Franska problem och perspektiv
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANSI(A PROBLEM
OCH PERSPEKTIV
VERKNINGARNA av Europas detronisering som dominerande
världsdel genom de tvenne stora krig, vilka gjort året 1914 till
vägskäl för en ny tidsålder och som outplånligt präglat första hälften av innevarande århundrade, visa sig långsamt men obönhörligt.
Tecknen äro tydliga. Frankrikes bästa ungdom förblödde alltför talrikt på första krigets mannaslukande slagfält, som också berö-
vade Storbritannien blomman av samma generation, särskilt bland
det första krigsårets frivilliga av adepter från universitet och internatskolor, vilket vållat svårigheter att rekrytera de politiska partikadrerna. Sammanbrottet sommaren 1940 blottade Tredje republikens inre svaghet, och det är ett bevis på den historiska traditionens
seghet, att Frankrike, som varken 1918 eller 1945 kunde segra av
egen kraft, ändå fått sina anspråk att behandlas som en av »de
fyra stora» tillgodosedda av de trofasta anglo-amerikanska bundsförvanterna – trots Stalins ursprungliga, i detta fall objektivt befogade gensagor.
Frånsett de mänskliga och materiella förlusterna synes första
världskriget ha p s y k o l o g i s k t tillfogat Frankrike den värsta
skadan, därigenom att medborgarna mist förtroendet till statsmakten. De flitiga och sparsamma fransmännen hade före 1914 aldrig
tvekat att hörsamma regeringarnas uppmaning att köpa statsobligationer. Krigsskadeståndet 1871 till Tyskland på den då enorma
summan av 5 miljarder guldfrancs tecknades, merendels inom
Frankrike, på sådan rekordtid, att Bismarck ångrade, att han icke
begärt ett ännu större belopp. När tsardömet efter fransk-ryska
alliansen lade upp flera statslån i Frankrike för att stärka sin
krigsberedskap mot Tyskland, bl. a. genom anläggning av strategiska järnvägar i stor skala, följde också den penningstarka publiken överhetens paroll och investerade minst 20 miljoner guldfrancs
i ryska statspapper men fick en obotlig chock, då bolsjevikerna väg- 321
. -…- ..-,~.~—~——-…………–.
Franska problem och perspektiv
rade att vidkännas den störtade regimens skuldförbindelser. Vanvården av valutan under mellankrigsåren, med en kort ljusning
under Poincares energiska räddningsaktion som regeringschef under
1920-talet, erinrade fransmännen om att den första galopperande inflationen i Nya Tidens historia startade med assignaterna, vilka pappersmynt under det radikala folkväldets period under franska revolutionen gingo samma förintelse till mötes som den tyska Riksmarken under Weimarrepublikens första år. Den franska borgerliga
allmänheten uppdagade efterhand, att republiken efter 1919 till sina
tendenser blev alltmera jakobinsk. Visserligen giljotinerades inga
aristokrater på Place de la Concorde utan istället regeringar i rask
följd av deputeradekammaren i Palais Bourbon. Men en förtroendekris insmög sig mellan den borgerliga allmänheten och statsmakten. Spararna hamstrade guldmynt i strumpor, byrålådor eller
som bönderna i halmstackar, och de mera förmögna placerade sina
tillgångar i de tystlåtna schweiziska bankernas safes, varvid namnet ersattes med ett hemligt nummer. Så kom det därhän, att
som Marcus W allenberg senior brukade säga, Frankrike är ett rikt
land med välmående befolkning men med usla statsfinanser. Värdet
av den i Frankrike för skattemyndigheterna undangömda förmögenheten uppskattas till minst 10 miljarder guldfrancs, medan regeringarna nödgas dra sig fram med en mångfald olika skatter, otillräckliga lån, krediter hos Nationalbanken, dvs. sedelpressarna, samt
amerikanska Marshall- och NATO-medel.
