Litteratur
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
DEN RYSKE ROUSSEAU
Leo Tolstoj skildrad av sin dotter
Första gången framträder namnet Tolstoj i europeisk, närmare sagt
svensk historia under det Stora nordiska kriget, då en man med detta
namn verkade som tsar Peters sändebud i Konstantinopel, där han med
orientalisk slughet och skrupelfrihet motarbetade Karl XII :s planer. Till
tack för dessa förtjänster utverkade tsaren åt honom av kejsaren i Wien
den »tyskromerska» grevetiteln, som sedan burits av flere, på olika områ-
den bemärkta män i Ryssland med namnet Tolstoj. – Grevar, lika litet
som baroner funnos före Peter I icke i Ryssland; de ryska adelsmännen
hette bojarer och i vissa fall furstar (knjas). De europeiska titlarna hörde
till den västerländska grannlåt, med vilken tsar Peter ville »europeisera»
Ryssland.
Denna hänvisning till den »grevliga ätten» Tolstojs ursprung är icke
oviktig för uppfattningen av den miljö ur vilken dess största medlem,
Leo Nikolajevitj, framträdde, och för förståelsen för hans betydelse icke
blott i Rysslands, utan medelbart även i Europas sociala och litterära
historia med allvarliga politiska följder för hans eget land.
Med sina tvenne romaner >>Krig och fred>> och »Anna Karenina>> träder
Tolstoj, tillika med den mest europeiska av ryska författare, Ivan Turgenjev, och den mest ryska, Feodor Dostojevski, in i världslitteraturens historia. Och i en tredje roman, sitt eget liv, ger han en koncentrerad bild av
det samhälle, som föregick den stora ryska revolutionen och som sålunda
bildade grogrunden för uppväxten av det nya Ryssland, gemenligen kallad
Sovjetunionen.
Det är denna sistnämnda roman, som på ett ingående, övertygande och
gripande sätt berättas av Tolstojs dotter i en nyss på svenska utkommen
bok.’
I sin stora historiska roman ger Tolstoj med överlägsen skildringskonst och psykologisk inblick en, på ingående historiska studier och topografiska undersökningar baserad enastående levande panorama av händelser och människor under Rysslands krig mot Napoleon och framför
allt en fascinerande bild av det ryska folket, dess alla samhällslager i
kampen mot inkräktaren. Denna bild kompletteras av den utomordentliga
sedeskildringen av Rysslands förnäma kretsar i romanen med kvinnonamnet, vars djupa psykologiska analys höjer det över nationella skrankor till en av världslitteraturens förnämsta kärleksromaner. – Men redan
1 Alexandra Tolstoj, Min far – Leo Tolstoj. övers. av Ingrid Ekman-Nordgaard. Sthlm 1955. Natur och Kultur.
226
. ._ …IIII!III!I_ _ _ _ _ _……._ …..!!IIJ!’!’!!I”!_ __.,….._~-~.c~–•–··>——-”1!111
Litteratur
i båda dessa arbeten framskymtar – dock ännu icke så att det skulle
störa det konstnärliga helhetsintrycket – förkunnaren av tankar, som
äro helt främmande för europeiskt tänkande och som bilda huvudideerna
i hans senare skriftställarverksamhet.
Denna senare produktion hör inte mera till den europeiska litteraturens
historia än högst medelbart, men desto omedelbarare i Rysslands historia,
och har givit anledning till att kalla Tolstoj »den ryske Rousseau». På
grund av den religiöst färgade moraliska, orientaliskt asketiska och anarkiskt politiska förkunnelse, som hans senare skriftställarverksamhet helt
var ägnad, måste Tolstoj anses vara en av de verksammaste impulsgivarna
till den stora ryska revolutionen, vars resultat visserligen, lika litet som
den stora franska revolutionens motsvarade Rousseaus, överensstämde
med Tolstojs ideal.
Den ryska jorden ägdes intill revolutionen – oberäknat stora kronodomäner – nästan uteslutande av adeln, dvs. de forna bojarerna, furstarna, »knäsarna» av Ruriks eller den littauiske Gedimins ätt, till vilka
senare sällade sig tatarfurstar från de av ryssarna erövrade resterna av
det stora mongolriket, »fårfurstar» från Kaukasien och fanarioter, dvs.
greker med furstetitel från de från Turkiet erövrade delarna av Balkan,
och senast allsköns dignitärer med eller utan europeiska adels- och ämbetsmannatitlar. Jordens egentliga brukare, bönderna, voro ända till den
stora bondebefrielsen under Alexander II livegna, och även efter detta i
mycket stor utsträckning arendatorer under godsägarna och på många
sätt, även som »fria bönder», oftast med alltför små jordlotter, beroende
av dem.
Det var till dessa jorddrottar greve Tolstoj, både till fädernet och
mödernet, hörde – modern var född Volkonskij av urgammal fursteätt.
Det väldiga godset J asnaja Poljana i guvernementet Tula i innersta Storryssland med hundratals livegna och vidsträckta åkrar, skogar och jaktmarker, som Tolstoj kom att härska över, var ett mödernearv. Och dessa
domäner ökade han själv med att köpa över 2 700 hektar jord på kirgissteppen öster om Volga i guvernementet Samara. (Staden Samara heter
numera Kujbysjev.)
På dessa storgods med massor av tjänare, myller av barn och släktingar, vänner och mångahanda besökande, sysslolöst sällskapande, jakter och fester avbrutna av resor till Petersburg, eller oftare till det närmare belägna Moskva, där de större godsägarna ägde rymliga träpalats, i
vilka de kunde tillbringa vintern i »societen» och för övrigt leva ungefär
likadant liv som på sina gods, härskade godsherren oinskränkt över sina
underhavande eller lämnade besväret åt förvaltare eller förpaktare och
kunde då även, utan ekonomiska besvär eller hämningar, utsträcka sina
resor utomlands. Med andra ord, det var detta »patriarkaliska barbari»
– kanske i något mera hyvsade former än de som beskrivas i Aksakovs
»Familjekrönika» – som utgjorde miljön, betingelserna och utgångspunkten för Tolstojs författarskap.
Av allt detta få vi en levande och åskådlig bild i Alexandra Tolstojs
bok och sålunda även förklaringen till Tolstojs reaktion mot detta slags
leverne, hans sympati för bönderna och hans därpå grundade »revolutio- 227
Litteratur
nära» ideer. Samtidigt ger oss författarinnan en, med förebildlig litteraturhistorisk dokumentering belyst och med fullständig inlevelse skildrad inblick i fadern-författarens skapande av sina litterära verk.
Författarinnan är Tolstojs yngsta dotter, den näst yngsta av barnaskaran, vars totalantal, trots den hyllade asketismen, torde ha uppgått till
ca tio. Hon kan alltså på grund av självsyn beskriva endast den senare
tiden av det Tolstojska äktenskapet, som inte heller tidigare saknat konflikter, men som på slutet artade sig till en bitter tragedi.
Grevinnan Tolstojs fader var en tyskfödd läkare, hörde alltså till det
tunnsådda bildade stadsborgerskapet i Ryssland, som i stor utsträckning
utgjordes av tyskar, delvis, speciellt genom äktenskap med ryssar, mer
eller mindre förryskade. Detta var fallet med den Behrska familjen, där
modern var av rent rysk börd. Livet i det Behrska huset i Moskva, ett
träpalats med barnsköterskor, guvernanter, musiklärare, släkt och vänner,
hästar, vagnar, kuskar och betjänter skilde sig från Tolstojs fädernehem
och den ryska adelns allmänna levnadsvillkor endast därutinnan, att den
direkta beröringen med lantlivet saknades.
överflyttningen från stadslivet till härskarinna på ett väldigt lantgods,
som även i sin ryska form tarvade en ordnande värdinna, var icke lätt
för en firad ung societetsdam, som hade lockats av sin giljares litterära
rykte. Men hon skötte dock dessa plikter efter bästa förmåga, vid sidan
av födandet och vårdandet av en i tät följd växande barnaskara. Hon
hade t. o. m. energi att följa med sin mans litterära arbete, skriva rent
hans manuskript, läsa korrektur och så småningom övertaga skötaodet
av den affärsmässiga sidan av mannens författarverksamhet. Men när
mannen från en patriarkalisk husbondes omvårdnad om sina underhavanden och tillsyn över sina domäner övergick till att spela enkel bonde och
att förklara kroppsarbete som det enda arbete av moraliskt värde, från
ett skönlitterärt författarskap, som givit honom världsrykte och inte obetydliga inkomster övergick att i ord och skrift förkunna egendomslöshet,
asketism och sexuell avhållsamhet, kunde hustrun ej mera följa honom,
och konflikterna blevo omöjliga att lösa.
Med sitt, kanske fäderneärvda, ekonomiska sinne och sitt sunda förnuft förstod grevinnan Tolstoj det löjliga i att den världsberömde författaren ödslade sin tid till att halvsula stövlar och mitt i sin omgivnings
bojarliv spelade bonde i kostym, och framför allt det absolut omöjliga
i att skänka sin jord åt bönderna och vägra att hösta in sina författararvoden. Huru skulle den talrika familjen underhållas och den stora barnaskaran uppfostras utan inkomster?
