligt stöd åt Bossards teori kan nämnas,
att av de tolv barn med en I. Q. på 180 och över, som psykologen
Leta S. Hollingworth (Children above 180 I. Q., 1942, s. 226) fått
tag på, var tio antingen enda barnet eller första barnet. Naturligtvis
134
’~~~-~-~~—-’”–~–~ ~-~’_:- :.__. ——-
Pågår en begåvningsförsämring?
är det ej den sociala miljön, som givit upphov till en hög I. Q. hos
dessa barn, men otvivelaktigt har den sociala miljön varit gynnsam, så att barnens hela begåvningsskala kunnat utvecklas. Man
bör emellertid ej understryka de sociologiska faktorerna alltför
mycket i de s. k. »geniundersökningarna», eftersom här rör vi oss
med så höga I. Q.-poäng, att dessa grupper klart skiljer sig från
genomsnittet av människor. Däremot mellan sociala grupper i sociologisk mening är de genomsnittliga skillnaderna ej av någon större
storlek, åtminstone ej om man jämför dem med de stora variationerna som förekommer mellan de enskilda individerna i de olika
grupperna. En amerikansk sociolog, Talcolt Parsons, formulerar
denna princip som ett uttryck för kravet på den enklast möjliga
förklaringen och säger, »att individuella variationer är i stort sett
mera betydelsefulla än de mellan stora populationer, så att det är
relativt osannolikt att de mest betydande differenserna mellan vidare sociala system skulle primärt vara bestämda av biologiska
differenser i förmågorna hos deras populationen (The social system, 1951, s. 10).
I det västerländska samhället utgör familjen ett socialt system,
där varje barn har sin position och sin roll i relation till föräldrar
och syskon. På grund av det yttre samhällets anspråk på det sociala
system familjen utgör och på grund av familjens egen inre dynamik
blir ej varje barn lika gynnat eller får lika del av sådana stimuli,
som bidrager till begåvningsutvecklingen. När man vill undersöka
begåvningsskillnader mellan större sociala grupper än familjegrupper, är det nödvändigt att räkna med familjestrukturen som en
ll.V de sociologiska faktorer, som kan bidraga till skillnaderna också
meilan de större grupperna, t. ex. skillnaderna mellan lantungdom
och stadsungdom, mellan olika geografiska regioner etc. Hur mycket
beror lantpojkarnas lägre genomsnittliga intelligenskvot på att de
kommer från större barnskaror än stadsbarnen, hur mycket är en
regions population till sin begåvningsstruktur bestämd av antalet
barnrika familjer etc.?
Tar man hänsyn till att barn från större barnskaror har svårare
att klara ett intelligenstest bra än barn från mindre barnskaror
och att detta är fallet inom varje yrkesgrupp, måste grundvalarna
för teorien om den nu pågående »fördumningsprocessen» omprövas.
Om man håller sig till den gängse uppfattningen om begåvningens
ärftlighet, blir ofrånkomligheten av en pågående begåvningsförsämring än mer poängterad, när man nu finner, att även i de högre
samhällsklasserna utgör de större syskonskarorna ett sämre »ber – .—-
f
’ .
135
i i…. ~
Bertil Pfannenstill
gåvningsurvab än de mindre syskonskarorna från motsvarande
samhällsklass. Om man däremot kan sociologiskt »bortförklara»
de skillnader man får mellan barn från barnrika familjer och
barn från fåbarnsfamiljer, är faran för en fördumningsprocess
minimal. Den enda möjligheten att vetenskapligt avgöra frågan
om fördumningsprocessen är att med samma intelligenstest jämföra
samma åldersgrupper inom två generationer. Den bästa undersökningen som för det ändamålet utförts är den tidigare nämnda
skotska undersökningen under ledning av G. H. Thomson. Ar 1932
intelligenstestades alla elvaåringar i Skottland med ett grupptest,
och år 1947, alltså femton år senare, utfördes samma intelligensmätning med det årets elva-åringar. De viktigaste resultaten av
undersökningarna finner man i de båda böckerna »The trend of
Scottish intelligence» (1949) och »Social implications of the 1947
Scottish mental survey» (1953). Av titeln på den sistnämnda rapporten framgår, att i denna har man särskilt tagit upp de sociologiska faktorerna. I undersökningen från 1947 hade man exempelvis
med ett »frågeformulär», som skulle ifyllas av sådana elvaåringar,
som var födda på vissa dagar. Man fick härigenom en 36-dagars
sample. Tyvärr hade man ej en motsvarande grupp från 1932, och
därför är det omöjligt att tillräckligt noggrant analysera skillnaderna i intelligenskvot mellan elvaåringarna från 1932 och elvaåringarna från 1947. Just bristen på sociologiska fakta för 1932 års
elvaåringar gör alla förklaringar tvivelaktiga. Vi skall strax se på
vilket sätt.
