Politik och moral
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
POLITIK OCH MORAL
NÅGRA TANKEGÅNGAR OCH PERSPEKTIV
HOSBENEDETTOCROCE
Au professor ALF NYMAN
l.
ÄR DET nödvändigt att antaga en radikalt oövervinnlig motsats
mellan politiskt handlande och moraliskt handlande? Stå de emot
varandra som svart och vitt, som ont och gott – så, som bl. a. en
Machiavelli, en Fredrik den Store och en Camillo di Cavour höllo
före? Eller låta de trots allt förena sig i en högre enhet? Ja, måste
de icke i ömsesidigt intresse sluta sig samman, ingå en pakt med
varandra, därest mänsklig historia skall få någon mening, bli någonting förmer än ett sista blodbesudlat kapitel ur de högre ryggradsdjurens zoologi och geografi?
Nestorn inom italiensk filosofi och kulturkritik allt intill 1952,
hans dödsår, den man, vars obekväma stämma icke ens Mussolini
vågade tysta och som på hegeliansk grund, med bjälkverk hämtat
även från Giambattista Vicos kulturlära, uppfört en lärobyggnad
av klart liberal innebörd, f. d. undervisningsministern i Nittis ministär, senator Benedetta Croce, på sin tid av Hans Larsson föreslagen till Nobelpriset i litteratur, har i sin skrift »Elementi di politica», 1925 -senare jämte ett par andra skrifter under samlingstiteln »Etica e Politica» utgiven ånyo 1930 (3:e uppl. 1945; engelsk
översättning av Salvatore Castiglione, London, George Allen & Unwins förlag, 1946) -givit sig i kast med denna föregivna antinomi
mellan det moraliska och det politiska handlandets värld och om
denna och därmed sammanhängande frågor givit en rad korta och
kärnfulla besked, som alltjämt erbjuda intresse.
Den som i förväg är något förtrogen med denne författares tidigare och större arbeten, anar också, hur – åtminstone i sina huvuddrag – hans svar kommer att utfalla. Som omedelbara konsekvenser av den enligt hans mening förvända uppfattning, som anser
ett svalg befäst mellan politik och moral, pekar sålunda hans framställning energiskt på en lång serie av ologiska följdsatser, formu- 350
Politik och moral
lerade och dessvärre även praktiserade av den europeiska politikens
män. Där är t. ex. satsen, att det ibland vore nödvändigt att öva
ont för att befordra och uppnå något gott. Där är vidare påståendet,
att privat etik vore artskild från offentlig etik – och, från motpartens (dvs. idealisternas och moralisternas) sida det ofta hörda
uttalandet, att det vore omöjligt att blanda sig i politiken utan att
få sina händer nedsölade. slutligen är där den dristiga maximen,
att det, därest så kräves, vore lovligt att i statens intresse bryta
löften eller begå mord. – Om alla dessa politiska valspråk förklarar emellertid Croce, att de äro ologiska och grundfalska, därför
att vårt mänskliga samvete högt ropar till oss, att det i intet fall
och under inga förebäranden är lovligt att svika ett löfte eller begå
ett mord; att där heller icke gives en vardagsrummets och en den
offentliga torgplatsens etik; att man ej genom lågsinnade handlingar kan uppnå något ädelt och gott, alldeles som ont och gott
vore helt vanliga bytesvaror, så att mot ett visst kvantum av den
ena svarade ett visst annat kvantum av den andra; att vidare våra
händer under alla omständigheter måste förbli obefläckade; och att
slutligen beskaffenheten av våra medel ej får stå i strid med beskaffenheten av våra mål.
2.
Med allt detta talar Croce för en politik inom den rena moralens
råmärken, alldeles som en gång Kant talade för en »religion inom
det rena förnuftets gränser», och detta Croces yrkande står i fulltonig samklang med hans allmänna lära om värdenas dialektiska
kretslopp. Några antydningar om den!
I det här åsyftade arbetet, »Elementi di politica», skymtar denna
hans grunddoktrin f. ö. titt och tätt. Bland annat innebär den, att
inom verklighetens värld gives det icke någon sfär av politisk och
ekonomisk verksamhet, som kunde bestå helt avstängd och isolerad
för sig själv. Vad vi överallt däremot möta, det är allenast »den
andliga aktivitetens process», och i den förvandlas och förädlas det
nyttiga oavlåtligt till det etiskt tillbörliga. Kretsloppet – »la circolarita» — går ständigt från (estetiska) uttrycks- och åskådlighetsvärden till (logiska) begreppsvärden, och från (ekonomiska) nyttighetsvärden till (moraliska) godhets- och osjälviskhetsvärden. Det
ena förutsätter härvid det andra, bygger upp sig på det andra. A
ena sidan kan således intet moraliskt liv bestå och utvecklas, utan
att allra först ett ekonomiskt och politiskt liv blivit grundat. Ä
25- 563446 Svensk Tidskrift 1956 351
Alf Nyman
andra sidan kan ej heller en på moraliskt medvetande helt blottad
:.politiken tänkas. Enligt Croce komme nämligen detta senare på
ett ut med att hävda, att en »politiken – alltså en till maktutövning och nyttohänsyn helt försvuren varelse – kunde existera, utan
att samtidigt vara en människa. Finnas likväl icke sådana ytterlighetsfall, sådana maktfråssare och nytto-monomaner? Nej -ty i
sådana profiler och personnager ur hävden som en Nero, en Cesare
di Borghia eller en Adolf Hitler ser en tänkare som Benedetto närmast ett slags påklädda varulvar. De tillhöra icke människosläktet.
Så mala då dialektikens kvarnar sin mäld, och i det värdenas
stora kretslopp, som är historien, stå deras kvarnvingar aldrig stilla.
För varje varv berikas så grundvärdena, successivt skjutande över
till varandra nya förvärv av intuitivt-estetiskt, logiskt-begreppslig,
ekonomiskt-utilistisk och universellt-moralisk art. »Cirkularitetens:.
lag är främst en värdeökningarnas och värdeöverföringarnas lag.
Detta får följder ej minst för Staten och statsbegreppet. I sista
omgången blir nämligen då Staten ej längre en simpel nyttighetsinrättning av politisk och ekonomisk art eller en syntetisk sammansmältning av maktutövning (forza) och överenskommelse (consenso), av auktoritet och frihet (vad den på ett lägre värdeplan
också är och bör vara). Nej, då framstår den, tack vare »cirkulariteten», som det mänskligas Ethos förkroppsligat; som en etisk stat
eller kulturstat. – När därför Karl Marx, utgående från Hegels
lära om »die biirgerliche Gesellschafb, betraktade den juridisktpolitiska ordningen uteslutande som en påbyggnad eller »Överbyggnad» på den ekonomiska ordningen, så – inskärper Croce – förledde honom denna delsanning till det elakartade misstaget att betrakta även moralen och allt övrigt, konst, religion, filosofi som
sådana »Överbyggnaden på det rådande, allt bärande produktionssystemet.
