Högerns programarbete
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HÖGERNsPROGRAMARBETE
llv förbundssekreteraren, fil. kand. VERNER HELTE
FöR närvarande pagar inom högerpartiet ett programarbete, som
i fråga om intensitet och räckvidd icke haft sin motsvarighet sedan
den grundläggande programrevision mellan åren 1945 och 1946, vilken ledde fram till högerpartiets moderna handlingsprogram Högern
vill och den i anslutning därtill publicerade programkommentaren
Frihet och Framsteg. Svenska högerns program av 1919 befinner
sig sålunda under en revision, som torde vara den tredje i ordningen. I sitt nuvarande skick förskriver sig principprogrammet
från 1934. 1946 års handlingsprogram berörs däremot ej av omarbetningen, ehuru också en del av 40-talets programformuleringar
redan blivit inaktuella. Samtidigt pågår en översyn av 1946 års
kommunala program jämte kommentar. Det är främst den genomgripande kommunindelningsreformen med dess återverkningar på
kommunernas arbetsuppgifter, kompetensområde och ekonomiska
förpliktelser som har nödvändiggjort en aktualisering av kommunalprogrammet. Den tredje sektor, som är föremål för övervägande
beträffande framtidens politiska riktlinjer, är näringslivet och dess
sammanhang med den ekonomiska politiken. Frågor som berör
människans ställning i företagen och i industrisamhället har diskuterats inom högern alltsedan 1940-talets programarbete. Engelska
högerns näringslivsprogram, The Industrial Charter, gav nytt liv
åt debatten och ledde till att diskussionerna fördes in i mera programmatiska former. Resultatet av dessa årslånga överväganden
kan inom kort väntas föreligga för offentlig debatt.
Vid sidan om de här tre nämnda programutredningarna pågår
sedan drygt ett år inom Högerns Ungdomsförbund en intern diskussion, som närmast tar sikte på att skissera riktlinjerna för en
framsynt högerpolitik »med sikte på 1960-talets Sverige».
Högerns program mellan 1904, då Allmänna Valmansförbundet
bildades, och 1919 kan med fog karakteriseras som ett intetsägande
dokument, negativt i sin grundinställning och utan framåtsyftande
17
.A. -.~…_. .”
, t
Verner Helle
riktlinjer. Som Arne \Våhlstrand framhållit i sin skrift Allmänna
Valmansförbundets tillkomst berodde avsaknaden av pregnans och
skärpa huvudsakligen på »att det verkliga syftet var att få till stånd
en valmansorganisation med uppgift att bevara de konservativa och
moderata i andra kammaren». Med hänvisning till de framgångar,
som följt av socialdemokraternas och liberalernas sammanslutning
i valorganisationer, konstaterades i programmet, att det gäller därför »att åstadkomma en organisation till kraftigt värn mot socialdemokratiens och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete». Programmets enda tre konkreta politiska programförklaringar avsåg rösträttsfrågan, lagstiftning för att bevara friheten att arbeta och ett rättvist skatteväsende. Därvid är att märka,
att inbjudarna till det konstituerande mötet icke hade tagit upp
rösträttsfrågan – den tidens mest dominerande inrikespolitiska
fråga – i det programutkast, som sänts ut före det konstituerande
mötet i oktober 1904. Att rösträttsfrågan över huvud taget kom med
i programmet berodde på styrkan i den argumentation, som många
mötesdeltagare framlade vid det konstituerande mötet. Särskilt
betydelsefull var därvid den energiska insatsen från en rad moderata tidningsmän.
Sett med femtio års perspektiv ter sig Allmänna Valmansförbundets första program så mycket märkligare, som det alldeles saknade
ställningstaganden till religions- och kyrkopolitiska frågor, försvarsoch utrikespolitiska frågor (i synnerhet unionsfrågan), socialpolitiska och andra reformfrågor. Förklaringen till att dessa frågor
icke medtagits torde ha varit densamma som gäller för den konservativa debatten i början av 1800-talet, nämligen att den konservativa inställningen till dessa frågor, framför allt kristendomen, ansågs vara så uppenbar, att den icke behövde särskilt omtalas.