Undersökarna hade utgått från den arvsbiologiska hypotesen, varför de hade väntat en nedgång i intelligenskvoten från 1932 till
1947. Emellertid fann de i stället en ökning. Elvaåringarna år 1932
fick i genomsnitt 34,5 poäng i ett grupptest med ett maximum av
76 poäng, medan genomsnittet för 1947 års elvaåringar med samma
test blev 36,7, en »ganska ansenlig ökning» för att tala med undersökningsledaren G. Thomson. Han framhåller också, att denna ökning stärker miljöanhängarnas teorier. Men Thomson gör samtidigt
en invändning: det kan hända, att det mellan 1932 och 1947 inträffat en förändring i befolkningsstrukturen på så sätt att det blivit
färre flerbarnsfamiljer. Eftersom man i undersökningen från 1932
ej hade skaffat några data om familjestorleken, var det alltså omöjligt att veta, hur mycket denna faktor kan ha verkat. Det är nämligen ganska stor skillnad mellan barn från olika familjestorlekar: barn utan syskon nådde i genomsnitt upp till 42 %, motsvarande poäng för barn i tvåbarnsfamiljer blev 41,7, för barn i
136
IIIIL· sac .. x e c;:: .•
Pågår en begåvningsförsämring?
trebarnsfamiljer 38,3 och så vidare ner till 27,97 för barn från
familjer med nio barn. Thomson ville emellertid ej räkna med
denna strukturförändring som enda förklaring. I det senare mera
sociologiska arbetet nämner han ej ens denna faktor. Även den förklaringen att stegringen i intelligenspoäng kan ha berott på bättre
skolor och bättre undervisning avvisas. Den senare testningen
skedde ju strax efter kriget, och många av dessa elvaåringar hade
fått en bristfällig skolundervisning beroende på dåliga skollokaler,
avbruten skolgång på grund av evakuering, ständigt ombyte av lä-
rarvikarier på grund av militärinkallelser. Eftersom flickorna hade
ökat mer än pojkarna, blir krigets negativa inflytande på begåvningsutvecklingen än mer framträdande: pojkarna var mera intresserade av vad som hände under kriget, de blev mera okoncentrerade,
hade svårare att tänka på sina läxor. Pojkarnas ökning i intelligenspoäng var 1,4 poäng, medan flickornas var 3,2 (The trend of Scottish
intelligence, s. 85). Emellertid hade pojkarna ökat mer än flickorna
enligt ett individualtest, men då detta individualtest ej var exakt
detsamma som 1932, vill undersökarna här ej dra några slutsatser.
De påpekar dock, att det individualtest, som användes 1947 tycktes
ha varit standardiserat till pojkarnas förmån — det var alltså fråga
om en felkälla, som vi nämnt ovan under den andra punkten. Det
är dylika felkällor, som fordrar stor försiktighet, ifall man vill använda ett intelligenstest för att dra slutsatser angående skillnader
i begåvning mellan olika sociala grupper.
Om begåvningsökningen ej beror på minskning av familjestorlekarna, ej heller på bättre skolundervisning, var ligger då den avgörande faktorn? Enligt undersökarna och även enligt många andra
psykologer, som har diskuterat resultatet, har en s. k. »test sophistication» spelat den största rollen, dvs. barnen, som testades
1947, har levt i en tid, då man i olika sammanhang testar barn,
och många av elvaåringarna 1947 har varit med om testningar
förut, vilket ej 1932 års elvaåringar varit, åtminstone ej i samma
utsträckning. Man kan nämligen öva upp sin förmåga att lösa intelligensprov. Thomson fann också större höjningar av intelligenspoängen i de distrikt, där intelligenstest hade använts i större utsträckning än i andra distrikt. En känd engelsk psykolog, H. J.
