Konsten och självförverkligandet
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONSTEN OCH SJÄLVFÖRVERKLIGANDET
Au fil. lic. BJöRN SJöVALL
VAD är det som sker när konstnären skapar sitt verk? Såsom
vid allt mänskligt handlande har vi att först fråga efter vilka drivkrafter som möjliggör verksamheten. Den moderna psykologin pekar på olika behov och drifter, som dels är medfödda, dels sammanhänger med den sociala miljön. Liksom hos djuren finns hos
varje människa en drift att leva och tillfredsställa sina olika behov.
Med samhällslivet kommer en viss omformning av ursprungliga behov. Frågar vi varför somliga människor sysselsätter sig med konst,
kan ett enkelt svar vara att det är ett sätt att klara livsuppehället
och ett sätt att vinna omgivningens uppskattning. Emellertid har
konstskapande ofta lett till fattigdom och även till förakt från andra
människor. Hur skall vi i sådana fall förstå drivkrafterna i konstskapandet?
Finns det något i själva konstskapandet som visar hän på en
drivkraft? Man brukar betrakta konsten som uttryck för känslor.
Beträffande den bildande konsten har experimentella undersök·
ningar bekräftat, att färger och linjer, i viss mån även objektivt sett,
sammanhänger med bestämda känslor (Rolf Ekman :.Estetiska problem>, 1954, sid. 97-101). Detta är intressant vare sig man försöker
förstå konsten från konstnärens eller från mottagarens håll. Det
har sagts att konstnären ger uttryck åt sina känslor i konsten, och
detta kan bidra till att förklara konstens mening. Konstnären har
ett rikt känsloliv, men en annan omständighet av största vikt är,
att han ofta tycks lida av inre motsättningar.
Det är uppenbart att den konstnärliga människan har en rikare
personlighet än de flesta andra människor i den bemärkelsen, att
konstnären är särskilt känslig för vissa intryck samtidigt som han
känner många olika behov och tendenser inom sig. Hans personlighet rymmer så många möjligheter till handling och upplevelse
att han aldrig i verkliga livet skulle kunna omsätta allt han bär
inom sig. ömhetsbehov och maktbegär, expansionsvilja och vekhet,
ångest och hänförelse finns inom honom och gör att han känner
146
Konsten och självförverkligandet
sig splittrad. En konstnär anar sina olika möjligheter och känner
en längtan efter frigörelse. Hur skall han kunna bejaka allt inom
sig? Hur skall han kunna övervinna sin splittring? I det verkliga
livet går det ej, ty där måste man specialisera sig, man kan inte
på en gång vara diktator och tjänare, livsnjutare och asket, domare
och den dömde. I konsten däremot kan man bejaka olika livsformer
och – nå enhet.
Olika drivkrafter verkar inom konstnären och han har inre konflikter. Hans begåYning tillåter honom att skapa och sammanställa
symboler, han har medfödda förutsättningar för att uttrycka sig i
något medium såsom i färg, form, toner, ord. Emellertid är en formell talang ofta i och för sig ej nog för att göra en människa till
konstnär. Det finns många som kan t. ex. teckna eller skriva bra,
om de av någon yttre anledning drivs därtill, men de upphör att
producera så snart det yttre motivet bortfaller. Vi kan inte söka
ursprunget till konstnären i den formella talangen utan i kombinationen av en sådan talang och den inre uppladdningen, som finns
i de olika handlings- och upplevelsemöjligheter han bär inom sig
och dessas inbördes motstridighet. Det är detta senare som utgör
det produktiva underlaget för konstnären. Han befinner sig därigenom i ett tillstånd av splittring, som han vill befria sig från. Hur
skall han nå befrielse? Detta vore möjligt om han på en gång kunde
uttrycka sina känslor och uppleva enhet i en sådan verksamhet.