Det principprogram som Allmänna Valmansförbundet antog 1919
är av helt annan karaktär. Det innehåller inledningsvis en uppräkning av de konservativa grundvärdena och anger därefter punktvis
högerns inställning till flertalet politiska och samhälleliga spörsmål. Det nya programmet förbereddes inte av någon programberedning, utan riksstämman utsåg den 30 november 1919 ett programutskott med femton ledamöter. Utskottets förslag ansågs emellertid
vara för långt, och en ny överarbetning följde under stämmans
gång varvid programutskottet förstärktes med ytterligare sju ledamöter, däribland högerledaren amiral Lindman. Den 2 december
antogs så Allmänna Valmansförbundets första egentliga principprogram.
18
” :
~~–3—–~———
Högerns programarbete
År 1924 vidtogs en översyn av principprogrammet, verkställd av
en programkommitte, som tillsatts av arbetsutskottet. 1924 års riksstämma godkände den 2–3 juni det blott obetydligt ändrade programmet. På programkommittens förslag reparerade stämman därvid en försummelse, som 1919 års programförfattare gjort sig skyldiga till i det att de glömt bort skolfrågan, vilken blott framskymtat indirekt under punkten om uppfostran.
År 1934 företogs en något mera omfattande programrevision. 1933
års representantskap hade tillsatt en programberedning, vilken i
november samma år framlagt sitt förslag till ändringar av principprogrammet. Av någon anledning kom detta ärende upp först i maj
månad 1934, samma månad som riksstämman skulle hållas i Stockholm. Vid arbetsutskottets genomgång av programberedningens förslag råkade emellertid programberedningen ut för ett bakslag. Arbetsutskottet beslöt nämligen att vid revisionen av principprogrammet utgå från det nu gällande programmet, »som till sin form var
betydligt att föredraga framför programberedningens förslag». När
programförslaget vid ett senare sammanträde togs upp på nytt,
valde arbetsutskottet att lägga notarie Jarl Hjalmarsons ändringsförslag till grund för överläggningen. Den programversion, som riksstämman beslöt om den 28 maj 1934, följde också i huvudsak Hjalmarsons förslag. Det är detta principprogram, som fortfarande ligger till grund för den svenska högerns principiella ställningstagande.
1946 års program har ju klart karaktären av ett handlingsprogram,
vilket visserligen också innefattar principiella ställningstaganden
men icke kan upphäva det gällande principprogrammet.
Man har bland det aktiva högerfolket länge varit klar över att
1934 års program på många punkter är totalt inaktuellt och är
oförenligt med både 1946 års handlingsprogram och den politik,
som högern för såväl i riksdag som i kommunala församlingar och
som högerns talesmän framför i sin politiska förkunnelse. Den
rätta metoden borde ju också ha varit att revidera principprogrammet i samband med 1946 års programrevision. Man skulle då ha
sluppit en sådan dålig korrespondens, som nu gäller mellan t. ex.
de av 1930-talets arbetsmarknadsstrider präglade formuleringarna
i principprogrammet och den moderna syn på arbetsfredens förutsättningar och lösningar, som präglar programmet under efterkrigstiden.
Åren 1944-1946 medförde en djupgående och breddad intensifiering av den ideologiska debatten inom högerpartiet. Det omfattande programarbetet, som under Jarl Hjalmarsons ledning förde
19
.. .
Verner Helle
fram till 1946 års program, baserades på ett föredömligt sätt av ett
utredningsarbete, som omspände större delen av det politiska fältet.
Man ville, som det i ett sammanhang framhölls, bygga formuleringarna på en »utredning av den faktiska situationen, de verkande faktorerna och de alternativa utvecklingslinjer, som erbjuda sig». Först
sedan denna samhällsanalys gj.orts, skulle tiden vara inne att formulera målsättningarna för partiets praktiska politik. Programmet
växte sedan fram under deltagande dels av huvudkommitten, dels
av fyra specialdelegationer jämte den kommunalpolitiska delegationen, som arbetade med det kommunalpolitiska handlingsprogrammet.
Vid sidan om programarbetet pågick en broschyrutgivning, som
säkerligen spelade stor roll för det ökade idepolitiska intresset och
för det aktiva högerfolkets engagemang i den politiska debatten.