När Frankrike efter 1945 mera påtagligt än tidigare konfronterades med de infödda folkens strävan att avskudda sig vad demagogerna kalla »det koloniala oket», räckte dess krafter icke till
att i ett åttaårigt krig hejda lndokinas avfall från moderlandet,
helst sedan upprorsrörelsen i Tonkin under kommunisten Ho fått
oavbrutet rundligt understöd från den nya röda regimen i den
nordliga grannstaten, det kinesiska jätteriket Efter Frankrikes kapitulation vid Genevekonferensen sommaren 1954 har Tonkin eller
Nordvietnam blivit en »folkdemokrati», Kambodja och Laos äro
självständiga liksom Sydvietnam, med den skillnaden att Förenta
staterna numera åtagit sig att vara sistnämnda nybildnings skyddsmakt i stället för Frankrike, som numera evakuerat sina trupper;
Kambodja och Laos äro »neutraliserade» och anses tämligen tillgängliga för kommunistisk infiltration från grannen Nordvietnam,
som med kinesiskt stöd systematiskt lär utbygga sin krigsmakt
liksom den nordkoreanska »folkdemokratien» — för att, när den
storpolitiska situationen synes gynnsam, förverkliga lndokinas och
322
Franska problem och perspektiv
Koreas »enhet» efter modell av 1950 års aggression mot Sydkorea.
Uttröttade av det långvariga djungelkriget i Indokina, för vilket
nationalförsamlingen i Paris icke ville offra en enda värnpliktig
som förstärkning åt främlingslegionärer och afrikanska trupper,
resignerade fransmännen inför nederlaget, ehuru detta inledde likvideringen av deras stora kolonialvälde. Allvarligare icke blott för
Frankrike utan även för Atlantpaktens sydfront är den upprorsfana, som efter andra världskrigets slut höjdes i Tunis och Marocko,
franska protektorat sedan respektive 1881 och 1912, ävensom i den
forna sjörövarstaten Algeriet, vars erövring Frankrike begynte redan 1830 och som numera införlivats med republiken, vilken enligt
sin konstitutions första paragraf är »une et indivisible». Den roll
som bakblåsare och bundsförvant, vilken kommunismen spelade i
Indokina, utföres i Nordafrika av den nyväckta panarabiska nationalismen, som har sitt säte i Islams största stad och andliga centrum, Kairo, där Egyptens diktator, överstelöjtnant Nasser, alltmera
framstår som den s. k. arabligans ledare. Av misströstan att få bukt
med oppositionen i Tunis och i Marocko har Frankrike retirerat
längs hela linjen. Mendes-France gjorde sitt speciella slag i saken
genom att omedelbart efter uppgörelsen i Geneve företa ett blixtbesök hos bejen av Tunis med löften om att uppta nya förhandlingar
i syfte att förläna Tunis ett sådant mått av självstyrelse, att det
skulle kunna få ha eget polisväsen, arme och utrikesrepresentation.
Året därpå var Mendes-Frances efterträdare Edgar Faure redo till
samma eftergifter gentemot separatisterna i Marocko. I bägge fallen
återkallades de deporterade nationella ledarna, Bourgiba i Tunis och
sultan Mohammed V i Marocko, för att erkännas som representanter för sina länder. I Tunis synas ordning och lugn ha blivit någorlunda återställda. Bourgiba har fanatiska vedersakare med stöd i
Kairo, som kräva full självständighet för Tunis och alla fransmäns
fördrivande, men han segrade i våras överväldigande vid de första
valen till ett nytt parlament och står nu i spetsen för regeringen.
överenskommelsen med Frankrike innehåller dock åtskilliga dunkla
punkter; bl. a. hade Paris försummat att trygga de i Tunis bosatta
fransmännens existens och rättigheter.
I Marocko har sultan Mohammed utåt även inhöstat den triumfen, att Franco sett sig nödgad att ge avkall på den mindre andel
Spanien hade i norra Marocko och avstå från Spaniens prioritetsställning i det internationella Tanger. Inåt tycks dock ställningen
undermineras på så sätt att den radikala nationaliströrelsens egna
323
Franska problem och perspektiv
trupper, dvs. f. d. partisaner, neka att samverka med den »nationella
arme» på cirka 15 000 man, som sultanen skrapat ihop genom att
överta franska berbertrupper med deras franska befäl. De franska
styrkor, som ännu dröja kvar i Marocko, stå med för fot gevär och
förbjudas att bita ifrån sig vid de övergrepp, för vilka de ofta utsättas från befolkningens sida. Efter paschans av Marrakech, El
Glaoui, död ha berberna inte längre någon sammanhållande ledning,
och anarkiska tumult med bestialiska mord förekomma åtminstone
i Marrakecl1 men sannolikt även på andra håll utan att det bringas
till utlandets kännedom. Pessimister påstå, att den inre förvirringen
i Marocko snart skall gå så långt, att situationen från 1912 återkommer, då sultanen i Fez anmodade Frankrike till en militär intervention, som fick protektoratet till följd!