Om sitt viktiga, till en början en smula Janus-artade mellanhavande med marxismen och dess materialistiska historieskrivning
meddelar oss också Croce i detta sitt politiskt-filosofiska arbete, att
liksom han själv var en av de första i Italien att anbefalla ett studium av den materialistiska historieuppfattningens ideer, därför att
de föreföllo honom väl ägnade att väcka den tidens (1890-talets)
dåsiga, ensidigt »filologiskt» inriktade historiska forskning och föra
den från frasernas över till fakticiteternas plan, så var han också
en bland de första att påyrka, att vi borde göra oss ordentligt kvitt
denna äldre hävdatecknings kvarlevande fördomar och retorik. Och
detta, uttalar han, var för honom så mycket mer naturligt, som
352
Politik och moral
han redan för ett trettiotal år sedan – alltså under slutet av 90-
talet – varnade sina läsare för de metafysiska och naturalistiska
förutsättningar, varpå i sin ordning marxismen med dess materialistiska historieuppfattning ytterst vilade; tydligen syftar han därvid på den grupp av historiska och ekonomiska studier och inlägg,
som, publicerade på strö under åren 1895-1899, därpå förenades
i volymen »Materialismo storico ed Economia marxistica» (1899;
5:te reviderade uppl. 1927). I medveten motsats till en sådan uteslutande på ekonomiska samhällsförhållanden byggande världshistoria träder Benedetto Croce nu i breschen för en »etisk-politisk
historia», ingalunda att förväxla med en s. k. moraliserande historieskrivning av viss äldre, förnumstigt mästrande typ. Följaktligen betraktar han också en renodlat ekonomisk tolkning av de historiska
företeelserna såsom obotligt ensidig. En sådan har därtill enligt
hans mening tappat bort förståelsen för den äkta dialektiken i det
mänskliga skeendets värld. Den har icke längre ögon för grundvärdenas oavlåtliga kretslopp, allt enligt »cirkularitetens» lag, utan
den har stirrat sig blind på ett visst slags värden: de ekonomiska,
och på deras föregivna, av alla ortodoxa marxister entonigt framhävda följdföreteelser: profithungern och »utsugningen».
3.
Klarast möter oss denna Croces neohegelianska, mäktigt utformade värdedialektik – här i dess tillämpning på politiken i dess
förhållande till den moraliska sektorn – i ett uttalande som det
följande:
,.r själva verket är den fas, Stat och politik beteckna, en nödvändig
och evig fas, men icke det hela; och det moraliska medvetandet och handlandet är en annan fas, ej mindre nödvändig och evig, vilken följer på
denna första, framgående ur och ätervändande till den andliga enheten.»
I motsats till marxisterna bejakar nu Croce bdda dessa faser, och han
inskärper det än en gång med förklaringen: ,.Förvisso, om den senare
fasen- den moraliska- är oförstörbar, så är den första- den politiska
– det icke mindre; men detta innebär endast, att denna senare icke
får förstöra den förra utan i stället utövar ett ständigt inflytande på
den, oavlåtligt bultar på dess dörr och oavlåtligt gör sig själv hörd och
välkommen, låt vara i enlighet med den lag, som råder inom denna sfär.»
Så, alltså, ser den italienske tänkaren och ex-ministern händelsespelet i världen och på detta sätt löser sig för honom, i kraft av
»cirkularitetens:. lag, den påstådda konflikten mellan politik och
353
. —-· —~——–:——–
Alf Nyman
moral. I denna oavbrutna återförvandling av moraliskt till politiskt
(varvid detta senare likvisst till sin art förblir politiskt) ligger för
Croce »människosläktets verkliga etiska framsteg, på samma sätt
som i tankens återförvandling till poesi ligger fullkoronandet av
en ständigt rikare och djupare diktning» – ty också en överföring
i denna riktning ligger inneburen i den grundvärdenas cirkulation, som för Croce utgör världshistorien; den kretsrörelse, som enligt sin natur visserligen förlöper från poetiskt-åskådligt till abstrakt-begreppsmässigt samt från politiskt-ekonomiskt till moraliskt-allmängiltigt, men som också kunde sägas fortgå i den motsatta rörelseriktningen, så till vida som vid varje följande varv
varje »fas» i sig upptager och omvandlar hela det värdeinnehåll,
som tillkommit under närmast föregående och samtliga föregående
»faser» och varv. Härigenom renas och sovras efter hand också de
medel och manipulationer, varmed den politiskt-ekonomiska verksamheten söker att förverkliga sina till idel nytta och maktsamling
syftande mål. Därmed förvandlas även Maktstaten, krigar- och
erövrarstaten, till den »etiskt-politiska stat», där den dialektiska
spänningen mellan politik och moral är övervunnen och där i frihetens skygd kulturen kan gå i blom.
Det härmed från Croce återgivna leder osökt tankarna till Regel och doktrinen om »begreppets självrörelse»; men det bringar
också i erinring Giambattista Vico..och hans satser om kulturens
»Corsi e ricorsi», den antagligen närmaste förebilden till »cirkularitetens» lag i Croces egen filosofi. Till båda dessa tänkare står
han i öppet erkänt lärjungeförhållande. Bägge har han ägnat betydelsefulla monografiska verk, där kritik och beundran hålla varandra i svävande jämvikt. Kanske står han dock Regel ett steg
närmare, i kraft av det för dem båda gemensamma dialektiska
motivet, men också med hänsyn till det hos dem bägge starkt förhärskande historiska intresset. Till Regel återvände han också gång
på gång under sin senare mannaålders studier. Han översatte honom och uppmanade gärna sina besökare att på nytt och grundligt
genomgå hans skrifter – dock med ögonfäste mindre på själva
»paragraferna» än på »die Anmerkungen», där det konkreta historiska stoffet fanns sammanpressat. Och då för styvt ett kvartsekel
sedan Croce i sitt sommartusculum (Meana di Susa) uppe i de
piemontesiska alperna inför författaren av denna uppsats inledde
sin filosofiska självdeklaration med det utmanande påståendet:
»Det gives två filosofer i filosofiens historia: Aristoteles och Regel»
– så var gästens hövliga men oeftergivliga invändning visserligen
354
Politik och moral
den, att – de nämnda båda storheterna i all ära! – det dock antagligen gäves ett par, tre stycken till. I varje fall, tänkte han, gavs
det en humanist, av det stora formatet, rustad att inträda i den
historien, nämligen Croce själv. Som humanist i den dubbla betydelsen av på en gång tjusad älskare och oblidkelig tuktare av det
mänskliga framstår han även i detta fasthamrade lilla verk från
1925, som här bringas i erinring. Ej minst efter de senaste årtiondenas alla utsvävningar i diabolisk »livsrums»-politik och s. k. dynamisk utrikespolitik verkar denna hans skrift med makten av en
stor sällsynt besinning. Den ger oss en energisk påminnelse om att
varje politik, som icke omutligt respekterar den mänskliga moralens
gränser, förr eller senare slutar i ett träsk av blod och skändligheter. -Ur detta träsk söker vår egen världsdel – och icke blott
vår! – att efter de sjufalt värre katastrofåren 1940-1945 och
under det »kalla» krigets många järnnätter famlande och oändligt
mödosamt arbeta sig upp.
4.
Men en bok av en sådan den europeiska tankens grand seigneur
som Benedetto Croce spänner alltid över en mångfald strängar, och
i arbetets sista kapitel (med rubriken »Historisk pessimism» –
»Pessimismo storico», sid. 350 ff.) tager dess författare sig samman
till en slutuppgörelse med kulturkritikens och historiefilosofiens
alla svartskådare och mjältsjuka. Det var f. ö. naturligt nog att
efter de fasor världen hade undergått under blodsåren 1914-1918,
och efter den röda, ryska och den svarta, italienska revolutionen
litet till mans ta sig för att ordentligt tillse, hur det faktiska läget
tedde sig, vilka politiska och moraliska ideal, som alltjämt stodo
upprätt, och vilka, som lågo stympade eller slagna i skärvor. Framför allt var det oundgängligt för en tänkare med så levande historiska intressen, så vidsträckta perspektiv samt därtill med en så
dristigt polemisk penna och avancerat framstegsvänlig livssyn som
hans att offentligt taga ställning till den inträdda världssituationen;
som liberal ex-minister hade han därtill sedan några år den fascistiskt-auktoritära regimen med dess spöknippen och munkavelhot
tätast inpå sig. Skälen voro överhängande.
Croce tager också i denna sin salta pro domo-skrift från mellankrigsåren en överblick över den europeiska belägenheten i stort efter
krigets och Versaillesfredens omvältningar. Först konstaterar han
de »skuggor av pessimism», som i dessa år stryka tätnande fram
355
Alf Nyman
över världen och som i skilda länder ha alstrat en litteratur i svart
(una fosca letteratura), omfattande »redan ryktbara böcker, lästa
av alla eller kända av alla»; – lämpligen kan man därvid tänka
på verk som Oswald Spenglers »Västerlandets undergång» med dess
jätteupplagor, på William Kay Wallace’s »The passing of Politics»
från 1924 och på andra liknande bokalster från samma tid. Det är
en historiefilosofi nedtecknad vid klagomuren.