Eysenck, lägger också största vikten vid just den tolkningen, och
han påpekar träningens betydelse över huvud taget (Uses andabuses
of psychology, 1953, s. 98 f.). En annan framstående engelsk psykolog, Cyril Burt, som diskuterar den skotska undersökningen i en
artikel i The British Journal of Sociology (1950), kommer med en
137
.. \.
…. ;,#
Bertil Pfannenstill
mycket spekulativ förklaring: höjningen av intelligenspoängen från
1932 till1947 kan ej ha sin grund i någon förbättring av den :.naturliga» genom genetiska faktorer bestämda begåvningen utan en tillfällig jämvikt är nu nådd, och den konstaterade förbättringen är
helt att hänföra till en :.test-sophisticatiom. Den jämvikt Burt talar
om föreligger inom många områden av det biologiska livet. För
att förstå vad Burt menar, kan man ju hänvisa till gemene mans
spekulation, hur det i längden skall gå med rekorden inom sporten.
Måste icke en jämvikt, en mättnad, uppstå till sist, utan att en tillbakagång behöver ske? Man kan också tänka på hur människorna
har blivit längre och längre under de senaste decennierna. Denna
längdökning kan väl ej fortsätta i samma takt även för kommande
generationer! En jämvikt måste inträffa, utan att en tillbakagång
nödvändigtvis måste äga rum. Denna ökning i längd är egentligen
mera oförklarlig än den begåvningsökning, som man funnit i den
skotska undersökningen, eftersom tidigare undersökningar, särskilt
undersökningar av enäggstvillingar, uppväxta i olika miljöer, har
visat, att längden är mindre socialt påverkbar än intelligensen, som
i sin tur är mindre påverkbar än karaktären. Att den nuvarande
generationens ungdom är genomsnittligt längre än den föregående
är än mer arvsbiologiskt oförklarlig, om man tänker på att barn
från större syskonskaror är kortare än barn från mindre syskonskaror. Om nu en människa ej skulle kunna lägga en tum till sin
längd, borde enligt arvsbiologiens lagar det bli fler och fler kortare
personer och färre och färre längre personer. Men utvecklingen har
gått i en fullständigt motsatt riktning. I den skotska undersökningen
påpekar man, att denna företeelse med kortare individer från stora
barnkullar och längre individer från mindre barnkullar ej uteslutande beror på att de större barnkullarna finns i de lägre klasserna.
Inom varje yrkesgrupp finner man nämligen samma förhållande.
Enligt den skotska undersökningen är dock sambandet mellan längd
och de sociologiska faktorerna ej lika entydigt som sambandet mellan intelligens och de sociologiska faktorerna. Trots detta måste
konsekvensen bli, att det finns ett statistiskt samband mellan längd
och intelligens, något som man funnit även i andra undersökningar.
Begåvningsökningen kan man förklara med hänvisning till sociologiska faktorer, t. ex. :.test-sophistication», och även ökningen i längd
kan man förklara sociologiskt genom att åberopa den högre levnadsstandarden nu mot förr, högre i de bättre situerade klasserna än i
de sämre. Enligt de skotska undersökningarna är det emellertid
oförklarligt, att denna ökning i längd fortsatte även under kriget,
138
Pågår en begåvningsförsämring’!
då det i Skottland var ont om livsmedel. Inte ens de sociologiska
förklaringarna skulle här räcka till, och därför bör man ej helt
nonchalera de spekulationer, som vi sett Burt framföra. En annan
förklaring har också framförts: mognadsprocessen försiggår fortare
nu än tidigare. Så länge man blott mäter barn och ungdom har
man ej något tillräckligt jämförelsematerial för hela generationen.
Det brännande problemet om begåvningsökning eller begåvningsförsämring är sålunda mera komplicerat än man från början tänkt
sig. Icke ens de som lagt upp den bästa undersökningen beträffande
detta problem – nämligen de skotska forskarna – vågar med bestämdhet dra några slutsatser ur sitt material. Det är visserligen
meningen, att undersökningen skall fortsätta, varvid man än mer
skall försöka iakttaga de sociologiska faktorerna, men man har rätt
att hysa tvivel om möjligheterna att förklara de förändringar i begåvningsstrukturen, som man kommer att finna. De sociala faktorerna hinner att förändras så mycket under femton år, att varje
intelligensmätning kommer att ske i en relativt unik social situation. Dessutom går det väl knappast att konstruera sådana test, att
inövningen, :dest-sophisticationen», kommer att kunna elimineras.
139
……..~.
’-~—— ··——-~—–