Långt mera bekymmersam och osäker ter sig situationen i Algeriet för Frankrike. Insurgenterna hålla sig dolda i bergen och
i de byar, vilkas befolkning de genom fruktansvärd terror tvungit
till lydnad. Kriget börjar därför likna guerillan i Indokina; de
franska trupperna få endast tag i några smärre kontingenter åt
gången och förinta dem under öppna strider på dagen, men på
natten dyka nya skaror upp, vilka driva sin djärvhet så långt att
omgivningarna i Algeriets större städer äro osäkra. Genom förhör
med fångar och undersökning av deras papper har det befunnits
att upprorsrörelsen organiseras och ledes med vapen och pengar
från Kairo via Lybien och att de i Algeriet förbjudna k o m m un i s t e r n a äro självklart i livlig verksamhet.
Emellertid har den övertygelsen blivit rotfast i Frankrike, att
Algeriet till varje pris måste förbli en fransk besittning, oavsett
de framtida former, vari denna status kan konstrueras. En förlust
av Algeriet skulle spärra Frankrikes direkta landförbindelse med
Sahara och dess »slumrande miljoner» samt med de väldiga vidder
Frankrike äger i Ekvatorialafrika ända ned till Kongofloden. Även
Guy Mollets regering av socialister och Mendes-liberaler förfäktar
denna åsikt icke blott i teorien utan även i praktiken genom att
tillmötesgå den franske generalguvernören i Algeriet, socialisten Robert Lacostes, oupphörliga fordringar på sådana förstärkningar av
franska armen i Algeriet, som nödvändiggöra inkallelser av reservister från äldre årsklasser. Härför har Mollet fått nationalförsamlingens bemyndigande, vilket inte var möjligt, då det gällde
Indokina, och det är helt förklarligt att de borgerliga gärna rösta
på en socialistisk konseljpresident, som genomför vad de i regeringsposition skulle ha haft stora vanskligheter att ernå. På så sätt
324
Franska problem och perspektiv
ha de franska styrkorna i Algeriet bragts upp till cirka 400 000 man
på bekostnad av de franska divisionerna i Västtyskland och hemlandet, som givetvis i hög grad försvagat Atlantpaktförsvaret och
en välbehövlig kuppberedskap i själva Frankrike.
Under valrörelsen fordrade »republikanska fronten» med Mollet
och Mendes-France som målsmän att främst förhandlingar skulle
upptas med de algeriska nationalisterna, men det har mött svårigheter, därför att dessa äro splittrade och deras ledares vistelseort
okänd. Det fanns dock en moderat algerisk nationalist, Ferat Abbas, som ansågs vara mera vänligt stämd mot fransmännen, och
det var en smärtsam överraskning, då denne nyligen meddelade,
att han befann sig i Kairo för att tillsammans med den mer rabiata
riktningen söka få till stånd en samlad motståndsrörelse, vilket
måste skärpa oförsonligheten mot Frankrike. Det är också betecknande att både Bourgiba och Mohammed V förklarat sig solidariska med »de kämpande bröderna» i Algeriet samt till och med
hotat militärt ställa sig på deras sida.
Frankrikes läge blir allt besvärligare. Det är icke vidare upplyftande att den kommunistiske kameleonten president Tito av Jugoslavien inbjudits till Paris och mottagits under storartade hedersbetygelser i förhoppning att han skulle kunna lägga ett gott ord i
Kreml till Frankrikes förmån, som kunde dämpa aktiviteten i Kairo!