Därmed har vi konunit in på hela problemet om vad som är drivkraften inte bara i konstnärens skapande utan i varje människas
självförverkligande. Till en viss grad sker hos alla en spontan utYeckling av medfödda anlag. Utöver det växande, som försiggår utan
vår medvetna medverkan, kan vi emellertid genom medveten ansträngning utveckla oss i olika avseenden. När jag talar om självförverkligande menar jag framför allt den medvetna fortsättningen
på det spontana växandeL För detta avsiktliga självförverkligande
måste finnas en drivkraft. Kan utvecklingen av någon förmåga bli
ett medel i kampen för tillvaron, ett medel till självhävdelse och
gemenskap, då kan detta förhållande innebära en drivkraft. I så-
dana fall motiveras självförverkligandet utifrån. På detta sätt kan
den konstnärligt begåvade drivas att utveckla sina anlag. Emellertid
visar kulturhistorien, att en motivering utifrån inte kan förklara
allt konstnärligt självförverkligande. Vi måste också förutsätta en
motivering inifrån. En sådan finner vi i det förhållandet att konstnären lider av sitt tillstånd av splittring och söker enhet i konstskapandet. Konstnären är visserligen inte den ende som söker en- 11- u63H3 Svensl.: Ti!lslcrift 1956 147
\
,_
Björn Sjövall
het i verksamheten, men hos honom visar sig denna tendens mesi
utpräglad. Vi har i driften att försöka övervinna inre splittring er
mera allmän drivkraft av betydelse för människans självförverkli·
gande. De båda drivkrafterna i självförverkligandet kan samman·
fattande betecknas som kampen för tillvaron och kampen för en·
heten.
Det finns beröringspunkter mellan konstskapandet och arbete av
annat slag. För konstnären består arbetet just i att framställa konst.
Vad han erfar i denna verksamhet motsvarar den arbetsfilosofiska
definitionen av spänningen såsom en aktivitetsupplevelse, vilken
utmärkes av samling och koncentration i förening med en känsla
av utveckling. Utförandet är en kamp mot många motstånd, det
finns många svårigheter att övervinna på vägen mot förverkligandet
av konstverkets kosmos. Innan denna har gestaltats objektivt verkar
den som en kanske endast svagt anad helhetsstruktur. Under utarbetandet av sitt verk befinner sig konstnären i en utvecklingsprocess. Om konstnären gäller alltså i hög grad att han upplever arbetets egenvärde, spänningen.
Kampen mot ett motstånd, kampen mot kaos för kosmos, tycks
vara något gemensamt för konstskapandet och arbete av annat slag.
Konstnären upplever spänning i sin verksamhet och den icke konstnärligt arbetande kan i gynnsamma fall uppleva spänning i sitt
arbete, om nämligen detta ger tillräckligt uttryck åt hans förmåga
och engagerar honom känslomässigt. Vid allt arbete bör man försöka föreställa sig, att man kämpar mot kaos för att förverkliga
kosmos. Frågan är sedan i vilken grad den kosmos ett visst arbete
avser betyder en utveckling av individens förmåga och möjligheter.
Tänker vi på konstverket som en kosmos, där olika känslor kommer
till uttryck, framhäves för det icke konstskapande arbetets del vikten av att den kosmos det åsyftar också engagerar individens känslor. Man bör försöka se så många sidor som möjligt av en arbetsuppgift och sätta in uppgiften i så många sammanhang som möjligt
för att göra den till en samlingspunkt för många drivkrafter. Skall
vi lägga huvudvikten vid arbetets egenvärde – spänningen – så
lär oss konsten att vi måste se ett yttre mål i en innehållsmättad
lwsmos, som kan sägas vara spänningens objektiva sida.
Trots det nämnda sambandet mellan konstskapandet och annat
slags arbete finns dock en djupgående skillnad. slutprodukten av
ett arbete kan visserligen sägas utgöra en kosmos i förhållande till
det kaos den arbetande har övervunnit, men ett vanligt arbetes slutprodukt ger inte åskådai”en någon upplevelse av ai”betarens kamp
148
Konsten och självförverkligandet
ocil den enhet i spänningen, som arbetet eventuellt har låtit honom
uppleva. Helt annorlunda förhåller det sig med den kosmos ett
konstverk företer. Inför konstverket får mottagaren mer eller
mindre en upplevelse av de krafter, som harnått sin enhet i verket.
