Israel – ett nytt Tjeckoslovakien
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ISRAEL – ETT NYTT TJECKOsLOVAKIEN?
EFTER andra världskrigets slut begå alla synagogor i april månad
årsminnet av Warszawaghettots hjältemodiga undergång 1943 i
hopplös kamp mot sina plågoandars övermakt. Efter närmare fyra
års ockupation hade de talrika judarna i Polen fått utstå tillräckligt
av bestialisk brutalitet från Himmlers svarta »S.S.-Verfiigungstruppen» – vilka verkställde de bödelsvärv, som tyska armen bestämt
vägrade att fullgöra – fö•· att ej ana det öde, som efter deportering skulle vänta dem. I Warszawa motsatte de sig förty befallningen
om ghettots utrymning och föredrogo att falla med vapen i hand
hellre än att förgiftas en masse i de nazistiska koncentrationslägrens gaskrematorier. Offrens antal i Warszawa, män, kvinnor och
barn, kan ej exakt anges, men 40 a 50 000 judar anses vila under
ghettots av granateld söndersmulade ruiner. Endast ett fåtal förmådde fly ur denna brinnande blodbastu för att omsider i frihet
vittna om ogärningarna.
I år har det panarabiska hotet mot staten Israels existens vid
sagda sorgehögtid upptagit de judiska församlingarnas tankar. Israel är ju ett nytt ghetto i större skala, omgivet av en fientlig värld,
men med den oskattbara fördelen att i väster vetta mot Medelhavet,
som behärskas av de anglosachsiska makternas flottor och flyg.
Dessa skulle åtminstone med vapenleveranser kunna bistå Israel,
om de bara ville. Teknisk kapacitet finns, särskilt hos U. S. A., men
Washingtons tvekan härvidlag är just kärnpunkten i det skymtande
tragiska problemet. Britterna åter synas numera benägna för aktivt
ingripande, medan de tidigare allt annat än främjat Israels tillkomst och trivsel – trots Balfourdeklarationen 1917 om »ett nationellt hem» i Palestina för diasporans judar. Rollerna ha nu blivit
ombytta, enär Israels skapelse 1947, enligt ett beslut av F. N., kunde
äga rum allenast genom U. S. A: s aktiva sympatier liksom de förmögna amerikanska judarnas frikostighet har varit det ekonomiska
villkoret för Israels utveckling. Israelerna ha dock ingalunda parasiterat på de amerikanska miljarddonationerna utan med beund- 184
\.
”_:
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
ransvärd energi omsatt dem i imponerande produktiva resultat inom
speciellt jordbruket.
Den obestridliga kontroversen mellan Washington och London
är en kombination av utrikespolitiska orsaker för Storbritanniens
och av inrikespolitiska för U. S. A: s del. Det är förvisso svårt att
fatta hur en så kylig och realistisk statsman som Balfour kunde
förmå Lloyd Georges krigskabinett att avge ett dylikt löfte till judarna. Enligt tillförlitliga utsagor lär det ha berott på att Balfour
givit den framlidne judiske kemiske vetenskapsmannen, professor
Chaim Weizmann – sedermera Israels förste president – en utfästelse av denna innebörd som belöning för hans mycket viktiga
uppfinning inom krigstekniken. Man hade då ännu icke klart för
sig att åtgärden näppeligen läte sig förena med Storbritanniens
traditionellt arabvänliga politik. Så länge britterna förvaltade N. F.-
mandatet över Palestina, förekom visserligen ständigt bråk mellan
dem samt judar och araber ävensom växande bitterhet mellan de
sistnämnda. Men arabernas hätskhet flammade först upp i krigisk
låga, då Israel proklamerades som självständig stat. Tack vare israelernas tapperhet och fältvana, ofta förvärvad som befäl eller
soldater i brittiska förband under andra världskriget, fick fejden
samma utgång som det bibliska enviget mellan David och Goliath.
