Carl XIV Johan och julirevolutionen
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL XIV JOHAN
OCH JULIREVOLUTIONEN
Av professor TORVALD HöJER
VÅR historia efter 1814 har ovanligt sent gjorts till föremål för
systematisk vetenskaplig utforskning: En följd härav är, att samtida föreställningar om den politik, som en gång bedrevs, kunnat
hålla sig kvar mycket länge, även när de varit starkt stiliserade eller
utbildats i direkt polemiskt syfte.
I eftervärldens ögon har Carl XIV Johans hela yttre och inre politik efter 1815 eller 1818 gärna fått låna sin färg av förhållandena
under det sista årtiondet av hans långa levnad. En utrikespolitik,
som helt baserades på den 1812 upprättade vänskapen med det reaktionära Ryssland, en inrikespolitik av extremt konservativt snitt,
det var vad den högröstade och hänsynslösa oppositionen under
1830-talet häftigt angrep och i sina angrepp ofta tecknade mera renodlade, än de nämnda företeelserna verkligen voro ens under dessa
senare år. Huvuddragen i den polemiskt färgade bilden ha mycket
länge godtagits av den allmänna bildade opinionen, även när denna
i och för sig inte känt sig stå i motsatsförhållande till Carl Johan.
Den verkliga bilden av Carl Johans såväl yttre som inre politik
under de första tolv åren efter den stora krigsperiodens slut är i
mångt och mycket en annan. Hans politiska syn fick då i betydande
grad sin prägel av den motsättning till den ute på Europas fastland
triumferande legitimistiska reaktionen, vari han kände sig stå så-
som kallad till tronen efter en revolution och på grund av ett fritt
val. Hans farhågor för legitimistiska stämplingar till förmån för den
avsatta kungafamiljen togo sig ej endast uttryck i de högmålsprocesser och polisåtgärder, som för eftervärlden te sig som uttryck
för skuggrädsla, utan de färgade också i mycket hans syn på de utländska makter, vilka han misstänkte för att gynna prins Gustafs
anspråk på Sveriges krona.
Det är därför begripligt, att han under denna period ej sällan
uttryckte en stark solidaritetskänsla med de konstitutionellt styrda
267
”’ \. ’
Torvald Höjer
staterna, i främsta rummet England. Han kunde ibland tala om
önskvärdheten av att dessa fria stater bildade en politisk gruppering som motvikt till den av Alexander I och Metternich dominerade konstellationen. Frankrikes militära intervention mot den liberal-revolutionära regimen i Spanien 1823 väckte hans ogillande,
och han försökte t. o. m. avråda Parisregeringen därifrån.
Särskilt tydligt framträdde denna hans orientering år 1825 i samband med den skarpa motsättning, som då rådde mellan England
och fastlandets högkonservativa makter till följd av Spaniens strid
mot sina upproriska amerikanska kolonier. Carl Johan ställde sig
rätt deciderat på den engelska sidan, och denna politik fick uttryck
bl. a. i de beryktade s. k. skeppshandelstransaktionerna, på vilkas
innebörd och bakgrund det här ej är tid och plats att ingå. Som bekant framkallade de en rysk intervention i Stockholm i mycket
skarp och hotfull form. Det visade sig då, att Sverige ej fann det
stöd i London, som Carl Johan och hans utrikesminister Wetterstedt
troligen hade påräknat. Viktigare blev kanske dock en annan sak i
detta sammanhang. Konungen ville omedelbart taga revansch på
Ryssland för nederlaget i själva skeppshandelsfrågan genom att
med engelsk ryggtäckning öppna officiella förbindelser med de nya
sydamerikanska republikerna. Denna plan strandade på bristande
engelskt intresse. George Canning planerade i själva verket just vid
den tiden en diplomatisk entente med Ryssland i de akuta Halkanfrågorna. Så slöt skeppshandeln med ett svårt svenskt diplomatiskt
nederlag och en avsevärd pekunjär förlust, som inte lindrades av nå-
gon diplomatisk revansch.
Den svåra besvikelse, som Londonkabinettet här hade berett Carl
Johan, torde ha haft ej ringa betydelse för den omorientering i riktning åt S:t Petersburg, som kan iakttagas i svensk utrikespolitik
under det senare 1820-talet. Därtill bidrog emellertid också starkt
den nye ryske härskarens, Nikolaus I :s, hållning. Obelastad av minnena från skeppshandelskonflikten, som inträffat under Alexander
I:s sista månader, arbetade han ivrigt och konsekvent för att medelst tillmötesgåenden, uppmärksamhet och smicker uppnå ett gott
förhållande till Sverige och därmed ett betydelsefullt skydd för
Rysslands exponerade nordvästra flank, om de orientaliska förvecklingarna skulle leda till öppet krig – som ju också skedde 1828.
Hans politik hade ett ypperligt redskap vid det svenska hovet i den
gamle Suchtelen, mannen från Sveaborg och från 1812. »Konungens
egenkärlek är f. ö. en mäktig drivfjäder, som Ni alltid förstått att
hantera med utmärkt skicklighet»,- så skrev tsarens utrikesminis- 268
. f:
Carl XIV Johan och julirevolutionen
ter redan 1826 till denne. Om man skall utpeka någon bestämd tilldragelse såsom betydelsefull för utbildningen av en ensidig rysk
orientering i svensk politik, bör man främst studera det bestämda
stöd, som Nikolaus 1828 gav Carl Johan, när det gällde att tvinga
prins Gustaf att avstå från titeln »prins av Sverige». Man bör därvid
taga sig till vara för alla anakronistiska påverkningar av vår egen
tids mera legera sätt att se på dylika titelfrågor.
Från hösten 1828 och framåt kan sålunda en rysk orientering
fastställas i Stockholm. Ej minst den engelske ministern, Lord
Bloomfield, som 1825 hade stått Carl Johan så nära, annoterade i
sina rapporter med grämelse sakernas nya ordning. En utåt synlig
bekräftelse fick denna i det besök, som kronprins Oscar sommaren
1830 avlade hos Nikolaus, och i det ostentativt hjärtliga och hedersamma mottagande, som därvid kom honom till del. Sju år tidigare
hade hans önskan att få göra Alexander I en dylik visit ej rönt någon
rysk genklang.
När man diskuterar Carl Johans tilltagande benägenhet inemot
1830 för reaktionens huvudmakt i det dåtida Europa, bör man ej
uppmärksamma enbart de rent utrikespolitiska faktorerna utan
också två andra förhållanden, som bidrogo till att driva honom i
konservativ och därmed russofil riktning. Det ena är den under
1820-talet framväxande liberala oppositionen i hans båda riken, som
starkt avkylde hans liberala sympatier. Det andra är hans egen stigande ålder och därmed tilltagande känsla av obehag inför förändringar. Även om han ovanligt länge bevarade sin spänst, lär det
knappast kunna förnekas, att åren dock i någon mån började taga
ut sin rätt även hos honom kring 1830.