Det blev heller icke mycket av verkställaodet av dessa utopistiska planer. Tolstoj fortsatte att leva med sin familj med tiotal tjänare, ridhästar
och ekipage, ett stort lantbruk brukat med böndernas dagsverken, visserligen hjälpande till vid höbärgningen eller poserande bakom en plog med
händerna om plogstjärten och klädd i den ryske bondens över byxlinningen hängande blaggarnsskjorta. Men grevinnan skötte affärerna med
förläggarna, försökte uppmuntra ett skönlitterärt författarskap och gick
aldrig in på sin mans upprepade försök att få henne – och familjen för
övrigt – att avstå från egendom, inkomster och ett vedertaget godsägarliv.- Konflikterna skärptes ytterligare, då Tolstoj, på grund av sin anar- 228
~-
Litteratur
kiskt betonade moraliska och religiösa förkunnelse började ses med oblida
ögon av överheten. Han själv skonades visserligen av sitt världsrykte,
men hans troende anhängare, de visserligen politiskt ofarliga »tolstojanerna», som besvärade Jasnaja Poljana och dess husfru med sina rustika
och annars besvärliga uppenbarelser, utsattes för förföljelse, för att inte
tala om polisåtgärderna mot de aktiva revolutionärerna, som visserligen
inte hyllade Tolstojs moraliskt-religiösa läror, men dock sågo i honom en
andlig förkämpe i kampen mot tsarregimen.
Då grevinnan hade skäl att misstänka Tolstoj för planer att henne ovetande skänka bort större eller mindre delar av sin egendom och sina inkomster, kan det inte förtänkas att hennes tålamod tröt och hennes nerver sist och slutligen sprängdes.
Hela denna tragedi upprullas i Alexandra Tolstojs bok för läsaren med
föredömlig strävan till objektivt bedömmande av båda föräldrarna med
belysande utdrag ur bådas dagboksanteckningar, brev och andra bevis
för uppriktig försoningsvilja hos båda parterna. Allt strandade dock i
den olösliga konflikten mellan förkunnarens och profetens läror, vilka visserligen inte ens han själv kunde annat än symboliskt följa, och hans
hustrus praktiska syn på sin och familjens bästa.
Tolstoj var visserligen ingen revolutionär i vanlig bemärkelse. Redan
hans förkunnelse att inte motstå det onda med våldsmedel uteslöt det.
Och hans syn på de ryska revolutionärerna var ganska kritisk. »l sJälva
verket var det», skriver han angående vissa upplopp av revolutionärer,
»en sammanstötning mellan tvenne förtryckare, mellan dem som redan
äro förtryckare och dem som inte begär bättre än bli det». (S. 306.) –
En utsago, där Tolstoj visat sig vara kusligt sannspådd. – Men å andra
sidan kunde han proklamera: »Rysslands stora uppgift som nation är
att bibringa den övriga världen föreställningen om ett socialiserat samhälle utan privat äganderätt till jorden. ’La propriete c’est le vol’ kommer
att så länge människor lever på jorden visa sig vara en större sanning
än sanningen i den engelska konstitutionen.» (S. 145.) Tolstoj ställer
alltså i motsats till varandra det västerländska idealet symboliserat i »den
engelska konstitutionen» dvs. staten som skydd för individens frihet och
privat äganderätt, och det ryska idealet, dvs. ett socialiserat samhälle
utan privat äganderätt, som han kunnat symbolisera med den ryska byn,
»miren», dvs. bondesamhället, där kollektiv äganderätt till jorden och
kollektivt bruk av den sedan införandet av livegenskapen på 1600-talet
praktiserats och fortsätts även efter »bondebefrielsen».
Det är alltså icke en socialistisk eller kommunistisk lära i allmänhet
som Tolstoj förkunnar, utan en speciellt rysk kommunism, i vars förverkligande han ser Rysslands stora nationella – och internationella –
uppgift. »Vi ryssar äro måhända ociviliserade barbarer, men vi ha åtminstone en framtid. Västerlänningarna däremot äro – civiliserade bar- . barer och ha ingenting att se fram emot.» (S. 336.)
Genom dessa ord visar sig Tolstoj ha varit en sannspådd profet, –
såsom vi ännu våga hoppas – tills vidare endast vad Ryssland självt
beträffar. Och kommunismen och kollektivismen, visserligen icke i den
:.statslösa», anarkiska form, som var Tolstojs ideal, men i formen av en
konsekvent och utan hämningar tillämpad statssocialism, ha givit det
229
.i: ·_..,p_’ …..
.. ’-…. ~ : …
{
Litteratur
forna »heliga Ryssland» en makt och en utsträckning, som är ojämförligt
större än vad det tsaristiska Ryssland någonsin ägt, utökat som det är
genom raden av lydiga satelliter långt utanför det gamla Rysslands gränser och ytterligare styrkt av miljoner trogna och troende anhängare av
den ryska kommunismen i de t. v. »fria» länderna utanför »järnridån».
Det är alltså icke utan orsak man kallat Tolstoj en rysk Rousseau.
Hans betydelse är sålunda ingalunda blott litteraturhistorisk utan i högsta
grad världshistorisk, och dagens ryssar ha skäl att i honom hylla den
Johannes, som förkunnade den jordiska salighet, som komma skall, som
redan är i vardande i det nya Ryssland och som miljoner troende även
utanför Sovjetunionens politiska gränser hoppas på.
Det är dessa allvarliga tankar som väckas hos den uppmärksamma lä-
saren av Alexandra Tolstojs bok.
Boken i fråga i dess svenska version är översatt från engelskan, och
det har lockat översättarinnan icke blott att undvika verbens pluralformer, som är helt främmande för ryskan och vulgariserar citatens språk
och i många fall störande även i svenskan, utan även i flera fällor, som
kunnat undvikas, om hon haft något begrepp om Ryssland, ryskt liv och
ryska ting i allmänhet.
Att låta ryska godsägare på jakt skjuta på kaniner (s. 113) är så löjligt, att även den okunnigaste borde ha förstått att herrarna voro på harjakt. Kaniner, om sädana funnos i Ryssland, voro där, liksom hos oss
husdjur. Ryska bondens vanliga dryck, en svagdricka, som skiljer sig
från vår blott därigenom, att den helt eller delvis bryggs på kanter av
svart rågbröd och kallas kvass, förklaras vara äppelvin, cider (s. 89).
Den ryska påskdelikatessen, pannkakor av bovetemjöl, blinier, till vilka
recept kan finnas även i åtskilliga västerländska kokböcker, kallas »bullar». Bovetegrynsgröten, den enda gröt den ryske bonden kände vid sidan av gröt av hirs, översättes till havregrynsgröt, som ryssarna ännu
denna dag knappast känna. Konsten att skilja agnarna ur havren är
även hos oss en jämförelsevis sen kvarnteknisk uppfinning och absolut
okänd i 1800-talets Ryssland. I Ryssland är gröten, »kasja» i regel gröt
av bovete, hel eller krossad. – Den ryske bondens sommardräkt, en
blaggarnsskjorta eller blus, som faller över byxlinningen, kallas »segelduksmantel»! (s. 75). Helgdagsdräkten var en likadan blus, »rubasjka»,
men kulört, oftast röd. – Hampa och bast, av vilken senare man kunde
förfärdiga allehanda föremål, bl. a. även skor, förväxlas, och näverskorna,
den storryske bondens sommarskodon och den fattiges enda, kallas »Sandaler». – Det speciellt ryska intelligensspelet vist eller »skruv», förväxlas med det sent från Amerika härstammande bridgespelet. – Ryska
frireligiösa eller sekterister kallas »fritänkare» (s. 187) och de Tolstojska
barnens mostrar kallas envist fastrar efter engelskans aunt, vilket ofta
totalt förvillar berättelsens gång. Att dessutom storfurstinnor kallas storhertiginnor, att ryska furstinnor kallas prinsessor är ett alltför vanligt
misstag inte blott i svenska översättningar ur ryskan, utan i svensk text
och radio överhuvudtaget. Sällsyntare är kanske att tala om »de kungliga
barnen» då det är fråga om barn hörande till den kejserliga familjen.
Delvis kunna dessa misstag förklaras av svårigheten för den, som sva- 230
Litteratur
rar för originalets språkdräkt, att finna engelska motsvarigheter till ryska
begrepp. Den svenska översättarinnan har inte denna ursäkt, ty i svenskan
kan man skilja mellan kaniner och harar, mostrar och fastrar, storhertigar
och storfurstar, furstinnor och prinsessor osv.
Men genom dessa misstag mister Alexandra Tolstojs bok, varken på
engelska eller svenska, ingalunda sitt värde såsom ett viktigt dokument
över det förrevolutionära Ryssland i alla dess aspekt.
Emerik Olsoni.
SUSAN STEBBING
EN ENGELSK FILOSOF OCH HENNES VERK
1
Det finns människor som man tycker sig vara god vän med, fast man
aldrig träffat dem eller haft någon direkt förbindelse med dem. När jag
läste A modern introduction to logic strax efter det den kom ut (1930),
blev dess författare, L. Susan Stebbing, en av mina vänner. Det var inte
första gången jag mötte hennes namn. Långt tidigare hade jag stiftat bekantskap med hennes skrift om Pragmatism and French voluntarism
(1914), ett omsorgsfullt filosofiskt förstlingsverk för den M. A. som hon
avlagt i London 1912. Sedan dess hade Susan Stebbing blivit reader i
filosofi i Bedford College vid Londons universitet (1927), och läsningen
av hennes logik gav en stark känsla av att hon vuxit med åren och uppgifterna. Där fann jag nu en forskare som höll på att smälta in hela den
traditionella logiken i de större sammanhang, som de nyare logikerna
frän Boole till Whitehead och Russeli uppdagat. När hon är i färd med
detta – tydligen i avsikt att göra sina lärjungar, flickorna i Bedford
College, lika väl som sig själv en tjänst – stöter hon på en mängd hårda
och motspänstiga problemklumpar. Hennes sätt att ta itu med dem väckte
min beundran- jag hade så när sagt kärlek. Hon går rakt på dem. Hon
bearbetar dem så att det både skvätter och gnistrar. När hon tagit ut
sina yttersta krafter på dem, erkänner hon ibland öppet, att de är lika
olösta som förut. Jag fick en stark förnimmelse av att Susan Stebbing
hörde till den utvalda skara, för vilken saken betyder mer än den egna
auktoriteten.