I »blå serien» ingick Konservativ samhällssyn av Nils Herlitz, Frihet
eller socialism av Gösta Bagge, Hemmen, ungdomen och samhället
med flera volymer, vilka omspände olika politiska ämnesområden.
Inte minst så här i efterhand ger »blå serien» intryck av en allvarlig
strävan att ge medlemmarna och intresserade väljare i övrigt en
allsidig information om de idepolitiska överväganden, som motiverar de dagspolitiska ställningstagandena.
Sedan 1946 års programskrifter utarbetats, var behovet ganska
naturligt tillgodosett för en del år framåt. Den socialistiska »skördetiden» ställde därjämte de aktiva krafterna inför ett överflöd av
arbetsuppgifter. Den hårdnande politiska kampen, koncentrerad till
de ekonomiska frågorna, uteslöt emellertid icke, att de mera långsiktiga problemen togs upp till debatt. Högerns partistämma tillsatte
sålunda en programkommitte, vilken skulle utarbeta riktlinjer för
ett näringslivsprogram, i vilket man framför allt skulle uppehålla
sig vid företagsdemokratiens och den industriella demokratiens problem. Den först tillsatta kommitten lade efter några års grundligt
studium av frågan fram ett programförslag, vilket emellertid icke
ledde till beslut. Med detta industriprogram som bakgrund har den
senaste tiden en ny näringslivskommitte arbetat med samma problem. Kommitten torde i början av 1956 lägga fram sina riktlinjer
för en progressiv näringslivspolitik, vari man anknyter till den debatt som under ett årtionde förts inom högern och inte minst inom
dess ungdomsrörelse om arbetsplatsens problem.
En viktig etapp i det ständigt pågående programarbetet har varit
Högerns Ungdomsförbunds programarbete 1951-1952. Med stöd av
förbundets politiska nämnder utarbetade då en programnämnd un- 20
1:
Högerns programarbete
der ledning av förbundsordföranden Gunnar Heckscher ungdomsförbundets första egna handlingsprogram, kallat Ungdomen och
samhället. Detta kompletterades med programkommentaren Ung
konservatism. I samband med ungdomsförbundets programarbete
introducerades en metod att decentralisera den politiska diskussionen, vilken visat sig verkligt framgångsrik. Programnämnden skickade nämligen ut sitt programförslag på remiss till samtliga distriktsorganisationer. Denna arbetsform gav de lokala krafterna tillfälle att grundligt sätta sig in i alla programdetaljerna och uttrycka
sina synpunkter på hur förbundets program skulle vara uppbyggt.
Det var alltså åtskilliga hundra förtroendemäns insatser, som låg
till grund för ungdomsförbundets handlingsprogram.
Den nu pågående revisionen av högerpartiets principprogram kan
för övrigt direkt härledas till den idepolitiska debatt, som utspann
sig inom ungdomsförbundet åren 1951-1952. Vid samma tidpunkt
som HUF-programmet antogs, beslöt nämligen högerns partistämma
— på grundval av en motion från Uppsala läns högerförbund –
att företa en revision av 1934 års ideprogram.
Ideprogramkommitten, som också den har letts av professor Gunnar Heckscher och arbetat på ett antal delegationer, har nu slutfört första delen av sitt arbete och sänt ut sitt förslag till nytt ideprogram till ett hundratal remissinstanser inom partiets olika led.
Vinner programkommittens synpunkter gehör, så kommer 1956 års
programrevision att bli mera genomgripande än 1924 och 1934 års.
Inledningsavsnittet — de grundläggande värderingarna i högeråskådningen – blir i huvudsak oförändrat. Enligt programkommittens bedömande bör man inte i onödan ändra dessa grundsatser,
som ju bör kunna äga giltighet åtskilliga decennier. Det efterföljande punktprogrammet är grundligare överarbetat och aktualiserat. Strävan har genomgående varit att utgå ifrån den enskilda
människans friheter, rättigheter och skyldigheter. Jämför man det
nya förslaget till principprogram med den ursprungliga versionen
från 1919 så framträder tydligt hur auktoritetstron småningom har
ersatts av tron på den enskilda människan och hennes förmåga till
utveckling under lagbunden frihet.