Om dessa och diverse andra »pessimismens skuggor» förklarar
den italienske tänkaren, att de till vissa tider ha tyngt ned människoanden, för att åter till andra tider likt en ljusdimma förspridas
för en vindpust, beroende på hur vi taga det och hur vi förstå det
(secondo che la si prenda e comprenda; sid. 350).
Denna förmörkelse av den politiska och andliga horisonten kan
nämligen uppfattas på mycket olika sätt. Först och främst – och
detta är det vanligaste – kan den tolkas som vållad av ett knippe
krafter, verkande utanför oss i enlighet med sina egna lagar. Under
nattmaran av dessa krafter överfallas vi då av en hjälplöshetskänsla,
eftersom hela detta kraftspel förutsättes äga rum utanför oss. Vi
skönja därför ingen utväg att behärska eller reglera det. Det återstår oss följaktligen ingenting annat än att huka oss ned under
bykvädret och, grubblande över detta de historiska krafternas tumult, i den omgivande världen spana efter andra krafter, i stånd
att bjuda de förstnämnda spetsen eller att åtminstone dämpa deras
skadeverkningar. Så grunda vi vårt hopp på dessa förutsatta motverkande krafter. Men, varnar oss genast Croce, det är ett vacklande
hopp; ett hopp laddat med bävan. Ty då beror utgången helt av
dessa yttre omständigheter och icke på oss själva. Antingen vi därvid hänge oss åt mer hoppfulla eller åt mer ängsliga stämningar,
känna vi oss i främmande makters våld.
Croce anför en rad exempel på sådana farhågor för framtiden
och på sådana, mot dem svarande, kanske ofta svekfulla tröstegrunder. Så bl. a. i fråga om den redan då mycket kalfatrade »asiatiska faran», en aktuellare, mer dramatisk upplaga av den tidigare
s. k. gula faran, som på sin tid belamrade tidningsspalterna och
lämnade stoff till många resultatslösa, kusligt spännande diskussioner. Då befarar man, att vårt hörn av världen – vårt 1925 av ett
första, nära fyraårigt världskrig skövlade europeiska lilla hörn –
skall i våg på våg översvämmas av turanska folk, uppviglade och
ledda av bolsjevismen. Det är en historisk ångestdröm, som i detta
nu efter Koreakriget, och fyra år efter Croces död, men framför allt efter marskalk Bulganins och partisekreterare Chrusjtjovs
356
Politik och moral
stora sydasiatiska propagandafärd, förefaller aktuellare och mer
ofärdsbådande än någonsin; varigenom till den tidigare »gula» faran har sällat sig en nyare, »brun» eller »ljusbrun» sådan – allt
efter de uppviglade folkens hudfärg.
Detta är skräcksynen, inbegripet dess spänningsfyllda, dagsaktuella förvecklingar. Men å andra sidan, nedskriver Croce, skakar
man hela denna mardröm villigt av sig med den förhoppningen,
att dessa asiatiska folkslag nog skola vackert hålla sig på mattan.
Man tröstar sig med, att de varken skola utvecklas till kommunistiska masshorder eller till hänsynslösa nationalister, enligt europeisk måttstock. Eller omvänt möter man också på skilda håll
klenmodiga uttalanden om, ja en förlamande förkänsla av kommunismens oundviklighet, »la fatalita del comunismo» (sid. 351).
Skall således icke ändock – frågar man sig villrådigt – den marxistiska ideologi, som i Sovjet-Ryssland segrat under hammarens och
skärans sinnebilder, breda ut sig i västerled och efter hand göra
även vårt västeuropeiska kulturliv lika armt och grått enformigt
som livet i »Sovjetparadiset»? Ja, skall den icke också inom de
västeuropeiska, germanska och romanska länderna skapa diktaturer, auktoritära styrelsesätt, framkalla allsköns byråkratiska och
byzantinska ämbetsformer, för att på denna väg förbereda en ny
barbariets tidsålder för Europa?
Inför ängsliga frågor av dylik art söker man emellertid, med rätt
eller orätt, en räddande tillflykt i tanken på de motståndskrafter,
som slumra oförbrukade i vissa av Europas länder. Man förlitar
sig på de känslor för hemland, framtid och förfäder, som – intalar
man sig – alltjämt kunna bringas att flamma upp i den stora,
pockande farans stund. Man efterlyser den ideella reserven.
Slutligen, och nu på helt andra händer, hyser man sina allvarliga
bekymmer för Europas religiösa framtid och bävar inför möjligheten av en Orientens befarade andliga seger över Occidentens folk.
Gentemot framtidsperspektivet av ett brahmaismens och buddhismens framträngande västerut klänger sig härvid måhända en och
annan fast vid den tanken, att våra västerländska religioner och
filosofiskt tuktade världsåskådningar trots allt skola hålla stånd,
enär dessa senare »rymma inom sig elementen av dessa förstnämnda och av andra religioner, ehuru kritiserade och övervunna».
(Särskilt för herrar hegelianer av den stränga observansen vore en
sådan tröstegrund närliggande. Men gives det i existentialismens
och vätebombens tidevarv sådana rationalistiska fossiler?)
357
Alf Nyman
5.
Ungefär på detta sätt te sig farhågor och förhoppningar vid en
frågeställning sådan som den hos Croce härmed antydda, och då
historiens gång uppfattas som ett spel av yttre krafter och deras
motkrafter. Det är i grunden ett trist naturalistiskt panorama, som
då rullar upp sig för ögat, och inför den anblicken finns det mer
än en anledning att misströsta om Europas framtid. Så var förhållandet redan 1924, då- enligt Förordet – Croce författade sin
bok. Så är det än mera i dag.
Enligt Benedetto Croce kan emellertid sakläget betraktas med
helt andra ögon och från helt andra utsiktspunkter. Detta sker, i
den mån vi mäkta bibehålla eller uppväcka i oss medvetandet om
att »historien är, vad vi göra den till», och att allt övrigt kan lämnas
ur räkningen. För Croce är detta det enda riktiga perspektivet. Se
vi det så, tryckas vi icke längre till marken ens av våra bittraste
historiska erfarenheter. De mörka molnbankarna glida i sär, och
vi fyllas ånyo med »tilltro, sinnesfred, trygghet och hängivenhet
för vårt verk» (e rinascono in noi la fiducia, la serenita, la sicurezza,
l’ardore per l’opera nostra; sid. 351).
Så tänker och skriver till sina europeiska och amerikanska läsare
år 1924, under fasciststyrets andra år och med det första världskrigets händelser i färskaste hågkomst, senatorn och liberalen BenedeHo Croce – Europas flitigaste penna; därtill, och vad mera är,
en av dess modigaste. Trots allt har han bevarat sin tro på förnuftets oförstörbarhet i en värld av våld, nöd och stupiditet i fruktbärande samverkan. Med den tegnerska versformeln vet han, fastare
än någon, att
»Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort».
Personligen hann han att uppleva både dess korta triumf och dess
ärelösa fall – detta såväl inom det egna hemlandet som i världen
utanför. Och på skriftens sista sida (sid. 352 i volymen »Etica e
Politica») framkastar han det innehållsdigra, varslande spörsmålet:
kunna dessa under krigsåren 1914-1918 genomlidna ohyggligheter
åter en gång rulla fram över oss, eller – då i historien ingenting
upprepas till punkt och pricka – kan något liknande tänkas övergå
världen än en gång? Hans svar är detta: »Allting kan hända,
men i detta ’allting’ är tillika dess egen motsats inneburen.»
