Dagens frågor
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Svärd och Tredje söndagen i september skola nyval förrättas till andra
Sköld. kammaren. Mera än två månader återstå alltså, varvid politiskt ingripande överraskningar ej äro uteslutna, allra minst i vår omvälvande tid inom såväl samhällets som människornas sfär. Då politik
och person äro oskiljaktigt hoptvinnade, kan givetvis något inträffa som
kullkastar alla kalkyler. Så kan ske i U. S. A., därest president Eisenhower
finner sig nödsakad att av hälsoskäl avböja förnyad kandidatur. I Sverige
påmindes vi härom vid första världskrigets utbrott den l augusti 1914,
när för andra – ordinarie – gången s. å. andra kammaren skulle omväljas och genom Karl Gustav Ekmans fall på tröskeln till 1932 års valrörelse.
Under förutsättning att irrationella faktorer icke störa det »normala»
händelseförloppet låter sig våra partiers uppmarsch till valslaget med
säkerhet fixera. Denna har planmässigt förberetts under riksdagens nu
avslutade vårsession. Socialdemokraterna ha härvid ansträngt sig att vädja
till väljarkårens aptit på nya sociala förmåner. Fastän varje grönt strå
på detta reformfält nu synes avbetat, ha de socialdemokratiska statsråden
dock lyckats fläta ihop en hel midsommarkrans, som genom flitig oratorisk bevattning icke får vissna till valen. Bland annat märkes en skattesänkning, som blott ger några års medellöner mellan 8 000-12 000 kronor
en lindrig lättnad men framförallt feta löften om förkortning av arbetstiden, höjning av barnbidragen och nya miljoner till arbetslöshetsförsäkringen.
I en motion har högern verkningsfullt påvisat, att finansminister
Strängs av riksdagen den 9 maj antagna skattesänkning näppeligen är
annat än en skenvinst för medborgarna som den fortsatta inflationen
redan reducerat till en fiktion. Huru mycket rationellare vore det icke
att ifråga om arbetstiden till arbetsmarknadens parter överlämna en så-
dan reglering genom bestämmelser i kollektivavtalen, som kunna anpassas
till de särskilda näringsgrenarnas förhållanden. I Storbritannien och i
Danmark löste man efter första världskrigets slut på detta sätt problemet
om åttatimmarsdagen, medan vänsterpartierna hos oss istället tillgrepo
lagstiftning, vars ofrånkomliga stelhet måste uppmjukas genom inrättandet av ett nytt ämbetsverk, det paritetiskt sammansatta Arbetsrådet med
uppgift att behandla mängden av inströmmande ansökningar om nödvändiga undantag från lagparagraferna. Beträffande barnbidragen har
riksdagshögern dessbättre påyrkat en återupplivning av barnavdragen vid
beskattningen framför ökningen av kontanthjälpen. Denna skulle omedelbart användas för konsumtion, vilket uppenbarligen strider mot strävandet att söka dämpa de regelbundna fackliga anspråken på ideliga löneförhöjningar. Det ligger likaledes i öppen dag, att en förstärkning av
statsbidraget till de fackliga arbetslöshetskassorna, som under inneva- 365
Dagens frågor
rande budgetår torde uppgå till minst 60 miljoner kronor, är orimlig med
hänsyn till den rekordmässiga bristen på arbetskraft, som bl. a. föranleder
oavbruten löneglidning uppåt i industrier med ackordsarbete och framtvingar import av utländska arbetare.
Socialdemokraterna lägga sådan vikt vid dessa sociala limspön för
väljarna, därför att de äro medvetna om hur, milt sagt, impopulär deras
högskattepolitik, med för arbetsfliten förödande marginalbeskattning och
sambeskattningen av äkta makar, alltmera blivit för allmänheten. Valrörelsen kommer därför förvisso att främst kretsa kring skatterna. Härvidlag har högern rustat sig genom en motion om en genomtänkt skatterevision, vilken av begripliga skäl väckt förargelse hos folkpartiet, som
icke vågat sig på en motsvarande radikal beskärning. Motionen har däremot förmått den socialdemokratiske försvarsministern Torsten Nilsson
till en bekännelse, att han hölle högern räkning för att när den kommer
med ett överbud om skattesänkning, den samtidigt pekar på vilka statsutgifter man i så fall borde spara på. En sådan artighet betingas i detta
som i flera andra fall tillika av en socialdemokratisk baktanke att vara
vänlig mot högern för att därmed kunna kasta en skugga över folkpartiet
som det största inom oppositionen. Folkpartiet bemödar sig dessutom
att gärna placera sig – till vänster om socialdemokraterna, vartill just
herr Torsten Nilsson torde ha varsnat åtskilliga tendenser inom sitt ämbetsområde. Denna benägenhet hos folkpartiet inger onekligen vissa farhågor för en ev. vågmästarregering under Bertil Olins ledning.
Ett kapitel för sig i valkampanjen av mindre uppbygglig art kommer
bondeförbundet att utgöra. Ehuru representerat i regeringen och med en
redobogen fänika av dennas väldisciplinerade »transportkompani» på
Helgeandsholmen samt sålunda solidariskt ansvarig för riksstyrelsen sedan hösten 1951, går bondeförbundets diktan och traktan inför den 16
september ut på att reservera sig mot vissa regeringsbeslut, såsom räntehöjningen i fjol våras, vilken dock var en konsekvens av herr Hedlunds
tvekan inför dåvarande finansminister Skölds åstundan om legaliserat
tvångssparande. I sista stund skaffade sig också herr Hedlund ett alibi
vad angår herr Skölds m. fl. socialdemokraters omdebatterade skogsmotion, och han har icke heller försvurit sig åt det Åkessonska kommitteförslaget om ny folkpensionering, på vilket socialdemokraterna tyckas
reflektera. Mot andra regeringsbeslut under dessa år ha veterligen inga
brasklappar av bondeförbundets ministrar hittats i statsrådsprotokollen.
De socialdemokratiska regeringskollegerna ha dock varkunnat sig över
sina blockbröders onda aningar inför konfrontationen med sina väljare.
Herr Strängs utredning om kvarlåtenskapsskattens framtida öde är ju ett
tillmötesgående av bondeförbundets önskemål i detta hänseende och dessutom en välkommen bakläxa för herr Wigforss som uppfinnare och herr
Sköld som lovprisare av detta skattemonster.