Före pingst begåvo sig också Mollet och Pineau till Moskva, men
denna utflykt blev icke realpolitiskt lönande. Tvärtom- som replik
på Mollets vägran att utgå ur Atlantpakten utbragte Krusjtjev vid
en av de bekanta lika vodkavåta som vulgära Kremlbanketterna en
skål »för araber och andra folk som kämpa för sitt nationella oberoende», vilket var en förolämpning mot de franska gästerna och
en eggelse åt den panarabiska rörelsen. Mollet sitter – faute de
mieux! – alltjämt som konseljpresident och får upprepade förtroendevota för sin socialpolitik, som kommer att kosta franska
statskassan så mycket nya utgifter, att inflationsfaran kan stimuleras genom statens anlitande av sedelpressarna. Det är också fördelaktigt att poujadisterna avslöjats som det pajasparti de äro.
Det är dock tänkvärt, att den 66-årige general Charles de Gaulle
ånyo låter tala om sig. Genom den hopkrympta partigrupp, som
finns kvar från gruppens stora valseger i juni 1951, lät han plötsligt
meddela sin villighet att ställa sig till förfogande, om president Coty
anmodade honom men på sådana villkor inom laglighetens gräns, att
det icke kunde bli tal om en statskupp. Han krävde därvid att nationalförsamlingen tills vidare skulle hemförlovas för att sedermera
325
Franska problem och perspektiv
godkänna det förslag till ny författning, närmast i anslutning till
Förenta staternas med dess makt för presidenten, som generalen
städse förordat. Denna sensation vållade likväl icke något allmänt
anskri – utom hos kommunisterna som nu misströsta om möjligheterna att få till stånd en ny »folkfront» och förty börja angripa regeringen Mollet med agitatoriska upprop till värnpliktiga
att motsätta sig inkallelserna, som på en del håll anstiftade rent
myteri bland dessa. Märkligt är vidare att både Mendes-France –
personligen alltjämt god vän med de Gaulle, vars motståndsrö-
relse och regering han en gång tillhörde – och Lacoste uppges
ha besökt de Gaulle i hans lantliga avskildhet, där han nyss fullbordat andra bandet av sina memoarer. De Gaulle uppges också
vistas i Paris oftare än vanligt. Och vem vet? Känner sig Frankrike
så svagt att allmänna opinionen längtar efter den s. k. starke mannen – vilken i de Gaulles gestalt av kommunisterna torde komma
att bedömas som en typ a la Franco med ett eventuellt inbördeskrig
som ödesdigert perspektiv?
Ibland kan dock Frankrikes trångmål framtvinga ett förnuftigt
medgivande såsom den i dagarna »i princip» träffade överenskommelsen om Saars återbördande till Västtyskland mot vissa ekonomiska kompensationer åt Frankrike, vilket måste gagna den nya
grannsämjan mellan Centraleuropas tidigare bältespännare i många
blodiga fejder. Vid månadsskiftet maj/juni var eljest läget i Frankrike oförändrat med undantag av Mendes-Frances demission, som
han länge bebådat, framför allt missnöjd med sin passiva rolluppgift i regeringen, där han var vice konseljpresident men ej utrikesminister såsom han önskat. Sakligt har också Mendes-France kritiserat Mollets beroende av Lacostes politik i Algeriet såsom alltför
ensidigt militär på bekostnad av aktuella reformkrav. MendesFrance manade emellertid sina meningsfränder inom regeringen att
icke följa honom, vilket dessa heller icke tycks ha åstundat. Härigenom har Mendes-France blivit lika isolerad som före 1954, och
förvirringen inom det socialradikala partiet, vars vice ordförande
han är, skildras som ytterligare förvärrad. Mollet åter har vunnit i
prestige hos grupperna åt höger, för vilka Mendes-France var une
bete noire, och Mollet kunde efter flera dagars debatter om det
nordafrikanska problemkomplexet den 5 juni inhösta ännu ett förtroendevotum från nationalförsamlingen men denna gång med
knapp majoritet, 240 röster, 59 mot och 201 nedlagda, bland dem
kommunisterna, som eljest brukade stödja honom.
Nu kan en fransk regering utan risk ställa kabinettsfrågor på
326
Franska problem och perspektiv
löpande band i Palais Bourbon, därför att ingen borgerlig majoritet
vare sig vill eller vägar axla det stora ansvaret. Mollet må erhälla aldrig så mänga förtroendevota från nationalförsamlingen,
men vad hjälper det när den allmänna tilliten uppenbarligen tryter,
att Frankrike är i stånd att bemästra sina nationella kriser.