Fastän enormt numerärt överlägsna i invånarantal voro arabstaterna militärt mindervärdiga. Ä ven storstaten Egypten fick utstå
sådan smälek, att officerskårens kränkta ära ansågs fordra det
konung Faruks fördrivande, som iscensattes 1952 av juntan kring
Egyptens nuvarande härskare, överstelöjtnant Nasser, varvid general Naguib ombads att fungera som en numera överflödig galjonsfigur. Officerarna påstodo, att det snöpliga bakslaget hade föranletts av det korruptionssystem, som med kung Faruks vetskap och
vinstandel frodades under hans regering, och vilket förmenades att
genom inköp av underhaltig krigsmateriel med rundliga rabatter
till mellanhänder ha vållat nederlaget. Den kloke kung Abdullah
av Jordanien, farfar till nuvarande konung Hussein, aktade sig visligeJI 1948 att i avgörande operationer insätta den enda effektiva
motståndare, med vilken Israel hade att räkna, nämligen Glub
Paschas »arabiska legion», som tillika var ett oumbärligt stöd för
Abdullahs egen regim. Han fick ändå vid uppgörelsen med Israel
sitt rike territoriellt vidgat med den gamla delen av Jerusalem och
ett ansenligt stycke av Palestina öster om Jordan.
Det stillestånd, som sedan följde, blev blott en vapenvila, och
alla försök av Israel att, med västmakternas diplomatiska stöd, få
185
’·.
. ’
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
till stånd en verklig och varaktig fred, ha strandat på arabhärskarnas frenetiska hatkänslor mot Israel. Ehuru F. N. erbjudit sig att
finansiellt öka sin hjälp till de 900 000 araber, som under kriget
flydde från sina hem i Palestina, och Israel förklarat sig villigt att
finansiellt medverka, ha arabstaterna icke kunnat förmås att så
småningom evakuera de eländiga flyktingsläger invid Palestinas
gränser och successivt överflytta deras interner till nyttigt arbete.
De vilja ha kvar dessa anhopningar av desperados som agitationshärdar mot Israel, och flyktingarna förespeglas att den dag snart
skall randas, då de skola få återvända till sina övergivna boplatser.
Under årens lopp har det därför aldrig varit lugnt längs Israels
provisoriska gränser. Arabiska raider, dock icke från Jordanien, ha
sporadiskt förekommit in på israelitiskt område, vilka besvarats
med ofta ännu hårdare repressalier. Men det har endast rört sig
om skärmytslingar, som F. N:s permanenta övervakningskommission tämligen lätt kunde fredligt avveckla. Västerut trodde man,
att arabligans stater fått sådan respekt för Israels militärpotential,
att de förlorat varje lust att övergå till allmän offensiv, och bägge
parters rustningsstandard bedömdes som tämligen likvärdig. Då
debuterade i fjol sommar Sovjetunionen med sina kreditanbud och
framför allt sin export till Egypten av modern krigsmateriel: reaflyg, tunga stridsvagnar, ubåtar och instruktionskurser för egyptiska officerare m. m., vilket hastigt förskjutit den hittillsvarande
balansen till Israels uppenbara nackdel. Samtidigt ha egyptiska
elakartade överfall på Ghazafronten allt oftare ägt rum.
När general Glub Pascha i mars månad på kung Husseins order
plötsligt fick avsked på grått papper med ögonblicklig landsförvisning, var detta ett hårt slag såväl för Storbritanniens gamla konsoliderade intressen i Jordanien som en skärpning av faran för Israel. Den 8 april instämde kung Hussein i ett tal i sin huvudstad
Amman i trosfrändernas schakaltjut mot Israel med följande tirad:
»Jordanien kommer ej att lämna sina arabiska vänner i sticket i
den gemensamma striden för att återställa arabernas förlorade rättigheter i Palestina, så länge blodet ännu flyter i våra ådror.» Så-
lunda talade denne tjugoåring, som studerat i Eton, utexaminerats
från krigsskolan i Sandhurst och vid upprepade tillfällen varit drottning Elisabeths gäst och begav sig därefter – till Damaskus, där
den västerländske Paulus ånyo avslöjade sig som en orientalisk
Sanlus genom att fraternisera med Syriens president, som nyss
slutit en militärallians mot Israel med Egypten och Saudiarabien.
Kung Saudi d. y: s enorma dollarintäkter genom oljebolagens roy- 186
~”
.. }—-~~~——~~’:::..”________’_.:.’_ __:_…__________
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
alties möjliggör som bekant en mutning i hittills aldrig skådad
skala av alla ännu motspänstiga överhetspersoner i arabstaterna.