(Italiensk text: Tutto puo accadere, ma in questo tutto e incluso
anche il suo contrario; sid. 352). Det mänskliga handlandet är nu
358
Politik och moral
en gäng underlagt motsatsernas hårda rytmik, däri följer Croce
läromästaren Hegel. Därför bedömer han också världshändelserna
så: ju värre – desto bättre! Ju våldsammare förtryck, desto starkare frihetslidelse. Ju plumpare oförnuft, desto ärligare förnuftstörst.
Men ännu en fråga formar sig hos honom inför tidens arghet
pockande på ett svar – nämligen spörsmålet: kunna alla dessa
farhågor, dessa ångestdrömmar om den europeiska mänsklighetens
framtida öden lända oss, trots allt, till gagn – som varnande hägringar, värda att hålla för ögonen, och som påminnelser om risker,
dem vi löpa?
Svaret lyder kort så:
Risker lura i alla våra företag. Ständigt ha vi därför att behålla
i sikte vidriga, varandra motsatta möjligheter och att till det yttersta
skärpa vår intelligens, så att vi skönja verklighetens konturer tvärs
igenom den dimma, vari vi måste handla. Ty handla måste vi, detta
redan på grund av den värdedialektik, den »cirkularitetens» lag,
som allt andligt liv är underlagt. Och allt liv är Andeliv.
6.
Den hållning inför framtiden, som härmed anbefalles oss, kunde
möjligen, förutser Croce, förefalla en och annan alltför enkel, i
bemärkelsen alltför platt (semplicistico). Han överväger därför
själv, huruvida den icke borde fullständigas genom närmare anvisningar i syfte att leda människorna segerrikt genom deras famlande
försök att skapa historia av vad som händer och sker. Skulle det
således vara till någon hjälp, ifall det uppstode »profeter», som
väckte de dorska andarna och visade massorna vägen? Om det utgäves tändande lösensord, i stil med korstågstidens: »Gud vill det?»
Förvisso, svarar Croce sig själv, det vore en förträfflig sak –
»sarebbe un bel fatto» – och den som hört honom tala och diskutera, tager näppeligen miste på det lätt maliciösa i tonfallet;
personligen och i umgängelsen låg den glättiga malicen särskilt
väl till för honom och den glimtar ofta även i hans böcker, omväxlande med det torrt, stickigt hånfulla; hans sydländskt klara
prosa rymmer åtskilligt attiskt salt på bottnen. Men, tillägger han
så med syftning på de där tändande och rättledande profetorden,
också i vår egen tid gives det appeller ägnade att ena folken, eller
en god del av dem; uppfordringar och lösensord rikare på innebörd
än korsfararformeln fordom. Det är alltså icke i det hänseendet,
26- 563446 Svensk Tidskrift 1956 359
Alf Nyman
det brister. Nej, det är förmågan och villigheten att taga dessa ord
på blodigt allvar och följa dem, som fattas. Problemets hjärtpunkt
ligger nämligen helt och hållet inom vårt mänskliga kunskaps- och
viljeliv; och – inskärpa slutorden – »det finnes inga hjälpmedel,
som kunna ersätta eller undsätta detta intellektuella och moraliska
medvetande, därest det icke kan hjälpa sig självt». Ave Ratio –
spes unica! Detta blir slutattityden.
Så ställes framtiden och med den ansvaret helt på oss själva.
Vi ha i vår makt att skapa mening i historien; att, om än sent,
förverkliga frihetens och rättens grundsatser. Göra vi det icke, lida
vi endast, vad våra gärningar äro värda. Med inpräntandet av dessa
satser lägger den neapolitanske tänkaren för denn:;t gången pennan
från sig. Han har sagt sitt ord.
Här är icke platsen att utbreda sig närmare över de inre spänningarna och svårigheterna i Benedetto Croces system, bans »Filosofia dello Spirito» eller »absoluta historicism», som han senast och
helst ville se den kallad. Det förslår att anmärka, att den dialektik,
»cirkularitets»-motivet innebär, är en positiviteternas, en de konträra motsättningarnas, ej, såsom hos Hegel, en negationernas och
de skarpa motsägelsernas dialektik, och att man därför ej utan
vidare förstår, vad som i Croces filosofi sätter det upprättade värdesystemet i kretsning, gör det dynamiskt och tvingar andelivet över
från den ena värde-»fasen» till den andra. Varför dröja vi oss icke
kvar i den lyriska åskådningens begynnelsestadium? Varför slå vi
oss icke till ro i »intuitionens» vila, i stället för att splittra helheten,
analysera sönder den och därmed kasta oss över i begreppstänkandets, i de urgröpta abstraktionernas logiska »fas»? Vad är det, som
än vidare förmår oss att överge den praktiskt-ekonomiska Iivs»fasen», det hektiska förvärvsbegärets och egennyttans stadium,
vari millioner människor i alla världsdelar och länder finna sig
förträffligt tillrätta i strävandet efter makt, guld och ära – eller,
om så skulle vara, efter guld enbart, efter »business as usual» —
för att därifrån förfoga oss över till den självbegränsningens, den
de osjälviska bevekelsegrundernas och det allmängiltiga handlandets »fas», varmed kretsloppet når sin kulmen? Det värdesteget
förefaller långt svårare och betydligt mer påkostande att uttaga
än det förra: det som från åskådningsvärlden leder över till begreppsvärlden. Och vidare: varför just dessa fyra, varandra parvis
motsatta grundvärden — men inga andra? Varför ej rättsvärdena?
Varför ej de erotiska värdena, knäsatta av bl. a. en sådan stram
360
Politik och moral
värdeteoretiker som Heinrich Rickert? Varför ej heller de religiösa
värdena, i alla deras skiftande former från totempålen och amuletten till altarkalken? – Nu skall det visserligen alls icke förtigas,
att Croce har sina karakteristiskt avspisande svar på alla sådana
mer eller mindre närgångna frågor; det är endast det, att dessa
hans svar omedelbart föranlåta nya frågor, nya invändningar. Även
det förbehållet måste här tagas, att om värdecirkulationens lag
verkligen skall vara en sådan ej blott för det enskilda mänskliga
själslivet, utan samtidigt framställa den grundlag, enligt vilken det
allmänna, övergripande, globala Andelivet utvecklar sig, hos och
genom de mänskliga individerna, så bli vi, alla som en, enbart dess
osjälvständiga ombud i historien; dess leddockor och trälar. Vi hemfalla åt en dialektisk nödvändighet, i sitt slag lika hård som den
mekaniska och psykologiska determinismens i sitt. För Croce som
tidigare för Regel och Schelling gäller då, att
»Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som Anden vill.»
Men då får det heller ingen mening att – med Croce – vädja till
vårt historiska ansvar, vårt personliga initiativ, eller att än så vältaligt uppfordra oss till helhjärtat engagemang i tillvarons väldiga
konfliktspel, eftersom det som sker, ändock sker – allt i kraft av
grundvärdenas dialektiska kretsrörelse. Historien går, i öst som
i väst, sin bundna, gilla gång, våra ansträngningar och offer förutan.
Men nog därom. Innebär än detta sista således, filosofiskt talat,
en skarp inkonsekvens hos Croce, är det likväl en hedersam inkonsekvens; en sådan som röjer det renast, oryggligt mänskliga
hos honom och mot vilken t. o. m. änglarna tvingas småle. Och av
detta innersta grundkynne hos honom bevarar texten, i ordval som
tonfall, levande spår. Den, som haft förmånen att få föra tvångsfria
samtal med honom, dels i hans sommarhem uppe i piemontesiska
alperna, dels i hans rika privatbibliotek nere i Neapel, och behållit
i minne klangen av stämman, denna fasta, durklingande, metalliskt
segervissa stämma, kan ånyo höra den, livslevande, tala till sig
genom »Elementi di politicas» kapitel och satser -ja till och med
tvärs igenom Salvatore Castigliones engelska tolkning av dem. l
skriften från 1925 klingar den stämman lika stridsglad och ideellt
oböjlig som någonsin i hans mognare ungdoms och tidigare mannaålders verk.
