Litteratur
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
FÖRENTA STATERNAS STRATEGI OCH DET
BEGRÄNSADE KRIGET
Av kommendörkapten M. HAMMAR
Om man i dessa dagar ägnar sig litet åt att studera politiska och militära tidningar, tidskrifter och böcker, får man fullt klart för sig, hur
starkt frågorna om atomvapnen och deras utnyttjande dominera debatten.
Detta är också rätt förståeligt om man betänker dessa problems avgö-
rande betydelse för mänsklighetens och civilisationens fortbestånd.
Premisserna för diskussionen liksom ståndpunkterna ha undan för
undan utvecklats och modifierats, sedan bomben över Hiroshima som
ett över hela världen genljudande startskott gav signal till debattens
början.
Under den första tiden – de tidigaste efterkrigsåren – präglades inställningen av det förhållandet, att USA ägde monopol på detta vapen,
som då tänktes utnyttjat enbart av flyget. Det var en tid, då flygets absoluta dominans predikades, och då det på sina håll hävdades, att ett krig
skulle kunna vinnas enbart med strategiskt bombflyg. Man tänkte sig
också dessa stridskrafter insatta mera som terrorvapen mot befolkningscentra och kommunikationer än mot militära mål. Tankegångarna från
denna tid uttalades klart som avsiktlig politik först ganska sent, och det
var då Dulles i januari 1954 förklarade, att USA avsåg, att vid ett eventuellt anfall rikta motanfallet – en massiv vedergällning – mot aggressionens huvudkälla (Ryssland eller Kina) på sätt som de själva funno
bäst. Inrikespolitiskt föll denna deklaration i ganska god jord eftersom
amerikanen föreställde sig, att det skulle innebära ett lättvindigare sätt
att vinna kriget; dvs. med mindre uppbåd av manskapsstyrkor. Utrikespolitiskt blev resultatet av deklarationen tämligen magert. De kinesiska
kommunisterna ökade nästan ostentativt sitt understöd till Viet Minh, så
att den tappert kämpande de Castries och hans truppers alla ansträngningar att hålla Dienbienphu ändades i en katastrof, som samtidigt kunde
betraktas som nära nog ett fiasko för Dulles’ utrikespolitik.
Men redan tidigare hade två nya vetenskapliga vapenprodukter fört in
nya element i debatten, och det var vätebomben och de s. k. taktiska
atombomberna. Den förra gav till en början än större emfas åt den strategiska terrorbombningen och dess möjligheter, och de taktiska atombomberna anammades begärligt av samtliga försvarsgrenar, som med alltmer frejdigt mod började bereda sig för atomkrig genom anpassning av
materiel, organisation och stridsmetoder.
Military Policy and National Security. Utgiven av William W. Kaufmann, Princeton University Press 1956.
362
LitteralHl’
Under den senaste tiden har emellertid ett nytt element kommit frejdigheten att något mattas, och det är det förhållandet, att Ryssland nu
nått eller är nära att nå likställighet med USA i fråga om atom- och
vätevapen. I tonfall, som närmast kunna karakteriseras som »eftertankens
kranka blekhet» konstaterar man, att även om en strategi med »massiv
vedergällning» kunde tänkas vara ändamålsenlig, då USA hade monopol
på atomvapen, är den inte längre förnuftsmässig i ett jämviktsläge, där
båda parter ha tillräckligt med atomvapen för att ömsesidigt kunna ödelägga varandras länder.
I atomvapendiskussionen komma härigenom nya synpunkter fram.
Man är tämligen ense om att en konflikt, som utmynnar i tillgripande
av vätebomb, knappast kan betraktas som ett krig i konventionell mening, även med bestämningen »totalt», ty det torde inte kunna leda till
något, som skulle kunna rubriceras som seger eller segrare, utan snarast
till ett totalt ömsesidigt ödeläggande och möjligen också ett förintande
av civilisation och mänsklighet. Med viss resignation fastslås emellertid,
att USA:s SAC (Strategic Air Command) måste vidmakthållas vid en
styrka som är minst likvärdig med Rysslands, även om man med all
makt måste söka förhindra, att detta vapen kommer till användning.
Det totala vätebombskriget har således skjutits något i bakgrunden.