Ehuru medlem av Bagdadpakten har även Irak ställt sig solidarisk
med de andra arabstaterna mot Israel. Det är visserligen ej officiellt
bekräftat, men vederbörandes halvkvädna hotelser i offentliga tal
ge fog för farhågan att de sammansvurit sig för att utplåna Israel,
vilket är liktydigt med en jätteprogram utan pardon på de 1,8 miljoner där bosatta judarna. Som förmildrande omständighet må arabhärskarna i Syrien, Libanon, Irak och Jordanien kunna åberopa,
att deras länder börja krylla av kommunister och egyptiska agenter,
som icke skulle sky att mörda dem liksom kung Abdullah sommaren 1951 som straff och varnagel för hans västvänligheL
Högeligen oroad, måhända icke så mycket av nyssnämnda fasaväckande perspektiv, utan fastmera av oro för sin oumbärliga oljeimport från dessa länder och därav betingad, för pundet någorlunda
gynnsam betalningsbalans, säges Eden i mitten av april ha riktat
ett nödrop till Washington med begäran om gemensam väpnad intervention i händelse av arabisk aggression mot Israel. Eisenhowers
republikanska regim önskar dock undvika alla sådana utrikespolitiska äventyr, som skulle kunna rubba partibossarnas cirklar för
novembervalen. Man har därför ännu så länge nöjt sig med att
genom Cabot Lodges aktion i F. N: s säkerhetsråd sända Dag Hammarskjöld på en fredsmission till Främre Asien och låta Dulles
förkunna, att faran för en storkonflikt icke vore överhängande. I
Israel tror man sig veta bättre och befarar, att chansen att överleva
minskas med varje månad som Egypten kan förbättra sin krigsberedskap och Israel utestänges från västliga vapenleveranser. Israels premiärminister Ben Gurion meddelade den 8 april, att Israel
under sådana omständigheter »måste förbehålla sig fria händer»,
vilket icke kan avse annat än att i nödfall gå till motoffensiv på
bred front, även om detta skulle stämplas som preventivkrig och
ge den arabiska politiska propagandan vind i seglen.
Under ett par dagar skiftade emellertid atmosfären i Washington.
Vad hade inträffat? Skötos de valpolitiska hänsynen åt sidan, liksom de stora oljebolagens bekymmer för sina väldiga investeringar
i Orienten, för Edens SOS-signal? Nu hette det, att Eisenhower
och Dulles betraktade situationen i Främre Asien »som ytterst allvarlig», och Dulles höll en konferens med partiledarna för att, enligt förljudande, bebåda ett budskap till kongressen från Eisenhower
med anhållan om bemyndigande att som överbefälhavare få handla
efter omständigheterna beträffande Orienten enligt prejudikatet
187
; __
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
från vintern 1955 ifråga om farvattnen kring Formosa. Denna omsvängning hälsades givetvis med stor lättnad i London.
Dag Hammarskjöld åter har efter rådslag med Nasser i Kairo
fått denna med på ett förslag om »eld upphör» i det ömtåliga
Ghazaområdet. överhuvud är Nasser benägen för uppskov av skäl
som Ben Gurion genomskådat. Ett uppskov betyder ju för Egypten
ökad militär slagkraft men för Israel förlängd galgenfrist. Dag
Hammarskjöld lär vidare umgås med en plan att upprätta en demilitariserad zon på ungefär l kilometer som demarkationslinje vid
Israels gränser och föreslå att Kanadageneralen Burns’ övervakningskommission kompletteras med flera »brandsoldaten, eventuellt officerare från de skandinaviska länderna. Efter Kairo skall Dag Hammarskjöld via Beirut flyga till Tel Aviv och där resonera med den
israeliska regeringen, som torde ha åtskilligt att andraga. Det säges,
att Dag Hammarskjöld funderat på ett projekt att förse »ingenmansland» med taggtråd, vilket i Israel framkallat den bittra reflektionen, att nu skall vårt ghetto också bli ett koncentrationsläger.