Emellertid ställs vissa krav på mottagaren. Ju större livserfarenhet,
ju rikare personlighet mottagaren har, ju mer han är skolad i att
uppfatta den konstart det är fråga om, desto mottagligare är han
för dessa krafter. Den i musik oskolade lyssnaren förmår inte
upptäcka helhetsstrukturen i t. ex. en symfoni. Alla konstverk kan
heller inte ge samma behållning åt alla människor, vissa verk
ger vissa personer något som andra inte får. Upplevandet av ett
konstverk förefaller ofta också innebära en ansträngning, som väl
motsvarar de i definitionen av spänningen anförda momenten samling och koncentration i förening med en känsla av utveckling. Det
finns även anspänning i den enhetsupplevelse konsten skänker mottagaren. Den kosmos kons!Yerket i toner, ord, former, färger, rörelser osv. uttrycker måste mottagaren närma sig aktivt på ett sätt
som i viss mån betyder en liknande väg som konstnärens. Mottagaren liksom återskapar verket för sig själv. Från de olika delmomenten med deras känslovärden arbetar han sig fram till att uppleva
helhetsstrukturen, och han upplever spänningen i utvecklingen från
kaos till kosmos, från splittring till enhet.
Mottagaren erfar mer eller mindre de olika krafter som har framdrivit verket eller kommit till uttryck däri, men han har ingen
estetisk upplevelse, om han skulle erfara dessa krafter var för sig.
Den estetiska upplevelsen består i att mottagaren upplever krafterna
i deras sammanstrålning i konstverkets kosmos. Den estetiska upplevelsen är därför en upplevelse av enhet, och denna upplevelse får
sitt stora värde därför att det hos varje människa finns en längtan
efter enhet. Även konstnären kan uppleva enhet i sitt verk som
åskådare, och han gör det troligen mera intensivt än en främmande
människa. Många konstnärer skiljer sig ogärna från sina verk. Kanske detta också kan bero på att konstnären upplever sina enstaka
verk som byggstenar i den kosmos hans samlade livsverk kan
komma att bilda.
Analyserar vi detaljerna i ett konstverk av något slag, upptäcker
vi de däri ingående känsloelementen. Dessa har medverkat till att
bygga upp helheten, kosmos. Emellertid förlorar de negativa känslorna sin negativa innebörd, då de lämnar sitt bidrag till förverkligandet av konstverkets kosmos. När Vilhelm Ekelund t. ex. i en dikt
skriver: »Att min dikt I djupt förakten, är det enda som mig glatt»
149
Björn Sjövall
etc. skulle detta uttalande, om det tas på orden, vara en förnekelse
av själva diktandet. Hur kan det vara mening med att dikta för en
skald som tänker så, eller hur kan det vara någon mening att publicera en dikt med ett sådant tankeinnehåll? Betraktar vi diktandet
som en inriktning på att förverkliga kosmos kontra kaos, då får
även den nämnda dikten en mening. Den har i sig tagit upp en
känsla av förtvivlan och besvikelse inför bristande förståelse hos
andra människor, men dikten är mer än detta, den är en kosmos,
den utgör en helhet, och när skalden skapade denna dikt höjde han
sig över det negativa i sina känslor genom att inrikta sig på att
skapa en kosmos. Det är denna kosmos han sedan överräcker åt
läsarna och ej sina för dessa läsare sårande tankar.
Helheten av relationer, själva kosmos, som segrar över kaos, är
det väsentliga i konstverket. Inom denna ram kan konstverket uttrycka allt mänskligt utan att därför upphöra att vara konst. Inför
en tragedi t. ex. känner man visserligen gripenhet och medlidande,
men man kan inte önska att utgången i stycket blivit på annat sätt.
Det smärtsamma i tragedien infogas i helheten och blir så att säga
bundet inom dess kosmos. Smärtan mister sin udd, då den går upp
i konstverkets kosmos. Även eggande moment såsom de framträder
i tavlor eller litteratur med erotiska motiv kan ingå i konsten, men
de olika känslorna spelar inte ut i frihet, de är bundna inom konstverkets kosmos. Det är kosmos som ger allt det vitala en ny innebörd, höjer upp det till en högre sfär. Vitalkrafterna är inte längre
desamma när de samverkar i ett konstverks kosmos – de har enats
och blivit en samlad livsimpuls.