Varje ny skrift har befäst detta intryck. När underrättelsen om hennes
död den 11 september 1943 nådde mig genom oktoberhäftet av Mind,
tyckte jag mig ha förlorat en sällsynt människa. Att hennes filosofvänner
i Aristotelian Society i London kände något liknande, är ingenting att
förundra sig över, men att de samlade sig till att utge en postum hyllningsskrift, Philosophical studies (1948), är något unikt: en sådan volym
har aldrig förr dedicerats till en kvinna efter hennes död.
2
Lizzie Susan Stebbing föddes den 2 december 1885. Hennes far, som
var advokat, dog när hon var två år gammal, den yngsta bland sex syskon.
Hon var klen och ömtålig, och hennes uppfostran lär ha varit föga mål- 231
.1
Litteratur
medveten. Då hon var sexton år gammal, dog också hennes mor. Förmyndaren lyckades så småningom skaffa henne plats i Girton College i Cambridge, där hon tog sin B. A. 1907 med historia och »moral sciences» som
huvudämnen. En tillfällig bekantskap med Bradleys Appearance and
reality hade lockat henne över till filosofien, och William Ernest Johnson
hade varit hennes förste lärare i ämnet. Läser man C. D. Broads runa över
denne skarpsinnige av sjukdom hämmade universitetslärare, vilkens Logic
(3 bd, 1921-24) är alldeles för litet känd och studerad hos oss, får man
en aning om vad hans undervisning kunde betyda för en ung klarhetstörstande och självkritisk student. Susan Stebbing blev intellektualist,
vaccinerad för livet mot irrationalismens farliga virus. I sin skrift om
pragmatismen avslutar hos sin kritik av Bergson med en jämförelse mellan de »klara ideernas» och »mystikens» värde. Hon vill inte förneka, att
det mystiska elementet kan vara av ofantligt värde från religionens synpunkt, och att detta värde kan gå förlorat, om »mysterierna» skingras.
»Men är detta ett slutgiltigt ideal?» frågar hon. »Är det verkligen sant,
att mysteriet såsom sådant har ett välgörande värde? Jag tror inte att det
kan hävdas. Mysteriets värde i religionen ligger förvisso däri att det hänvisar till en verklighet som ligger utanför vårt nuvarande fång, en ’närvaro djupare än kunskap’, emedan våra begränsade förmögenheter äro
inkompetenta att nå fram till den. Det är sålunda en sporre till att höja
oss över vårt vardagslivs begränsningar till visshet om en helt tillfredsställande realitet som vi kunna nå i en kort vision. Men den förblir flytande, sällsynt och icke-meddelbar, just därför att den går utöver den
fattningsförmåga vi ha som rationella varelser.» Det förefaller Susan
Stebbing, som om det vore filosofiens uppgift att göra visionen fast, varaktig och meddelbar genom att föra den in i förnuftets sfär i vidaste
mening.
Sedan hon också prövat pragmatismens mera viljebetonade irrationalism, ansluter hon sig till Bradley: »Intellektets tillfredsställelse är målet
för en sann filosofi, men att nå detta mål kommer att innebära något mer
än blotta intellektets tillfredsställelse. Så är åtminstone intellektualistens
förhoppning, och om han inte strax drar den slutsatsen, att allt det som
förefaller önskvärt måste vara verkligt, så är skälet därtill, att han ser
alltför mycket som icke är önskvärt men som ändå icke har illusionens
kännetecken.» Susan Stebbing vill härmed icke överge tron på att harmonien är möjlig att uppnå, men hon betonar att detta är en tro. Vägen
till ett fortsatt framåtskridande ligger inte i att förneka förståndet och ta
sin tillflykt till utom-intellektuella vägar, utan i att fullständigare arbeta
fram förståndets egna krav. »Det är icke mindre tilltro till förståndet som
kräves för att lösa dess problem, utan mer tilltro», deklarerar den unga
filosofen, »och därför att jag tror att om förståndet arbetar på sin egen
fulländning, det icke skall stanna förrän det uppnår en harmoni, som
skall fullt tillfredsställa alla våra behov att veta, sträva och älska – det
är därför som jag protesterar mot pragmalistens fördömande av förståndet, emedan det förmenas vara likgiltigt för ’intresse’ och syftemål, och
mot den intuitionistiska mystiken, som skulle göra den utlovade visionen
dunkel och flytande och sålunda oförmögen att tillfredsställa vår rationella naturs fordringar».
232
———-~~-…..–..,..,….,..~–..,.–,—·-··——-:—–
Litteratur
Efter denna förklaring var Susan Stebbing mogen för att föreläsa vid
King’s College i London (1913-15). Sedan övertog hon tillsammans med
sin syster Helen och två andra lärarinnor, Hilda Gavin och Vivian Shephard, en flickskola i Hampstead, där hon huvudsakligen undervisade i
historia. 1915 blev hon också biträdande leeturer i filosofi vid Bedford
College, där hon avancerade till leeturer 1920, reader 1927 och professor
1933.
3
I Londons förnämsta filosofiska förening, Aristotelian Society, mötte
hon sitt öde, bekantskapen med tre filosofer från Cambridge: George
Edward Moore, Bertrand Russeli och Alfred North Whitehead. I »Library
of Living Philosophers» (IV: 1942) har hon berättat om sitt första sammanträffande med Moore. År 1917 höll hon föredrag i Aristotelian Society.
Hon blev överraskad av att se Russeli där och kände sig rätt ängslig,
emedan föredraget innehöll en del kritiska invändningar mot Russell,
vilka hon redan på förhand misstänkte för att vara föga mer än halvbakade. »Då diskussionen förklarades öppnad», berättar Susan Stebbing
vidare, »började inte Russeli utan en man, som jag aldrig hade sett och
som jag tog för att vara ganska ung. Han ställde frågor på mig med en
väldsam pästälighet, som gjorde mig riktigt upprörd. ’Vad i all världen
menar Ni med detta?’ utropade han om och om igen. Han knackade i
bordet, då han sade ’i all världen’, på ett sätt som tydligt visade att det
enligt hans övertygelse inte fanns någon mening i vad jag hade sagt.»
Emellertid lade sig snart hennes upprörda känslor. Den väldsamme filosofen visade, att ingenting betydde något för honom utom att leta rätt
på vad föredragshållaren hade menat. »Trots mina stammande svar lirkade han fram de skäl, som hade fört mig till de åsikter jag sökt försvara. Han visade hur grundlösa många av dessa skäl var. Han utredde
det oklara och satte mig i stånd till att klarare fatta det korn av förnuft,
som låg gömt i mina otympliga invändningar. Det var mitt första möte
med Moore, vilkens namn jag inte kunde uppfatta förrän vid slutet av
diskussionen. Jag är böjd att tro att detta sammanträde i Aristotelian
Society var något unikt i dess annaler, ty innan diskussionen slutade, blev
föredragshållaren övertygad om att hennes påståenden var totalt oriktiga.
Man väntar inte att ett filosofiskt föreningsmöte skall sluta i en omvändelse, men sådant var resultatet i mitt fall.»
Moores och Russelis inflytande kan spåras överallt i Susan Stebbings
skrifter, men hur djupt hennes livslänga intresse för deras åsikter var,
framgår kanske allra tydligast därav, att hon i åratal var sysselsatt med
att genomgå hela deras produktion i kronologisk ordning för att fastställa
vad Russeli haft att lära av Moore och vilka intryck Moore i sin tur tagit
av Russell. Hennes anteckningar gick tyvärr förlorade under 2:a världskriget.
Moores filosofiska metod blev förebildlig för Susan Stebbing: att klart
och exakt fastställa vad det är fråga om i varje särskilt fall och att noggrant ange hur man ämnar behandla det uppställda problemet – denna
»sällsynta dygd» hos filosofer eftersträvar hon. I likhet med Moore be- 233
<•• ’·.
Litteratur
strider hon också möjligheten av en deduktiv metafysik. Filosofiens uppgift är att logiskt analysera sådana omdömen, som alla människor med
sunt förnuft är överens om att betrakta som sanna. Vad är det jag vet
(eller bedömer), när jag vet (eller fäller omdömet) att den-eller-den är
sådan-eller-sådan? så formulerar hon filosofiens huvudfråga i den föreläsning om Logical positivism and analysis, som hon 1933 höll i British
Academy.
4
Men under åren 1914-24 var varken Moore eller Russeli den största
gestalten i Londons filosofiska värld, utan det var Alfred North Whitehead,
professorn i tillämpad fysik vid Imperial College of Technology. Honom
var Susarr Stebbing både imponerad och intagen av. Den logiska relationslärans och den fysikaliska relativitetsteoriens genombrott fordrade
en ny naturvetenskapernas filosofi. Whitehead bidrog till nyorienteringen
genom sina tre skrifter An enquiry concerning the principles of natural
knowledge (1919), The concept of nature (1920) och The principle of
relativity (1922). Den aristoteliska logiken hade i två årtusenden favoriserat en naturuppfattning, som behärskades av tanken att naturföremålen
utgjordes av substanser med egenskaper. Whitehead sökte nu förstå naturen som »händelser» (events) som är bestämda av »begrepp» (objects).