327
•
OCH PERSPEKTIV
VERKNINGARNA av Europas detronisering som dominerande
världsdel genom de tvenne stora krig, vilka gjort året 1914 till
vägskäl för en ny tidsålder och som outplånligt präglat första hälften av innevarande århundrade, visa sig långsamt men obönhörligt.
Tecknen äro tydliga. Frankrikes bästa ungdom förblödde alltför talrikt på första krigets mannaslukande slagfält, som också berö-
vade Storbritannien blomman av samma generation, särskilt bland
det första krigsårets frivilliga av adepter från universitet och internatskolor, vilket vållat svårigheter att rekrytera de politiska partikadrerna. Sammanbrottet sommaren 1940 blottade Tredje republikens inre svaghet, och det är ett bevis på den historiska traditionens
seghet, att Frankrike, som varken 1918 eller 1945 kunde segra av
egen kraft, ändå fått sina anspråk att behandlas som en av »de
fyra stora» tillgodosedda av de trofasta anglo-amerikanska bundsförvanterna – trots Stalins ursprungliga, i detta fall objektivt befogade gensagor.
Frånsett de mänskliga och materiella förlusterna synes första
världskriget ha p s y k o l o g i s k t tillfogat Frankrike den värsta
skadan, därigenom att medborgarna mist förtroendet till statsmakten. De flitiga och sparsamma fransmännen hade före 1914 aldrig
tvekat att hörsamma regeringarnas uppmaning att köpa statsobligationer. Krigsskadeståndet 1871 till Tyskland på den då enorma
summan av 5 miljarder guldfrancs tecknades, merendels inom
Frankrike, på sådan rekordtid, att Bismarck ångrade, att han icke
begärt ett ännu större belopp. När tsardömet efter fransk-ryska
alliansen lade upp flera statslån i Frankrike för att stärka sin
krigsberedskap mot Tyskland, bl. a. genom anläggning av strategiska järnvägar i stor skala, följde också den penningstarka publiken överhetens paroll och investerade minst 20 miljoner guldfrancs
i ryska statspapper men fick en obotlig chock, då bolsjevikerna väg- 321
. -…- ..-,~.~—~——-…………–.
Franska problem och perspektiv
rade att vidkännas den störtade regimens skuldförbindelser. Vanvården av valutan under mellankrigsåren, med en kort ljusning
under Poincares energiska räddningsaktion som regeringschef under
1920-talet, erinrade fransmännen om att den första galopperande inflationen i Nya Tidens historia startade med assignaterna, vilka pappersmynt under det radikala folkväldets period under franska revolutionen gingo samma förintelse till mötes som den tyska Riksmarken under Weimarrepublikens första år. Den franska borgerliga
allmänheten uppdagade efterhand, att republiken efter 1919 till sina
tendenser blev alltmera jakobinsk. Visserligen giljotinerades inga
aristokrater på Place de la Concorde utan istället regeringar i rask
följd av deputeradekammaren i Palais Bourbon. Men en förtroendekris insmög sig mellan den borgerliga allmänheten och statsmakten. Spararna hamstrade guldmynt i strumpor, byrålådor eller
som bönderna i halmstackar, och de mera förmögna placerade sina
tillgångar i de tystlåtna schweiziska bankernas safes, varvid namnet ersattes med ett hemligt nummer. Så kom det därhän, att
som Marcus W allenberg senior brukade säga, Frankrike är ett rikt
land med välmående befolkning men med usla statsfinanser. Värdet
av den i Frankrike för skattemyndigheterna undangömda förmögenheten uppskattas till minst 10 miljarder guldfrancs, medan regeringarna nödgas dra sig fram med en mångfald olika skatter, otillräckliga lån, krediter hos Nationalbanken, dvs. sedelpressarna, samt
amerikanska Marshall- och NATO-medel.