I Sverige saknas förutsättningar för ett franskt poujaderi trots den
socialdemokratiske skatteexperten, lektor E. Sjödahl i första kammaren,
som i våras såg spöksyner härav. Men han måste veta, att oviljan mot
skattetungan kan växa till en folkvrede, som måhända vräker undan de
palissader, som regeringsmajoriteten i riksdagen, till på köpet genom
orättvisa manipulationer, besitter i det proportionella valsystemet. Kom- 366
Dagens frågor
munalvalen för två år sedan varslade härom, isynnerhet högerns frammarsch i Stockholm, vilket mindre torde ha berott på det högerandans
bart huggande Svärd, som banade väg för Jarlen, utan fastmera på förbittringen mot skattetrons Sköld.
Bolsjeviker som Huvudkällan till kännedomen om stalinlegendens likvibildstormare. dering är den oration, som Sovjetryska kommunistpartiets generalsekreterare Nikita Chrustjev höll inför dettas 20:e kongress
i vintras. Uppgifter om talets viktigaste innehåll spredos genast väster
om järnridån och bestyrktes genom de brottstycken, som offentliggjordes
från Moskva, tillräckliga för att markera att ryska revolutionens Thermidor nu nått sitt slut. In extenso blev dock talet först bekant i juni månad,
sedan det lär ha uppsnappats i Polen av det amerikanska spionaget för
att, publicerat i bl. a. New York Times’ och New York Herald Tribunes
europeiska editioner, bringas under svenska läsares ögon.
Några nya bidrag till den uppfattning av Josef Stalin, som långt tidigare var tämligen klart fixerad i Västerlandet, lämnade icke Chrustjevs
mastodontmässiga anförande. Man visste nogsamt, att som bloddrypande
despot Stalin fullföljde äktryska traditioner från Ivan den Förskräcklige
och Peter den Store, ehuru hans offer räknades i många flera miljoner
och hans grymhet förenades med en trolöshet, som hans tsaristiska mera
öppenhjärtigt brutala företrädare kunde undvara. Nu nödgas man ånyo
undra, huruvida Franklin Roosevelts joller om den gemytlige ~uncle Joe»
som ett slags moskovitisk Uncle Sam berodde på en gruvlig psykologisk
felsyn eller på medveten avsikt att hålla Stalin på gott humör för att
hindra honom till den separatfred med Hitler, varmed han understundom
förtäckt hotade, och förbereda det bistånd till Japans nedkämpning, som
ansågs nödvändigt i Washington ända fram till Japans kollaps i augusti
1945.
överraskande var likväl Chrustjevs avslöjande om Stalin som en ännu
sämre »fältherre» än Adolf Hitler, som dock dagligen vistades i högkvarteret, studerande operationskartor och lyssnande till stabsföredragningar,
medan Stalin enligt Chrustjev dirigerade Röda armen på en jordglob!
För en blick tillbaka ter sig onekligen Stalins och Hitlers envig som en
strid mellan Djävulen och Satan. Skada blott att de icke fingo förgöra
varandra! Som förmildrande omständighet må Hitler som anstiftare av
andra världskriget och mördare av miljoner judar post festum åberopa,
att han uppenbarligen var psykopat – eller 5 : 5 som det heter på nutida
svenskt rättsspråk. Stalin åter var vid sina sunda sinnens fulla bruk
men lika kallblodigt maktlysten som ohämmat misstänksam mot allt och
alla, även sin närmaste omgivning. Ifråga om Stalins militära insatser
under kriget är måhända Chrustjevs förintande kritik formulerad till behag för de numera mäktiga marskalkarna, vilkas meriter Stalin hade
monopoliserat för egen räkning.
Även i övrigt hade Chrustjev förstått att skickligt anpassa Stalins skuldregister till kongressmedlemmarnas mentalitet ävensom till den nya utrikeskurs, som han vill förknippa med »avstalinisering» dvs. »fredlig koexistens» med det kalla kriget förlagt till ekonomisk konkurrens med Västern
367
Dagens frågor
om Asien, Afrika – Sydamerika. I sina kommentarer till Chrustjevs tal
har Walter Lippmann med fog framhävt tvenne faktorer. För det första
klandrade Chrustjev icke Stalin för att han överhuvud använt tortyr och
lönnmord som maktmedel utan att han gått löst mot oskyldiga veteraner
inom kommunistpartiets ledning, vilket icke var behövligt, eftersom bolsjevikerna sedan mitten av 1920-talet sutto säkra i sadeln och icke hade
något att frukta av rivaler inom Ryssland. Vidare framhåller Lippmann,
att en andra revolution då förestode, nämligen Rysslands omvandling
till industristat och jordbrukets kollektivisering, en procedur så påkostande, att den endast kunde genomdrivas med barbariskt våld mot bondeklassen. De må tilläggas, att Churchill i sina krigsmemoarer berättar,
att han vid sitt nattliga besök i Stalins privatbostad i Kreml hösten 1942
hörde denne bekymrad medge, att »kulackernas» motstånd, då det gällde
kolchozsystemets start, endast kunde brytas med de mest drakoniska
åtgärder.
Följderna av Chrustjevs frispråkighet, som givetvis ingalunda var spontan utan på förhand kollegialt preciserad, läto icke heller vänta på sig,
vilket ävenledes ingick i kalkylen. Molotov och Kaganovitj ha nu delat
Malenkovs öde och avlägsnats från sina senare poster. Mololovs fall förebådades, då Chrustjev och Bulganin utan honom besökte Peking hösten
1954 och att Molotov rent av lyste med sin frånvaro i deras botgörarfärd
till Belgrad i fjol våras; hans avgång som utrikesminister kungjordes
också omedelbart före Titos treveckorsvistelse i Sovjetunionen i juni.
Orsaken till den erfarne organisatören Kaganovitjs entledigande är höljd
i dunkel; hans judiska börd torde därvid mindre ha legat honom i fatet
än svågerskapet med Stalin. Mikojan har hittills kunnat hålla sig kvar
i första ledet men han är handelsminister av den armeniska ras, vilken
i Levanten har stadgat rykte att överträffa både judar och greker i slug
köpenskap.