Den förra hälften av Carl Johans regeringstid hade förflutit i
restaurationens Europa. Det var en miljö, som särskilt till en början hade bjudit på motsättningar och faror, verkliga och inbillade,
för grundaren av en ny dynasti med i dubbel mening revolutionärt
ursprung. Men han hade vant sig vid miljön, och vid periodens slut
hade hans egen växande konservatism liksom de häftiga angreppen
från oppositionen i Sverige och Norge kommit honom att alltmera
identifiera sig med de samhällsbevarande krafterna. Det var en statisk och i många avseenden väl ombonad värld, som han hade levat
i, även om hans brevväxling en och annan gång röjer medvetande
om de starka krafter, som doldes i djupen under den halvfeodala
europeiska societetens glänsande yta.
Just på sommaren 1830 gav han i ett förtroligt brev till sonen
ett ganska märkligt uttryck för sin uppfattning om kraftförhållan- 19- 563445 Svensk Tidskrift 1956 269
Torvald Höjer
dena i samhället. Han menade, att ledan vid den allmänna välmågan
vore den moraliska sjukdom, som plågade Europa, och att allsköns
obetänkta omstörtningsprojekt framfördes. Men en tröst funnes för
den vakne iakttagaren: massorna vore av naturen fallna för lugn;
de ville ej endast bevara, vad de ägde, utan förvärva mer. Hos dem
kunde därför en upplyst härskare finna sitt stöd. Det gällde att
styra dessa mäktiga krafter inom folken och att ej tillåta någon annan att bemäktiga sig deras ledning. På så sätt skulle monarkerna
så småningom kunna förmå sina undersåtar att förstå och värdera
lydnaden såsom en nödvändig garanti för samhällets lugn och välstånd. – Det är en i och för sig föga originell tanke, som man även
annars ofta möter hos Carl Johan, vilken här återkommer med ett
slags masspsykologisk motivering: samhörigheten av furste och folk
mot oppositionella mellanmakter. Det stora europeiska väderskiftet
stod just för dörren, när han skrev detta brev. Massorna skulle därvidlag emellertid knappast komma att spela den roll han hade tilltänkt dem.
Julirevolutionen 1830 ger en ypperlig möjlighet att iakttaga Carl
Johans sätt att numera reagera på de stora nyheterna utifrån
Europa.
Carl Johan kunde ej rimligen sakna bourbonernas äldre gren. Segt
hade han 1814 motarbetat deras återkomst, och de hade sedan i sin
tur gärna sett, att även »Nordens Murab hade kunnat avlägsnas
från tronen. Att de nu voro borta och den stränga legitimismen lidit
ett svårt nederlag, borde i och för sig endast ha varit Carl Johan
behagligt. Det intressanta är, att hans första reaktion på buden om
»les trois glorieuses» i Paris tyckes ha varit en helt annan. Den var
den kungliga kollegans och militäre fackmannens, som med ogillande såg revolter och gav goda råd för hur de borde kuvas: Artilleri vore »det enda vapen som passar till att slå ned ett uppror».
Så länge han ännu ej kände till den slutliga utgången, hävdade han.
att Carl X ej kunde godtaga någon annan uppgörelse än rebellernas
underkastelse utan villkor. Budet om bourbonernas landsflykt fann
honom påfallande reserverad.
Därtill kunna flera orsaker ha samverkat. Viktigast var väl yrkesinstinkten, som fann en laglig monarks störtande i och för sig betänkligt. Vidare beredde familjen Orleans’ upphöjelse honom nog
föga glädje. När han långt tidigare, 1814 och åren närmast därefter,
med nöje och förväntan hade motsett den stund, då bourbonerna
skulle nödgas lämna sin återvunna tron, då hade han länge hoppats, att tiden nu äntligen skulle komma för honom själv att i nå-
270
Carl XIV Johan och julirevolutionen
gon lämplig form taga ledningen i sitt fädernesland. Det är svårt
att fixera, när han definitivt slutade att leka med denna förhoppning. En annans plötsliga upphöjelse på den plats, som han själv
hade eftertraktat, var i varje fall inte något glädjebudskap.
Troligen var det dock den utrikespolitiska aspekten på det inträffade, som dominerade. Carl Johans redan berörda växande obenä-
genhet för plötsliga förändringar gjorde i och för sig honom bekymrad inför omstörtningen i vad han och många med honom räknade
som Europas egentliga medelpunkt. Om resultatet bleve ett stort
krig – vartill det fanns åtskilliga utsikter – måste vidare SverigeNorges ställning bli vansklig, allra helst med hänsyn till de på en
gång nära och ömtåliga förbindelserna med den handlingskraftigaste av de konservativa stormakterna och läget mellan denna och
det konstitutionella England. När revolutionen inom kort grep över
på Belgien, som frigjorde sig från Holland, växte dessa storpolitiska
farhågor, samtidigt som en särskild anledning till bekymmer tillkom. Den belgiska revolten kunde liksom några månader därefter
den polska måhända tolkas som ett precedensfall för den besvärliga
norska oppositionen att åberopa mot unionen med Sverige.
Alla dessa här endast kort antydda motiv påverkade Carl Johans
och den av honom dominerade utrikesledningens reaktioner under
hösten 1830 och den följande oroliga vintern.
Den första fråga, som Sverige öppet måste taga ställning till,
gällde erkännandet av den nya regimen i Paris. Läget visade sig nu
vara ett helt annat, än när Carl Johan och Wetterstedt fem år tidigare hade ämnat göra just frågan om erkännandet av revolutionära
regeringar, den gången de sydamerikanska, till plattform för en
brytning med Ryssland och en anslutning till England i tidens stora
världspolitiska motsättning. Nu var det Rysslands hållning, som var
avgörande för Stockholmskabinettet, fastän detta med Carl Johans
väl utvecklade sinne för apparenserna och prestigen var angeläget
att se till, att man formellt uppträdde oberoende. Den oväntat
snabba ankomsten till Stockholm av ett utomordentligt sändebud
från Louis-Philippe var därför allt annat än välkommen. Saken blev
inte smakligare för Carl Johan av att sändebudet var den unge
fursten av Moskva, den avrättade marskalk Neys son, blott några
år tidigare Carl Johans egen protege och på papperet alltjämt officer
i svenska armen.
I och för sig önskade Carl Johan numera ett allmänt och snabbt
europeiskt erkännande av den nya franska regimen. Som redan antytts, var detta varken för Louis-Philippes vackra ögons skull eller
271
’·
Torvald Höjer
av sympatier för julirevolutionen. Orsaken var rent realpolitisk;
konungen menade, att ett snabbt allmänt erkännande var det säk·
raste medlet att minska den europeiska spänningen och undvika en
öppen rysk-engelsk konflikt. Men det intressanta, som skarpt kontrasterar mot 1825, är att hovet i Stockholm 1830 var så ytterst
angeläget att veta, hur tsaren skulle ställa sig, innan det yppade
sin egen position. Det räckte inte med att man kände, att England
godtog sakernas nya ordning i Paris liksom att Österrike och Preussen ämnade göra sammalunda. Rysslands hållning var det väsentliga; det var därför furstens av Moskva annalkande väckte så livlig oro i Stockholm. Man hade emellertid tur. Innan konungen kunde
mottaga honom, fick han veta, att Nikolaus skulle ge motsvarande
franske emissarie audiens, och innan Carl Johan behövde besvara
Louis Philippes brev, visste han redan, att tsaren offentligt använt
konungatiteln om den nye franske härskaren.