I detta alarmerande labila läge mellan förhoppningar och fruktan
har den städse pro-zionistiske Sir Winston Churchill funnit det
angeläget att efter sin återkomst från en lång vistelse på Rivieran
för första gången på länge bryta sin tystnad. Han höll den 12 april
ett tal i Albert Hall i London vid ett årsmöte av den konservativa
»Primrose League», stiftad 1883 av bl. a. Sir Winstons fader, Lord
Randolph Churchill, till åminnelse av juden Disraeli, som hade en
primula till älsklingsblomma. Sir Winston yttrade:
»Vi kunna vara förvissade om att Förenta staterna och Storbritannien
med sitt Samvälde och Imperium, vilkas samverkan är den bästa förutsättningen för säkerhet och fred i hela världen, skola veta att avstyra
ett krigiskt angrepp i Orienten från den ena eller andra sidan. Jag delar
icke deras åsikt, som tro, att U. S. A. i sådant fall skall svika sin plikt.
Om Israel manas att icke sätta in sin folkkraft för att nu värja sig mot
egypterna och dessa under tiden lära sig att umgås med de vapen, som
ryssarna sänt dem och sedan gripa till offensiven, vore det icke blott
klokt utan även hedersamt att se till, att israelerna icke förlora, därför att
de väntat.»
Då detta skrives, har Churchill haft sista ordet. Skall det följas
av motsvarande handlingar från den amerikanska statsledningen?
Man frågar sig alltjämt med bävan bland de fria folken, om U. S. A.
verkligen ämnar tolerera att Israel går under till följd av samma
passiva appeasement, som Nevil Chamberlain 1938 ådagalade inför
den styckning av Tjeckoslovakien, som den 15 mars 1939 medförde
188
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
hela landets uppslukande av Hitler? Eftergifterna på Miinchenkonferensen 1938 förebyggde icke heller det andra världskriget.
Ben Gurion är likväl ingen Benesj, och det »folk i vapen» utan
motstycke i vår tid, som Israel nu utgör, med allmän mobilisering
inom 48 timmar, vittnar om en återupplivning av den mackabeernus
anda, vilken under andra århundradet f. Kr. förskaffade den ännu
icke hemlösa judiska nationen nästan ett sekel av självständig tillvaro, innan Herodes och till sist Pompejus kuvade den under romarnas ok. Då kom katastrofen från väster. Skall det moderna Israel
beskäras en kortare nådatid än mackabeernus rike, och denna Västerlandets enda utpost i Asien drabbas av samma dråpslag från
öster som en gång för 500 år sedan den antika kulturens mausoleum, Konstantinopel?
189
EFTER andra världskrigets slut begå alla synagogor i april månad
årsminnet av Warszawaghettots hjältemodiga undergång 1943 i
hopplös kamp mot sina plågoandars övermakt. Efter närmare fyra
års ockupation hade de talrika judarna i Polen fått utstå tillräckligt
av bestialisk brutalitet från Himmlers svarta »S.S.-Verfiigungstruppen» – vilka verkställde de bödelsvärv, som tyska armen bestämt
vägrade att fullgöra – fö•· att ej ana det öde, som efter deportering skulle vänta dem. I Warszawa motsatte de sig förty befallningen
om ghettots utrymning och föredrogo att falla med vapen i hand
hellre än att förgiftas en masse i de nazistiska koncentrationslägrens gaskrematorier. Offrens antal i Warszawa, män, kvinnor och
barn, kan ej exakt anges, men 40 a 50 000 judar anses vila under
ghettots av granateld söndersmulade ruiner. Endast ett fåtal förmådde fly ur denna brinnande blodbastu för att omsider i frihet
vittna om ogärningarna.
I år har det panarabiska hotet mot staten Israels existens vid
sagda sorgehögtid upptagit de judiska församlingarnas tankar. Israel är ju ett nytt ghetto i större skala, omgivet av en fientlig värld,
men med den oskattbara fördelen att i väster vetta mot Medelhavet,
som behärskas av de anglosachsiska makternas flottor och flyg.
Dessa skulle åtminstone med vapenleveranser kunna bistå Israel,
om de bara ville. Teknisk kapacitet finns, särskilt hos U. S. A., men
Washingtons tvekan härvidlag är just kärnpunkten i det skymtande
tragiska problemet. Britterna åter synas numera benägna för aktivt
ingripande, medan de tidigare allt annat än främjat Israels tillkomst och trivsel – trots Balfourdeklarationen 1917 om »ett nationellt hem» i Palestina för diasporans judar. Rollerna ha nu blivit
ombytta, enär Israels skapelse 1947, enligt ett beslut av F. N., kunde
äga rum allenast genom U. S. A: s aktiva sympatier liksom de förmögna amerikanska judarnas frikostighet har varit det ekonomiska
villkoret för Israels utveckling. Israelerna ha dock ingalunda parasiterat på de amerikanska miljarddonationerna utan med beund- 184
\.