Filosofien har att undersöka relationerna mellan »händelserna» (rum, tid,
kausalitet) och relationerna mellan »begreppen» och »händelserna». Särskilt i Concept of nature vände sig ’Vhitehead med skärpa mot den vanliga uppdelningen av naturen i två verklighetssystem, vad han kallar
»naturens bifurkation». Enligt denna teori utgöres det ena systemet av
den iakttagna naturen. Det omfattar trädens grönska, fåglarnas sång, solens värme, stolarnas hårdhet och sammetens mjukhet. Orsakerna till
denna iakttagna natur utgör det andra systemet: en antagen värld av
molekyler och atomer och elektroner, som påverkar medvetandet så att
det frambringar iakttagelserna av den fenomenena naturen. De två naturernas mötespunkt är medvetandet. Alla teorier, som förutsätter en så-
dan »bifurkation» inom naturen, är nu enligt Whitehead vilseledande. Han
säger: »Vi får inte plocka ut och välja. För oss skall solnedgångens glöd
vara en del av naturen lika mycket som de molekyler och elektriska
vågor, med vilka naturvetenskapsmännen vill förklara fenomenet. Naturfilosofien har att analysera hur dessa olika naturelement sammanhänga
med varandra.»
Susarr Stebbing sysslade i flera år med att tillägna sig, analysera, förklara och dra konsekvenserna av Whiteheads ideer. När Science and the
modern world, Whiteheads första föreläsningsserie i Harvard, kom ut
1925, sökte hon förstå de nya tankemotiven hos Whitehead som en utveckling av de äldre grundtankarna, men när Process and reality förelåg
1929, kunde hon inte längre dölja sin besvikelse över att Whitehead övergått från den »kritiska» till den »spekulativa» filosofien. I likhet med
många andra bland Whiteheads beundrare fann hon honom nu dunkel
och motsägelsefull.
5
A modern introduction to logic blev en stor framgång för Susarr Stebbing. Redan 1932 måste hon ge ut en genomsedd och utvidgad upplaga.
234
Litteratur
Fast många nyare arbeten på detta område skärpt konkurrensen, har
boken även efter hennes död sålts i flera upplagor (den 7:e kom ut 1950).
Dessutom hann hon med tre andra logiska skrifter, som vände sig till den
större allmänheten: Logic in practice (1934), Thinking to some purpose
(1939) och A modern elementary logic (1943). Alla har med rätta blivit
högt uppskattade. Hennes stil är klar och fast. Exemplen är utomordentligt väl valda och instruktivt analyserade. Hennes djupa intresse för problemen meddelar sig åt läsaren. Redan efter ett årtionde hade den elementära logiken sett fem upplagor.
Inte heller det övriga filosofiska arbetet stod stilla under 1930-talet.
Hon kallades till gästföreläsare vid Columbia universitet i New York
1931. Efter sin hemkomst och professorsutnämning fungerade hon som
ordförande i Aristotelian Society 1933-34 och i Mind Association 1934.
Hon lämnade åtskilliga bidrag till de filosofiska tidskrifterna. 1937 väckte
hennes skrift Philosophy and the physicists ett icke ringa uppseende.
Genom Einsteins relativitetsteori och Planeks kvantateori hade den
klassiska fysikens begreppssystem råkat i flytning. Lekmannen begärde
besked om den nya världsbilden. Fysiker och astronomer kunde inte
nöja sig med att hänvisa till de framställningar, som var tillgängliga
endast för experter. Under 1920- och 1930-talen sköt det upp en väldig
flora av mer eller mindre lättfattliga tolkningar. Bland de mest lästa var
Sir James Jeans’ The mysterious uniuerse (1930) och Sir Arthur Eddingtons Giffordföreläsningar, The nature of the physical world (1928). Båda
var lysande forskare och teoretiker inom astronomien, och båda var
starkt benägna att dra vittgående slutsatser, som syntes ha betydelse för
moral och religion. De kunde inte undgå att komma in på en mängd kunskapsteoretiska frågor. Behandlingen av sådana problem blev stundom
utmanande dilettantisk, även om ingen ville bestrida det filosofiska allvaret hos en så genial och samvetsgrann vetenskapsman som Eddington.
Susan Stebbing tycks då ha råkat ut för ett verkligt Moore-iskt raseri
över all den »muddle» hon mötte hos fysikerna. I Phi.losophy and the
physicists blir Jeans först nedsablad. Det är en tämligen enkel sak för
en så välgymnastiserad analytiker som Stebbing. Allvarligare är uppgörelsen med Eddington. Den gäller hans kunskaps-, natur- och verklighetsbegrepp, och framför allt frågan om indeterminismen. Hon vaskar
ut det värdefulla hos Eddington, t. ex. hans utmönstrande av begreppet
»tvång» ur naturlagsbegreppet. Hon påvisar en mängd oklarheter i problemställningar och problemlösningar, men hennes klarhetsiver blir
ibland pedantisk och förlorar sig i detaljer. Betraktad i stort är hennes
skrift ett avsevärt inlägg i den filosofiska debatten. Hon sade, att hon
ville återkomma till en mindre polemisk och mera positiv behandling av
indeterminismen, men det blev aldrig av.
6
Det andra världskriget bröt ut, och Susan Stebbing blev som så många
andra indragen i det humanitära försvarsarbetet. Fysikernas oklarheter
tedde sig rätt oskyldiga i jämförelse med den moraliska propagandans
dimbildningar. Susan Stebbings bidrag till den engelska självprövningen
hette Ideals and illusions. Den utkom 1941 och blev 1948 omtryckt med
235
’ \.1 :.;·
——————————
Litteratur
ett företal av professor A. E. Heath. Alltigenom präglad av samma logiska
lidelse som hennes tidigare verk avslöjar skriften mer än eljest hennes
personlighet.
»Medan jag skriver», sä lyder slutorden, »har ett sorgligt öde gått över
stora delar av kulturvärlden: svikna förhoppningar, brustna liv, tusentals döda; städer i ruiner, förstörda katedraler; bedrägeri, lögner, hat,
sä uppenbara att de inte kan misstolkas. Men det är inte hela historien.
Katedralerna byggdes av människor som trodde pä något andligt och
bekände sig till en kärlekens religion. Det är bättre att dessa katedraler
blir förstörda av dem som förakta människokärleken som en ovärdig
svaghet, än att de skulle räddas frän förstörelse till priset av andligt
slaveri. Bland ruinerna är det ännu möjligt att predika frihetens, sanningens, lyckans och kärlekens ideal. Det val, som erbjuder sig åt oss,
är ont, men det är inte nödvändigt att välja det värsta. Den väg, som
ligger framför oss, är härd, men det är inte omöjligt att laga sä, att den
leder till en värld, där människor kan bli fria och lyckliga, emedan de
inte fruktar sanningen, hur obekväm den än mä vara, utan har lärt sig
att kärleken utdriver räddhågan och bringar frid.»
För Susan Stebbing är det otvivelaktigt att föreställningen om ett nödvändigt framåtskridande i det historiska förloppet är en illusion. Även
om ekonomiska faktorer och rena maktfaktorer spelar en påtaglig roll i
historien, måste den enskilda människans och människagruppernas val
ha en real betydelse för utvecklingen. Men människornas handlingar är
bestämda av de ideal som de allvarligt eftersträvar. Allmänt upprepade
ideella fraser kan dölja de mest skiftande viljeriktningar. »Eftersom jag
är filosof», säger Susan Stebbing, »är jag fiende till abstraktioner». Hennes kulturanalys går därför ut på att noggrant bestämma idealens innebörd och konsekvenser. Hon hävdar att vi har en kunskap om gott och
ont, som är helt oberoende av religiösa sanktioner och metafysiska
världsförklaringar. Även om människor kan misstaga sig om vad som är
gott eller ont i det särskilda fallet, och även om de kan felbedöma verkningarna av sina handlingar och sålunda aldrig kan vara fullt säkra på
att de gör det bästa möjliga, måste de handla efter sin insikt och sitt
samvete. Det viktigaste blir då, att var och en gör klart för sig vad han
inser och vad han har för ledstjärnor. De värsta farorna för moralen
och därmed också för politiken finner Susan Stebbing i den slappa anslutningen till massopinioner, om vilkas reala innebörd ingen tycks bekymra sig, och i lovprisandet av den lidelsefulla viljestyrkan, alldeles
bortsett från om den är riktad på gott eller ont.
Trots det att Ideals and illusions innehåller en starkt tidspräglad polemik och lämnar rum för många invändningar, är den fortfarande en
sällsynt tankestimulerande bok. Man kan förstå att författarinnan var en
benådad uppfostrare. Professor Heath skriver, att han inte känner någon
professor, vare sig i filosofi eller annat ämne, som varit mera omtyckt
av sina studenter av sådana skäl, som är äkta motiv för kärlek. »Hon
skänkte dem vänlighet utan känslosamhet och hade yttersta aktning för
personliga kvaliteter utan att mildra den skarpa intellektuella kritik som
den enskildes kvalitet förtjänar.»
Elof Åkesson.
