Konfessionslös kristendomsundersvisning eller ej
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONFESSIONSLÖS KRISTENDOMSUNDERVISNING ELLER EJ?
Av lektorn, teol. dr OVE NORDSTRANDH
VI HAR, som alla vet, obligatorisk religionsundervisning i våra
svenska skolor från småskolan till gymnasiet. Kristendomskunskap
heter ämnet, men i detsamma ingår också, på något högre stadium,
en mera allmän orientering inom religionernas värld. Kristendomsämnets obligatoriska karaktär och jämförelsevis framträdande plats
på skolans schema motiveras med att den västerländska kulturen
och historien i stor utsträckning blir oförståelig, om man inte vet
något om kristendomens och de kristna samfundens inflytande och
idealbildningar. Dessutom anses ämnet erbjuda särskilda möjligheter i skolans personlighetsutvecklande och karaktärsbyggande arbete.
Befrielse från att deltaga i skolans kristendomsundervisning kan
endast ges lärjungar, som tillhör ett sådant trossamfund, som fått
Kungl. Maj: ts tillstånd att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning. Att dylik lärjunge inom sitt samfund åtnjuter undervisning, motsvarande skolans, skall styrkas med intyg. Principen
är, att ingen pojke eller flicka i svenska skolor skall vara okunnig
om vad religion innebär. Barn till föräldrar, som utträtt ur svenska
kyrkan utan att ingå i annat samfund – föräldrarna har alltså
en ateistisk inställning -, måste därför deltaga i skolans religionsundervisning. Begärda befrielser är få. Även katoliker och mosaiska
trosbekännare deltar ej sällan i skolans kristendomsundervisning.
I samklang med ämnets obligatoriska karaktär går undervisningsplaner och metodiska anvisningar ut på att det i våra skolors religionsundervisning gäller att bibringa eleverna kunskaper i ett
bildningsämne, inte tro på en viss lära eller konfession. Att det
också talas om att undervisningen skall ges på ett sätt, som kan
främja lärjungarnas religiösa, sedliga och personliga utveckling –
den fostrande sidan av kristendomspedagogiken -, rubbar inte den
centrala grundsatsen, att det är fråga om insikter, inte tro. Den
345
Ove Nordstrandh
svenske kristendomsläraren – klassläraren såväl som ämnesläraren
– är skyldig att efter bästa samvete lägga sin undervisning så
objektivt, sakligt och konfessionslöst som möjligt.
Folkskolans undervisningsplan understryker, att läraren alltid
vid kristendomsundervisningen bör erinra sig, att de hem, från
vilka lärjungarna kommer, ofta företräder olika uppfattningar i de
frågor, som behandlas. Han bör därför sorgfälligt undvika allt, som
kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning, och i stället
söka grundlägga en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande.
Den enskildes rätt till tankefrihet får under inga förhållanden
kränkas.
Läroverkens anvisningar inskärper, att kristendomsläraren i all
sin undervisning skall bemöda sig om objektivitet och låta varje
företeelse gälla för vad den är. Självfallet skall han avhålla sig från
stötande omdömen om oliktänkande. Även om han inte döljer sin
egen uppfattning i olika frågor, får han icke söka påverka elevernas
ställningstagande utan skall tvärtom sträva efter att ge dem bästa
möjliga förutsättningar för egen övertygelsebildning och personlighetsutveckling.
Ej heller ställes nu längre konfessionella krav på kristendomslärarna, vare sig de är folkskollärare eller läroverkslärare. Den
gamla bestämmelsen om att de skall bekänna sig till den rena
evangeliska läran, dvs. tillhöra den svenska kyrkan, har utgått för
ett par år sedan. Endast förtjänst och skicklighet får vara avgörande
vid tjänstetillsättning – icke konfessionella behörighetskrav. En
kristendomslärare kan alltså även stå utanför varje kyrko- och
trossamfund. Utbildningen och kontrollen över undervisningen skall
ge garantierna för att undervisningen – oavsett lärarens personliga
inställning – skall bli objektiv, saklig och konfessionslös, ej tillrättalagd för agitation, propaganda eller påverkan i någon av läraren önskad riktning.