Vid den tiden hade de europeiska komplikationerna börjat. Först
kom det belgiska upproret i slutet av augusti och tre månader senare det polska. Här har redan framhållits, att Carl Johan med
åtskillig olust såg på dessa ansträngningar av två folk att lösgöra
sig ur de rättsliga förbindelser, i vilka de blivit placerade vid den
stora europeiska rekonstruktionen 1814-1815; tanken på eventuella framgångsrika föredömen för en norsk separatism kom honom att ställa sina sympatier på tsarens och konungens av Holland
sida. Men framför allt var det för honom av stor vikt, att bägge
dessa nationalitetsfrågor blevo avgjorda så snart som möjligt, givetvis helst till de lagliga monarkernas fördel. Eljest kunde man
starkt befara, att dessa lokala konflikter kunde utlösa ett stort europeiskt krig. I ett sådant skulle England och Ryssland stå på olika
sidor och därmed Sverige råka i den mellanhandsställning under
ett storkrig i Östersjön, som var mardrömmen för vår utrikesledning, från de grekisk-turkiska kriserna på 1820- och 30-talen och
ända till den afganska 1885.
Den diplomatiska säkerhetsåtgärd, som Carl Johan först föreslog i
det nya och oroande europeiska läget, visar en klar konservativ
orientering. Han lät, ehuru utan framgång, i Petersburg föreslå en
inbördes garantitraktat mellan vad han i överensstämmelse med då-
tida diplomatiskt språkbruk kallade de nordiska hoven, dvs. utom
Sverige och Ryssland det absolutistiska Danmark och det med Nikolaus mycket nära lierade Preussen. Kontrasten mot 1825 kunde
svårligen vara skarpare.
Stora möjligheter att påverka skeendet hade Carl Johan natur- 272
1:. ” :
Carl XIV Johan och julirevolutionen
ligtvis inte. Men det är för honom karakteristiskt, att han ingalunda
nöjde sig med att passivt iakttaga händelsernas utveckling. Den
stora krigsrisken var egentligen den, att det s. k. rörelsepartiet, som
för ögonblicket satt vid makten i Paris, drivet av revolutionär ideologi och överhettad nationalism skulle engagera Frankrike aktivt
till de bägge upprorsrörelsernas stöd. Därmed skulle ett europeiskt
krig bli oundvikligt. Situationens nyckel fanns alltså i Paris. Officiellt kunde där ingenting göras från svensk sida. Men Carl Johan
grep den chans han trodde sig ha att under hand påverka de maktägande. Den utvalda vägen är karakteristisk för situationen liksom
för de agerande.
År 1827 hade Stockholm besökts av en fransk liberal journalist
vid namn Armand Reynaud. Han medförde rekommendationer till
Carl Johan från ingen mindre än dennes meningsfrände i oppositionen mot förste konsuln, den gamle La Fayette. I sitt brev uttryckte denne en betecknande förhoppning, att »samma republikanska fibrer, som fordom stämde oss till ömsesidig harmoni, ännu
vibrera under konungakronan». Reynaud blev efter sin sverigeresa
konungens betrodde agent och rapportör i Paris, där han bl. a. användes för att påverka pressen i önskad riktning. Hans verksamhet sågs före julirevolutionen med åtskillig misstro av den nitiske
och skicklige svenske ministern där, Gustaf Löwenhielm. Denne menade- inte utan skäl- att det väsentliga för Sverige var goda förbindelser med Frankrikes regering. Han fruktade, att dessa kunde
komprometteras av Reynauds allmänt kända skarpt oppositionella
inställning mot Carl X.
Nu hade emellertid Reynauds politiska vänner kommit till makten; »två världars hjälte» själv spelade för sista gången en framskjuten om också inte i verklig mening ledande roll på den stora
scenen. Carl Johan tillgrep utvägen att genom sin s. k. enskilda byrå
under vintern 1830-1831 till Reynaud sända en hel rad politiska
brev, som han själv dikterade. De voro uppenbarligen avsedda för
adressater långt högre upp i Paris, och vi kunna fastställa, att de
verkligen nådde fram till dessa.
I dessa brev utvecklade Carl Johan enträget och vältaligt, att
Frankrike intet hade att frukta av makterna, om det blott självt
visade lugn och besinning och intoge en korrekt och lojal hållning.
Med anknytning till en av sina proklamationer till fransmännen
under 1814 års fälttåg erbjöd han sig att garantera Europas uppriktighet gentemot Frankrike. Han erinrade om »Bergets» storhet
och fall en mansålder tidigare och påpekade, att det numera vore
273
: i.
Torvald Höjer
vida svårare än 1794 att improvisera massarmeer. Ingen makt, intet
folk önskade krig. Frankrikes stora lantbefolkning ville blott ha
lugn och fred. »Att vidmakthålla och bevara är det främsta behovet för människan liksom för myran»- så sammanfattade han den
levnadsvisdom, som han hade förvärvat under sin länga bana. Den
rådande politiska osäkerheten kunde alstra en ekonomisk kris, som
i sin tur kunde föda sociala omstörtningar. Tre månaders lugn
skulle emellertid återställa Europas förtroende för den franska regeringen, vilken borde vara lojal utåt men stark inåt, mot den revolutionära jäsningen. Carl Johan pekade också på de klena frukterna för Frankrike av Carl VIII:s, Frans I:s och Napoleons onyttiga segrar. Erövringar vore meningslösa i den moderna tiden med
dess starka fosterlandskärlek; erövraren bleve blott föremål för hat,
vilket politiskt system han än företrädde. »Den materiella lyckan
är, vad folken önska. Försök att upprätta den hos Eder! Idealen
äro av föga varaktighet.» Sådant var hans på erfarenheten grundade
råd till den nya kollegan i konungarnas vanskliga yrke.
Breven till Reynaud äro intressanta som vittnesbörd om hur Carl
Johan 1830-1831 uppfattade sin ställning och ville se Frankrikes
politik förd. Deras reella betydelse – om de alls ägde någon – undandrager sig bedömning.
Här har flera gånger betonats, hur starkt den ryssvänliga och allmänt konservativa linjen i Carl Johans politik framträdde under
denna kris. Därtill torde även ha bidragit, att England förde en
rätt svag och trevande utrikeskurs under den Wellington-Aberdeenska ministären och att Carl Johan betraktade detta konservativa kabinetts avlösning i november 1830 med lord Greys liberala
reformministär som ett svaghetstecken, en framgång för de samhällsupplösande krafterna. Sveriges anslutning till Ryssland stärktes härav ytterligare.
