Undén och vår utrikespolitik
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UNDEN OCH VÅR UTRIKESPOLITIK
.4v GUNNAR UNGER
>>Han har hittills trampat i klaveret så ofta han uppträtt och har uppträtt så ofta han möjligen kunnat…
Hugo Hamilton om östen Unden
i ..Dagböcker 1917-19…
HR Unden gick väl rustad till sitt värv som den s. k. skörderegeringens utrikesminister. Från De Yngre Gubbarnas krets i Lund
– där Wigforss var hans närmaste vän – tog han steget direkt in
i de äldres, då han år 1917 inträdde i regeringen Eden som konsult
vid endast 31 års ålder. Den nyblivne professorn i civilrätt tillhörde
socialdemokratins första statsrådsuppsättning. Under några månader 1920 var han justitieminister och 1924-26 beklädde han för
första gången utrikesministerposten. När han 1924 reste runt i
Europa med en krans till den mördade italienske antifascisten Matteottis grav ådrog han sig Torgny Segerstedts hån, men vann små-
folkets sympati. Han befäste sin ställning genom att bli expert på
folkrätt och framträda som varm anhängare av NF – närhelst ett
tillfälle gavs, höll han tal för den mellanfolkliga rättsordningen och
blev en så ansedd förkämpe för internationell skiljedom, att hans
namn än i denna dag lär återskalla från ett av Bulgariens berg – i
så fall en av de få hedersbenämningar från mellankrigstiden som
veterligt icke utbytts av därvarande folkdemokratiska regim.
I egenskap av konsult under de politiskt lugna förhållandena i
början på 30-talet höll han sig i bakgrunden och bidade sin tid. Men
när det andra världskriget kom, trädde han, nu sedan länge utanför
statsrådskretsen, på nytt fram i rampljuset och gjorde storartad
lycka i rollen som samlingsregeringens samvete i riksdagen. På frimodig kurialsvenska av värmländsk munart talade han för pressens frihet, för Norge, för humanitär flyktingpolitik. Han fördömde
den nazistiska våldsregimen, manade regeringen att slå vakt kring
-vår suveränitet och antydde i diskreta ordalag att utrikesminister
Giinther, under vilken han f. ö. sorterade i sin egenskap av UD :s.
folkrättsexpert, inte var förtjänt av folkets förtroende.
190
Unden och vår utrikespolitik
Alltmer kom Unden också att framstå som Giinthers ideala motsats. Där Giinther: den samvetslöse kabinettspolitikern, den kallhamrade spelaren med det förtegna, skarpskurna pokeransiktet – här
Unden: den obesticklige juristen, den okuvlige talesmannen för frihet och rätt med det varma hjärtat och en uppsyn främmande för
all hemlig diplomati. Regin var glänsande och spelet kunde inte vara
bättre. Vad var naturligare än att Unden blev Giinthers efterträdare?
Bortsett från Sandler som var komprometterad genom sin Finlandsvänlighet, framstod Unden som det maktägande partiets ende utrikespolitiske expert. Målet var vunnet – nu var skördetiden inne.
Och när Unden tillträdde sitt höga ämbete kunde han bygga på ett
grundmurat förtroende som rättstankens främste företrädare i den
moderna svenska utrikespolitikens annaler.
Han var inte sen att begagna förtroendet. Hans första historiska
åtgärd som utrikesminister i efterkrigsregeringen var, som man
torde påminna sig, hans utlämnande till Sovjetunionen av de här
internerade baltiska militärflyktingarna. Låt oss i tankarna för ett
ögonblick återkalla denna episod. Det var 145 stackars uslingar,
som av svensk polis och under bevakning av svensk militär tvingades ombord på den ryska ångaren Belostrov i Trelleborgs hamn en
råkall januaridag för drygt tio år sedan. Somliga gjorde skrikande
ett förtvivlat motstånd, andra grät, några hade genom självstympning försökt undandra sig det öde, de fruktade. Man vet nu, att deras farhågor besannades. Trovärdiga underrättelser har givit vid
handen, att det var fängelse, tvångsarbetsläger, sinnessjukhus eller
arkebusering, som väntade dem i Ryssland.
Den man, som sände dem dit var Sveriges utrikesminister. Som
bekant har hans excellens mycket onådigt upptagit de erinringar,
vilka med jämna mellanrum gjorts om denna tilldragelse. Han har
förklarat att han blott och bart verkställde ett av samlingsregeringen redan fattat principbeslut. Härtill har genmälts, att då samlingsregeringen fattade sitt preliminära beslut, man levde i den föreställningen att det uteslutande rörde sig om tyska militärflyktingar.
Så snart det framkom att i kontingenten ingick ett betydande antal
balter, som alltså löpte risk att av ryssarna behandlas som landsförrädare, uppkom en utomordentligt stark opinion för att beslutet
skulle återkallas. Det hade utan tvekan kunnat ske, om utrikesministern så velat. Men han förklarade kallblodigt att regeringen
inte hade anledning att på denna punkt tillskriva sovjetmyndigheterna en extensiv tolkning av landsförrädarbegreppet.
Om den mentalitet, som i själva verket låg bakom Undens håll- 191
. ’
Gunnar Unger
ning i denna fråga, vittnar bättre än något annat det oförglömliga
anförande, varmed han i riksdagen endosserade den sovjetryska
annexionen av Balticum och formulerade skörderegeringens baltiska
politik. Här återges ett pressreferat, riksdagsprotokollet är i sitt
justerade skick mindre stringent om än givetvis av i sak samma
innehåll:
»De baltiska patrioternas ståndpunkt att det enda rätta är att
slå vakt om ländernas framtid som självständiga stater, är enligt
min tro rena illusionspolitiken. Redan före kriget hystes starka tvivel på deras framtid inför ett återuppstigande Ryssland. Den politiska mogenheten var inte särskilt markerad, utan länderna hamnade i diktatur.»
Så talar en gammal folkrättsexpert Det är ett synnerligen intressant yttrande, synnerligen belysande, synnerligen avslöjande. Ty
lägg märke till vilka ytterligt oväsentliga ändringar, som erfordras,
för att de principiella konsekvenserna av utrikesministerns resonemang skall framstå med all ”Önskvärd tydlighet:
»De svenska patrioternas ståndpunkt att det enda rätta är att slå
vakt om landets framtid som självständig stat, är enligt min tro
rena illusionspolitiken. Redan före kriget hystes starka tvivel på
Sveriges framtid inför ett återuppstigande Ryssland. Den politiska
mogenheten var inte särskilt markerad, utan landet hamnade i socialdemokrati.»
*
Utlämningen av de baltiska flyktingarna var hr Undens debut
som ledare för efterkrigstidens svenska utrikespolitik. Under de närmast följande åren agerade han med kärv beslutsamhet så, att vi
förvärvade oss samtliga vänligt sinnade stormakters välgrundade
misstro, vilket – i enlighet med vad hr Sköld en gång antydde under krigsåren – måste sägas komma nära idealet för svensk neutralitetspolitik. Det var bl. a. då han föregav sig vilja medverka till
det isolerade skandinaviska försvarsförbund, som enligt numera
öB Swedlunds uttalande i ett föredrag inför föreningen KHS skulle
varit militärt ogynnsammare för Sverige än inget försvarsförbund
alls.
Men hr Unden är en överraskningarnas man. Vid FN:s generalförsamlings möte i Lake Success på senhösten 1950 framträdde
han med ett tal, som väckte lika stor häpnad hos motståndare som
hos anhängare. Han vände sig mot den sovjetryska fredsdemagogin
och kritiserade sönder den s. k. Stockholmsappellen, han brännmärkte Nordkorea som angripare och betonade Sveriges önskan att
192
Unden och vår utrikespolitik
på allt sätt som stod i vår makt visa vår lojalitet mot FN genom att
stödja Sydkorea och sist men inte minst: han tillkännagav Sveriges
anslutning till den s. k. Achesonplanen. Detta var det mest sensationella av allt, ty Achesonplanen avser ju som bekant att möjliggöra ett inskridande från FN: s sida mot en angripare, även om en
av de i säkerhetsrådet representerade stormakterna– dvs. i det aktuella fallet Ryssland – inlagt sitt veto mot varje dylik aktion.
Hr Unden dementerade emellertid själv med det eftertryck, som
är honom eget, varje farhåga för att han skulle ha ändrat grunduppfattning. Det skedde efter återkomsten från Amerika i det famösa riksdagsanförandet den 9 december 1950. I detta tillkännagav
utrikesministern sin syn på det läge, som uppkommit sedan Kina
intervenerat i Korea och sällat sig till Sydkoreas angripare. Han uttalade därvid, att det vore en absurd tanke att västmakterna skulle
gå i krig mot Kina och att FN :s nederlag i Korea inte kunde avhjälpas genom en strong hållning utan att om en uppgörelse inte
kunde komma till stånd Kina måste dominera på Korea.
I själva verket är det svårt att tolka denna deklaration på annat
sätt än som ett underkännande av den rättsgrundsats, på vilken
FN bygger och ett de factoaccepterande av den kommunistiska
aggressionspolitiken. Den innebär uppgivandet av principen att en
aggression skall tillbakavisas var den än äger rum och vilken stat
som än är dess upphov. Den utsäger, att det är lika naturligt att
beivra en småstats angrepp som absurt att reagera mot en stormakts. Den betyder m. a. o. att småstaterna bör betraktas som rättslösa och utlämnas till angripande stormakters godtycke. Den medför så vitt man kan förstå, att hela tanken på en internationell rättsordning förkastas.
Klarast framgår detta, om man vidtar samma redigeringsexperiment med Undens deklaration av 9 december 1950, so:rn tidigare
gjordes med hans baltdeklaration. Det kommer då att ligga i öppen
dag vilka följder det undenska resonemanget får för vårt eget vidkommande. Låt oss anta att Sovjetunionen angriper Skandinavien,
en liten halvö vid namn Skandinavien, som ligger ungefär lika avsides på jordklotet som Korea och i och för sig är ungefär lika intressant. Hur skulle då Sveriges utrikesminister- den kände folkrättsexperten-se på situationen, om man får döma efter hans här
refererade deklaration inför Sveriges riksdag. Jo, uppenbarligen
skulle han hävda att det vore en absurd tanke att FN genom västmakterna med anledning av detta angrepp skulle gå till krig mot
Sovjet. Något sådant skulle, för att låna ytterligare några av hans
14-563444 Svensk Tidskrift 1956 193
-. ~ -~-…. ~ .. … . ’
Gunnar Unger
uttalanden om Koreakonflikten, inom alla länder anses till den grad
orimligt att man skulle vara beredd att undvika detta till snart sagt
varje pris. Man fick söka åstadkomma en uppgörelse och visade det
sig inte möjligt– ja, då fick man finna sig i att låta Sovjet dominera
på den skandinaviska halvön. Detta är utrikesministerns principresonemang beträffande Korea ord för ord tillämpat på Skandinavien. Det är ganska uppenbart, att en politik av denna art är fredsbevarande. Den leder till Pax Sovietica, till tvångsarbetslägrens och
massgravarnas fred.