Chrustjevs utsago, att Mikojan och Molotov under månaderna före Stalins frånfälle i mars 1953 – förmodligen även Chrustjev, Bulganin och
Malenkov – darrade för sina liv, har givit ny fart åt påståendet, att den
dödliga utgången av Stalins slaganfall »påskyndades», innan han hade
hunnit att bli kvitt sina potentiella arvingar, i vilka han såg lika många
medtävlare. När Chrustjev ävlas att skildra Beria som tyrannen Stalins
tjänstvilliga verktyg, hur kom det sig då, att Malenkov, Beria och Molotov
efter Stalins död fingo uppträda som det maktägande triumviratet och
att Beria ett kvartal efteråt demaskerades som aspirant på enväldet för
att vid jultiden arkebuseras? Sådana interpellationer, som framställts från
många håll, bliva naturligtvis icke prompt besvarade, men de kunna
icke nedtystas utan fortsätta att irritera de nya triumvirerna, Chrustjev
och Bulganin. Dylika frågor ha ännu icke de östeuropeiska satellitstaterna
och vasallpartierna i Västeuropa vågat framställa. Men man skönjer dock
tydligt, att »Stalins andra död» kan få vittgående verkningar, djupt skakade som vederbörande redan voro av Berias snöpliga sorti och Titos
triumf. I Polen och Tjeckoslovakien ha sålunda karakteristiska omplaceringar på höga poster försiggått. Matthias Hakosi och Walter Ulbricht
framhärda ännu i respektive Budapest och i Pankow, trots sitt komprometterande gunstlingsskap hos Stalin och sina bödelstjänster hos Beria.
368
Dagens frågor
I de västliga demokratierna har stalinkrisen avsatt tydliga tecken. Kommunisterna i Storbritannien ha avpolleterat sin gamle ledare Harry Pollit, och t. o. m. i Sverige har den exkommunicerade Set Persson grundat
ett fronderande »kommunistiskt arbetarparti» – för att reagera mot antistalinkampanjen!
Härvidlag knyter sig dock det största intresset till de tvenne största
kommunistpartierna utanför järnridån: det franska och det ännu manstarkare italienska. Villrådigheten bland de franska »kamraterna» tycks
vara så besvärande att de veta varken ut eller in och undvika att ta bestämd ståndpunkt. Den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti
har däremot varit mera resolut och rentav gjort sensation. Under agitationen för de allmänna kommunalvalen i Italien den 27 maj hade Togliatti
och hans parti en penibel position såsom rekordhyllare av Stalin, av
vilken blotta Pietro Nenni, ledaren för vänstersocialisterna, icke försummat att begagna sig. Nenni var eljest en trofast koalitionskompanjon med
Togliatti och har vallfärdat till Moskva för att motta stalinpriset av den
då beundrade instiftaren själv. Prognosen att kommunisterna skulle mista
mandat åt vänstersocialisterna besannades; dessbättre stärktes dock det
regerande centerblockets ställning, i det att särskilt Saragats högersocialister vunno terräng på nyfascisternas och monarkisternas bekostnad. De
kristliga demokraterna dessbättre förblevo det relativt största partiet.
Det väckte åtskilligt uppseende att Togliatti begav sig till Belgrad för
att träffa Tito före dennes ovannämnda Sovjetresa. Det spekulerades icke
blott i Italien över vilka räd Tito skulle ge Togliatti, som nu försonat
sig med honom efter den bittra fiendskapen under Titos bannlysning av
Stalin och Kominform. Togliattis svar kom i form av en 17 spalter lång
artikel i Alberto Moravias radikala tidskrift, där han, trogen taktiken
att anfallet är det bästa försvaret, anklagade Chrustjev att ha låtit tyrannen Stalin opåtalt husera och lämna broderpartierna i okunnighet
om sanningen. Dessa måste hädanefter förbehålla sig rätt till självständig
omprövning av sin politik. Togliatti vill med andra ord ta Tito till förebild, och han löper därvid ingen risk att drabbas av Kremls onåd. Där
begriper man att Togliatti måste antyda möjligheten av en friare kurs
för att bevara bundsförvantskapet med Nenni och sätta krokben för
dennes eventuella åstundan att lyssna på högersocialisternas locktoner
om att äterställa enigheten inom Italiens socialistiska arbetarrörelse.
Chrustjev har förty aktat sig att omilt bedöma Togliattis uppträdande
utan berömt honom som »en duktig karl». Han gör också vad han kan
för att förverkliga Kremls paroll om »folkfront» mellan kommunister och
socialister och borgerlig vänster. Chrustjev tolererar då en viss opposition frän sina västeuropeiska marionetter i förhoppning att enfaldigt folk
i detta väderstreck skall inbilla sig, att en ny världspolitisk »giV» stundar
med happy end, medan i själva verket det endast rör sig om en nyfördelning av gamla roller. Bolsjeviker som byzantinska bildstormare bli
inga vederdöpare.
Valfrossa i President Eisenhowers plötsliga insjuknande och operation
WasWngton. den 9 juni för en magåkomma – förträngning av tunntarmen genom en svulst – har ånyo rubbat alla valcirklar i U. S. A. för
369
. ~———- ~——–
Dagens frågor
den stundande kraftmätningen den 6 november, då jämte presidenten
hela representanthuset och en tredjedel av senaten skola nyväljas. Sedan
Eisenhower den 29 februari efter ingående medicinska prov och grundlig
egen omprövning ansåg sig i sådan grad ha övervunnit verkningarna av
hjärtblodproppen ett halvt är tidigare, att han kunde motta förnyad
kandidatur, hade de nervösa republikanska partibossarna blivit lugnade
och betraktade, i fast förvissning om seger, med den överlägsnes ro
hurusom Slevenson och Kefauver vid några primärval tampades om den
demokratiska presidentkandidaturen. Man tyckte sig t. o. m. ha räd att,
i överensstämmelse med Eisenhowers personliga önskan, låta Nixon pä
nytt kandidera som vicepresident och därmed som talman i senaten.
Skall nu Eisenhowers recidiv förhindra hans repris som president?