”_:
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
ransvärd energi omsatt dem i imponerande produktiva resultat inom
speciellt jordbruket.
Den obestridliga kontroversen mellan Washington och London
är en kombination av utrikespolitiska orsaker för Storbritanniens
och av inrikespolitiska för U. S. A: s del. Det är förvisso svårt att
fatta hur en så kylig och realistisk statsman som Balfour kunde
förmå Lloyd Georges krigskabinett att avge ett dylikt löfte till judarna. Enligt tillförlitliga utsagor lär det ha berott på att Balfour
givit den framlidne judiske kemiske vetenskapsmannen, professor
Chaim Weizmann – sedermera Israels förste president – en utfästelse av denna innebörd som belöning för hans mycket viktiga
uppfinning inom krigstekniken. Man hade då ännu icke klart för
sig att åtgärden näppeligen läte sig förena med Storbritanniens
traditionellt arabvänliga politik. Så länge britterna förvaltade N. F.-
mandatet över Palestina, förekom visserligen ständigt bråk mellan
dem samt judar och araber ävensom växande bitterhet mellan de
sistnämnda. Men arabernas hätskhet flammade först upp i krigisk
låga, då Israel proklamerades som självständig stat. Tack vare israelernas tapperhet och fältvana, ofta förvärvad som befäl eller
soldater i brittiska förband under andra världskriget, fick fejden
samma utgång som det bibliska enviget mellan David och Goliath.
Fastän enormt numerärt överlägsna i invånarantal voro arabstaterna militärt mindervärdiga. Ä ven storstaten Egypten fick utstå
sådan smälek, att officerskårens kränkta ära ansågs fordra det
konung Faruks fördrivande, som iscensattes 1952 av juntan kring
Egyptens nuvarande härskare, överstelöjtnant Nasser, varvid general Naguib ombads att fungera som en numera överflödig galjonsfigur. Officerarna påstodo, att det snöpliga bakslaget hade föranletts av det korruptionssystem, som med kung Faruks vetskap och
vinstandel frodades under hans regering, och vilket förmenades att
genom inköp av underhaltig krigsmateriel med rundliga rabatter
till mellanhänder ha vållat nederlaget. Den kloke kung Abdullah
av Jordanien, farfar till nuvarande konung Hussein, aktade sig visligeJI 1948 att i avgörande operationer insätta den enda effektiva
motståndare, med vilken Israel hade att räkna, nämligen Glub
Paschas »arabiska legion», som tillika var ett oumbärligt stöd för
Abdullahs egen regim. Han fick ändå vid uppgörelsen med Israel
sitt rike territoriellt vidgat med den gamla delen av Jerusalem och
ett ansenligt stycke av Palestina öster om Jordan.
Det stillestånd, som sedan följde, blev blott en vapenvila, och
alla försök av Israel att, med västmakternas diplomatiska stöd, få
185
’·.
. ’
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
till stånd en verklig och varaktig fred, ha strandat på arabhärskarnas frenetiska hatkänslor mot Israel. Ehuru F. N. erbjudit sig att
finansiellt öka sin hjälp till de 900 000 araber, som under kriget
flydde från sina hem i Palestina, och Israel förklarat sig villigt att
finansiellt medverka, ha arabstaterna icke kunnat förmås att så
småningom evakuera de eländiga flyktingsläger invid Palestinas
gränser och successivt överflytta deras interner till nyttigt arbete.
De vilja ha kvar dessa anhopningar av desperados som agitationshärdar mot Israel, och flyktingarna förespeglas att den dag snart
skall randas, då de skola få återvända till sina övergivna boplatser.