I dess ställe har allt större intresse och utrymme börjat ägnas åt »det
begränsade kriget». Man säger nu, att eftersom båda parter torde vara
väl medvetna om fasorna i och resultaten av ett vätebombskrig, finns
betydande sannolikhet för att ett sådant icke kommer att utlösas. Men
man kan fördenskull knappast hoppas, att inga motsättningar skola uppstå. Tvärtom gäller, att konflikter av den typ, som förekommit i Korea
och Indokina, eller som länge varit latent kring Israel, komma att kräva
allt större uppmärksamhet och medel för att förhindra, att de utvidgas
och blossa upp till en världsbrand. De medel, som där kunna komma i
fråga, äro mer eller mindre »konventionella>> stridskrafter ur samtliga
försvarsgrenar. Detta tvingar således till en dubbel beredskap, dvs. både
med strategiska atomvapen och konventionella stridskrafter.
I fråga om de senares utseende och sammansättning kan man skönja
två åsiktsriktningar. Den första hävdar, att man med >>konventionella»
stridskrafter, avsedda att användas i ett »begränsat, eller perifert krig
mycket väl kan avse stridskrafter utrustade med >>taktiska>> atombomber,
och att sådana skulle kunna användas mot »militära>> mål eller mot vissa
perifera geografiska områden utan att detta skulle behöva leda till ett
totalt atomvapenkrig. Så torde man t. ex. få fatta den svenske öB: s inställning.
Den andra riktningen hävdar, att det i praktiken blir omöjligt att
skilja på »taktiska>> och »strategiska>> atombomber. Den bomb, som användes av den ene mot vad denne anser vara ett >>militärt» mål, kan
mycket väl av den andre anses vara en »strategisk>> bomb och utlösa
repressalier, varmed det föreligger stor risk för att det totala kriget
bryter ut. Denna åsiktsriktning hävdar således, att atomvapen av typ 28
cm atomkanon el. dyl. icke böra komma till användning i en begränsad
konflikt. Dessa synpunkter bekämpas nu ivrigt bl. a. av den amerikanska
armen, där man håller på med ett genomgripande omdaningsarbete för
363
Litteratur
att göra förbanden lämpade för atomkrig. Denna omläggning i sin tur
förutsätter eget användande av atomvapen.
Diskussionen är livlig och mångskiftande, och debattinläggen talrika;
ofta kloka och realistiska men ibland också ganska befängda och utopiska.
Bland det mest vederhäftiga och läsvärda, som publicerats i dessa
frågor, är den nyligen (1956) utkomna boken »Military Policy and National Security», utgiven av professor William W. Kaufmann och förlagd
av Princeton University Press. Boken ingår i en serie av publikationer,
som producerats av »Center of International Studies». Detta bildades 1951
vid Princetons universitet för att bedriva forskning och studier beträffande internationella relationer.
Författarna äro fyra, nämligen förutom nämnde Kaufmann, som är
historieprofessor och som tidigare gjort sig väl känd genom skrifter i
politiska och militära ämnen, professor Gordon A. Craig, Ph. Dr Roger
Hilsman – f. d. militär och medarbetare i NATO :s strategiska staber –
samt professor Klaus Knorr, specialist på krigsekonomi.
I bokens olika kapitel behandlas först och främst de rent strategiska
problemen om förutsättningarna för en avskräckningspolitik, strategiska
doktriner, det begränsade kriget och till slut ett sammanfattande kapitel
om makt och utrikespolitik, men därjämte också ingående och fördomsfritt den nya tyska armen samt problemet koalitioner och allianser –
ämnen med tyngdpunkten på de politiska aspekterna.
I det sista sammanfattande kapitlet, som skrivits av Kaufmann själv,
understrykes nödvändigheten av att föra en sådan utrikespolitik och
tillämpa en sådan strategi, att det totala vätebombkriget kan undvikas.
Det strategiska flyget utrustat med vätebomber – SAC – är dock t. v.
ofrånkomligt, men vid dess sida måste finnas mera smidigt användbara
maktmedel i form av mer eller mindre konventionella stridskrafter ur
alla försvarsgrenar. Kaufmann påvisar också betydelsen av att nationen
genom ekonomiska offer och en konsekvent försvarspolitik samt genom
en handlingskraftig regering visar sin v i l j a att ingripa eller försvara
sig. Han bedömer utsikterna till någon rimlig överenskommelse beträffande nedrustning som tämligen små och slutar med följande tänkvärda
maning:
»In these circumstances it becomes necessary that as a nation we
stabilize our attitude toward the military establishment: that we accept
it as an advantageous and just to have at our disposal in ample measure
the key elements of military power, whatever the appearances of international relations; and that we treat the three arrned services, not as
targels for economy drives or as occasional necessities, hut as great and
permanent features of our national life. For in age of hydrogen bombs
and guided missiles, we will find that steadiness of purpose combined
with flexibility of rueans and action in the military realm are more than
ever required in order to secure our independence and uphold our
rights.»
Dessa ord kunna vara väl värda att uppmärksammas även här i landet.