I så fall blir valsituationen totalt förändrad. Nu säges i hart när oavbrutna
bulletiner frän Eisenhowers sjukbädd, att det rör sig varken om en ny
trombos eller om cancersymptom utan om en tämligen obekant sjukdom,
»ileit», som upptäckts för ett par årtionden sedan. Operationen lyckades
emellertid och svulsten avlägsnades. Men det är ännu ovisst huru länge
konvalescensen skall vara och hur denna nya pers framledes må påverka
presidentens hälsotillstånd. Finge man tro vissa läkarintervjuer och kommentarerna i tidningarna, som ju merendels äro republikanskt sinnade,
skulle Eisenhower rentav återvända friskare än förut till Vita Huset! l
realiteten lär man dock få räkna med att Eisenhower, liksom i vintras,
utber sig en ny betänketid före det republikanska partikonventet i San
Francisco i augusti. Även om hans beslut, under pressen av partiets eljest
prekära position, utfaller i positiv riktning, komma säkerligen de röster
att öka i antal som i styrka, vilka varna för att låta den på mänga häll
osympatiske Nixon kvarstå som vicepresident med större risk än förut
att få rycka in som Eisenhowers ersättare, därest denne icke skulle orka
att sitta hela nästa period ut dvs. till januari 1961. För den händelse
Eisenhower däremot nödgas definitivt avböja kandidaturen, ha republikanerna, åtminstone vid denna tidpunkt, ingen känd politiker till förfogande med Eisenhowers tydligen enorma popularitet bland de »floating
votes» mellan de två huvudpartierna som städse avgöra valutgången.
Därmed skulle automatiskt utsikterna för Stevenson förbättras. Efter
att nu ha distanserat Kefauver kommer Slevenson sannolikt att koras
till presidentkandidat vid demokraternas nationalkonvent, traditionellt i
Chicago, på ett senare datum än republikanernas. Det betecknas som
karakteristiskt att Averel Harriman, demokratisk guvernör i staten New
York, dagen efter Eisenhowers inläggande på militärsjukhuset i Washington förklarade sig redo att strida för sin kandidatur. Denne socialradikale
multimiljonär, son till en av U. S. A: s på den tiden stora »järnvägskungar», tillhörde spetsarna i Trumans administration och torde mera
än Stevenson kunna motse dennes stöd. Harriman var under flera är en
skarpsynt amerikansk ambassadör i Moskva och bekläder för närvarande
en post som brukar vara ett trappsteg till presidenturen, fastän hans
republikanske företrädare i staden Albany, Thomas Dewey, misslyckades
1944 mot Franklin Roosevelt och 1948 mot Truman.
Ur världspolitisk synpunkt är valåret i U. S. A. en fatalitet för Västerlandet. I Kreml har man lärt sig att insätta detta i sin strategi. Stats- 370
Dagens frågor
kuppen i Prag skedde sålunda i februari 1948, och under försommaren
s. ä. inleddes blockaden av Västberlin, vilken likväl Truman, tack vare
det utmärkta samarbetet med den framlidne republikanske senatorn
Vandenberg, ordförande i senatens utrikesutskott, efter ett är kunde
bryta genom den av amerikanske generalen Lucius Clay organiserade
effektiva »luftbron» av permanent trafikflyg, som brittiska regeringen
beredvilligt men den franska mera tveksamt understödde.
I är skakas Washington av samma inrikes valfrossa som försvagar en
aktiv ledning av utrikespolitiken just då den så utomordentligt bra behövdes som motvikt till den »vänskapsoffensiv» som Kreml igångsatt och
för vilken icke den mulne Molotov utan hans efterträdare som utrikesminister, den enligt uppgift muntre charmören Sjepilov är reklamagent
i den omstridda Orienten. Allt moskovitiskt tungomålstalande om kalla
krigets övergång till fredlig handelskonkurrens och Kremls ogenomskådliga nedrustningsbeslut, i förening med skräckpropagandan för vätebomben, har skapat en påtaglig förvirring bland folken i västdemokratierna,
varav den parlamentariska oppositionen skyndat att begagna sig. I Frankrike har utrikesminister Pineau i socialisten Mollets regering vid sitt
besök i Washington förordat en uppmjukad taktik mot östblocket, som
dock icke fått gehör vare sig hos Dulles eller hos senaten, vars medlemmar tämligen mangrant uteblevo vid ett föredrag av Pineau i dess utrikesutskott. Adenauer bereddes däremot tillfälle att några dagar tidigare
vid sitt besök i Washington få tala tio minuter med Eisenhower i hans
sjukrum, och det är uppenbart, att Adenauers åsikter om det utrikespolitiska läget finna mera förståelse hos amerikanska statsledningen än
hos hans inrikespolitiska motståndare i Västtyskland, där Ollenhauers
socialdemokrater och Dehlers »fridemokrater» systematiskt motarbeta
Adenauers strävan att äntligen få till stånd den västtyska krigsmakt, av
NATO:s ledning ideligen efterlyst som oundgänglig för Västeuropas trygghet. I Storbritannien liksom i Italien använder vänstern den påstådda
»klimatväxlingen» som argument för respektive nedrustning och utträde
ur Atlantpakten, men regeringarna behärska där läget och vänta sig icke
som Adenauer nyval nästa år.
Det möter givetvis svårigheter att punkt för punkt specificera de vanskligheter som det amerikanska valåret vållar hela Västsidan. De amerikanska tidningarnas kritik av kongressens snäva hållning gentemot t. ex.
Eisenhowers »Mutual Security bill» med dess äskande av 4,9 miljarder
dollar för militär och ekonomisk samverkan med andra stater ådagalägger månheten om väljarnas ynnest, ehuru denna prutning sker till
priset av minskad prestige för U. S. A. som ledare för den fria världen
och i motsvarande grad gynnar Sovjetunionens ansträngningar att innästla sig i ifrågavarande länder. Utrikespolitisk passivitet även i andra
avseenden som följd av tvekan om amerikanska opinionens inställning
präglar otvetydigt Washingtons nuvarande mentalitet.
