Dagens frågor
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Partivänner En styrka hos den svenska utrikesförvaltningen har alltid
placerade. varit att dess rekrytering skett på sakliga och icke på partipolitiska grunder. Liksom i andra västeuropeiska länder har det någon
gång hänt att personer utanför karriären utnämnts till sändebud eller
till innehavare av specialbefattningar inom utrikestjänsten. Men det har
då, med undantag så fåtaliga att de måste anses bekräfta regeln, icke
varit fråga om partibelöningar utan om åtgärder i syfte att förstärka
utrikesdepartementets personella kompetens.
Det första mera remarkabla avsteget från denna regel ägde rum då
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet, förre redaktionssekreteraren i Socialdemokratiska Ungdomsförbundets tidning Frihet, Arne
Lundberg, år 1951 utsågs till kabinettssekreterare. Denna befattning har
hos oss på samma sätt som i praktiskt taget hela den civiliserade världen
brukat förbehållas en yrkesdiplomat. Att som här var fallet besätta den
med en utpräglad partipolitiker, måste följaktligen betraktas som ett uppseendeväckande brott mot utrikesdepartementets hävdvunna utnämningsprinciper.
Från socialdemokratiskt håll har såsom förmildrande omständighet
andragits, att kabinettssekreterareposten i sig inbegriper såväl statssekreterare- som expeditionschefsbefattningarna i de övriga departementen
och att även utrikesministern i den mån han är partipolitiker bör kunna
göra anspråk på en partipolitisk statssekreterare. Ett mera realistiskt skäl,
som dock aldrig offentligen åberopats, torde vara att socialdemokratien,
inom vilken det råder en nästan total brist på intresse för och kunskaper
om utrikespolitik, fann det förenligt med sina intressen att förskaffa sig
utrikespolitisk expertis på statsverkets bekostnad.
Den verkligt förmildrande omständigheten i detta speciella fall är snarare att hr Lundberg är den både intellektuellt och moraliskt bäst kvalificerade i socialdemokratiens garde av s. k. politruker och att han fullgjort sina åligganden med skicklighet och oväld. Därmed är emellertid
inte sagt att inte kabinettssekreterareposten hade kunnat beklädas med
en långt lämpligare kandidat ur karriären. Trots de förmildrande omständigheter, som kunna andras, måste alltså hr Lundbergs utnämning
betraktas som ett illavarslande tecken.
Detta besannades redan påföljande år då framlidne envoyen Sven Grafström, som åtnjöt allmänt anseende för integritet och självständighet,
entledigades från uppdraget att vara Sveriges ständiga ombud i Förenta
Nationerna. Åtgärden motiverades inför hr Grafström av utrikesministern
med att han och statsministern önskade en partivän på denna post. Hr
Grafström ersattes också mycket riktigt med envoyen Thorsing, en av den
sittande regeringens mest beprövade ja-sägare inom utrikesförvaltningen.
Det var en utnämning, som väckte onda aningar, vilka ytterligare förstärktes när fru Alva Myrdal i höstas utsågs till svensk minister i New
165
r–~
.A -.~”- f
Dagens frågor
Delhi. Denna utnämning kunde dock i bästa fall betraktas såsom ett utslag av den mycket speciella form av skämtlynne, som understundom utmärker excellensen Und{m. Allt hopp om att det i de här berörda fallen
skulle röra sig om undantag, grusades dock när i konseljen den 10 februari detta år Ny Tids chefredaktör Rolf Edberg förordnades till ambassadör i Oslo och Afton-Tidningens förre utrikesredaktör, tjf. beskickningschefen Ole Jödahl till sändebud i Bonn.
Efter detta kan inte längre något tvivel råda om att en ny utnämningsprincip håller på att introduceras i utrikesförvaltningen – den partipolitiska. Trots att hr Edberg – för att låna Svenska Dagbladets pittoreska formulering – råkade snava på själva tröskeln av sin upphöjelse
och falla pladask på ett sätt, som gav genljud i hela Skandinaviens press,
har regeringen icke tvekat att sända honom som ambassadör till Oslo.
Man hade kunnat tycka, att redan den åskådningsundervisning i amatördiplomatiens faror, som hr Edberg själv tillhandahållit, borde ha avskräckt regeringen från att framhärda i sin föresats. Men uppenbarligen
kunde inte ens den starka norska pressreaktionen rubba regeringens uppfattning att hr Edbergs utnämning är bästa sättet att påskynda förverkligandet av en skandinavisk tullunion.
.Ändå mer graverande är hr Jödahls utnämning till sändebud i Bonn.
Till hr Edbergs förmån kan åtminstone sägas att han sökt meritera sig
för sin befattning genom mångåriga insatser i det nordiska samarbetet
och varmt intresse för Nordens sak, låt vara att detta intresse, som framgått, inte alltid tagit sig de lyckligaste uttryck. Men inte ens detta kan
man mutatis mutandis säga om hr Jödahl. Han är personligen en oförvitlig man och på den tid då han var utrikeskrönikör i Tiden och utrikesredaktör i AT framstod han utan tvivel som något av en utrikesexpert.
Men pretentionerna på utrikesexpertis äro av förklarliga skäl större i utrikesdepartementet än inom socialdemokratiska partiet.
Hr Jödahl har veterligen varit en acceptabel pressattache och pressbyråchef och en passabel tjf. beskickningschef. Att på grundval av denna
meritlista tilldela honom en av våra fyra viktigaste sändebudsposter utanför Norden är en utmaning mot alla sunda utnämningsprinciper lika
mycket som mot utrikesdepartementets egen personal. Det finns minst ett
dussin karriärtjänstemän, som i alla avseenden äro bättre kvalificerade än
hr Jödahl för ministerposten i Bonn.
Fallet Edberg kan med god vilja åtminstone diskuteras. Men till fallet
Jödahl finns bara en förklaring: man vill ha en partivän på den posten!
För att representera sin högst dubiösa politik i den tyska frågan och för
att få läsa det slags rapporter från Tyskland, som det behagar honom att
läsa, vill hr Unden ha en partivän i Bonn. Det berättas att när statsminister Erlander en gång vid ett sammanträffande med förbundskansler
Adenauer undrade om inte en socialdemokrat kunde skickas som minister
till Stockholm »der Alle» skall ha svarat: »Jag kan inte lova Ers Excellens
någon socialdemokrat på den posten. Vi anser den nämligen ytterst viktig. På den måste vi ha en duktig diplomat.»
.Är historien sann, har nu Adenauer sent omsider fått sin replik. Det är
möjligt att den är i regeringens eller åtminstone socialdemokratiens intresse, men den kan omöjligt vara i Sveriges.
166
-.}
Dagens frågor
Att samtidigt med de här berörda utnämningarna ett antal rimliga och
befogade befordringar skett, kan inte förta det olustiga och oroväckande
intrycket av att partitaktiken börjat få fritt spelrum i utrikesförvaltningen. Att detta inte är en överdrift bekräftades indirekt av utrikesministern vid årets utrikesdebatt den 7 mars. Då sökte nämligen hr Unden slå bort den kritik, som riktats mot hans utnämningspolitik genom
att hänvisa till att även landshövdingar och generaldirektörer hämtas ur
politikernas krets. Men det är ju just denna praxis, som man hoppats få
slippa se tillämpad inom utrikesförvaltningen! Och alldeles speciellt som
politikernas krets för utrikesförvaltningens del begränsats till ett enda
parti – det maktägande socialdemokratiska.
En nödvändig Den för varje år ökade tillströmningen till våra uniforskarprofessur. versitet med ty åtföljande, ofta mångdubblad arbetsbörda för professorerna utgör en allvarlig fara för den del av universitetens verksamhet, som jämte undervisningen är deras huvuduppgift, nämligen forskningen. Skall universitetens uppgift främst vara att utbilda
flera lärare och anslag i första hand därtill beviljas, såsom statskontoret
anför i sitt avstyrkande på den av Stockholms högskolas styrelse och
universitetskanslern livligt förordade forskarprofessuren för professor
Gunnar Tilander, så kommer vårt lands vetenskapliga forskning att bli
lidande. Särskilt allvarlig blir situationen, när, såsom i det anförda fallet,
en internationellt känd forskare, som röjt mark på nya, hittills obanade
områden, genom alltför betungande examinations- och ämbetsplikter
hindras att fortsätta en vetenskaplig verksamhet, som i hög grad uppmärksammats. Tilander har i det närmaste 30 år, därav i nära 20 som
professor, examinerat och undervisat. Kan ej detta vara nog? Att Tilander
med intresse gått upp i sin undervisning, därom vittn.ar det förhållandet,
att han under hela sin tid som professor blott i 6 månader åtnjutit tjänstledighet för forskningsarbete. Professorn i Lund C. J. Schlyter, som i 13
band utgivit våra medeltida landskapslagar, en humanistisk forskarbragd,
som många anse såsom den förnämsta i vårt land, åtnjöt under mitten av
förra århundradet i över 30 år fortlöpande tjänstledighet för att fullfölja
detta stora verk. Man frågar sig då, om icke prof. Tilander, som har fem år
kvar till pensionsåldern, bör få ägna dessa år helt och odelat åt en uppgift, som till alla delar kan jämföras med Schlyters, blott med den skillnaden, att de medeltida svenska lagarna äro ett tio-tal, under det att de
medeltida spanska landskapslagarna, som Tilander såsom den förste i
världen systematiskt börjat utgiva, till antalet äro legio. Till dem, som
förut varit kända, har Tilander lagt ytterligare flera förut okända, som
han tack vare ett lyckligt spårsinne kunnat dra fram i ljuset. Bland dessa
är den ålderdomligaste av de spanska landskapslagarna, fuero de la
Novenera och lagar utfärdade med anledning av de sociala omvälvningar,
som Digerdöden förde med sig, ävensom den store spanske juristen
Vitalis de Canellas’ mellan åren 1247-52 avfattade omfångsrika kommentar – som Tilander just har under tryckning i tre band – till den
av Tilander förut utgivna landskapslagen för Aragonien.
År 1954 erhöll Tilander av Kungl. spanska Akademien och av lokala
167
r -.
.
,:i:!;-·–
– _.,. J’-’ ’·
Dagens frågor
myndigheter i Navarra det för svensk forskning hedrande uppdraget att
ge ut den medeltida landskapslagen för Navarra, som är en av de äldsta
och mest omfångsrika av Spaniens många medeltida landskapslagar. Det
är en gigantisk uppgift, och Spanska akademien visste med rätta, att Tilander är den ende i världen, som kan gå i land med den. Landskapslagen för Navarra har bevarats åt eftervärlden i ej mindre än 35 handskrifter, som bilda olika versioner och grupper av lagen från olika sekler
och som visa lagens gradvisa utveckling frän dess äldsta till dess yngsta
form, ett rättshistoriskt mycket intressant fall. Utgåvan av landskapslagen
för Navarra måste utges gruppvis och kommer att omfatta en hel serie
volymer motsvarande ungefär hälften av hela Schlyters verk. Tilander
beräknar, att uppgiften kommer att ta flera odelade är i anspråk. Är det
icke en plikt för vårt land att bereda Tilander möjligheten att helt få
ägna sig åt detta stora verk, när det anförtrotts en svensk forskare?
