Dagens frågor
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Försvarsministern Bland motiven för repetitionsövningarnas tillfälliga
i marsblåsten. inställande hösten 1956 och våren 1957 var förmodligen det officiellt angivna, nämligen nödvändigheten av besparingar, det
mindre sannolika. Repetitionsövningarnas bedrivande i normal omfattning och enligt värnpliktslagens bestämmelser skulle betyda en utgift,
utöver vad försvarsministern äskat för fjärde huvudtiteln, av 67,7 milj.
kr. Ått åberopa statsfinansiella skäl i sammanhanget förefaller en smula
sällsamt, om man erinrar sig att beloppet i fråga endast representerar
sju tiondedels procent av hela riksstaten.
Nej, andra förklaringsgrunder få nog sökas. Säkerligen ha valtaktiska
skäl spelat in. Vidare – och däri har man utan tvivel att finna den
väsentliga anledningen till det betänkliga förslaget – försvarsministern
har med åtgärden velat söka tillfredsställa och lugna den försvarsljumma
falangen inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen och därigenom
undvika en för alla uppenbar sprickbildning inom partiet i försvarsfrågan.
Voteringarna visade emellertid, att frondörerna dels icke voro nöjda
med offret, dels utgjorde en vida talrikare skara än vad man till äventyrs
tidigare räknat med. Mot statsutskottets bestämda förklaring, att övningarnas inställande måste betraktas som en engångsåtgärd röstade nämligen
i andra kammaren icke mindre än 74 socialdemokrater och kommunister,
vilket betydde att i det närmaste två tredjedelar av den socialdemokratiska gruppen opponerade mot försvarsministern. I första kammaren begärdes ingen rösträkning. Det ansågs dock att vid uppresningen cirka
30 socialdemokrater där röstade emot utskottets »skrivning».
I riksdagen synes det inträffade rätt allmänt ha betraktats som en
prestigeförlust för herr Torsten Nilsson. Var det »försvarsrealisationens
första svala», som nu uppenbarade sig, sporde någon. I bondeförbundspressen konstaterade man »en obehaglig överraskning» över koalitionsbroderns beteende.
Hur skulle det gå i fortsättningen? statsutskottet var ännu inte klart
med sitt ståndpunktstagande till försvarsministerns krav på omfattande
beställningsbemyndiganden för armen, flottan och flyget. Det dröjde inte
länge, förrän en ny sensation inträffade. I utskottet reserverade sig jämt
åtta man, dvs. precis halva socialdemokratiska utskottsuppsättningen, för
nedskärningar, som representerade ett sammanlagt belopp av omkring
en kvarts miljard kronor. Därest styrkefördelningen bleve densamma vid
omröstningarna i kamrarna, komme ju halva riksdagsgruppen att gå emot
försvarsministern, bakom vilken givetvis stode regeringen. Vad värre var:
Anslagen kunde i ett dylikt läge endast genomföras av regeringen med
hjälp av oppositionens röster.
Man började i riksdagskorridorerna tala om kris icke bara för försvarsministern utan också för koalitionsregeringen i dess helhet. Icke
237
’ \.1 :.;’
Dagens frågor
utan spänning emotsågs resultatet av det socialdemokratiska gruppmötet
tisdagen den 20 mars. Avgörande i kamrarna skulle falla påföljande fredag den 23.
På onsdagsmorgonen hade så pass mycket sipprat ut från den slutna
konklaven kvällen innan, att det stod klart, att försvarsministern var
den, som tagit hem spelet. Mötet hade varat tre timmar, sades det. Försvarsministerns huvudargument – vid sidan av de försvarspolitiska sakskälen – uppgavs ha varit följande: Därest det om fredag visar sig, att
försvarsanslagen i denna del kunnat föras igenom i riksdagen endast
med hjälp av oppositionens röster, så har socialdemokratien därmed
ådagalagt, att den ej längre är regeringsduglig.
Argumentet var begripligt för alla. Det ägde saklig tyngd. Det var emellertid därutöver i besittning av en psykologisk portee av högst betydande
omfattning. Är det nämligen något, som den regerande socialdemokratien – bondeförbundet kan man i det sammanhanget bortse ifrån – är
rädd för, så är det att utsätta sig för risken av att tillvitas »brist på kraft>>,
»oförmåga att regera», »bristande vilja att leda utvecklingen» etc. Med
mycken konsekvens har tesen, för att inte säga myten om socialdemokratien såsom det enda parti, vilket med energi och målmedvetenhet kan
»regera» här i landet, sedan många år odlats i partiets propaganda.
Effekten av agitationen på detta plan säges också ha varit avsevärd.
Den vidare innebörden av den av försvarsministern uppdragna frågeställningen var sålunda denna: Vore frondörerna i försvarsfrågan beredda
att ta på sitt ansvar att vida folklagers förtroende till socialdemokratien
som det enda verkligt regeringsdugliga partiet kunde komma att rubbas?
Den kulan visste hur den tog. Frondörerna voro inte beredda att axla
ett dylikt ansvar. Beslutsamhetens friska hy gick snabbt i eftertankens
kranka blekhet över. Fronden kapitulerade. Blott en ringa skara vägrade
ge sig.
Efter utgången på partimötet kunde de slutliga debatterna i kamrarna
inte tilldraga sig något större intresse. Det enda, man var nyfiken på,
var styrkan hos den lilla grupp, som på partimöte!, enligt vad det berättades, skulle ha hållit stånd in i det sista. Den lyckades inte i någon
votering få mer än 15 av första kammarens ledamöter med sig. Vad andra
kammarens omröstning om armematerielen beträffar gingo 19 socialdemokrater och kommunister på reservantlinjen. Deras antal steg dock till 24
i frågan om regeringen skulle få beställa en eller två jagare.
Tonen i debatterna var dämpad. Socialdemokrater, som i överläggningarna om repetitionsövningarna någon vecka tidigare anlagt rätt karska
tonfall, visade nu en anmärkningsvärd måttfullhet. De förnekade, att
deras ställningstagande dikterats av någon försvarsovilja. De sade sig
icke ha velat försätta försvarsministern i en »mindre trevlig situation
utan blott velat höja ett varnande finger inför en utveckling, som hotar
att leda till onödiga fördyringar inom försvaret». De förmenade, att »man
kunnat hålla igen lite mera i fråga om försvarskostnaderna» osv. Det var
nog inte fritt ifrån, att litet var i kammarbänkarna drog på munnen åt
denna så snabbt verkställda attitydförändring.
Försvarsministern klarade alltså marsblåsten. Mot bakgrunden av den
senaste händelseutvecklingen på den socialdemokratiska försvarsfronten
238
’.-:.,.
Dagens frågor
må det dock vara tillätet att undra, huruvida inte också attacken mot
repetitionsövningarna gått att i tid avvärja. Försvarsministerns personliga uppfattning var ju allmänt känd. Försvarsledningen hade anfört bestämda erinringar mot förslaget och uttalat allvarliga varningar för dess
följder. Försvarsministern hade icke rest några gensagor mot dessa erinringar och varningar utan nöjde sig med att utan närmare motivering
hänvisa till det ekonomiska läget.
I den senaste försvarsdebatten framhöll herr Torsten Nilsson med fullt
fog: »Frågan om krig eller fred är livsavgörande för värt folk. De, som
eventuellt ha några angreppsplaner beträffande värt land, måste kunna
avskräckas.»
Uttalandet för i minnet en deklaration av herr Hjalmarson i utrikesdebatten tidigare vid årets riksdag. Inte ens för en liten stat finns det
längre någon möjlighet att isolera utrikespolitik och försvarspolitik frän
varandra, konstaterade högerledaren, och han tillade: »Det är mot bakgrunden av lugnets ytlighet och medvetandet om att Korea inte alltid
behöver ligga i Korea, Prag inte varje gäng i Tjeckoslovakien, som vi
måste bedöma vår utrikespolitik». Denna realistiska bedömning ha frondörerna inom socialdemokratien icke varit mäktiga.
Österrike in- Det kan icke förnekas, att Österrikes underskrift av statsför nyval. fördraget, varigenom den tioåriga ockupationen äntligen
kunde hävas, mot vederlag av Österrikes deklaration om permanent neutralitet såväl inom som utom landet väckte vissa betänkligheter. Man
hade vant sig vid Österrikes otvetydiga västliga orientering även i politiskt hänseende och betraktade med misstro dess övergäng till en neutral
status av till synes samma folkrättsliga natur som det schweiziska Edsförbundets. Men den vändning inom världspolitiken, som i fjol höstas
blev följden av det misslyckade mötet mellan »de fyra stora» utrikesministrarna i Geneve och som skärpte motsättningarna mellan öst och
väst, har rättfärdigat uppgörelsen i våras. Det är knappast sannolikt, att
Sovjetunionen ännu i dag hänger sig åt några förhoppningar att fä till
stånd ett bälte av neutrala stater frän Norden till Adriatiska havet, som
var det avgörande motivet att frivilligt uppge Österrike som bas för sina
trupper i denna viktiga del av Europa. Man behöver icke heller längre
befara att den österrikiska neutraliteten skulle medföra en »neutralistisk»
stämning. Österrikes ledande politiker ha energiskt anslutit sig till tesen
att neutraliteten är statens sak, som icke i någon män förpliktar medborgarna. Genom utvisningen av den kommunistiska fackliga Internationalen har också österrikiska regeringen i handling ådagalagt, att den vill
göra ett slut på taktiken att göra Wien till ett centrum för östlig propaganda. Ur rent ekonomiska synpunkter kunde det ha varit ändamälsenligt
att antaga ett ryskt anbud om ett län till provinsen Niederösterreich frän
den miljonfond av schilling, som ryssarna hamstrat ihop under ockupationen. österrikiska regeringen ville dock undvika varje sken av att öppna
en dörr bakifrån för sovjetryskt inflytande men accepterade gärna ett
amerikanskt län för att främja jordbrukets utveckling.
Den sista åtgärd som österrikiska nationalrådet – andra kammaren –
239
’. • jO
Dagens frdgor
vidtog före beslutet om sin upplösning var att mot de fyra kommunistiska
rösterna enhälligt förorda Österrikes anslutning till Europarådet i Strassburg, varigenom Österrike ville klart bekänna sin samhörighet med Västern. I Förenta Nationerna hade Österrike intagits i december i fjol i ett
för övrigt mycket blandat sällskap. Detta inträde ingick i överenskommelsen med de fyra ockupationsmakterna men närmade, liksom ovannämnda anslutning till Europarådet, Österrike mera till den svenska neutraliteten av den alliansfria typen än till den schweiziskt ortodoxa, som
anses hindra detta lands inträde i både FN och Europarådet.
Vad nyvalen angår tycks man allmänt inom mera omdömesgilla kretsar
i Österrike beklaga, att icke koalitionskompanjonerna, det borgerliga
katolska folkpartiet och socialdemokraterna, som med respektive 74 och
73 mandat utgöra en överväldigande majoritet av nationalrådets 165 medlemmar, kunde hälla ut även i fortsättningen. Trots sin heterogena sammansättning ha de dock under tio är styrt Österrike och därmed berett
sitt land förmånen av en ganska enastäende politisk kontinuitet i maktutövningen. Men det vore likväl orättvist att uppfatta de för tidiga valen
av den 13 maj -enligt författningen behövde de äga rum först i februari
1957- som ett bevis på bristfällig politisk mognad. Det var ockupationen
som tvang ihop bägge parter, och när detta yttre tryck nu bortfallit,
måste de hittills undanskjutna tvisteämnen träda i förgrunden, framför
allt spörsmålet om socialisering eller privatisering av de frän ryssarna
övertagna företagen, där skiljelinjen går skarp mellan borgerliga och
socialister.
För utrikespolitikens del förelåg ingen sådan schism, att den kunde
ha vällat en sprängning av koalitionen. Visserligen ha socialdemokraterna
icke försummat något tillfälle att gentemot folkpartiet spela rollen som
en varmare förespråkare av Österrikes andliga förbundenhet med Västerlandet, vilket är ungefär motsatsen till utrikesminister Undens tendenser
i Sverige. Men varken denna differens eller motsättningar, som bottna i
olika meningar om de konfessionella skolorna, skulle ha föranlett nationalrådets upplösning i förtid. De ekonomiska kontroverserna ha varit avgörande, vilka kunna ideologiskt formuleras: Fri marknadshushällning
eller planhushållning. Därtill kommer särskilt för socialdemokraternas del
maktsträvandet att ha en här av anställda under sig.
Xven om Österrikes socialdemokrati numera frigjort sig frän den radikala anstromarxismen under första republiken, som för den proletära
enhetsfrontens skull var beredd att gå samman med kommunisterna, så
får man icke blunda för den faran, att österrikiska socialdemokratiens
ekonomiska politik efter hand kan leda fram till förhållanden, som kunna
inifrän urholka demokratien – helt visst emot deras ledares önskan.
I Österrike tillämpas det proportionella valsättet men med det korrektivet, att överblivna röster fördelas mellan partierna, under förutsättning att
vederbörande parti erövrat åtminstone ett mandat vid första mandatsutdelningen. Denna bestämmelse kan föranleda att kommunisterna denna
gäng kunna bli utan varje representation i nationalrädet, ett perspektiv,
som i sin tur kan förmå kommunisterna att anbefalla sina anhängare att
med hänsyn till den önskvärda »enhetsfronten» rösta på socialdemokratiska kandidater, vilken taktik de två största kommunistiska partierna i
240
Dagens frågor
Väster, de italienska och de franska, äro särskilt ivriga för, i syfte att
främja det numera av Kreml beordrade återupplivaodet av »folkfronten».
Man kan dock icke tillvita den österrikiska socialdemokratiska ledningen att den umgås med planer att. ge kommunisterna några löften för
att med deras hjälp ernå den eftersträvade absoluta majoriteten i nationalrådet Skulle denna eventualitet ändå inträffa, torde de socialdemokratiska ledarna t. o. m. innerst frukta en sådan seger med dess allvarliga
följder för Österrikes politiska och ekonomiska utveckling med uppenbar
risk att framför allt spoliera vad den borgerlige finansministern Kamitz
uppnått med sin politik att stabilisera valutan och pressa tillbaka arbetslösheten. En sådan valutgång är emellertid ganska osannolik, ehuru även
på den yttersta högra flygeln symtom äro skönjbara, som kunna gynna
socialdemokraterna. Det »frihetsparti», som de forna »Oavhängiga» omdöpt sig till, företer nämligen fortfarande tecken på inre förfall, och det
har tidigare visat sig, att detta mera gagnar socialdemokraterna än folkpartiet. Det obehagliga faktum kan sålunda konstateras, att resultatet av
valdrabbningen den 13 maj måhända kan avgöras av hur ytterlighetsriktningarna till höger och vänster bete sig.