236
DEN RYSKE ROUSSEAU
Leo Tolstoj skildrad av sin dotter
Första gången framträder namnet Tolstoj i europeisk, närmare sagt
svensk historia under det Stora nordiska kriget, då en man med detta
namn verkade som tsar Peters sändebud i Konstantinopel, där han med
orientalisk slughet och skrupelfrihet motarbetade Karl XII :s planer. Till
tack för dessa förtjänster utverkade tsaren åt honom av kejsaren i Wien
den »tyskromerska» grevetiteln, som sedan burits av flere, på olika områ-
den bemärkta män i Ryssland med namnet Tolstoj. – Grevar, lika litet
som baroner funnos före Peter I icke i Ryssland; de ryska adelsmännen
hette bojarer och i vissa fall furstar (knjas). De europeiska titlarna hörde
till den västerländska grannlåt, med vilken tsar Peter ville »europeisera»
Ryssland.
Denna hänvisning till den »grevliga ätten» Tolstojs ursprung är icke
oviktig för uppfattningen av den miljö ur vilken dess största medlem,
Leo Nikolajevitj, framträdde, och för förståelsen för hans betydelse icke
blott i Rysslands, utan medelbart även i Europas sociala och litterära
historia med allvarliga politiska följder för hans eget land.
Med sina tvenne romaner >>Krig och fred>> och »Anna Karenina>> träder
Tolstoj, tillika med den mest europeiska av ryska författare, Ivan Turgenjev, och den mest ryska, Feodor Dostojevski, in i världslitteraturens historia. Och i en tredje roman, sitt eget liv, ger han en koncentrerad bild av
det samhälle, som föregick den stora ryska revolutionen och som sålunda
bildade grogrunden för uppväxten av det nya Ryssland, gemenligen kallad
Sovjetunionen.
Det är denna sistnämnda roman, som på ett ingående, övertygande och
gripande sätt berättas av Tolstojs dotter i en nyss på svenska utkommen
bok.’
I sin stora historiska roman ger Tolstoj med överlägsen skildringskonst och psykologisk inblick en, på ingående historiska studier och topografiska undersökningar baserad enastående levande panorama av händelser och människor under Rysslands krig mot Napoleon och framför
allt en fascinerande bild av det ryska folket, dess alla samhällslager i
kampen mot inkräktaren. Denna bild kompletteras av den utomordentliga
sedeskildringen av Rysslands förnäma kretsar i romanen med kvinnonamnet, vars djupa psykologiska analys höjer det över nationella skrankor till en av världslitteraturens förnämsta kärleksromaner. – Men redan
1 Alexandra Tolstoj, Min far – Leo Tolstoj. övers. av Ingrid Ekman-Nordgaard. Sthlm 1955. Natur och Kultur.
226
. ._ …IIII!III!I_ _ _ _ _ _……._ …..!!IIJ!’!’!!I”!_ __.,….._~-~.c~–•–··>——-”1!111
Litteratur
i båda dessa arbeten framskymtar – dock ännu icke så att det skulle
störa det konstnärliga helhetsintrycket – förkunnaren av tankar, som
äro helt främmande för europeiskt tänkande och som bilda huvudideerna
i hans senare skriftställarverksamhet.
Denna senare produktion hör inte mera till den europeiska litteraturens
historia än högst medelbart, men desto omedelbarare i Rysslands historia,
och har givit anledning till att kalla Tolstoj »den ryske Rousseau». På
grund av den religiöst färgade moraliska, orientaliskt asketiska och anarkiskt politiska förkunnelse, som hans senare skriftställarverksamhet helt
var ägnad, måste Tolstoj anses vara en av de verksammaste impulsgivarna
till den stora ryska revolutionen, vars resultat visserligen, lika litet som
den stora franska revolutionens motsvarade Rousseaus, överensstämde
med Tolstojs ideal.
Den ryska jorden ägdes intill revolutionen – oberäknat stora kronodomäner – nästan uteslutande av adeln, dvs. de forna bojarerna, furstarna, »knäsarna» av Ruriks eller den littauiske Gedimins ätt, till vilka
senare sällade sig tatarfurstar från de av ryssarna erövrade resterna av
det stora mongolriket, »fårfurstar» från Kaukasien och fanarioter, dvs.
greker med furstetitel från de från Turkiet erövrade delarna av Balkan,
och senast allsköns dignitärer med eller utan europeiska adels- och ämbetsmannatitlar. Jordens egentliga brukare, bönderna, voro ända till den
stora bondebefrielsen under Alexander II livegna, och även efter detta i
mycket stor utsträckning arendatorer under godsägarna och på många
sätt, även som »fria bönder», oftast med alltför små jordlotter, beroende
av dem.
Det var till dessa jorddrottar greve Tolstoj, både till fädernet och
mödernet, hörde – modern var född Volkonskij av urgammal fursteätt.
Det väldiga godset J asnaja Poljana i guvernementet Tula i innersta Storryssland med hundratals livegna och vidsträckta åkrar, skogar och jaktmarker, som Tolstoj kom att härska över, var ett mödernearv. Och dessa
domäner ökade han själv med att köpa över 2 700 hektar jord på kirgissteppen öster om Volga i guvernementet Samara. (Staden Samara heter
numera Kujbysjev.)
På dessa storgods med massor av tjänare, myller av barn och släktingar, vänner och mångahanda besökande, sysslolöst sällskapande, jakter och fester avbrutna av resor till Petersburg, eller oftare till det närmare belägna Moskva, där de större godsägarna ägde rymliga träpalats, i
vilka de kunde tillbringa vintern i »societen» och för övrigt leva ungefär
likadant liv som på sina gods, härskade godsherren oinskränkt över sina
underhavande eller lämnade besväret åt förvaltare eller förpaktare och
kunde då även, utan ekonomiska besvär eller hämningar, utsträcka sina
resor utomlands. Med andra ord, det var detta »patriarkaliska barbari»
– kanske i något mera hyvsade former än de som beskrivas i Aksakovs
»Familjekrönika» – som utgjorde miljön, betingelserna och utgångspunkten för Tolstojs författarskap.
Av allt detta få vi en levande och åskådlig bild i Alexandra Tolstojs
bok och sålunda även förklaringen till Tolstojs reaktion mot detta slags
leverne, hans sympati för bönderna och hans därpå grundade »revolutio- 227
Litteratur
nära» ideer. Samtidigt ger oss författarinnan en, med förebildlig litteraturhistorisk dokumentering belyst och med fullständig inlevelse skildrad inblick i fadern-författarens skapande av sina litterära verk.
Författarinnan är Tolstojs yngsta dotter, den näst yngsta av barnaskaran, vars totalantal, trots den hyllade asketismen, torde ha uppgått till
ca tio. Hon kan alltså på grund av självsyn beskriva endast den senare
tiden av det Tolstojska äktenskapet, som inte heller tidigare saknat konflikter, men som på slutet artade sig till en bitter tragedi.
Grevinnan Tolstojs fader var en tyskfödd läkare, hörde alltså till det
tunnsådda bildade stadsborgerskapet i Ryssland, som i stor utsträckning
utgjordes av tyskar, delvis, speciellt genom äktenskap med ryssar, mer
eller mindre förryskade. Detta var fallet med den Behrska familjen, där
modern var av rent rysk börd. Livet i det Behrska huset i Moskva, ett
träpalats med barnsköterskor, guvernanter, musiklärare, släkt och vänner,
hästar, vagnar, kuskar och betjänter skilde sig från Tolstojs fädernehem
och den ryska adelns allmänna levnadsvillkor endast därutinnan, att den
direkta beröringen med lantlivet saknades.
överflyttningen från stadslivet till härskarinna på ett väldigt lantgods,
som även i sin ryska form tarvade en ordnande värdinna, var icke lätt
för en firad ung societetsdam, som hade lockats av sin giljares litterära
rykte. Men hon skötte dock dessa plikter efter bästa förmåga, vid sidan
av födandet och vårdandet av en i tät följd växande barnaskara. Hon
hade t. o. m. energi att följa med sin mans litterära arbete, skriva rent
hans manuskript, läsa korrektur och så småningom övertaga skötaodet
av den affärsmässiga sidan av mannens författarverksamhet. Men när
mannen från en patriarkalisk husbondes omvårdnad om sina underhavanden och tillsyn över sina domäner övergick till att spela enkel bonde och
att förklara kroppsarbete som det enda arbete av moraliskt värde, från
ett skönlitterärt författarskap, som givit honom världsrykte och inte obetydliga inkomster övergick att i ord och skrift förkunna egendomslöshet,
asketism och sexuell avhållsamhet, kunde hustrun ej mera följa honom,
och konflikterna blevo omöjliga att lösa.
Med sitt, kanske fäderneärvda, ekonomiska sinne och sitt sunda förnuft förstod grevinnan Tolstoj det löjliga i att den världsberömde författaren ödslade sin tid till att halvsula stövlar och mitt i sin omgivnings
bojarliv spelade bonde i kostym, och framför allt det absolut omöjliga
i att skänka sin jord åt bönderna och vägra att hösta in sina författararvoden. Huru skulle den talrika familjen underhållas och den stora barnaskaran uppfostras utan inkomster?