På ett annat område har Tilanders verksamhet varit banbrytande, nämligen jaktens inflytande på de romanska språken, och han är den förste,
som börjat systematiskt utgiva den rika medeltida romanska jaktlitteraturen, bl. a. den äldsta franska i två band jämte en översättning till modern franska i bibliofilupplaga. Sedan flera är förbereder Tilander utgivandet av den näst äldsta franska jaktboken av Gaston Phebus, bevarad
i 45 handskrifter. Dessa jaktböcker visa sig vara fyndgruvor för lexikografin. Jakten var den medeltida mannens favoritsport, och jaktspråket
var på var mans mun. Såsom Tilander visat, sträcker sig jaktspråkets inflytande ej blott till ordförrådet utan stundom även till syntaxen. På
dessa områden har Tilander ett dussintal arbeten tryckfärdiga.
För att möjliggöra forskning på dessa pionjäromräden, där litteratur
så gott som fullständigt saknas i värt land, har Tilander måst bygga upp
ett eget bibliotek, som i många hänseenden är enastående och omfattar
ej blott värdefulla tryck utan också många unika, outgivna handskrifter
från medeltiden. Det har skett med stora ekonomiska uppoffringar, ett
bevis på den glöd och passion, varmed Tilander omfattar och går upp i
sin forskning. När han själv med stora personliga offer skaffat sig de
redskap, som visat sig nödvändiga för hans forskningsarbete, är det då
icke det allmännas plikt att träda in och bereda honom den arbetsro och
det lugn, som äro erforderliga för utnyttjandet av dessa redskap och för
fullföljandet av hans uppmärksammade forskningar? statskontoret anser
det viktigare, att han förnöter sin tid på handledning och examination
för akademiska examina i akt och mening att frambringa större antal
nya lärare. Det är en uppgift, som andra kunna utföra, men utgivandet
av landskapslagen för Navarra och Gaston Phebus’ berömda, klassiska
jaktbok kan icke läggas i andra händer. Är det god hushällning att låta
världens främste specialist på betydelsefulla områden nöta sin tid på elementär handledning och examination?
Om någon vill framhålla, att det var ett nationellt intresse att bevilja
Schlyter mer än 30-årig tjänstledighet för att ge ut våra gamla landskapslagar, så förtjänar i detta sammanhang anföras, att de medeltida spanska
landskapslagarna äro besläktade med våra egna äldsta lagar tack vare
goterna, som på 400-talet blevo herrar i Spanien och där införde germansk rättskipning och samhällsordning.
168
\.
’ ,
Dagens frågor
Man frågar sig, vad det skall tjäna till att föra fram nya, ständigt ökade
massor till akademisk examen, när man ej ger dem, som hunnit längre
än några andra, möjlighet att ostört få föra banbrytande forskning vidare?
Ett avslag på förslaget till denna forskarprofessur skulle utlösa internationell förvåning – ett bifall skulle gagna den vetenskapliga forskilingen genom att möjliggöra för en av vårt lands främsta forskare att
fullfölja sina banbrytande arbeten.
Västtyska På den årliga »George Washington Birthday dinner», som
vinterstormar. begås av The American Club i Paris, höll generalsekreteraren för Atlantpakten, lord Ismay, under andra kriget Churchills personlige stabschef och därefter under de första åren av hans nya regering
försvarsminister, ett tal, vari han varskodde om »lhat we must be prepared for rough limes». Som exempel på allvarliga problem nämnde han
främst spänningen mellan Israel och arabstaterna, Frankrikes svårigheter
i Nordafrika, oron på Cypern och ovissheten om Tysklands återförening.
Han riskerade icke att bli privatim motsagd av någon närvarande frän
denna publik av utrikespolitiska experter. Vad Tysklands återförening
angår anses vanskligheten ligga i osäkerheten att skönja någon gångbar
väg ur den återvändsgränd, vari frågan hamnat genom Sovjetunionens
enständiga fordran att dess östtyska lydstat skulle få uppträda som likaberättigad part med Bonnrepubliken. På dennas inre stabilitet och konsekventa orientering åt väster finns ingen anledning att tvivla, så länge förbundskansler Konrad Adenauer dominerar den västtyska politiken. Hans
obestridda auktoritet och Västtysklands ekonomiska uppsving äro, i jämförelse med Frankrikes sjunkande prestige och Storbritanniens farhågor
för en katastrofal pundkris, från USA:s horisont den nästan enda ljuspunkten i det amerikanska allianssystemet.
I vilken mån ha den senaste tidens händelser i Västtyskland varit
ägnade att rubba denna tillförsikt? Ännu kan inte något slutgiltigt omdöme härom avges, enär vad som hittills inrikespolitiskt skett i Västtyskland blott är förebud till sådana definitiva avgöranden, som kunna
påverka Adenauers parlamentariska position och utrikespolitiska kurs.
Då mera tongivande borgerliga västtyska tidningar i regel äro tämligen
fristående från partierna, kan man icke heller hämta någon vidare ledning av deras försiktiga kommentarer; de föredra att vänta och se hur
valvinden blåser och fortsättningen förlöper.
Läget i Västtyskland kan likväl karakteriseras som en kris inom Adenauers parlamentariska koalitionsmajoritet. Denna består som känt av
det kristligt-demokratiska partiet med dess parallell: kristligt-sociala unionen i Bayern, som tillsammans har ett par rösters absolut majoritet i
förbundsdagen. Till regeringsblocket hörde även sedan 1949 de fria demokraterna, vilka vilja vara liberaler, det s. k. tyska partiet, en handfull
konservativa från nordvästra Tyskland, och det s. k. flyktingpartiet, vars
rekrytering framgår av namnet. Med detta underlag hade Adenauer en
kvalificerad, dvs. två tredjedels majoritet, i förbundsdagen mot den
socialdemokratiska minoriteten, vilket motsvarades av att en snarlik sammansättning av delstaternas regeringar beredde honom liknande förmån
169
l
f,.
~-
’- ·—–~~~<·····–;.
Dagens frdgor
i »första kammaren», förbundsrådet, som representerar delstaternas regeringar. Denna starka ställning blev ytterligare befäst genom den för
Adenauer lysande valsegern den 6 september 1953.
Snart började dock misshälligheterna att yppa sig. Flyktingpartiet bröt
med sina ledare, Kraft och Oberländer, ministrar i Adenauers regering,
som begärde sin demission, vilken vägrades av Adenauer. Partiet sprängdes, i det att Kraft och Oberländer stannade i regeringen och jämte åtskilliga meningsfränder blevo »hospitanter» hos de kristliga demokraterna. Partiets flertal räknar sig därefter som opposition, ehuru icke beträffande utrikes- och försvarspolitiken, men denna dissonans betyder
mindre, eftersom tio miljoner östflyktingars fortskridande assimilering
småningom måste medföra partiets utplånande.
Kontroversen med de fria demokraterna blev mera elakartad. Denna
berodde på deras ledare, dr Thomas Dehler, vilken som justitieminister
i Adenauers regering före septembervalet 1953 av sitt hetsiga temperament ofta förleddes till obetänksamma utgjutelser i söndagstal, för vilka
han, efter uppsträckning av Adenauer, fick regelbundet urskulda sig under måndagen. Adenauers tålamod tröt till sist med detta brushuvud och
han tog honom icke med i regeringens rekonstruktion efter valet, vilket
förvandlade Dehler till kverulant mot Adenauer. Han försummade aldrig
något tillfälle att i ett tal ge kanslern ett tjuvnyp, vilket naturligtvis blev
allt svårare att förlika med Dehlers ställning som ledare för ett av koalitionspartierna. Måttet rågades, när förliden höst Dehler förebrådde Adenauer att vid sitt besök i Moskva ha försumpat utsikterna till en äterförening med östtyskland och till varje pris föredra västanslutningen
framför ett försök till uppgörelse med Sovjetunionen. Adenauer krävde
då att Dehler skulle avpoletteras som partiordförande för att de fria
demokraterna skulle anses koalitionsvärdiga. Meningarna om Dehlers
lämplighet voro också mycket delade bland de fria demokraterna, och
kritiken mot hans taktiska samgående med Ollenhauer i fråga om äterföreningen blev tämligen enhällig. Å andra sidan voro demokraterna icke
benägna att byta partiledare enbart på kanslerns kommando, och man
ondgjorde sig över samtidigt framkomna projekt frän de kristliga demokraterna om en ny valordning, som skulle gynna de tvenne stora partierna, kristliga demokrater och socialdemokrater, men förkväva alla
mindre partier, de fria demokraterna inberäknade. Med knappt flertal
återvaldes på nyåret Dehler som partiordförande, och Adenauer nödgades svälja förtreten.
Dehler och hans anhängare inledde nu en attack mot Adenauer på den
linje som man slagit in på i Bayern vid årsskiftet 1954-1955, då därvarande delstatsregering under ledning av politiker från kristligt-sociala
unionen ersattes med en lwalition av fria demokrater, medlemmar av
flyktingpartiet, socialdemokrater och ett speciellt bayerskt borgerligt
parti. På nyåret sattes sålunda framstöten in mot Karl Arnolds regering i
den största och folkrikaste delstaten, Nordrhein-Westfalen. Aktionen fick
formen av ett misstroendevotum med syfte att genom en regeringskoali·
tion av socialdemokrater och fria demokrater beröva Adenauer Nord·
rhein-Westfalens röster i förbundsrådet. Kuppen lyckades! En socialdemo·
kratisk borgmästare blev statsminister och taburetterna uppdelades mel·
170
\_
’ ’
Il> 222 ;.
Dagens frågor
lan socialdemokrater och fridemokrater, vilka rekryterats av sädana tysknationella element som sägas intimt samarbeta med den ökände dr Herbert Schneider, f. d. nazistledare och numera talman i Saaromrädets
lantdag.
Det är en föga uppbygglig anblick att i Nordrhein-Westfalen se socialdemokrater arm i arm med just s ä d a n a fridemokrater, medan partiet officiellt, liksom »broderpartierna» överallt i Europa, vid minsta anledning vädra lurande nazistfaror i Västtyskland. I Bonn blev också konsekvensen att de fyra fridemokratiska ministrarna i Adenauers regering,
tillsammans med ett dussin likasinnade, utträdde ur partiet och fundera på en ny partibildning, sedan Adenauer och de kristligt demokratiska jämte tyska partiet uteslutit fridemokraterna ur koalitionen. Tills
vidare ser det ändå ut som om Dehler blivit lurad på konfekten, i det
att, enligt uppgift, Adenauer och Ollenhauer efter en konferens beslutat
en kompromiss om de äterstäende militärlagarna, vilket gör dessas antagande oberoende av eventuella nya majoritetsförhållanden i förbundsrådet.
Fredrik Valros: Tillvarons tragik blottas obarmhärtigt i paradoxen att
In memoriam. först döden skärper de överlevandes klarsyn på offren.
Med sentensen »de mortuis nil, nisi bene», söker man överskyla vissa
mera bjärt framträdande osympatiska drag hos en avliden. Men finns det
någon sats och vem har formulerat den, då det gäller en hädangängens
enastäende förtjänster, sädana de framträda i hög relief mot den oåterkalleliga saknadens bakgrund? Diktarordet »Evigt ejes kun det Table» må
vara sant i dikt och dröm men icke i den handlingsmänniskornas värld,
som obönhörligen lyder förgängelsens lag.