Ej under att Bulganin sänder den sjuke Eisenhower en hälsning i de
mest översvallande vänliga ordalag! I Kreml har man förvisso icke uppgivit hoppet att valårets lovande amerikanska indolens kan bli inledningen till den »entente cordiale» mellan de två världsmakterna, vilken
skulle göra den ekumeniska formeln om universell »fredlig koexistens»
371
Dagens frågor
tämligen överflödig och stabilisera status quo beträffande de amerikanska
och sovjetryska inflytelsesfärerna i respektive Väst och öst. Detta perspektiv ter sig som en mardröm för de undertryckta östeuropeiska nationerna och skulle medföra djup besvikelse i Västtyskland som permanentning av Tysklands delning. Storbritannien och Frankrike åter skulle resignera och som avdankade stormakter av första klass koncentrera sig
på att söka ordna sina derangerade inre och yttre affärer.
372
Svärd och Tredje söndagen i september skola nyval förrättas till andra
Sköld. kammaren. Mera än två månader återstå alltså, varvid politiskt ingripande överraskningar ej äro uteslutna, allra minst i vår omvälvande tid inom såväl samhällets som människornas sfär. Då politik
och person äro oskiljaktigt hoptvinnade, kan givetvis något inträffa som
kullkastar alla kalkyler. Så kan ske i U. S. A., därest president Eisenhower
finner sig nödsakad att av hälsoskäl avböja förnyad kandidatur. I Sverige
påmindes vi härom vid första världskrigets utbrott den l augusti 1914,
när för andra – ordinarie – gången s. å. andra kammaren skulle omväljas och genom Karl Gustav Ekmans fall på tröskeln till 1932 års valrörelse.
Under förutsättning att irrationella faktorer icke störa det »normala»
händelseförloppet låter sig våra partiers uppmarsch till valslaget med
säkerhet fixera. Denna har planmässigt förberetts under riksdagens nu
avslutade vårsession. Socialdemokraterna ha härvid ansträngt sig att vädja
till väljarkårens aptit på nya sociala förmåner. Fastän varje grönt strå
på detta reformfält nu synes avbetat, ha de socialdemokratiska statsråden
dock lyckats fläta ihop en hel midsommarkrans, som genom flitig oratorisk bevattning icke får vissna till valen. Bland annat märkes en skattesänkning, som blott ger några års medellöner mellan 8 000-12 000 kronor
en lindrig lättnad men framförallt feta löften om förkortning av arbetstiden, höjning av barnbidragen och nya miljoner till arbetslöshetsförsäkringen.
I en motion har högern verkningsfullt påvisat, att finansminister
Strängs av riksdagen den 9 maj antagna skattesänkning näppeligen är
annat än en skenvinst för medborgarna som den fortsatta inflationen
redan reducerat till en fiktion. Huru mycket rationellare vore det icke
att ifråga om arbetstiden till arbetsmarknadens parter överlämna en så-
dan reglering genom bestämmelser i kollektivavtalen, som kunna anpassas
till de särskilda näringsgrenarnas förhållanden. I Storbritannien och i
Danmark löste man efter första världskrigets slut på detta sätt problemet
om åttatimmarsdagen, medan vänsterpartierna hos oss istället tillgrepo
lagstiftning, vars ofrånkomliga stelhet måste uppmjukas genom inrättandet av ett nytt ämbetsverk, det paritetiskt sammansatta Arbetsrådet med
uppgift att behandla mängden av inströmmande ansökningar om nödvändiga undantag från lagparagraferna. Beträffande barnbidragen har
riksdagshögern dessbättre påyrkat en återupplivning av barnavdragen vid
beskattningen framför ökningen av kontanthjälpen. Denna skulle omedelbart användas för konsumtion, vilket uppenbarligen strider mot strävandet att söka dämpa de regelbundna fackliga anspråken på ideliga löneförhöjningar. Det ligger likaledes i öppen dag, att en förstärkning av
statsbidraget till de fackliga arbetslöshetskassorna, som under inneva- 365
Dagens frågor
rande budgetår torde uppgå till minst 60 miljoner kronor, är orimlig med
hänsyn till den rekordmässiga bristen på arbetskraft, som bl. a. föranleder
oavbruten löneglidning uppåt i industrier med ackordsarbete och framtvingar import av utländska arbetare.
Socialdemokraterna lägga sådan vikt vid dessa sociala limspön för
väljarna, därför att de äro medvetna om hur, milt sagt, impopulär deras
högskattepolitik, med för arbetsfliten förödande marginalbeskattning och
sambeskattningen av äkta makar, alltmera blivit för allmänheten. Valrörelsen kommer därför förvisso att främst kretsa kring skatterna. Härvidlag har högern rustat sig genom en motion om en genomtänkt skatterevision, vilken av begripliga skäl väckt förargelse hos folkpartiet, som
icke vågat sig på en motsvarande radikal beskärning. Motionen har däremot förmått den socialdemokratiske försvarsministern Torsten Nilsson
till en bekännelse, att han hölle högern räkning för att när den kommer
med ett överbud om skattesänkning, den samtidigt pekar på vilka statsutgifter man i så fall borde spara på. En sådan artighet betingas i detta
som i flera andra fall tillika av en socialdemokratisk baktanke att vara
vänlig mot högern för att därmed kunna kasta en skugga över folkpartiet
som det största inom oppositionen. Folkpartiet bemödar sig dessutom
att gärna placera sig – till vänster om socialdemokraterna, vartill just
herr Torsten Nilsson torde ha varsnat åtskilliga tendenser inom sitt ämbetsområde. Denna benägenhet hos folkpartiet inger onekligen vissa farhågor för en ev. vågmästarregering under Bertil Olins ledning.
Ett kapitel för sig i valkampanjen av mindre uppbygglig art kommer
bondeförbundet att utgöra. Ehuru representerat i regeringen och med en
redobogen fänika av dennas väldisciplinerade »transportkompani» på
Helgeandsholmen samt sålunda solidariskt ansvarig för riksstyrelsen sedan hösten 1951, går bondeförbundets diktan och traktan inför den 16
september ut på att reservera sig mot vissa regeringsbeslut, såsom räntehöjningen i fjol våras, vilken dock var en konsekvens av herr Hedlunds
tvekan inför dåvarande finansminister Skölds åstundan om legaliserat
tvångssparande. I sista stund skaffade sig också herr Hedlund ett alibi
vad angår herr Skölds m. fl. socialdemokraters omdebatterade skogsmotion, och han har icke heller försvurit sig åt det Åkessonska kommitteförslaget om ny folkpensionering, på vilket socialdemokraterna tyckas
reflektera. Mot andra regeringsbeslut under dessa år ha veterligen inga
brasklappar av bondeförbundets ministrar hittats i statsrådsprotokollen.