361
– -·-··—-·-··————–
NÅGRA TANKEGÅNGAR OCH PERSPEKTIV
HOSBENEDETTOCROCE
Au professor ALF NYMAN
l.
ÄR DET nödvändigt att antaga en radikalt oövervinnlig motsats
mellan politiskt handlande och moraliskt handlande? Stå de emot
varandra som svart och vitt, som ont och gott – så, som bl. a. en
Machiavelli, en Fredrik den Store och en Camillo di Cavour höllo
före? Eller låta de trots allt förena sig i en högre enhet? Ja, måste
de icke i ömsesidigt intresse sluta sig samman, ingå en pakt med
varandra, därest mänsklig historia skall få någon mening, bli någonting förmer än ett sista blodbesudlat kapitel ur de högre ryggradsdjurens zoologi och geografi?
Nestorn inom italiensk filosofi och kulturkritik allt intill 1952,
hans dödsår, den man, vars obekväma stämma icke ens Mussolini
vågade tysta och som på hegeliansk grund, med bjälkverk hämtat
även från Giambattista Vicos kulturlära, uppfört en lärobyggnad
av klart liberal innebörd, f. d. undervisningsministern i Nittis ministär, senator Benedetta Croce, på sin tid av Hans Larsson föreslagen till Nobelpriset i litteratur, har i sin skrift »Elementi di politica», 1925 -senare jämte ett par andra skrifter under samlingstiteln »Etica e Politica» utgiven ånyo 1930 (3:e uppl. 1945; engelsk
översättning av Salvatore Castiglione, London, George Allen & Unwins förlag, 1946) -givit sig i kast med denna föregivna antinomi
mellan det moraliska och det politiska handlandets värld och om
denna och därmed sammanhängande frågor givit en rad korta och
kärnfulla besked, som alltjämt erbjuda intresse.
Den som i förväg är något förtrogen med denne författares tidigare och större arbeten, anar också, hur – åtminstone i sina huvuddrag – hans svar kommer att utfalla. Som omedelbara konsekvenser av den enligt hans mening förvända uppfattning, som anser
ett svalg befäst mellan politik och moral, pekar sålunda hans framställning energiskt på en lång serie av ologiska följdsatser, formu- 350
Politik och moral
lerade och dessvärre även praktiserade av den europeiska politikens
män. Där är t. ex. satsen, att det ibland vore nödvändigt att öva
ont för att befordra och uppnå något gott. Där är vidare påståendet,
att privat etik vore artskild från offentlig etik – och, från motpartens (dvs. idealisternas och moralisternas) sida det ofta hörda
uttalandet, att det vore omöjligt att blanda sig i politiken utan att
få sina händer nedsölade. slutligen är där den dristiga maximen,
att det, därest så kräves, vore lovligt att i statens intresse bryta
löften eller begå mord. – Om alla dessa politiska valspråk förklarar emellertid Croce, att de äro ologiska och grundfalska, därför
att vårt mänskliga samvete högt ropar till oss, att det i intet fall
och under inga förebäranden är lovligt att svika ett löfte eller begå
ett mord; att där heller icke gives en vardagsrummets och en den
offentliga torgplatsens etik; att man ej genom lågsinnade handlingar kan uppnå något ädelt och gott, alldeles som ont och gott
vore helt vanliga bytesvaror, så att mot ett visst kvantum av den
ena svarade ett visst annat kvantum av den andra; att vidare våra
händer under alla omständigheter måste förbli obefläckade; och att
slutligen beskaffenheten av våra medel ej får stå i strid med beskaffenheten av våra mål.
2.
Med allt detta talar Croce för en politik inom den rena moralens
råmärken, alldeles som en gång Kant talade för en »religion inom
det rena förnuftets gränser», och detta Croces yrkande står i fulltonig samklang med hans allmänna lära om värdenas dialektiska
kretslopp. Några antydningar om den!
I det här åsyftade arbetet, »Elementi di politica», skymtar denna
hans grunddoktrin f. ö. titt och tätt. Bland annat innebär den, att
inom verklighetens värld gives det icke någon sfär av politisk och
ekonomisk verksamhet, som kunde bestå helt avstängd och isolerad
för sig själv. Vad vi överallt däremot möta, det är allenast »den
andliga aktivitetens process», och i den förvandlas och förädlas det
nyttiga oavlåtligt till det etiskt tillbörliga. Kretsloppet – »la circolarita» — går ständigt från (estetiska) uttrycks- och åskådlighetsvärden till (logiska) begreppsvärden, och från (ekonomiska) nyttighetsvärden till (moraliska) godhets- och osjälviskhetsvärden. Det
ena förutsätter härvid det andra, bygger upp sig på det andra. A
ena sidan kan således intet moraliskt liv bestå och utvecklas, utan
att allra först ett ekonomiskt och politiskt liv blivit grundat. Ä
25- 563446 Svensk Tidskrift 1956 351
Alf Nyman
andra sidan kan ej heller en på moraliskt medvetande helt blottad
:.politiken tänkas. Enligt Croce komme nämligen detta senare på
ett ut med att hävda, att en »politiken – alltså en till maktutövning och nyttohänsyn helt försvuren varelse – kunde existera, utan
att samtidigt vara en människa. Finnas likväl icke sådana ytterlighetsfall, sådana maktfråssare och nytto-monomaner? Nej -ty i
sådana profiler och personnager ur hävden som en Nero, en Cesare
di Borghia eller en Adolf Hitler ser en tänkare som Benedetto närmast ett slags påklädda varulvar. De tillhöra icke människosläktet.
Så mala då dialektikens kvarnar sin mäld, och i det värdenas
stora kretslopp, som är historien, stå deras kvarnvingar aldrig stilla.
För varje varv berikas så grundvärdena, successivt skjutande över
till varandra nya förvärv av intuitivt-estetiskt, logiskt-begreppslig,
ekonomiskt-utilistisk och universellt-moralisk art. »Cirkularitetens:.
lag är främst en värdeökningarnas och värdeöverföringarnas lag.
Detta får följder ej minst för Staten och statsbegreppet. I sista
omgången blir nämligen då Staten ej längre en simpel nyttighetsinrättning av politisk och ekonomisk art eller en syntetisk sammansmältning av maktutövning (forza) och överenskommelse (consenso), av auktoritet och frihet (vad den på ett lägre värdeplan
också är och bör vara). Nej, då framstår den, tack vare »cirkulariteten», som det mänskligas Ethos förkroppsligat; som en etisk stat
eller kulturstat. – När därför Karl Marx, utgående från Hegels
lära om »die biirgerliche Gesellschafb, betraktade den juridisktpolitiska ordningen uteslutande som en påbyggnad eller »Överbyggnad» på den ekonomiska ordningen, så – inskärper Croce – förledde honom denna delsanning till det elakartade misstaget att betrakta även moralen och allt övrigt, konst, religion, filosofi som
sådana »Överbyggnaden på det rådande, allt bärande produktionssystemet.