Den obligatoriska morgonbönen är – det måste medges även
av den som av traditionsskäl och i avsaknad av en bättre form
av skolsamling vill ha den kvar- ett avsteg från den klart objektiva, kunskapsmeddelande och bekännelsefria linjen. I morgonbönen
är det i första hand inte och kan f. ö. inte bli fråga om kunskaper
och insikter – då är det inte längre morgonbön, dvs. kult. En uppluckring av morgonbönens ursprungliga och egentliga karaktär genom musik, solosång, växelsång, talkörer, uppläsning av lyrik m. m.
förändrar inte den principiella frågan. Gällande bestämmelser lämnar helt naturligt större möjligheter till befrielse från skolans mor- 346
Konfessionslös kristendomsundervisning eller ej?
gonbön än från dess religionsundervisning. Självklart är varje lärjunge, som är frikallad från undervisningen i kristendomskunskap,
också befriad från att deltaga i morgonandakten. Men därutöver
kan en elev, som ej tillhör svenska kyrkan men ändå deltager i
skolans kristendomsundervisning – han vill inte ha eller har inte
möjlighet att få av Kungl. Maj:t godkänd annan, motsvarande religionsundervisning -, befrias från att bevista morgonbönen.
Tvånget behöver alltså inte bli olidligt och är inte omöjligt att
skaka av sig. Att sedan för läroverkens del snart halva skolan genom en särskild bestämmelse slipper morgonbönen på grund av
lång och tidsödande resväg, är en annan sak och har inte med principfrågan att göra.
Reses å ena sidan i objektivitetens och konfessionslöshetens namn
krav på att den obligatoriska morgonbönen skall förvandlas till
frivillig eller helt försvinna ur skolans värld – först då kan ämnet
kristendomskunskap eller bättre kallat religionskunskap till fullo
vara och bli ett rent kunskapsämne, jämställt med skolans övriga
discipliner-, så saknas å andra sidan inte lärare och präster med
många likasinnade och en viss folkopinion bakom sig, som inte
endast slår vakt om den obligatoriska morgonbönen utan även på-
fordrar en mera konfessionell undervisning. Så gjorde sig vid det
senaste årsmötet med Kristendomslärarnas förening lektor Sten
Rodhe till talesman för denna opinion och för detta krav på en
mera bekännelsetrogen pedagogik. Undervisning utan påverkan, menar han, är ett oting, om den inte skall bli ett rent mekaniskt plugg.
Om läraren ej skall föra eleverna till någon bestämd livssyn, relativiseras den specifikt kristna livsåskådningen. situationen i andra
länder än Sverige visar, att det inte finns några generella lösningar.
Ur religionsfrihetstanken kan ingen bestämd praxis härledas. I Sverige erkänner sig, anser Rodhe, den absoluta majoriteten som kristen genom att stå kvar i statskyrkan. Det kan då ej strida mot
religionsfriheten att fostra denna majoritets barn till kristen tro,
dvs. evangelisk-luthersk sådan. En konfessionell undervisning kan
alltså försvaras. Men i gengäld skall de föräldrar, som ställer sig
utanför den evangelisk-lutherska enheten, ha rätt att för sina barn
slippa skolans religionsundervisning. På gymnasiet kan däremot
med hänsyn till elevernas utveckling, mognad och inställning ges
en mera allmän religionsundervisning, dock med kristendomen som
centrum.
Samtidigt har biskop Bo Giertz i samband med en katekesdiskussion också gjort sig till talesman för en mera bekännelsebetonad
347
• _ .. <’ .. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Ove Nordstrandh
kristendomsundervisning – av allt att döma i första hand i folkskolan – på grundval av en bearbetad, dvs. moderniserad Luthers
lilla katekes. De flesta föräldrar anser, menar biskopen, att en kristendomsundervisning, som är blott och bart ren objektiv kunskapsmeddelelse och ingenting annat, är meningslös. Föräldrar, som utträtt ur statskyrkan, bör dock ha rätt att på begäran få sina barn
befriade från kristendomsundervisningen.
Denna inställning är konsekvent och respektabel men torde i det
långa loppet leda till vittgående konsekvenser. Det är ohållbart, att
av det faktum, att majoriteten av svenska folket än så länge –
oftast under påverkan av tröghetslagen- står kvar i statskyrkan,
dra den slutsatsen, att en undervisning i våra skolor med avsiktlig
och medveten påverkan till evangelisk-luthersk bekännelse vore förenlig med vår religionsfrihetslagstiftning. I vilken utsträckning det
svenska folket trots tillhörigheten till statskyrkan kan betecknas
som strängt evangeliskt-lutherskt, är mycket svårt att yttra sig om.