Ser man tillbaka på högerns programarbete sedan tiden efter
första världskriget finner man, att programarbetet tydligen gått
fram i tioårsetapper: omkring 1925, 1934, 1945-46 och under 1950-
talet med koncentration kring 1955-1956. Härav kan man kanske
dra två slutsatser, dels att en politisk rörelse har behov av en
inre ideologisk debatt någon period under varje decennium, dels
21
-.. . c.;.r·
Verner Helle
att samhällsutvecklingen och de förändringar som det politiska
livet undergår framtvingar nya ställningstaganden och ställer partierna inför tidigare icke förutsedda avgöranden. Dessa politiska
beslut gör i sin tur en del av partiets programpunkter inaktuella,
vilket leder till krav på revision av partiprogrammet.
En närmast kontinuerlig idepolitisk debatt ter sig ur många synpunkter önskvärd. Framför allt är den kanske behövlig i ett parti
som kallar sig konservativt. Under 1940-talets programdebatt anmärktes det på, att de frågeställningar, som högerpartiet ställdes
inför, i så hög grad framförts av meningsmotståndarna. Bland annat av den orsaken ansågs det ofrånkomligt med en förutsättningslös samhällsanalys från högerns sida. Det självständiga tänkande,
som tedde sig önskvärt i mitten av 1940-talct, har sannerligen inte
blivit mindre befogat i dag, efter tio års socialdemokratiskt styre.
Högern har ingen anledning att söka konservera det regleringssamhälle, som socialdemokratien byggt upp under efterkrigstiden.
Tvärtom behövs i dag radikala och progressiva ideer och politiska
åtgärder för att återställa individuell frihet och personligt oberoende i ekonomiska ting. Det behövs djärva grepp för att komma
till rätta med bostadsbristen och undervisningsväsendets miserabla
läge. Framsynthet, fördomsfrihet och handlingskraft är vad som i
dagens läge främst bör utmärka högerpolitiken. För att klarhet skall
vinnas om de framtida handlingslinjerna behövs en oavlåtlig, kritisk och självständig samhällsanalys och en djärv och klarsynt
framtidspolitik, vilken måste underbyggas av en fortgående idepolitisk debatt.
22
……
llv förbundssekreteraren, fil. kand. VERNER HELTE
FöR närvarande pagar inom högerpartiet ett programarbete, som
i fråga om intensitet och räckvidd icke haft sin motsvarighet sedan
den grundläggande programrevision mellan åren 1945 och 1946, vilken ledde fram till högerpartiets moderna handlingsprogram Högern
vill och den i anslutning därtill publicerade programkommentaren
Frihet och Framsteg. Svenska högerns program av 1919 befinner
sig sålunda under en revision, som torde vara den tredje i ordningen. I sitt nuvarande skick förskriver sig principprogrammet
från 1934. 1946 års handlingsprogram berörs däremot ej av omarbetningen, ehuru också en del av 40-talets programformuleringar
redan blivit inaktuella. Samtidigt pågår en översyn av 1946 års
kommunala program jämte kommentar. Det är främst den genomgripande kommunindelningsreformen med dess återverkningar på
kommunernas arbetsuppgifter, kompetensområde och ekonomiska
förpliktelser som har nödvändiggjort en aktualisering av kommunalprogrammet. Den tredje sektor, som är föremål för övervägande
beträffande framtidens politiska riktlinjer, är näringslivet och dess
sammanhang med den ekonomiska politiken. Frågor som berör
människans ställning i företagen och i industrisamhället har diskuterats inom högern alltsedan 1940-talets programarbete. Engelska
högerns näringslivsprogram, The Industrial Charter, gav nytt liv
åt debatten och ledde till att diskussionerna fördes in i mera programmatiska former. Resultatet av dessa årslånga överväganden
kan inom kort väntas föreligga för offentlig debatt.
Vid sidan om de här tre nämnda programutredningarna pågår
sedan drygt ett år inom Högerns Ungdomsförbund en intern diskussion, som närmast tar sikte på att skissera riktlinjerna för en
framsynt högerpolitik »med sikte på 1960-talets Sverige».
Högerns program mellan 1904, då Allmänna Valmansförbundet
bildades, och 1919 kan med fog karakteriseras som ett intetsägande
dokument, negativt i sin grundinställning och utan framåtsyftande
17
.A. -.~…_. .”