Emellertid synes det mera troligt att en sådan större förskjutning
icke skall äga rum mellan de båda stora partiernas mandatstyrka, att
någondera kan erhålla absolut flertal i nationalrådet. Då måste alltså,
nolens volens, ett nytt »svart-rött» block taga vid, enär inga andra regeringsalternativ äro parlamentariskt möjliga. Likväl kan en sådan mindre
omkastning av mandatstyrkan inträffa, att socialdemokraterna få flera
röster och mandat än folkpartiet, varigenom socialdemokraterna inom
koalitionen få rätt att tillsätta posten som förbundskansler. Det vore icke
blott otacksamt mot den borgerlige Julius Raab, som med fog har kallats
»befrielsekanslern», utan skulle också få en stor politisk betydelse, eftersom socialdemokraterna genom sin effektivare partiorganisation kunde
utnyttja denna ställning på ett mycket verksammare sätt än folkpartiet
varit i stånd.
,,Bulge and Med dessa »nicknames» bruka britterna i vardagslag beChrush.n nämna Bulganin och Chrushjev, vilkas besök i London under
nio dagar i senare hälften av april de motse med särdeles blandade känslor. Man frågar sig som överallt: hur kom denna invit överhuvud till
stånd? Jo, den torde vara det hart när enda påtagliga positiva resultatet
av Genevekonferensen »På högsta nivå» i Geneve under rötmånaden i
fjol med dess hägringar av framtida harmoni mellan parterna i det kalla
kriget. När sir Anthony Eden förnam, att de numera som franska statsledare avdunstade Faure och Pinay planlade en färd till Moskva, ville
icke han vara mindre artig, och efter att ha avböjt en inbjudan att likaledes bege sig till Moskva, sporde han Bulganin och Chrushjev, huruvida
de ej i stället kunde komma till London. Man tror att det var fråga om
vad som på svenska kallas en »armbågabjudning» och att Eden räknade
med samma avböjande från deras sida som flera gånger under kriget från
Stalin, då denne ansåg sig hindrad att gengälda Churchills resa till
Moskva hösten 1942. Eden måste dock hålla god min, då vederbörande
17-563444 Svensk Tidskrift 1956 241
Dagens frågor
på fläcken tackade ja – och som typiskt för den galvaniserade »Geneveandan» skola de hurrarop minnas, med vilka underhuset efter Edens återkomst från Geneve hälsade hans meddelande om den till våren varskodda
vänskapsvisiten!
Nu tycks underhuset inte längre ha någon lust att hurra. Sommarens
drivhusplanta vid Lac Lemans Riviera har frusit bort efter sådana köldknäppar som det misslyckade utrikesministermötet på hösten i samma
Geneve och Sovjetunionens förbluffande framstöt i Orienten med omfattande leveranser av allsköns modern krigsmateriel till särskilt Egypten, och frikostiga anbud om finanskrediter och teknisk expertis, som
satte västmakternas och i synnerhet Storbritanniens traditionella hegemoni i detta sitt oljeimperium på spel. Även om Eden officiellt ställde
sig lomhörd gentemot de förolämpningar mot britterna såsom Hitlers
ursprungliga bundsförvanter i Västkapitalismens sammansvärjning mot
Sovjetunionen, som firman »Bulge & Chrush» utslungade i offentliga anföranden under sina resor före jul i Indien och i Burma – vilka utgjutelser till och med skorrade illa i »Nehrutralernas» öron – väckte
de desto mera förargelse i Storbritannien. Konservativa kretsar uppfattade
de röda missfirmarnas mottagande med pomp och ståt som en förödmjukelse för Storbritannien, ja, rent av som en våldgästning under mask
av fredshyckleri. New York Herald Tribunes välunderrättade kolumnist,
Joseph Alsop, tror sig veta att tories ledare i överhuset, kabinettsmedlemmen markisen av Salisburgy, »den näst Churchill mest respekterade
politikern i Storbritannien», redan från början hyste avsmak för hela
spektaklet. Eden har dock inte kunnat förmå sig att skicka återbud, och
på tal om utgifterna har han replikerat, »att de endast utgöra en minimal
bråkdel av kostnaderna för en vätebomb», varigenom han antytt, att frå-
gan och svaret storpolitiskt stå i samma kasus.
När emellertid sovjetryske polischefen, general Serov, i vintras anlände till London för att överlägga med Scotland Yard om säkerhetsåtgärder vid besöket, blev en stark opinion uppbragt över att denne blodhund, som personligen bär ansvaret för bl. a. den brutala bolsjeviseringen
av Balticum och för rekryteringen av slavlägren, skulle som privilegierad
person få beträda Storbritanniens fria jord. Denna häftiga reaktion hade
till följd, att Serov icke tycks få tillhöra sina husbönders svit under deras
uppehåll i London. Malenkovs uppdykande några veckor senare som ordförande vid en rutinresa för studier av eicktrotekniker var däremot en
överraskning. Malenkov såg sig grundligt omkring och säges ha vunnit
sympatier genom sin joviala umgängeskonst, men aktade sig mycket noga
att för intervjuare kommentera den kris om >>Stalins andra död», som
samtidigt aktualiserades i Moskva. Dessa Malenkovs lagrar lämnade tydligen hans tidigare rivaler Bulganin och Chrushjev i Kreml ingen ro.
De begärde, till Foreign offices oförställda häpnad över en sådan taktlöshet, genom Tass en utsträckning av vistelsen för att få möjlighet att
liksom Malenkov dricka öl med stamkunder på pubbar, prata med deras
fruar och ge barnen sötsaker. Men det blev ett obevekligt nej; det en
gång uppgjorda och av besökarna godkända programmet kunde ej ändras.
Bulganin och Chrushjev missta sig också på de breda lagrens mentalitet
i Storbritannien. Dessa tilltalas ingalunda av att högt uppsatta personer
242
\.
’ :
Dagens frdgor
»göra sig gemena» i sina kontakter med »folket», som här ej är klass~
medvetet i eljest övlig europeisk mening. Den nuvarande finansministern
Harold Macmillan berättade en gång i en svensk vänkrets, att då han
skall »canvassa» i sin valkrets, en förort söder om London i Kent, det
icke duger att iförd den sämsta habiten vandra omkring i väljarna~ hem
och trycka deras händer. Nej, han måste som fin och förmögen karl,
elev från Eton, utexaminerad med högsta betyg från Balliol College i
Oxford, officer vid Grenadier Guards under första världskriget, gift med
en dotter till hertigen av Devonshire m. m., infinna sig i oklanderlig förmiddagsdräkt: jackett, randiga byxor och damasker, för att hedra sina
väljare och glädja dem med att en i allo respektabel kandidat ställt sig
till deras förfogande. »Bulges & Chrushs» verkliga »dilemma» har nog
träffande belysts i Blix’ senaste karikatyr: Bulganin: »Försök nu inte
med Din vanliga gemytlighet, Chrushjev, det förstår sig inte britterna
på; nu måste vi uppträda som gentlemen.» Chrushjev: »Förstår vi oss på
det då? …»
Vad åsyfta då dessa potentater utan personkult i sin enträgna åstundan
att, trots värdarnas uppenbara olust, ändå ge sig iväg till London. Det
har under månader dryftats i den västerländska pressen. Som påtagligt
allmänt motiv betonas därvid, att alla dessa visiter och kontravisiter, inklusive herrar Erlanders och Hedlunds menlösa påskfärd till bolsjevismens Blåkulla, är ett led i Kremls nya, i motsats till Stalins stela, rörliga
taktik att hädanefter föra det kalla kriget på olika flanker mot USA :s
allianssystem med till synes försonliga gester och fredliga medel, varpå
vinterns offensiv i Orienten är ett slående bevis. Genom att kunna tygla
sina varuhungriga undersåtars konsumtion till förmån för den allsmäktiga
statens rustningar och investeringar förmår Kreml att exportera realkapital, utan ännu formulerade krav på kompensation, till de fattiga f. d. kolonialfolken, medan västdemokratiernas regeringar, oaktat befolkningarnas
materiella välmåga utan motstycke, möta stora vanskligheter att bemästra
budget- och betalningsbalansen, vilket i synnerlig grad gäller Storbritannien.
Härvid tycker man sig skymta ett speciellt skäl för Kreml att omhulda
britterna och söker en ledtråd i vissa antydningar från sovjetrysk sida,
att Storbritannien i händelse av behov skulle kunna förskaffa sig ett stort
guldlån från Sovjetunionen. Om de närmare betingelserna härför har ej
yttrats ett ord. I Kreml är man naturligtvis lika väl som annorstädes
underkunnig om att Storbritannien hyser de värsta farhågor att genom
en fortsatt rad av motgångar i Främre Asien riskera att förlora kontrollen
över oljeproduktionen i denna krisinflammerade del av världen, varförutan Storbritanniens ekonomi snart skulle braka ihop. Samma fara föreligger för gummi- och tennproduktionen i Malacka, om kommunisterna
skulle lyckas tillvälla sig herraväldet i Singapore, bryggan till det av
politisk rödsot svårt infekterade Indonesien, vilket kan bli följden av
de häftiga meningsbrytningarna mellan brittiska administrationen och
den kommunistiska kommunalmajoriteten i Singapore.
Vore USA då berett till en pekuniär jätteansträngning för att hålla sin
bundsförvant under armarna? Och till vilket pris? Kreml vill måhända
låta Eden veta, att Sovjetunionen också har resurser härför och kan in- 243
Dagens frågor
gripa med den enda betingelsen att Storbritannien avstår från att de
facto förvandlas till en Dependency under USA genom att acceptera
dollarhjälp i den gigantiska skala, som då blir erforderlig. Samma metod
praktiserar Kreml ju genom att också erbjuda arabhärskarna ett annat
alternativ än det amerikanska.
Frankrike i Frankrikes kolonialvälde, som förlänat det rangen av första
Nordafrika. klassens stormakt, har på sistone skrumpnat på lika många
år som det tagit decennier att långsamt uppbygga det. Vändpunkten var
andra världskriget med katastrofen 1940, som blottade nationens inre
svagheter och berövade Frankrike dess militära »gloire», grundvalen för
dess prestige hos de färgade befolkningarna. Det båtade föga att efter
den seger, som anti-Hitlerska koalitionen vann å Frankrikes vägnar, fjärde
republikens styresmän efter brittisk förebild konstruerade »Franska Unionen» som ett konstitutionellt fikonlöv för det nakna faktum, att de
franska kolonierna icke voro mogna för en självstyrelse, vilken i verkligheten icke heller beviljades dem.
Från 1946 begynte tvärtom sönderfallet med Hoh Chi-minhs uppror i
Tonkin, som Frankrike skulle ha kunnat betvinga under de första åren,
därest generalerna hade fått de förstärkningar som de begärde hemifrån.
Frankrikes statsfinanser ansågos dock icke tåla några nya större påfrestningar och av hänsyn till väljarkåren vägrade nationalförsamlingen obevekligt att sända franska värnpliktiga till »la sale guerre» i de indokinesiska djungelträsken. För ett sådant fälttåg kommo Främlingslegionen –
tyskar mest – och afrikanska trupper till användning – liksom i antikens avtynande rornarrike legionerna för gränskrigen rekryterades av
barbariska germaner från andra sidan Rhen. Men av de reguljära franska
officers- och underofficerskårerna krävdes avsevärda blodsoffer, som
menligt påverkade kadern i Frankrikes arme i Europa.
Ändå såg läget i Indokina tämligen lovande ut, då överbefälet under
år 1951 fördes av framlidne marskalken Lattre de Tassigny. Men då 1949
Chiang Kai-shek på Kinas fastland nödgades vika för Mao Tse-tungs överlägsna styrkor och bege sig till Formosa med återstoden av sin arme,
fick Peking småningom genom den sydkinesiska provinsen Yunnan direkt
kontakt med sin skyddsling Hoh. Då först blev kriget hopplöst för Frankrike! De lokala framgångar, som ännu vunnos, kommo att likna Asa-Tors
erfarenheter vid gästabudet hos kung Fjalar, vilken för att pröva Tors
beryktade kroppskrafter bad honom att lyfta en grå katt från golvet.
Förnärmad över en så löjlig invit, efterkom likväl Tor värdens önskan
och lade sin hand under kattens mage. Men allteftersom han lyfte, sköt
katten fräsande rygg, och högre upp kunde han inte lyfta den än att
katten stod med tre fötter kvar på golvet. Fjalar förklarade sedan för sin
gäst, att katten var själva Midgårdsormen. På samma sätt hämtade Hoh
oavbrutet nya krafter genom bistånd från den k o m m u n i s m e n s
M i d g å r d s o r m, som omslingrar och utsuger större delen av Eurasien.
Peking skickade visserligen icke, som hösten 1950 till Nordkorea, en
miljon soldater, benämnda »frivilliga», men i Tonkin infunno sig talrika
officerare, veteraner från Koreakriget, som stabspersonal och som in- 244
Dagens frågor
struktörer i modern krigsmateriel i riklig mängd, och när fästningen
Dien Bien Phu föll i maj 1954, syntes ett nederlag för fransmännen längs
hela linjen ofrånkomligt. Nationalförsamlingens nervositet inför detta perspektiv och allmänna opinionens längtan att fä slut på det impopulära
kriget bragte då plötsligt den länge isolerade radikalsocialisten MendesFrance till makten, och hans uppgivelse av Indokina vid sommarkonferensen i Geneve 1954 framstod hart när som en bragd!
Läget i Indokina ter sig enligt Genevefördraget sålunda: Tonkin är i
kommunisternas väld, och frän det självständiga Vietnam i södra delen
av Indokina ha de sista franska trupperna nu embarkerat för att dirigeras
till Algeriet. Förenta staterna ha blivit skyddsmakt för Vietnam, som
icke vill veta av den i Genevefördraget stipulerade folkomröstningen sommaren 1956 om eventuell äterförening med Tonkin. Vietnam har lika litet
som Förenta staterna undertecknat Genevefördraget och lär inte kunna
tvingas till att vederväga sitt bräckliga beständ genom att i en folkomröstning tävla med kommunisterna i norr, som oavlåtligt infiltrera Vietnams landsbygd samtidigt som Hohs arme tillväxer i styrka. Kambodga
och Laos i östra Indonesien ha också blivit suveräna stater, vilkas förmåga att motstå kommunistiskt inre och yttre tryck dock bedömes som
problematisk. Frankrike har därmed förlorat den blomstrande besittning,
som var cloun på kolonialutställningen i Paris sommaren 1931 och Indokina är nu delat på samma fatala sätt som Tyskland och Korea med
temporär obeständighet och permanent internationell irritation som
kännetecken.