1951 års riksdagsdebatter medförde ingen förändring i regeringens
ståndpunkt. På oppositionshåll höll man sig tillbaka i hopp om att
kunna förmå regeringen att gå med på ett brännmärkande av Kina
som angripare vid voteringen i FN angående den amerikanska resolutionen i frågan. Men man fick en obehaglig föraning om vad
som komma skulle, när hr Wigforss gjorde sin comeback i riksdagen som talesman för de utrikespolitiska defaitisterna inom sitt
partis vänsterflygel. Vid tanken på vad han uträttat på det inrikespolitiska området, var det med bävan man konstaterade, att han nu
börjat intressera sig för utrikespolitiken. Denna bävan visade sig
välbefogad. Kort efteråt blev det nämligen klart, att regeringen –
utan att i den sista och avgörande fasen ha rådfört sig med utrikesnämnden eller oppositionens ledare – beordrat Sveriges representant i FN att nedlägga vår röst i voteringen om brännmärkandet av
Kina som angripare. Och som om detta inte varit nog stödde Sverige ensamt bland västdemokratierna Sovjetunionens krav på att
Kommunistkina skulle beredas plats i FN och dess säkerhetsråd.
Med andra ord: Wigforss’ linje segrade, den linje, som utdragen till
sina yttersta konsekvenser måste leda till Sveriges inträde i den
ryska maktsfären. Han hade uppenbarligen många anhängare –
och inte bara inom socialdemokratin. De trognaste förespråkarna
för regeringens neutralitetspolitik visade sig efterhand vara, förutom hr Unden själv, följande prominenta personligheter, nämligen: Ernst ’Vigforss, Gunnar Hedlund och Hilding Hagberg. Är
det i hägnet av deras vaksamhet vi skall anse oss kunna sova tryggt?
*
Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att även anlägga
en utrikespolitisk aspekt på 1951 års svenska regeringsbildning. Det
är en aspekt som inte får glömmas bort, och den har sitt givna intresse. Det var inte bara hr Erlander, som fick sitt politiska underlag
194
Unden och vår utrikespolitik
breddat när koalitionsregeringen bildades, utan i minst lika hög
grad hr Unden. Man vet att bondeförbundet inom sig hyser en flygel som i fråga om benhård och inskränkt isolationism sannolikt
överträffar vad som kan presteras inom något annat parti. I och med
koalitionsbildningen fick denna flygel samma överhand inom sitt
parti som Unden-Wigforssgruppen inom socialdemokratin. Det gav
anledning befara att den nya regeringen skulle komma att bedriva en utrikespolitik, som i allt högre grad skulle avskilja oss från
Västerlandet och hänvisa oss till en ohållbar mellanställning mellan de bägge maktblocken. Dessa farhågor har icke blivit lugnade,
vilket klart framgår av en översikt över de viktigaste utrikespolitiska tilldragelserna för vårt lands vidkommande under de närmaste
åren.
1952 års utrikesdebatt kunde med större skäl kallas en inrikesdebatt om utrikespolitiken, så till den grad dominerades hela meningsutbytet av hänsyn till det förestående valet. Med få undantag- och främst bland dem högerledaren Jarl Hjalmarson– kringgick debattörerna alla brännbara ämnen av rädsla att misshaga den
valmanskår, som man inte gittat upplysa om lägets allvar och som
följaktligen invaggats i den officiella neutralitetstänkandets falska
säkerhetskänsla.
Det var emellertid en säkerhetskänsla, som trots de makthavandes ivriga ansträngningar skulle komma att allvarligt rubbas under det följande halvåret. Det första hotfulla varningstecknet var
de stora spionaffärerna: fallet Hilding Andersson och den Enbomska härvan. De ledde till en välbehövlig uppstramning av gemene mans hållning gentemot kommunismen och en lika välbehövlig skärpning av de militära och civila myndigheternas vaksamhet
mot samhällsfientliga element. Till allmän förvåning lät också utrikesministern meddela att han övervägde att som en repressalieåtgärd inskränka de ryska diplomaternas rörelsefrihet i Sverige.
Detta skedde dagen före utrikesdebatten och excellensen prisades
storligen för sin statsmannavisdom, som kom honom att just i detta
psykologiska ögonblick offentliggöra sitt hugnesamma budskap.
Förvåningen lade sig och manövern framstod i sitt rätta ljus då hr
Unden sedermera förklarade att övervägandet inte lett till någon på-
följd! Utrikesministern ansåg sig alltså inte kunna göra de ryska
diplomaterna i Sverige till föremål för samma restriktioner, som de
svenska diplomaterna utsätts för i Ryssland.
Det har framhållits av hr Unden att dylika restriktioner är ända- 195
– .~..’- (
Gunnar Unger
målslösa, eftersom de ändå inte kan förhindra kontakt mellan
svenska spioner och deras ryska uppdragsgivare. Nej, naturligtvis
kan de inte det och ingen har heller påstått något så naivt. Men
ingen torde heller kunna förneka att några av de grövsta diplomatspionage, som ägt rum här i landet skulle väsentligt ha försvårats
om vederbörandes rörelsefrihet från början varit kringskuren och
deras förehavanden effektivt övervakats. Det är emellertid inte detta
saken i första hand gäller. Vad det gäller är helt enkelt att visa nå-
gon tillstymmelse till nationell självaktning och inte opåtalt finna
sig i vilka förödmjukelser som helst. Låt gå för att det skulle vara
fråga om en demonstration mer än något annat, men det finns lä-
gen där även demonstrationer är behövliga och nödvändiga. Den
synpunkten är så naturlig för ryssarna själva, att man bara kan förvåna sig över att den tycks vara så främmande för hr Unden.
Det nästa och än hotfullare varningstecken, som störde den
svenska neutralitetsidyllen och på allvar fick vårt folk att fråga sig
om vi verkligen alltjämt lever i ett paradis för oss – för att tala
med ambassadör Hägglöf – var de ryska piratdåden i Östersjön. I
juni 1952 nedsköts som alla minns två svenska flygplan med berått
mod av ryssarna över internationellt vatten mellan Gotland och Balticum. Denna gång reagerade t. o. m. regeringen Erlander snabbt och
beslutsamt. Med stor rådighet begagnande sig av den omständigheten att utrikesministern befann sig på semester i Italien lyckades
regeringen inta en fast och alltigenom värdig hållning gentemot
Ryssland. De två noter, i vilka regeringen fastslog ryssarnas skuld
till vad som skett, inlade en kraftfull protest mot övervåldet och
förbehåll sig att få kräva gottgörelse, var mönstergillt utformade.
Nu fick de lojala anhängarna av den officiella neutralitetspolitiken
genomleva en ångestfylld tid. Under några dramatiska veckor i början på juli 1952 såg det rent av ut som om Sverige – låt vara i en
enstaka fråga- skulle komma att inta sin naturliga plats i den fria
världens gemensamma front mot öster.
All oro för en dylik utveckling skulle emellertid snart nog visa
sig förhastad. Sedan utrikesministern återvänt och fått situationen
i sin hand, förändrades den snabbt. Inför ryssarnas bryska avvisande av Sveriges protester tog regeringen skyndsamt till reträtten.
Det framgick att innehållet i de svenska noterna inte var så allvarligt menat. Den fria världsopinionen, som med spänning och sympati väntat på fortsättningen av Sveriges aktion för att hävda sina
rättigheter, fick vänta förgäves. Våra styresmän hade slagits av eftertankens kranka blekhet. Och när utrikesministern själv på för- 196
•
Unden och vår utrikespolitik
hand tillkännagav, att den hänvändelse till FN: s säkerhetsråd, som
ställts i utsikt från svensk sida, saknade aktualitet, kunde ryssarna
definitivt betrakta hela saken som avskriven. Sveriges aktion visade
sig vara ett slag i luften; de facto hade hr Unden accepterat ryssarnas anspråk på att få dominera Östersjön. Krisen var överständen
och de lojala anhängarna av den officiella neutralitetspolitiken
kunde lugnt somna om.
Det definitiva vittnesbördet om, att den svenska aktionen med avseende på nedskjutningarna var en tom gest, gavs vid FN:s generalförsamlings möte på hösten 1952. De ryska övergreppen drogs
visserligen av Sveriges regering inför FN, men icke som oppositionen begärt i form av en hemställan om att säkerhetsrådet skulle
uppta tvisten till prövning. Nej, hr Unden nöjde sig med att under
församlingens generaldebatt omnämna vad som hänt och hänvisa
till den blå bok, där skriftväxlingen med ryssarna i saken offentliggjorts. Gäspande åhörde hr Vysjinski detta andragande och brydde
sig inte ens om att på allvar uppta det till bemötande. Därmed var
den rysk-svenska konflikten ur världen och påföljande dag var den
glömd – om inte av de anhöriga till dem, som blev borta i Östersjön, så uppenbarligen dock av Sveriges regering. Efter detta kan
det knappast förvåna, att en rysk folkrättsexpert, som häromåret
besökte Stockholm och därvid samtalat med herr Unden, i ryska
radion vid sin hemkomst lär ha förklarat att det råder en påtaglig
överenskommelse emellan svensk och sovjetisk uppfattning i mellanfolkliga rättsfrågor.
Mer än ett halvår efter nedskjutningarna över Östersjön bekvä-
made sig regeringen äntligen till att anordna en utrikesdebatt i Sveriges riksdag. Det var vid vårriksdagen 1953. Uträkningen var genomskinlig. Höga vederbörande ville vänta tills allmänna opinionen
hunnit lugna sig och glömma den snöpliga utgången av den svenskryska notväxlingen. Svenskens utrikespolitiska minne är kort och
allt gick efter önskan. Det blev för att använda utrikesministerns
målande uttryck en trivsam debatt, dvs. med några få undantag,
slapp, tanklös och slentrianmässig. Regeringskoalitionen hade all
anledning att vara belåten: den som tog hem spelet var som vid flera
tidigare liknande tillfällen ingen annan än hr Unden. Han fick mandat att fullfölja sin hittillsvarande neutralitetspolitik, vars enda nya
inslag var att Sverige skulle lämna Europarådet om en europeisk
försvarsgemenskap hotade att ta form. Från denna kalamitet räddades vi dock som bekant av M. Mendes-France.