, t
Verner Helle
riktlinjer. Som Arne \Våhlstrand framhållit i sin skrift Allmänna
Valmansförbundets tillkomst berodde avsaknaden av pregnans och
skärpa huvudsakligen på »att det verkliga syftet var att få till stånd
en valmansorganisation med uppgift att bevara de konservativa och
moderata i andra kammaren». Med hänvisning till de framgångar,
som följt av socialdemokraternas och liberalernas sammanslutning
i valorganisationer, konstaterades i programmet, att det gäller därför »att åstadkomma en organisation till kraftigt värn mot socialdemokratiens och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete». Programmets enda tre konkreta politiska programförklaringar avsåg rösträttsfrågan, lagstiftning för att bevara friheten att arbeta och ett rättvist skatteväsende. Därvid är att märka,
att inbjudarna till det konstituerande mötet icke hade tagit upp
rösträttsfrågan – den tidens mest dominerande inrikespolitiska
fråga – i det programutkast, som sänts ut före det konstituerande
mötet i oktober 1904. Att rösträttsfrågan över huvud taget kom med
i programmet berodde på styrkan i den argumentation, som många
mötesdeltagare framlade vid det konstituerande mötet. Särskilt
betydelsefull var därvid den energiska insatsen från en rad moderata tidningsmän.
Sett med femtio års perspektiv ter sig Allmänna Valmansförbundets första program så mycket märkligare, som det alldeles saknade
ställningstaganden till religions- och kyrkopolitiska frågor, försvarsoch utrikespolitiska frågor (i synnerhet unionsfrågan), socialpolitiska och andra reformfrågor. Förklaringen till att dessa frågor
icke medtagits torde ha varit densamma som gäller för den konservativa debatten i början av 1800-talet, nämligen att den konservativa inställningen till dessa frågor, framför allt kristendomen, ansågs vara så uppenbar, att den icke behövde särskilt omtalas.
Det principprogram som Allmänna Valmansförbundet antog 1919
är av helt annan karaktär. Det innehåller inledningsvis en uppräkning av de konservativa grundvärdena och anger därefter punktvis
högerns inställning till flertalet politiska och samhälleliga spörsmål. Det nya programmet förbereddes inte av någon programberedning, utan riksstämman utsåg den 30 november 1919 ett programutskott med femton ledamöter. Utskottets förslag ansågs emellertid
vara för långt, och en ny överarbetning följde under stämmans
gång varvid programutskottet förstärktes med ytterligare sju ledamöter, däribland högerledaren amiral Lindman. Den 2 december
antogs så Allmänna Valmansförbundets första egentliga principprogram.
18
” :
~~–3—–~———
Högerns programarbete
År 1924 vidtogs en översyn av principprogrammet, verkställd av
en programkommitte, som tillsatts av arbetsutskottet. 1924 års riksstämma godkände den 2–3 juni det blott obetydligt ändrade programmet. På programkommittens förslag reparerade stämman därvid en försummelse, som 1919 års programförfattare gjort sig skyldiga till i det att de glömt bort skolfrågan, vilken blott framskymtat indirekt under punkten om uppfostran.
År 1934 företogs en något mera omfattande programrevision. 1933
års representantskap hade tillsatt en programberedning, vilken i
november samma år framlagt sitt förslag till ändringar av principprogrammet. Av någon anledning kom detta ärende upp först i maj
månad 1934, samma månad som riksstämman skulle hållas i Stockholm. Vid arbetsutskottets genomgång av programberedningens förslag råkade emellertid programberedningen ut för ett bakslag. Arbetsutskottet beslöt nämligen att vid revisionen av principprogrammet utgå från det nu gällande programmet, »som till sin form var
betydligt att föredraga framför programberedningens förslag». När
programförslaget vid ett senare sammanträde togs upp på nytt,
valde arbetsutskottet att lägga notarie Jarl Hjalmarsons ändringsförslag till grund för överläggningen. Den programversion, som riksstämman beslöt om den 28 maj 1934, följde också i huvudsak Hjalmarsons förslag. Det är detta principprogram, som fortfarande ligger till grund för den svenska högerns principiella ställningstagande.