Differenserna mellan de olika konfessionellt bundna kristna grupperna i vårt land är under alla förhållanden inte obetydliga, och
en mycket stor del av det svenska folket torde väl närmast få betraktas som religiöst indifferent – dock utan fientlig attityd.
Driver man fram konfessionell kristendomsundervisning mot gällande bestämmelser, finns anledning frukta, att man riskerar och
sätter på spel skolans obligatoriska medverkan vid uppbyggandet
av den religiösa kunskapsgrund, som både är en del av vår bildningstradition och förutsättningen för våra kyrkosamfunds arbete
i väckande och fostrande riktning. Snabbt kan man räkna med dels
många undervisningsbefrielser för barn från de religiöst orienterade
hem, som inte kommer att bli tillfredsställda med en påträngande
propaganda för svenska kyrkans tro, dels en hårdare opinion från
de ateistiska eller religiöst likgiltiga hem, som inte vill tolerera en
dylik religionsundervisning. Det kan till slut leda till den obligatoriska religionsundervisningens försvinnande. Är det önskvärt? Är
icke ett sådant perspektiv ur humanistisk synpunkt oroande?
Ingen svensk pojke eller flicka står i detta nu helt ovetande om
vad religion överhuvud och kristendom i synnerhet är. Det är fördelen med obligatorisk, konfessionslös, ja t. o. m. opersonlig kristendomsundervisning.
Den konfessionsbundna katekesläsning, varom stundtals så ivrigt
talas och som rekommenderas för skolan, hör bäst hemma i konfirmationsundervisningen och dess upprustning till större effektivitet. Man får inte inför tidens påstådda omoral endast fråga, hur
348
Konfessionslös kristendomsundervisning eller ej?
det står till med kristendomsundervisningen i skolorna. Det kan
lika gärna spörjas, hur det förhåller sig med konfirmationsläsningens frukter. I den undervisningen saknas ju inte katekesen.
Endast i en mening kan skolans kristendomsundervisning få vara
konfessionell och dogmatisk, nämligen på det sättet, att läraren
skall låta kristendom vara kristendom, helt och oavkortat, en tro
byggd på bibeln, som skall vara undervisningens kärna. Försök att
sammanställa och utlåta s~g över en slags universalreligion och
universalmoral är både ohistoriska och meningslösa – det stupade
redan upplysningsteologin på. Att det emellertid finns och alltid
kommer att finnas olika tolkningar av Skriften, varur olika samfund och trosriktningar framgått, skall i undervisningen inte förnekas eller undanskymmas. Men lika självfallet är, att läraren inte
får dekretera, att endast en konfession är den rätta tolkningen av
det kristna budskapet. Det är icke ett avsteg från denna princip,
om i vårt land den evangelisk-lutherska bekännelsen får det största
utrymmet. Flertalet av våra hem accepterar ju, uttalat eller outtalat,
av vilja eller vana, denna kristendomsform, en del av vårt svenska
kulturarv. Ingen finner det upprörande, att hälften eller mer av
historie- och litteraturundervisningen är ägnad åt svenska förhållanden.
Objektivitet och saklighet i kristendomsundervisningen betyder,
att kristendomen presenteras sådan, som den lever i bibeln och i
kyrko- och trossamfunden. Läraren skall inte demonstrera kristendomens överlägsenhet. Det är inte fråga om propaganda utan om
kunskap. Kristendomen kan själv hävda sin ojämförbara särart,
oberoende av vad undervisaren själv tror eller ej.
Att sedan en kristen personlighet påverkar- religiöst och etiskt
-utifrån kraften av sitt väsen, det är en annan sak. Ingen lärare
och ungdomshandledare – ämnesområdet må vara nästan vilket
som helst- kan undgå att påverka på ogripbara vägar. Åt en sådan
oavsiktlig påverkan är intet att göra. En lärare kan ha den allvarligaste strävan till den mest fullständiga objektivitet, men ju starkare hans personlighet är, desto starkare kan dock den påverkan
bli, som utgår från honom och hans tolkning av fakta – en kunnig
man och verklig pedagog kan ju aldrig nöja sig med att stapla fakta,
som småbarn leker med byggklossar.