*
197
Gunnar Unger
Vad som sedan dess har hänt i utrikespolitiskt avseende för Sveriges vidkommande är inte mycket. Noteras bör dock att vår tidigare biträdande utrikesminister, statsrådet Dag Hammarskjöld, blivit utsedd till FN: s generalsekreterare. Detta har faktiskt på fullt
allvar i regeringstrogna kretsar anförts som ett bevis för att den
svenska utrikespolitiken varit den rätta och att hr Unden är en
statsman av imponerande mått. Härtill kan sägas, att man inte skall
vara särskilt sparsmakad i fråga om komplimanger för att uppfatta
den omständigheten att endast en svensk kompromisskandidat varit godtagbar för ryssarna som en utmärkelse. Många anser ju, att
det faktum att stormakterna för första gången på den dag man
minns kunnat enas om någonting, var ett bevis för uppriktigheten
i den ryska vackert så kallade fredsoffensiven. Det kanske vore skäl
att vänta med dylik optimism till den dag Finland återfått sin
fulla självständighet, då det hållits fria val inte bara i östtyskland
utan också i Balticum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien
och Bulgarien, när det är verklig fred i Korea, Indokina, Burma,
och Malaeka och när det kommunistiska infiltreringsarbetet i
främre Orienten, Afrika, Europa och Amerika upphört.
Man kan fråga sig vad den redan hårt prövade Hammarskjöld
skall göra åt detta. Och naturligtvis är det för mycket begärt att han
skall kunna förmå alla jordens regeringar att visa lojalitet mot FN :s
syften. Men om han åtminstone kunde lyckas med den han själv har
tillhört, vore alltid något vunnet.
1954 års utrikesdebatt blev i likhet med 1952 års av hänsyn till
det förestående valet mera en inrikesdebatt än en utrikesdebatt. Ett
undantag från den allmänt godtagna strutspolitiken utgjorde som
vanligt Jarl Hjalmarsons inlägg med dess förnyade påpekande om
vårt beroende av västmakterna och nödvändigheten av att företa
därav betingade åtgärder, t. ex. beträffande Trondheimsleden. Den
utrikespolitiska stiltje, som sedan utbredde sig i vårt land avbröts
endast av några anföranden av utrikesministern, i vilka han för
oräknat vilken gång i ordningen förklarade att vi var lika neutrala
mot väst som mot öst och samtidigt uttryckte sin sympati för det
ryska förslaget till lösning av den tyska frågan.
Att hr Undens honnör för ryssarna kanske inte bara var en
tillfällighet framgick då det uppseendeväckande meddelandet nådde
omvärlden, att Sveriges utrikesminister beslutat förlägga sin semester sommaren 1954 till – av alla städer — Moskva. Man frågade
sig omedelbart vad det var han där skulle diskutera. Var det möjligen kompensationen för de ryska piratdåden i Östersjön? Tydligen
198
Unden och vår utrikespolitik
inte. I stället inbjöds den ryska flottan att gästa Stockholm. Det var
hr Undens sätt att hedra de nedskjutna svenska flygplansbesättningarnas minne.l
Därmed är vi framme vid det aktuella läget. Ingenting av speciellt intresse har under det gångna året tilldragit sig i det vacuum
som Sverige ur utrikespolitisk synpunkt utgör, såvida man inte dit
vill räkna ett par mer än lovligt intresselösa riksdagsdebatter, som
snuddat vid vissa utrikespolitiska ämnen och under vilka högerledarens stämma som vanligt varit den ropandes röst i den parlamentariska öknen. Som en kuriositet kan dock antecknas den
svenska riksdagsresan till Ryssland – man undrar vad som skulle
ha sagts om en liknande resa företagits till Tyskland i slutet på 30-
talet- och som något mer än en kuriositet några utrikespolitiska
anföranden av svenska regeringsledamöter.
Det första var det för vår allmänna utrikespolitiska attityd mycket typiska inlägg, som gjordes av hr Undens Mädchen fur alles,
statsrådet Ulla Lindström, vid FN:s behandling av hjälpen till underutvecklade länder. Fru Lindström, som ju är medlem av vår FNdelegation, uttalade Sveriges ogillande av att Förenta staterna som
villkor för hjälpen ifråga ställde att Kommunistkina inte skulle
upptas som medlem av FN. Det visade sig omedelbart att något så-
dant villkor aldrig ställts, utan att det rörde sig om en helt platonisk deklaration från den amerikanska kongressens sida, något som
denna vår bitr. utrikesminister helt enkelt inte gittat ta reda på.
Man kan lätt föreställa sig vilket intryck detta gjorde i ett land,
som uträttat mer än något annat land på jorden för att bistå de underutvecklade folken.
De bägge andra talen, även de i sitt slag lika typiska, har hållits
av ingen mindre än utrikesministern själv. I det förra av dessa tal,
som utsändes i radio från New York på FN-dagen den 24 oktober,
förklarade utrikesministern med det lekande skämtlynne, som är
1 Det har senare framgått att hr Unden verkligen begagnat tillfället att vid
sitt besök i Moskva föra Wallenbergsaken på tal. Det tycks emellertid inte ha
skett med tillbörlig kraft och övertygelse, ty något som helst resultat har inte
avhörts. Man hade hoppats att hrr Erlander och Hedlund vid sitt nyligen företagna påskbesök i Moskva – varom mera på annan plats i detta häfte – skulle
haft större framgång. Inte heller de lyckades emellertid få något annat besked i
saken från ryssarna än vad som tidigare givits – ett till intet förpliktande löfte
om en undersökning och fortsatt behandling av fallet på diplomatisk väg. Frå-
gan om ersättning för piratdåden i Östersjön finns inte ens så mycket som omnämnd i kommunik{n från de svenska politilternas möte med de ryska ledarna.
199
•• ·-~ – .~… • ~r • ’·
. ,
:. \. ’
– – – – – ————
Gunnar Unger
honom så eget, att världens nationer inte bara består av fromma
änglar och fallna änglar och satte ironiskt epitetet s. k. framför begreppet den fria världen. Det är den svenska utrikesministerns uppfattning av världsläget i aforistisk form. I det senare talet, som hölls
i Motala mot slutet av förra året upprepade han dessa synpunkter
och tillade att det är stater som tillhör den s. k. fria världen, som
nu hotar freden i Mellersta östern. Att det är Ryssland som i enlighet med mottot »Söndra och härska» underblåser nationalismen
i arabvärlden ansåg sig Sveriges utrikesminister emellertid inte behöva upplysa sina åhörare om. Sedan dess har han skrivit en artikel i Tiden, där han på nytt uttryckt sin sympati för den ryska
lösningen av den tyska frågan och för att ge ytterligare eftertryck
åt denna ståndpunkt har han ju utnämnt AT:s förutvarande utrikesredaktör Ole Jödahl till minister i Bonn.
Årets utrikesdebatt skilde sig föga från föregående svenska utrikesdebatter i valtid. Hr Unden gjorde sin sedvanliga världspolitiska översikt – av någon kallad Folkskolans Läsebok i UD :version, ett omdöme som dock förefaller att kanske vara något för
hårt mot Folkskolans Läsebok.
När hr Hjalmarson, som betecknande nog var den ende med vilken utrikesministern blev invecklad i en allvarlig polemik, sökte på-
visa de maktpolitiska realiteterna bakom hr Undens intetsägande
fraser, beklagade sig utrikesministern över att hr Hjalmarson begagnade utrikesdebatterna som förevändning att demonstrera sitt
hat och sin avsky mot Sovjetunionen. Och då hr Hjalmarson svarade att han inte kände något hat mot Sovjetunionen, men att han
förbehöll sig rätten att kritisera de kommunistiska ledarnas falska
och förljugna politik och uttrycka sin avsky för det kommunistiska
systemet- ja, då kallade hr Unden detta för att »stormskälla» på
Ryssland. Undra på att kommunistledaren hr Hagberg med en utmärkt sammanfattning av utrikesdebatten kunde konstatera att
»den kommunistiska riksdagsgruppen delar åtskilliga av utrikesministerns värderingar».
Därmed är genomgången av hr Undens fögderi avslutad. Mannen,
som tillträdde sitt ämbete som rättstankens främste företrädare i
den moderna svenska utrikespolitikens annaler har under sin drygt
tioåriga ämbetsperiod bland mycket annat hunnit med att utlämna
baltflyktingarna, sabotera den mellanfolkliga rättsordningen sådan
den representeras av FN, kapitulera inför de ryska rättskränkningarna i Östersjön, förorda en lösning av den tyska frågan, som
på förhand skulle beröva tyskarna deras utrikespolitiska handlings- 200
’.:
Unden och vår utrikespolitik
frihet och förhåna den fria värld, vars politiska systern bygger på
den lagbundna frihetens grund. Det är vad hr Undens anhängare
kallar realpolitik.
*
Medan praktiskt taget hela den fria västliga världen slutit sig
allt närmare samman för att kunna bjuda den sovjetkommunistiska aggressionen ett verksamt motstånd och efterhand tvinga den
tillbaka, för Sveriges regering en politik som inte sällan ger ett intryck av att vi går östblockets ärenden. Enligt nyligen ingångna
meddelanden från Moskva kan vi ju också smickra oss med
den ryska ledningens helhjärtade gillande av vår utrikeskurs.
Vi vet att det enda värnet för den västerländska livsform, som vi
inte kan tänka oss att vara förutan, är solidariteten mellan Västerns
fria stater. Mot den solidariteten har vi likafullt, som ovan påvisats,
brutit gång på gång.
Man undrar vad som kan vara de psykologiska bevekelsegrunderna till denna av hr Unden knäsatta politik. Är det blott och bart
juridisk doktrinarism förhöjd till vad hr Sandler med en pittoresk
glosa kallat neutralitetsidioti? Är det inte minst lika mycket en av
fruktan förestavad inställsamhet mot Sovjetunionen? Kanske rentav
i förening med en kvardröjande ideologisk sympati för det socialistiska föregångslandet förbunden med ovilja mot det kapitalistiska
systemets starkaste fäste, Förenta Staterna?
Därmed må förhålla sig hur som helst. Det väsentliga är att denna
politik innebär ett hot mot vår framtida existens som fri västerländsk nation. Den unrlenska neutraliteten har två aspekter som är
djupt förfärande. Den ena är att vi råkar in i ett ev. krig – och
neutraliteten är ju ett begrepp avsett för krigsfall – på fel sida.
Den andra är att vi råkar in i samrna situation vis-a-vis Ryssland
som vi efter den 9 april1940 befann oss i vis-a-vis Tyskland. I bägge
fallen skulle Sveriges frihet och självständighet vara tillspillogivna.
Och det är svårt att frigöra sig från tanken att – så sant som försvaret av Skandinavien är ett och odelbart – om vi vidhåller att
tillämpa neutralitetspolitiken in absurdum det ena eller det andra
av dessa bägge alternativ kan kornrna att gå i uppfyllelse.
Ja, även om vi vågar antagandet att som en följd av den uppkomna maktbalansen i fråga om kärnfysiska stridsmedel ett storkrig under överskådlig framtid är osannolikt, ter sig läget för vår
del mer än oroande. Ty vad innebär Sovjetunionens nya taktik med
201
’- : \_
Gunnar Unger
fredskampanjer och vänskapsoffensiver annat än ett försök att utan
svärdslag vinna övertag över den fria världen? Sovjetledningen förlitar sig på att tiden arbetar den i händerna genom att östblocket
får tillväxa i styrka samtidigt som Västblocket försvagas. Och försvagningen av Västblocket skall påskyndas genom ett uppammande
av nationalismen i Asien och Afrika och av neutralismen i Europa.