1946 års program har ju klart karaktären av ett handlingsprogram,
vilket visserligen också innefattar principiella ställningstaganden
men icke kan upphäva det gällande principprogrammet.
Man har bland det aktiva högerfolket länge varit klar över att
1934 års program på många punkter är totalt inaktuellt och är
oförenligt med både 1946 års handlingsprogram och den politik,
som högern för såväl i riksdag som i kommunala församlingar och
som högerns talesmän framför i sin politiska förkunnelse. Den
rätta metoden borde ju också ha varit att revidera principprogrammet i samband med 1946 års programrevision. Man skulle då ha
sluppit en sådan dålig korrespondens, som nu gäller mellan t. ex.
de av 1930-talets arbetsmarknadsstrider präglade formuleringarna
i principprogrammet och den moderna syn på arbetsfredens förutsättningar och lösningar, som präglar programmet under efterkrigstiden.
Åren 1944-1946 medförde en djupgående och breddad intensifiering av den ideologiska debatten inom högerpartiet. Det omfattande programarbetet, som under Jarl Hjalmarsons ledning förde
19
.. .
Verner Helle
fram till 1946 års program, baserades på ett föredömligt sätt av ett
utredningsarbete, som omspände större delen av det politiska fältet.
Man ville, som det i ett sammanhang framhölls, bygga formuleringarna på en »utredning av den faktiska situationen, de verkande faktorerna och de alternativa utvecklingslinjer, som erbjuda sig». Först
sedan denna samhällsanalys gj.orts, skulle tiden vara inne att formulera målsättningarna för partiets praktiska politik. Programmet
växte sedan fram under deltagande dels av huvudkommitten, dels
av fyra specialdelegationer jämte den kommunalpolitiska delegationen, som arbetade med det kommunalpolitiska handlingsprogrammet.
Vid sidan om programarbetet pågick en broschyrutgivning, som
säkerligen spelade stor roll för det ökade idepolitiska intresset och
för det aktiva högerfolkets engagemang i den politiska debatten.
I »blå serien» ingick Konservativ samhällssyn av Nils Herlitz, Frihet
eller socialism av Gösta Bagge, Hemmen, ungdomen och samhället
med flera volymer, vilka omspände olika politiska ämnesområden.
Inte minst så här i efterhand ger »blå serien» intryck av en allvarlig
strävan att ge medlemmarna och intresserade väljare i övrigt en
allsidig information om de idepolitiska överväganden, som motiverar de dagspolitiska ställningstagandena.
Sedan 1946 års programskrifter utarbetats, var behovet ganska
naturligt tillgodosett för en del år framåt. Den socialistiska »skördetiden» ställde därjämte de aktiva krafterna inför ett överflöd av
arbetsuppgifter. Den hårdnande politiska kampen, koncentrerad till
de ekonomiska frågorna, uteslöt emellertid icke, att de mera långsiktiga problemen togs upp till debatt. Högerns partistämma tillsatte
sålunda en programkommitte, vilken skulle utarbeta riktlinjer för
ett näringslivsprogram, i vilket man framför allt skulle uppehålla
sig vid företagsdemokratiens och den industriella demokratiens problem. Den först tillsatta kommitten lade efter några års grundligt
studium av frågan fram ett programförslag, vilket emellertid icke
ledde till beslut. Med detta industriprogram som bakgrund har den
senaste tiden en ny näringslivskommitte arbetat med samma problem. Kommitten torde i början av 1956 lägga fram sina riktlinjer
för en progressiv näringslivspolitik, vari man anknyter till den debatt som under ett årtionde förts inom högern och inte minst inom
dess ungdomsrörelse om arbetsplatsens problem.
En viktig etapp i det ständigt pågående programarbetet har varit
Högerns Ungdomsförbunds programarbete 1951-1952. Med stöd av
förbundets politiska nämnder utarbetade då en programnämnd un- 20
1:
Högerns programarbete
der ledning av förbundsordföranden Gunnar Heckscher ungdomsförbundets första egna handlingsprogram, kallat Ungdomen och
samhället. Detta kompletterades med programkommentaren Ung
konservatism. I samband med ungdomsförbundets programarbete
introducerades en metod att decentralisera den politiska diskussionen, vilken visat sig verkligt framgångsrik. Programnämnden skickade nämligen ut sitt programförslag på remiss till samtliga distriktsorganisationer. Denna arbetsform gav de lokala krafterna tillfälle att grundligt sätta sig in i alla programdetaljerna och uttrycka
sina synpunkter på hur förbundets program skulle vara uppbyggt.