349
Av lektorn, teol. dr OVE NORDSTRANDH
VI HAR, som alla vet, obligatorisk religionsundervisning i våra
svenska skolor från småskolan till gymnasiet. Kristendomskunskap
heter ämnet, men i detsamma ingår också, på något högre stadium,
en mera allmän orientering inom religionernas värld. Kristendomsämnets obligatoriska karaktär och jämförelsevis framträdande plats
på skolans schema motiveras med att den västerländska kulturen
och historien i stor utsträckning blir oförståelig, om man inte vet
något om kristendomens och de kristna samfundens inflytande och
idealbildningar. Dessutom anses ämnet erbjuda särskilda möjligheter i skolans personlighetsutvecklande och karaktärsbyggande arbete.
Befrielse från att deltaga i skolans kristendomsundervisning kan
endast ges lärjungar, som tillhör ett sådant trossamfund, som fått
Kungl. Maj: ts tillstånd att i skolornas ställe ombesörja religionsundervisning. Att dylik lärjunge inom sitt samfund åtnjuter undervisning, motsvarande skolans, skall styrkas med intyg. Principen
är, att ingen pojke eller flicka i svenska skolor skall vara okunnig
om vad religion innebär. Barn till föräldrar, som utträtt ur svenska
kyrkan utan att ingå i annat samfund – föräldrarna har alltså
en ateistisk inställning -, måste därför deltaga i skolans religionsundervisning. Begärda befrielser är få. Även katoliker och mosaiska
trosbekännare deltar ej sällan i skolans kristendomsundervisning.
I samklang med ämnets obligatoriska karaktär går undervisningsplaner och metodiska anvisningar ut på att det i våra skolors religionsundervisning gäller att bibringa eleverna kunskaper i ett
bildningsämne, inte tro på en viss lära eller konfession. Att det
också talas om att undervisningen skall ges på ett sätt, som kan
främja lärjungarnas religiösa, sedliga och personliga utveckling –
den fostrande sidan av kristendomspedagogiken -, rubbar inte den
centrala grundsatsen, att det är fråga om insikter, inte tro. Den
345
Ove Nordstrandh
svenske kristendomsläraren – klassläraren såväl som ämnesläraren
– är skyldig att efter bästa samvete lägga sin undervisning så
objektivt, sakligt och konfessionslöst som möjligt.
Folkskolans undervisningsplan understryker, att läraren alltid
vid kristendomsundervisningen bör erinra sig, att de hem, från
vilka lärjungarna kommer, ofta företräder olika uppfattningar i de
frågor, som behandlas. Han bör därför sorgfälligt undvika allt, som
kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning, och i stället
söka grundlägga en vidhjärtad fördragsamhet mot olika tänkande.
Den enskildes rätt till tankefrihet får under inga förhållanden
kränkas.
Läroverkens anvisningar inskärper, att kristendomsläraren i all
sin undervisning skall bemöda sig om objektivitet och låta varje
företeelse gälla för vad den är. Självfallet skall han avhålla sig från
stötande omdömen om oliktänkande. Även om han inte döljer sin
egen uppfattning i olika frågor, får han icke söka påverka elevernas
ställningstagande utan skall tvärtom sträva efter att ge dem bästa
möjliga förutsättningar för egen övertygelsebildning och personlighetsutveckling.
Ej heller ställes nu längre konfessionella krav på kristendomslärarna, vare sig de är folkskollärare eller läroverkslärare. Den
gamla bestämmelsen om att de skall bekänna sig till den rena
evangeliska läran, dvs. tillhöra den svenska kyrkan, har utgått för
ett par år sedan. Endast förtjänst och skicklighet får vara avgörande
vid tjänstetillsättning – icke konfessionella behörighetskrav. En
kristendomslärare kan alltså även stå utanför varje kyrko- och
trossamfund. Utbildningen och kontrollen över undervisningen skall
ge garantierna för att undervisningen – oavsett lärarens personliga
inställning – skall bli objektiv, saklig och konfessionslös, ej tillrättalagd för agitation, propaganda eller påverkan i någon av läraren önskad riktning.