När Frankrike efter 1945 mera påtagligt än tidigare konfronterades med de infödda folkens strävan att avskudda sig vad demagogerna kalla »det koloniala oket», räckte dess krafter icke till
att i ett åttaårigt krig hejda lndokinas avfall från moderlandet,
helst sedan upprorsrörelsen i Tonkin under kommunisten Ho fått
oavbrutet rundligt understöd från den nya röda regimen i den
nordliga grannstaten, det kinesiska jätteriket Efter Frankrikes kapitulation vid Genevekonferensen sommaren 1954 har Tonkin eller
Nordvietnam blivit en »folkdemokrati», Kambodja och Laos äro
självständiga liksom Sydvietnam, med den skillnaden att Förenta
staterna numera åtagit sig att vara sistnämnda nybildnings skyddsmakt i stället för Frankrike, som numera evakuerat sina trupper;
Kambodja och Laos äro »neutraliserade» och anses tämligen tillgängliga för kommunistisk infiltration från grannen Nordvietnam,
som med kinesiskt stöd systematiskt lär utbygga sin krigsmakt
liksom den nordkoreanska »folkdemokratien» — för att, när den
storpolitiska situationen synes gynnsam, förverkliga lndokinas och
322
Franska problem och perspektiv
Koreas »enhet» efter modell av 1950 års aggression mot Sydkorea.
Uttröttade av det långvariga djungelkriget i Indokina, för vilket
nationalförsamlingen i Paris icke ville offra en enda värnpliktig
som förstärkning åt främlingslegionärer och afrikanska trupper,
resignerade fransmännen inför nederlaget, ehuru detta inledde likvideringen av deras stora kolonialvälde. Allvarligare icke blott för
Frankrike utan även för Atlantpaktens sydfront är den upprorsfana, som efter andra världskrigets slut höjdes i Tunis och Marocko,
franska protektorat sedan respektive 1881 och 1912, ävensom i den
forna sjörövarstaten Algeriet, vars erövring Frankrike begynte redan 1830 och som numera införlivats med republiken, vilken enligt
sin konstitutions första paragraf är »une et indivisible». Den roll
som bakblåsare och bundsförvant, vilken kommunismen spelade i
Indokina, utföres i Nordafrika av den nyväckta panarabiska nationalismen, som har sitt säte i Islams största stad och andliga centrum, Kairo, där Egyptens diktator, överstelöjtnant Nasser, alltmera
framstår som den s. k. arabligans ledare. Av misströstan att få bukt
med oppositionen i Tunis och i Marocko har Frankrike retirerat
längs hela linjen. Mendes-France gjorde sitt speciella slag i saken
genom att omedelbart efter uppgörelsen i Geneve företa ett blixtbesök hos bejen av Tunis med löften om att uppta nya förhandlingar
i syfte att förläna Tunis ett sådant mått av självstyrelse, att det
skulle kunna få ha eget polisväsen, arme och utrikesrepresentation.
Året därpå var Mendes-Frances efterträdare Edgar Faure redo till
samma eftergifter gentemot separatisterna i Marocko. I bägge fallen
återkallades de deporterade nationella ledarna, Bourgiba i Tunis och
sultan Mohammed V i Marocko, för att erkännas som representanter för sina länder. I Tunis synas ordning och lugn ha blivit någorlunda återställda. Bourgiba har fanatiska vedersakare med stöd i
Kairo, som kräva full självständighet för Tunis och alla fransmäns
fördrivande, men han segrade i våras överväldigande vid de första
valen till ett nytt parlament och står nu i spetsen för regeringen.
överenskommelsen med Frankrike innehåller dock åtskilliga dunkla
punkter; bl. a. hade Paris försummat att trygga de i Tunis bosatta
fransmännens existens och rättigheter.
I Marocko har sultan Mohammed utåt även inhöstat den triumfen, att Franco sett sig nödgad att ge avkall på den mindre andel
Spanien hade i norra Marocko och avstå från Spaniens prioritetsställning i det internationella Tanger. Inåt tycks dock ställningen
undermineras på så sätt att den radikala nationaliströrelsens egna
323
Franska problem och perspektiv
trupper, dvs. f. d. partisaner, neka att samverka med den »nationella
arme» på cirka 15 000 man, som sultanen skrapat ihop genom att
överta franska berbertrupper med deras franska befäl. De franska
styrkor, som ännu dröja kvar i Marocko, stå med för fot gevär och
förbjudas att bita ifrån sig vid de övergrepp, för vilka de ofta utsättas från befolkningens sida. Efter paschans av Marrakech, El
Glaoui, död ha berberna inte längre någon sammanhållande ledning,
och anarkiska tumult med bestialiska mord förekomma åtminstone
i Marrakecl1 men sannolikt även på andra håll utan att det bringas
till utlandets kännedom. Pessimister påstå, att den inre förvirringen
i Marocko snart skall gå så långt, att situationen från 1912 återkommer, då sultanen i Fez anmodade Frankrike till en militär intervention, som fick protektoratet till följd!