Det var alltså åtskilliga hundra förtroendemäns insatser, som låg
till grund för ungdomsförbundets handlingsprogram.
Den nu pågående revisionen av högerpartiets principprogram kan
för övrigt direkt härledas till den idepolitiska debatt, som utspann
sig inom ungdomsförbundet åren 1951-1952. Vid samma tidpunkt
som HUF-programmet antogs, beslöt nämligen högerns partistämma
— på grundval av en motion från Uppsala läns högerförbund –
att företa en revision av 1934 års ideprogram.
Ideprogramkommitten, som också den har letts av professor Gunnar Heckscher och arbetat på ett antal delegationer, har nu slutfört första delen av sitt arbete och sänt ut sitt förslag till nytt ideprogram till ett hundratal remissinstanser inom partiets olika led.
Vinner programkommittens synpunkter gehör, så kommer 1956 års
programrevision att bli mera genomgripande än 1924 och 1934 års.
Inledningsavsnittet — de grundläggande värderingarna i högeråskådningen – blir i huvudsak oförändrat. Enligt programkommittens bedömande bör man inte i onödan ändra dessa grundsatser,
som ju bör kunna äga giltighet åtskilliga decennier. Det efterföljande punktprogrammet är grundligare överarbetat och aktualiserat. Strävan har genomgående varit att utgå ifrån den enskilda
människans friheter, rättigheter och skyldigheter. Jämför man det
nya förslaget till principprogram med den ursprungliga versionen
från 1919 så framträder tydligt hur auktoritetstron småningom har
ersatts av tron på den enskilda människan och hennes förmåga till
utveckling under lagbunden frihet.
Ser man tillbaka på högerns programarbete sedan tiden efter
första världskriget finner man, att programarbetet tydligen gått
fram i tioårsetapper: omkring 1925, 1934, 1945-46 och under 1950-
talet med koncentration kring 1955-1956. Härav kan man kanske
dra två slutsatser, dels att en politisk rörelse har behov av en
inre ideologisk debatt någon period under varje decennium, dels
21
-.. . c.;.r·
Verner Helle
att samhällsutvecklingen och de förändringar som det politiska
livet undergår framtvingar nya ställningstaganden och ställer partierna inför tidigare icke förutsedda avgöranden. Dessa politiska
beslut gör i sin tur en del av partiets programpunkter inaktuella,
vilket leder till krav på revision av partiprogrammet.
En närmast kontinuerlig idepolitisk debatt ter sig ur många synpunkter önskvärd. Framför allt är den kanske behövlig i ett parti
som kallar sig konservativt. Under 1940-talets programdebatt anmärktes det på, att de frågeställningar, som högerpartiet ställdes
inför, i så hög grad framförts av meningsmotståndarna. Bland annat av den orsaken ansågs det ofrånkomligt med en förutsättningslös samhällsanalys från högerns sida. Det självständiga tänkande,
som tedde sig önskvärt i mitten av 1940-talct, har sannerligen inte
blivit mindre befogat i dag, efter tio års socialdemokratiskt styre.
Högern har ingen anledning att söka konservera det regleringssamhälle, som socialdemokratien byggt upp under efterkrigstiden.
Tvärtom behövs i dag radikala och progressiva ideer och politiska
åtgärder för att återställa individuell frihet och personligt oberoende i ekonomiska ting. Det behövs djärva grepp för att komma
till rätta med bostadsbristen och undervisningsväsendets miserabla
läge. Framsynthet, fördomsfrihet och handlingskraft är vad som i
dagens läge främst bör utmärka högerpolitiken. För att klarhet skall
vinnas om de framtida handlingslinjerna behövs en oavlåtlig, kritisk och självständig samhällsanalys och en djärv och klarsynt
framtidspolitik, vilken måste underbyggas av en fortgående idepolitisk debatt.
22
……