Under tiden ha de nationella frihetsrörelserna fått ett elakartat uppsving i Tunis och i Marocko. Till en början togo fransmännen i med härdhandskarna och deporterade i Tunis ledaren för det största oppositionspartiet, den franskt uppfostrade Habib Bourghiba, till en gudsförgäten
klippö vid Bretagnes kust. Men då oroligheterna med attentat och demonstrationer fortsatte i Tunis och de snabbt skiftande franska generalresidentema varken kunde fä bukt med den motsträvige bejen, som formellt var landets suverän, eller stävja den tilltagande inre anarkien, beslöt Mendes-France i juli 1954 att på s i t t sätt göra slag i saken och
avlade ett blixtbesök hos bejen med löften om franska eftergifter i nya
förhandlingar. Bourghiba frigavs och ätervände under folkets jubel till
Tunis, varefter Faures regering fullföljde företrädarens reträtt med resultat, att Frankrikes 75-äriga protektorat nu upphört och Tunis blivit självständigt med rätt till eget polisväsen, försvar samt till och med utrikesrepresentation. Paris försummade eller kunde icke genomdriva, att frans·
männen i Tunis traktatsmässigt tillförsäkrats en framtida tryggad ställ·
ning i Tunis utan får lita på Bourghibas personliga utfästelser. Denne
beskärdes en utomordentlig framgäng vid de nyss förrättade första parlamentsvalen men har en frän vedersakare i en nationalistisk riktning
under ledning av en viss Salam Ben Youssef, vilken som landsflykting 1
Kairo anammat Nassers paroll att icke tolerera någon priviligierad position för fransmännen i Nordafrika.
I det större protektoratet Marocko, som har cirka 8 miljoner invånare
mot 3 i Tunis, har förloppet varit i stort sett enahanda. Sä länge de
stridbara berberstammarna, samlade kring paschan Glaoui i Marrakesh,
245
Dagens frågor
bevarade sin gamla fientliga inställning mot araberna, merendels bosatta
i städerna, kunde fransmännen söndra och härska samt 1953 till Madagaskar landsförvisa sultan Mohammed V i Rabat, då denne alltför öppet
ställde sig på nationalisternas sida. Men då terroraktionerna oavbrutet
skärptes, fick man i Paris ett nervsammanbrott och resignerade inför en
till synes ofrånkomlig katastrof. Även sultan Mohammed hämtades från
sin exil och återinsattes i sina gamla rättigheter, sedan hans onkel avfockats som skuggsultan. En ännu oförklarlig sinnesändring tycks jämväl
ha ägt rum bland berberna, som måste ha påverkat uppfattningen i Paris.
I varje fall uppsökte den i magkräfta dödssjuke Glaoui sultan Mohammed
och bönföll krypande, kyssande hans toffel, om tillgift. En traktat har
utarbetats, enligt vilken avtalet från 1912 om protektoratet upphävs och
Marocko erhåller samma rättigheter som Tunis. Ehuru Il Caudillo tidigare, i maskopi med marockanska rebeller, sökt bereda fransmännen allsköns avbräck, har Franco nu sett sig nödsakad att med spansk grandezza
avstå från protektoratet över den mindre delen av norra Marocko och
fägnat sultan Mohammed med ett så pompöst mottagande vid ett besök
i Madrid i april, att det historiskt ter sig som en senkommen revansch
för morernas utdrivande ur Spanien 1492.
Vida allvarligare för Frankrike är situationen i Algeriet, erövrat 1830
och numera inkorporerat som fyra departement i Frankrike. Här kompliceras problemen genom förekomsten av cirka 1,2 miljoner fransmän, som
ofta i tre släktled levat i Algeriet, vilket för dem blivit deras hemland.
De vilja under inga omständigheter överlåta dess styrelse åt den efterblivna arabiska majoriteten och känna sig andligen befryndade med
boerna i Sydafrikanska Unionen i deras segregation gentemot de svarta
kaffrerna med ungefär samma relationstal mellan raserna som i Algeriet.
På hösten 1954 begynte gerillakriget med överfall på enstaka franska
militärposteringar och mordbrand på ensamliggande franska lantgårdar
med ohygglig massaker av alla familjemedlemmar. I öppen strid dukade
rebellerna alltid under, men trots deras relativt ringa antal- 15 000 mot
fransmännens 200 000 – paralyserades den muhammedanska befolkningen av det skräckvälde som rebellerna utövade genom att i tysthet
skära strupen av alla som framhärdade i offentligt samarbete med fransmännen. Byarnas invånare finna sig i tvångsrekvisitioner och iaktta fullständig förtegenhet om rebellernas rörelser och förehavanden. På underjordiska vägar ha rebellerna därmed uppnått en makt, som de icke kunde
vinna med sin numerära och militära potens.
Till skillnad från förhållandena i Tunis och Marocko uppträda de
anonymt i Algeriet, och därest Paris skulle vilja inleda överläggningar,
existerar ingen ledning med namn och vistelseort att hänvända sig till.
Genom fångar och aktstycken i stupades fickor har det dock blivit klarlagt, att rebellerna hemligt utbildas i Lybien och utrustas med vapen,
som forslas från Kairo. Som var att vänta har det i Algeriet förbjudna
kommunistpartiet inblandat sig. Detta har icke varit de i Algeriet bosatta
fransmännen förborgat; de motsätta sig lidelsefullt välmenta franska
vänsterprojekt att ta alla konsekvenser av Algeriets hittills övervägande
administrativa införlivning av moderlandet. Dettas särdeles omfattande
socialförsäkring skulle, tillämpad på masspauperismen i Algeriet, kosta
246
Dagens frågor
oöverkomliga miljardbelopp, och parlamentarisk likställighet skulle innebära att minst hundra mohammedanska deputerade placerade sig i bänkarna i Palais Bourbon, vilket onekligen skulle te sig som en partiell
revision av Karl Martells seger 732 vid Poitiers, som räddade Västeuropa
från en arabisk invasion på en tid, då Islams expansion stod på tinnarna
av sin triumf.
I den mån »republikanska fronten» vid valet den 2 januari till nationalförsamlingen hävdade sig någorlunda bra i den allmänna partiförbistringen med poujadeisterna som irrationella nykomlingar, har den tvivelsutan att tacka sin valparoll om reformer för att pacificera Algeriet
så pass, att åtminstone inga inkallelser av reservister skulle behöva tillgripas. Socialistledaren Guy Mollet, en rättskaffens läroverkslektor, som
endast har hemorten Arras gemensamt med Robespierre, fick bilda en
vänsterregering, vari Mendes-France, bittert besviken över valutgången,
blivit minister utan portfölj.
När det gällde att förverkliga vallöftena, hopade sig svårigheterna för
Mollet. Ett besök i huvudstaden Alger med häftiga manifestationer av
infödda fransmän övertygade honom om att ingen nyordning mot deras
bifall skulle kunna genomdrivas. Till samma uppfattning har även den
nye generalguvernören, socialisten Lacoste, kommit, en realpolitiker som
icke skyr att se verkligheten i ögonen. På samma gång är Mollet övertygad om att Frankrike måste behålla Algeriet med mindre att det eljest
skulle gå miste om sina kolonier från Sahara och Ekvatorial-Afrika till
Kamerun och Franska Kongo. Utan Algeriet skulle tillika Frankrikes ekonomi bli ohjälpligt ur balans. Följaktligen måste upproret kuvas som förutsättning för kloka reformer. Lacoste och generalerna fordra militära
förstärkningar, och Mollet såg sig ingen annan råd än att i april hos
nationalförsamlingen anhålla om bemyndigande att inkalla reservister av
äldre årgångar till ett maximum av 200 000 man, varav dock endast 75 000
man skola omedelbart tillställas inkallelseorder. Han fick majoritet i nationalförsamlingen; ej ens kommunisterna sviktade, eftersom de tydligen
äro beslutna att stödja Mollet i vått och torrt i beräkning att han en
vacker dag begär deras understöd för den av Kreml påbjudna förnyelsen
av 1936 års »folkfront». Mendes-France säges däremot vara missnöjd med
Mollets ensidiga militära engagemang, och Fran~ois Mauriac, som lämnat
den konservativa Figaro och skriver entusiastiska artiklar till förmån för
Mendez-France i l’Express, riktar fräna angrepp mot Mollet, som »blivit
högerns skötebarn, därför att han just för den politik, som högern önskar
men inte skulle kunna praktisera». Kanske det!
Aktionerna mot insurgenterna i Alger ha under de sista aprilveckorna
onekligen tilltagit i styrka med bistånd av både flotta och flyg. Nya förband anlända oupphörligen, och rebellerna tillfogas dagligen blodiga förluster med ringa manfall på fransk sida. Det återstår dock att se huruvida
denna offensiv kan knäcka rebellerna och befria muhammedanerna från
fruktan för ohygglig vedergällning, om de skulle vilja följa sin böjelse
att samarbeta med fransmännen för Algeriets framtid i en ännu till sina
former och innehåll obestämd union med Frankrike.
247
_;;_.. • .. r. …
Dagens frågor
Arbetsfreden I Sverige har årets samordnade avtalsrörelse nyligen bragts
i Norden. till ett fredligt slut utan att det utskott av parternas främsta
företrädare vid de föregående och avgörande centrala förhandlingarna,
vilket med kort varsel skulle sammankallas till den s k. »Mangelboden»,
dvs. Svenska Arbetsgivareföreningens lokaler vid Blasieholmen, behövde
anlitas för efterskörden av invecklade specialuppgörelser för olika fack.
Organisationstekniskt är detta en imponerande prestation av »Saltsjöbadsandans» bästa märke och ett bra betyg för dessa mäktiga korporationers
mognad till medvetet ansvar för hela samhällsekonomien, vars balans är
beroende av lönepolitiken. Priset var dock för dyrt med tanke på att den
genomsnittliga löneförhöjningen om 4 procent betyder en stegring av de
breda lagrens konsumtionskraft på uppskattningsvis 1,2 miljarder kronor,
en stimulans för inflationen, som endast kan motverkas genom en osannolik utjämnande ökning av tillgängliga varumängder. Inom industrier med
ackordslöner pågår dessutom oavlåtligt löneglidningen uppåt på grund
av brist på arbetskraft genom den överfulla sysselsättningen. Levnadskostnadsindex har också den 1 april stigit med en procent, samtidigt
som Riksbankens valutareserv fortsätter att sina. De drastiska varningar
som riksbankschefen Per Åsbrink inskärpte vid »Arbetarnas Arosmässa»
i Västerås i höstas mot det »kompensationstänkande», som genom löneoch prisspiralen underminerar penningvärdet, förklingade sålunda ohörda.
Inom svenska fackförenings- och tjänstemannarörelsens ledning ställer
man sig ändå tveksam om möjligheten att upprepa experimentet med
samordningen. LO :s ordförande, herr Axel Strand, betvivlade i Finanstidningen de djupa ledens benägenhet härför och trodde, att de skulle
föredra en mera ohämmad taktik från fackförbunden. Samma uppfattning har även förfäktats av TCO :s ordförande, herr Valter Åman. Emellertid har direktör Bertil Kugelberg i SAF inbjudit till nya samtal i Saltsjöbaden om hela den framtida lönepolitikens gestaltning, vilket ej avböjts av motsidan, som dock föreslagit ett uppskov efter LO:s ordinarie
kongress på sensommaren, då bl. a. herr Strand efter uppnått åldersstreck ämnar avgå med pension från sin prövade post.
I jämförelse med vad som under den gångna vårvintern Finland och
Danmark fått uppleva på detta fält och som förestär i Norge, framstår
det svenska exemplet som ett manande föredöme. Finlands LO begynte
den allvarsamma leken med en storstrejk den 1 mars – samma dag som
Kekkonen tillträdde sin presidentur. storstrejken hade varslats i god tid
och orsaken angivits vara jordbrukarorganisationernas plötsliga prisförhöjningar på åtskilliga viktiga livsmedel. Landet befann sig i regeringskris, och när förre talmannen K. A. Fagerholm restaurerade företrädaren
Kekkonens röd-gröna block, förstärkt med några representanter för de
mindre partierna, bland dem svensken Ralf Törngren som utrikesminister
på nytt, saknades nödigt andrum och erforderlig enighet för att med
riksdagen kunna ordna förutsättningar för en lyckosam medling.
Efter krigets slut hade Finlands LO fyra gånger tidigare viftat med
storstrejksvapnet, ehuru majoriteten inom fackföreningsrörelsen består
av socialdemokrater, vilkas förtroendemän torde vara fullt medvetna om
att varje avsikt att påtvinga statsmakterna de organiserade arbetarnas
vilja är i princip förkastligt som klassdiktatur i en demokrati. Men dessa
248
Dagens frågor
socialdemokrater nödgas i sin taktik ideligen räkna med konkurrens från
den starka kommunistiska minoriteten inom fackförbunden, som i sin
demagogi icke hämmas av några som helst hänsyn. Den gamle socialdemokratiske partichefen, vice häradshövdingen Väinö Tanner, f. d. statsoch utrikesminister samt skolad ekonom som en av Finlands främste
kooperatörer, vilket meriterat honom som den främste socialdemokratiske
inrikespolitikern i Norden under 1920-, 1930- och 1940-talen, fördömde i
ett uttalande storstrejken som huvudlös men så till vida nyttig att bluffen
till sist borde avslöjas.
Efter tre veckors förlopp fingo arbetarna nog av detta för dem och
landet mycket dyrbara folknöje. strejkfonderna ebbade ut, och nöden
stod för dörren i många hem. Fagerholm skötte sig klanderfritt i sin
ömtåliga befattning och åstadkom till sist en förlikning, i det att LO
av arbetgivarna fick kompensation för livsmedelsprisens höjning med den
begärda ökningen av timlönen med 12 mark och arbetsgivarna hållas
skadelösa genom vissa skattelättnader, vilket naturligtvis i sista hand
kommer att gå ut över budgetbalans och valutastabilitet. Därmed intonerades en melodi, som nyss dök upp igen i Danmark och som förblir en
frestelse för socialdemokratiska regeringar i andra nordiska länder.
storstrejken i Finland blev dock icke allomfattande, enär lönearbetarna
ej äro organiserade i samma utsträckning som exempelvis hos oss men
likväl så effektiv, att järnvägar, sjöfart och tidningar drabbades. Som
omstridda bojkottobjekt föranledde motortrafik och bensindistribution
de enda betänkliga störningar av ordningen, som kunde registreras. Avvecklingen medförde inga svårigheter, utan normala förhållanden synas
ånyo råda i Finland, vars fackföreningsrörelse blivit en erfarenhet rikare,
som förmodligen kommer att göra Tanner sannspådd. I sin redovisning
till riksdagen den 22 mars om regeringens förvaltning av sitt fögderi
under konflikten betonade Fagerholm, att även om han personligen icke
önskade antasta parternas frihet på arbetsmarknaden, man ändå flerstä-
des måste fråga sig, huruvida och i vilken mån staten borde förhålla sig
rent passiv mot dylika påfrestningar för samhället.
Denna fråga har sedan Staunings tid på 1930-talet besvarats positivt i
Danmark genom att där tillgreps obligatorisk skiljedom för att stävja alla
större arbetsinställelser. Problemet blev ånyo aktuellt i vintras, då fackförbunden under LO uppsade de hittills tvååriga kollektivavtalen med
krav på ettåriga avtal med generell förkortning av arbetstiden från 48
till 44 timmar utan motsvarande minskning av arbetarnas förtjänster.
Efter Arbetsgivarföreningens avslag proklamerades punktstrejker för cirka
60 000 man vid bl. a. skeppsvarv, sjöfart, brännoljeförsäljning och tidningstryckerier – med undantag för den socialdemokratiska och kommunistiska dagspressen såsom i Sverige under storstrejken 1909. Dessa
strejker utbröto ungefär vid den tidpunkt då storkonflikten i Finland
avblåstes.