De socialdemokratiska regeringskollegerna ha dock varkunnat sig över
sina blockbröders onda aningar inför konfrontationen med sina väljare.
Herr Strängs utredning om kvarlåtenskapsskattens framtida öde är ju ett
tillmötesgående av bondeförbundets önskemål i detta hänseende och dessutom en välkommen bakläxa för herr Wigforss som uppfinnare och herr
Sköld som lovprisare av detta skattemonster.
I Sverige saknas förutsättningar för ett franskt poujaderi trots den
socialdemokratiske skatteexperten, lektor E. Sjödahl i första kammaren,
som i våras såg spöksyner härav. Men han måste veta, att oviljan mot
skattetungan kan växa till en folkvrede, som måhända vräker undan de
palissader, som regeringsmajoriteten i riksdagen, till på köpet genom
orättvisa manipulationer, besitter i det proportionella valsystemet. Kom- 366
Dagens frågor
munalvalen för två år sedan varslade härom, isynnerhet högerns frammarsch i Stockholm, vilket mindre torde ha berott på det högerandans
bart huggande Svärd, som banade väg för Jarlen, utan fastmera på förbittringen mot skattetrons Sköld.
Bolsjeviker som Huvudkällan till kännedomen om stalinlegendens likvibildstormare. dering är den oration, som Sovjetryska kommunistpartiets generalsekreterare Nikita Chrustjev höll inför dettas 20:e kongress
i vintras. Uppgifter om talets viktigaste innehåll spredos genast väster
om järnridån och bestyrktes genom de brottstycken, som offentliggjordes
från Moskva, tillräckliga för att markera att ryska revolutionens Thermidor nu nått sitt slut. In extenso blev dock talet först bekant i juni månad,
sedan det lär ha uppsnappats i Polen av det amerikanska spionaget för
att, publicerat i bl. a. New York Times’ och New York Herald Tribunes
europeiska editioner, bringas under svenska läsares ögon.
Några nya bidrag till den uppfattning av Josef Stalin, som långt tidigare var tämligen klart fixerad i Västerlandet, lämnade icke Chrustjevs
mastodontmässiga anförande. Man visste nogsamt, att som bloddrypande
despot Stalin fullföljde äktryska traditioner från Ivan den Förskräcklige
och Peter den Store, ehuru hans offer räknades i många flera miljoner
och hans grymhet förenades med en trolöshet, som hans tsaristiska mera
öppenhjärtigt brutala företrädare kunde undvara. Nu nödgas man ånyo
undra, huruvida Franklin Roosevelts joller om den gemytlige ~uncle Joe»
som ett slags moskovitisk Uncle Sam berodde på en gruvlig psykologisk
felsyn eller på medveten avsikt att hålla Stalin på gott humör för att
hindra honom till den separatfred med Hitler, varmed han understundom
förtäckt hotade, och förbereda det bistånd till Japans nedkämpning, som
ansågs nödvändigt i Washington ända fram till Japans kollaps i augusti
1945.
överraskande var likväl Chrustjevs avslöjande om Stalin som en ännu
sämre »fältherre» än Adolf Hitler, som dock dagligen vistades i högkvarteret, studerande operationskartor och lyssnande till stabsföredragningar,
medan Stalin enligt Chrustjev dirigerade Röda armen på en jordglob!
För en blick tillbaka ter sig onekligen Stalins och Hitlers envig som en
strid mellan Djävulen och Satan. Skada blott att de icke fingo förgöra
varandra! Som förmildrande omständighet må Hitler som anstiftare av
andra världskriget och mördare av miljoner judar post festum åberopa,
att han uppenbarligen var psykopat – eller 5 : 5 som det heter på nutida
svenskt rättsspråk. Stalin åter var vid sina sunda sinnens fulla bruk
men lika kallblodigt maktlysten som ohämmat misstänksam mot allt och
alla, även sin närmaste omgivning. Ifråga om Stalins militära insatser
under kriget är måhända Chrustjevs förintande kritik formulerad till behag för de numera mäktiga marskalkarna, vilkas meriter Stalin hade
monopoliserat för egen räkning.
Även i övrigt hade Chrustjev förstått att skickligt anpassa Stalins skuldregister till kongressmedlemmarnas mentalitet ävensom till den nya utrikeskurs, som han vill förknippa med »avstalinisering» dvs. »fredlig koexistens» med det kalla kriget förlagt till ekonomisk konkurrens med Västern
367
Dagens frågor
om Asien, Afrika – Sydamerika. I sina kommentarer till Chrustjevs tal
har Walter Lippmann med fog framhävt tvenne faktorer. För det första
klandrade Chrustjev icke Stalin för att han överhuvud använt tortyr och
lönnmord som maktmedel utan att han gått löst mot oskyldiga veteraner
inom kommunistpartiets ledning, vilket icke var behövligt, eftersom bolsjevikerna sedan mitten av 1920-talet sutto säkra i sadeln och icke hade
något att frukta av rivaler inom Ryssland. Vidare framhåller Lippmann,
att en andra revolution då förestode, nämligen Rysslands omvandling
till industristat och jordbrukets kollektivisering, en procedur så påkostande, att den endast kunde genomdrivas med barbariskt våld mot bondeklassen. De må tilläggas, att Churchill i sina krigsmemoarer berättar,
att han vid sitt nattliga besök i Stalins privatbostad i Kreml hösten 1942
hörde denne bekymrad medge, att »kulackernas» motstånd, då det gällde
kolchozsystemets start, endast kunde brytas med de mest drakoniska
åtgärder.
Följderna av Chrustjevs frispråkighet, som givetvis ingalunda var spontan utan på förhand kollegialt preciserad, läto icke heller vänta på sig,
vilket ävenledes ingick i kalkylen. Molotov och Kaganovitj ha nu delat
Malenkovs öde och avlägsnats från sina senare poster. Mololovs fall förebådades, då Chrustjev och Bulganin utan honom besökte Peking hösten
1954 och att Molotov rent av lyste med sin frånvaro i deras botgörarfärd
till Belgrad i fjol våras; hans avgång som utrikesminister kungjordes
också omedelbart före Titos treveckorsvistelse i Sovjetunionen i juni.