Det blev heller icke mycket av verkställaodet av dessa utopistiska planer. Tolstoj fortsatte att leva med sin familj med tiotal tjänare, ridhästar
och ekipage, ett stort lantbruk brukat med böndernas dagsverken, visserligen hjälpande till vid höbärgningen eller poserande bakom en plog med
händerna om plogstjärten och klädd i den ryske bondens över byxlinningen hängande blaggarnsskjorta. Men grevinnan skötte affärerna med
förläggarna, försökte uppmuntra ett skönlitterärt författarskap och gick
aldrig in på sin mans upprepade försök att få henne – och familjen för
övrigt – att avstå från egendom, inkomster och ett vedertaget godsägarliv.- Konflikterna skärptes ytterligare, då Tolstoj, på grund av sin anar- 228
~-
Litteratur
kiskt betonade moraliska och religiösa förkunnelse började ses med oblida
ögon av överheten. Han själv skonades visserligen av sitt världsrykte,
men hans troende anhängare, de visserligen politiskt ofarliga »tolstojanerna», som besvärade Jasnaja Poljana och dess husfru med sina rustika
och annars besvärliga uppenbarelser, utsattes för förföljelse, för att inte
tala om polisåtgärderna mot de aktiva revolutionärerna, som visserligen
inte hyllade Tolstojs moraliskt-religiösa läror, men dock sågo i honom en
andlig förkämpe i kampen mot tsarregimen.
Då grevinnan hade skäl att misstänka Tolstoj för planer att henne ovetande skänka bort större eller mindre delar av sin egendom och sina inkomster, kan det inte förtänkas att hennes tålamod tröt och hennes nerver sist och slutligen sprängdes.
Hela denna tragedi upprullas i Alexandra Tolstojs bok för läsaren med
föredömlig strävan till objektivt bedömmande av båda föräldrarna med
belysande utdrag ur bådas dagboksanteckningar, brev och andra bevis
för uppriktig försoningsvilja hos båda parterna. Allt strandade dock i
den olösliga konflikten mellan förkunnarens och profetens läror, vilka visserligen inte ens han själv kunde annat än symboliskt följa, och hans
hustrus praktiska syn på sin och familjens bästa.
Tolstoj var visserligen ingen revolutionär i vanlig bemärkelse. Redan
hans förkunnelse att inte motstå det onda med våldsmedel uteslöt det.
Och hans syn på de ryska revolutionärerna var ganska kritisk. »l sJälva
verket var det», skriver han angående vissa upplopp av revolutionärer,
»en sammanstötning mellan tvenne förtryckare, mellan dem som redan
äro förtryckare och dem som inte begär bättre än bli det». (S. 306.) –
En utsago, där Tolstoj visat sig vara kusligt sannspådd. – Men å andra
sidan kunde han proklamera: »Rysslands stora uppgift som nation är
att bibringa den övriga världen föreställningen om ett socialiserat samhälle utan privat äganderätt till jorden. ’La propriete c’est le vol’ kommer
att så länge människor lever på jorden visa sig vara en större sanning
än sanningen i den engelska konstitutionen.» (S. 145.) Tolstoj ställer
alltså i motsats till varandra det västerländska idealet symboliserat i »den
engelska konstitutionen» dvs. staten som skydd för individens frihet och
privat äganderätt, och det ryska idealet, dvs. ett socialiserat samhälle
utan privat äganderätt, som han kunnat symbolisera med den ryska byn,
»miren», dvs. bondesamhället, där kollektiv äganderätt till jorden och
kollektivt bruk av den sedan införandet av livegenskapen på 1600-talet
praktiserats och fortsätts även efter »bondebefrielsen».
Det är alltså icke en socialistisk eller kommunistisk lära i allmänhet
som Tolstoj förkunnar, utan en speciellt rysk kommunism, i vars förverkligande han ser Rysslands stora nationella – och internationella –
uppgift. »Vi ryssar äro måhända ociviliserade barbarer, men vi ha åtminstone en framtid. Västerlänningarna däremot äro – civiliserade bar- . barer och ha ingenting att se fram emot.» (S. 336.)
Genom dessa ord visar sig Tolstoj ha varit en sannspådd profet, –
såsom vi ännu våga hoppas – tills vidare endast vad Ryssland självt
beträffar. Och kommunismen och kollektivismen, visserligen icke i den
:.statslösa», anarkiska form, som var Tolstojs ideal, men i formen av en
konsekvent och utan hämningar tillämpad statssocialism, ha givit det
229
.i: ·_..,p_’ …..
.. ’-…. ~ : …
{
Litteratur
forna »heliga Ryssland» en makt och en utsträckning, som är ojämförligt
större än vad det tsaristiska Ryssland någonsin ägt, utökat som det är
genom raden av lydiga satelliter långt utanför det gamla Rysslands gränser och ytterligare styrkt av miljoner trogna och troende anhängare av
den ryska kommunismen i de t. v. »fria» länderna utanför »järnridån».
Det är alltså icke utan orsak man kallat Tolstoj en rysk Rousseau.
Hans betydelse är sålunda ingalunda blott litteraturhistorisk utan i högsta
grad världshistorisk, och dagens ryssar ha skäl att i honom hylla den
Johannes, som förkunnade den jordiska salighet, som komma skall, som
redan är i vardande i det nya Ryssland och som miljoner troende även
utanför Sovjetunionens politiska gränser hoppas på.
Det är dessa allvarliga tankar som väckas hos den uppmärksamma lä-
saren av Alexandra Tolstojs bok.
Boken i fråga i dess svenska version är översatt från engelskan, och
det har lockat översättarinnan icke blott att undvika verbens pluralformer, som är helt främmande för ryskan och vulgariserar citatens språk
och i många fall störande även i svenskan, utan även i flera fällor, som
kunnat undvikas, om hon haft något begrepp om Ryssland, ryskt liv och
ryska ting i allmänhet.
Att låta ryska godsägare på jakt skjuta på kaniner (s. 113) är så löjligt, att även den okunnigaste borde ha förstått att herrarna voro på harjakt. Kaniner, om sädana funnos i Ryssland, voro där, liksom hos oss
husdjur. Ryska bondens vanliga dryck, en svagdricka, som skiljer sig
från vår blott därigenom, att den helt eller delvis bryggs på kanter av
svart rågbröd och kallas kvass, förklaras vara äppelvin, cider (s. 89).
Den ryska påskdelikatessen, pannkakor av bovetemjöl, blinier, till vilka
recept kan finnas även i åtskilliga västerländska kokböcker, kallas »bullar». Bovetegrynsgröten, den enda gröt den ryske bonden kände vid sidan av gröt av hirs, översättes till havregrynsgröt, som ryssarna ännu
denna dag knappast känna. Konsten att skilja agnarna ur havren är
även hos oss en jämförelsevis sen kvarnteknisk uppfinning och absolut
okänd i 1800-talets Ryssland. I Ryssland är gröten, »kasja» i regel gröt
av bovete, hel eller krossad. – Den ryske bondens sommardräkt, en
blaggarnsskjorta eller blus, som faller över byxlinningen, kallas »segelduksmantel»! (s. 75). Helgdagsdräkten var en likadan blus, »rubasjka»,
men kulört, oftast röd. – Hampa och bast, av vilken senare man kunde
förfärdiga allehanda föremål, bl. a. även skor, förväxlas, och näverskorna,
den storryske bondens sommarskodon och den fattiges enda, kallas »Sandaler». – Det speciellt ryska intelligensspelet vist eller »skruv», förväxlas med det sent från Amerika härstammande bridgespelet. – Ryska
frireligiösa eller sekterister kallas »fritänkare» (s. 187) och de Tolstojska
barnens mostrar kallas envist fastrar efter engelskans aunt, vilket ofta
totalt förvillar berättelsens gång. Att dessutom storfurstinnor kallas storhertiginnor, att ryska furstinnor kallas prinsessor är ett alltför vanligt
misstag inte blott i svenska översättningar ur ryskan, utan i svensk text
och radio överhuvudtaget. Sällsyntare är kanske att tala om »de kungliga
barnen» då det är fråga om barn hörande till den kejserliga familjen.
Delvis kunna dessa misstag förklaras av svårigheten för den, som sva- 230
Litteratur
rar för originalets språkdräkt, att finna engelska motsvarigheter till ryska
begrepp. Den svenska översättarinnan har inte denna ursäkt, ty i svenskan
kan man skilja mellan kaniner och harar, mostrar och fastrar, storhertigar
och storfurstar, furstinnor och prinsessor osv.
Men genom dessa misstag mister Alexandra Tolstojs bok, varken på
engelska eller svenska, ingalunda sitt värde såsom ett viktigt dokument
över det förrevolutionära Ryssland i alla dess aspekt.
Emerik Olsoni.
SUSAN STEBBING
EN ENGELSK FILOSOF OCH HENNES VERK
1
Det finns människor som man tycker sig vara god vän med, fast man
aldrig träffat dem eller haft någon direkt förbindelse med dem. När jag
läste A modern introduction to logic strax efter det den kom ut (1930),
blev dess författare, L. Susan Stebbing, en av mina vänner. Det var inte
första gången jag mötte hennes namn. Långt tidigare hade jag stiftat bekantskap med hennes skrift om Pragmatism and French voluntarism
(1914), ett omsorgsfullt filosofiskt förstlingsverk för den M. A. som hon
avlagt i London 1912. Sedan dess hade Susan Stebbing blivit reader i
filosofi i Bedford College vid Londons universitet (1927), och läsningen
av hennes logik gav en stark känsla av att hon vuxit med åren och uppgifterna. Där fann jag nu en forskare som höll på att smälta in hela den
traditionella logiken i de större sammanhang, som de nyare logikerna
frän Boole till Whitehead och Russeli uppdagat. När hon är i färd med
detta – tydligen i avsikt att göra sina lärjungar, flickorna i Bedford
College, lika väl som sig själv en tjänst – stöter hon på en mängd hårda
och motspänstiga problemklumpar. Hennes sätt att ta itu med dem väckte
min beundran- jag hade så när sagt kärlek. Hon går rakt på dem. Hon
bearbetar dem så att det både skvätter och gnistrar. När hon tagit ut
sina yttersta krafter på dem, erkänner hon ibland öppet, att de är lika
olösta som förut. Jag fick en stark förnimmelse av att Susan Stebbing
hörde till den utvalda skara, för vilken saken betyder mer än den egna
auktoriteten.