Neutralismen skall i sin tur förstärkas genom skapandet av en ny
folkfront, som efterhand skall leda till socialism i alla Europas
länder – efter rysk modell. På så sätt söker Sovjets utrikespolitik
i sin nya fas närma sig det mål, som hur än metoderna växlat, aldrig
övergivits: världsherraväldet. Sett i detta sammanhang får ett fortsättande av den nuvarande svenska neutralitetspolitiken en lika
ominös och odiös karaktär, som under ett krig. Svensk neutralitet
blir då ett vapen för den ryska splittringspropagandan gentemot
den sammanhållning i väster, som är den oundgängliga förutsättningen för vår civilisations fortbestånd.
Det har länge sagts att utrikespolitiken bör hållas utanför de
partipolitiska striderna och det har ofta antytts att det skulle innebära ett slags landsförräderi att offentligt polemisera mot den officiella utrikeskursen. Detta har alltid – med undantag för krigstider – varit en sanning med stor modifikation. I dagens läge har
det helt och hållet upphört att vara en sanning sedan socialdemokratin behagat identifiera Sveriges utrikespolitik med hr Unden. Om
han är vår utrikespolitik, då har vi förvisso både rätt och skyldighet
att kräva en ny utrikespolitik.
Det finns ett parti i vårt land, som framlagt ett alternativ inte
bara till regleringspolitiken utan också till isoleringspolitiken, det
finns ett parti vars ledare ställt sig bakom kravet på hr Undens avgång. Det är högerpartiet.
Vad är då högerpartiets alternativ? Är det som man i den regeringstrogna valagitationen gjort gällande krig -i form av anslutning till Atlantpakten? Nej, även om säkerligen många högermän i
likhet med Harald Nordenson i hans anförande i 1952 års utrikesdebatt på lång sikt skulle föredra en anslutning till Atlantpakten
framför ett fortsättande av hr Undens politik, så innebär det inte
att de f. n. skulle anse det vara den lyckligaste lösningen och det är
som bekant heller inte högerns alternativ.
Jarl Hjalmarsons och högerns utgångspunkt är av allt att
döma att det visserligen råder samförstånd om den s. k. alliansfria linjen de demokratiska partierna emellan – ett samförstånd
som är villkorligt och tillfälligt, betingat av omständigheterna,
202
& u
Undlm och vår utrikespolitik
exempelvis den ryska politiken gentemot Finland – men att det
icke råder något samförstånd kring hr Undens politik, vilket är nå-
got helt annat. Alliansfriheten innebär att vi inte i dagens situation
anser det förenligt med våra intressen att jngå allians med någon
stormakt, väl att märka med någon stormakt, men att vi förbehåller oss full handlingsfrihet och följaktligen om situationen förändras i morgon, också skall kunna anpassa vår politik därefter. Det
är något helt annat än, att som man bland hr Undens anhängare
gärna gör, sätta likhetstecken mellan frihet från stormaktsallianser
och ren isolationism.
Det är mot denna uppfattning högerledaren med skärpa vänder
sig. Han vill till skillnad från hr Unden icke acceptera alliansfriheten som enrent negativ målsättning, han vill att den skall kompletteras med en positiv handlingslinje. Vad han kräver är en militär samverkan i någon form med våra skandinaviska grannländer,
aktiv solidaritet med FN och en klar bekännelse till de livsvärden,
som är gemensamma för oss och det övriga Västerlandet. Härigenom
skulle Sverige på ett naturligt sätt kunna inordnas i Västerns moraliska och militära försvarssystem utan att därför behöva ansluta
sig till Atlantpakten – en åtgärd, som tills vidare av flera skäl,
främst hänsyn till Finlands utsatta och ömtåliga läge, saknar aktualitet för vår del. I och med förordandet av denna handlingslinje
har högern mält sig ut ur den fiktiva enigheten kring hr Undens
politik och ställt sig i spetsen för den opinionsriktning, som kräver
närmare samarbete med Västerns demokratier, i första hand våra
skandinaviska grannländer och lojalt stöd åt FN:s bemödanden att
kväsa angripare.
Under sådana omständigheter står det klart att högern aldrig kan
godta en politik, vilken med läpparna bekänner sig till Acheson- .planen medan den i praktiken saboterar planens genomförande. Hö-
gern avvisar bestämt den politik, som exempelvis vägrar att brännmärka en fredsbrytande stormakt och som vill medverka till att
denna stormakt samtidigt som den bekämpar FN:s styrkor skall ta
plats i FN :s säkerhetsråd! För högern är det en orimlighet att FN :s
aktioner skall reserveras för fredsbrytande småstater och att organisationen följaktligen skall upphöra att fungera när den som bäst
behövs. Högern har gjort fullt klart att den inte ämnar acceptera
en statskonst, som vill att svenska folket med gevär för fot skall
åse en sovjetrysk ockupation av Danmark och Norge, vilket skulle
vara liktydigt med Sveriges utlämnande åt Sovjetunionens godtycke. Tredje ståndpunkten har i högern en oförsonlig motståndare.
203
4
Gunnar Unger
Atlantpakt eller inte är när allt kommer omkring knappast det
väsentliga – även om man inte vill acceptera den förenkling på
simplicitetens gräns, som en framträdande statsvetenskapsman nyligen presterade med orden: »Atlantpakten kan reda sig utan Sverige och Sverige kan reda sig utan Atlantpakten» -svensk utrikesdebatt i ett nötskal! Vi kan inom alliansfrihetens ram vidta alla de
nödvändiga förberedelserna för en samverkan västerut, om en så-
dan skulle krävas. Men det är just detta som inte sker. Det väsentliga är därför inte att vi ansluter oss till Atlantpakten, utan att vi
upphör med den undenska neutralitetspolitiken. Vi måste helt enkelt föra en politik, som tillvinner oss västmakternas sympati, förståelse och förtroende. Vi måste uppträda så att de tycker det lönar
sig att stödja oss. Vi måste skapa garantier för att vi i en kritisk
situation kan påräkna den tillförsel av krigsviktiga förnödenheter,
exempelvis atomvapen, som är oundgängliga för att vi skall kunna
slåss och det bistånd – om inte med marktrupper så åtminstone
med strategiskt bombflyg – som är nödvändigt för att vi skall
kunna hålla ut i längden.
Vad vi kunde och borde göra redan nu vore förslagsvis:
l) att i samförstånd med Norge och Danmark utarbeta en skandinavisk försvarsplan,
2) att bygga ut våra flygfält i den mån det behövs för att vi fullt
effektivt skall kunna dra nytta av hjälp från västmaktsflyget,
3) att i möjligaste mån samordna beväpning och utrustning med
västmakternas,
4) att i möjligaste mån samordna signalmedel och bevakningstjänst
med västmakternas,
5) att utbygga västkusthamnarnas kapacitet och minska deras sårbarhet,
6) att skapa förbindelseleder med tillräcklig kapacitet över de
norska västkusthamnarna, detta sista är f. ö. ett krav som högerledaren gång på gång återkommit till och en god början har nu
gjorts genom överenskommelsen om Trondheimsledens färdigställande.
Men, frågar man sig, hur skall nu detta kunna genomföras utan
anslutning till Atlantpakten? På den punkten fick vi i augusti 1954
en intressant fingervisning. Då ingicks i Belgrad ett avtal som fick
namnet Balkanalliansen. Det innebär att Jugoslavien, Grekland och
Turkiet deklarerat att väpnad aggression mot en eller flera av dem
204
,.
Unden och vdr utrikespolitik
skall betraktas som riktad mot alla och med hänvisning till art. 51
i FN-stadgan lovat att militärt bistå varandra vid angrepp.
Inte minst ur svensk synpunkt erbjuder denna allians ett betydande intresse. Den har nämligen ingåtts mellan en stat, som
står utanför Atlantpakten och två stater som är anslutna till pakten.
Detta är ett bevis, som inte kunde vara åskådligare för att det bara
varit tomt prat från hr Undens och hans anhängares sida, när de
förklarat att en militär samverkan mellan å ena sidan Sverige, å
andra sidan Norge och Danmark skulle vara principiellt ogörlig.
Balkanalliansen borde därför vara en nyttig tankeställare för oss
alla. Det är visserligen sant att Cypernfrågan just nu förlamat
Balkanalliansens verkningsförmåga, men detta rubbar inte arrangemangets principiella giltighet. Och vi har dock ingen Cypernfråga i
Skandinavien – om inte hr Edberg skaffar oss en. För dem som
fruktar den ryska reaktionen mot Sverige i händelse av en skandinavisk försvarssamverken kan lämpligen påpekas att Jugoslavien
aldrig varit så populärt på ryskt håll som efter Halkanalliansens ingående.
Det är sant att 1954 års val i främsta rummet rörde ekonomiska
frågor och endast i obetydlig mån vår utrikespolitik. Men det är
likafullt ett faktum att det parti, som haft den relativt största framgången, är det enda parti, som förordat en skandinavisk försvarssamverkan inom alliansfrihetens ram. Valutgången bör även ur
denna synpunkt ha varit en uppmuntran för högern. Frågan är om
inte tidpunkten nu borde vara inne för högern att sätta upp en
skandinavisk allians efter Halkanalliansens mönster som en punkt
på sitt program. Då skulle den halvhjärtade och halvsnöpta företeelse som heter det Nordiska Rådet äntligen få en konkret uppgift
och en praktisk funktion att fylla.
Jarl Hjalmarsons utrikespolitiska giv – förslaget om en skandinavisk försvarssamverkan som icke inskränker sig till tekniskt
samarbete – är det första försök som gjorts från något partis
sida att bryta vår utrikespolitiska isolering och föra oss ut ur den
återvändsgränd, till vilken neutralitetspolitiken och den ofruktbara
diskussionen pro et contra Atlantpakten lett oss. Den anvisar oss en
väg till den plats i Västerlandets front som vi lika mycket av självbevarelsedrift som självaktning förr eller senare måste inta. Det
gäller nu att i möjligaste mån påskynda en utveckling i denna riktning genom att leda och upplysa opinionen. Här har – i mångas
tycke- högern en av sina viktigaste uppgifter just för närvarande.
Varje försök att avslöja ihåligheten i regeringens trossats att neu- 205
:. i.
Gunnar Unger
tralitet är lika med fred kommer att möta ett hårt motstånd. Socialdemokratin uppmanade redan från början högern att återta den
nya given och förklarade att den komprometterar partiet och dess
ledare. De senaste valutgångarna har visat att detta är en felspekulation. Sveriges höger behöver inte känna sig komprometterad av att
bekämpa den neutralitetspsykos, som komprometterar Sverige.