150
Au fil. lic. BJöRN SJöVALL
VAD är det som sker när konstnären skapar sitt verk? Såsom
vid allt mänskligt handlande har vi att först fråga efter vilka drivkrafter som möjliggör verksamheten. Den moderna psykologin pekar på olika behov och drifter, som dels är medfödda, dels sammanhänger med den sociala miljön. Liksom hos djuren finns hos
varje människa en drift att leva och tillfredsställa sina olika behov.
Med samhällslivet kommer en viss omformning av ursprungliga behov. Frågar vi varför somliga människor sysselsätter sig med konst,
kan ett enkelt svar vara att det är ett sätt att klara livsuppehället
och ett sätt att vinna omgivningens uppskattning. Emellertid har
konstskapande ofta lett till fattigdom och även till förakt från andra
människor. Hur skall vi i sådana fall förstå drivkrafterna i konstskapandet?
Finns det något i själva konstskapandet som visar hän på en
drivkraft? Man brukar betrakta konsten som uttryck för känslor.
Beträffande den bildande konsten har experimentella undersök·
ningar bekräftat, att färger och linjer, i viss mån även objektivt sett,
sammanhänger med bestämda känslor (Rolf Ekman :.Estetiska problem>, 1954, sid. 97-101). Detta är intressant vare sig man försöker
förstå konsten från konstnärens eller från mottagarens håll. Det
har sagts att konstnären ger uttryck åt sina känslor i konsten, och
detta kan bidra till att förklara konstens mening. Konstnären har
ett rikt känsloliv, men en annan omständighet av största vikt är,
att han ofta tycks lida av inre motsättningar.
Det är uppenbart att den konstnärliga människan har en rikare
personlighet än de flesta andra människor i den bemärkelsen, att
konstnären är särskilt känslig för vissa intryck samtidigt som han
känner många olika behov och tendenser inom sig. Hans personlighet rymmer så många möjligheter till handling och upplevelse
att han aldrig i verkliga livet skulle kunna omsätta allt han bär
inom sig. ömhetsbehov och maktbegär, expansionsvilja och vekhet,
ångest och hänförelse finns inom honom och gör att han känner
146
Konsten och självförverkligandet
sig splittrad. En konstnär anar sina olika möjligheter och känner
en längtan efter frigörelse. Hur skall han kunna bejaka allt inom
sig? Hur skall han kunna övervinna sin splittring? I det verkliga
livet går det ej, ty där måste man specialisera sig, man kan inte
på en gång vara diktator och tjänare, livsnjutare och asket, domare
och den dömde. I konsten däremot kan man bejaka olika livsformer
och – nå enhet.
Olika drivkrafter verkar inom konstnären och han har inre konflikter. Hans begåYning tillåter honom att skapa och sammanställa
symboler, han har medfödda förutsättningar för att uttrycka sig i
något medium såsom i färg, form, toner, ord. Emellertid är en formell talang ofta i och för sig ej nog för att göra en människa till
konstnär. Det finns många som kan t. ex. teckna eller skriva bra,
om de av någon yttre anledning drivs därtill, men de upphör att
producera så snart det yttre motivet bortfaller. Vi kan inte söka
ursprunget till konstnären i den formella talangen utan i kombinationen av en sådan talang och den inre uppladdningen, som finns
i de olika handlings- och upplevelsemöjligheter han bär inom sig
och dessas inbördes motstridighet. Det är detta senare som utgör
det produktiva underlaget för konstnären. Han befinner sig därigenom i ett tillstånd av splittring, som han vill befria sig från. Hur
skall han nå befrielse? Detta vore möjligt om han på en gång kunde
uttrycka sina känslor och uppleva enhet i en sådan verksamhet.