Reflexioner av denna art måste inställa sig hos dem, som vid budskapet om Fredrik Valros’ bräda död den 10 sistlidne mars förnummo en
stingande smärta i sitt bröst, som sedan lämnat rum för molande tankar
om den oersättliga förlust, som därmed drabbade en gedigen politisk
nyhetsförmedling i Stockholm mellan Sverige och Finland. Efter sin
start 1946 av »Finska pressmeddelanden, utgivna i samråd med Finlands
beskickning i Stockholm» blev Fredrik Valros en synnerligen uppskattad
institution för den rikssvenska pressen, vars värde förhöjdes av vetskapen att redaktören tillika var en särpräglad personlighet, som skaffat
sig respekt och sympati inom alla publicistiska kretsar, oberoende av
partifärg, kommunisterna givetvis undantagna. Som ärlig man dolde aldrig Fredrik Valros att hans politiska hemvist var att söka mera åt höger
än åt vänster. Denna subjektiva omständighet lät han likväl aldrig på-
verka sina regelbundna veckorapporter i ovannämnda Finska meddelanden, vilka voro ett mönster av objektiv skildringskonst i fråga om de ofta
lika invecklade som omstridda dagsproblemen inom finländsk politik.
För denna sitt livs sista uppgift hade också Fredrik Valros utomordentligt goda förutsättningar. Född 1887 i Åbolands skärgärd var han svensk
till språk och sinne men lärde sig tidigt att bemästra finskan. student i
Åbo 1906 ägnade han sig åt journalistiken med början i Hufvudstadsbladet för att efter befrielsekriget 1918 bli redaktör för Svenska Pressen
i Helsingfors, ett aftonblad i skuggan av den stora morgontidningen Huf- 171
…
.. –·———————-
Dagens frågor
vudstadsbladet. På denna post blev Valros snart genom sina ypperliga
politiska artiklar och överdådigt humoristiska kåserier en av Finlands
mest bemärkta pennor. Han samlade omkring sig några jämnåriga meningsfränder av akademiska och litterära skribenter, varigenom Svenska
Pressens märgfulla innehåll kom att stå i en omvänd proportion till dess
magra format. Tidningen vann jämväl åtskilliga läsare och beundrare i
Sverige, och Fredrik Valros har en gång berättat, hurusom han i Stockholm några år senare en stilla sommarsöndag uppsökte ett apotek och i
samband med ett recept legitimerade sig, varvid den tjänsteförrättande
farmaceuten begagnade tillfället att tacka för all den fägnad som Svenska
Pressen berett honom och till yttermera visso ur en låda drog fram det
berömda kåseri, där Fredrik Valros fabulerat om den sorgemässa som
lönnbrännare och langare begingo i en ödemarksskog inför ryktena om
förbudslagstiftningens upphävande …
Svenska Pressen måtte emellertid inte ha fått den kvantitativa spridning, som motsvarade dess kvalitativa mått. Det förefaller på avstånd
som om Fredrik Valros’ tidningsmannabana i Finland mötte ekonomiska
besvärligheter och under Finlands andra krig motigheter av politisk art.
Alltnog: han lämnade Svenska Pressen och beslöt att se sig närmare om
i den svenska publiciteten. Under åren 1922-1924 var han medarbetare
i Nya Dagligt Allehanda, varvid han förvärvade den grundliga inblick i
våra villkor, som sedermera skulle bli honom till sådant gagn som utgivare av Finska pressmeddelanden. Efter återkomsten till Finland knöts
Fredrik Valros på nytt till Hufvudstadsbladet för att under de stormiga
Lappoåren på 1930-talet och under Finlands tvenne krig ånyo svara för
redaktörskapet av Svenska Pressen.
Det behöver icke sägas, att Fredrik Valros var immun mot den nazistiska propagandan och förty, i likhet med kloka landsmän och Finlands
bästa vänner i Sverige, bestämt ogillade sitt lands ingripande i andra
världskriget som Hitlers mer eller mindre ofrivilliga bundsförvant mot
Sovjetunionen. Då samma uppfattning hystes av Sveriges dåvarande sändebud i Helsingfors, Karl Ivan Westman, var det naturligt, att de funno
varandra och att Fredrik Valros blev en ofta sedd besökare på beskickningen, till växande ovilja hos bägges vedersakare. Fredrik Valros brukade då klaga över att svenskarna i Finland under denna vanskliga tid
anförtroddes de mest påfrestande uppdragen. Henrik Ramsay efterträdde
sålunda R. J. Witting som utrikesminister och nödgades motvilligt fortsätta dennes tyska kurs. Som innehavare av en hög brittisk orden hade
Ramsay blivit »knighted», och Fredrik Valros kallade honom ibland under
otvungen samvaro skämtsamt »Sir Heinrich» – vilket den godmodige
Ramsay accepterade med ett befriande skratt. Svenska Pressens frimodighet gick dock omsider tyskarna och därmed Finlands regering till
den grad på nerverna att Ramsay icke kunde hindra dess indragning
1944. Några månader efteråt bekräftades riktigheten av dess kritik genom
uppdraget åt Mannerheim, att även med risk av brytning med Tyskland,
lotsa Finland ut ur kriget med Sovjetunionen.
Efter en kort gästroll som chef för den nyskapade svenska avdelningen
av Finlands rundradio erhöll Fredrik Valros den placering som presspolitisk kontaktman mellan Finland och Sverige, för vilken han var som
172
Dagens frågor
klippt och skuren. Ingen utländsk beskickning i Stockholm har någonsin
haft -,och kommer näppeligen att få – en sådan ansedd och anlitad informationskälla. Medan numera ambassadör Georg Gripenberg bl. a. genom sin mängåriga förtrogenhet om vårt land som introduktör av härvarande utländska sändebuds kännedom om Sverige gjort sig mycket förtjänt
om Sverige, kunde Fredrik Valros medelst sin möjlighet att varje morgon
genom sina personliga försänkningar hos de tongivande männen i svenska
folkpartiet telefonledes orientera sig dag för dag om vad som skedde eller
förbereddes på andra sidan Bottenhavet. Rikssvenska påringare lämnades
därigenom en Ariadnetråd som vägledning i den finländska politikens
labyrinter. Hans bortgång var dubbelt kännbar i de dagar, då Finland
brottades med den fackliga storstrejk, som dess LO proklamerat den
1 mars – samma dag som Kekkonen tillträdde presidenturen. Den sista,
som vanligt tvåsidiga, stencilerade rapporten av Fredrik Valros, dagtecknad den 7 mars 1956, påvisade, att socialdemokraterna i LO av farhågor för de manstarka kommunisterna ansett sig nödsakade att etablera
en storstrejk, sedan de tidigare under åren fyra gånger hotat med denna
eventualitet, ehuru Finlands LO icke har det ekonomiska underlag och
den starka organisationsfrekvens bland lönearbetarna, som bort vara ett
primärt villkor för ett dylikt vägstycke.
Fredrik Valros omfattade Sverige med nästan lika varma känslor som
Finland, och han trivdes väl i Stockholm. Orsaken härtill var icke något
hedonistiskt: »Ubi bene, ibi patria», utan bottnade i ett djupare patos,
än det som Fältskärns Berättelser och Fänrik Stäls Sägner inspirera, nämligen i hans starka och levande övertygelse att banden mellan Sverige och
Finland voro outslitliga, därför att de under sexhundra år av sitt historiska vardande tillhört samma gamla rikssvenska rike, som till bägges
ofärd för halvtannat sekel sedan sprängdes österifrån.
Orient mot Dessa dagars kris i Levanten är något ojämförligt mera uniOccident. verselit ödesdiger än de kontroverser, som under 1800-talet
vållade den europeiska stormaktskonserten och dess dirigenter ständiga
bekymmer. Oroshärden var då lokaliserad till Konstantinopel och Sunden
med Turkiet som »den sjuke mannen», av vars ålderskrämpor de nya Balkanstaterna under den slaviska allmodern Rysslands mäktiga beskydd
sökte begagna sig för att ernå större självständighet eller full frihet. Krig
kunde då ej alltid förhindras, men de blevo som regel lokalt begränsade
och förmådde icke tända en världsbrand förrän i augusti 1914.
Hur annorlunda när vi nu se hur alla muselmaner från Persiska viken
till Marockos Atlantkust anamma den nationalismens ide, som under nittonde århundradet kom på modet i Västerlandet, och storma fram mot
den sekelgamla europeiska begernonien i dessa trakter, numera omistliga
för i synnerhet Storbritannien till följd av de rikligt flödande oljekällorna. Medan den vita rasens nationalism merendels varit religiöst indifferent, har den hos araberna förbundit sig med Islam, vilket fördubblat
dess ofördragsamma fanatism. Rörelsen går oemotståndligt fram på bred
front, och segeryran stimulerar till fortsatt offensiv. Efter sjuttio års
herravälde över Egypten och Sudan ha britterna nödgats rymma fältet.
173
..
Dagens frågor
Fransmännen ha tvungits att avstå från sitt N. F.-mandat över Syrien och
Libanon samt ha oerhörda svårigheter att hävda sig i Algeriet; Tu.,nis och
Marocko ha redan gått förlorade. Nyss har den brittiskt uppfostrade
Hashemiden, konung Hussein av Jordanien, genom general Glubb Pashas
snöpliga avsked och omedelbara landsförvisning slagit sin sommaren 1951
mördade farfar Abdullahs verk i spillror och äventyrat den brittiska dominans i sitt land, som under årens lopp kostat den brittiska statskassan
över en miljard kronor i regelbundna årliga subsidier. Glubbs skapelse,
den arabiska legionen, hittills det enda stridsdugliga arabiska förbandet,
har fått ett inhemskt korinnando och kan när som helst insättas mot alla
arabers hatkyckling, Israel, denna enda västerländska bastion bland mot
allt occidentalt fientliga eller opålitliga arabgrannar. Iraks förfarne premiärminister Nuri Pasha har ännu icke följt Jordaniens exempel, vilket
skulle sönderbryta Bagdadpakten; mot Israel har han dock förklarat sig
solidarisk med de andra arabstaterna.
Dessa skulle icke ha en sådan medvind, därest icke Sovjetunionen
blandat sig i leken som deras bakblåsare med stora leveranser, särskilt
till Egypten, av modern krigsmateriel ävensom med frikostiga anbud om
finansiella krediter och teknisk expertis samt för bägge parter profilahelt
varuutbyte. Detta är ett nytt och synnerligen betänkligt inslag i den internationella situationen, som västsidan aldrig räknat med. Där tycks man
ha trott att det sovjetryska ledarekollektivet var så absorberat av de problem som åtfölja axeln Moskva–Peking att Kreml måste nöja sig med
agitatoriska tentakler till Främre Orienten. Men ideoffensiven har numera
i hög grad materialiserats, och fastän de arabiska feodalfurstarna av sociala och religiösa skäl betrakta kommunismen som en dödsfara, ha de
med förtjusning fattat Kremls framräckta hand – liksom Churchill och
Roosevelt på sin tid samtyckte till en ohelig allians med tyrannen Stalin
contra hans gelike Adolf Hitler.