206
.4v GUNNAR UNGER
>>Han har hittills trampat i klaveret så ofta han uppträtt och har uppträtt så ofta han möjligen kunnat…
Hugo Hamilton om östen Unden
i ..Dagböcker 1917-19…
HR Unden gick väl rustad till sitt värv som den s. k. skörderegeringens utrikesminister. Från De Yngre Gubbarnas krets i Lund
– där Wigforss var hans närmaste vän – tog han steget direkt in
i de äldres, då han år 1917 inträdde i regeringen Eden som konsult
vid endast 31 års ålder. Den nyblivne professorn i civilrätt tillhörde
socialdemokratins första statsrådsuppsättning. Under några månader 1920 var han justitieminister och 1924-26 beklädde han för
första gången utrikesministerposten. När han 1924 reste runt i
Europa med en krans till den mördade italienske antifascisten Matteottis grav ådrog han sig Torgny Segerstedts hån, men vann små-
folkets sympati. Han befäste sin ställning genom att bli expert på
folkrätt och framträda som varm anhängare av NF – närhelst ett
tillfälle gavs, höll han tal för den mellanfolkliga rättsordningen och
blev en så ansedd förkämpe för internationell skiljedom, att hans
namn än i denna dag lär återskalla från ett av Bulgariens berg – i
så fall en av de få hedersbenämningar från mellankrigstiden som
veterligt icke utbytts av därvarande folkdemokratiska regim.
I egenskap av konsult under de politiskt lugna förhållandena i
början på 30-talet höll han sig i bakgrunden och bidade sin tid. Men
när det andra världskriget kom, trädde han, nu sedan länge utanför
statsrådskretsen, på nytt fram i rampljuset och gjorde storartad
lycka i rollen som samlingsregeringens samvete i riksdagen. På frimodig kurialsvenska av värmländsk munart talade han för pressens frihet, för Norge, för humanitär flyktingpolitik. Han fördömde
den nazistiska våldsregimen, manade regeringen att slå vakt kring
-vår suveränitet och antydde i diskreta ordalag att utrikesminister
Giinther, under vilken han f. ö. sorterade i sin egenskap av UD :s.
folkrättsexpert, inte var förtjänt av folkets förtroende.
190
Unden och vår utrikespolitik
Alltmer kom Unden också att framstå som Giinthers ideala motsats. Där Giinther: den samvetslöse kabinettspolitikern, den kallhamrade spelaren med det förtegna, skarpskurna pokeransiktet – här
Unden: den obesticklige juristen, den okuvlige talesmannen för frihet och rätt med det varma hjärtat och en uppsyn främmande för
all hemlig diplomati. Regin var glänsande och spelet kunde inte vara
bättre. Vad var naturligare än att Unden blev Giinthers efterträdare?
Bortsett från Sandler som var komprometterad genom sin Finlandsvänlighet, framstod Unden som det maktägande partiets ende utrikespolitiske expert. Målet var vunnet – nu var skördetiden inne.
Och när Unden tillträdde sitt höga ämbete kunde han bygga på ett
grundmurat förtroende som rättstankens främste företrädare i den
moderna svenska utrikespolitikens annaler.
Han var inte sen att begagna förtroendet. Hans första historiska
åtgärd som utrikesminister i efterkrigsregeringen var, som man
torde påminna sig, hans utlämnande till Sovjetunionen av de här
internerade baltiska militärflyktingarna. Låt oss i tankarna för ett
ögonblick återkalla denna episod. Det var 145 stackars uslingar,
som av svensk polis och under bevakning av svensk militär tvingades ombord på den ryska ångaren Belostrov i Trelleborgs hamn en
råkall januaridag för drygt tio år sedan. Somliga gjorde skrikande
ett förtvivlat motstånd, andra grät, några hade genom självstympning försökt undandra sig det öde, de fruktade. Man vet nu, att deras farhågor besannades. Trovärdiga underrättelser har givit vid
handen, att det var fängelse, tvångsarbetsläger, sinnessjukhus eller
arkebusering, som väntade dem i Ryssland.
Den man, som sände dem dit var Sveriges utrikesminister. Som
bekant har hans excellens mycket onådigt upptagit de erinringar,
vilka med jämna mellanrum gjorts om denna tilldragelse. Han har
förklarat att han blott och bart verkställde ett av samlingsregeringen redan fattat principbeslut. Härtill har genmälts, att då samlingsregeringen fattade sitt preliminära beslut, man levde i den föreställningen att det uteslutande rörde sig om tyska militärflyktingar.
Så snart det framkom att i kontingenten ingick ett betydande antal
balter, som alltså löpte risk att av ryssarna behandlas som landsförrädare, uppkom en utomordentligt stark opinion för att beslutet
skulle återkallas. Det hade utan tvekan kunnat ske, om utrikesministern så velat. Men han förklarade kallblodigt att regeringen
inte hade anledning att på denna punkt tillskriva sovjetmyndigheterna en extensiv tolkning av landsförrädarbegreppet.
Om den mentalitet, som i själva verket låg bakom Undens håll- 191
. ’
Gunnar Unger
ning i denna fråga, vittnar bättre än något annat det oförglömliga
anförande, varmed han i riksdagen endosserade den sovjetryska
annexionen av Balticum och formulerade skörderegeringens baltiska
politik. Här återges ett pressreferat, riksdagsprotokollet är i sitt
justerade skick mindre stringent om än givetvis av i sak samma
innehåll:
»De baltiska patrioternas ståndpunkt att det enda rätta är att
slå vakt om ländernas framtid som självständiga stater, är enligt
min tro rena illusionspolitiken. Redan före kriget hystes starka tvivel på deras framtid inför ett återuppstigande Ryssland. Den politiska mogenheten var inte särskilt markerad, utan länderna hamnade i diktatur.»
Så talar en gammal folkrättsexpert Det är ett synnerligen intressant yttrande, synnerligen belysande, synnerligen avslöjande. Ty
lägg märke till vilka ytterligt oväsentliga ändringar, som erfordras,
för att de principiella konsekvenserna av utrikesministerns resonemang skall framstå med all ”Önskvärd tydlighet:
»De svenska patrioternas ståndpunkt att det enda rätta är att slå
vakt om landets framtid som självständig stat, är enligt min tro
rena illusionspolitiken. Redan före kriget hystes starka tvivel på
Sveriges framtid inför ett återuppstigande Ryssland. Den politiska
mogenheten var inte särskilt markerad, utan landet hamnade i socialdemokrati.»
*
Utlämningen av de baltiska flyktingarna var hr Undens debut
som ledare för efterkrigstidens svenska utrikespolitik. Under de närmast följande åren agerade han med kärv beslutsamhet så, att vi
förvärvade oss samtliga vänligt sinnade stormakters välgrundade
misstro, vilket – i enlighet med vad hr Sköld en gång antydde under krigsåren – måste sägas komma nära idealet för svensk neutralitetspolitik. Det var bl. a. då han föregav sig vilja medverka till
det isolerade skandinaviska försvarsförbund, som enligt numera
öB Swedlunds uttalande i ett föredrag inför föreningen KHS skulle
varit militärt ogynnsammare för Sverige än inget försvarsförbund
alls.
Men hr Unden är en överraskningarnas man. Vid FN:s generalförsamlings möte i Lake Success på senhösten 1950 framträdde
han med ett tal, som väckte lika stor häpnad hos motståndare som
hos anhängare. Han vände sig mot den sovjetryska fredsdemagogin
och kritiserade sönder den s. k. Stockholmsappellen, han brännmärkte Nordkorea som angripare och betonade Sveriges önskan att
192
Unden och vår utrikespolitik
på allt sätt som stod i vår makt visa vår lojalitet mot FN genom att
stödja Sydkorea och sist men inte minst: han tillkännagav Sveriges
anslutning till den s. k. Achesonplanen. Detta var det mest sensationella av allt, ty Achesonplanen avser ju som bekant att möjliggöra ett inskridande från FN: s sida mot en angripare, även om en
av de i säkerhetsrådet representerade stormakterna– dvs. i det aktuella fallet Ryssland – inlagt sitt veto mot varje dylik aktion.
Hr Unden dementerade emellertid själv med det eftertryck, som
är honom eget, varje farhåga för att han skulle ha ändrat grunduppfattning. Det skedde efter återkomsten från Amerika i det famösa riksdagsanförandet den 9 december 1950. I detta tillkännagav
utrikesministern sin syn på det läge, som uppkommit sedan Kina
intervenerat i Korea och sällat sig till Sydkoreas angripare. Han uttalade därvid, att det vore en absurd tanke att västmakterna skulle
gå i krig mot Kina och att FN :s nederlag i Korea inte kunde avhjälpas genom en strong hållning utan att om en uppgörelse inte
kunde komma till stånd Kina måste dominera på Korea.
I själva verket är det svårt att tolka denna deklaration på annat
sätt än som ett underkännande av den rättsgrundsats, på vilken
FN bygger och ett de factoaccepterande av den kommunistiska
aggressionspolitiken. Den innebär uppgivandet av principen att en
aggression skall tillbakavisas var den än äger rum och vilken stat
som än är dess upphov. Den utsäger, att det är lika naturligt att
beivra en småstats angrepp som absurt att reagera mot en stormakts. Den betyder m. a. o. att småstaterna bör betraktas som rättslösa och utlämnas till angripande stormakters godtycke. Den medför så vitt man kan förstå, att hela tanken på en internationell rättsordning förkastas.
Klarast framgår detta, om man vidtar samma redigeringsexperiment med Undens deklaration av 9 december 1950, so:rn tidigare
gjordes med hans baltdeklaration. Det kommer då att ligga i öppen
dag vilka följder det undenska resonemanget får för vårt eget vidkommande. Låt oss anta att Sovjetunionen angriper Skandinavien,
en liten halvö vid namn Skandinavien, som ligger ungefär lika avsides på jordklotet som Korea och i och för sig är ungefär lika intressant. Hur skulle då Sveriges utrikesminister- den kände folkrättsexperten-se på situationen, om man får döma efter hans här
refererade deklaration inför Sveriges riksdag. Jo, uppenbarligen
skulle han hävda att det vore en absurd tanke att FN genom västmakterna med anledning av detta angrepp skulle gå till krig mot
Sovjet. Något sådant skulle, för att låna ytterligare några av hans
14-563444 Svensk Tidskrift 1956 193
-. ~ -~-…. ~ .. … . ’
Gunnar Unger
uttalanden om Koreakonflikten, inom alla länder anses till den grad
orimligt att man skulle vara beredd att undvika detta till snart sagt
varje pris. Man fick söka åstadkomma en uppgörelse och visade det
sig inte möjligt– ja, då fick man finna sig i att låta Sovjet dominera
på den skandinaviska halvön. Detta är utrikesministerns principresonemang beträffande Korea ord för ord tillämpat på Skandinavien. Det är ganska uppenbart, att en politik av denna art är fredsbevarande. Den leder till Pax Sovietica, till tvångsarbetslägrens och
massgravarnas fred.