Långt mera bekymmersam och osäker ter sig situationen i Algeriet för Frankrike. Insurgenterna hålla sig dolda i bergen och
i de byar, vilkas befolkning de genom fruktansvärd terror tvungit
till lydnad. Kriget börjar därför likna guerillan i Indokina; de
franska trupperna få endast tag i några smärre kontingenter åt
gången och förinta dem under öppna strider på dagen, men på
natten dyka nya skaror upp, vilka driva sin djärvhet så långt att
omgivningarna i Algeriets större städer äro osäkra. Genom förhör
med fångar och undersökning av deras papper har det befunnits
att upprorsrörelsen organiseras och ledes med vapen och pengar
från Kairo via Lybien och att de i Algeriet förbjudna k o m m un i s t e r n a äro självklart i livlig verksamhet.
Emellertid har den övertygelsen blivit rotfast i Frankrike, att
Algeriet till varje pris måste förbli en fransk besittning, oavsett
de framtida former, vari denna status kan konstrueras. En förlust
av Algeriet skulle spärra Frankrikes direkta landförbindelse med
Sahara och dess »slumrande miljoner» samt med de väldiga vidder
Frankrike äger i Ekvatorialafrika ända ned till Kongofloden. Även
Guy Mollets regering av socialister och Mendes-liberaler förfäktar
denna åsikt icke blott i teorien utan även i praktiken genom att
tillmötesgå den franske generalguvernören i Algeriet, socialisten Robert Lacostes, oupphörliga fordringar på sådana förstärkningar av
franska armen i Algeriet, som nödvändiggöra inkallelser av reservister från äldre årsklasser. Härför har Mollet fått nationalförsamlingens bemyndigande, vilket inte var möjligt, då det gällde
Indokina, och det är helt förklarligt att de borgerliga gärna rösta
på en socialistisk konseljpresident, som genomför vad de i regeringsposition skulle ha haft stora vanskligheter att ernå. På så sätt
324
Franska problem och perspektiv
ha de franska styrkorna i Algeriet bragts upp till cirka 400 000 man
på bekostnad av de franska divisionerna i Västtyskland och hemlandet, som givetvis i hög grad försvagat Atlantpaktförsvaret och
en välbehövlig kuppberedskap i själva Frankrike.
Under valrörelsen fordrade »republikanska fronten» med Mollet
och Mendes-France som målsmän att främst förhandlingar skulle
upptas med de algeriska nationalisterna, men det har mött svårigheter, därför att dessa äro splittrade och deras ledares vistelseort
okänd. Det fanns dock en moderat algerisk nationalist, Ferat Abbas, som ansågs vara mera vänligt stämd mot fransmännen, och
det var en smärtsam överraskning, då denne nyligen meddelade,
att han befann sig i Kairo för att tillsammans med den mer rabiata
riktningen söka få till stånd en samlad motståndsrörelse, vilket
måste skärpa oförsonligheten mot Frankrike. Det är också betecknande att både Bourgiba och Mohammed V förklarat sig solidariska med »de kämpande bröderna» i Algeriet samt till och med
hotat militärt ställa sig på deras sida.
Frankrikes läge blir allt besvärligare. Det är icke vidare upplyftande att den kommunistiske kameleonten president Tito av Jugoslavien inbjudits till Paris och mottagits under storartade hedersbetygelser i förhoppning att han skulle kunna lägga ett gott ord i
Kreml till Frankrikes förmån, som kunde dämpa aktiviteten i Kairo!