Orsaken till den erfarne organisatören Kaganovitjs entledigande är höljd
i dunkel; hans judiska börd torde därvid mindre ha legat honom i fatet
än svågerskapet med Stalin. Mikojan har hittills kunnat hålla sig kvar
i första ledet men han är handelsminister av den armeniska ras, vilken
i Levanten har stadgat rykte att överträffa både judar och greker i slug
köpenskap.
Chrustjevs utsago, att Mikojan och Molotov under månaderna före Stalins frånfälle i mars 1953 – förmodligen även Chrustjev, Bulganin och
Malenkov – darrade för sina liv, har givit ny fart åt påståendet, att den
dödliga utgången av Stalins slaganfall »påskyndades», innan han hade
hunnit att bli kvitt sina potentiella arvingar, i vilka han såg lika många
medtävlare. När Chrustjev ävlas att skildra Beria som tyrannen Stalins
tjänstvilliga verktyg, hur kom det sig då, att Malenkov, Beria och Molotov
efter Stalins död fingo uppträda som det maktägande triumviratet och
att Beria ett kvartal efteråt demaskerades som aspirant på enväldet för
att vid jultiden arkebuseras? Sådana interpellationer, som framställts från
många håll, bliva naturligtvis icke prompt besvarade, men de kunna
icke nedtystas utan fortsätta att irritera de nya triumvirerna, Chrustjev
och Bulganin. Dylika frågor ha ännu icke de östeuropeiska satellitstaterna
och vasallpartierna i Västeuropa vågat framställa. Men man skönjer dock
tydligt, att »Stalins andra död» kan få vittgående verkningar, djupt skakade som vederbörande redan voro av Berias snöpliga sorti och Titos
triumf. I Polen och Tjeckoslovakien ha sålunda karakteristiska omplaceringar på höga poster försiggått. Matthias Hakosi och Walter Ulbricht
framhärda ännu i respektive Budapest och i Pankow, trots sitt komprometterande gunstlingsskap hos Stalin och sina bödelstjänster hos Beria.
368
Dagens frågor
I de västliga demokratierna har stalinkrisen avsatt tydliga tecken. Kommunisterna i Storbritannien ha avpolleterat sin gamle ledare Harry Pollit, och t. o. m. i Sverige har den exkommunicerade Set Persson grundat
ett fronderande »kommunistiskt arbetarparti» – för att reagera mot antistalinkampanjen!
Härvidlag knyter sig dock det största intresset till de tvenne största
kommunistpartierna utanför järnridån: det franska och det ännu manstarkare italienska. Villrådigheten bland de franska »kamraterna» tycks
vara så besvärande att de veta varken ut eller in och undvika att ta bestämd ståndpunkt. Den italienske kommunistledaren Palmiro Togliatti
har däremot varit mera resolut och rentav gjort sensation. Under agitationen för de allmänna kommunalvalen i Italien den 27 maj hade Togliatti
och hans parti en penibel position såsom rekordhyllare av Stalin, av
vilken blotta Pietro Nenni, ledaren för vänstersocialisterna, icke försummat att begagna sig. Nenni var eljest en trofast koalitionskompanjon med
Togliatti och har vallfärdat till Moskva för att motta stalinpriset av den
då beundrade instiftaren själv. Prognosen att kommunisterna skulle mista
mandat åt vänstersocialisterna besannades; dessbättre stärktes dock det
regerande centerblockets ställning, i det att särskilt Saragats högersocialister vunno terräng på nyfascisternas och monarkisternas bekostnad. De
kristliga demokraterna dessbättre förblevo det relativt största partiet.
Det väckte åtskilligt uppseende att Togliatti begav sig till Belgrad för
att träffa Tito före dennes ovannämnda Sovjetresa. Det spekulerades icke
blott i Italien över vilka räd Tito skulle ge Togliatti, som nu försonat
sig med honom efter den bittra fiendskapen under Titos bannlysning av
Stalin och Kominform. Togliattis svar kom i form av en 17 spalter lång
artikel i Alberto Moravias radikala tidskrift, där han, trogen taktiken
att anfallet är det bästa försvaret, anklagade Chrustjev att ha låtit tyrannen Stalin opåtalt husera och lämna broderpartierna i okunnighet
om sanningen. Dessa måste hädanefter förbehålla sig rätt till självständig
omprövning av sin politik. Togliatti vill med andra ord ta Tito till förebild, och han löper därvid ingen risk att drabbas av Kremls onåd. Där
begriper man att Togliatti måste antyda möjligheten av en friare kurs
för att bevara bundsförvantskapet med Nenni och sätta krokben för
dennes eventuella åstundan att lyssna på högersocialisternas locktoner
om att äterställa enigheten inom Italiens socialistiska arbetarrörelse.
Chrustjev har förty aktat sig att omilt bedöma Togliattis uppträdande
utan berömt honom som »en duktig karl». Han gör också vad han kan
för att förverkliga Kremls paroll om »folkfront» mellan kommunister och
socialister och borgerlig vänster. Chrustjev tolererar då en viss opposition frän sina västeuropeiska marionetter i förhoppning att enfaldigt folk
i detta väderstreck skall inbilla sig, att en ny världspolitisk »giV» stundar
med happy end, medan i själva verket det endast rör sig om en nyfördelning av gamla roller. Bolsjeviker som byzantinska bildstormare bli
inga vederdöpare.
Valfrossa i President Eisenhowers plötsliga insjuknande och operation
WasWngton. den 9 juni för en magåkomma – förträngning av tunntarmen genom en svulst – har ånyo rubbat alla valcirklar i U. S. A. för
369
. ~———- ~——–
Dagens frågor
den stundande kraftmätningen den 6 november, då jämte presidenten
hela representanthuset och en tredjedel av senaten skola nyväljas. Sedan
Eisenhower den 29 februari efter ingående medicinska prov och grundlig
egen omprövning ansåg sig i sådan grad ha övervunnit verkningarna av
hjärtblodproppen ett halvt är tidigare, att han kunde motta förnyad
kandidatur, hade de nervösa republikanska partibossarna blivit lugnade
och betraktade, i fast förvissning om seger, med den överlägsnes ro
hurusom Slevenson och Kefauver vid några primärval tampades om den
demokratiska presidentkandidaturen. Man tyckte sig t. o. m. ha räd att,
i överensstämmelse med Eisenhowers personliga önskan, låta Nixon pä
nytt kandidera som vicepresident och därmed som talman i senaten.