En tämligen tvetydig roll spelar härvidlag Förenta staterna. Det gultl.
vari kung Saud av Sydarabien vältrar sig och mutar alla »motståndsmän»
i de arabiska asiatstaterna, härrör ju från de amerikanska oljebolagens
fabulösa dollarroyalties. Även de brittiska oljebolagen äro i samma groteska fördömelse och äro lika angelägna att hålla allehanda arabsheiker
vid gott humör, så att de icke, som Mossadeq i Persien, stoppa oljeleveranserna och sätta »the pipelines>> genom öknarna ur funktion. Araberna
har det sannerligen väl förspänt till skillnad från det isolerade och kringrända Israel, vars folk i vapen dock med kallblodigt oeh beundransvärt
lugn motser en högeligen oviss framtid.
I Dulles’ frånvaro på resa i Fjärran östern begick nyligen State Department en sådan obegriplig blunder som att låta det amerikanska sändebudet i Aten framföra ett beklagande att Cyperns brittiske guvernör, fältmarskalk Harding, deporterat ärkebiskopen Makarios – vilken bevisligen
varit inblandad i grekernas terroraktioner mot de brittiska trupperna.
Foreign Office beordrade ögonblickligen brittiske ambassadören i Washington att begära närmare besked om denna demarche, och State Department tycks genast ha tagit till hartassen. Dessa amerikanska krumbukter
ha dock haft det goda med sig att brittiska opinionen blivit upprörd,
vilket underlättade Edens uppgift vid den utrikespolitiska debatten i un- 174
\ .
.:
Dagens frågor
derhuset den 14 mars. Som nyvorden kolonialminister i labours skuggkabinett talade därvid Bevan för oppositionen, men han hade för tillfället
mistat något av sitt mustiga målföre, enär han som specialist på antiamerikansk kverulans måste undvika att ta Washingtons parti mot Eden.
Denne försäkrade energiskt, att Storbritannien, med hänsyn till såväl
sina egna som sina allierades intressen, under inga omständigheter ville
eller kunde uppge Cypern såsom britternas enda återstående strategiska
stödjepunkt i Främre Asien. Förutom Storbritannien och Grekland var för
övrigt Turkiet tredje part i Cypernfallet, vilket både brittiska och utländska pressröster envetet förbise. Tjugo procent av Cyperns befolkning
voro turkar, som under inga omständigheter ämnade underkasta sig ett
grekiskt styre på Cypern. Dessutom befann sig Cypern på endast 65 kilometers avstånd från Mindre Asiens kust, och Turkiet har icke förtegat
att om Storbritannien mot all sannolikhet skulle tröttna på sitt otacksamma värv på Cypern, turkarna äro redo att återta ön, som tillhört dem
i 300 år för att 1878 överlämnas till Storbritannien som erkänsla för Disraelis bistånd åt Turkiet mot Ryssland 1878 genom brittiska Medelhavsflottans infart till Konstantinopel och hans lyckosamma insats för »peace
with honour» på den av Bismarck presiderade Berlinkonferensen 1878.
Det mummel av besvikelse ·och misstro, som ända sedan i höstas mött
Eden från konservativa tidningar och meningsfränder, har åtminstone för
ögonblicket dämpats. Man fann det välgörande med ett klart besked efter
så mycken velig vacklan i stundens brännande spörsmål. Men en dylik
deklaration förpliktar till motsvarande konsekvens i gärning. För fransmännens del återstår också att se huruvida den nu med nationalförsamlingens bifall utfärdade proklamationen om diktatur med undantagstillstånd i Algeriet och snabba militära förstärkningar skall bli en tom gest
utan förlösande handling.
President på Aldrig någonsin tidigare har väl en världsmakts offentliga
halvtid? intresse så koncentrerats kring ett individuellt sjukdomsfall som under de sex månaderna efter president Eisenhowers hjärtattack
i Denver, Colorado, den 24 september i fjol. Orsaken härtill är de förestående valen den 6 instundande november, då president skall väljas för
fyra år ävensom hela representanthuset och en tredjedel av senaten. Om
Eisenhower åtar sig förnyad kandidatur, blir han med säkerhet omvald.
I somras utställdes ett positivt valhoroskop härom och »på hans rockskört. hoppades republikanerna att, liksom 1952, återvinna den knappa
majoritet i kongressens båda kamrar som gick förlorad vid »mellanterminvalen» i november 1954. Emellertid hade Eisenhower med hänsyn till
det ansträngande ämbetet att vara på en gång statsöverhuvud, regeringschef och partiledare ingalunda lovat att stanna kvar till 1960, då han skall
fylla 70 år, en sällsport hög ålder för männen i Vita huset. Men de republikanska valbossarna tröstade sig med att kunna övertala honom att ändå
ställa sig till förfogande med risk att eljest partiets prestige och position
stod på spel med perspektivet av en förnyad vandring i oppositionens
öken, som senast varade tjugo år under demokratiernas oavbrutna maktinnehav 1932-52.
175
. !
Dagens frågor
Dessa republikanska kalkyler kullkastades med ens genom Eisenhowers
blodpropp. Republikanernas optimism slog över i pessimism, medan en
motsatt psykologisk effekt blev följden i det demokratiska lägret med
ökade utsikter för Adlai Slevenson som efterträdare till Eisenhower, vilken hade besegrat honom 1952. Genom den mest omsorgsfulla värd på
militärsjukhuset i Denver fick Eisenhowers rekonvalescens ett godartat
godartat förlopp, och vid jultiden kunde han efter återkomsten till
Washington återta regeringen, som under hans frånvaro utövats av ministrarna under ordförandeskap av vicepresidenten Richard Nixon, tilllika talman i senaten. Eisenhower orkade likväl icke att personligen inför
kongressen uppläsa sina traditionella budskap i januari, och han vägrade
bestämt att uttala sig om sin kandidatur, tills ett definitivt utlätande avgivits av hans läkare och han själv fått grundligt överväga frågan. Amerikanska tidningar överbjödo sedan varandra i kannstöpande kommentarer och i ryktessmidande reportage om presidentens verkliga hälsotillstånd, hans blivande beslut och, i händelse av hans oåterkalleliga avsägelse, vilken republikansk politiker vid sommarens nationalkonvent i
San Francisco skulle framföras som partiets presidentkandidat.
Eisenhower hade förklarat att hans besked vore att vänta senast i mars
och de allt gynnsammare prognoserna för ett jakande svar äterspeglades
snart i de republikanska partiinstansernas stigande tillförsikt. Det var därför ingen överväldigande sensation när Eisenhower på en presskonferens
den 29 februari meddelade, att då läkarna ej avrått och enär hans pliktkänsla så bjöd, han vore villig att motta en ny kandidatur. En vecka senare
förtydligade han sin uppfattning genom ett tillägg, att ifall hans krafter
icke stode bi, han genast skulle träda tillbaka och återgå till privatlivet.
Den demokratiska oppositionen har genast slagit ned på den sistnämnda
reservationen, vars innebörd Harry Truman karakteriserat med den för
valbruk slagkraftiga parollen: »Förenta staternas folk vill inte ha en president på halvtid!» Därest Eisenhower av hälsoskäl skulle demissionera
före valet i november, ätergick situationen till samma läge som de närmaste veckorna efter hans plötsliga insjuknande, då Eisenhowers avsä-
gelse ansägs ofrånkomlig. Om Eisenhower äter skulle nödgas avgå efter
valet i november till president, läge största vikt på nomineringen av vicepresidenten som hans suppleant. Därmed har frågan om denna betydelsefulla posts besättande med en politiker av högsta möjliga kvalitet kommit
i förgrunden, vilket tidigare på det mest lättsinniga sätt nonchalerats.
Man må erinra sig att under Franklin Roosevelts tredje presidenttermin
1940-1944 handelsminister Henry \Vallace var vicepresident, och han
hade livliga förespråkare för denna befattning även beträffande Roosevelts nya fjärde period efter novembervalet 1944, fastän Wallace redan
hunnit avslöja sig som »progressiv» ryssvän. Till Västerlandets omätliga
lycka blev den då utanför USA fullkomligt okände senatorn Harry Truman frän lndependence, Missouri, vicepresident och övertog efter Roosevelts död den 12 april 1945 på tröskeln till freden världens mäktigaste
men mest ansvarstyngda befattning.
Nu har man noga observerat, att Eisenhower vid sina senaste nyssnämnda presskonferenser visserligen uttryckt sin höga personliga uppskattning av Nixon, som han omfattar med varm vänskap, men aktat sig
176
Dagens frågor
direkt anbefalla honom till omval som »running mate>>, på sin »ticket»
november, vilket han överlät åt vederbörande nationalkonvent att avEisenhower har tydligen hörsammat ett råd från kloka republivalstrateger, som inse, att demokraterna under valrörelsen komma
hugga in just på den flerstädes impopuläre Nixon, om han av nationallrnnv••nt,pt skulle koras som vicepresident, dvs. som tänkbar efterträdare åt
, vilken när som helst kan drabbas av en ny hjärtinfarkt. Adlai
skulle kunna erbjudas en chans, om väljarna börja fundera
huruvida de genom röstning på paret Eisenhower-Nixon i själva
kunna få Nixon till sin president. Denna svaga punkt i republikavalfront kan endast avlägsnas med ett mera erkänt och respeknamn än Nixons som kandidat till viceprcsidenturcn. Hittills har
ingen sådan aspirant på allvar anmälts på arenan.
Ur europeisk synpunkt vore ett omval av Eisenhower, såsom garanti för
,,,..~'””1f”” kontinuitet i USA :s utrikespolitik, mest önskvärt, helst i samband
ett flertal för demokraterna på Capitol Hill som balans mellan första
och andra statsmakten och en fortsättning av bägge particrna som underlag för denna politik. Även om Eisenhowers popularitet på valmarknaden
företer en viss likhet med »bestsellers>> i bokhandeln, så är hans ärliga
uppsåt och humana sinnelag en stor internationell tillgång för de fria folken, oavsett de resultat, vartill eftervärldens kritiska omprövning kan
leda. Det är ej allom givet att så påtagligt växa med sin uppgift som Harry
,Truman.
En annan företeelse faller i ögonen vid upptakten till årets valrörelse i
USA. Tidigare kallades staten Ohio >>The Mother of presidents>> för att under 1930- och 40-talen i denna egenskap passeras av >>The Imperial State>>
New York, varom sådana namn som Franklin Roosevelt, Al Smith, Thomas
Dewey och nu Averell Harriman vittna, samtliga guvernörer i staten
New York. l år har Earl Warren, Chief Justice i Supreme Court, republikanske senatsledaren William Knowland och andra politiker från >>The
Golden state>> Californien blivit aktuella valstjärnor. Detta är ingen tillfällighet. Californien har nu 13 miljoner mot New Yorks 16 men torde
tnart överflygla denna unionens hittills folkrikaste stat. Det jungfruliga
, som först 1850 upptogs i USA, är dessutom befriat från alla
komplex, som sedan slaveriet och inbördeskriget å ena sidan belasta
England och andra gamla yankeestater och å .den andra >>The Deep
Dessa komplex ha nu som bekant fått förnyad aktualitet genom
om en från universitetet i Alabama relegerad negerstudentska, vilket
i uppenbar strid mot högsta domstolens påbud att häva alla segregainom undervisningsväsendet. Denna tvist kan i partillänsElen,de leda till oberäkneliga komplikationer vid de stundande valen.
177
t}.–·.._ .”
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken.