Den obligatoriska morgonbönen är – det måste medges även
av den som av traditionsskäl och i avsaknad av en bättre form
av skolsamling vill ha den kvar- ett avsteg från den klart objektiva, kunskapsmeddelande och bekännelsefria linjen. I morgonbönen
är det i första hand inte och kan f. ö. inte bli fråga om kunskaper
och insikter – då är det inte längre morgonbön, dvs. kult. En uppluckring av morgonbönens ursprungliga och egentliga karaktär genom musik, solosång, växelsång, talkörer, uppläsning av lyrik m. m.
förändrar inte den principiella frågan. Gällande bestämmelser lämnar helt naturligt större möjligheter till befrielse från skolans mor- 346
Konfessionslös kristendomsundervisning eller ej?
gonbön än från dess religionsundervisning. Självklart är varje lärjunge, som är frikallad från undervisningen i kristendomskunskap,
också befriad från att deltaga i morgonandakten. Men därutöver
kan en elev, som ej tillhör svenska kyrkan men ändå deltager i
skolans kristendomsundervisning – han vill inte ha eller har inte
möjlighet att få av Kungl. Maj:t godkänd annan, motsvarande religionsundervisning -, befrias från att bevista morgonbönen.
Tvånget behöver alltså inte bli olidligt och är inte omöjligt att
skaka av sig. Att sedan för läroverkens del snart halva skolan genom en särskild bestämmelse slipper morgonbönen på grund av
lång och tidsödande resväg, är en annan sak och har inte med principfrågan att göra.
Reses å ena sidan i objektivitetens och konfessionslöshetens namn
krav på att den obligatoriska morgonbönen skall förvandlas till
frivillig eller helt försvinna ur skolans värld – först då kan ämnet
kristendomskunskap eller bättre kallat religionskunskap till fullo
vara och bli ett rent kunskapsämne, jämställt med skolans övriga
discipliner-, så saknas å andra sidan inte lärare och präster med
många likasinnade och en viss folkopinion bakom sig, som inte
endast slår vakt om den obligatoriska morgonbönen utan även på-
fordrar en mera konfessionell undervisning. Så gjorde sig vid det
senaste årsmötet med Kristendomslärarnas förening lektor Sten
Rodhe till talesman för denna opinion och för detta krav på en
mera bekännelsetrogen pedagogik. Undervisning utan påverkan, menar han, är ett oting, om den inte skall bli ett rent mekaniskt plugg.
Om läraren ej skall föra eleverna till någon bestämd livssyn, relativiseras den specifikt kristna livsåskådningen. situationen i andra
länder än Sverige visar, att det inte finns några generella lösningar.
Ur religionsfrihetstanken kan ingen bestämd praxis härledas. I Sverige erkänner sig, anser Rodhe, den absoluta majoriteten som kristen genom att stå kvar i statskyrkan. Det kan då ej strida mot
religionsfriheten att fostra denna majoritets barn till kristen tro,
dvs. evangelisk-luthersk sådan. En konfessionell undervisning kan
alltså försvaras. Men i gengäld skall de föräldrar, som ställer sig
utanför den evangelisk-lutherska enheten, ha rätt att för sina barn
slippa skolans religionsundervisning. På gymnasiet kan däremot
med hänsyn till elevernas utveckling, mognad och inställning ges
en mera allmän religionsundervisning, dock med kristendomen som
centrum.
Samtidigt har biskop Bo Giertz i samband med en katekesdiskussion också gjort sig till talesman för en mera bekännelsebetonad
347
• _ .. <’ .. – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Ove Nordstrandh
kristendomsundervisning – av allt att döma i första hand i folkskolan – på grundval av en bearbetad, dvs. moderniserad Luthers
lilla katekes. De flesta föräldrar anser, menar biskopen, att en kristendomsundervisning, som är blott och bart ren objektiv kunskapsmeddelelse och ingenting annat, är meningslös. Föräldrar, som utträtt ur statskyrkan, bör dock ha rätt att på begäran få sina barn
befriade från kristendomsundervisningen.
Denna inställning är konsekvent och respektabel men torde i det
långa loppet leda till vittgående konsekvenser. Det är ohållbart, att
av det faktum, att majoriteten av svenska folket än så länge –
oftast under påverkan av tröghetslagen- står kvar i statskyrkan,
dra den slutsatsen, att en undervisning i våra skolor med avsiktlig
och medveten påverkan till evangelisk-luthersk bekännelse vore förenlig med vår religionsfrihetslagstiftning. I vilken utsträckning det
svenska folket trots tillhörigheten till statskyrkan kan betecknas
som strängt evangeliskt-lutherskt, är mycket svårt att yttra sig om.