Därmed har vi konunit in på hela problemet om vad som är drivkraften inte bara i konstnärens skapande utan i varje människas
självförverkligande. Till en viss grad sker hos alla en spontan utYeckling av medfödda anlag. Utöver det växande, som försiggår utan
vår medvetna medverkan, kan vi emellertid genom medveten ansträngning utveckla oss i olika avseenden. När jag talar om självförverkligande menar jag framför allt den medvetna fortsättningen
på det spontana växandeL För detta avsiktliga självförverkligande
måste finnas en drivkraft. Kan utvecklingen av någon förmåga bli
ett medel i kampen för tillvaron, ett medel till självhävdelse och
gemenskap, då kan detta förhållande innebära en drivkraft. I så-
dana fall motiveras självförverkligandet utifrån. På detta sätt kan
den konstnärligt begåvade drivas att utveckla sina anlag. Emellertid
visar kulturhistorien, att en motivering utifrån inte kan förklara
allt konstnärligt självförverkligande. Vi måste också förutsätta en
motivering inifrån. En sådan finner vi i det förhållandet att konstnären lider av sitt tillstånd av splittring och söker enhet i konstskapandet. Konstnären är visserligen inte den ende som söker en- 11- u63H3 Svensl.: Ti!lslcrift 1956 147
\
,_
Björn Sjövall
het i verksamheten, men hos honom visar sig denna tendens mesi
utpräglad. Vi har i driften att försöka övervinna inre splittring er
mera allmän drivkraft av betydelse för människans självförverkli·
gande. De båda drivkrafterna i självförverkligandet kan samman·
fattande betecknas som kampen för tillvaron och kampen för en·
heten.
Det finns beröringspunkter mellan konstskapandet och arbete av
annat slag. För konstnären består arbetet just i att framställa konst.
Vad han erfar i denna verksamhet motsvarar den arbetsfilosofiska
definitionen av spänningen såsom en aktivitetsupplevelse, vilken
utmärkes av samling och koncentration i förening med en känsla
av utveckling. Utförandet är en kamp mot många motstånd, det
finns många svårigheter att övervinna på vägen mot förverkligandet
av konstverkets kosmos. Innan denna har gestaltats objektivt verkar
den som en kanske endast svagt anad helhetsstruktur. Under utarbetandet av sitt verk befinner sig konstnären i en utvecklingsprocess. Om konstnären gäller alltså i hög grad att han upplever arbetets egenvärde, spänningen.
Kampen mot ett motstånd, kampen mot kaos för kosmos, tycks
vara något gemensamt för konstskapandet och arbete av annat slag.
Konstnären upplever spänning i sin verksamhet och den icke konstnärligt arbetande kan i gynnsamma fall uppleva spänning i sitt
arbete, om nämligen detta ger tillräckligt uttryck åt hans förmåga
och engagerar honom känslomässigt. Vid allt arbete bör man försöka föreställa sig, att man kämpar mot kaos för att förverkliga
kosmos. Frågan är sedan i vilken grad den kosmos ett visst arbete
avser betyder en utveckling av individens förmåga och möjligheter.
Tänker vi på konstverket som en kosmos, där olika känslor kommer
till uttryck, framhäves för det icke konstskapande arbetets del vikten av att den kosmos det åsyftar också engagerar individens känslor. Man bör försöka se så många sidor som möjligt av en arbetsuppgift och sätta in uppgiften i så många sammanhang som möjligt
för att göra den till en samlingspunkt för många drivkrafter. Skall
vi lägga huvudvikten vid arbetets egenvärde – spänningen – så
lär oss konsten att vi måste se ett yttre mål i en innehållsmättad
lwsmos, som kan sägas vara spänningens objektiva sida.
Trots det nämnda sambandet mellan konstskapandet och annat
slags arbete finns dock en djupgående skillnad. slutprodukten av
ett arbete kan visserligen sägas utgöra en kosmos i förhållande till
det kaos den arbetande har övervunnit, men ett vanligt arbetes slutprodukt ger inte åskådai”en någon upplevelse av ai”betarens kamp
148
Konsten och självförverkligandet
ocil den enhet i spänningen, som arbetet eventuellt har låtit honom
uppleva. Helt annorlunda förhåller det sig med den kosmos ett
konstverk företer. Inför konstverket får mottagaren mer eller
mindre en upplevelse av de krafter, som harnått sin enhet i verket.