•
Sågade och hyvlade TRÄVAROR • SKOGSPRODUKTER
Byggnadsfirman
ANDERS NEVSTEN AB
Halmstad Malmö
Nybyggnader och reparationer
– \
’ ’-
Partivänner En styrka hos den svenska utrikesförvaltningen har alltid
placerade. varit att dess rekrytering skett på sakliga och icke på partipolitiska grunder. Liksom i andra västeuropeiska länder har det någon
gång hänt att personer utanför karriären utnämnts till sändebud eller
till innehavare av specialbefattningar inom utrikestjänsten. Men det har
då, med undantag så fåtaliga att de måste anses bekräfta regeln, icke
varit fråga om partibelöningar utan om åtgärder i syfte att förstärka
utrikesdepartementets personella kompetens.
Det första mera remarkabla avsteget från denna regel ägde rum då
statssekreteraren i kommunikationsdepartementet, förre redaktionssekreteraren i Socialdemokratiska Ungdomsförbundets tidning Frihet, Arne
Lundberg, år 1951 utsågs till kabinettssekreterare. Denna befattning har
hos oss på samma sätt som i praktiskt taget hela den civiliserade världen
brukat förbehållas en yrkesdiplomat. Att som här var fallet besätta den
med en utpräglad partipolitiker, måste följaktligen betraktas som ett uppseendeväckande brott mot utrikesdepartementets hävdvunna utnämningsprinciper.
Från socialdemokratiskt håll har såsom förmildrande omständighet
andragits, att kabinettssekreterareposten i sig inbegriper såväl statssekreterare- som expeditionschefsbefattningarna i de övriga departementen
och att även utrikesministern i den mån han är partipolitiker bör kunna
göra anspråk på en partipolitisk statssekreterare. Ett mera realistiskt skäl,
som dock aldrig offentligen åberopats, torde vara att socialdemokratien,
inom vilken det råder en nästan total brist på intresse för och kunskaper
om utrikespolitik, fann det förenligt med sina intressen att förskaffa sig
utrikespolitisk expertis på statsverkets bekostnad.
Den verkligt förmildrande omständigheten i detta speciella fall är snarare att hr Lundberg är den både intellektuellt och moraliskt bäst kvalificerade i socialdemokratiens garde av s. k. politruker och att han fullgjort sina åligganden med skicklighet och oväld. Därmed är emellertid
inte sagt att inte kabinettssekreterareposten hade kunnat beklädas med
en långt lämpligare kandidat ur karriären. Trots de förmildrande omständigheter, som kunna andras, måste alltså hr Lundbergs utnämning
betraktas som ett illavarslande tecken.
Detta besannades redan påföljande år då framlidne envoyen Sven Grafström, som åtnjöt allmänt anseende för integritet och självständighet,
entledigades från uppdraget att vara Sveriges ständiga ombud i Förenta
Nationerna. Åtgärden motiverades inför hr Grafström av utrikesministern
med att han och statsministern önskade en partivän på denna post. Hr
Grafström ersattes också mycket riktigt med envoyen Thorsing, en av den
sittande regeringens mest beprövade ja-sägare inom utrikesförvaltningen.
Det var en utnämning, som väckte onda aningar, vilka ytterligare förstärktes när fru Alva Myrdal i höstas utsågs till svensk minister i New
165
r–~
.A -.~”- f
Dagens frågor
Delhi. Denna utnämning kunde dock i bästa fall betraktas såsom ett utslag av den mycket speciella form av skämtlynne, som understundom utmärker excellensen Und{m. Allt hopp om att det i de här berörda fallen
skulle röra sig om undantag, grusades dock när i konseljen den 10 februari detta år Ny Tids chefredaktör Rolf Edberg förordnades till ambassadör i Oslo och Afton-Tidningens förre utrikesredaktör, tjf. beskickningschefen Ole Jödahl till sändebud i Bonn.
Efter detta kan inte längre något tvivel råda om att en ny utnämningsprincip håller på att introduceras i utrikesförvaltningen – den partipolitiska. Trots att hr Edberg – för att låna Svenska Dagbladets pittoreska formulering – råkade snava på själva tröskeln av sin upphöjelse
och falla pladask på ett sätt, som gav genljud i hela Skandinaviens press,
har regeringen icke tvekat att sända honom som ambassadör till Oslo.
Man hade kunnat tycka, att redan den åskådningsundervisning i amatördiplomatiens faror, som hr Edberg själv tillhandahållit, borde ha avskräckt regeringen från att framhärda i sin föresats. Men uppenbarligen
kunde inte ens den starka norska pressreaktionen rubba regeringens uppfattning att hr Edbergs utnämning är bästa sättet att påskynda förverkligandet av en skandinavisk tullunion.
.Ändå mer graverande är hr Jödahls utnämning till sändebud i Bonn.
Till hr Edbergs förmån kan åtminstone sägas att han sökt meritera sig
för sin befattning genom mångåriga insatser i det nordiska samarbetet
och varmt intresse för Nordens sak, låt vara att detta intresse, som framgått, inte alltid tagit sig de lyckligaste uttryck. Men inte ens detta kan
man mutatis mutandis säga om hr Jödahl. Han är personligen en oförvitlig man och på den tid då han var utrikeskrönikör i Tiden och utrikesredaktör i AT framstod han utan tvivel som något av en utrikesexpert.
Men pretentionerna på utrikesexpertis äro av förklarliga skäl större i utrikesdepartementet än inom socialdemokratiska partiet.
Hr Jödahl har veterligen varit en acceptabel pressattache och pressbyråchef och en passabel tjf. beskickningschef. Att på grundval av denna
meritlista tilldela honom en av våra fyra viktigaste sändebudsposter utanför Norden är en utmaning mot alla sunda utnämningsprinciper lika
mycket som mot utrikesdepartementets egen personal. Det finns minst ett
dussin karriärtjänstemän, som i alla avseenden äro bättre kvalificerade än
hr Jödahl för ministerposten i Bonn.
Fallet Edberg kan med god vilja åtminstone diskuteras. Men till fallet
Jödahl finns bara en förklaring: man vill ha en partivän på den posten!
För att representera sin högst dubiösa politik i den tyska frågan och för
att få läsa det slags rapporter från Tyskland, som det behagar honom att
läsa, vill hr Unden ha en partivän i Bonn. Det berättas att när statsminister Erlander en gång vid ett sammanträffande med förbundskansler
Adenauer undrade om inte en socialdemokrat kunde skickas som minister
till Stockholm »der Alle» skall ha svarat: »Jag kan inte lova Ers Excellens
någon socialdemokrat på den posten. Vi anser den nämligen ytterst viktig. På den måste vi ha en duktig diplomat.»
.Är historien sann, har nu Adenauer sent omsider fått sin replik. Det är
möjligt att den är i regeringens eller åtminstone socialdemokratiens intresse, men den kan omöjligt vara i Sveriges.
166
-.}
Dagens frågor
Att samtidigt med de här berörda utnämningarna ett antal rimliga och
befogade befordringar skett, kan inte förta det olustiga och oroväckande
intrycket av att partitaktiken börjat få fritt spelrum i utrikesförvaltningen. Att detta inte är en överdrift bekräftades indirekt av utrikesministern vid årets utrikesdebatt den 7 mars. Då sökte nämligen hr Unden slå bort den kritik, som riktats mot hans utnämningspolitik genom
att hänvisa till att även landshövdingar och generaldirektörer hämtas ur
politikernas krets. Men det är ju just denna praxis, som man hoppats få
slippa se tillämpad inom utrikesförvaltningen! Och alldeles speciellt som
politikernas krets för utrikesförvaltningens del begränsats till ett enda
parti – det maktägande socialdemokratiska.
En nödvändig Den för varje år ökade tillströmningen till våra uniforskarprofessur. versitet med ty åtföljande, ofta mångdubblad arbetsbörda för professorerna utgör en allvarlig fara för den del av universitetens verksamhet, som jämte undervisningen är deras huvuduppgift, nämligen forskningen. Skall universitetens uppgift främst vara att utbilda
flera lärare och anslag i första hand därtill beviljas, såsom statskontoret
anför i sitt avstyrkande på den av Stockholms högskolas styrelse och
universitetskanslern livligt förordade forskarprofessuren för professor
Gunnar Tilander, så kommer vårt lands vetenskapliga forskning att bli
lidande. Särskilt allvarlig blir situationen, när, såsom i det anförda fallet,
en internationellt känd forskare, som röjt mark på nya, hittills obanade
områden, genom alltför betungande examinations- och ämbetsplikter
hindras att fortsätta en vetenskaplig verksamhet, som i hög grad uppmärksammats. Tilander har i det närmaste 30 år, därav i nära 20 som
professor, examinerat och undervisat. Kan ej detta vara nog? Att Tilander
med intresse gått upp i sin undervisning, därom vittn.ar det förhållandet,
att han under hela sin tid som professor blott i 6 månader åtnjutit tjänstledighet för forskningsarbete. Professorn i Lund C. J. Schlyter, som i 13
band utgivit våra medeltida landskapslagar, en humanistisk forskarbragd,
som många anse såsom den förnämsta i vårt land, åtnjöt under mitten av
förra århundradet i över 30 år fortlöpande tjänstledighet för att fullfölja
detta stora verk. Man frågar sig då, om icke prof. Tilander, som har fem år
kvar till pensionsåldern, bör få ägna dessa år helt och odelat åt en uppgift, som till alla delar kan jämföras med Schlyters, blott med den skillnaden, att de medeltida svenska lagarna äro ett tio-tal, under det att de
medeltida spanska landskapslagarna, som Tilander såsom den förste i
världen systematiskt börjat utgiva, till antalet äro legio. Till dem, som
förut varit kända, har Tilander lagt ytterligare flera förut okända, som
han tack vare ett lyckligt spårsinne kunnat dra fram i ljuset. Bland dessa
är den ålderdomligaste av de spanska landskapslagarna, fuero de la
Novenera och lagar utfärdade med anledning av de sociala omvälvningar,
som Digerdöden förde med sig, ävensom den store spanske juristen
Vitalis de Canellas’ mellan åren 1247-52 avfattade omfångsrika kommentar – som Tilander just har under tryckning i tre band – till den
av Tilander förut utgivna landskapslagen för Aragonien.
År 1954 erhöll Tilander av Kungl. spanska Akademien och av lokala
167
r -.
.
,:i:!;-·–
– _.,. J’-’ ’·
Dagens frågor
myndigheter i Navarra det för svensk forskning hedrande uppdraget att
ge ut den medeltida landskapslagen för Navarra, som är en av de äldsta
och mest omfångsrika av Spaniens många medeltida landskapslagar. Det
är en gigantisk uppgift, och Spanska akademien visste med rätta, att Tilander är den ende i världen, som kan gå i land med den. Landskapslagen för Navarra har bevarats åt eftervärlden i ej mindre än 35 handskrifter, som bilda olika versioner och grupper av lagen från olika sekler
och som visa lagens gradvisa utveckling frän dess äldsta till dess yngsta
form, ett rättshistoriskt mycket intressant fall. Utgåvan av landskapslagen
för Navarra måste utges gruppvis och kommer att omfatta en hel serie
volymer motsvarande ungefär hälften av hela Schlyters verk. Tilander
beräknar, att uppgiften kommer att ta flera odelade är i anspråk. Är det
icke en plikt för vårt land att bereda Tilander möjligheten att helt få
ägna sig åt detta stora verk, när det anförtrotts en svensk forskare?