1951 års riksdagsdebatter medförde ingen förändring i regeringens
ståndpunkt. På oppositionshåll höll man sig tillbaka i hopp om att
kunna förmå regeringen att gå med på ett brännmärkande av Kina
som angripare vid voteringen i FN angående den amerikanska resolutionen i frågan. Men man fick en obehaglig föraning om vad
som komma skulle, när hr Wigforss gjorde sin comeback i riksdagen som talesman för de utrikespolitiska defaitisterna inom sitt
partis vänsterflygel. Vid tanken på vad han uträttat på det inrikespolitiska området, var det med bävan man konstaterade, att han nu
börjat intressera sig för utrikespolitiken. Denna bävan visade sig
välbefogad. Kort efteråt blev det nämligen klart, att regeringen –
utan att i den sista och avgörande fasen ha rådfört sig med utrikesnämnden eller oppositionens ledare – beordrat Sveriges representant i FN att nedlägga vår röst i voteringen om brännmärkandet av
Kina som angripare. Och som om detta inte varit nog stödde Sverige ensamt bland västdemokratierna Sovjetunionens krav på att
Kommunistkina skulle beredas plats i FN och dess säkerhetsråd.
Med andra ord: Wigforss’ linje segrade, den linje, som utdragen till
sina yttersta konsekvenser måste leda till Sveriges inträde i den
ryska maktsfären. Han hade uppenbarligen många anhängare –
och inte bara inom socialdemokratin. De trognaste förespråkarna
för regeringens neutralitetspolitik visade sig efterhand vara, förutom hr Unden själv, följande prominenta personligheter, nämligen: Ernst ’Vigforss, Gunnar Hedlund och Hilding Hagberg. Är
det i hägnet av deras vaksamhet vi skall anse oss kunna sova tryggt?
*
Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att även anlägga
en utrikespolitisk aspekt på 1951 års svenska regeringsbildning. Det
är en aspekt som inte får glömmas bort, och den har sitt givna intresse. Det var inte bara hr Erlander, som fick sitt politiska underlag
194
Unden och vår utrikespolitik
breddat när koalitionsregeringen bildades, utan i minst lika hög
grad hr Unden. Man vet att bondeförbundet inom sig hyser en flygel som i fråga om benhård och inskränkt isolationism sannolikt
överträffar vad som kan presteras inom något annat parti. I och med
koalitionsbildningen fick denna flygel samma överhand inom sitt
parti som Unden-Wigforssgruppen inom socialdemokratin. Det gav
anledning befara att den nya regeringen skulle komma att bedriva en utrikespolitik, som i allt högre grad skulle avskilja oss från
Västerlandet och hänvisa oss till en ohållbar mellanställning mellan de bägge maktblocken. Dessa farhågor har icke blivit lugnade,
vilket klart framgår av en översikt över de viktigaste utrikespolitiska tilldragelserna för vårt lands vidkommande under de närmaste
åren.
1952 års utrikesdebatt kunde med större skäl kallas en inrikesdebatt om utrikespolitiken, så till den grad dominerades hela meningsutbytet av hänsyn till det förestående valet. Med få undantag- och främst bland dem högerledaren Jarl Hjalmarson– kringgick debattörerna alla brännbara ämnen av rädsla att misshaga den
valmanskår, som man inte gittat upplysa om lägets allvar och som
följaktligen invaggats i den officiella neutralitetstänkandets falska
säkerhetskänsla.
Det var emellertid en säkerhetskänsla, som trots de makthavandes ivriga ansträngningar skulle komma att allvarligt rubbas under det följande halvåret. Det första hotfulla varningstecknet var
de stora spionaffärerna: fallet Hilding Andersson och den Enbomska härvan. De ledde till en välbehövlig uppstramning av gemene mans hållning gentemot kommunismen och en lika välbehövlig skärpning av de militära och civila myndigheternas vaksamhet
mot samhällsfientliga element. Till allmän förvåning lät också utrikesministern meddela att han övervägde att som en repressalieåtgärd inskränka de ryska diplomaternas rörelsefrihet i Sverige.
Detta skedde dagen före utrikesdebatten och excellensen prisades
storligen för sin statsmannavisdom, som kom honom att just i detta
psykologiska ögonblick offentliggöra sitt hugnesamma budskap.
Förvåningen lade sig och manövern framstod i sitt rätta ljus då hr
Unden sedermera förklarade att övervägandet inte lett till någon på-
följd! Utrikesministern ansåg sig alltså inte kunna göra de ryska
diplomaterna i Sverige till föremål för samma restriktioner, som de
svenska diplomaterna utsätts för i Ryssland.
Det har framhållits av hr Unden att dylika restriktioner är ända- 195
– .~..’- (
Gunnar Unger
målslösa, eftersom de ändå inte kan förhindra kontakt mellan
svenska spioner och deras ryska uppdragsgivare. Nej, naturligtvis
kan de inte det och ingen har heller påstått något så naivt. Men
ingen torde heller kunna förneka att några av de grövsta diplomatspionage, som ägt rum här i landet skulle väsentligt ha försvårats
om vederbörandes rörelsefrihet från början varit kringskuren och
deras förehavanden effektivt övervakats. Det är emellertid inte detta
saken i första hand gäller. Vad det gäller är helt enkelt att visa nå-
gon tillstymmelse till nationell självaktning och inte opåtalt finna
sig i vilka förödmjukelser som helst. Låt gå för att det skulle vara
fråga om en demonstration mer än något annat, men det finns lä-
gen där även demonstrationer är behövliga och nödvändiga. Den
synpunkten är så naturlig för ryssarna själva, att man bara kan förvåna sig över att den tycks vara så främmande för hr Unden.
Det nästa och än hotfullare varningstecken, som störde den
svenska neutralitetsidyllen och på allvar fick vårt folk att fråga sig
om vi verkligen alltjämt lever i ett paradis för oss – för att tala
med ambassadör Hägglöf – var de ryska piratdåden i Östersjön. I
juni 1952 nedsköts som alla minns två svenska flygplan med berått
mod av ryssarna över internationellt vatten mellan Gotland och Balticum. Denna gång reagerade t. o. m. regeringen Erlander snabbt och
beslutsamt. Med stor rådighet begagnande sig av den omständigheten att utrikesministern befann sig på semester i Italien lyckades
regeringen inta en fast och alltigenom värdig hållning gentemot
Ryssland. De två noter, i vilka regeringen fastslog ryssarnas skuld
till vad som skett, inlade en kraftfull protest mot övervåldet och
förbehåll sig att få kräva gottgörelse, var mönstergillt utformade.
Nu fick de lojala anhängarna av den officiella neutralitetspolitiken
genomleva en ångestfylld tid. Under några dramatiska veckor i början på juli 1952 såg det rent av ut som om Sverige – låt vara i en
enstaka fråga- skulle komma att inta sin naturliga plats i den fria
världens gemensamma front mot öster.
All oro för en dylik utveckling skulle emellertid snart nog visa
sig förhastad. Sedan utrikesministern återvänt och fått situationen
i sin hand, förändrades den snabbt. Inför ryssarnas bryska avvisande av Sveriges protester tog regeringen skyndsamt till reträtten.
Det framgick att innehållet i de svenska noterna inte var så allvarligt menat. Den fria världsopinionen, som med spänning och sympati väntat på fortsättningen av Sveriges aktion för att hävda sina
rättigheter, fick vänta förgäves. Våra styresmän hade slagits av eftertankens kranka blekhet. Och när utrikesministern själv på för- 196
•
Unden och vår utrikespolitik
hand tillkännagav, att den hänvändelse till FN: s säkerhetsråd, som
ställts i utsikt från svensk sida, saknade aktualitet, kunde ryssarna
definitivt betrakta hela saken som avskriven. Sveriges aktion visade
sig vara ett slag i luften; de facto hade hr Unden accepterat ryssarnas anspråk på att få dominera Östersjön. Krisen var överständen
och de lojala anhängarna av den officiella neutralitetspolitiken
kunde lugnt somna om.
Det definitiva vittnesbördet om, att den svenska aktionen med avseende på nedskjutningarna var en tom gest, gavs vid FN:s generalförsamlings möte på hösten 1952. De ryska övergreppen drogs
visserligen av Sveriges regering inför FN, men icke som oppositionen begärt i form av en hemställan om att säkerhetsrådet skulle
uppta tvisten till prövning. Nej, hr Unden nöjde sig med att under
församlingens generaldebatt omnämna vad som hänt och hänvisa
till den blå bok, där skriftväxlingen med ryssarna i saken offentliggjorts. Gäspande åhörde hr Vysjinski detta andragande och brydde
sig inte ens om att på allvar uppta det till bemötande. Därmed var
den rysk-svenska konflikten ur världen och påföljande dag var den
glömd – om inte av de anhöriga till dem, som blev borta i Östersjön, så uppenbarligen dock av Sveriges regering. Efter detta kan
det knappast förvåna, att en rysk folkrättsexpert, som häromåret
besökte Stockholm och därvid samtalat med herr Unden, i ryska
radion vid sin hemkomst lär ha förklarat att det råder en påtaglig
överenskommelse emellan svensk och sovjetisk uppfattning i mellanfolkliga rättsfrågor.
Mer än ett halvår efter nedskjutningarna över Östersjön bekvä-
made sig regeringen äntligen till att anordna en utrikesdebatt i Sveriges riksdag. Det var vid vårriksdagen 1953. Uträkningen var genomskinlig. Höga vederbörande ville vänta tills allmänna opinionen
hunnit lugna sig och glömma den snöpliga utgången av den svenskryska notväxlingen. Svenskens utrikespolitiska minne är kort och
allt gick efter önskan. Det blev för att använda utrikesministerns
målande uttryck en trivsam debatt, dvs. med några få undantag,
slapp, tanklös och slentrianmässig. Regeringskoalitionen hade all
anledning att vara belåten: den som tog hem spelet var som vid flera
tidigare liknande tillfällen ingen annan än hr Unden. Han fick mandat att fullfölja sin hittillsvarande neutralitetspolitik, vars enda nya
inslag var att Sverige skulle lämna Europarådet om en europeisk
försvarsgemenskap hotade att ta form. Från denna kalamitet räddades vi dock som bekant av M. Mendes-France.