Det mest rationella hade då varit att den socialdemokratiska regeringen
H. C. Hansen omedelbart, i Staunings efterföljd, förelagt folketinget en
lex in casu om obligatorisk skiljedom beträffande arbetarnas fordringar,
vilket skulle ha förebyggt allt det spektakel, som sedan vidtog. Men danska
fackföreningsrörelsen eller rättare sagt dess ombudsmän hade föresatt
249
Dagens frågor
sig, att denna gång striden skulle ha sin gång utan inblandning från
statsmakternas sida, och av fruktan för det flertal, som de organiserade
arbetarna utgöra inom socialdemokratiska partiet och dess väljarkår, vå-
gade H. C. Hansen icke slå in på denna raka och resoluta linje utan föredrog att lirka fram uppgörelser genom att med onödigt och förlustbringande dröjsmål överanstränga den officiella förlikningsinstitutionen.
Resultatet blev att den borgerliga pressen i Danmark stoppades utom tidningen Information, vilken härstammar från ockupationen som organ för
motståndsrörelsen. Dess redaktörer fingo varje dag ut en liten tidning
men måste föra en förbittrad underjordisk kamp mot typografernas fackförening i Köpenhamn, som behärskas av en kommunistisk förtroendeman, vars strejkvakter olagligt avlyssnade telefonsamtalen från redaktionen och med motorcykelordonnanser, rikligt försedda med bensin utspejade de hemliga tryckerierna och distributionsvägarna m. m. Det kom
till kravaller, vilka polisen bevittnade med skandalös likgiltighet.
Samma roll, icke som censor över det fria ordet men väl som diktator
över bensintilldelningen spelade förtroendemannen Christian Larsen i
grovarbetareförbundet, hos vilken regering och myndigheter m. fl. måste
antichambrera för att få licenser till bensin för sina bilar. Larsen är
eljest ingen kommunist men han höll benhårt på den formalistiska strejkkasuistiken. LO :s ordförande Eilert Jensen bleknade däremot bort i bakgrunden, medan kommunisterna, som politiskt spela ringa roll i Danmark, trängde sig energiskt fram och vållade vida större ohägn än i
Finland, där de numerärt äro långt talrikare. De organiserade i Köpenhamn en »situationens generalstab», under kommunistchefen Axel Larsens ordförandeskap, bestående av representanter för arbetarna vid företag i konflikt, som i vardagslag ingalunda äro kommunister men nu hörsammade de röda agitatorernas paroller och förgäta den fackliga disciplinens bud.
I Folketinget blev H. C. Hansens ställning alltmera vansklig. De konservativa och Venstre ville icke veta av något uppskov med lagstiftning
om skiljedom och härutinnan hade de medhåll av de borgerliga radikalerna, vilka med sina 14 man i folketinget eljest avgöra ministären Hansens öde. Pacifister i sin utrikespolitiska uppfattning tillämpa radikalerna
konsekvent denna jämväl beträffande arbetsstriderna och äro traditionellt anhängare av obligatorisk skiljedom. För att överleva nödgades
därför H. C. Hansen strax efter påsk få strejkerna vid bensinstationerna
bilagda genom skiljedom, varvid arbetsgivarna så till vida kommo honom
till undsättning att deras beslut att inställa alla leveranser av brännoljor
togs till förevändning – att skiljedomen riktade sig mot dem! Samtidigt
kunde förlikningsmannen framlägga ett medlingsförslag, om de återstå-
ende större striderna, som bägge parternas huvudmän tillstyrkte och som
även bifölls av arbetsgivarföreningen men med klen majoritet förkastades
av de berörda arbetarna. Frånsett kommunisternas agitation för avslag
anses det att många arbetare röstade nej i visshet om att strejkerna ändå
skulle bringas ur världen genom skiljedom. Denna måste också tillgripas
av regeringen, och arbetet skulle återupptas lördagen den 14 april.
Mångenstädes i Danmark vägrade dock arbetarna att inställa sig, och i
Köpenhamn anställde kommunisterna en jättedemonstration av minst
250
Dagens frågor
60 000 personer framför Christiansborg, där senare på kvällen polisen
måste ingripa för att avstyra övergrepp av mer eller mindre berusade
yngre ligister.
Därmed hade dock den fackliga oppositionen nått sin hittillsvarande
kulmen. På måndagen den 16 april begynte återgången till arbetet, och
på tisdagmorgon kunde även Köpenhamns morgontidningar ånyo utkomma. Men sjömansstrejken fortsätter, ehuru olaglig, vilket måste föranleda åtal inför arbetsdomstolen med »hot», dvs. böter för de skyldiga,
och bagarna vid rågbrödsfabriker i Köpenhamn ha gått i olaglig strejk
för att genompressa nya avtalskrav. Ett annat ovädersmoln har också
seglat upp i form av hot om lantarbetarstrejk vid de största gärdarna i
Danmark, vilken H. C. Hansen, fortfarande av rädsla för skiljedomens
impopularitet bland de organiserade arbetarna, bemöda sig att förebygga
genom att lova berörda Iantarbetsgivare skattelättnader – därest de bevilja den av Iantarbetarna begärda förkortningen av arbetstiden!
Denna bild av läget på arbetsmarknaden i Danmark är överraskande
olustig. I utländska tidningskorrespondenser från Köpenhamn talas rent
av om »Sociala spänningar i Danmark». Envar vet att detta icke stämmer
med den faktiska idyllen i danska folkhemmet, och tidningen Information överdriver förvisso sina farhågor »att Danmark befunnit sig på
branten av en Pragkupp». Verkligheten är i stället den, att den lagliga
ordningsmakten var intakt men icke tilläts att fungera av en svag regering, som icke visat sig vuxen sin uppgift. Säkerligen kommer en hel
del gott folk att i både Danmark och Sverige påstå att de »Vilda» strejkerna bero på den obligatoriska skiljedomen. Det är dock icke så att
brotten kunna skyllas på lagarna utan alltjämt gäller vad den kvicke
Alphonse Karr, en gång redaktör i Le Figaro: yttrade på tal om dödsstraffets avskaffande: »Il faut que les messieurs assasins commencent»
(herrar mördare måste göra början).
I Norge motses inom de närmaste veckorna en snarlik s. k. utveckling.
Fackförbunden ha krävt så avsevärda löneförhöjningar, att arbetsgivarna
genast sagt nej. Förlikningsmannen har kopplats in och i sinom tid lär
stortinget i sedvanlig ordning ha att vänta en proposition från regeringen
om obligatorisk skiljedom. Arbetarna känna till detta på förhand och ha
förty huggit till med en löneförhöjning på icke mindre än 60 procent.
Det är nämligen en av det obligatoriska skiljedomssystemets skuggsidor,
att parterna frestas till över- och underbud i förhoppning att skiljedomen,
jämlikt alla förlikningsmäns kända metod, skall välja det aritmetiska
mediet, i Norge alltså hälften mellan 60 procent och O, dvs. 30 procent!
Men en sådan för Norges ekonomi ruinerande lönesättning lär ingen
medlingsmyndighet ha mod och ansvarskänsla att fastställa.
Mötet i I Jakob de la Gardies spår men i betydligt fridsammare avMoskva. sikter ha hrr Erlander och Hedlund med familj och följe hållit
intåg i Moskva. De ha ätervänt utan Ziz och sobelpälsar – som avböjts,
måhända av de skattetekniska skäl hr Hedlund så väl behärskar – men
dignande under oljemålningar, lackerade skrin, golvvaser, kaffeserviser,
pärlhalsband och kameror. En nykter värdering av resans resultat ger
251
Dagens frdgor
vid handen att dessa vängåvor äro de enda konkreta fördelar, som vunnits
ur svensk synpunkt.
Initiativet till besöket togs, som man erinrar sig, från ryskt håll och
ingick som ett led i den ryska »Vänskapsoffensiven» mot Skandinavien.
Sedan Norges och Danmarks statsministrar inbjudits till Moskva, var det
blott naturligt att Sveriges skulle stå i tur. Ursprungligen hade det varit
meningen att hr Erlander skulle ha avlagt ett privat besök i Ryssland,
men efter hand fick resan en alltmer officiös karaktär. När det till slut
helt oväntat meddelades att hr Erlander skulle medföra koalitionsbrodern
hr Hedlund – enligt mångas mening som politisk gisslan – och att en
formlig konferens skulle hållas med de ryska ledarna, kom hela saken i
ett nytt läge.
Vad som från början betraktats blott och bart som en politisk turistresa,
tedde sig nu åtminstone för stora delar av den svenska opinionen såsom
något av en Haupt- und Staatsaction, mot vars utgång man såg fram med
vissa förväntningar. Detta var psykologiskt väl förklarligt. Det fanns nämligen åtskilliga frågor ouppklarade mellan Sovjetunionen och Sverige och
här trodde man sig se en möjlighet att få dem ur världen. Framför allt
var det två spörsmål, som inte upphört att intressera, att irritera och
att engagera svensk allmänhet: det ena var Wallenbergssaken och det
andra ersättningen för piratdåden i Östersjön.
Det är inte svårt att förstå den besvikelse, i vilken svenska folkets
förväntningar förbyttes, när kommuniken efter mötet i Moskva publicerades. Om den ur allmän synpunkt viktigaste frågan: gottgörelsen för piratdåden, nämndes i kommuniken överhuvudtaget inte ett ord – så fullständigt hade våra representanter misslyckats med att hävda Sveriges
elementära rätt inför ett flagrant övervåld. Om den ur enskild synpunkt
inte mindre viktiga frågan om Wallenberg, hade kommuniken i sak intet
att tillägga utöver de tomma utfästelser, som redan gjorts i samband med
utrikesminister Undens »semesterbesök» i Moskva sommaren 1954.
I jämförelse härmed måste korumunikens innehåll i övrigt betecknas
som föga betydelsefullt. Glädjen av det kulturella utbytet med ett land
där den fria forskningen är bannlyst, där historieundervisningen måste
inställas för att man skall hinna omredigera läroböckerna i enlighet med
de senaste partiparollerna och där varje självständigt tänkande individ
är dömd till den andliga döden, förefaller vara av begränsad räckvidd.
Och försäkringen om Sovjetunionens intresse av »att söka medverka till
ytterligare internationell avspänning och till utveckling av det fredliga
samarbetet mellan folken på grundvalen av principerna i FN-stadgan,
som bl. a. omfattar respekt för medlemsstaternas oavhängighet och suveränitet, nonaggression samt icke inblandning i inre angelägenheter» verkar mot bakgrund av den samtida internationella utvecklingen inte helt
övertygande.
Detta om det konkreta utbytet av resan för Sveriges vidkommande.
Om det abstrakta, dvs. de imponderabilia, som tillförts hrr Erlander och
Hedlund genom det personliga umgänget med de »kvalitativt högtstående»
ryska ledarna – för att nu använda hr Erlanders eget frejdebetyg – är
det omöjligt för utomstående att bilda sig någon uppfattning.
Däremot möter det ingen svårighet att bilda sig en uppfattning om
252
\.
Dagens frågor
ryssarnas utbyte av besöket. De ha framgångsrikt kunnat utnyttja den
svenska Moskva-resan för sina politiska syften. Den nya ryska utrikespolitiska taktik, som går ut på att genom »freds»- och »Vänskapsoffensiver» luckra upp sammanhållningen inom den fria världen, har i Sverige
ett utomordentligt propagandistiskt förevisningsobjekt. Vi ha redan fått
uppleva hur såväl partiorganet Pravda som utrikesminister Molotov och
det ökända världsfredsrådet uttalat sitt höga gillande av den svenska utrikespolitiken – komplimanger som väl endast kunna senteras av hr
Unden och hans anhängare – och nu har också vice utrikesminister
Gromyko uttryckligen framhållit vårt land som ett föredöme för Norge
och Danmark.
Avsikten är genomskinlig. Ett neutralt Norden skulle i hög grad underlätta ryssarnas grepp om Europas fastland. Genom att uppmuntra neutralismen i Europa och nationalismen i Asien och Afrika söker Sovjets utrikespolitik i sin nya fas närma sig det mål, som hur än metoderna
växlat, aldrig övergivits: världsherraväldet. Resultaten ha som bekant
inte uteblivit. Därom vittna inte bara den skrämmande utvecklingen i
Mellersta östern och Nordafrika utan också neutralismens landvinningar
i Frankrike och på andra håll i Västeuropa. Ja, t. o. m. »Vänskapsoffensiven» mot Norden har redan fått effekt i isländska alltingets huvudlösa
beslut om uppsägning av de amerikanska baserna. Man går nog inte för
långt om man säger att den satt sina spår också här i landet, exempelvis
i de socialdemokratiska riksdagsmännens oansvariga pacifistiska demonstration.
En mera speciell, men därför inte mindre intressant aspekt på den
ryska vänskapsoffensivens innebörd med särskild hänsyn till de skandinaviska länderna, har anlagts av en framstående kännare i skepnad av
Ungerns kommunistiske diktator Måtyås Råkosi. Han har nyligen i ett
tal yttrat bl. a. följande. Då den 20 :e sovjetryska partikongressen återupptagit kravet om arbetarrörelsens enhet på dagordningen har de kommunistiska partiernas dragningskraft på arbetarna ökat världen runt. De
ledande socialdemokratiska funktionärerna i Norge, Danmark och Sverige
ha i tur och ordning besökt Sovjetunionens huvudstad. Meningen med
dessa besök är att främja förverkligandet av den stora chans som den
återställda arbetarenheten innebär för socialismen.
För att inga missförstånd skola uppstå, tillägger hr Råkosi försiktigtvis,
att de kamrater som tro att man på reformismens väg skall kunna nå
fram till socialismen, ha tagit fullständigt miste. övergången från kapitalismen till socialismen måste alltid ske via proletariatets diktatur, som
emellertid kan få olika utformning i olika länder!
De funktionärer, varom hr Råkosi talar, torde visserligen vid sina
besök i Moskva uttryckligen ha framhävt att de infunnit sig i egenskap
icke av partiledare utan av regeringschefer. Detta har emellertid tydligen
inte inverkat på den rysk-kommunistiska bedömningen av hur besöken
politiskt skola utnyttjas. Neutralismen skall förstärkas genom skapandet
av en ny folkfront, som efter hand skall leda fram till socialism i alla
land – efter rysk modell!
Sverige har alltså genom hrr Erlanders och Hedlunds besök i Moskva
fått låna sig till att vara en bricka i sovjetledningens nya propagandis- 253
’·
. -·-·—-..·————-·
’ i_.. ~-
Dagens frdgor
tiska spel. Förmodligen har detta inte kunnat undvikas, ty att tacka
nej till resan hade knappast varit tänkbart. Det gäller nu att i möjligaste
män begränsa dess psykologiska skadeverkningar i första hand i värt
eget land. Detta kan endast ske genom en skärpt vaksamhet gentemot
den ryska propaganda, som aldrig är farligare än när den uppträder i
form av »Vänskaplig>> infiltrering.