På ett annat område har Tilanders verksamhet varit banbrytande, nämligen jaktens inflytande på de romanska språken, och han är den förste,
som börjat systematiskt utgiva den rika medeltida romanska jaktlitteraturen, bl. a. den äldsta franska i två band jämte en översättning till modern franska i bibliofilupplaga. Sedan flera är förbereder Tilander utgivandet av den näst äldsta franska jaktboken av Gaston Phebus, bevarad
i 45 handskrifter. Dessa jaktböcker visa sig vara fyndgruvor för lexikografin. Jakten var den medeltida mannens favoritsport, och jaktspråket
var på var mans mun. Såsom Tilander visat, sträcker sig jaktspråkets inflytande ej blott till ordförrådet utan stundom även till syntaxen. På
dessa områden har Tilander ett dussintal arbeten tryckfärdiga.
För att möjliggöra forskning på dessa pionjäromräden, där litteratur
så gott som fullständigt saknas i värt land, har Tilander måst bygga upp
ett eget bibliotek, som i många hänseenden är enastående och omfattar
ej blott värdefulla tryck utan också många unika, outgivna handskrifter
från medeltiden. Det har skett med stora ekonomiska uppoffringar, ett
bevis på den glöd och passion, varmed Tilander omfattar och går upp i
sin forskning. När han själv med stora personliga offer skaffat sig de
redskap, som visat sig nödvändiga för hans forskningsarbete, är det då
icke det allmännas plikt att träda in och bereda honom den arbetsro och
det lugn, som äro erforderliga för utnyttjandet av dessa redskap och för
fullföljandet av hans uppmärksammade forskningar? statskontoret anser
det viktigare, att han förnöter sin tid på handledning och examination
för akademiska examina i akt och mening att frambringa större antal
nya lärare. Det är en uppgift, som andra kunna utföra, men utgivandet
av landskapslagen för Navarra och Gaston Phebus’ berömda, klassiska
jaktbok kan icke läggas i andra händer. Är det god hushällning att låta
världens främste specialist på betydelsefulla områden nöta sin tid på elementär handledning och examination?
Om någon vill framhålla, att det var ett nationellt intresse att bevilja
Schlyter mer än 30-årig tjänstledighet för att ge ut våra gamla landskapslagar, så förtjänar i detta sammanhang anföras, att de medeltida spanska
landskapslagarna äro besläktade med våra egna äldsta lagar tack vare
goterna, som på 400-talet blevo herrar i Spanien och där införde germansk rättskipning och samhällsordning.
168
\.
’ ,
Dagens frågor
Man frågar sig, vad det skall tjäna till att föra fram nya, ständigt ökade
massor till akademisk examen, när man ej ger dem, som hunnit längre
än några andra, möjlighet att ostört få föra banbrytande forskning vidare?
Ett avslag på förslaget till denna forskarprofessur skulle utlösa internationell förvåning – ett bifall skulle gagna den vetenskapliga forskilingen genom att möjliggöra för en av vårt lands främsta forskare att
fullfölja sina banbrytande arbeten.
Västtyska På den årliga »George Washington Birthday dinner», som
vinterstormar. begås av The American Club i Paris, höll generalsekreteraren för Atlantpakten, lord Ismay, under andra kriget Churchills personlige stabschef och därefter under de första åren av hans nya regering
försvarsminister, ett tal, vari han varskodde om »lhat we must be prepared for rough limes». Som exempel på allvarliga problem nämnde han
främst spänningen mellan Israel och arabstaterna, Frankrikes svårigheter
i Nordafrika, oron på Cypern och ovissheten om Tysklands återförening.
Han riskerade icke att bli privatim motsagd av någon närvarande frän
denna publik av utrikespolitiska experter. Vad Tysklands återförening
angår anses vanskligheten ligga i osäkerheten att skönja någon gångbar
väg ur den återvändsgränd, vari frågan hamnat genom Sovjetunionens
enständiga fordran att dess östtyska lydstat skulle få uppträda som likaberättigad part med Bonnrepubliken. På dennas inre stabilitet och konsekventa orientering åt väster finns ingen anledning att tvivla, så länge förbundskansler Konrad Adenauer dominerar den västtyska politiken. Hans
obestridda auktoritet och Västtysklands ekonomiska uppsving äro, i jämförelse med Frankrikes sjunkande prestige och Storbritanniens farhågor
för en katastrofal pundkris, från USA:s horisont den nästan enda ljuspunkten i det amerikanska allianssystemet.
I vilken mån ha den senaste tidens händelser i Västtyskland varit
ägnade att rubba denna tillförsikt? Ännu kan inte något slutgiltigt omdöme härom avges, enär vad som hittills inrikespolitiskt skett i Västtyskland blott är förebud till sådana definitiva avgöranden, som kunna
påverka Adenauers parlamentariska position och utrikespolitiska kurs.
Då mera tongivande borgerliga västtyska tidningar i regel äro tämligen
fristående från partierna, kan man icke heller hämta någon vidare ledning av deras försiktiga kommentarer; de föredra att vänta och se hur
valvinden blåser och fortsättningen förlöper.
Läget i Västtyskland kan likväl karakteriseras som en kris inom Adenauers parlamentariska koalitionsmajoritet. Denna består som känt av
det kristligt-demokratiska partiet med dess parallell: kristligt-sociala unionen i Bayern, som tillsammans har ett par rösters absolut majoritet i
förbundsdagen. Till regeringsblocket hörde även sedan 1949 de fria demokraterna, vilka vilja vara liberaler, det s. k. tyska partiet, en handfull
konservativa från nordvästra Tyskland, och det s. k. flyktingpartiet, vars
rekrytering framgår av namnet. Med detta underlag hade Adenauer en
kvalificerad, dvs. två tredjedels majoritet, i förbundsdagen mot den
socialdemokratiska minoriteten, vilket motsvarades av att en snarlik sammansättning av delstaternas regeringar beredde honom liknande förmån
169
l
f,.
~-
’- ·—–~~~<·····–;.
Dagens frdgor
i »första kammaren», förbundsrådet, som representerar delstaternas regeringar. Denna starka ställning blev ytterligare befäst genom den för
Adenauer lysande valsegern den 6 september 1953.
Snart började dock misshälligheterna att yppa sig. Flyktingpartiet bröt
med sina ledare, Kraft och Oberländer, ministrar i Adenauers regering,
som begärde sin demission, vilken vägrades av Adenauer. Partiet sprängdes, i det att Kraft och Oberländer stannade i regeringen och jämte åtskilliga meningsfränder blevo »hospitanter» hos de kristliga demokraterna. Partiets flertal räknar sig därefter som opposition, ehuru icke beträffande utrikes- och försvarspolitiken, men denna dissonans betyder
mindre, eftersom tio miljoner östflyktingars fortskridande assimilering
småningom måste medföra partiets utplånande.
Kontroversen med de fria demokraterna blev mera elakartad. Denna
berodde på deras ledare, dr Thomas Dehler, vilken som justitieminister
i Adenauers regering före septembervalet 1953 av sitt hetsiga temperament ofta förleddes till obetänksamma utgjutelser i söndagstal, för vilka
han, efter uppsträckning av Adenauer, fick regelbundet urskulda sig under måndagen. Adenauers tålamod tröt till sist med detta brushuvud och
han tog honom icke med i regeringens rekonstruktion efter valet, vilket
förvandlade Dehler till kverulant mot Adenauer. Han försummade aldrig
något tillfälle att i ett tal ge kanslern ett tjuvnyp, vilket naturligtvis blev
allt svårare att förlika med Dehlers ställning som ledare för ett av koalitionspartierna. Måttet rågades, när förliden höst Dehler förebrådde Adenauer att vid sitt besök i Moskva ha försumpat utsikterna till en äterförening med östtyskland och till varje pris föredra västanslutningen
framför ett försök till uppgörelse med Sovjetunionen. Adenauer krävde
då att Dehler skulle avpoletteras som partiordförande för att de fria
demokraterna skulle anses koalitionsvärdiga. Meningarna om Dehlers
lämplighet voro också mycket delade bland de fria demokraterna, och
kritiken mot hans taktiska samgående med Ollenhauer i fråga om äterföreningen blev tämligen enhällig. Å andra sidan voro demokraterna icke
benägna att byta partiledare enbart på kanslerns kommando, och man
ondgjorde sig över samtidigt framkomna projekt frän de kristliga demokraterna om en ny valordning, som skulle gynna de tvenne stora partierna, kristliga demokrater och socialdemokrater, men förkväva alla
mindre partier, de fria demokraterna inberäknade. Med knappt flertal
återvaldes på nyåret Dehler som partiordförande, och Adenauer nödgades svälja förtreten.
Dehler och hans anhängare inledde nu en attack mot Adenauer på den
linje som man slagit in på i Bayern vid årsskiftet 1954-1955, då därvarande delstatsregering under ledning av politiker från kristligt-sociala
unionen ersattes med en lwalition av fria demokrater, medlemmar av
flyktingpartiet, socialdemokrater och ett speciellt bayerskt borgerligt
parti. På nyåret sattes sålunda framstöten in mot Karl Arnolds regering i
den största och folkrikaste delstaten, Nordrhein-Westfalen. Aktionen fick
formen av ett misstroendevotum med syfte att genom en regeringskoali·
tion av socialdemokrater och fria demokrater beröva Adenauer Nord·
rhein-Westfalens röster i förbundsrådet. Kuppen lyckades! En socialdemo·
kratisk borgmästare blev statsminister och taburetterna uppdelades mel·
170
\_
’ ’
Il> 222 ;.
Dagens frågor
lan socialdemokrater och fridemokrater, vilka rekryterats av sädana tysknationella element som sägas intimt samarbeta med den ökände dr Herbert Schneider, f. d. nazistledare och numera talman i Saaromrädets
lantdag.
Det är en föga uppbygglig anblick att i Nordrhein-Westfalen se socialdemokrater arm i arm med just s ä d a n a fridemokrater, medan partiet officiellt, liksom »broderpartierna» överallt i Europa, vid minsta anledning vädra lurande nazistfaror i Västtyskland. I Bonn blev också konsekvensen att de fyra fridemokratiska ministrarna i Adenauers regering,
tillsammans med ett dussin likasinnade, utträdde ur partiet och fundera på en ny partibildning, sedan Adenauer och de kristligt demokratiska jämte tyska partiet uteslutit fridemokraterna ur koalitionen. Tills
vidare ser det ändå ut som om Dehler blivit lurad på konfekten, i det
att, enligt uppgift, Adenauer och Ollenhauer efter en konferens beslutat
en kompromiss om de äterstäende militärlagarna, vilket gör dessas antagande oberoende av eventuella nya majoritetsförhållanden i förbundsrådet.
Fredrik Valros: Tillvarons tragik blottas obarmhärtigt i paradoxen att
In memoriam. först döden skärper de överlevandes klarsyn på offren.
Med sentensen »de mortuis nil, nisi bene», söker man överskyla vissa
mera bjärt framträdande osympatiska drag hos en avliden. Men finns det
någon sats och vem har formulerat den, då det gäller en hädangängens
enastäende förtjänster, sädana de framträda i hög relief mot den oåterkalleliga saknadens bakgrund? Diktarordet »Evigt ejes kun det Table» må
vara sant i dikt och dröm men icke i den handlingsmänniskornas värld,
som obönhörligen lyder förgängelsens lag.