Under årens lopp har det därför aldrig varit lugnt längs Israels
provisoriska gränser. Arabiska raider, dock icke från Jordanien, ha
sporadiskt förekommit in på israelitiskt område, vilka besvarats
med ofta ännu hårdare repressalier. Men det har endast rört sig
om skärmytslingar, som F. N:s permanenta övervakningskommission tämligen lätt kunde fredligt avveckla. Västerut trodde man,
att arabligans stater fått sådan respekt för Israels militärpotential,
att de förlorat varje lust att övergå till allmän offensiv, och bägge
parters rustningsstandard bedömdes som tämligen likvärdig. Då
debuterade i fjol sommar Sovjetunionen med sina kreditanbud och
framför allt sin export till Egypten av modern krigsmateriel: reaflyg, tunga stridsvagnar, ubåtar och instruktionskurser för egyptiska officerare m. m., vilket hastigt förskjutit den hittillsvarande
balansen till Israels uppenbara nackdel. Samtidigt ha egyptiska
elakartade överfall på Ghazafronten allt oftare ägt rum.
När general Glub Pascha i mars månad på kung Husseins order
plötsligt fick avsked på grått papper med ögonblicklig landsförvisning, var detta ett hårt slag såväl för Storbritanniens gamla konsoliderade intressen i Jordanien som en skärpning av faran för Israel. Den 8 april instämde kung Hussein i ett tal i sin huvudstad
Amman i trosfrändernas schakaltjut mot Israel med följande tirad:
»Jordanien kommer ej att lämna sina arabiska vänner i sticket i
den gemensamma striden för att återställa arabernas förlorade rättigheter i Palestina, så länge blodet ännu flyter i våra ådror.» Så-
lunda talade denne tjugoåring, som studerat i Eton, utexaminerats
från krigsskolan i Sandhurst och vid upprepade tillfällen varit drottning Elisabeths gäst och begav sig därefter – till Damaskus, där
den västerländske Paulus ånyo avslöjade sig som en orientalisk
Sanlus genom att fraternisera med Syriens president, som nyss
slutit en militärallians mot Israel med Egypten och Saudiarabien.
Kung Saudi d. y: s enorma dollarintäkter genom oljebolagens roy- 186
~”
.. }—-~~~——~~’:::..”________’_.:.’_ __:_…__________
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
alties möjliggör som bekant en mutning i hittills aldrig skådad
skala av alla ännu motspänstiga överhetspersoner i arabstaterna.
Ehuru medlem av Bagdadpakten har även Irak ställt sig solidarisk
med de andra arabstaterna mot Israel. Det är visserligen ej officiellt
bekräftat, men vederbörandes halvkvädna hotelser i offentliga tal
ge fog för farhågan att de sammansvurit sig för att utplåna Israel,
vilket är liktydigt med en jätteprogram utan pardon på de 1,8 miljoner där bosatta judarna. Som förmildrande omständighet må arabhärskarna i Syrien, Libanon, Irak och Jordanien kunna åberopa,
att deras länder börja krylla av kommunister och egyptiska agenter,
som icke skulle sky att mörda dem liksom kung Abdullah sommaren 1951 som straff och varnagel för hans västvänligheL
Högeligen oroad, måhända icke så mycket av nyssnämnda fasaväckande perspektiv, utan fastmera av oro för sin oumbärliga oljeimport från dessa länder och därav betingad, för pundet någorlunda
gynnsam betalningsbalans, säges Eden i mitten av april ha riktat
ett nödrop till Washington med begäran om gemensam väpnad intervention i händelse av arabisk aggression mot Israel. Eisenhowers
republikanska regim önskar dock undvika alla sådana utrikespolitiska äventyr, som skulle kunna rubba partibossarnas cirklar för
novembervalen. Man har därför ännu så länge nöjt sig med att
genom Cabot Lodges aktion i F. N: s säkerhetsråd sända Dag Hammarskjöld på en fredsmission till Främre Asien och låta Dulles
förkunna, att faran för en storkonflikt icke vore överhängande. I
Israel tror man sig veta bättre och befarar, att chansen att överleva
minskas med varje månad som Egypten kan förbättra sin krigsberedskap och Israel utestänges från västliga vapenleveranser. Israels premiärminister Ben Gurion meddelade den 8 april, att Israel
under sådana omständigheter »måste förbehålla sig fria händer»,
vilket icke kan avse annat än att i nödfall gå till motoffensiv på
bred front, även om detta skulle stämplas som preventivkrig och
ge den arabiska politiska propagandan vind i seglen.
Under ett par dagar skiftade emellertid atmosfären i Washington.