Men för första gängen på länge visade sig nu starka och högröstade grupper inom den allmänna opinionen förfäkta en helt annan
kurs än regeringens i en aktuell utrikespolitisk fråga. Vidsträckta
kretsar, främst de oppositionellt inställda, luftade livligt och energiskt sina polska sympatier och det gamla nationalhatet mot Ryssland. Dessa sympatiyttringar gjordes än ömtåligare av ett förhållande, som ej var obekant för Carl Johan och hans rådgivare, nämligen att det i tsarens omedelbara omgivning fanns inflytelserika
personer, vilka hävdade, att Sverige spelade under täcke med England och därför i kritiska lägen måste betraktas som en opålitlig
granne för Ryssland. Carl Johan kände sålunda starkt situationens
274
Carl XIV Johan och julirevolutionen
faror, särskilt när de polska revolutionsledarna försökte taga direkt
kontakt med den svenska regeringen. Deras emissarier förständigades att genast lämna landet.
Den utrikespolitiska motsättningen mellan konung och liberal
opinion kom till särskilt bjärta uttryck i två episoder. Den ena var
Aftonbladets ryktbara artikel den 15 april 1831, där frihetspatos,
rysshat och ovilja mot 1812 års politik sammanflätades, kulminerande i det välvalda citatet från Torgny lagman: :.Men den konung
vi nu hava tillåter ej att någon vågar tala med honom annat än det
allena, som honom behagar. Han fikar efter att hålla Norge under
sitt välde, vilket ingen svensk konung förr haver eftersträvat.
—Men om du vill återvinna de riken i öster, som dina fränder och förfäder hava ägt, då vilja vi alla följa dig.» Den andra episoden kom på hösten samma år med de hätska demonstrationer,
som framkallades av konungens oförsiktiga beslut att just under
denna spänningens tid ge kronprinsens yngste son namnen Nikolaus
August.
Händelserna i Polen beredde emellertid även på helt annat sätt
konungen en missräkning. Han hade direkt tillrått tsaren mildhet
mot de övervunna. Nikolaus’ svarsbrev med underrättelsen om den
slutliga segern hade innehållit vändningar, vilka Carl Johan uppfattade som ett jakande svar på denna vädjan. Han skyndade att
nämna detta under politiska samtal. Den hårdhet, som ryssarna i
stället visade det olyckliga Polen, gjorde även därför ett pinsamt intryck på den svenska regeringen. Den innerst anglofile Wetterstedt
gick så långt, att han i ett tal hos Suchtelen på Nikolaus’ födelsedag
tydligt anspelade på den hårda ryska regimen i Polen. Av Carl J ohan själv har man från slutet av 1831 påfallande engelskvänliga
och föga ryssvänliga uttalanden, vare sig nu detta berodde på
ifrågavarande missräkning eller på intrycken av den antiryska opinionen i Sverige. Den neutralitetspolitik, som Sverige faktiskt valde,
när ett krig mellan de bägge giganterna 1834 på allvar troddes stå
för dörren, blev också gynnsammare för England än för Ryssland.
Den ensidiga ryska orienteringen 1830-1831 blev således ej beståndande. Även 1830-talet företer i mycket bilden av ett svenskt pendlande mellan England och Ryssland, om också utslagen i rysk riktning nu voro mer markerade än under den förra hälften av Carl-Johanstiden.
Inom inrikespolitiken är det lätt att förutse, hur julirevolutionen
med sina följder skulle verka. Den bidrog till att ytterligare accentuera Carl Johans ändå med åldern tilltagande konservatism och
275
.,.
Torvald Höjer
misstro mot politiska omvälvningar. De häftiga pressangreppen mot
regeringen i den polska frågan vidgade än mera klyftan mellan regering och opposition. Denna stämning kan spåras i flera offentliga och privata uttalanden av Carl Johan under den följande tiden.
Utrikespolitiskt visa händelserna 1830-1831 Carl Johan ännu en
gång lidelsefullt intresserad av tilldragelserna ute i världen och
främst i hans gamla fädernesland, starkt känslig för hur världsförloppets skiftningar kunde påverka Sverige-Norges och hans egen
ställning, och alltid redo att giva makternas ledare rådslag ur hans
egen erfarenhets skattkammare. Liksom 1825 hade den latenta
engelsk-ryska motsättningen framstått som det stora problemet för
vår utrikespolitik 1830.
Men- när Carl Johan 1818-1825 spekulerade över maktgrupperingen i Europa, hade som vi sågo närmast ett förbund av de
konstitutionella staterna till skydd mot de reaktionära makternas
interventionsprincip föresvävat honom. När 1830 en brytning efter
ideologiska skiljelinjer syntes förestå, tog han ställning på den konservativa sidan. Det kan sägas, att situationen ej längre var den,
som han hade räknat med fem år tidigare. Frankrike av 1830 var i
hans ögon knappast längre en konstitutionell stat utan en revolutionär, som med fog kunde misstänkas för att underblåsa extrema rö-
relser i hela Europa. Men man bör ej glömma, att hans sympatier
omkring 1820 hade gällt just personer och meningsriktningar i
Frankrike, vilka knappast alltför mycket skilde sig från den av honom nu på vintern 1830–1831 så misstrodde »anarkistiske folktribunen» La Fayette. Hans negativa hällning till den engelska parlamentsreformen är också symtomatisk.
Svängningen är påtaglig. Flera orsaker därtill ha här också redan
antytts: hans egen växande konservatism, hans allt skarpare motsats till den liberala oppositionen i hans bägge riken, det av dynastiska och andra skäl, bland dem besvikelsen över Cannings lama
hållning i skeppshandelskrisen, förestavade närmandet till Nikolaus I, där kronprinsens ryska resa just 1830 står som en höjdpunkt. När han 1831 klart ogillade makternas påtryckningar på konungen av Holland – ett par år tidigare i Stockholm sedd med
mycken misstro såsom prins Gustafs tilltänkte svärfader- för att
förmå denne att erkänna det självständiga Belgien, torde detta inte
enbart ha berott på Carl Johans norska farhågor utan även på hans
vid flera tillfällen demonstrerade starka ogillande av stormakternas
lust att blanda sig i andrarangsstaternas inre förhållanden. Må-
hända har till hans allmänna hållning även, medvetet eller omed- 276
-, \.
Carl XIV Johan och julirevolutionen
vetet, medverkat en viss bitterhet över att Louis-Philippe fick draga
fördel av den omstörtning, kring vilken Charles-Jeans tankar en
gång så gärna hade kretsat.
Julirevolutionen och det polska upproret låta bilden av Carl Johan som utpräglat konservativ politiker klart framträda och kunna
sålunda sägas utgöra en upptakt till den stormiga senare hälften
av hans regering. Symtomatiskt nog såg året 1830 även födelsen av
Aftonbladet, som skulle bli oppositionens skarpaste och slagkraftigaste vapen och den åldrande konungens farligaste fiende. Medelklassens politiska genombrott, i Frankrike med julirevolutionen och
i England med den av Carl Johan ogillade underhusreformen, visade det sociala mönster, efter vilket även i Sverige kampen skulle
föras mot det gamla systemet och mot den konung, som alltmera
blev dettas både symbol och främste upprätthållare. Spelet kunde
börja.