254
f:
\
• r
Försvarsministern Bland motiven för repetitionsövningarnas tillfälliga
i marsblåsten. inställande hösten 1956 och våren 1957 var förmodligen det officiellt angivna, nämligen nödvändigheten av besparingar, det
mindre sannolika. Repetitionsövningarnas bedrivande i normal omfattning och enligt värnpliktslagens bestämmelser skulle betyda en utgift,
utöver vad försvarsministern äskat för fjärde huvudtiteln, av 67,7 milj.
kr. Ått åberopa statsfinansiella skäl i sammanhanget förefaller en smula
sällsamt, om man erinrar sig att beloppet i fråga endast representerar
sju tiondedels procent av hela riksstaten.
Nej, andra förklaringsgrunder få nog sökas. Säkerligen ha valtaktiska
skäl spelat in. Vidare – och däri har man utan tvivel att finna den
väsentliga anledningen till det betänkliga förslaget – försvarsministern
har med åtgärden velat söka tillfredsställa och lugna den försvarsljumma
falangen inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen och därigenom
undvika en för alla uppenbar sprickbildning inom partiet i försvarsfrågan.
Voteringarna visade emellertid, att frondörerna dels icke voro nöjda
med offret, dels utgjorde en vida talrikare skara än vad man till äventyrs
tidigare räknat med. Mot statsutskottets bestämda förklaring, att övningarnas inställande måste betraktas som en engångsåtgärd röstade nämligen
i andra kammaren icke mindre än 74 socialdemokrater och kommunister,
vilket betydde att i det närmaste två tredjedelar av den socialdemokratiska gruppen opponerade mot försvarsministern. I första kammaren begärdes ingen rösträkning. Det ansågs dock att vid uppresningen cirka
30 socialdemokrater där röstade emot utskottets »skrivning».
I riksdagen synes det inträffade rätt allmänt ha betraktats som en
prestigeförlust för herr Torsten Nilsson. Var det »försvarsrealisationens
första svala», som nu uppenbarade sig, sporde någon. I bondeförbundspressen konstaterade man »en obehaglig överraskning» över koalitionsbroderns beteende.
Hur skulle det gå i fortsättningen? statsutskottet var ännu inte klart
med sitt ståndpunktstagande till försvarsministerns krav på omfattande
beställningsbemyndiganden för armen, flottan och flyget. Det dröjde inte
länge, förrän en ny sensation inträffade. I utskottet reserverade sig jämt
åtta man, dvs. precis halva socialdemokratiska utskottsuppsättningen, för
nedskärningar, som representerade ett sammanlagt belopp av omkring
en kvarts miljard kronor. Därest styrkefördelningen bleve densamma vid
omröstningarna i kamrarna, komme ju halva riksdagsgruppen att gå emot
försvarsministern, bakom vilken givetvis stode regeringen. Vad värre var:
Anslagen kunde i ett dylikt läge endast genomföras av regeringen med
hjälp av oppositionens röster.
Man började i riksdagskorridorerna tala om kris icke bara för försvarsministern utan också för koalitionsregeringen i dess helhet. Icke
237
’ \.1 :.;’
Dagens frågor
utan spänning emotsågs resultatet av det socialdemokratiska gruppmötet
tisdagen den 20 mars. Avgörande i kamrarna skulle falla påföljande fredag den 23.
På onsdagsmorgonen hade så pass mycket sipprat ut från den slutna
konklaven kvällen innan, att det stod klart, att försvarsministern var
den, som tagit hem spelet. Mötet hade varat tre timmar, sades det. Försvarsministerns huvudargument – vid sidan av de försvarspolitiska sakskälen – uppgavs ha varit följande: Därest det om fredag visar sig, att
försvarsanslagen i denna del kunnat föras igenom i riksdagen endast
med hjälp av oppositionens röster, så har socialdemokratien därmed
ådagalagt, att den ej längre är regeringsduglig.
Argumentet var begripligt för alla. Det ägde saklig tyngd. Det var emellertid därutöver i besittning av en psykologisk portee av högst betydande
omfattning. Är det nämligen något, som den regerande socialdemokratien – bondeförbundet kan man i det sammanhanget bortse ifrån – är
rädd för, så är det att utsätta sig för risken av att tillvitas »brist på kraft>>,
»oförmåga att regera», »bristande vilja att leda utvecklingen» etc. Med
mycken konsekvens har tesen, för att inte säga myten om socialdemokratien såsom det enda parti, vilket med energi och målmedvetenhet kan
»regera» här i landet, sedan många år odlats i partiets propaganda.
Effekten av agitationen på detta plan säges också ha varit avsevärd.
Den vidare innebörden av den av försvarsministern uppdragna frågeställningen var sålunda denna: Vore frondörerna i försvarsfrågan beredda
att ta på sitt ansvar att vida folklagers förtroende till socialdemokratien
som det enda verkligt regeringsdugliga partiet kunde komma att rubbas?
Den kulan visste hur den tog. Frondörerna voro inte beredda att axla
ett dylikt ansvar. Beslutsamhetens friska hy gick snabbt i eftertankens
kranka blekhet över. Fronden kapitulerade. Blott en ringa skara vägrade
ge sig.
Efter utgången på partimötet kunde de slutliga debatterna i kamrarna
inte tilldraga sig något större intresse. Det enda, man var nyfiken på,
var styrkan hos den lilla grupp, som på partimöte!, enligt vad det berättades, skulle ha hållit stånd in i det sista. Den lyckades inte i någon
votering få mer än 15 av första kammarens ledamöter med sig. Vad andra
kammarens omröstning om armematerielen beträffar gingo 19 socialdemokrater och kommunister på reservantlinjen. Deras antal steg dock till 24
i frågan om regeringen skulle få beställa en eller två jagare.
Tonen i debatterna var dämpad. Socialdemokrater, som i överläggningarna om repetitionsövningarna någon vecka tidigare anlagt rätt karska
tonfall, visade nu en anmärkningsvärd måttfullhet. De förnekade, att
deras ställningstagande dikterats av någon försvarsovilja. De sade sig
icke ha velat försätta försvarsministern i en »mindre trevlig situation
utan blott velat höja ett varnande finger inför en utveckling, som hotar
att leda till onödiga fördyringar inom försvaret». De förmenade, att »man
kunnat hålla igen lite mera i fråga om försvarskostnaderna» osv. Det var
nog inte fritt ifrån, att litet var i kammarbänkarna drog på munnen åt
denna så snabbt verkställda attitydförändring.
Försvarsministern klarade alltså marsblåsten. Mot bakgrunden av den
senaste händelseutvecklingen på den socialdemokratiska försvarsfronten
238
’.-:.,.
Dagens frågor
må det dock vara tillätet att undra, huruvida inte också attacken mot
repetitionsövningarna gått att i tid avvärja. Försvarsministerns personliga uppfattning var ju allmänt känd. Försvarsledningen hade anfört bestämda erinringar mot förslaget och uttalat allvarliga varningar för dess
följder. Försvarsministern hade icke rest några gensagor mot dessa erinringar och varningar utan nöjde sig med att utan närmare motivering
hänvisa till det ekonomiska läget.
I den senaste försvarsdebatten framhöll herr Torsten Nilsson med fullt
fog: »Frågan om krig eller fred är livsavgörande för värt folk. De, som
eventuellt ha några angreppsplaner beträffande värt land, måste kunna
avskräckas.»
Uttalandet för i minnet en deklaration av herr Hjalmarson i utrikesdebatten tidigare vid årets riksdag. Inte ens för en liten stat finns det
längre någon möjlighet att isolera utrikespolitik och försvarspolitik frän
varandra, konstaterade högerledaren, och han tillade: »Det är mot bakgrunden av lugnets ytlighet och medvetandet om att Korea inte alltid
behöver ligga i Korea, Prag inte varje gäng i Tjeckoslovakien, som vi
måste bedöma vår utrikespolitik». Denna realistiska bedömning ha frondörerna inom socialdemokratien icke varit mäktiga.
Österrike in- Det kan icke förnekas, att Österrikes underskrift av statsför nyval. fördraget, varigenom den tioåriga ockupationen äntligen
kunde hävas, mot vederlag av Österrikes deklaration om permanent neutralitet såväl inom som utom landet väckte vissa betänkligheter. Man
hade vant sig vid Österrikes otvetydiga västliga orientering även i politiskt hänseende och betraktade med misstro dess övergäng till en neutral
status av till synes samma folkrättsliga natur som det schweiziska Edsförbundets. Men den vändning inom världspolitiken, som i fjol höstas
blev följden av det misslyckade mötet mellan »de fyra stora» utrikesministrarna i Geneve och som skärpte motsättningarna mellan öst och
väst, har rättfärdigat uppgörelsen i våras. Det är knappast sannolikt, att
Sovjetunionen ännu i dag hänger sig åt några förhoppningar att fä till
stånd ett bälte av neutrala stater frän Norden till Adriatiska havet, som
var det avgörande motivet att frivilligt uppge Österrike som bas för sina
trupper i denna viktiga del av Europa. Man behöver icke heller längre
befara att den österrikiska neutraliteten skulle medföra en »neutralistisk»
stämning. Österrikes ledande politiker ha energiskt anslutit sig till tesen
att neutraliteten är statens sak, som icke i någon män förpliktar medborgarna. Genom utvisningen av den kommunistiska fackliga Internationalen har också österrikiska regeringen i handling ådagalagt, att den vill
göra ett slut på taktiken att göra Wien till ett centrum för östlig propaganda. Ur rent ekonomiska synpunkter kunde det ha varit ändamälsenligt
att antaga ett ryskt anbud om ett län till provinsen Niederösterreich frän
den miljonfond av schilling, som ryssarna hamstrat ihop under ockupationen. österrikiska regeringen ville dock undvika varje sken av att öppna
en dörr bakifrån för sovjetryskt inflytande men accepterade gärna ett
amerikanskt län för att främja jordbrukets utveckling.
Den sista åtgärd som österrikiska nationalrådet – andra kammaren –
239
’. • jO
Dagens frdgor
vidtog före beslutet om sin upplösning var att mot de fyra kommunistiska
rösterna enhälligt förorda Österrikes anslutning till Europarådet i Strassburg, varigenom Österrike ville klart bekänna sin samhörighet med Västern. I Förenta Nationerna hade Österrike intagits i december i fjol i ett
för övrigt mycket blandat sällskap. Detta inträde ingick i överenskommelsen med de fyra ockupationsmakterna men närmade, liksom ovannämnda anslutning till Europarådet, Österrike mera till den svenska neutraliteten av den alliansfria typen än till den schweiziskt ortodoxa, som
anses hindra detta lands inträde i både FN och Europarådet.
Vad nyvalen angår tycks man allmänt inom mera omdömesgilla kretsar
i Österrike beklaga, att icke koalitionskompanjonerna, det borgerliga
katolska folkpartiet och socialdemokraterna, som med respektive 74 och
73 mandat utgöra en överväldigande majoritet av nationalrådets 165 medlemmar, kunde hälla ut även i fortsättningen. Trots sin heterogena sammansättning ha de dock under tio är styrt Österrike och därmed berett
sitt land förmånen av en ganska enastäende politisk kontinuitet i maktutövningen. Men det vore likväl orättvist att uppfatta de för tidiga valen
av den 13 maj -enligt författningen behövde de äga rum först i februari
1957- som ett bevis på bristfällig politisk mognad. Det var ockupationen
som tvang ihop bägge parter, och när detta yttre tryck nu bortfallit,
måste de hittills undanskjutna tvisteämnen träda i förgrunden, framför
allt spörsmålet om socialisering eller privatisering av de frän ryssarna
övertagna företagen, där skiljelinjen går skarp mellan borgerliga och
socialister.
För utrikespolitikens del förelåg ingen sådan schism, att den kunde
ha vällat en sprängning av koalitionen. Visserligen ha socialdemokraterna
icke försummat något tillfälle att gentemot folkpartiet spela rollen som
en varmare förespråkare av Österrikes andliga förbundenhet med Västerlandet, vilket är ungefär motsatsen till utrikesminister Undens tendenser
i Sverige. Men varken denna differens eller motsättningar, som bottna i
olika meningar om de konfessionella skolorna, skulle ha föranlett nationalrådets upplösning i förtid. De ekonomiska kontroverserna ha varit avgörande, vilka kunna ideologiskt formuleras: Fri marknadshushällning
eller planhushållning. Därtill kommer särskilt för socialdemokraternas del
maktsträvandet att ha en här av anställda under sig.
Xven om Österrikes socialdemokrati numera frigjort sig frän den radikala anstromarxismen under första republiken, som för den proletära
enhetsfrontens skull var beredd att gå samman med kommunisterna, så
får man icke blunda för den faran, att österrikiska socialdemokratiens
ekonomiska politik efter hand kan leda fram till förhållanden, som kunna
inifrän urholka demokratien – helt visst emot deras ledares önskan.
I Österrike tillämpas det proportionella valsättet men med det korrektivet, att överblivna röster fördelas mellan partierna, under förutsättning att
vederbörande parti erövrat åtminstone ett mandat vid första mandatsutdelningen. Denna bestämmelse kan föranleda att kommunisterna denna
gäng kunna bli utan varje representation i nationalrädet, ett perspektiv,
som i sin tur kan förmå kommunisterna att anbefalla sina anhängare att
med hänsyn till den önskvärda »enhetsfronten» rösta på socialdemokratiska kandidater, vilken taktik de två största kommunistiska partierna i
240
Dagens frågor
Väster, de italienska och de franska, äro särskilt ivriga för, i syfte att
främja det numera av Kreml beordrade återupplivaodet av »folkfronten».
Man kan dock icke tillvita den österrikiska socialdemokratiska ledningen att den umgås med planer att. ge kommunisterna några löften för
att med deras hjälp ernå den eftersträvade absoluta majoriteten i nationalrådet Skulle denna eventualitet ändå inträffa, torde de socialdemokratiska ledarna t. o. m. innerst frukta en sådan seger med dess allvarliga
följder för Österrikes politiska och ekonomiska utveckling med uppenbar
risk att framför allt spoliera vad den borgerlige finansministern Kamitz
uppnått med sin politik att stabilisera valutan och pressa tillbaka arbetslösheten. En sådan valutgång är emellertid ganska osannolik, ehuru även
på den yttersta högra flygeln symtom äro skönjbara, som kunna gynna
socialdemokraterna. Det »frihetsparti», som de forna »Oavhängiga» omdöpt sig till, företer nämligen fortfarande tecken på inre förfall, och det
har tidigare visat sig, att detta mera gagnar socialdemokraterna än folkpartiet. Det obehagliga faktum kan sålunda konstateras, att resultatet av
valdrabbningen den 13 maj måhända kan avgöras av hur ytterlighetsriktningarna till höger och vänster bete sig.