Vad hade inträffat? Skötos de valpolitiska hänsynen åt sidan, liksom de stora oljebolagens bekymmer för sina väldiga investeringar
i Orienten, för Edens SOS-signal? Nu hette det, att Eisenhower
och Dulles betraktade situationen i Främre Asien »som ytterst allvarlig», och Dulles höll en konferens med partiledarna för att, enligt förljudande, bebåda ett budskap till kongressen från Eisenhower
med anhållan om bemyndigande att som överbefälhavare få handla
efter omständigheterna beträffande Orienten enligt prejudikatet
187
; __
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
från vintern 1955 ifråga om farvattnen kring Formosa. Denna omsvängning hälsades givetvis med stor lättnad i London.
Dag Hammarskjöld åter har efter rådslag med Nasser i Kairo
fått denna med på ett förslag om »eld upphör» i det ömtåliga
Ghazaområdet. överhuvud är Nasser benägen för uppskov av skäl
som Ben Gurion genomskådat. Ett uppskov betyder ju för Egypten
ökad militär slagkraft men för Israel förlängd galgenfrist. Dag
Hammarskjöld lär vidare umgås med en plan att upprätta en demilitariserad zon på ungefär l kilometer som demarkationslinje vid
Israels gränser och föreslå att Kanadageneralen Burns’ övervakningskommission kompletteras med flera »brandsoldaten, eventuellt officerare från de skandinaviska länderna. Efter Kairo skall Dag Hammarskjöld via Beirut flyga till Tel Aviv och där resonera med den
israeliska regeringen, som torde ha åtskilligt att andraga. Det säges,
att Dag Hammarskjöld funderat på ett projekt att förse »ingenmansland» med taggtråd, vilket i Israel framkallat den bittra reflektionen, att nu skall vårt ghetto också bli ett koncentrationsläger.
I detta alarmerande labila läge mellan förhoppningar och fruktan
har den städse pro-zionistiske Sir Winston Churchill funnit det
angeläget att efter sin återkomst från en lång vistelse på Rivieran
för första gången på länge bryta sin tystnad. Han höll den 12 april
ett tal i Albert Hall i London vid ett årsmöte av den konservativa
»Primrose League», stiftad 1883 av bl. a. Sir Winstons fader, Lord
Randolph Churchill, till åminnelse av juden Disraeli, som hade en
primula till älsklingsblomma. Sir Winston yttrade:
»Vi kunna vara förvissade om att Förenta staterna och Storbritannien
med sitt Samvälde och Imperium, vilkas samverkan är den bästa förutsättningen för säkerhet och fred i hela världen, skola veta att avstyra
ett krigiskt angrepp i Orienten från den ena eller andra sidan. Jag delar
icke deras åsikt, som tro, att U. S. A. i sådant fall skall svika sin plikt.
Om Israel manas att icke sätta in sin folkkraft för att nu värja sig mot
egypterna och dessa under tiden lära sig att umgås med de vapen, som
ryssarna sänt dem och sedan gripa till offensiven, vore det icke blott
klokt utan även hedersamt att se till, att israelerna icke förlora, därför att
de väntat.»
Då detta skrives, har Churchill haft sista ordet. Skall det följas
av motsvarande handlingar från den amerikanska statsledningen?
Man frågar sig alltjämt med bävan bland de fria folken, om U. S. A.
verkligen ämnar tolerera att Israel går under till följd av samma
passiva appeasement, som Nevil Chamberlain 1938 ådagalade inför
den styckning av Tjeckoslovakien, som den 15 mars 1939 medförde
188
Israel – ett nytt Tjeckoslovakien?
hela landets uppslukande av Hitler? Eftergifterna på Miinchenkonferensen 1938 förebyggde icke heller det andra världskriget.
Ben Gurion är likväl ingen Benesj, och det »folk i vapen» utan
motstycke i vår tid, som Israel nu utgör, med allmän mobilisering
inom 48 timmar, vittnar om en återupplivning av den mackabeernus
anda, vilken under andra århundradet f. Kr. förskaffade den ännu
icke hemlösa judiska nationen nästan ett sekel av självständig tillvaro, innan Herodes och till sist Pompejus kuvade den under romarnas ok. Då kom katastrofen från väster. Skall det moderna Israel
beskäras en kortare nådatid än mackabeernus rike, och denna Västerlandets enda utpost i Asien drabbas av samma dråpslag från
öster som en gång för 500 år sedan den antika kulturens mausoleum, Konstantinopel?
189