277
’ \.-·..;
OCH JULIREVOLUTIONEN
Av professor TORVALD HöJER
VÅR historia efter 1814 har ovanligt sent gjorts till föremål för
systematisk vetenskaplig utforskning: En följd härav är, att samtida föreställningar om den politik, som en gång bedrevs, kunnat
hålla sig kvar mycket länge, även när de varit starkt stiliserade eller
utbildats i direkt polemiskt syfte.
I eftervärldens ögon har Carl XIV Johans hela yttre och inre politik efter 1815 eller 1818 gärna fått låna sin färg av förhållandena
under det sista årtiondet av hans långa levnad. En utrikespolitik,
som helt baserades på den 1812 upprättade vänskapen med det reaktionära Ryssland, en inrikespolitik av extremt konservativt snitt,
det var vad den högröstade och hänsynslösa oppositionen under
1830-talet häftigt angrep och i sina angrepp ofta tecknade mera renodlade, än de nämnda företeelserna verkligen voro ens under dessa
senare år. Huvuddragen i den polemiskt färgade bilden ha mycket
länge godtagits av den allmänna bildade opinionen, även när denna
i och för sig inte känt sig stå i motsatsförhållande till Carl Johan.
Den verkliga bilden av Carl Johans såväl yttre som inre politik
under de första tolv åren efter den stora krigsperiodens slut är i
mångt och mycket en annan. Hans politiska syn fick då i betydande
grad sin prägel av den motsättning till den ute på Europas fastland
triumferande legitimistiska reaktionen, vari han kände sig stå så-
som kallad till tronen efter en revolution och på grund av ett fritt
val. Hans farhågor för legitimistiska stämplingar till förmån för den
avsatta kungafamiljen togo sig ej endast uttryck i de högmålsprocesser och polisåtgärder, som för eftervärlden te sig som uttryck
för skuggrädsla, utan de färgade också i mycket hans syn på de utländska makter, vilka han misstänkte för att gynna prins Gustafs
anspråk på Sveriges krona.
Det är därför begripligt, att han under denna period ej sällan
uttryckte en stark solidaritetskänsla med de konstitutionellt styrda
267
”’ \. ’
Torvald Höjer
staterna, i främsta rummet England. Han kunde ibland tala om
önskvärdheten av att dessa fria stater bildade en politisk gruppering som motvikt till den av Alexander I och Metternich dominerade konstellationen. Frankrikes militära intervention mot den liberal-revolutionära regimen i Spanien 1823 väckte hans ogillande,
och han försökte t. o. m. avråda Parisregeringen därifrån.
Särskilt tydligt framträdde denna hans orientering år 1825 i samband med den skarpa motsättning, som då rådde mellan England
och fastlandets högkonservativa makter till följd av Spaniens strid
mot sina upproriska amerikanska kolonier. Carl Johan ställde sig
rätt deciderat på den engelska sidan, och denna politik fick uttryck
bl. a. i de beryktade s. k. skeppshandelstransaktionerna, på vilkas
innebörd och bakgrund det här ej är tid och plats att ingå. Som bekant framkallade de en rysk intervention i Stockholm i mycket
skarp och hotfull form. Det visade sig då, att Sverige ej fann det
stöd i London, som Carl Johan och hans utrikesminister Wetterstedt
troligen hade påräknat. Viktigare blev kanske dock en annan sak i
detta sammanhang. Konungen ville omedelbart taga revansch på
Ryssland för nederlaget i själva skeppshandelsfrågan genom att
med engelsk ryggtäckning öppna officiella förbindelser med de nya
sydamerikanska republikerna. Denna plan strandade på bristande
engelskt intresse. George Canning planerade i själva verket just vid
den tiden en diplomatisk entente med Ryssland i de akuta Halkanfrågorna. Så slöt skeppshandeln med ett svårt svenskt diplomatiskt
nederlag och en avsevärd pekunjär förlust, som inte lindrades av nå-
gon diplomatisk revansch.
Den svåra besvikelse, som Londonkabinettet här hade berett Carl
Johan, torde ha haft ej ringa betydelse för den omorientering i riktning åt S:t Petersburg, som kan iakttagas i svensk utrikespolitik
under det senare 1820-talet. Därtill bidrog emellertid också starkt
den nye ryske härskarens, Nikolaus I :s, hållning. Obelastad av minnena från skeppshandelskonflikten, som inträffat under Alexander
I:s sista månader, arbetade han ivrigt och konsekvent för att medelst tillmötesgåenden, uppmärksamhet och smicker uppnå ett gott
förhållande till Sverige och därmed ett betydelsefullt skydd för
Rysslands exponerade nordvästra flank, om de orientaliska förvecklingarna skulle leda till öppet krig – som ju också skedde 1828.
Hans politik hade ett ypperligt redskap vid det svenska hovet i den
gamle Suchtelen, mannen från Sveaborg och från 1812. »Konungens
egenkärlek är f. ö. en mäktig drivfjäder, som Ni alltid förstått att
hantera med utmärkt skicklighet»,- så skrev tsarens utrikesminis- 268
. f:
Carl XIV Johan och julirevolutionen
ter redan 1826 till denne. Om man skall utpeka någon bestämd tilldragelse såsom betydelsefull för utbildningen av en ensidig rysk
orientering i svensk politik, bör man främst studera det bestämda
stöd, som Nikolaus 1828 gav Carl Johan, när det gällde att tvinga
prins Gustaf att avstå från titeln »prins av Sverige». Man bör därvid
taga sig till vara för alla anakronistiska påverkningar av vår egen
tids mera legera sätt att se på dylika titelfrågor.
Från hösten 1828 och framåt kan sålunda en rysk orientering
fastställas i Stockholm. Ej minst den engelske ministern, Lord
Bloomfield, som 1825 hade stått Carl Johan så nära, annoterade i
sina rapporter med grämelse sakernas nya ordning. En utåt synlig
bekräftelse fick denna i det besök, som kronprins Oscar sommaren
1830 avlade hos Nikolaus, och i det ostentativt hjärtliga och hedersamma mottagande, som därvid kom honom till del. Sju år tidigare
hade hans önskan att få göra Alexander I en dylik visit ej rönt någon
rysk genklang.
När man diskuterar Carl Johans tilltagande benägenhet inemot
1830 för reaktionens huvudmakt i det dåtida Europa, bör man ej
uppmärksamma enbart de rent utrikespolitiska faktorerna utan
också två andra förhållanden, som bidrogo till att driva honom i
konservativ och därmed russofil riktning. Det ena är den under
1820-talet framväxande liberala oppositionen i hans båda riken, som
starkt avkylde hans liberala sympatier. Det andra är hans egen stigande ålder och därmed tilltagande känsla av obehag inför förändringar. Även om han ovanligt länge bevarade sin spänst, lär det
knappast kunna förnekas, att åren dock i någon mån började taga
ut sin rätt även hos honom kring 1830.