Emellertid synes det mera troligt att en sådan större förskjutning
icke skall äga rum mellan de båda stora partiernas mandatstyrka, att
någondera kan erhålla absolut flertal i nationalrådet. Då måste alltså,
nolens volens, ett nytt »svart-rött» block taga vid, enär inga andra regeringsalternativ äro parlamentariskt möjliga. Likväl kan en sådan mindre
omkastning av mandatstyrkan inträffa, att socialdemokraterna få flera
röster och mandat än folkpartiet, varigenom socialdemokraterna inom
koalitionen få rätt att tillsätta posten som förbundskansler. Det vore icke
blott otacksamt mot den borgerlige Julius Raab, som med fog har kallats
»befrielsekanslern», utan skulle också få en stor politisk betydelse, eftersom socialdemokraterna genom sin effektivare partiorganisation kunde
utnyttja denna ställning på ett mycket verksammare sätt än folkpartiet
varit i stånd.
,,Bulge and Med dessa »nicknames» bruka britterna i vardagslag beChrush.n nämna Bulganin och Chrushjev, vilkas besök i London under
nio dagar i senare hälften av april de motse med särdeles blandade känslor. Man frågar sig som överallt: hur kom denna invit överhuvud till
stånd? Jo, den torde vara det hart när enda påtagliga positiva resultatet
av Genevekonferensen »På högsta nivå» i Geneve under rötmånaden i
fjol med dess hägringar av framtida harmoni mellan parterna i det kalla
kriget. När sir Anthony Eden förnam, att de numera som franska statsledare avdunstade Faure och Pinay planlade en färd till Moskva, ville
icke han vara mindre artig, och efter att ha avböjt en inbjudan att likaledes bege sig till Moskva, sporde han Bulganin och Chrushjev, huruvida
de ej i stället kunde komma till London. Man tror att det var fråga om
vad som på svenska kallas en »armbågabjudning» och att Eden räknade
med samma avböjande från deras sida som flera gånger under kriget från
Stalin, då denne ansåg sig hindrad att gengälda Churchills resa till
Moskva hösten 1942. Eden måste dock hålla god min, då vederbörande
17-563444 Svensk Tidskrift 1956 241
Dagens frågor
på fläcken tackade ja – och som typiskt för den galvaniserade »Geneveandan» skola de hurrarop minnas, med vilka underhuset efter Edens återkomst från Geneve hälsade hans meddelande om den till våren varskodda
vänskapsvisiten!
Nu tycks underhuset inte längre ha någon lust att hurra. Sommarens
drivhusplanta vid Lac Lemans Riviera har frusit bort efter sådana köldknäppar som det misslyckade utrikesministermötet på hösten i samma
Geneve och Sovjetunionens förbluffande framstöt i Orienten med omfattande leveranser av allsköns modern krigsmateriel till särskilt Egypten, och frikostiga anbud om finanskrediter och teknisk expertis, som
satte västmakternas och i synnerhet Storbritanniens traditionella hegemoni i detta sitt oljeimperium på spel. Även om Eden officiellt ställde
sig lomhörd gentemot de förolämpningar mot britterna såsom Hitlers
ursprungliga bundsförvanter i Västkapitalismens sammansvärjning mot
Sovjetunionen, som firman »Bulge & Chrush» utslungade i offentliga anföranden under sina resor före jul i Indien och i Burma – vilka utgjutelser till och med skorrade illa i »Nehrutralernas» öron – väckte
de desto mera förargelse i Storbritannien. Konservativa kretsar uppfattade
de röda missfirmarnas mottagande med pomp och ståt som en förödmjukelse för Storbritannien, ja, rent av som en våldgästning under mask
av fredshyckleri. New York Herald Tribunes välunderrättade kolumnist,
Joseph Alsop, tror sig veta att tories ledare i överhuset, kabinettsmedlemmen markisen av Salisburgy, »den näst Churchill mest respekterade
politikern i Storbritannien», redan från början hyste avsmak för hela
spektaklet. Eden har dock inte kunnat förmå sig att skicka återbud, och
på tal om utgifterna har han replikerat, »att de endast utgöra en minimal
bråkdel av kostnaderna för en vätebomb», varigenom han antytt, att frå-
gan och svaret storpolitiskt stå i samma kasus.
När emellertid sovjetryske polischefen, general Serov, i vintras anlände till London för att överlägga med Scotland Yard om säkerhetsåtgärder vid besöket, blev en stark opinion uppbragt över att denne blodhund, som personligen bär ansvaret för bl. a. den brutala bolsjeviseringen
av Balticum och för rekryteringen av slavlägren, skulle som privilegierad
person få beträda Storbritanniens fria jord. Denna häftiga reaktion hade
till följd, att Serov icke tycks få tillhöra sina husbönders svit under deras
uppehåll i London. Malenkovs uppdykande några veckor senare som ordförande vid en rutinresa för studier av eicktrotekniker var däremot en
överraskning. Malenkov såg sig grundligt omkring och säges ha vunnit
sympatier genom sin joviala umgängeskonst, men aktade sig mycket noga
att för intervjuare kommentera den kris om >>Stalins andra död», som
samtidigt aktualiserades i Moskva. Dessa Malenkovs lagrar lämnade tydligen hans tidigare rivaler Bulganin och Chrushjev i Kreml ingen ro.
De begärde, till Foreign offices oförställda häpnad över en sådan taktlöshet, genom Tass en utsträckning av vistelsen för att få möjlighet att
liksom Malenkov dricka öl med stamkunder på pubbar, prata med deras
fruar och ge barnen sötsaker. Men det blev ett obevekligt nej; det en
gång uppgjorda och av besökarna godkända programmet kunde ej ändras.
Bulganin och Chrushjev missta sig också på de breda lagrens mentalitet
i Storbritannien. Dessa tilltalas ingalunda av att högt uppsatta personer
242
\.
’ :
Dagens frdgor
»göra sig gemena» i sina kontakter med »folket», som här ej är klass~
medvetet i eljest övlig europeisk mening. Den nuvarande finansministern
Harold Macmillan berättade en gång i en svensk vänkrets, att då han
skall »canvassa» i sin valkrets, en förort söder om London i Kent, det
icke duger att iförd den sämsta habiten vandra omkring i väljarna~ hem
och trycka deras händer. Nej, han måste som fin och förmögen karl,
elev från Eton, utexaminerad med högsta betyg från Balliol College i
Oxford, officer vid Grenadier Guards under första världskriget, gift med
en dotter till hertigen av Devonshire m. m., infinna sig i oklanderlig förmiddagsdräkt: jackett, randiga byxor och damasker, för att hedra sina
väljare och glädja dem med att en i allo respektabel kandidat ställt sig
till deras förfogande. »Bulges & Chrushs» verkliga »dilemma» har nog
träffande belysts i Blix’ senaste karikatyr: Bulganin: »Försök nu inte
med Din vanliga gemytlighet, Chrushjev, det förstår sig inte britterna
på; nu måste vi uppträda som gentlemen.» Chrushjev: »Förstår vi oss på
det då? …»
Vad åsyfta då dessa potentater utan personkult i sin enträgna åstundan
att, trots värdarnas uppenbara olust, ändå ge sig iväg till London. Det
har under månader dryftats i den västerländska pressen. Som påtagligt
allmänt motiv betonas därvid, att alla dessa visiter och kontravisiter, inklusive herrar Erlanders och Hedlunds menlösa påskfärd till bolsjevismens Blåkulla, är ett led i Kremls nya, i motsats till Stalins stela, rörliga
taktik att hädanefter föra det kalla kriget på olika flanker mot USA :s
allianssystem med till synes försonliga gester och fredliga medel, varpå
vinterns offensiv i Orienten är ett slående bevis. Genom att kunna tygla
sina varuhungriga undersåtars konsumtion till förmån för den allsmäktiga
statens rustningar och investeringar förmår Kreml att exportera realkapital, utan ännu formulerade krav på kompensation, till de fattiga f. d. kolonialfolken, medan västdemokratiernas regeringar, oaktat befolkningarnas
materiella välmåga utan motstycke, möta stora vanskligheter att bemästra
budget- och betalningsbalansen, vilket i synnerlig grad gäller Storbritannien.
Härvid tycker man sig skymta ett speciellt skäl för Kreml att omhulda
britterna och söker en ledtråd i vissa antydningar från sovjetrysk sida,
att Storbritannien i händelse av behov skulle kunna förskaffa sig ett stort
guldlån från Sovjetunionen. Om de närmare betingelserna härför har ej
yttrats ett ord. I Kreml är man naturligtvis lika väl som annorstädes
underkunnig om att Storbritannien hyser de värsta farhågor att genom
en fortsatt rad av motgångar i Främre Asien riskera att förlora kontrollen
över oljeproduktionen i denna krisinflammerade del av världen, varförutan Storbritanniens ekonomi snart skulle braka ihop. Samma fara föreligger för gummi- och tennproduktionen i Malacka, om kommunisterna
skulle lyckas tillvälla sig herraväldet i Singapore, bryggan till det av
politisk rödsot svårt infekterade Indonesien, vilket kan bli följden av
de häftiga meningsbrytningarna mellan brittiska administrationen och
den kommunistiska kommunalmajoriteten i Singapore.
Vore USA då berett till en pekuniär jätteansträngning för att hålla sin
bundsförvant under armarna? Och till vilket pris? Kreml vill måhända
låta Eden veta, att Sovjetunionen också har resurser härför och kan in- 243
Dagens frågor
gripa med den enda betingelsen att Storbritannien avstår från att de
facto förvandlas till en Dependency under USA genom att acceptera
dollarhjälp i den gigantiska skala, som då blir erforderlig. Samma metod
praktiserar Kreml ju genom att också erbjuda arabhärskarna ett annat
alternativ än det amerikanska.
Frankrike i Frankrikes kolonialvälde, som förlänat det rangen av första
Nordafrika. klassens stormakt, har på sistone skrumpnat på lika många
år som det tagit decennier att långsamt uppbygga det. Vändpunkten var
andra världskriget med katastrofen 1940, som blottade nationens inre
svagheter och berövade Frankrike dess militära »gloire», grundvalen för
dess prestige hos de färgade befolkningarna. Det båtade föga att efter
den seger, som anti-Hitlerska koalitionen vann å Frankrikes vägnar, fjärde
republikens styresmän efter brittisk förebild konstruerade »Franska Unionen» som ett konstitutionellt fikonlöv för det nakna faktum, att de
franska kolonierna icke voro mogna för en självstyrelse, vilken i verkligheten icke heller beviljades dem.
Från 1946 begynte tvärtom sönderfallet med Hoh Chi-minhs uppror i
Tonkin, som Frankrike skulle ha kunnat betvinga under de första åren,
därest generalerna hade fått de förstärkningar som de begärde hemifrån.
Frankrikes statsfinanser ansågos dock icke tåla några nya större påfrestningar och av hänsyn till väljarkåren vägrade nationalförsamlingen obevekligt att sända franska värnpliktiga till »la sale guerre» i de indokinesiska djungelträsken. För ett sådant fälttåg kommo Främlingslegionen –
tyskar mest – och afrikanska trupper till användning – liksom i antikens avtynande rornarrike legionerna för gränskrigen rekryterades av
barbariska germaner från andra sidan Rhen. Men av de reguljära franska
officers- och underofficerskårerna krävdes avsevärda blodsoffer, som
menligt påverkade kadern i Frankrikes arme i Europa.
Ändå såg läget i Indokina tämligen lovande ut, då överbefälet under
år 1951 fördes av framlidne marskalken Lattre de Tassigny. Men då 1949
Chiang Kai-shek på Kinas fastland nödgades vika för Mao Tse-tungs överlägsna styrkor och bege sig till Formosa med återstoden av sin arme,
fick Peking småningom genom den sydkinesiska provinsen Yunnan direkt
kontakt med sin skyddsling Hoh. Då först blev kriget hopplöst för Frankrike! De lokala framgångar, som ännu vunnos, kommo att likna Asa-Tors
erfarenheter vid gästabudet hos kung Fjalar, vilken för att pröva Tors
beryktade kroppskrafter bad honom att lyfta en grå katt från golvet.
Förnärmad över en så löjlig invit, efterkom likväl Tor värdens önskan
och lade sin hand under kattens mage. Men allteftersom han lyfte, sköt
katten fräsande rygg, och högre upp kunde han inte lyfta den än att
katten stod med tre fötter kvar på golvet. Fjalar förklarade sedan för sin
gäst, att katten var själva Midgårdsormen. På samma sätt hämtade Hoh
oavbrutet nya krafter genom bistånd från den k o m m u n i s m e n s
M i d g å r d s o r m, som omslingrar och utsuger större delen av Eurasien.
Peking skickade visserligen icke, som hösten 1950 till Nordkorea, en
miljon soldater, benämnda »frivilliga», men i Tonkin infunno sig talrika
officerare, veteraner från Koreakriget, som stabspersonal och som in- 244
Dagens frågor
struktörer i modern krigsmateriel i riklig mängd, och när fästningen
Dien Bien Phu föll i maj 1954, syntes ett nederlag för fransmännen längs
hela linjen ofrånkomligt. Nationalförsamlingens nervositet inför detta perspektiv och allmänna opinionens längtan att fä slut på det impopulära
kriget bragte då plötsligt den länge isolerade radikalsocialisten MendesFrance till makten, och hans uppgivelse av Indokina vid sommarkonferensen i Geneve 1954 framstod hart när som en bragd!
Läget i Indokina ter sig enligt Genevefördraget sålunda: Tonkin är i
kommunisternas väld, och frän det självständiga Vietnam i södra delen
av Indokina ha de sista franska trupperna nu embarkerat för att dirigeras
till Algeriet. Förenta staterna ha blivit skyddsmakt för Vietnam, som
icke vill veta av den i Genevefördraget stipulerade folkomröstningen sommaren 1956 om eventuell äterförening med Tonkin. Vietnam har lika litet
som Förenta staterna undertecknat Genevefördraget och lär inte kunna
tvingas till att vederväga sitt bräckliga beständ genom att i en folkomröstning tävla med kommunisterna i norr, som oavlåtligt infiltrera Vietnams landsbygd samtidigt som Hohs arme tillväxer i styrka. Kambodga
och Laos i östra Indonesien ha också blivit suveräna stater, vilkas förmåga att motstå kommunistiskt inre och yttre tryck dock bedömes som
problematisk. Frankrike har därmed förlorat den blomstrande besittning,
som var cloun på kolonialutställningen i Paris sommaren 1931 och Indokina är nu delat på samma fatala sätt som Tyskland och Korea med
temporär obeständighet och permanent internationell irritation som
kännetecken.