Reflexioner av denna art måste inställa sig hos dem, som vid budskapet om Fredrik Valros’ bräda död den 10 sistlidne mars förnummo en
stingande smärta i sitt bröst, som sedan lämnat rum för molande tankar
om den oersättliga förlust, som därmed drabbade en gedigen politisk
nyhetsförmedling i Stockholm mellan Sverige och Finland. Efter sin
start 1946 av »Finska pressmeddelanden, utgivna i samråd med Finlands
beskickning i Stockholm» blev Fredrik Valros en synnerligen uppskattad
institution för den rikssvenska pressen, vars värde förhöjdes av vetskapen att redaktören tillika var en särpräglad personlighet, som skaffat
sig respekt och sympati inom alla publicistiska kretsar, oberoende av
partifärg, kommunisterna givetvis undantagna. Som ärlig man dolde aldrig Fredrik Valros att hans politiska hemvist var att söka mera åt höger
än åt vänster. Denna subjektiva omständighet lät han likväl aldrig på-
verka sina regelbundna veckorapporter i ovannämnda Finska meddelanden, vilka voro ett mönster av objektiv skildringskonst i fråga om de ofta
lika invecklade som omstridda dagsproblemen inom finländsk politik.
För denna sitt livs sista uppgift hade också Fredrik Valros utomordentligt goda förutsättningar. Född 1887 i Åbolands skärgärd var han svensk
till språk och sinne men lärde sig tidigt att bemästra finskan. student i
Åbo 1906 ägnade han sig åt journalistiken med början i Hufvudstadsbladet för att efter befrielsekriget 1918 bli redaktör för Svenska Pressen
i Helsingfors, ett aftonblad i skuggan av den stora morgontidningen Huf- 171
…
.. –·———————-
Dagens frågor
vudstadsbladet. På denna post blev Valros snart genom sina ypperliga
politiska artiklar och överdådigt humoristiska kåserier en av Finlands
mest bemärkta pennor. Han samlade omkring sig några jämnåriga meningsfränder av akademiska och litterära skribenter, varigenom Svenska
Pressens märgfulla innehåll kom att stå i en omvänd proportion till dess
magra format. Tidningen vann jämväl åtskilliga läsare och beundrare i
Sverige, och Fredrik Valros har en gång berättat, hurusom han i Stockholm några år senare en stilla sommarsöndag uppsökte ett apotek och i
samband med ett recept legitimerade sig, varvid den tjänsteförrättande
farmaceuten begagnade tillfället att tacka för all den fägnad som Svenska
Pressen berett honom och till yttermera visso ur en låda drog fram det
berömda kåseri, där Fredrik Valros fabulerat om den sorgemässa som
lönnbrännare och langare begingo i en ödemarksskog inför ryktena om
förbudslagstiftningens upphävande …
Svenska Pressen måtte emellertid inte ha fått den kvantitativa spridning, som motsvarade dess kvalitativa mått. Det förefaller på avstånd
som om Fredrik Valros’ tidningsmannabana i Finland mötte ekonomiska
besvärligheter och under Finlands andra krig motigheter av politisk art.
Alltnog: han lämnade Svenska Pressen och beslöt att se sig närmare om
i den svenska publiciteten. Under åren 1922-1924 var han medarbetare
i Nya Dagligt Allehanda, varvid han förvärvade den grundliga inblick i
våra villkor, som sedermera skulle bli honom till sådant gagn som utgivare av Finska pressmeddelanden. Efter återkomsten till Finland knöts
Fredrik Valros på nytt till Hufvudstadsbladet för att under de stormiga
Lappoåren på 1930-talet och under Finlands tvenne krig ånyo svara för
redaktörskapet av Svenska Pressen.
Det behöver icke sägas, att Fredrik Valros var immun mot den nazistiska propagandan och förty, i likhet med kloka landsmän och Finlands
bästa vänner i Sverige, bestämt ogillade sitt lands ingripande i andra
världskriget som Hitlers mer eller mindre ofrivilliga bundsförvant mot
Sovjetunionen. Då samma uppfattning hystes av Sveriges dåvarande sändebud i Helsingfors, Karl Ivan Westman, var det naturligt, att de funno
varandra och att Fredrik Valros blev en ofta sedd besökare på beskickningen, till växande ovilja hos bägges vedersakare. Fredrik Valros brukade då klaga över att svenskarna i Finland under denna vanskliga tid
anförtroddes de mest påfrestande uppdragen. Henrik Ramsay efterträdde
sålunda R. J. Witting som utrikesminister och nödgades motvilligt fortsätta dennes tyska kurs. Som innehavare av en hög brittisk orden hade
Ramsay blivit »knighted», och Fredrik Valros kallade honom ibland under
otvungen samvaro skämtsamt »Sir Heinrich» – vilket den godmodige
Ramsay accepterade med ett befriande skratt. Svenska Pressens frimodighet gick dock omsider tyskarna och därmed Finlands regering till
den grad på nerverna att Ramsay icke kunde hindra dess indragning
1944. Några månader efteråt bekräftades riktigheten av dess kritik genom
uppdraget åt Mannerheim, att även med risk av brytning med Tyskland,
lotsa Finland ut ur kriget med Sovjetunionen.
Efter en kort gästroll som chef för den nyskapade svenska avdelningen
av Finlands rundradio erhöll Fredrik Valros den placering som presspolitisk kontaktman mellan Finland och Sverige, för vilken han var som
172
Dagens frågor
klippt och skuren. Ingen utländsk beskickning i Stockholm har någonsin
haft -,och kommer näppeligen att få – en sådan ansedd och anlitad informationskälla. Medan numera ambassadör Georg Gripenberg bl. a. genom sin mängåriga förtrogenhet om vårt land som introduktör av härvarande utländska sändebuds kännedom om Sverige gjort sig mycket förtjänt
om Sverige, kunde Fredrik Valros medelst sin möjlighet att varje morgon
genom sina personliga försänkningar hos de tongivande männen i svenska
folkpartiet telefonledes orientera sig dag för dag om vad som skedde eller
förbereddes på andra sidan Bottenhavet. Rikssvenska påringare lämnades
därigenom en Ariadnetråd som vägledning i den finländska politikens
labyrinter. Hans bortgång var dubbelt kännbar i de dagar, då Finland
brottades med den fackliga storstrejk, som dess LO proklamerat den
1 mars – samma dag som Kekkonen tillträdde presidenturen. Den sista,
som vanligt tvåsidiga, stencilerade rapporten av Fredrik Valros, dagtecknad den 7 mars 1956, påvisade, att socialdemokraterna i LO av farhågor för de manstarka kommunisterna ansett sig nödsakade att etablera
en storstrejk, sedan de tidigare under åren fyra gånger hotat med denna
eventualitet, ehuru Finlands LO icke har det ekonomiska underlag och
den starka organisationsfrekvens bland lönearbetarna, som bort vara ett
primärt villkor för ett dylikt vägstycke.
Fredrik Valros omfattade Sverige med nästan lika varma känslor som
Finland, och han trivdes väl i Stockholm. Orsaken härtill var icke något
hedonistiskt: »Ubi bene, ibi patria», utan bottnade i ett djupare patos,
än det som Fältskärns Berättelser och Fänrik Stäls Sägner inspirera, nämligen i hans starka och levande övertygelse att banden mellan Sverige och
Finland voro outslitliga, därför att de under sexhundra år av sitt historiska vardande tillhört samma gamla rikssvenska rike, som till bägges
ofärd för halvtannat sekel sedan sprängdes österifrån.
Orient mot Dessa dagars kris i Levanten är något ojämförligt mera uniOccident. verselit ödesdiger än de kontroverser, som under 1800-talet
vållade den europeiska stormaktskonserten och dess dirigenter ständiga
bekymmer. Oroshärden var då lokaliserad till Konstantinopel och Sunden
med Turkiet som »den sjuke mannen», av vars ålderskrämpor de nya Balkanstaterna under den slaviska allmodern Rysslands mäktiga beskydd
sökte begagna sig för att ernå större självständighet eller full frihet. Krig
kunde då ej alltid förhindras, men de blevo som regel lokalt begränsade
och förmådde icke tända en världsbrand förrän i augusti 1914.
Hur annorlunda när vi nu se hur alla muselmaner från Persiska viken
till Marockos Atlantkust anamma den nationalismens ide, som under nittonde århundradet kom på modet i Västerlandet, och storma fram mot
den sekelgamla europeiska begernonien i dessa trakter, numera omistliga
för i synnerhet Storbritannien till följd av de rikligt flödande oljekällorna. Medan den vita rasens nationalism merendels varit religiöst indifferent, har den hos araberna förbundit sig med Islam, vilket fördubblat
dess ofördragsamma fanatism. Rörelsen går oemotståndligt fram på bred
front, och segeryran stimulerar till fortsatt offensiv. Efter sjuttio års
herravälde över Egypten och Sudan ha britterna nödgats rymma fältet.
173
..
Dagens frågor
Fransmännen ha tvungits att avstå från sitt N. F.-mandat över Syrien och
Libanon samt ha oerhörda svårigheter att hävda sig i Algeriet; Tu.,nis och
Marocko ha redan gått förlorade. Nyss har den brittiskt uppfostrade
Hashemiden, konung Hussein av Jordanien, genom general Glubb Pashas
snöpliga avsked och omedelbara landsförvisning slagit sin sommaren 1951
mördade farfar Abdullahs verk i spillror och äventyrat den brittiska dominans i sitt land, som under årens lopp kostat den brittiska statskassan
över en miljard kronor i regelbundna årliga subsidier. Glubbs skapelse,
den arabiska legionen, hittills det enda stridsdugliga arabiska förbandet,
har fått ett inhemskt korinnando och kan när som helst insättas mot alla
arabers hatkyckling, Israel, denna enda västerländska bastion bland mot
allt occidentalt fientliga eller opålitliga arabgrannar. Iraks förfarne premiärminister Nuri Pasha har ännu icke följt Jordaniens exempel, vilket
skulle sönderbryta Bagdadpakten; mot Israel har han dock förklarat sig
solidarisk med de andra arabstaterna.
Dessa skulle icke ha en sådan medvind, därest icke Sovjetunionen
blandat sig i leken som deras bakblåsare med stora leveranser, särskilt
till Egypten, av modern krigsmateriel ävensom med frikostiga anbud om
finansiella krediter och teknisk expertis samt för bägge parter profilahelt
varuutbyte. Detta är ett nytt och synnerligen betänkligt inslag i den internationella situationen, som västsidan aldrig räknat med. Där tycks man
ha trott att det sovjetryska ledarekollektivet var så absorberat av de problem som åtfölja axeln Moskva–Peking att Kreml måste nöja sig med
agitatoriska tentakler till Främre Orienten. Men ideoffensiven har numera
i hög grad materialiserats, och fastän de arabiska feodalfurstarna av sociala och religiösa skäl betrakta kommunismen som en dödsfara, ha de
med förtjusning fattat Kremls framräckta hand – liksom Churchill och
Roosevelt på sin tid samtyckte till en ohelig allians med tyrannen Stalin
contra hans gelike Adolf Hitler.