Den förra hälften av Carl Johans regeringstid hade förflutit i
restaurationens Europa. Det var en miljö, som särskilt till en början hade bjudit på motsättningar och faror, verkliga och inbillade,
för grundaren av en ny dynasti med i dubbel mening revolutionärt
ursprung. Men han hade vant sig vid miljön, och vid periodens slut
hade hans egen växande konservatism liksom de häftiga angreppen
från oppositionen i Sverige och Norge kommit honom att alltmera
identifiera sig med de samhällsbevarande krafterna. Det var en statisk och i många avseenden väl ombonad värld, som han hade levat
i, även om hans brevväxling en och annan gång röjer medvetande
om de starka krafter, som doldes i djupen under den halvfeodala
europeiska societetens glänsande yta.
Just på sommaren 1830 gav han i ett förtroligt brev till sonen
ett ganska märkligt uttryck för sin uppfattning om kraftförhållan- 19- 563445 Svensk Tidskrift 1956 269
Torvald Höjer
dena i samhället. Han menade, att ledan vid den allmänna välmågan
vore den moraliska sjukdom, som plågade Europa, och att allsköns
obetänkta omstörtningsprojekt framfördes. Men en tröst funnes för
den vakne iakttagaren: massorna vore av naturen fallna för lugn;
de ville ej endast bevara, vad de ägde, utan förvärva mer. Hos dem
kunde därför en upplyst härskare finna sitt stöd. Det gällde att
styra dessa mäktiga krafter inom folken och att ej tillåta någon annan att bemäktiga sig deras ledning. På så sätt skulle monarkerna
så småningom kunna förmå sina undersåtar att förstå och värdera
lydnaden såsom en nödvändig garanti för samhällets lugn och välstånd. – Det är en i och för sig föga originell tanke, som man även
annars ofta möter hos Carl Johan, vilken här återkommer med ett
slags masspsykologisk motivering: samhörigheten av furste och folk
mot oppositionella mellanmakter. Det stora europeiska väderskiftet
stod just för dörren, när han skrev detta brev. Massorna skulle därvidlag emellertid knappast komma att spela den roll han hade tilltänkt dem.
Julirevolutionen 1830 ger en ypperlig möjlighet att iakttaga Carl
Johans sätt att numera reagera på de stora nyheterna utifrån
Europa.
Carl Johan kunde ej rimligen sakna bourbonernas äldre gren. Segt
hade han 1814 motarbetat deras återkomst, och de hade sedan i sin
tur gärna sett, att även »Nordens Murab hade kunnat avlägsnas
från tronen. Att de nu voro borta och den stränga legitimismen lidit
ett svårt nederlag, borde i och för sig endast ha varit Carl Johan
behagligt. Det intressanta är, att hans första reaktion på buden om
»les trois glorieuses» i Paris tyckes ha varit en helt annan. Den var
den kungliga kollegans och militäre fackmannens, som med ogillande såg revolter och gav goda råd för hur de borde kuvas: Artilleri vore »det enda vapen som passar till att slå ned ett uppror».
Så länge han ännu ej kände till den slutliga utgången, hävdade han.
att Carl X ej kunde godtaga någon annan uppgörelse än rebellernas
underkastelse utan villkor. Budet om bourbonernas landsflykt fann
honom påfallande reserverad.
Därtill kunna flera orsaker ha samverkat. Viktigast var väl yrkesinstinkten, som fann en laglig monarks störtande i och för sig betänkligt. Vidare beredde familjen Orleans’ upphöjelse honom nog
föga glädje. När han långt tidigare, 1814 och åren närmast därefter,
med nöje och förväntan hade motsett den stund, då bourbonerna
skulle nödgas lämna sin återvunna tron, då hade han länge hoppats, att tiden nu äntligen skulle komma för honom själv att i nå-
270
Carl XIV Johan och julirevolutionen
gon lämplig form taga ledningen i sitt fädernesland. Det är svårt
att fixera, när han definitivt slutade att leka med denna förhoppning. En annans plötsliga upphöjelse på den plats, som han själv
hade eftertraktat, var i varje fall inte något glädjebudskap.
Troligen var det dock den utrikespolitiska aspekten på det inträffade, som dominerade. Carl Johans redan berörda växande obenä-
genhet för plötsliga förändringar gjorde i och för sig honom bekymrad inför omstörtningen i vad han och många med honom räknade
som Europas egentliga medelpunkt. Om resultatet bleve ett stort
krig – vartill det fanns åtskilliga utsikter – måste vidare SverigeNorges ställning bli vansklig, allra helst med hänsyn till de på en
gång nära och ömtåliga förbindelserna med den handlingskraftigaste av de konservativa stormakterna och läget mellan denna och
det konstitutionella England. När revolutionen inom kort grep över
på Belgien, som frigjorde sig från Holland, växte dessa storpolitiska
farhågor, samtidigt som en särskild anledning till bekymmer tillkom. Den belgiska revolten kunde liksom några månader därefter
den polska måhända tolkas som ett precedensfall för den besvärliga
norska oppositionen att åberopa mot unionen med Sverige.
Alla dessa här endast kort antydda motiv påverkade Carl Johans
och den av honom dominerade utrikesledningens reaktioner under
hösten 1830 och den följande oroliga vintern.
Den första fråga, som Sverige öppet måste taga ställning till,
gällde erkännandet av den nya regimen i Paris. Läget visade sig nu
vara ett helt annat, än när Carl Johan och Wetterstedt fem år tidigare hade ämnat göra just frågan om erkännandet av revolutionära
regeringar, den gången de sydamerikanska, till plattform för en
brytning med Ryssland och en anslutning till England i tidens stora
världspolitiska motsättning. Nu var det Rysslands hållning, som var
avgörande för Stockholmskabinettet, fastän detta med Carl Johans
väl utvecklade sinne för apparenserna och prestigen var angeläget
att se till, att man formellt uppträdde oberoende. Den oväntat
snabba ankomsten till Stockholm av ett utomordentligt sändebud
från Louis-Philippe var därför allt annat än välkommen. Saken blev
inte smakligare för Carl Johan av att sändebudet var den unge
fursten av Moskva, den avrättade marskalk Neys son, blott några
år tidigare Carl Johans egen protege och på papperet alltjämt officer
i svenska armen.
I och för sig önskade Carl Johan numera ett allmänt och snabbt
europeiskt erkännande av den nya franska regimen. Som redan antytts, var detta varken för Louis-Philippes vackra ögons skull eller
271
’·
Torvald Höjer
av sympatier för julirevolutionen. Orsaken var rent realpolitisk;
konungen menade, att ett snabbt allmänt erkännande var det säk·
raste medlet att minska den europeiska spänningen och undvika en
öppen rysk-engelsk konflikt. Men det intressanta, som skarpt kontrasterar mot 1825, är att hovet i Stockholm 1830 var så ytterst
angeläget att veta, hur tsaren skulle ställa sig, innan det yppade
sin egen position. Det räckte inte med att man kände, att England
godtog sakernas nya ordning i Paris liksom att Österrike och Preussen ämnade göra sammalunda. Rysslands hållning var det väsentliga; det var därför furstens av Moskva annalkande väckte så livlig oro i Stockholm. Man hade emellertid tur. Innan konungen kunde
mottaga honom, fick han veta, att Nikolaus skulle ge motsvarande
franske emissarie audiens, och innan Carl Johan behövde besvara
Louis Philippes brev, visste han redan, att tsaren offentligt använt
konungatiteln om den nye franske härskaren.