Under tiden ha de nationella frihetsrörelserna fått ett elakartat uppsving i Tunis och i Marocko. Till en början togo fransmännen i med härdhandskarna och deporterade i Tunis ledaren för det största oppositionspartiet, den franskt uppfostrade Habib Bourghiba, till en gudsförgäten
klippö vid Bretagnes kust. Men då oroligheterna med attentat och demonstrationer fortsatte i Tunis och de snabbt skiftande franska generalresidentema varken kunde fä bukt med den motsträvige bejen, som formellt var landets suverän, eller stävja den tilltagande inre anarkien, beslöt Mendes-France i juli 1954 att på s i t t sätt göra slag i saken och
avlade ett blixtbesök hos bejen med löften om franska eftergifter i nya
förhandlingar. Bourghiba frigavs och ätervände under folkets jubel till
Tunis, varefter Faures regering fullföljde företrädarens reträtt med resultat, att Frankrikes 75-äriga protektorat nu upphört och Tunis blivit självständigt med rätt till eget polisväsen, försvar samt till och med utrikesrepresentation. Paris försummade eller kunde icke genomdriva, att frans·
männen i Tunis traktatsmässigt tillförsäkrats en framtida tryggad ställ·
ning i Tunis utan får lita på Bourghibas personliga utfästelser. Denne
beskärdes en utomordentlig framgäng vid de nyss förrättade första parlamentsvalen men har en frän vedersakare i en nationalistisk riktning
under ledning av en viss Salam Ben Youssef, vilken som landsflykting 1
Kairo anammat Nassers paroll att icke tolerera någon priviligierad position för fransmännen i Nordafrika.
I det större protektoratet Marocko, som har cirka 8 miljoner invånare
mot 3 i Tunis, har förloppet varit i stort sett enahanda. Sä länge de
stridbara berberstammarna, samlade kring paschan Glaoui i Marrakesh,
245
Dagens frågor
bevarade sin gamla fientliga inställning mot araberna, merendels bosatta
i städerna, kunde fransmännen söndra och härska samt 1953 till Madagaskar landsförvisa sultan Mohammed V i Rabat, då denne alltför öppet
ställde sig på nationalisternas sida. Men då terroraktionerna oavbrutet
skärptes, fick man i Paris ett nervsammanbrott och resignerade inför en
till synes ofrånkomlig katastrof. Även sultan Mohammed hämtades från
sin exil och återinsattes i sina gamla rättigheter, sedan hans onkel avfockats som skuggsultan. En ännu oförklarlig sinnesändring tycks jämväl
ha ägt rum bland berberna, som måste ha påverkat uppfattningen i Paris.
I varje fall uppsökte den i magkräfta dödssjuke Glaoui sultan Mohammed
och bönföll krypande, kyssande hans toffel, om tillgift. En traktat har
utarbetats, enligt vilken avtalet från 1912 om protektoratet upphävs och
Marocko erhåller samma rättigheter som Tunis. Ehuru Il Caudillo tidigare, i maskopi med marockanska rebeller, sökt bereda fransmännen allsköns avbräck, har Franco nu sett sig nödsakad att med spansk grandezza
avstå från protektoratet över den mindre delen av norra Marocko och
fägnat sultan Mohammed med ett så pompöst mottagande vid ett besök
i Madrid i april, att det historiskt ter sig som en senkommen revansch
för morernas utdrivande ur Spanien 1492.
Vida allvarligare för Frankrike är situationen i Algeriet, erövrat 1830
och numera inkorporerat som fyra departement i Frankrike. Här kompliceras problemen genom förekomsten av cirka 1,2 miljoner fransmän, som
ofta i tre släktled levat i Algeriet, vilket för dem blivit deras hemland.
De vilja under inga omständigheter överlåta dess styrelse åt den efterblivna arabiska majoriteten och känna sig andligen befryndade med
boerna i Sydafrikanska Unionen i deras segregation gentemot de svarta
kaffrerna med ungefär samma relationstal mellan raserna som i Algeriet.
På hösten 1954 begynte gerillakriget med överfall på enstaka franska
militärposteringar och mordbrand på ensamliggande franska lantgårdar
med ohygglig massaker av alla familjemedlemmar. I öppen strid dukade
rebellerna alltid under, men trots deras relativt ringa antal- 15 000 mot
fransmännens 200 000 – paralyserades den muhammedanska befolkningen av det skräckvälde som rebellerna utövade genom att i tysthet
skära strupen av alla som framhärdade i offentligt samarbete med fransmännen. Byarnas invånare finna sig i tvångsrekvisitioner och iaktta fullständig förtegenhet om rebellernas rörelser och förehavanden. På underjordiska vägar ha rebellerna därmed uppnått en makt, som de icke kunde
vinna med sin numerära och militära potens.
Till skillnad från förhållandena i Tunis och Marocko uppträda de
anonymt i Algeriet, och därest Paris skulle vilja inleda överläggningar,
existerar ingen ledning med namn och vistelseort att hänvända sig till.
Genom fångar och aktstycken i stupades fickor har det dock blivit klarlagt, att rebellerna hemligt utbildas i Lybien och utrustas med vapen,
som forslas från Kairo. Som var att vänta har det i Algeriet förbjudna
kommunistpartiet inblandat sig. Detta har icke varit de i Algeriet bosatta
fransmännen förborgat; de motsätta sig lidelsefullt välmenta franska
vänsterprojekt att ta alla konsekvenser av Algeriets hittills övervägande
administrativa införlivning av moderlandet. Dettas särdeles omfattande
socialförsäkring skulle, tillämpad på masspauperismen i Algeriet, kosta
246
Dagens frågor
oöverkomliga miljardbelopp, och parlamentarisk likställighet skulle innebära att minst hundra mohammedanska deputerade placerade sig i bänkarna i Palais Bourbon, vilket onekligen skulle te sig som en partiell
revision av Karl Martells seger 732 vid Poitiers, som räddade Västeuropa
från en arabisk invasion på en tid, då Islams expansion stod på tinnarna
av sin triumf.
I den mån »republikanska fronten» vid valet den 2 januari till nationalförsamlingen hävdade sig någorlunda bra i den allmänna partiförbistringen med poujadeisterna som irrationella nykomlingar, har den tvivelsutan att tacka sin valparoll om reformer för att pacificera Algeriet
så pass, att åtminstone inga inkallelser av reservister skulle behöva tillgripas. Socialistledaren Guy Mollet, en rättskaffens läroverkslektor, som
endast har hemorten Arras gemensamt med Robespierre, fick bilda en
vänsterregering, vari Mendes-France, bittert besviken över valutgången,
blivit minister utan portfölj.
När det gällde att förverkliga vallöftena, hopade sig svårigheterna för
Mollet. Ett besök i huvudstaden Alger med häftiga manifestationer av
infödda fransmän övertygade honom om att ingen nyordning mot deras
bifall skulle kunna genomdrivas. Till samma uppfattning har även den
nye generalguvernören, socialisten Lacoste, kommit, en realpolitiker som
icke skyr att se verkligheten i ögonen. På samma gång är Mollet övertygad om att Frankrike måste behålla Algeriet med mindre att det eljest
skulle gå miste om sina kolonier från Sahara och Ekvatorial-Afrika till
Kamerun och Franska Kongo. Utan Algeriet skulle tillika Frankrikes ekonomi bli ohjälpligt ur balans. Följaktligen måste upproret kuvas som förutsättning för kloka reformer. Lacoste och generalerna fordra militära
förstärkningar, och Mollet såg sig ingen annan råd än att i april hos
nationalförsamlingen anhålla om bemyndigande att inkalla reservister av
äldre årgångar till ett maximum av 200 000 man, varav dock endast 75 000
man skola omedelbart tillställas inkallelseorder. Han fick majoritet i nationalförsamlingen; ej ens kommunisterna sviktade, eftersom de tydligen
äro beslutna att stödja Mollet i vått och torrt i beräkning att han en
vacker dag begär deras understöd för den av Kreml påbjudna förnyelsen
av 1936 års »folkfront». Mendes-France säges däremot vara missnöjd med
Mollets ensidiga militära engagemang, och Fran~ois Mauriac, som lämnat
den konservativa Figaro och skriver entusiastiska artiklar till förmån för
Mendez-France i l’Express, riktar fräna angrepp mot Mollet, som »blivit
högerns skötebarn, därför att han just för den politik, som högern önskar
men inte skulle kunna praktisera». Kanske det!
Aktionerna mot insurgenterna i Alger ha under de sista aprilveckorna
onekligen tilltagit i styrka med bistånd av både flotta och flyg. Nya förband anlända oupphörligen, och rebellerna tillfogas dagligen blodiga förluster med ringa manfall på fransk sida. Det återstår dock att se huruvida
denna offensiv kan knäcka rebellerna och befria muhammedanerna från
fruktan för ohygglig vedergällning, om de skulle vilja följa sin böjelse
att samarbeta med fransmännen för Algeriets framtid i en ännu till sina
former och innehåll obestämd union med Frankrike.
247
_;;_.. • .. r. …
Dagens frågor
Arbetsfreden I Sverige har årets samordnade avtalsrörelse nyligen bragts
i Norden. till ett fredligt slut utan att det utskott av parternas främsta
företrädare vid de föregående och avgörande centrala förhandlingarna,
vilket med kort varsel skulle sammankallas till den s k. »Mangelboden»,
dvs. Svenska Arbetsgivareföreningens lokaler vid Blasieholmen, behövde
anlitas för efterskörden av invecklade specialuppgörelser för olika fack.
Organisationstekniskt är detta en imponerande prestation av »Saltsjöbadsandans» bästa märke och ett bra betyg för dessa mäktiga korporationers
mognad till medvetet ansvar för hela samhällsekonomien, vars balans är
beroende av lönepolitiken. Priset var dock för dyrt med tanke på att den
genomsnittliga löneförhöjningen om 4 procent betyder en stegring av de
breda lagrens konsumtionskraft på uppskattningsvis 1,2 miljarder kronor,
en stimulans för inflationen, som endast kan motverkas genom en osannolik utjämnande ökning av tillgängliga varumängder. Inom industrier med
ackordslöner pågår dessutom oavlåtligt löneglidningen uppåt på grund
av brist på arbetskraft genom den överfulla sysselsättningen. Levnadskostnadsindex har också den 1 april stigit med en procent, samtidigt
som Riksbankens valutareserv fortsätter att sina. De drastiska varningar
som riksbankschefen Per Åsbrink inskärpte vid »Arbetarnas Arosmässa»
i Västerås i höstas mot det »kompensationstänkande», som genom löneoch prisspiralen underminerar penningvärdet, förklingade sålunda ohörda.
Inom svenska fackförenings- och tjänstemannarörelsens ledning ställer
man sig ändå tveksam om möjligheten att upprepa experimentet med
samordningen. LO :s ordförande, herr Axel Strand, betvivlade i Finanstidningen de djupa ledens benägenhet härför och trodde, att de skulle
föredra en mera ohämmad taktik från fackförbunden. Samma uppfattning har även förfäktats av TCO :s ordförande, herr Valter Åman. Emellertid har direktör Bertil Kugelberg i SAF inbjudit till nya samtal i Saltsjöbaden om hela den framtida lönepolitikens gestaltning, vilket ej avböjts av motsidan, som dock föreslagit ett uppskov efter LO:s ordinarie
kongress på sensommaren, då bl. a. herr Strand efter uppnått åldersstreck ämnar avgå med pension från sin prövade post.
I jämförelse med vad som under den gångna vårvintern Finland och
Danmark fått uppleva på detta fält och som förestär i Norge, framstår
det svenska exemplet som ett manande föredöme. Finlands LO begynte
den allvarsamma leken med en storstrejk den 1 mars – samma dag som
Kekkonen tillträdde sin presidentur. storstrejken hade varslats i god tid
och orsaken angivits vara jordbrukarorganisationernas plötsliga prisförhöjningar på åtskilliga viktiga livsmedel. Landet befann sig i regeringskris, och när förre talmannen K. A. Fagerholm restaurerade företrädaren
Kekkonens röd-gröna block, förstärkt med några representanter för de
mindre partierna, bland dem svensken Ralf Törngren som utrikesminister
på nytt, saknades nödigt andrum och erforderlig enighet för att med
riksdagen kunna ordna förutsättningar för en lyckosam medling.
Efter krigets slut hade Finlands LO fyra gånger tidigare viftat med
storstrejksvapnet, ehuru majoriteten inom fackföreningsrörelsen består
av socialdemokrater, vilkas förtroendemän torde vara fullt medvetna om
att varje avsikt att påtvinga statsmakterna de organiserade arbetarnas
vilja är i princip förkastligt som klassdiktatur i en demokrati. Men dessa
248
Dagens frågor
socialdemokrater nödgas i sin taktik ideligen räkna med konkurrens från
den starka kommunistiska minoriteten inom fackförbunden, som i sin
demagogi icke hämmas av några som helst hänsyn. Den gamle socialdemokratiske partichefen, vice häradshövdingen Väinö Tanner, f. d. statsoch utrikesminister samt skolad ekonom som en av Finlands främste
kooperatörer, vilket meriterat honom som den främste socialdemokratiske
inrikespolitikern i Norden under 1920-, 1930- och 1940-talen, fördömde i
ett uttalande storstrejken som huvudlös men så till vida nyttig att bluffen
till sist borde avslöjas.
Efter tre veckors förlopp fingo arbetarna nog av detta för dem och
landet mycket dyrbara folknöje. strejkfonderna ebbade ut, och nöden
stod för dörren i många hem. Fagerholm skötte sig klanderfritt i sin
ömtåliga befattning och åstadkom till sist en förlikning, i det att LO
av arbetgivarna fick kompensation för livsmedelsprisens höjning med den
begärda ökningen av timlönen med 12 mark och arbetsgivarna hållas
skadelösa genom vissa skattelättnader, vilket naturligtvis i sista hand
kommer att gå ut över budgetbalans och valutastabilitet. Därmed intonerades en melodi, som nyss dök upp igen i Danmark och som förblir en
frestelse för socialdemokratiska regeringar i andra nordiska länder.
storstrejken i Finland blev dock icke allomfattande, enär lönearbetarna
ej äro organiserade i samma utsträckning som exempelvis hos oss men
likväl så effektiv, att järnvägar, sjöfart och tidningar drabbades. Som
omstridda bojkottobjekt föranledde motortrafik och bensindistribution
de enda betänkliga störningar av ordningen, som kunde registreras. Avvecklingen medförde inga svårigheter, utan normala förhållanden synas
ånyo råda i Finland, vars fackföreningsrörelse blivit en erfarenhet rikare,
som förmodligen kommer att göra Tanner sannspådd. I sin redovisning
till riksdagen den 22 mars om regeringens förvaltning av sitt fögderi
under konflikten betonade Fagerholm, att även om han personligen icke
önskade antasta parternas frihet på arbetsmarknaden, man ändå flerstä-
des måste fråga sig, huruvida och i vilken mån staten borde förhålla sig
rent passiv mot dylika påfrestningar för samhället.
Denna fråga har sedan Staunings tid på 1930-talet besvarats positivt i
Danmark genom att där tillgreps obligatorisk skiljedom för att stävja alla
större arbetsinställelser. Problemet blev ånyo aktuellt i vintras, då fackförbunden under LO uppsade de hittills tvååriga kollektivavtalen med
krav på ettåriga avtal med generell förkortning av arbetstiden från 48
till 44 timmar utan motsvarande minskning av arbetarnas förtjänster.
Efter Arbetsgivarföreningens avslag proklamerades punktstrejker för cirka
60 000 man vid bl. a. skeppsvarv, sjöfart, brännoljeförsäljning och tidningstryckerier – med undantag för den socialdemokratiska och kommunistiska dagspressen såsom i Sverige under storstrejken 1909. Dessa
strejker utbröto ungefär vid den tidpunkt då storkonflikten i Finland
avblåstes.