Varje ny skrift har befäst detta intryck. När underrättelsen om hennes
död den 11 september 1943 nådde mig genom oktoberhäftet av Mind,
tyckte jag mig ha förlorat en sällsynt människa. Att hennes filosofvänner
i Aristotelian Society i London kände något liknande, är ingenting att
förundra sig över, men att de samlade sig till att utge en postum hyllningsskrift, Philosophical studies (1948), är något unikt: en sådan volym
har aldrig förr dedicerats till en kvinna efter hennes död.
2
Lizzie Susan Stebbing föddes den 2 december 1885. Hennes far, som
var advokat, dog när hon var två år gammal, den yngsta bland sex syskon.
Hon var klen och ömtålig, och hennes uppfostran lär ha varit föga mål- 231
.1
Litteratur
medveten. Då hon var sexton år gammal, dog också hennes mor. Förmyndaren lyckades så småningom skaffa henne plats i Girton College i Cambridge, där hon tog sin B. A. 1907 med historia och »moral sciences» som
huvudämnen. En tillfällig bekantskap med Bradleys Appearance and
reality hade lockat henne över till filosofien, och William Ernest Johnson
hade varit hennes förste lärare i ämnet. Läser man C. D. Broads runa över
denne skarpsinnige av sjukdom hämmade universitetslärare, vilkens Logic
(3 bd, 1921-24) är alldeles för litet känd och studerad hos oss, får man
en aning om vad hans undervisning kunde betyda för en ung klarhetstörstande och självkritisk student. Susan Stebbing blev intellektualist,
vaccinerad för livet mot irrationalismens farliga virus. I sin skrift om
pragmatismen avslutar hos sin kritik av Bergson med en jämförelse mellan de »klara ideernas» och »mystikens» värde. Hon vill inte förneka, att
det mystiska elementet kan vara av ofantligt värde från religionens synpunkt, och att detta värde kan gå förlorat, om »mysterierna» skingras.
»Men är detta ett slutgiltigt ideal?» frågar hon. »Är det verkligen sant,
att mysteriet såsom sådant har ett välgörande värde? Jag tror inte att det
kan hävdas. Mysteriets värde i religionen ligger förvisso däri att det hänvisar till en verklighet som ligger utanför vårt nuvarande fång, en ’närvaro djupare än kunskap’, emedan våra begränsade förmögenheter äro
inkompetenta att nå fram till den. Det är sålunda en sporre till att höja
oss över vårt vardagslivs begränsningar till visshet om en helt tillfredsställande realitet som vi kunna nå i en kort vision. Men den förblir flytande, sällsynt och icke-meddelbar, just därför att den går utöver den
fattningsförmåga vi ha som rationella varelser.» Det förefaller Susan
Stebbing, som om det vore filosofiens uppgift att göra visionen fast, varaktig och meddelbar genom att föra den in i förnuftets sfär i vidaste
mening.
Sedan hon också prövat pragmatismens mera viljebetonade irrationalism, ansluter hon sig till Bradley: »Intellektets tillfredsställelse är målet
för en sann filosofi, men att nå detta mål kommer att innebära något mer
än blotta intellektets tillfredsställelse. Så är åtminstone intellektualistens
förhoppning, och om han inte strax drar den slutsatsen, att allt det som
förefaller önskvärt måste vara verkligt, så är skälet därtill, att han ser
alltför mycket som icke är önskvärt men som ändå icke har illusionens
kännetecken.» Susan Stebbing vill härmed icke överge tron på att harmonien är möjlig att uppnå, men hon betonar att detta är en tro. Vägen
till ett fortsatt framåtskridande ligger inte i att förneka förståndet och ta
sin tillflykt till utom-intellektuella vägar, utan i att fullständigare arbeta
fram förståndets egna krav. »Det är icke mindre tilltro till förståndet som
kräves för att lösa dess problem, utan mer tilltro», deklarerar den unga
filosofen, »och därför att jag tror att om förståndet arbetar på sin egen
fulländning, det icke skall stanna förrän det uppnår en harmoni, som
skall fullt tillfredsställa alla våra behov att veta, sträva och älska – det
är därför som jag protesterar mot pragmalistens fördömande av förståndet, emedan det förmenas vara likgiltigt för ’intresse’ och syftemål, och
mot den intuitionistiska mystiken, som skulle göra den utlovade visionen
dunkel och flytande och sålunda oförmögen att tillfredsställa vår rationella naturs fordringar».
232
———-~~-…..–..,..,….,..~–..,.–,—·-··——-:—–
Litteratur
Efter denna förklaring var Susan Stebbing mogen för att föreläsa vid
King’s College i London (1913-15). Sedan övertog hon tillsammans med
sin syster Helen och två andra lärarinnor, Hilda Gavin och Vivian Shephard, en flickskola i Hampstead, där hon huvudsakligen undervisade i
historia. 1915 blev hon också biträdande leeturer i filosofi vid Bedford
College, där hon avancerade till leeturer 1920, reader 1927 och professor
1933.
3
I Londons förnämsta filosofiska förening, Aristotelian Society, mötte
hon sitt öde, bekantskapen med tre filosofer från Cambridge: George
Edward Moore, Bertrand Russeli och Alfred North Whitehead. I »Library
of Living Philosophers» (IV: 1942) har hon berättat om sitt första sammanträffande med Moore. År 1917 höll hon föredrag i Aristotelian Society.
Hon blev överraskad av att se Russeli där och kände sig rätt ängslig,
emedan föredraget innehöll en del kritiska invändningar mot Russell,
vilka hon redan på förhand misstänkte för att vara föga mer än halvbakade. »Då diskussionen förklarades öppnad», berättar Susan Stebbing
vidare, »började inte Russeli utan en man, som jag aldrig hade sett och
som jag tog för att vara ganska ung. Han ställde frågor på mig med en
väldsam pästälighet, som gjorde mig riktigt upprörd. ’Vad i all världen
menar Ni med detta?’ utropade han om och om igen. Han knackade i
bordet, då han sade ’i all världen’, på ett sätt som tydligt visade att det
enligt hans övertygelse inte fanns någon mening i vad jag hade sagt.»
Emellertid lade sig snart hennes upprörda känslor. Den väldsamme filosofen visade, att ingenting betydde något för honom utom att leta rätt
på vad föredragshållaren hade menat. »Trots mina stammande svar lirkade han fram de skäl, som hade fört mig till de åsikter jag sökt försvara. Han visade hur grundlösa många av dessa skäl var. Han utredde
det oklara och satte mig i stånd till att klarare fatta det korn av förnuft,
som låg gömt i mina otympliga invändningar. Det var mitt första möte
med Moore, vilkens namn jag inte kunde uppfatta förrän vid slutet av
diskussionen. Jag är böjd att tro att detta sammanträde i Aristotelian
Society var något unikt i dess annaler, ty innan diskussionen slutade, blev
föredragshållaren övertygad om att hennes påståenden var totalt oriktiga.
Man väntar inte att ett filosofiskt föreningsmöte skall sluta i en omvändelse, men sådant var resultatet i mitt fall.»
Moores och Russelis inflytande kan spåras överallt i Susan Stebbings
skrifter, men hur djupt hennes livslänga intresse för deras åsikter var,
framgår kanske allra tydligast därav, att hon i åratal var sysselsatt med
att genomgå hela deras produktion i kronologisk ordning för att fastställa
vad Russeli haft att lära av Moore och vilka intryck Moore i sin tur tagit
av Russell. Hennes anteckningar gick tyvärr förlorade under 2:a världskriget.
Moores filosofiska metod blev förebildlig för Susan Stebbing: att klart
och exakt fastställa vad det är fråga om i varje särskilt fall och att noggrant ange hur man ämnar behandla det uppställda problemet – denna
»sällsynta dygd» hos filosofer eftersträvar hon. I likhet med Moore be- 233
<•• ’·.
Litteratur
strider hon också möjligheten av en deduktiv metafysik. Filosofiens uppgift är att logiskt analysera sådana omdömen, som alla människor med
sunt förnuft är överens om att betrakta som sanna. Vad är det jag vet
(eller bedömer), när jag vet (eller fäller omdömet) att den-eller-den är
sådan-eller-sådan? så formulerar hon filosofiens huvudfråga i den föreläsning om Logical positivism and analysis, som hon 1933 höll i British
Academy.
4
Men under åren 1914-24 var varken Moore eller Russeli den största
gestalten i Londons filosofiska värld, utan det var Alfred North Whitehead,
professorn i tillämpad fysik vid Imperial College of Technology. Honom
var Susarr Stebbing både imponerad och intagen av. Den logiska relationslärans och den fysikaliska relativitetsteoriens genombrott fordrade
en ny naturvetenskapernas filosofi. Whitehead bidrog till nyorienteringen
genom sina tre skrifter An enquiry concerning the principles of natural
knowledge (1919), The concept of nature (1920) och The principle of
relativity (1922). Den aristoteliska logiken hade i två årtusenden favoriserat en naturuppfattning, som behärskades av tanken att naturföremålen
utgjordes av substanser med egenskaper. Whitehead sökte nu förstå naturen som »händelser» (events) som är bestämda av »begrepp» (objects).