Vid den tiden hade de europeiska komplikationerna börjat. Först
kom det belgiska upproret i slutet av augusti och tre månader senare det polska. Här har redan framhållits, att Carl Johan med
åtskillig olust såg på dessa ansträngningar av två folk att lösgöra
sig ur de rättsliga förbindelser, i vilka de blivit placerade vid den
stora europeiska rekonstruktionen 1814-1815; tanken på eventuella framgångsrika föredömen för en norsk separatism kom honom att ställa sina sympatier på tsarens och konungens av Holland
sida. Men framför allt var det för honom av stor vikt, att bägge
dessa nationalitetsfrågor blevo avgjorda så snart som möjligt, givetvis helst till de lagliga monarkernas fördel. Eljest kunde man
starkt befara, att dessa lokala konflikter kunde utlösa ett stort europeiskt krig. I ett sådant skulle England och Ryssland stå på olika
sidor och därmed Sverige råka i den mellanhandsställning under
ett storkrig i Östersjön, som var mardrömmen för vår utrikesledning, från de grekisk-turkiska kriserna på 1820- och 30-talen och
ända till den afganska 1885.
Den diplomatiska säkerhetsåtgärd, som Carl Johan först föreslog i
det nya och oroande europeiska läget, visar en klar konservativ
orientering. Han lät, ehuru utan framgång, i Petersburg föreslå en
inbördes garantitraktat mellan vad han i överensstämmelse med då-
tida diplomatiskt språkbruk kallade de nordiska hoven, dvs. utom
Sverige och Ryssland det absolutistiska Danmark och det med Nikolaus mycket nära lierade Preussen. Kontrasten mot 1825 kunde
svårligen vara skarpare.
Stora möjligheter att påverka skeendet hade Carl Johan natur- 272
1:. ” :
Carl XIV Johan och julirevolutionen
ligtvis inte. Men det är för honom karakteristiskt, att han ingalunda
nöjde sig med att passivt iakttaga händelsernas utveckling. Den
stora krigsrisken var egentligen den, att det s. k. rörelsepartiet, som
för ögonblicket satt vid makten i Paris, drivet av revolutionär ideologi och överhettad nationalism skulle engagera Frankrike aktivt
till de bägge upprorsrörelsernas stöd. Därmed skulle ett europeiskt
krig bli oundvikligt. Situationens nyckel fanns alltså i Paris. Officiellt kunde där ingenting göras från svensk sida. Men Carl Johan
grep den chans han trodde sig ha att under hand påverka de maktägande. Den utvalda vägen är karakteristisk för situationen liksom
för de agerande.
År 1827 hade Stockholm besökts av en fransk liberal journalist
vid namn Armand Reynaud. Han medförde rekommendationer till
Carl Johan från ingen mindre än dennes meningsfrände i oppositionen mot förste konsuln, den gamle La Fayette. I sitt brev uttryckte denne en betecknande förhoppning, att »samma republikanska fibrer, som fordom stämde oss till ömsesidig harmoni, ännu
vibrera under konungakronan». Reynaud blev efter sin sverigeresa
konungens betrodde agent och rapportör i Paris, där han bl. a. användes för att påverka pressen i önskad riktning. Hans verksamhet sågs före julirevolutionen med åtskillig misstro av den nitiske
och skicklige svenske ministern där, Gustaf Löwenhielm. Denne menade- inte utan skäl- att det väsentliga för Sverige var goda förbindelser med Frankrikes regering. Han fruktade, att dessa kunde
komprometteras av Reynauds allmänt kända skarpt oppositionella
inställning mot Carl X.
Nu hade emellertid Reynauds politiska vänner kommit till makten; »två världars hjälte» själv spelade för sista gången en framskjuten om också inte i verklig mening ledande roll på den stora
scenen. Carl Johan tillgrep utvägen att genom sin s. k. enskilda byrå
under vintern 1830-1831 till Reynaud sända en hel rad politiska
brev, som han själv dikterade. De voro uppenbarligen avsedda för
adressater långt högre upp i Paris, och vi kunna fastställa, att de
verkligen nådde fram till dessa.
I dessa brev utvecklade Carl Johan enträget och vältaligt, att
Frankrike intet hade att frukta av makterna, om det blott självt
visade lugn och besinning och intoge en korrekt och lojal hållning.
Med anknytning till en av sina proklamationer till fransmännen
under 1814 års fälttåg erbjöd han sig att garantera Europas uppriktighet gentemot Frankrike. Han erinrade om »Bergets» storhet
och fall en mansålder tidigare och påpekade, att det numera vore
273
: i.
Torvald Höjer
vida svårare än 1794 att improvisera massarmeer. Ingen makt, intet
folk önskade krig. Frankrikes stora lantbefolkning ville blott ha
lugn och fred. »Att vidmakthålla och bevara är det främsta behovet för människan liksom för myran»- så sammanfattade han den
levnadsvisdom, som han hade förvärvat under sin länga bana. Den
rådande politiska osäkerheten kunde alstra en ekonomisk kris, som
i sin tur kunde föda sociala omstörtningar. Tre månaders lugn
skulle emellertid återställa Europas förtroende för den franska regeringen, vilken borde vara lojal utåt men stark inåt, mot den revolutionära jäsningen. Carl Johan pekade också på de klena frukterna för Frankrike av Carl VIII:s, Frans I:s och Napoleons onyttiga segrar. Erövringar vore meningslösa i den moderna tiden med
dess starka fosterlandskärlek; erövraren bleve blott föremål för hat,
vilket politiskt system han än företrädde. »Den materiella lyckan
är, vad folken önska. Försök att upprätta den hos Eder! Idealen
äro av föga varaktighet.» Sådant var hans på erfarenheten grundade
råd till den nya kollegan i konungarnas vanskliga yrke.
Breven till Reynaud äro intressanta som vittnesbörd om hur Carl
Johan 1830-1831 uppfattade sin ställning och ville se Frankrikes
politik förd. Deras reella betydelse – om de alls ägde någon – undandrager sig bedömning.
Här har flera gånger betonats, hur starkt den ryssvänliga och allmänt konservativa linjen i Carl Johans politik framträdde under
denna kris. Därtill torde även ha bidragit, att England förde en
rätt svag och trevande utrikeskurs under den Wellington-Aberdeenska ministären och att Carl Johan betraktade detta konservativa kabinetts avlösning i november 1830 med lord Greys liberala
reformministär som ett svaghetstecken, en framgång för de samhällsupplösande krafterna. Sveriges anslutning till Ryssland stärktes härav ytterligare.