Det mest rationella hade då varit att den socialdemokratiska regeringen
H. C. Hansen omedelbart, i Staunings efterföljd, förelagt folketinget en
lex in casu om obligatorisk skiljedom beträffande arbetarnas fordringar,
vilket skulle ha förebyggt allt det spektakel, som sedan vidtog. Men danska
fackföreningsrörelsen eller rättare sagt dess ombudsmän hade föresatt
249
Dagens frågor
sig, att denna gång striden skulle ha sin gång utan inblandning från
statsmakternas sida, och av fruktan för det flertal, som de organiserade
arbetarna utgöra inom socialdemokratiska partiet och dess väljarkår, vå-
gade H. C. Hansen icke slå in på denna raka och resoluta linje utan föredrog att lirka fram uppgörelser genom att med onödigt och förlustbringande dröjsmål överanstränga den officiella förlikningsinstitutionen.
Resultatet blev att den borgerliga pressen i Danmark stoppades utom tidningen Information, vilken härstammar från ockupationen som organ för
motståndsrörelsen. Dess redaktörer fingo varje dag ut en liten tidning
men måste föra en förbittrad underjordisk kamp mot typografernas fackförening i Köpenhamn, som behärskas av en kommunistisk förtroendeman, vars strejkvakter olagligt avlyssnade telefonsamtalen från redaktionen och med motorcykelordonnanser, rikligt försedda med bensin utspejade de hemliga tryckerierna och distributionsvägarna m. m. Det kom
till kravaller, vilka polisen bevittnade med skandalös likgiltighet.
Samma roll, icke som censor över det fria ordet men väl som diktator
över bensintilldelningen spelade förtroendemannen Christian Larsen i
grovarbetareförbundet, hos vilken regering och myndigheter m. fl. måste
antichambrera för att få licenser till bensin för sina bilar. Larsen är
eljest ingen kommunist men han höll benhårt på den formalistiska strejkkasuistiken. LO :s ordförande Eilert Jensen bleknade däremot bort i bakgrunden, medan kommunisterna, som politiskt spela ringa roll i Danmark, trängde sig energiskt fram och vållade vida större ohägn än i
Finland, där de numerärt äro långt talrikare. De organiserade i Köpenhamn en »situationens generalstab», under kommunistchefen Axel Larsens ordförandeskap, bestående av representanter för arbetarna vid företag i konflikt, som i vardagslag ingalunda äro kommunister men nu hörsammade de röda agitatorernas paroller och förgäta den fackliga disciplinens bud.
I Folketinget blev H. C. Hansens ställning alltmera vansklig. De konservativa och Venstre ville icke veta av något uppskov med lagstiftning
om skiljedom och härutinnan hade de medhåll av de borgerliga radikalerna, vilka med sina 14 man i folketinget eljest avgöra ministären Hansens öde. Pacifister i sin utrikespolitiska uppfattning tillämpa radikalerna
konsekvent denna jämväl beträffande arbetsstriderna och äro traditionellt anhängare av obligatorisk skiljedom. För att överleva nödgades
därför H. C. Hansen strax efter påsk få strejkerna vid bensinstationerna
bilagda genom skiljedom, varvid arbetsgivarna så till vida kommo honom
till undsättning att deras beslut att inställa alla leveranser av brännoljor
togs till förevändning – att skiljedomen riktade sig mot dem! Samtidigt
kunde förlikningsmannen framlägga ett medlingsförslag, om de återstå-
ende större striderna, som bägge parternas huvudmän tillstyrkte och som
även bifölls av arbetsgivarföreningen men med klen majoritet förkastades
av de berörda arbetarna. Frånsett kommunisternas agitation för avslag
anses det att många arbetare röstade nej i visshet om att strejkerna ändå
skulle bringas ur världen genom skiljedom. Denna måste också tillgripas
av regeringen, och arbetet skulle återupptas lördagen den 14 april.
Mångenstädes i Danmark vägrade dock arbetarna att inställa sig, och i
Köpenhamn anställde kommunisterna en jättedemonstration av minst
250
Dagens frågor
60 000 personer framför Christiansborg, där senare på kvällen polisen
måste ingripa för att avstyra övergrepp av mer eller mindre berusade
yngre ligister.
Därmed hade dock den fackliga oppositionen nått sin hittillsvarande
kulmen. På måndagen den 16 april begynte återgången till arbetet, och
på tisdagmorgon kunde även Köpenhamns morgontidningar ånyo utkomma. Men sjömansstrejken fortsätter, ehuru olaglig, vilket måste föranleda åtal inför arbetsdomstolen med »hot», dvs. böter för de skyldiga,
och bagarna vid rågbrödsfabriker i Köpenhamn ha gått i olaglig strejk
för att genompressa nya avtalskrav. Ett annat ovädersmoln har också
seglat upp i form av hot om lantarbetarstrejk vid de största gärdarna i
Danmark, vilken H. C. Hansen, fortfarande av rädsla för skiljedomens
impopularitet bland de organiserade arbetarna, bemöda sig att förebygga
genom att lova berörda Iantarbetsgivare skattelättnader – därest de bevilja den av Iantarbetarna begärda förkortningen av arbetstiden!
Denna bild av läget på arbetsmarknaden i Danmark är överraskande
olustig. I utländska tidningskorrespondenser från Köpenhamn talas rent
av om »Sociala spänningar i Danmark». Envar vet att detta icke stämmer
med den faktiska idyllen i danska folkhemmet, och tidningen Information överdriver förvisso sina farhågor »att Danmark befunnit sig på
branten av en Pragkupp». Verkligheten är i stället den, att den lagliga
ordningsmakten var intakt men icke tilläts att fungera av en svag regering, som icke visat sig vuxen sin uppgift. Säkerligen kommer en hel
del gott folk att i både Danmark och Sverige påstå att de »Vilda» strejkerna bero på den obligatoriska skiljedomen. Det är dock icke så att
brotten kunna skyllas på lagarna utan alltjämt gäller vad den kvicke
Alphonse Karr, en gång redaktör i Le Figaro: yttrade på tal om dödsstraffets avskaffande: »Il faut que les messieurs assasins commencent»
(herrar mördare måste göra början).
I Norge motses inom de närmaste veckorna en snarlik s. k. utveckling.
Fackförbunden ha krävt så avsevärda löneförhöjningar, att arbetsgivarna
genast sagt nej. Förlikningsmannen har kopplats in och i sinom tid lär
stortinget i sedvanlig ordning ha att vänta en proposition från regeringen
om obligatorisk skiljedom. Arbetarna känna till detta på förhand och ha
förty huggit till med en löneförhöjning på icke mindre än 60 procent.
Det är nämligen en av det obligatoriska skiljedomssystemets skuggsidor,
att parterna frestas till över- och underbud i förhoppning att skiljedomen,
jämlikt alla förlikningsmäns kända metod, skall välja det aritmetiska
mediet, i Norge alltså hälften mellan 60 procent och O, dvs. 30 procent!
Men en sådan för Norges ekonomi ruinerande lönesättning lär ingen
medlingsmyndighet ha mod och ansvarskänsla att fastställa.
Mötet i I Jakob de la Gardies spår men i betydligt fridsammare avMoskva. sikter ha hrr Erlander och Hedlund med familj och följe hållit
intåg i Moskva. De ha ätervänt utan Ziz och sobelpälsar – som avböjts,
måhända av de skattetekniska skäl hr Hedlund så väl behärskar – men
dignande under oljemålningar, lackerade skrin, golvvaser, kaffeserviser,
pärlhalsband och kameror. En nykter värdering av resans resultat ger
251
Dagens frdgor
vid handen att dessa vängåvor äro de enda konkreta fördelar, som vunnits
ur svensk synpunkt.
Initiativet till besöket togs, som man erinrar sig, från ryskt håll och
ingick som ett led i den ryska »Vänskapsoffensiven» mot Skandinavien.
Sedan Norges och Danmarks statsministrar inbjudits till Moskva, var det
blott naturligt att Sveriges skulle stå i tur. Ursprungligen hade det varit
meningen att hr Erlander skulle ha avlagt ett privat besök i Ryssland,
men efter hand fick resan en alltmer officiös karaktär. När det till slut
helt oväntat meddelades att hr Erlander skulle medföra koalitionsbrodern
hr Hedlund – enligt mångas mening som politisk gisslan – och att en
formlig konferens skulle hållas med de ryska ledarna, kom hela saken i
ett nytt läge.
Vad som från början betraktats blott och bart som en politisk turistresa,
tedde sig nu åtminstone för stora delar av den svenska opinionen såsom
något av en Haupt- und Staatsaction, mot vars utgång man såg fram med
vissa förväntningar. Detta var psykologiskt väl förklarligt. Det fanns nämligen åtskilliga frågor ouppklarade mellan Sovjetunionen och Sverige och
här trodde man sig se en möjlighet att få dem ur världen. Framför allt
var det två spörsmål, som inte upphört att intressera, att irritera och
att engagera svensk allmänhet: det ena var Wallenbergssaken och det
andra ersättningen för piratdåden i Östersjön.
Det är inte svårt att förstå den besvikelse, i vilken svenska folkets
förväntningar förbyttes, när kommuniken efter mötet i Moskva publicerades. Om den ur allmän synpunkt viktigaste frågan: gottgörelsen för piratdåden, nämndes i kommuniken överhuvudtaget inte ett ord – så fullständigt hade våra representanter misslyckats med att hävda Sveriges
elementära rätt inför ett flagrant övervåld. Om den ur enskild synpunkt
inte mindre viktiga frågan om Wallenberg, hade kommuniken i sak intet
att tillägga utöver de tomma utfästelser, som redan gjorts i samband med
utrikesminister Undens »semesterbesök» i Moskva sommaren 1954.
I jämförelse härmed måste korumunikens innehåll i övrigt betecknas
som föga betydelsefullt. Glädjen av det kulturella utbytet med ett land
där den fria forskningen är bannlyst, där historieundervisningen måste
inställas för att man skall hinna omredigera läroböckerna i enlighet med
de senaste partiparollerna och där varje självständigt tänkande individ
är dömd till den andliga döden, förefaller vara av begränsad räckvidd.
Och försäkringen om Sovjetunionens intresse av »att söka medverka till
ytterligare internationell avspänning och till utveckling av det fredliga
samarbetet mellan folken på grundvalen av principerna i FN-stadgan,
som bl. a. omfattar respekt för medlemsstaternas oavhängighet och suveränitet, nonaggression samt icke inblandning i inre angelägenheter» verkar mot bakgrund av den samtida internationella utvecklingen inte helt
övertygande.
Detta om det konkreta utbytet av resan för Sveriges vidkommande.
Om det abstrakta, dvs. de imponderabilia, som tillförts hrr Erlander och
Hedlund genom det personliga umgänget med de »kvalitativt högtstående»
ryska ledarna – för att nu använda hr Erlanders eget frejdebetyg – är
det omöjligt för utomstående att bilda sig någon uppfattning.
Däremot möter det ingen svårighet att bilda sig en uppfattning om
252
\.
Dagens frågor
ryssarnas utbyte av besöket. De ha framgångsrikt kunnat utnyttja den
svenska Moskva-resan för sina politiska syften. Den nya ryska utrikespolitiska taktik, som går ut på att genom »freds»- och »Vänskapsoffensiver» luckra upp sammanhållningen inom den fria världen, har i Sverige
ett utomordentligt propagandistiskt förevisningsobjekt. Vi ha redan fått
uppleva hur såväl partiorganet Pravda som utrikesminister Molotov och
det ökända världsfredsrådet uttalat sitt höga gillande av den svenska utrikespolitiken – komplimanger som väl endast kunna senteras av hr
Unden och hans anhängare – och nu har också vice utrikesminister
Gromyko uttryckligen framhållit vårt land som ett föredöme för Norge
och Danmark.
Avsikten är genomskinlig. Ett neutralt Norden skulle i hög grad underlätta ryssarnas grepp om Europas fastland. Genom att uppmuntra neutralismen i Europa och nationalismen i Asien och Afrika söker Sovjets utrikespolitik i sin nya fas närma sig det mål, som hur än metoderna
växlat, aldrig övergivits: världsherraväldet. Resultaten ha som bekant
inte uteblivit. Därom vittna inte bara den skrämmande utvecklingen i
Mellersta östern och Nordafrika utan också neutralismens landvinningar
i Frankrike och på andra håll i Västeuropa. Ja, t. o. m. »Vänskapsoffensiven» mot Norden har redan fått effekt i isländska alltingets huvudlösa
beslut om uppsägning av de amerikanska baserna. Man går nog inte för
långt om man säger att den satt sina spår också här i landet, exempelvis
i de socialdemokratiska riksdagsmännens oansvariga pacifistiska demonstration.
En mera speciell, men därför inte mindre intressant aspekt på den
ryska vänskapsoffensivens innebörd med särskild hänsyn till de skandinaviska länderna, har anlagts av en framstående kännare i skepnad av
Ungerns kommunistiske diktator Måtyås Råkosi. Han har nyligen i ett
tal yttrat bl. a. följande. Då den 20 :e sovjetryska partikongressen återupptagit kravet om arbetarrörelsens enhet på dagordningen har de kommunistiska partiernas dragningskraft på arbetarna ökat världen runt. De
ledande socialdemokratiska funktionärerna i Norge, Danmark och Sverige
ha i tur och ordning besökt Sovjetunionens huvudstad. Meningen med
dessa besök är att främja förverkligandet av den stora chans som den
återställda arbetarenheten innebär för socialismen.
För att inga missförstånd skola uppstå, tillägger hr Råkosi försiktigtvis,
att de kamrater som tro att man på reformismens väg skall kunna nå
fram till socialismen, ha tagit fullständigt miste. övergången från kapitalismen till socialismen måste alltid ske via proletariatets diktatur, som
emellertid kan få olika utformning i olika länder!
De funktionärer, varom hr Råkosi talar, torde visserligen vid sina
besök i Moskva uttryckligen ha framhävt att de infunnit sig i egenskap
icke av partiledare utan av regeringschefer. Detta har emellertid tydligen
inte inverkat på den rysk-kommunistiska bedömningen av hur besöken
politiskt skola utnyttjas. Neutralismen skall förstärkas genom skapandet
av en ny folkfront, som efter hand skall leda fram till socialism i alla
land – efter rysk modell!
Sverige har alltså genom hrr Erlanders och Hedlunds besök i Moskva
fått låna sig till att vara en bricka i sovjetledningens nya propagandis- 253
’·
. -·-·—-..·————-·
’ i_.. ~-
Dagens frdgor
tiska spel. Förmodligen har detta inte kunnat undvikas, ty att tacka
nej till resan hade knappast varit tänkbart. Det gäller nu att i möjligaste
män begränsa dess psykologiska skadeverkningar i första hand i värt
eget land. Detta kan endast ske genom en skärpt vaksamhet gentemot
den ryska propaganda, som aldrig är farligare än när den uppträder i
form av »Vänskaplig>> infiltrering.
254
f:
\
• r