364
FÖRENTA STATERNAS STRATEGI OCH DET
BEGRÄNSADE KRIGET
Av kommendörkapten M. HAMMAR
Om man i dessa dagar ägnar sig litet åt att studera politiska och militära tidningar, tidskrifter och böcker, får man fullt klart för sig, hur
starkt frågorna om atomvapnen och deras utnyttjande dominera debatten.
Detta är också rätt förståeligt om man betänker dessa problems avgö-
rande betydelse för mänsklighetens och civilisationens fortbestånd.
Premisserna för diskussionen liksom ståndpunkterna ha undan för
undan utvecklats och modifierats, sedan bomben över Hiroshima som
ett över hela världen genljudande startskott gav signal till debattens
början.
Under den första tiden – de tidigaste efterkrigsåren – präglades inställningen av det förhållandet, att USA ägde monopol på detta vapen,
som då tänktes utnyttjat enbart av flyget. Det var en tid, då flygets absoluta dominans predikades, och då det på sina håll hävdades, att ett krig
skulle kunna vinnas enbart med strategiskt bombflyg. Man tänkte sig
också dessa stridskrafter insatta mera som terrorvapen mot befolkningscentra och kommunikationer än mot militära mål. Tankegångarna från
denna tid uttalades klart som avsiktlig politik först ganska sent, och det
var då Dulles i januari 1954 förklarade, att USA avsåg, att vid ett eventuellt anfall rikta motanfallet – en massiv vedergällning – mot aggressionens huvudkälla (Ryssland eller Kina) på sätt som de själva funno
bäst. Inrikespolitiskt föll denna deklaration i ganska god jord eftersom
amerikanen föreställde sig, att det skulle innebära ett lättvindigare sätt
att vinna kriget; dvs. med mindre uppbåd av manskapsstyrkor. Utrikespolitiskt blev resultatet av deklarationen tämligen magert. De kinesiska
kommunisterna ökade nästan ostentativt sitt understöd till Viet Minh, så
att den tappert kämpande de Castries och hans truppers alla ansträngningar att hålla Dienbienphu ändades i en katastrof, som samtidigt kunde
betraktas som nära nog ett fiasko för Dulles’ utrikespolitik.
Men redan tidigare hade två nya vetenskapliga vapenprodukter fört in
nya element i debatten, och det var vätebomben och de s. k. taktiska
atombomberna. Den förra gav till en början än större emfas åt den strategiska terrorbombningen och dess möjligheter, och de taktiska atombomberna anammades begärligt av samtliga försvarsgrenar, som med alltmer frejdigt mod började bereda sig för atomkrig genom anpassning av
materiel, organisation och stridsmetoder.
Military Policy and National Security. Utgiven av William W. Kaufmann, Princeton University Press 1956.
362
LitteralHl’
Under den senaste tiden har emellertid ett nytt element kommit frejdigheten att något mattas, och det är det förhållandet, att Ryssland nu
nått eller är nära att nå likställighet med USA i fråga om atom- och
vätevapen. I tonfall, som närmast kunna karakteriseras som »eftertankens
kranka blekhet» konstaterar man, att även om en strategi med »massiv
vedergällning» kunde tänkas vara ändamålsenlig, då USA hade monopol
på atomvapen, är den inte längre förnuftsmässig i ett jämviktsläge, där
båda parter ha tillräckligt med atomvapen för att ömsesidigt kunna ödelägga varandras länder.
I atomvapendiskussionen komma härigenom nya synpunkter fram.
Man är tämligen ense om att en konflikt, som utmynnar i tillgripande
av vätebomb, knappast kan betraktas som ett krig i konventionell mening, även med bestämningen »totalt», ty det torde inte kunna leda till
något, som skulle kunna rubriceras som seger eller segrare, utan snarast
till ett totalt ömsesidigt ödeläggande och möjligen också ett förintande
av civilisation och mänsklighet. Med viss resignation fastslås emellertid,
att USA:s SAC (Strategic Air Command) måste vidmakthållas vid en
styrka som är minst likvärdig med Rysslands, även om man med all
makt måste söka förhindra, att detta vapen kommer till användning.
Det totala vätebombskriget har således skjutits något i bakgrunden.