Differenserna mellan de olika konfessionellt bundna kristna grupperna i vårt land är under alla förhållanden inte obetydliga, och
en mycket stor del av det svenska folket torde väl närmast få betraktas som religiöst indifferent – dock utan fientlig attityd.
Driver man fram konfessionell kristendomsundervisning mot gällande bestämmelser, finns anledning frukta, att man riskerar och
sätter på spel skolans obligatoriska medverkan vid uppbyggandet
av den religiösa kunskapsgrund, som både är en del av vår bildningstradition och förutsättningen för våra kyrkosamfunds arbete
i väckande och fostrande riktning. Snabbt kan man räkna med dels
många undervisningsbefrielser för barn från de religiöst orienterade
hem, som inte kommer att bli tillfredsställda med en påträngande
propaganda för svenska kyrkans tro, dels en hårdare opinion från
de ateistiska eller religiöst likgiltiga hem, som inte vill tolerera en
dylik religionsundervisning. Det kan till slut leda till den obligatoriska religionsundervisningens försvinnande. Är det önskvärt? Är
icke ett sådant perspektiv ur humanistisk synpunkt oroande?
Ingen svensk pojke eller flicka står i detta nu helt ovetande om
vad religion överhuvud och kristendom i synnerhet är. Det är fördelen med obligatorisk, konfessionslös, ja t. o. m. opersonlig kristendomsundervisning.
Den konfessionsbundna katekesläsning, varom stundtals så ivrigt
talas och som rekommenderas för skolan, hör bäst hemma i konfirmationsundervisningen och dess upprustning till större effektivitet. Man får inte inför tidens påstådda omoral endast fråga, hur
348
Konfessionslös kristendomsundervisning eller ej?
det står till med kristendomsundervisningen i skolorna. Det kan
lika gärna spörjas, hur det förhåller sig med konfirmationsläsningens frukter. I den undervisningen saknas ju inte katekesen.
Endast i en mening kan skolans kristendomsundervisning få vara
konfessionell och dogmatisk, nämligen på det sättet, att läraren
skall låta kristendom vara kristendom, helt och oavkortat, en tro
byggd på bibeln, som skall vara undervisningens kärna. Försök att
sammanställa och utlåta s~g över en slags universalreligion och
universalmoral är både ohistoriska och meningslösa – det stupade
redan upplysningsteologin på. Att det emellertid finns och alltid
kommer att finnas olika tolkningar av Skriften, varur olika samfund och trosriktningar framgått, skall i undervisningen inte förnekas eller undanskymmas. Men lika självfallet är, att läraren inte
får dekretera, att endast en konfession är den rätta tolkningen av
det kristna budskapet. Det är icke ett avsteg från denna princip,
om i vårt land den evangelisk-lutherska bekännelsen får det största
utrymmet. Flertalet av våra hem accepterar ju, uttalat eller outtalat,
av vilja eller vana, denna kristendomsform, en del av vårt svenska
kulturarv. Ingen finner det upprörande, att hälften eller mer av
historie- och litteraturundervisningen är ägnad åt svenska förhållanden.
Objektivitet och saklighet i kristendomsundervisningen betyder,
att kristendomen presenteras sådan, som den lever i bibeln och i
kyrko- och trossamfunden. Läraren skall inte demonstrera kristendomens överlägsenhet. Det är inte fråga om propaganda utan om
kunskap. Kristendomen kan själv hävda sin ojämförbara särart,
oberoende av vad undervisaren själv tror eller ej.
Att sedan en kristen personlighet påverkar- religiöst och etiskt
-utifrån kraften av sitt väsen, det är en annan sak. Ingen lärare
och ungdomshandledare – ämnesområdet må vara nästan vilket
som helst- kan undgå att påverka på ogripbara vägar. Åt en sådan
oavsiktlig påverkan är intet att göra. En lärare kan ha den allvarligaste strävan till den mest fullständiga objektivitet, men ju starkare hans personlighet är, desto starkare kan dock den påverkan
bli, som utgår från honom och hans tolkning av fakta – en kunnig
man och verklig pedagog kan ju aldrig nöja sig med att stapla fakta,
som småbarn leker med byggklossar.
349