*
197
Gunnar Unger
Vad som sedan dess har hänt i utrikespolitiskt avseende för Sveriges vidkommande är inte mycket. Noteras bör dock att vår tidigare biträdande utrikesminister, statsrådet Dag Hammarskjöld, blivit utsedd till FN: s generalsekreterare. Detta har faktiskt på fullt
allvar i regeringstrogna kretsar anförts som ett bevis för att den
svenska utrikespolitiken varit den rätta och att hr Unden är en
statsman av imponerande mått. Härtill kan sägas, att man inte skall
vara särskilt sparsmakad i fråga om komplimanger för att uppfatta
den omständigheten att endast en svensk kompromisskandidat varit godtagbar för ryssarna som en utmärkelse. Många anser ju, att
det faktum att stormakterna för första gången på den dag man
minns kunnat enas om någonting, var ett bevis för uppriktigheten
i den ryska vackert så kallade fredsoffensiven. Det kanske vore skäl
att vänta med dylik optimism till den dag Finland återfått sin
fulla självständighet, då det hållits fria val inte bara i östtyskland
utan också i Balticum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien
och Bulgarien, när det är verklig fred i Korea, Indokina, Burma,
och Malaeka och när det kommunistiska infiltreringsarbetet i
främre Orienten, Afrika, Europa och Amerika upphört.
Man kan fråga sig vad den redan hårt prövade Hammarskjöld
skall göra åt detta. Och naturligtvis är det för mycket begärt att han
skall kunna förmå alla jordens regeringar att visa lojalitet mot FN :s
syften. Men om han åtminstone kunde lyckas med den han själv har
tillhört, vore alltid något vunnet.
1954 års utrikesdebatt blev i likhet med 1952 års av hänsyn till
det förestående valet mera en inrikesdebatt än en utrikesdebatt. Ett
undantag från den allmänt godtagna strutspolitiken utgjorde som
vanligt Jarl Hjalmarsons inlägg med dess förnyade påpekande om
vårt beroende av västmakterna och nödvändigheten av att företa
därav betingade åtgärder, t. ex. beträffande Trondheimsleden. Den
utrikespolitiska stiltje, som sedan utbredde sig i vårt land avbröts
endast av några anföranden av utrikesministern, i vilka han för
oräknat vilken gång i ordningen förklarade att vi var lika neutrala
mot väst som mot öst och samtidigt uttryckte sin sympati för det
ryska förslaget till lösning av den tyska frågan.
Att hr Undens honnör för ryssarna kanske inte bara var en
tillfällighet framgick då det uppseendeväckande meddelandet nådde
omvärlden, att Sveriges utrikesminister beslutat förlägga sin semester sommaren 1954 till – av alla städer — Moskva. Man frågade
sig omedelbart vad det var han där skulle diskutera. Var det möjligen kompensationen för de ryska piratdåden i Östersjön? Tydligen
198
Unden och vår utrikespolitik
inte. I stället inbjöds den ryska flottan att gästa Stockholm. Det var
hr Undens sätt att hedra de nedskjutna svenska flygplansbesättningarnas minne.l
Därmed är vi framme vid det aktuella läget. Ingenting av speciellt intresse har under det gångna året tilldragit sig i det vacuum
som Sverige ur utrikespolitisk synpunkt utgör, såvida man inte dit
vill räkna ett par mer än lovligt intresselösa riksdagsdebatter, som
snuddat vid vissa utrikespolitiska ämnen och under vilka högerledarens stämma som vanligt varit den ropandes röst i den parlamentariska öknen. Som en kuriositet kan dock antecknas den
svenska riksdagsresan till Ryssland – man undrar vad som skulle
ha sagts om en liknande resa företagits till Tyskland i slutet på 30-
talet- och som något mer än en kuriositet några utrikespolitiska
anföranden av svenska regeringsledamöter.
Det första var det för vår allmänna utrikespolitiska attityd mycket typiska inlägg, som gjordes av hr Undens Mädchen fur alles,
statsrådet Ulla Lindström, vid FN:s behandling av hjälpen till underutvecklade länder. Fru Lindström, som ju är medlem av vår FNdelegation, uttalade Sveriges ogillande av att Förenta staterna som
villkor för hjälpen ifråga ställde att Kommunistkina inte skulle
upptas som medlem av FN. Det visade sig omedelbart att något så-
dant villkor aldrig ställts, utan att det rörde sig om en helt platonisk deklaration från den amerikanska kongressens sida, något som
denna vår bitr. utrikesminister helt enkelt inte gittat ta reda på.
Man kan lätt föreställa sig vilket intryck detta gjorde i ett land,
som uträttat mer än något annat land på jorden för att bistå de underutvecklade folken.
De bägge andra talen, även de i sitt slag lika typiska, har hållits
av ingen mindre än utrikesministern själv. I det förra av dessa tal,
som utsändes i radio från New York på FN-dagen den 24 oktober,
förklarade utrikesministern med det lekande skämtlynne, som är
1 Det har senare framgått att hr Unden verkligen begagnat tillfället att vid
sitt besök i Moskva föra Wallenbergsaken på tal. Det tycks emellertid inte ha
skett med tillbörlig kraft och övertygelse, ty något som helst resultat har inte
avhörts. Man hade hoppats att hrr Erlander och Hedlund vid sitt nyligen företagna påskbesök i Moskva – varom mera på annan plats i detta häfte – skulle
haft större framgång. Inte heller de lyckades emellertid få något annat besked i
saken från ryssarna än vad som tidigare givits – ett till intet förpliktande löfte
om en undersökning och fortsatt behandling av fallet på diplomatisk väg. Frå-
gan om ersättning för piratdåden i Östersjön finns inte ens så mycket som omnämnd i kommunik{n från de svenska politilternas möte med de ryska ledarna.
199
•• ·-~ – .~… • ~r • ’·
. ,
:. \. ’
– – – – – ————
Gunnar Unger
honom så eget, att världens nationer inte bara består av fromma
änglar och fallna änglar och satte ironiskt epitetet s. k. framför begreppet den fria världen. Det är den svenska utrikesministerns uppfattning av världsläget i aforistisk form. I det senare talet, som hölls
i Motala mot slutet av förra året upprepade han dessa synpunkter
och tillade att det är stater som tillhör den s. k. fria världen, som
nu hotar freden i Mellersta östern. Att det är Ryssland som i enlighet med mottot »Söndra och härska» underblåser nationalismen
i arabvärlden ansåg sig Sveriges utrikesminister emellertid inte behöva upplysa sina åhörare om. Sedan dess har han skrivit en artikel i Tiden, där han på nytt uttryckt sin sympati för den ryska
lösningen av den tyska frågan och för att ge ytterligare eftertryck
åt denna ståndpunkt har han ju utnämnt AT:s förutvarande utrikesredaktör Ole Jödahl till minister i Bonn.
Årets utrikesdebatt skilde sig föga från föregående svenska utrikesdebatter i valtid. Hr Unden gjorde sin sedvanliga världspolitiska översikt – av någon kallad Folkskolans Läsebok i UD :version, ett omdöme som dock förefaller att kanske vara något för
hårt mot Folkskolans Läsebok.
När hr Hjalmarson, som betecknande nog var den ende med vilken utrikesministern blev invecklad i en allvarlig polemik, sökte på-
visa de maktpolitiska realiteterna bakom hr Undens intetsägande
fraser, beklagade sig utrikesministern över att hr Hjalmarson begagnade utrikesdebatterna som förevändning att demonstrera sitt
hat och sin avsky mot Sovjetunionen. Och då hr Hjalmarson svarade att han inte kände något hat mot Sovjetunionen, men att han
förbehöll sig rätten att kritisera de kommunistiska ledarnas falska
och förljugna politik och uttrycka sin avsky för det kommunistiska
systemet- ja, då kallade hr Unden detta för att »stormskälla» på
Ryssland. Undra på att kommunistledaren hr Hagberg med en utmärkt sammanfattning av utrikesdebatten kunde konstatera att
»den kommunistiska riksdagsgruppen delar åtskilliga av utrikesministerns värderingar».
Därmed är genomgången av hr Undens fögderi avslutad. Mannen,
som tillträdde sitt ämbete som rättstankens främste företrädare i
den moderna svenska utrikespolitikens annaler har under sin drygt
tioåriga ämbetsperiod bland mycket annat hunnit med att utlämna
baltflyktingarna, sabotera den mellanfolkliga rättsordningen sådan
den representeras av FN, kapitulera inför de ryska rättskränkningarna i Östersjön, förorda en lösning av den tyska frågan, som
på förhand skulle beröva tyskarna deras utrikespolitiska handlings- 200
’.:
Unden och vår utrikespolitik
frihet och förhåna den fria värld, vars politiska systern bygger på
den lagbundna frihetens grund. Det är vad hr Undens anhängare
kallar realpolitik.
*
Medan praktiskt taget hela den fria västliga världen slutit sig
allt närmare samman för att kunna bjuda den sovjetkommunistiska aggressionen ett verksamt motstånd och efterhand tvinga den
tillbaka, för Sveriges regering en politik som inte sällan ger ett intryck av att vi går östblockets ärenden. Enligt nyligen ingångna
meddelanden från Moskva kan vi ju också smickra oss med
den ryska ledningens helhjärtade gillande av vår utrikeskurs.
Vi vet att det enda värnet för den västerländska livsform, som vi
inte kan tänka oss att vara förutan, är solidariteten mellan Västerns
fria stater. Mot den solidariteten har vi likafullt, som ovan påvisats,
brutit gång på gång.
Man undrar vad som kan vara de psykologiska bevekelsegrunderna till denna av hr Unden knäsatta politik. Är det blott och bart
juridisk doktrinarism förhöjd till vad hr Sandler med en pittoresk
glosa kallat neutralitetsidioti? Är det inte minst lika mycket en av
fruktan förestavad inställsamhet mot Sovjetunionen? Kanske rentav
i förening med en kvardröjande ideologisk sympati för det socialistiska föregångslandet förbunden med ovilja mot det kapitalistiska
systemets starkaste fäste, Förenta Staterna?
Därmed må förhålla sig hur som helst. Det väsentliga är att denna
politik innebär ett hot mot vår framtida existens som fri västerländsk nation. Den unrlenska neutraliteten har två aspekter som är
djupt förfärande. Den ena är att vi råkar in i ett ev. krig – och
neutraliteten är ju ett begrepp avsett för krigsfall – på fel sida.
Den andra är att vi råkar in i samrna situation vis-a-vis Ryssland
som vi efter den 9 april1940 befann oss i vis-a-vis Tyskland. I bägge
fallen skulle Sveriges frihet och självständighet vara tillspillogivna.
Och det är svårt att frigöra sig från tanken att – så sant som försvaret av Skandinavien är ett och odelbart – om vi vidhåller att
tillämpa neutralitetspolitiken in absurdum det ena eller det andra
av dessa bägge alternativ kan kornrna att gå i uppfyllelse.
Ja, även om vi vågar antagandet att som en följd av den uppkomna maktbalansen i fråga om kärnfysiska stridsmedel ett storkrig under överskådlig framtid är osannolikt, ter sig läget för vår
del mer än oroande. Ty vad innebär Sovjetunionens nya taktik med
201
’- : \_
Gunnar Unger
fredskampanjer och vänskapsoffensiver annat än ett försök att utan
svärdslag vinna övertag över den fria världen? Sovjetledningen förlitar sig på att tiden arbetar den i händerna genom att östblocket
får tillväxa i styrka samtidigt som Västblocket försvagas. Och försvagningen av Västblocket skall påskyndas genom ett uppammande
av nationalismen i Asien och Afrika och av neutralismen i Europa.