Emellertid ställs vissa krav på mottagaren. Ju större livserfarenhet,
ju rikare personlighet mottagaren har, ju mer han är skolad i att
uppfatta den konstart det är fråga om, desto mottagligare är han
för dessa krafter. Den i musik oskolade lyssnaren förmår inte
upptäcka helhetsstrukturen i t. ex. en symfoni. Alla konstverk kan
heller inte ge samma behållning åt alla människor, vissa verk
ger vissa personer något som andra inte får. Upplevandet av ett
konstverk förefaller ofta också innebära en ansträngning, som väl
motsvarar de i definitionen av spänningen anförda momenten samling och koncentration i förening med en känsla av utveckling. Det
finns även anspänning i den enhetsupplevelse konsten skänker mottagaren. Den kosmos kons!Yerket i toner, ord, former, färger, rörelser osv. uttrycker måste mottagaren närma sig aktivt på ett sätt
som i viss mån betyder en liknande väg som konstnärens. Mottagaren liksom återskapar verket för sig själv. Från de olika delmomenten med deras känslovärden arbetar han sig fram till att uppleva
helhetsstrukturen, och han upplever spänningen i utvecklingen från
kaos till kosmos, från splittring till enhet.
Mottagaren erfar mer eller mindre de olika krafter som har framdrivit verket eller kommit till uttryck däri, men han har ingen
estetisk upplevelse, om han skulle erfara dessa krafter var för sig.
Den estetiska upplevelsen består i att mottagaren upplever krafterna
i deras sammanstrålning i konstverkets kosmos. Den estetiska upplevelsen är därför en upplevelse av enhet, och denna upplevelse får
sitt stora värde därför att det hos varje människa finns en längtan
efter enhet. Även konstnären kan uppleva enhet i sitt verk som
åskådare, och han gör det troligen mera intensivt än en främmande
människa. Många konstnärer skiljer sig ogärna från sina verk. Kanske detta också kan bero på att konstnären upplever sina enstaka
verk som byggstenar i den kosmos hans samlade livsverk kan
komma att bilda.
Analyserar vi detaljerna i ett konstverk av något slag, upptäcker
vi de däri ingående känsloelementen. Dessa har medverkat till att
bygga upp helheten, kosmos. Emellertid förlorar de negativa känslorna sin negativa innebörd, då de lämnar sitt bidrag till förverkligandet av konstverkets kosmos. När Vilhelm Ekelund t. ex. i en dikt
skriver: »Att min dikt I djupt förakten, är det enda som mig glatt»
149
Björn Sjövall
etc. skulle detta uttalande, om det tas på orden, vara en förnekelse
av själva diktandet. Hur kan det vara mening med att dikta för en
skald som tänker så, eller hur kan det vara någon mening att publicera en dikt med ett sådant tankeinnehåll? Betraktar vi diktandet
som en inriktning på att förverkliga kosmos kontra kaos, då får
även den nämnda dikten en mening. Den har i sig tagit upp en
känsla av förtvivlan och besvikelse inför bristande förståelse hos
andra människor, men dikten är mer än detta, den är en kosmos,
den utgör en helhet, och när skalden skapade denna dikt höjde han
sig över det negativa i sina känslor genom att inrikta sig på att
skapa en kosmos. Det är denna kosmos han sedan överräcker åt
läsarna och ej sina för dessa läsare sårande tankar.
Helheten av relationer, själva kosmos, som segrar över kaos, är
det väsentliga i konstverket. Inom denna ram kan konstverket uttrycka allt mänskligt utan att därför upphöra att vara konst. Inför
en tragedi t. ex. känner man visserligen gripenhet och medlidande,
men man kan inte önska att utgången i stycket blivit på annat sätt.
Det smärtsamma i tragedien infogas i helheten och blir så att säga
bundet inom dess kosmos. Smärtan mister sin udd, då den går upp
i konstverkets kosmos. Även eggande moment såsom de framträder
i tavlor eller litteratur med erotiska motiv kan ingå i konsten, men
de olika känslorna spelar inte ut i frihet, de är bundna inom konstverkets kosmos. Det är kosmos som ger allt det vitala en ny innebörd, höjer upp det till en högre sfär. Vitalkrafterna är inte längre
desamma när de samverkar i ett konstverks kosmos – de har enats
och blivit en samlad livsimpuls.
150