Men för första gängen på länge visade sig nu starka och högröstade grupper inom den allmänna opinionen förfäkta en helt annan
kurs än regeringens i en aktuell utrikespolitisk fråga. Vidsträckta
kretsar, främst de oppositionellt inställda, luftade livligt och energiskt sina polska sympatier och det gamla nationalhatet mot Ryssland. Dessa sympatiyttringar gjordes än ömtåligare av ett förhållande, som ej var obekant för Carl Johan och hans rådgivare, nämligen att det i tsarens omedelbara omgivning fanns inflytelserika
personer, vilka hävdade, att Sverige spelade under täcke med England och därför i kritiska lägen måste betraktas som en opålitlig
granne för Ryssland. Carl Johan kände sålunda starkt situationens
274
Carl XIV Johan och julirevolutionen
faror, särskilt när de polska revolutionsledarna försökte taga direkt
kontakt med den svenska regeringen. Deras emissarier förständigades att genast lämna landet.
Den utrikespolitiska motsättningen mellan konung och liberal
opinion kom till särskilt bjärta uttryck i två episoder. Den ena var
Aftonbladets ryktbara artikel den 15 april 1831, där frihetspatos,
rysshat och ovilja mot 1812 års politik sammanflätades, kulminerande i det välvalda citatet från Torgny lagman: :.Men den konung
vi nu hava tillåter ej att någon vågar tala med honom annat än det
allena, som honom behagar. Han fikar efter att hålla Norge under
sitt välde, vilket ingen svensk konung förr haver eftersträvat.
—Men om du vill återvinna de riken i öster, som dina fränder och förfäder hava ägt, då vilja vi alla följa dig.» Den andra episoden kom på hösten samma år med de hätska demonstrationer,
som framkallades av konungens oförsiktiga beslut att just under
denna spänningens tid ge kronprinsens yngste son namnen Nikolaus
August.
Händelserna i Polen beredde emellertid även på helt annat sätt
konungen en missräkning. Han hade direkt tillrått tsaren mildhet
mot de övervunna. Nikolaus’ svarsbrev med underrättelsen om den
slutliga segern hade innehållit vändningar, vilka Carl Johan uppfattade som ett jakande svar på denna vädjan. Han skyndade att
nämna detta under politiska samtal. Den hårdhet, som ryssarna i
stället visade det olyckliga Polen, gjorde även därför ett pinsamt intryck på den svenska regeringen. Den innerst anglofile Wetterstedt
gick så långt, att han i ett tal hos Suchtelen på Nikolaus’ födelsedag
tydligt anspelade på den hårda ryska regimen i Polen. Av Carl J ohan själv har man från slutet av 1831 påfallande engelskvänliga
och föga ryssvänliga uttalanden, vare sig nu detta berodde på
ifrågavarande missräkning eller på intrycken av den antiryska opinionen i Sverige. Den neutralitetspolitik, som Sverige faktiskt valde,
när ett krig mellan de bägge giganterna 1834 på allvar troddes stå
för dörren, blev också gynnsammare för England än för Ryssland.
Den ensidiga ryska orienteringen 1830-1831 blev således ej beståndande. Även 1830-talet företer i mycket bilden av ett svenskt pendlande mellan England och Ryssland, om också utslagen i rysk riktning nu voro mer markerade än under den förra hälften av Carl-Johanstiden.
Inom inrikespolitiken är det lätt att förutse, hur julirevolutionen
med sina följder skulle verka. Den bidrog till att ytterligare accentuera Carl Johans ändå med åldern tilltagande konservatism och
275
.,.
Torvald Höjer
misstro mot politiska omvälvningar. De häftiga pressangreppen mot
regeringen i den polska frågan vidgade än mera klyftan mellan regering och opposition. Denna stämning kan spåras i flera offentliga och privata uttalanden av Carl Johan under den följande tiden.
Utrikespolitiskt visa händelserna 1830-1831 Carl Johan ännu en
gång lidelsefullt intresserad av tilldragelserna ute i världen och
främst i hans gamla fädernesland, starkt känslig för hur världsförloppets skiftningar kunde påverka Sverige-Norges och hans egen
ställning, och alltid redo att giva makternas ledare rådslag ur hans
egen erfarenhets skattkammare. Liksom 1825 hade den latenta
engelsk-ryska motsättningen framstått som det stora problemet för
vår utrikespolitik 1830.
Men- när Carl Johan 1818-1825 spekulerade över maktgrupperingen i Europa, hade som vi sågo närmast ett förbund av de
konstitutionella staterna till skydd mot de reaktionära makternas
interventionsprincip föresvävat honom. När 1830 en brytning efter
ideologiska skiljelinjer syntes förestå, tog han ställning på den konservativa sidan. Det kan sägas, att situationen ej längre var den,
som han hade räknat med fem år tidigare. Frankrike av 1830 var i
hans ögon knappast längre en konstitutionell stat utan en revolutionär, som med fog kunde misstänkas för att underblåsa extrema rö-
relser i hela Europa. Men man bör ej glömma, att hans sympatier
omkring 1820 hade gällt just personer och meningsriktningar i
Frankrike, vilka knappast alltför mycket skilde sig från den av honom nu på vintern 1830–1831 så misstrodde »anarkistiske folktribunen» La Fayette. Hans negativa hällning till den engelska parlamentsreformen är också symtomatisk.
Svängningen är påtaglig. Flera orsaker därtill ha här också redan
antytts: hans egen växande konservatism, hans allt skarpare motsats till den liberala oppositionen i hans bägge riken, det av dynastiska och andra skäl, bland dem besvikelsen över Cannings lama
hållning i skeppshandelskrisen, förestavade närmandet till Nikolaus I, där kronprinsens ryska resa just 1830 står som en höjdpunkt. När han 1831 klart ogillade makternas påtryckningar på konungen av Holland – ett par år tidigare i Stockholm sedd med
mycken misstro såsom prins Gustafs tilltänkte svärfader- för att
förmå denne att erkänna det självständiga Belgien, torde detta inte
enbart ha berott på Carl Johans norska farhågor utan även på hans
vid flera tillfällen demonstrerade starka ogillande av stormakternas
lust att blanda sig i andrarangsstaternas inre förhållanden. Må-
hända har till hans allmänna hållning även, medvetet eller omed- 276
-, \.
Carl XIV Johan och julirevolutionen
vetet, medverkat en viss bitterhet över att Louis-Philippe fick draga
fördel av den omstörtning, kring vilken Charles-Jeans tankar en
gång så gärna hade kretsat.
Julirevolutionen och det polska upproret låta bilden av Carl Johan som utpräglat konservativ politiker klart framträda och kunna
sålunda sägas utgöra en upptakt till den stormiga senare hälften
av hans regering. Symtomatiskt nog såg året 1830 även födelsen av
Aftonbladet, som skulle bli oppositionens skarpaste och slagkraftigaste vapen och den åldrande konungens farligaste fiende. Medelklassens politiska genombrott, i Frankrike med julirevolutionen och
i England med den av Carl Johan ogillade underhusreformen, visade det sociala mönster, efter vilket även i Sverige kampen skulle
föras mot det gamla systemet och mot den konung, som alltmera
blev dettas både symbol och främste upprätthållare. Spelet kunde
börja.
277
’ \.-·..;