Filosofien har att undersöka relationerna mellan »händelserna» (rum, tid,
kausalitet) och relationerna mellan »begreppen» och »händelserna». Särskilt i Concept of nature vände sig ’Vhitehead med skärpa mot den vanliga uppdelningen av naturen i två verklighetssystem, vad han kallar
»naturens bifurkation». Enligt denna teori utgöres det ena systemet av
den iakttagna naturen. Det omfattar trädens grönska, fåglarnas sång, solens värme, stolarnas hårdhet och sammetens mjukhet. Orsakerna till
denna iakttagna natur utgör det andra systemet: en antagen värld av
molekyler och atomer och elektroner, som påverkar medvetandet så att
det frambringar iakttagelserna av den fenomenena naturen. De två naturernas mötespunkt är medvetandet. Alla teorier, som förutsätter en så-
dan »bifurkation» inom naturen, är nu enligt Whitehead vilseledande. Han
säger: »Vi får inte plocka ut och välja. För oss skall solnedgångens glöd
vara en del av naturen lika mycket som de molekyler och elektriska
vågor, med vilka naturvetenskapsmännen vill förklara fenomenet. Naturfilosofien har att analysera hur dessa olika naturelement sammanhänga
med varandra.»
Susarr Stebbing sysslade i flera år med att tillägna sig, analysera, förklara och dra konsekvenserna av Whiteheads ideer. När Science and the
modern world, Whiteheads första föreläsningsserie i Harvard, kom ut
1925, sökte hon förstå de nya tankemotiven hos Whitehead som en utveckling av de äldre grundtankarna, men när Process and reality förelåg
1929, kunde hon inte längre dölja sin besvikelse över att Whitehead övergått från den »kritiska» till den »spekulativa» filosofien. I likhet med
många andra bland Whiteheads beundrare fann hon honom nu dunkel
och motsägelsefull.
5
A modern introduction to logic blev en stor framgång för Susarr Stebbing. Redan 1932 måste hon ge ut en genomsedd och utvidgad upplaga.
234
Litteratur
Fast många nyare arbeten på detta område skärpt konkurrensen, har
boken även efter hennes död sålts i flera upplagor (den 7:e kom ut 1950).
Dessutom hann hon med tre andra logiska skrifter, som vände sig till den
större allmänheten: Logic in practice (1934), Thinking to some purpose
(1939) och A modern elementary logic (1943). Alla har med rätta blivit
högt uppskattade. Hennes stil är klar och fast. Exemplen är utomordentligt väl valda och instruktivt analyserade. Hennes djupa intresse för problemen meddelar sig åt läsaren. Redan efter ett årtionde hade den elementära logiken sett fem upplagor.
Inte heller det övriga filosofiska arbetet stod stilla under 1930-talet.
Hon kallades till gästföreläsare vid Columbia universitet i New York
1931. Efter sin hemkomst och professorsutnämning fungerade hon som
ordförande i Aristotelian Society 1933-34 och i Mind Association 1934.
Hon lämnade åtskilliga bidrag till de filosofiska tidskrifterna. 1937 väckte
hennes skrift Philosophy and the physicists ett icke ringa uppseende.
Genom Einsteins relativitetsteori och Planeks kvantateori hade den
klassiska fysikens begreppssystem råkat i flytning. Lekmannen begärde
besked om den nya världsbilden. Fysiker och astronomer kunde inte
nöja sig med att hänvisa till de framställningar, som var tillgängliga
endast för experter. Under 1920- och 1930-talen sköt det upp en väldig
flora av mer eller mindre lättfattliga tolkningar. Bland de mest lästa var
Sir James Jeans’ The mysterious uniuerse (1930) och Sir Arthur Eddingtons Giffordföreläsningar, The nature of the physical world (1928). Båda
var lysande forskare och teoretiker inom astronomien, och båda var
starkt benägna att dra vittgående slutsatser, som syntes ha betydelse för
moral och religion. De kunde inte undgå att komma in på en mängd kunskapsteoretiska frågor. Behandlingen av sådana problem blev stundom
utmanande dilettantisk, även om ingen ville bestrida det filosofiska allvaret hos en så genial och samvetsgrann vetenskapsman som Eddington.
Susan Stebbing tycks då ha råkat ut för ett verkligt Moore-iskt raseri
över all den »muddle» hon mötte hos fysikerna. I Phi.losophy and the
physicists blir Jeans först nedsablad. Det är en tämligen enkel sak för
en så välgymnastiserad analytiker som Stebbing. Allvarligare är uppgörelsen med Eddington. Den gäller hans kunskaps-, natur- och verklighetsbegrepp, och framför allt frågan om indeterminismen. Hon vaskar
ut det värdefulla hos Eddington, t. ex. hans utmönstrande av begreppet
»tvång» ur naturlagsbegreppet. Hon påvisar en mängd oklarheter i problemställningar och problemlösningar, men hennes klarhetsiver blir
ibland pedantisk och förlorar sig i detaljer. Betraktad i stort är hennes
skrift ett avsevärt inlägg i den filosofiska debatten. Hon sade, att hon
ville återkomma till en mindre polemisk och mera positiv behandling av
indeterminismen, men det blev aldrig av.
6
Det andra världskriget bröt ut, och Susan Stebbing blev som så många
andra indragen i det humanitära försvarsarbetet. Fysikernas oklarheter
tedde sig rätt oskyldiga i jämförelse med den moraliska propagandans
dimbildningar. Susan Stebbings bidrag till den engelska självprövningen
hette Ideals and illusions. Den utkom 1941 och blev 1948 omtryckt med
235
’ \.1 :.;·
——————————
Litteratur
ett företal av professor A. E. Heath. Alltigenom präglad av samma logiska
lidelse som hennes tidigare verk avslöjar skriften mer än eljest hennes
personlighet.
»Medan jag skriver», sä lyder slutorden, »har ett sorgligt öde gått över
stora delar av kulturvärlden: svikna förhoppningar, brustna liv, tusentals döda; städer i ruiner, förstörda katedraler; bedrägeri, lögner, hat,
sä uppenbara att de inte kan misstolkas. Men det är inte hela historien.
Katedralerna byggdes av människor som trodde pä något andligt och
bekände sig till en kärlekens religion. Det är bättre att dessa katedraler
blir förstörda av dem som förakta människokärleken som en ovärdig
svaghet, än att de skulle räddas frän förstörelse till priset av andligt
slaveri. Bland ruinerna är det ännu möjligt att predika frihetens, sanningens, lyckans och kärlekens ideal. Det val, som erbjuder sig åt oss,
är ont, men det är inte nödvändigt att välja det värsta. Den väg, som
ligger framför oss, är härd, men det är inte omöjligt att laga sä, att den
leder till en värld, där människor kan bli fria och lyckliga, emedan de
inte fruktar sanningen, hur obekväm den än mä vara, utan har lärt sig
att kärleken utdriver räddhågan och bringar frid.»
För Susan Stebbing är det otvivelaktigt att föreställningen om ett nödvändigt framåtskridande i det historiska förloppet är en illusion. Även
om ekonomiska faktorer och rena maktfaktorer spelar en påtaglig roll i
historien, måste den enskilda människans och människagruppernas val
ha en real betydelse för utvecklingen. Men människornas handlingar är
bestämda av de ideal som de allvarligt eftersträvar. Allmänt upprepade
ideella fraser kan dölja de mest skiftande viljeriktningar. »Eftersom jag
är filosof», säger Susan Stebbing, »är jag fiende till abstraktioner». Hennes kulturanalys går därför ut på att noggrant bestämma idealens innebörd och konsekvenser. Hon hävdar att vi har en kunskap om gott och
ont, som är helt oberoende av religiösa sanktioner och metafysiska
världsförklaringar. Även om människor kan misstaga sig om vad som är
gott eller ont i det särskilda fallet, och även om de kan felbedöma verkningarna av sina handlingar och sålunda aldrig kan vara fullt säkra på
att de gör det bästa möjliga, måste de handla efter sin insikt och sitt
samvete. Det viktigaste blir då, att var och en gör klart för sig vad han
inser och vad han har för ledstjärnor. De värsta farorna för moralen
och därmed också för politiken finner Susan Stebbing i den slappa anslutningen till massopinioner, om vilkas reala innebörd ingen tycks bekymra sig, och i lovprisandet av den lidelsefulla viljestyrkan, alldeles
bortsett från om den är riktad på gott eller ont.
Trots det att Ideals and illusions innehåller en starkt tidspräglad polemik och lämnar rum för många invändningar, är den fortfarande en
sällsynt tankestimulerande bok. Man kan förstå att författarinnan var en
benådad uppfostrare. Professor Heath skriver, att han inte känner någon
professor, vare sig i filosofi eller annat ämne, som varit mera omtyckt
av sina studenter av sådana skäl, som är äkta motiv för kärlek. »Hon
skänkte dem vänlighet utan känslosamhet och hade yttersta aktning för
personliga kvaliteter utan att mildra den skarpa intellektuella kritik som
den enskildes kvalitet förtjänar.»
Elof Åkesson.
236