Före pingst begåvo sig också Mollet och Pineau till Moskva, men
denna utflykt blev icke realpolitiskt lönande. Tvärtom- som replik
på Mollets vägran att utgå ur Atlantpakten utbragte Krusjtjev vid
en av de bekanta lika vodkavåta som vulgära Kremlbanketterna en
skål »för araber och andra folk som kämpa för sitt nationella oberoende», vilket var en förolämpning mot de franska gästerna och
en eggelse åt den panarabiska rörelsen. Mollet sitter – faute de
mieux! – alltjämt som konseljpresident och får upprepade förtroendevota för sin socialpolitik, som kommer att kosta franska
statskassan så mycket nya utgifter, att inflationsfaran kan stimuleras genom statens anlitande av sedelpressarna. Det är också fördelaktigt att poujadisterna avslöjats som det pajasparti de äro.
Det är dock tänkvärt, att den 66-årige general Charles de Gaulle
ånyo låter tala om sig. Genom den hopkrympta partigrupp, som
finns kvar från gruppens stora valseger i juni 1951, lät han plötsligt
meddela sin villighet att ställa sig till förfogande, om president Coty
anmodade honom men på sådana villkor inom laglighetens gräns, att
det icke kunde bli tal om en statskupp. Han krävde därvid att nationalförsamlingen tills vidare skulle hemförlovas för att sedermera
325
Franska problem och perspektiv
godkänna det förslag till ny författning, närmast i anslutning till
Förenta staternas med dess makt för presidenten, som generalen
städse förordat. Denna sensation vållade likväl icke något allmänt
anskri – utom hos kommunisterna som nu misströsta om möjligheterna att få till stånd en ny »folkfront» och förty börja angripa regeringen Mollet med agitatoriska upprop till värnpliktiga
att motsätta sig inkallelserna, som på en del håll anstiftade rent
myteri bland dessa. Märkligt är vidare att både Mendes-France –
personligen alltjämt god vän med de Gaulle, vars motståndsrö-
relse och regering han en gång tillhörde – och Lacoste uppges
ha besökt de Gaulle i hans lantliga avskildhet, där han nyss fullbordat andra bandet av sina memoarer. De Gaulle uppges också
vistas i Paris oftare än vanligt. Och vem vet? Känner sig Frankrike
så svagt att allmänna opinionen längtar efter den s. k. starke mannen – vilken i de Gaulles gestalt av kommunisterna torde komma
att bedömas som en typ a la Franco med ett eventuellt inbördeskrig
som ödesdigert perspektiv?
Ibland kan dock Frankrikes trångmål framtvinga ett förnuftigt
medgivande såsom den i dagarna »i princip» träffade överenskommelsen om Saars återbördande till Västtyskland mot vissa ekonomiska kompensationer åt Frankrike, vilket måste gagna den nya
grannsämjan mellan Centraleuropas tidigare bältespännare i många
blodiga fejder. Vid månadsskiftet maj/juni var eljest läget i Frankrike oförändrat med undantag av Mendes-Frances demission, som
han länge bebådat, framför allt missnöjd med sin passiva rolluppgift i regeringen, där han var vice konseljpresident men ej utrikesminister såsom han önskat. Sakligt har också Mendes-France kritiserat Mollets beroende av Lacostes politik i Algeriet såsom alltför
ensidigt militär på bekostnad av aktuella reformkrav. MendesFrance manade emellertid sina meningsfränder inom regeringen att
icke följa honom, vilket dessa heller icke tycks ha åstundat. Härigenom har Mendes-France blivit lika isolerad som före 1954, och
förvirringen inom det socialradikala partiet, vars vice ordförande
han är, skildras som ytterligare förvärrad. Mollet åter har vunnit i
prestige hos grupperna åt höger, för vilka Mendes-France var une
bete noire, och Mollet kunde efter flera dagars debatter om det
nordafrikanska problemkomplexet den 5 juni inhösta ännu ett förtroendevotum från nationalförsamlingen men denna gång med
knapp majoritet, 240 röster, 59 mot och 201 nedlagda, bland dem
kommunisterna, som eljest brukade stödja honom.
Nu kan en fransk regering utan risk ställa kabinettsfrågor på
326
Franska problem och perspektiv
löpande band i Palais Bourbon, därför att ingen borgerlig majoritet
vare sig vill eller vägar axla det stora ansvaret. Mollet må erhälla aldrig så mänga förtroendevota från nationalförsamlingen,
men vad hjälper det när den allmänna tilliten uppenbarligen tryter,
att Frankrike är i stånd att bemästra sina nationella kriser.
327
•