Om sitt viktiga, till en början en smula Janus-artade mellanhavande med marxismen och dess materialistiska historieskrivning
meddelar oss också Croce i detta sitt politiskt-filosofiska arbete, att
liksom han själv var en av de första i Italien att anbefalla ett studium av den materialistiska historieuppfattningens ideer, därför att
de föreföllo honom väl ägnade att väcka den tidens (1890-talets)
dåsiga, ensidigt »filologiskt» inriktade historiska forskning och föra
den från frasernas över till fakticiteternas plan, så var han också
en bland de första att påyrka, att vi borde göra oss ordentligt kvitt
denna äldre hävdatecknings kvarlevande fördomar och retorik. Och
detta, uttalar han, var för honom så mycket mer naturligt, som
352
Politik och moral
han redan för ett trettiotal år sedan – alltså under slutet av 90-
talet – varnade sina läsare för de metafysiska och naturalistiska
förutsättningar, varpå i sin ordning marxismen med dess materialistiska historieuppfattning ytterst vilade; tydligen syftar han därvid på den grupp av historiska och ekonomiska studier och inlägg,
som, publicerade på strö under åren 1895-1899, därpå förenades
i volymen »Materialismo storico ed Economia marxistica» (1899;
5:te reviderade uppl. 1927). I medveten motsats till en sådan uteslutande på ekonomiska samhällsförhållanden byggande världshistoria träder Benedetto Croce nu i breschen för en »etisk-politisk
historia», ingalunda att förväxla med en s. k. moraliserande historieskrivning av viss äldre, förnumstigt mästrande typ. Följaktligen betraktar han också en renodlat ekonomisk tolkning av de historiska
företeelserna såsom obotligt ensidig. En sådan har därtill enligt
hans mening tappat bort förståelsen för den äkta dialektiken i det
mänskliga skeendets värld. Den har icke längre ögon för grundvärdenas oavlåtliga kretslopp, allt enligt »cirkularitetens» lag, utan
den har stirrat sig blind på ett visst slags värden: de ekonomiska,
och på deras föregivna, av alla ortodoxa marxister entonigt framhävda följdföreteelser: profithungern och »utsugningen».
3.
Klarast möter oss denna Croces neohegelianska, mäktigt utformade värdedialektik – här i dess tillämpning på politiken i dess
förhållande till den moraliska sektorn – i ett uttalande som det
följande:
,.r själva verket är den fas, Stat och politik beteckna, en nödvändig
och evig fas, men icke det hela; och det moraliska medvetandet och handlandet är en annan fas, ej mindre nödvändig och evig, vilken följer på
denna första, framgående ur och ätervändande till den andliga enheten.»
I motsats till marxisterna bejakar nu Croce bdda dessa faser, och han
inskärper det än en gång med förklaringen: ,.Förvisso, om den senare
fasen- den moraliska- är oförstörbar, så är den första- den politiska
– det icke mindre; men detta innebär endast, att denna senare icke
får förstöra den förra utan i stället utövar ett ständigt inflytande på
den, oavlåtligt bultar på dess dörr och oavlåtligt gör sig själv hörd och
välkommen, låt vara i enlighet med den lag, som råder inom denna sfär.»
Så, alltså, ser den italienske tänkaren och ex-ministern händelsespelet i världen och på detta sätt löser sig för honom, i kraft av
»cirkularitetens:. lag, den påstådda konflikten mellan politik och
353
. —-· —~——–:——–
Alf Nyman
moral. I denna oavbrutna återförvandling av moraliskt till politiskt
(varvid detta senare likvisst till sin art förblir politiskt) ligger för
Croce »människosläktets verkliga etiska framsteg, på samma sätt
som i tankens återförvandling till poesi ligger fullkoronandet av
en ständigt rikare och djupare diktning» – ty också en överföring
i denna riktning ligger inneburen i den grundvärdenas cirkulation, som för Croce utgör världshistorien; den kretsrörelse, som enligt sin natur visserligen förlöper från poetiskt-åskådligt till abstrakt-begreppsmässigt samt från politiskt-ekonomiskt till moraliskt-allmängiltigt, men som också kunde sägas fortgå i den motsatta rörelseriktningen, så till vida som vid varje följande varv
varje »fas» i sig upptager och omvandlar hela det värdeinnehåll,
som tillkommit under närmast föregående och samtliga föregående
»faser» och varv. Härigenom renas och sovras efter hand också de
medel och manipulationer, varmed den politiskt-ekonomiska verksamheten söker att förverkliga sina till idel nytta och maktsamling
syftande mål. Därmed förvandlas även Maktstaten, krigar- och
erövrarstaten, till den »etiskt-politiska stat», där den dialektiska
spänningen mellan politik och moral är övervunnen och där i frihetens skygd kulturen kan gå i blom.
Det härmed från Croce återgivna leder osökt tankarna till Regel och doktrinen om »begreppets självrörelse»; men det bringar
också i erinring Giambattista Vico..och hans satser om kulturens
»Corsi e ricorsi», den antagligen närmaste förebilden till »cirkularitetens» lag i Croces egen filosofi. Till båda dessa tänkare står
han i öppet erkänt lärjungeförhållande. Bägge har han ägnat betydelsefulla monografiska verk, där kritik och beundran hålla varandra i svävande jämvikt. Kanske står han dock Regel ett steg
närmare, i kraft av det för dem båda gemensamma dialektiska
motivet, men också med hänsyn till det hos dem bägge starkt förhärskande historiska intresset. Till Regel återvände han också gång
på gång under sin senare mannaålders studier. Han översatte honom och uppmanade gärna sina besökare att på nytt och grundligt
genomgå hans skrifter – dock med ögonfäste mindre på själva
»paragraferna» än på »die Anmerkungen», där det konkreta historiska stoffet fanns sammanpressat. Och då för styvt ett kvartsekel
sedan Croce i sitt sommartusculum (Meana di Susa) uppe i de
piemontesiska alperna inför författaren av denna uppsats inledde
sin filosofiska självdeklaration med det utmanande påståendet:
»Det gives två filosofer i filosofiens historia: Aristoteles och Regel»
– så var gästens hövliga men oeftergivliga invändning visserligen
354
Politik och moral
den, att – de nämnda båda storheterna i all ära! – det dock antagligen gäves ett par, tre stycken till. I varje fall, tänkte han, gavs
det en humanist, av det stora formatet, rustad att inträda i den
historien, nämligen Croce själv. Som humanist i den dubbla betydelsen av på en gång tjusad älskare och oblidkelig tuktare av det
mänskliga framstår han även i detta fasthamrade lilla verk från
1925, som här bringas i erinring. Ej minst efter de senaste årtiondenas alla utsvävningar i diabolisk »livsrums»-politik och s. k. dynamisk utrikespolitik verkar denna hans skrift med makten av en
stor sällsynt besinning. Den ger oss en energisk påminnelse om att
varje politik, som icke omutligt respekterar den mänskliga moralens
gränser, förr eller senare slutar i ett träsk av blod och skändligheter. -Ur detta träsk söker vår egen världsdel – och icke blott
vår! – att efter de sjufalt värre katastrofåren 1940-1945 och
under det »kalla» krigets många järnnätter famlande och oändligt
mödosamt arbeta sig upp.
4.
Men en bok av en sådan den europeiska tankens grand seigneur
som Benedetto Croce spänner alltid över en mångfald strängar, och
i arbetets sista kapitel (med rubriken »Historisk pessimism» –
»Pessimismo storico», sid. 350 ff.) tager dess författare sig samman
till en slutuppgörelse med kulturkritikens och historiefilosofiens
alla svartskådare och mjältsjuka. Det var f. ö. naturligt nog att
efter de fasor världen hade undergått under blodsåren 1914-1918,
och efter den röda, ryska och den svarta, italienska revolutionen
litet till mans ta sig för att ordentligt tillse, hur det faktiska läget
tedde sig, vilka politiska och moraliska ideal, som alltjämt stodo
upprätt, och vilka, som lågo stympade eller slagna i skärvor. Framför allt var det oundgängligt för en tänkare med så levande historiska intressen, så vidsträckta perspektiv samt därtill med en så
dristigt polemisk penna och avancerat framstegsvänlig livssyn som
hans att offentligt taga ställning till den inträdda världssituationen;
som liberal ex-minister hade han därtill sedan några år den fascistiskt-auktoritära regimen med dess spöknippen och munkavelhot
tätast inpå sig. Skälen voro överhängande.
Croce tager också i denna sin salta pro domo-skrift från mellankrigsåren en överblick över den europeiska belägenheten i stort efter
krigets och Versaillesfredens omvältningar. Först konstaterar han
de »skuggor av pessimism», som i dessa år stryka tätnande fram
355
Alf Nyman
över världen och som i skilda länder ha alstrat en litteratur i svart
(una fosca letteratura), omfattande »redan ryktbara böcker, lästa
av alla eller kända av alla»; – lämpligen kan man därvid tänka
på verk som Oswald Spenglers »Västerlandets undergång» med dess
jätteupplagor, på William Kay Wallace’s »The passing of Politics»
från 1924 och på andra liknande bokalster från samma tid. Det är
en historiefilosofi nedtecknad vid klagomuren.