En tämligen tvetydig roll spelar härvidlag Förenta staterna. Det gultl.
vari kung Saud av Sydarabien vältrar sig och mutar alla »motståndsmän»
i de arabiska asiatstaterna, härrör ju från de amerikanska oljebolagens
fabulösa dollarroyalties. Även de brittiska oljebolagen äro i samma groteska fördömelse och äro lika angelägna att hålla allehanda arabsheiker
vid gott humör, så att de icke, som Mossadeq i Persien, stoppa oljeleveranserna och sätta »the pipelines>> genom öknarna ur funktion. Araberna
har det sannerligen väl förspänt till skillnad från det isolerade och kringrända Israel, vars folk i vapen dock med kallblodigt oeh beundransvärt
lugn motser en högeligen oviss framtid.
I Dulles’ frånvaro på resa i Fjärran östern begick nyligen State Department en sådan obegriplig blunder som att låta det amerikanska sändebudet i Aten framföra ett beklagande att Cyperns brittiske guvernör, fältmarskalk Harding, deporterat ärkebiskopen Makarios – vilken bevisligen
varit inblandad i grekernas terroraktioner mot de brittiska trupperna.
Foreign Office beordrade ögonblickligen brittiske ambassadören i Washington att begära närmare besked om denna demarche, och State Department tycks genast ha tagit till hartassen. Dessa amerikanska krumbukter
ha dock haft det goda med sig att brittiska opinionen blivit upprörd,
vilket underlättade Edens uppgift vid den utrikespolitiska debatten i un- 174
\ .
.:
Dagens frågor
derhuset den 14 mars. Som nyvorden kolonialminister i labours skuggkabinett talade därvid Bevan för oppositionen, men han hade för tillfället
mistat något av sitt mustiga målföre, enär han som specialist på antiamerikansk kverulans måste undvika att ta Washingtons parti mot Eden.
Denne försäkrade energiskt, att Storbritannien, med hänsyn till såväl
sina egna som sina allierades intressen, under inga omständigheter ville
eller kunde uppge Cypern såsom britternas enda återstående strategiska
stödjepunkt i Främre Asien. Förutom Storbritannien och Grekland var för
övrigt Turkiet tredje part i Cypernfallet, vilket både brittiska och utländska pressröster envetet förbise. Tjugo procent av Cyperns befolkning
voro turkar, som under inga omständigheter ämnade underkasta sig ett
grekiskt styre på Cypern. Dessutom befann sig Cypern på endast 65 kilometers avstånd från Mindre Asiens kust, och Turkiet har icke förtegat
att om Storbritannien mot all sannolikhet skulle tröttna på sitt otacksamma värv på Cypern, turkarna äro redo att återta ön, som tillhört dem
i 300 år för att 1878 överlämnas till Storbritannien som erkänsla för Disraelis bistånd åt Turkiet mot Ryssland 1878 genom brittiska Medelhavsflottans infart till Konstantinopel och hans lyckosamma insats för »peace
with honour» på den av Bismarck presiderade Berlinkonferensen 1878.
Det mummel av besvikelse ·och misstro, som ända sedan i höstas mött
Eden från konservativa tidningar och meningsfränder, har åtminstone för
ögonblicket dämpats. Man fann det välgörande med ett klart besked efter
så mycken velig vacklan i stundens brännande spörsmål. Men en dylik
deklaration förpliktar till motsvarande konsekvens i gärning. För fransmännens del återstår också att se huruvida den nu med nationalförsamlingens bifall utfärdade proklamationen om diktatur med undantagstillstånd i Algeriet och snabba militära förstärkningar skall bli en tom gest
utan förlösande handling.
President på Aldrig någonsin tidigare har väl en världsmakts offentliga
halvtid? intresse så koncentrerats kring ett individuellt sjukdomsfall som under de sex månaderna efter president Eisenhowers hjärtattack
i Denver, Colorado, den 24 september i fjol. Orsaken härtill är de förestående valen den 6 instundande november, då president skall väljas för
fyra år ävensom hela representanthuset och en tredjedel av senaten. Om
Eisenhower åtar sig förnyad kandidatur, blir han med säkerhet omvald.
I somras utställdes ett positivt valhoroskop härom och »på hans rockskört. hoppades republikanerna att, liksom 1952, återvinna den knappa
majoritet i kongressens båda kamrar som gick förlorad vid »mellanterminvalen» i november 1954. Emellertid hade Eisenhower med hänsyn till
det ansträngande ämbetet att vara på en gång statsöverhuvud, regeringschef och partiledare ingalunda lovat att stanna kvar till 1960, då han skall
fylla 70 år, en sällsport hög ålder för männen i Vita huset. Men de republikanska valbossarna tröstade sig med att kunna övertala honom att ändå
ställa sig till förfogande med risk att eljest partiets prestige och position
stod på spel med perspektivet av en förnyad vandring i oppositionens
öken, som senast varade tjugo år under demokratiernas oavbrutna maktinnehav 1932-52.
175
. !
Dagens frågor
Dessa republikanska kalkyler kullkastades med ens genom Eisenhowers
blodpropp. Republikanernas optimism slog över i pessimism, medan en
motsatt psykologisk effekt blev följden i det demokratiska lägret med
ökade utsikter för Adlai Slevenson som efterträdare till Eisenhower, vilken hade besegrat honom 1952. Genom den mest omsorgsfulla värd på
militärsjukhuset i Denver fick Eisenhowers rekonvalescens ett godartat
godartat förlopp, och vid jultiden kunde han efter återkomsten till
Washington återta regeringen, som under hans frånvaro utövats av ministrarna under ordförandeskap av vicepresidenten Richard Nixon, tilllika talman i senaten. Eisenhower orkade likväl icke att personligen inför
kongressen uppläsa sina traditionella budskap i januari, och han vägrade
bestämt att uttala sig om sin kandidatur, tills ett definitivt utlätande avgivits av hans läkare och han själv fått grundligt överväga frågan. Amerikanska tidningar överbjödo sedan varandra i kannstöpande kommentarer och i ryktessmidande reportage om presidentens verkliga hälsotillstånd, hans blivande beslut och, i händelse av hans oåterkalleliga avsägelse, vilken republikansk politiker vid sommarens nationalkonvent i
San Francisco skulle framföras som partiets presidentkandidat.
Eisenhower hade förklarat att hans besked vore att vänta senast i mars
och de allt gynnsammare prognoserna för ett jakande svar äterspeglades
snart i de republikanska partiinstansernas stigande tillförsikt. Det var därför ingen överväldigande sensation när Eisenhower på en presskonferens
den 29 februari meddelade, att då läkarna ej avrått och enär hans pliktkänsla så bjöd, han vore villig att motta en ny kandidatur. En vecka senare
förtydligade han sin uppfattning genom ett tillägg, att ifall hans krafter
icke stode bi, han genast skulle träda tillbaka och återgå till privatlivet.
Den demokratiska oppositionen har genast slagit ned på den sistnämnda
reservationen, vars innebörd Harry Truman karakteriserat med den för
valbruk slagkraftiga parollen: »Förenta staternas folk vill inte ha en president på halvtid!» Därest Eisenhower av hälsoskäl skulle demissionera
före valet i november, ätergick situationen till samma läge som de närmaste veckorna efter hans plötsliga insjuknande, då Eisenhowers avsä-
gelse ansägs ofrånkomlig. Om Eisenhower äter skulle nödgas avgå efter
valet i november till president, läge största vikt på nomineringen av vicepresidenten som hans suppleant. Därmed har frågan om denna betydelsefulla posts besättande med en politiker av högsta möjliga kvalitet kommit
i förgrunden, vilket tidigare på det mest lättsinniga sätt nonchalerats.
Man må erinra sig att under Franklin Roosevelts tredje presidenttermin
1940-1944 handelsminister Henry \Vallace var vicepresident, och han
hade livliga förespråkare för denna befattning även beträffande Roosevelts nya fjärde period efter novembervalet 1944, fastän Wallace redan
hunnit avslöja sig som »progressiv» ryssvän. Till Västerlandets omätliga
lycka blev den då utanför USA fullkomligt okände senatorn Harry Truman frän lndependence, Missouri, vicepresident och övertog efter Roosevelts död den 12 april 1945 på tröskeln till freden världens mäktigaste
men mest ansvarstyngda befattning.
Nu har man noga observerat, att Eisenhower vid sina senaste nyssnämnda presskonferenser visserligen uttryckt sin höga personliga uppskattning av Nixon, som han omfattar med varm vänskap, men aktat sig
176
Dagens frågor
direkt anbefalla honom till omval som »running mate>>, på sin »ticket»
november, vilket han överlät åt vederbörande nationalkonvent att avEisenhower har tydligen hörsammat ett råd från kloka republivalstrateger, som inse, att demokraterna under valrörelsen komma
hugga in just på den flerstädes impopuläre Nixon, om han av nationallrnnv••nt,pt skulle koras som vicepresident, dvs. som tänkbar efterträdare åt
, vilken när som helst kan drabbas av en ny hjärtinfarkt. Adlai
skulle kunna erbjudas en chans, om väljarna börja fundera
huruvida de genom röstning på paret Eisenhower-Nixon i själva
kunna få Nixon till sin president. Denna svaga punkt i republikavalfront kan endast avlägsnas med ett mera erkänt och respeknamn än Nixons som kandidat till viceprcsidenturcn. Hittills har
ingen sådan aspirant på allvar anmälts på arenan.
Ur europeisk synpunkt vore ett omval av Eisenhower, såsom garanti för
,,,..~'””1f”” kontinuitet i USA :s utrikespolitik, mest önskvärt, helst i samband
ett flertal för demokraterna på Capitol Hill som balans mellan första
och andra statsmakten och en fortsättning av bägge particrna som underlag för denna politik. Även om Eisenhowers popularitet på valmarknaden
företer en viss likhet med »bestsellers>> i bokhandeln, så är hans ärliga
uppsåt och humana sinnelag en stor internationell tillgång för de fria folken, oavsett de resultat, vartill eftervärldens kritiska omprövning kan
leda. Det är ej allom givet att så påtagligt växa med sin uppgift som Harry
,Truman.
En annan företeelse faller i ögonen vid upptakten till årets valrörelse i
USA. Tidigare kallades staten Ohio >>The Mother of presidents>> för att under 1930- och 40-talen i denna egenskap passeras av >>The Imperial State>>
New York, varom sådana namn som Franklin Roosevelt, Al Smith, Thomas
Dewey och nu Averell Harriman vittna, samtliga guvernörer i staten
New York. l år har Earl Warren, Chief Justice i Supreme Court, republikanske senatsledaren William Knowland och andra politiker från >>The
Golden state>> Californien blivit aktuella valstjärnor. Detta är ingen tillfällighet. Californien har nu 13 miljoner mot New Yorks 16 men torde
tnart överflygla denna unionens hittills folkrikaste stat. Det jungfruliga
, som först 1850 upptogs i USA, är dessutom befriat från alla
komplex, som sedan slaveriet och inbördeskriget å ena sidan belasta
England och andra gamla yankeestater och å .den andra >>The Deep
Dessa komplex ha nu som bekant fått förnyad aktualitet genom
om en från universitetet i Alabama relegerad negerstudentska, vilket
i uppenbar strid mot högsta domstolens påbud att häva alla segregainom undervisningsväsendet. Denna tvist kan i partillänsElen,de leda till oberäkneliga komplikationer vid de stundande valen.
177
t}.–·.._ .”
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken.
•
Sågade och hyvlade TRÄVAROR • SKOGSPRODUKTER
Byggnadsfirman
ANDERS NEVSTEN AB
Halmstad Malmö
Nybyggnader och reparationer
– \
’ ’-