Neutralismen skall i sin tur förstärkas genom skapandet av en ny
folkfront, som efterhand skall leda till socialism i alla Europas
länder – efter rysk modell. På så sätt söker Sovjets utrikespolitik
i sin nya fas närma sig det mål, som hur än metoderna växlat, aldrig
övergivits: världsherraväldet. Sett i detta sammanhang får ett fortsättande av den nuvarande svenska neutralitetspolitiken en lika
ominös och odiös karaktär, som under ett krig. Svensk neutralitet
blir då ett vapen för den ryska splittringspropagandan gentemot
den sammanhållning i väster, som är den oundgängliga förutsättningen för vår civilisations fortbestånd.
Det har länge sagts att utrikespolitiken bör hållas utanför de
partipolitiska striderna och det har ofta antytts att det skulle innebära ett slags landsförräderi att offentligt polemisera mot den officiella utrikeskursen. Detta har alltid – med undantag för krigstider – varit en sanning med stor modifikation. I dagens läge har
det helt och hållet upphört att vara en sanning sedan socialdemokratin behagat identifiera Sveriges utrikespolitik med hr Unden. Om
han är vår utrikespolitik, då har vi förvisso både rätt och skyldighet
att kräva en ny utrikespolitik.
Det finns ett parti i vårt land, som framlagt ett alternativ inte
bara till regleringspolitiken utan också till isoleringspolitiken, det
finns ett parti vars ledare ställt sig bakom kravet på hr Undens avgång. Det är högerpartiet.
Vad är då högerpartiets alternativ? Är det som man i den regeringstrogna valagitationen gjort gällande krig -i form av anslutning till Atlantpakten? Nej, även om säkerligen många högermän i
likhet med Harald Nordenson i hans anförande i 1952 års utrikesdebatt på lång sikt skulle föredra en anslutning till Atlantpakten
framför ett fortsättande av hr Undens politik, så innebär det inte
att de f. n. skulle anse det vara den lyckligaste lösningen och det är
som bekant heller inte högerns alternativ.
Jarl Hjalmarsons och högerns utgångspunkt är av allt att
döma att det visserligen råder samförstånd om den s. k. alliansfria linjen de demokratiska partierna emellan – ett samförstånd
som är villkorligt och tillfälligt, betingat av omständigheterna,
202
& u
Undlm och vår utrikespolitik
exempelvis den ryska politiken gentemot Finland – men att det
icke råder något samförstånd kring hr Undens politik, vilket är nå-
got helt annat. Alliansfriheten innebär att vi inte i dagens situation
anser det förenligt med våra intressen att jngå allians med någon
stormakt, väl att märka med någon stormakt, men att vi förbehåller oss full handlingsfrihet och följaktligen om situationen förändras i morgon, också skall kunna anpassa vår politik därefter. Det
är något helt annat än, att som man bland hr Undens anhängare
gärna gör, sätta likhetstecken mellan frihet från stormaktsallianser
och ren isolationism.
Det är mot denna uppfattning högerledaren med skärpa vänder
sig. Han vill till skillnad från hr Unden icke acceptera alliansfriheten som enrent negativ målsättning, han vill att den skall kompletteras med en positiv handlingslinje. Vad han kräver är en militär samverkan i någon form med våra skandinaviska grannländer,
aktiv solidaritet med FN och en klar bekännelse till de livsvärden,
som är gemensamma för oss och det övriga Västerlandet. Härigenom
skulle Sverige på ett naturligt sätt kunna inordnas i Västerns moraliska och militära försvarssystem utan att därför behöva ansluta
sig till Atlantpakten – en åtgärd, som tills vidare av flera skäl,
främst hänsyn till Finlands utsatta och ömtåliga läge, saknar aktualitet för vår del. I och med förordandet av denna handlingslinje
har högern mält sig ut ur den fiktiva enigheten kring hr Undens
politik och ställt sig i spetsen för den opinionsriktning, som kräver
närmare samarbete med Västerns demokratier, i första hand våra
skandinaviska grannländer och lojalt stöd åt FN:s bemödanden att
kväsa angripare.
Under sådana omständigheter står det klart att högern aldrig kan
godta en politik, vilken med läpparna bekänner sig till Acheson- .planen medan den i praktiken saboterar planens genomförande. Hö-
gern avvisar bestämt den politik, som exempelvis vägrar att brännmärka en fredsbrytande stormakt och som vill medverka till att
denna stormakt samtidigt som den bekämpar FN:s styrkor skall ta
plats i FN :s säkerhetsråd! För högern är det en orimlighet att FN :s
aktioner skall reserveras för fredsbrytande småstater och att organisationen följaktligen skall upphöra att fungera när den som bäst
behövs. Högern har gjort fullt klart att den inte ämnar acceptera
en statskonst, som vill att svenska folket med gevär för fot skall
åse en sovjetrysk ockupation av Danmark och Norge, vilket skulle
vara liktydigt med Sveriges utlämnande åt Sovjetunionens godtycke. Tredje ståndpunkten har i högern en oförsonlig motståndare.
203
4
Gunnar Unger
Atlantpakt eller inte är när allt kommer omkring knappast det
väsentliga – även om man inte vill acceptera den förenkling på
simplicitetens gräns, som en framträdande statsvetenskapsman nyligen presterade med orden: »Atlantpakten kan reda sig utan Sverige och Sverige kan reda sig utan Atlantpakten» -svensk utrikesdebatt i ett nötskal! Vi kan inom alliansfrihetens ram vidta alla de
nödvändiga förberedelserna för en samverkan västerut, om en så-
dan skulle krävas. Men det är just detta som inte sker. Det väsentliga är därför inte att vi ansluter oss till Atlantpakten, utan att vi
upphör med den undenska neutralitetspolitiken. Vi måste helt enkelt föra en politik, som tillvinner oss västmakternas sympati, förståelse och förtroende. Vi måste uppträda så att de tycker det lönar
sig att stödja oss. Vi måste skapa garantier för att vi i en kritisk
situation kan påräkna den tillförsel av krigsviktiga förnödenheter,
exempelvis atomvapen, som är oundgängliga för att vi skall kunna
slåss och det bistånd – om inte med marktrupper så åtminstone
med strategiskt bombflyg – som är nödvändigt för att vi skall
kunna hålla ut i längden.
Vad vi kunde och borde göra redan nu vore förslagsvis:
l) att i samförstånd med Norge och Danmark utarbeta en skandinavisk försvarsplan,
2) att bygga ut våra flygfält i den mån det behövs för att vi fullt
effektivt skall kunna dra nytta av hjälp från västmaktsflyget,
3) att i möjligaste mån samordna beväpning och utrustning med
västmakternas,
4) att i möjligaste mån samordna signalmedel och bevakningstjänst
med västmakternas,
5) att utbygga västkusthamnarnas kapacitet och minska deras sårbarhet,
6) att skapa förbindelseleder med tillräcklig kapacitet över de
norska västkusthamnarna, detta sista är f. ö. ett krav som högerledaren gång på gång återkommit till och en god början har nu
gjorts genom överenskommelsen om Trondheimsledens färdigställande.
Men, frågar man sig, hur skall nu detta kunna genomföras utan
anslutning till Atlantpakten? På den punkten fick vi i augusti 1954
en intressant fingervisning. Då ingicks i Belgrad ett avtal som fick
namnet Balkanalliansen. Det innebär att Jugoslavien, Grekland och
Turkiet deklarerat att väpnad aggression mot en eller flera av dem
204
,.
Unden och vdr utrikespolitik
skall betraktas som riktad mot alla och med hänvisning till art. 51
i FN-stadgan lovat att militärt bistå varandra vid angrepp.
Inte minst ur svensk synpunkt erbjuder denna allians ett betydande intresse. Den har nämligen ingåtts mellan en stat, som
står utanför Atlantpakten och två stater som är anslutna till pakten.
Detta är ett bevis, som inte kunde vara åskådligare för att det bara
varit tomt prat från hr Undens och hans anhängares sida, när de
förklarat att en militär samverkan mellan å ena sidan Sverige, å
andra sidan Norge och Danmark skulle vara principiellt ogörlig.
Balkanalliansen borde därför vara en nyttig tankeställare för oss
alla. Det är visserligen sant att Cypernfrågan just nu förlamat
Balkanalliansens verkningsförmåga, men detta rubbar inte arrangemangets principiella giltighet. Och vi har dock ingen Cypernfråga i
Skandinavien – om inte hr Edberg skaffar oss en. För dem som
fruktar den ryska reaktionen mot Sverige i händelse av en skandinavisk försvarssamverken kan lämpligen påpekas att Jugoslavien
aldrig varit så populärt på ryskt håll som efter Halkanalliansens ingående.
Det är sant att 1954 års val i främsta rummet rörde ekonomiska
frågor och endast i obetydlig mån vår utrikespolitik. Men det är
likafullt ett faktum att det parti, som haft den relativt största framgången, är det enda parti, som förordat en skandinavisk försvarssamverkan inom alliansfrihetens ram. Valutgången bör även ur
denna synpunkt ha varit en uppmuntran för högern. Frågan är om
inte tidpunkten nu borde vara inne för högern att sätta upp en
skandinavisk allians efter Halkanalliansens mönster som en punkt
på sitt program. Då skulle den halvhjärtade och halvsnöpta företeelse som heter det Nordiska Rådet äntligen få en konkret uppgift
och en praktisk funktion att fylla.
Jarl Hjalmarsons utrikespolitiska giv – förslaget om en skandinavisk försvarssamverkan som icke inskränker sig till tekniskt
samarbete – är det första försök som gjorts från något partis
sida att bryta vår utrikespolitiska isolering och föra oss ut ur den
återvändsgränd, till vilken neutralitetspolitiken och den ofruktbara
diskussionen pro et contra Atlantpakten lett oss. Den anvisar oss en
väg till den plats i Västerlandets front som vi lika mycket av självbevarelsedrift som självaktning förr eller senare måste inta. Det
gäller nu att i möjligaste mån påskynda en utveckling i denna riktning genom att leda och upplysa opinionen. Här har – i mångas
tycke- högern en av sina viktigaste uppgifter just för närvarande.
Varje försök att avslöja ihåligheten i regeringens trossats att neu- 205
:. i.
Gunnar Unger
tralitet är lika med fred kommer att möta ett hårt motstånd. Socialdemokratin uppmanade redan från början högern att återta den
nya given och förklarade att den komprometterar partiet och dess
ledare. De senaste valutgångarna har visat att detta är en felspekulation. Sveriges höger behöver inte känna sig komprometterad av att
bekämpa den neutralitetspsykos, som komprometterar Sverige.
206