Om dessa och diverse andra »pessimismens skuggor» förklarar
den italienske tänkaren, att de till vissa tider ha tyngt ned människoanden, för att åter till andra tider likt en ljusdimma förspridas
för en vindpust, beroende på hur vi taga det och hur vi förstå det
(secondo che la si prenda e comprenda; sid. 350).
Denna förmörkelse av den politiska och andliga horisonten kan
nämligen uppfattas på mycket olika sätt. Först och främst – och
detta är det vanligaste – kan den tolkas som vållad av ett knippe
krafter, verkande utanför oss i enlighet med sina egna lagar. Under
nattmaran av dessa krafter överfallas vi då av en hjälplöshetskänsla,
eftersom hela detta kraftspel förutsättes äga rum utanför oss. Vi
skönja därför ingen utväg att behärska eller reglera det. Det återstår oss följaktligen ingenting annat än att huka oss ned under
bykvädret och, grubblande över detta de historiska krafternas tumult, i den omgivande världen spana efter andra krafter, i stånd
att bjuda de förstnämnda spetsen eller att åtminstone dämpa deras
skadeverkningar. Så grunda vi vårt hopp på dessa förutsatta motverkande krafter. Men, varnar oss genast Croce, det är ett vacklande
hopp; ett hopp laddat med bävan. Ty då beror utgången helt av
dessa yttre omständigheter och icke på oss själva. Antingen vi därvid hänge oss åt mer hoppfulla eller åt mer ängsliga stämningar,
känna vi oss i främmande makters våld.
Croce anför en rad exempel på sådana farhågor för framtiden
och på sådana, mot dem svarande, kanske ofta svekfulla tröstegrunder. Så bl. a. i fråga om den redan då mycket kalfatrade »asiatiska faran», en aktuellare, mer dramatisk upplaga av den tidigare
s. k. gula faran, som på sin tid belamrade tidningsspalterna och
lämnade stoff till många resultatslösa, kusligt spännande diskussioner. Då befarar man, att vårt hörn av världen – vårt 1925 av ett
första, nära fyraårigt världskrig skövlade europeiska lilla hörn –
skall i våg på våg översvämmas av turanska folk, uppviglade och
ledda av bolsjevismen. Det är en historisk ångestdröm, som i detta
nu efter Koreakriget, och fyra år efter Croces död, men framför allt efter marskalk Bulganins och partisekreterare Chrusjtjovs
356
Politik och moral
stora sydasiatiska propagandafärd, förefaller aktuellare och mer
ofärdsbådande än någonsin; varigenom till den tidigare »gula» faran har sällat sig en nyare, »brun» eller »ljusbrun» sådan – allt
efter de uppviglade folkens hudfärg.
Detta är skräcksynen, inbegripet dess spänningsfyllda, dagsaktuella förvecklingar. Men å andra sidan, nedskriver Croce, skakar
man hela denna mardröm villigt av sig med den förhoppningen,
att dessa asiatiska folkslag nog skola vackert hålla sig på mattan.
Man tröstar sig med, att de varken skola utvecklas till kommunistiska masshorder eller till hänsynslösa nationalister, enligt europeisk måttstock. Eller omvänt möter man också på skilda håll
klenmodiga uttalanden om, ja en förlamande förkänsla av kommunismens oundviklighet, »la fatalita del comunismo» (sid. 351).
Skall således icke ändock – frågar man sig villrådigt – den marxistiska ideologi, som i Sovjet-Ryssland segrat under hammarens och
skärans sinnebilder, breda ut sig i västerled och efter hand göra
även vårt västeuropeiska kulturliv lika armt och grått enformigt
som livet i »Sovjetparadiset»? Ja, skall den icke också inom de
västeuropeiska, germanska och romanska länderna skapa diktaturer, auktoritära styrelsesätt, framkalla allsköns byråkratiska och
byzantinska ämbetsformer, för att på denna väg förbereda en ny
barbariets tidsålder för Europa?
Inför ängsliga frågor av dylik art söker man emellertid, med rätt
eller orätt, en räddande tillflykt i tanken på de motståndskrafter,
som slumra oförbrukade i vissa av Europas länder. Man förlitar
sig på de känslor för hemland, framtid och förfäder, som – intalar
man sig – alltjämt kunna bringas att flamma upp i den stora,
pockande farans stund. Man efterlyser den ideella reserven.
Slutligen, och nu på helt andra händer, hyser man sina allvarliga
bekymmer för Europas religiösa framtid och bävar inför möjligheten av en Orientens befarade andliga seger över Occidentens folk.
Gentemot framtidsperspektivet av ett brahmaismens och buddhismens framträngande västerut klänger sig härvid måhända en och
annan fast vid den tanken, att våra västerländska religioner och
filosofiskt tuktade världsåskådningar trots allt skola hålla stånd,
enär dessa senare »rymma inom sig elementen av dessa förstnämnda och av andra religioner, ehuru kritiserade och övervunna».
(Särskilt för herrar hegelianer av den stränga observansen vore en
sådan tröstegrund närliggande. Men gives det i existentialismens
och vätebombens tidevarv sådana rationalistiska fossiler?)
357
Alf Nyman
5.
Ungefär på detta sätt te sig farhågor och förhoppningar vid en
frågeställning sådan som den hos Croce härmed antydda, och då
historiens gång uppfattas som ett spel av yttre krafter och deras
motkrafter. Det är i grunden ett trist naturalistiskt panorama, som
då rullar upp sig för ögat, och inför den anblicken finns det mer
än en anledning att misströsta om Europas framtid. Så var förhållandet redan 1924, då- enligt Förordet – Croce författade sin
bok. Så är det än mera i dag.
Enligt Benedetto Croce kan emellertid sakläget betraktas med
helt andra ögon och från helt andra utsiktspunkter. Detta sker, i
den mån vi mäkta bibehålla eller uppväcka i oss medvetandet om
att »historien är, vad vi göra den till», och att allt övrigt kan lämnas
ur räkningen. För Croce är detta det enda riktiga perspektivet. Se
vi det så, tryckas vi icke längre till marken ens av våra bittraste
historiska erfarenheter. De mörka molnbankarna glida i sär, och
vi fyllas ånyo med »tilltro, sinnesfred, trygghet och hängivenhet
för vårt verk» (e rinascono in noi la fiducia, la serenita, la sicurezza,
l’ardore per l’opera nostra; sid. 351).
Så tänker och skriver till sina europeiska och amerikanska läsare
år 1924, under fasciststyrets andra år och med det första världskrigets händelser i färskaste hågkomst, senatorn och liberalen BenedeHo Croce – Europas flitigaste penna; därtill, och vad mera är,
en av dess modigaste. Trots allt har han bevarat sin tro på förnuftets oförstörbarhet i en värld av våld, nöd och stupiditet i fruktbärande samverkan. Med den tegnerska versformeln vet han, fastare
än någon, att
»Vad våldet må skapa, är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort».
Personligen hann han att uppleva både dess korta triumf och dess
ärelösa fall – detta såväl inom det egna hemlandet som i världen
utanför. Och på skriftens sista sida (sid. 352 i volymen »Etica e
Politica») framkastar han det innehållsdigra, varslande spörsmålet:
kunna dessa under krigsåren 1914-1918 genomlidna ohyggligheter
åter en gång rulla fram över oss, eller – då i historien ingenting
upprepas till punkt och pricka – kan något liknande tänkas övergå
världen än en gång? Hans svar är detta: »Allting kan hända,
men i detta ’allting’ är tillika dess egen motsats inneburen.»