I dess ställe har allt större intresse och utrymme börjat ägnas åt »det
begränsade kriget». Man säger nu, att eftersom båda parter torde vara
väl medvetna om fasorna i och resultaten av ett vätebombskrig, finns
betydande sannolikhet för att ett sådant icke kommer att utlösas. Men
man kan fördenskull knappast hoppas, att inga motsättningar skola uppstå. Tvärtom gäller, att konflikter av den typ, som förekommit i Korea
och Indokina, eller som länge varit latent kring Israel, komma att kräva
allt större uppmärksamhet och medel för att förhindra, att de utvidgas
och blossa upp till en världsbrand. De medel, som där kunna komma i
fråga, äro mer eller mindre »konventionella>> stridskrafter ur samtliga
försvarsgrenar. Detta tvingar således till en dubbel beredskap, dvs. både
med strategiska atomvapen och konventionella stridskrafter.
I fråga om de senares utseende och sammansättning kan man skönja
två åsiktsriktningar. Den första hävdar, att man med >>konventionella»
stridskrafter, avsedda att användas i ett »begränsat, eller perifert krig
mycket väl kan avse stridskrafter utrustade med >>taktiska>> atombomber,
och att sådana skulle kunna användas mot »militära>> mål eller mot vissa
perifera geografiska områden utan att detta skulle behöva leda till ett
totalt atomvapenkrig. Så torde man t. ex. få fatta den svenske öB: s inställning.
Den andra riktningen hävdar, att det i praktiken blir omöjligt att
skilja på »taktiska>> och »strategiska>> atombomber. Den bomb, som användes av den ene mot vad denne anser vara ett >>militärt» mål, kan
mycket väl av den andre anses vara en »strategisk>> bomb och utlösa
repressalier, varmed det föreligger stor risk för att det totala kriget
bryter ut. Denna åsiktsriktning hävdar således, att atomvapen av typ 28
cm atomkanon el. dyl. icke böra komma till användning i en begränsad
konflikt. Dessa synpunkter bekämpas nu ivrigt bl. a. av den amerikanska
armen, där man håller på med ett genomgripande omdaningsarbete för
363
Litteratur
att göra förbanden lämpade för atomkrig. Denna omläggning i sin tur
förutsätter eget användande av atomvapen.
Diskussionen är livlig och mångskiftande, och debattinläggen talrika;
ofta kloka och realistiska men ibland också ganska befängda och utopiska.
Bland det mest vederhäftiga och läsvärda, som publicerats i dessa
frågor, är den nyligen (1956) utkomna boken »Military Policy and National Security», utgiven av professor William W. Kaufmann och förlagd
av Princeton University Press. Boken ingår i en serie av publikationer,
som producerats av »Center of International Studies». Detta bildades 1951
vid Princetons universitet för att bedriva forskning och studier beträffande internationella relationer.
Författarna äro fyra, nämligen förutom nämnde Kaufmann, som är
historieprofessor och som tidigare gjort sig väl känd genom skrifter i
politiska och militära ämnen, professor Gordon A. Craig, Ph. Dr Roger
Hilsman – f. d. militär och medarbetare i NATO :s strategiska staber –
samt professor Klaus Knorr, specialist på krigsekonomi.
I bokens olika kapitel behandlas först och främst de rent strategiska
problemen om förutsättningarna för en avskräckningspolitik, strategiska
doktriner, det begränsade kriget och till slut ett sammanfattande kapitel
om makt och utrikespolitik, men därjämte också ingående och fördomsfritt den nya tyska armen samt problemet koalitioner och allianser –
ämnen med tyngdpunkten på de politiska aspekterna.
I det sista sammanfattande kapitlet, som skrivits av Kaufmann själv,
understrykes nödvändigheten av att föra en sådan utrikespolitik och
tillämpa en sådan strategi, att det totala vätebombkriget kan undvikas.
Det strategiska flyget utrustat med vätebomber – SAC – är dock t. v.
ofrånkomligt, men vid dess sida måste finnas mera smidigt användbara
maktmedel i form av mer eller mindre konventionella stridskrafter ur
alla försvarsgrenar. Kaufmann påvisar också betydelsen av att nationen
genom ekonomiska offer och en konsekvent försvarspolitik samt genom
en handlingskraftig regering visar sin v i l j a att ingripa eller försvara
sig. Han bedömer utsikterna till någon rimlig överenskommelse beträffande nedrustning som tämligen små och slutar med följande tänkvärda
maning:
»In these circumstances it becomes necessary that as a nation we
stabilize our attitude toward the military establishment: that we accept
it as an advantageous and just to have at our disposal in ample measure
the key elements of military power, whatever the appearances of international relations; and that we treat the three arrned services, not as
targels for economy drives or as occasional necessities, hut as great and
permanent features of our national life. For in age of hydrogen bombs
and guided missiles, we will find that steadiness of purpose combined
with flexibility of rueans and action in the military realm are more than
ever required in order to secure our independence and uphold our
rights.»
Dessa ord kunna vara väl värda att uppmärksammas även här i landet.
364