(Italiensk text: Tutto puo accadere, ma in questo tutto e incluso
anche il suo contrario; sid. 352). Det mänskliga handlandet är nu
358
Politik och moral
en gäng underlagt motsatsernas hårda rytmik, däri följer Croce
läromästaren Hegel. Därför bedömer han också världshändelserna
så: ju värre – desto bättre! Ju våldsammare förtryck, desto starkare frihetslidelse. Ju plumpare oförnuft, desto ärligare förnuftstörst.
Men ännu en fråga formar sig hos honom inför tidens arghet
pockande på ett svar – nämligen spörsmålet: kunna alla dessa
farhågor, dessa ångestdrömmar om den europeiska mänsklighetens
framtida öden lända oss, trots allt, till gagn – som varnande hägringar, värda att hålla för ögonen, och som påminnelser om risker,
dem vi löpa?
Svaret lyder kort så:
Risker lura i alla våra företag. Ständigt ha vi därför att behålla
i sikte vidriga, varandra motsatta möjligheter och att till det yttersta
skärpa vår intelligens, så att vi skönja verklighetens konturer tvärs
igenom den dimma, vari vi måste handla. Ty handla måste vi, detta
redan på grund av den värdedialektik, den »cirkularitetens» lag,
som allt andligt liv är underlagt. Och allt liv är Andeliv.
6.
Den hållning inför framtiden, som härmed anbefalles oss, kunde
möjligen, förutser Croce, förefalla en och annan alltför enkel, i
bemärkelsen alltför platt (semplicistico). Han överväger därför
själv, huruvida den icke borde fullständigas genom närmare anvisningar i syfte att leda människorna segerrikt genom deras famlande
försök att skapa historia av vad som händer och sker. Skulle det
således vara till någon hjälp, ifall det uppstode »profeter», som
väckte de dorska andarna och visade massorna vägen? Om det utgäves tändande lösensord, i stil med korstågstidens: »Gud vill det?»
Förvisso, svarar Croce sig själv, det vore en förträfflig sak –
»sarebbe un bel fatto» – och den som hört honom tala och diskutera, tager näppeligen miste på det lätt maliciösa i tonfallet;
personligen och i umgängelsen låg den glättiga malicen särskilt
väl till för honom och den glimtar ofta även i hans böcker, omväxlande med det torrt, stickigt hånfulla; hans sydländskt klara
prosa rymmer åtskilligt attiskt salt på bottnen. Men, tillägger han
så med syftning på de där tändande och rättledande profetorden,
också i vår egen tid gives det appeller ägnade att ena folken, eller
en god del av dem; uppfordringar och lösensord rikare på innebörd
än korsfararformeln fordom. Det är alltså icke i det hänseendet,
26- 563446 Svensk Tidskrift 1956 359
Alf Nyman
det brister. Nej, det är förmågan och villigheten att taga dessa ord
på blodigt allvar och följa dem, som fattas. Problemets hjärtpunkt
ligger nämligen helt och hållet inom vårt mänskliga kunskaps- och
viljeliv; och – inskärpa slutorden – »det finnes inga hjälpmedel,
som kunna ersätta eller undsätta detta intellektuella och moraliska
medvetande, därest det icke kan hjälpa sig självt». Ave Ratio –
spes unica! Detta blir slutattityden.
Så ställes framtiden och med den ansvaret helt på oss själva.
Vi ha i vår makt att skapa mening i historien; att, om än sent,
förverkliga frihetens och rättens grundsatser. Göra vi det icke, lida
vi endast, vad våra gärningar äro värda. Med inpräntandet av dessa
satser lägger den neapolitanske tänkaren för denn:;t gången pennan
från sig. Han har sagt sitt ord.
Här är icke platsen att utbreda sig närmare över de inre spänningarna och svårigheterna i Benedetto Croces system, bans »Filosofia dello Spirito» eller »absoluta historicism», som han senast och
helst ville se den kallad. Det förslår att anmärka, att den dialektik,
»cirkularitets»-motivet innebär, är en positiviteternas, en de konträra motsättningarnas, ej, såsom hos Hegel, en negationernas och
de skarpa motsägelsernas dialektik, och att man därför ej utan
vidare förstår, vad som i Croces filosofi sätter det upprättade värdesystemet i kretsning, gör det dynamiskt och tvingar andelivet över
från den ena värde-»fasen» till den andra. Varför dröja vi oss icke
kvar i den lyriska åskådningens begynnelsestadium? Varför slå vi
oss icke till ro i »intuitionens» vila, i stället för att splittra helheten,
analysera sönder den och därmed kasta oss över i begreppstänkandets, i de urgröpta abstraktionernas logiska »fas»? Vad är det, som
än vidare förmår oss att överge den praktiskt-ekonomiska Iivs»fasen», det hektiska förvärvsbegärets och egennyttans stadium,
vari millioner människor i alla världsdelar och länder finna sig
förträffligt tillrätta i strävandet efter makt, guld och ära – eller,
om så skulle vara, efter guld enbart, efter »business as usual» —
för att därifrån förfoga oss över till den självbegränsningens, den
de osjälviska bevekelsegrundernas och det allmängiltiga handlandets »fas», varmed kretsloppet når sin kulmen? Det värdesteget
förefaller långt svårare och betydligt mer påkostande att uttaga
än det förra: det som från åskådningsvärlden leder över till begreppsvärlden. Och vidare: varför just dessa fyra, varandra parvis
motsatta grundvärden — men inga andra? Varför ej rättsvärdena?
Varför ej de erotiska värdena, knäsatta av bl. a. en sådan stram
360
Politik och moral
värdeteoretiker som Heinrich Rickert? Varför ej heller de religiösa
värdena, i alla deras skiftande former från totempålen och amuletten till altarkalken? – Nu skall det visserligen alls icke förtigas,
att Croce har sina karakteristiskt avspisande svar på alla sådana
mer eller mindre närgångna frågor; det är endast det, att dessa
hans svar omedelbart föranlåta nya frågor, nya invändningar. Även
det förbehållet måste här tagas, att om värdecirkulationens lag
verkligen skall vara en sådan ej blott för det enskilda mänskliga
själslivet, utan samtidigt framställa den grundlag, enligt vilken det
allmänna, övergripande, globala Andelivet utvecklar sig, hos och
genom de mänskliga individerna, så bli vi, alla som en, enbart dess
osjälvständiga ombud i historien; dess leddockor och trälar. Vi hemfalla åt en dialektisk nödvändighet, i sitt slag lika hård som den
mekaniska och psykologiska determinismens i sitt. För Croce som
tidigare för Regel och Schelling gäller då, att
»Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som Anden vill.»
Men då får det heller ingen mening att – med Croce – vädja till
vårt historiska ansvar, vårt personliga initiativ, eller att än så vältaligt uppfordra oss till helhjärtat engagemang i tillvarons väldiga
konfliktspel, eftersom det som sker, ändock sker – allt i kraft av
grundvärdenas dialektiska kretsrörelse. Historien går, i öst som
i väst, sin bundna, gilla gång, våra ansträngningar och offer förutan.
Men nog därom. Innebär än detta sista således, filosofiskt talat,
en skarp inkonsekvens hos Croce, är det likväl en hedersam inkonsekvens; en sådan som röjer det renast, oryggligt mänskliga
hos honom och mot vilken t. o. m. änglarna tvingas småle. Och av
detta innersta grundkynne hos honom bevarar texten, i ordval som
tonfall, levande spår. Den, som haft förmånen att få föra tvångsfria
samtal med honom, dels i hans sommarhem uppe i piemontesiska
alperna, dels i hans rika privatbibliotek nere i Neapel, och behållit
i minne klangen av stämman, denna fasta, durklingande, metalliskt
segervissa stämma, kan ånyo höra den, livslevande, tala till sig
genom »Elementi di politicas» kapitel och satser -ja till och med
tvärs igenom Salvatore Castigliones engelska tolkning av dem. l
skriften från 1925 klingar den stämman lika stridsglad och ideellt
oböjlig som någonsin i hans mognare ungdoms och tidigare mannaålders verk.
361
– -·-··—-·-··————–