Skall nu Eisenhowers recidiv förhindra hans repris som president?
I så fall blir valsituationen totalt förändrad. Nu säges i hart när oavbrutna
bulletiner frän Eisenhowers sjukbädd, att det rör sig varken om en ny
trombos eller om cancersymptom utan om en tämligen obekant sjukdom,
»ileit», som upptäckts för ett par årtionden sedan. Operationen lyckades
emellertid och svulsten avlägsnades. Men det är ännu ovisst huru länge
konvalescensen skall vara och hur denna nya pers framledes må påverka
presidentens hälsotillstånd. Finge man tro vissa läkarintervjuer och kommentarerna i tidningarna, som ju merendels äro republikanskt sinnade,
skulle Eisenhower rentav återvända friskare än förut till Vita Huset! l
realiteten lär man dock få räkna med att Eisenhower, liksom i vintras,
utber sig en ny betänketid före det republikanska partikonventet i San
Francisco i augusti. Även om hans beslut, under pressen av partiets eljest
prekära position, utfaller i positiv riktning, komma säkerligen de röster
att öka i antal som i styrka, vilka varna för att låta den på mänga häll
osympatiske Nixon kvarstå som vicepresident med större risk än förut
att få rycka in som Eisenhowers ersättare, därest denne icke skulle orka
att sitta hela nästa period ut dvs. till januari 1961. För den händelse
Eisenhower däremot nödgas definitivt avböja kandidaturen, ha republikanerna, åtminstone vid denna tidpunkt, ingen känd politiker till förfogande med Eisenhowers tydligen enorma popularitet bland de »floating
votes» mellan de två huvudpartierna som städse avgöra valutgången.
Därmed skulle automatiskt utsikterna för Stevenson förbättras. Efter
att nu ha distanserat Kefauver kommer Slevenson sannolikt att koras
till presidentkandidat vid demokraternas nationalkonvent, traditionellt i
Chicago, på ett senare datum än republikanernas. Det betecknas som
karakteristiskt att Averel Harriman, demokratisk guvernör i staten New
York, dagen efter Eisenhowers inläggande på militärsjukhuset i Washington förklarade sig redo att strida för sin kandidatur. Denne socialradikale
multimiljonär, son till en av U. S. A: s på den tiden stora »järnvägskungar», tillhörde spetsarna i Trumans administration och torde mera
än Stevenson kunna motse dennes stöd. Harriman var under flera är en
skarpsynt amerikansk ambassadör i Moskva och bekläder för närvarande
en post som brukar vara ett trappsteg till presidenturen, fastän hans
republikanske företrädare i staden Albany, Thomas Dewey, misslyckades
1944 mot Franklin Roosevelt och 1948 mot Truman.
Ur världspolitisk synpunkt är valåret i U. S. A. en fatalitet för Västerlandet. I Kreml har man lärt sig att insätta detta i sin strategi. Stats- 370
Dagens frågor
kuppen i Prag skedde sålunda i februari 1948, och under försommaren
s. ä. inleddes blockaden av Västberlin, vilken likväl Truman, tack vare
det utmärkta samarbetet med den framlidne republikanske senatorn
Vandenberg, ordförande i senatens utrikesutskott, efter ett är kunde
bryta genom den av amerikanske generalen Lucius Clay organiserade
effektiva »luftbron» av permanent trafikflyg, som brittiska regeringen
beredvilligt men den franska mera tveksamt understödde.
I är skakas Washington av samma inrikes valfrossa som försvagar en
aktiv ledning av utrikespolitiken just då den så utomordentligt bra behövdes som motvikt till den »vänskapsoffensiv» som Kreml igångsatt och
för vilken icke den mulne Molotov utan hans efterträdare som utrikesminister, den enligt uppgift muntre charmören Sjepilov är reklamagent
i den omstridda Orienten. Allt moskovitiskt tungomålstalande om kalla
krigets övergång till fredlig handelskonkurrens och Kremls ogenomskådliga nedrustningsbeslut, i förening med skräckpropagandan för vätebomben, har skapat en påtaglig förvirring bland folken i västdemokratierna,
varav den parlamentariska oppositionen skyndat att begagna sig. I Frankrike har utrikesminister Pineau i socialisten Mollets regering vid sitt
besök i Washington förordat en uppmjukad taktik mot östblocket, som
dock icke fått gehör vare sig hos Dulles eller hos senaten, vars medlemmar tämligen mangrant uteblevo vid ett föredrag av Pineau i dess utrikesutskott. Adenauer bereddes däremot tillfälle att några dagar tidigare
vid sitt besök i Washington få tala tio minuter med Eisenhower i hans
sjukrum, och det är uppenbart, att Adenauers åsikter om det utrikespolitiska läget finna mera förståelse hos amerikanska statsledningen än
hos hans inrikespolitiska motståndare i Västtyskland, där Ollenhauers
socialdemokrater och Dehlers »fridemokrater» systematiskt motarbeta
Adenauers strävan att äntligen få till stånd den västtyska krigsmakt, av
NATO:s ledning ideligen efterlyst som oundgänglig för Västeuropas trygghet. I Storbritannien liksom i Italien använder vänstern den påstådda
»klimatväxlingen» som argument för respektive nedrustning och utträde
ur Atlantpakten, men regeringarna behärska där läget och vänta sig icke
som Adenauer nyval nästa år.
Det möter givetvis svårigheter att punkt för punkt specificera de vanskligheter som det amerikanska valåret vållar hela Västsidan. De amerikanska tidningarnas kritik av kongressens snäva hållning gentemot t. ex.
Eisenhowers »Mutual Security bill» med dess äskande av 4,9 miljarder
dollar för militär och ekonomisk samverkan med andra stater ådagalägger månheten om väljarnas ynnest, ehuru denna prutning sker till
priset av minskad prestige för U. S. A. som ledare för den fria världen
och i motsvarande grad gynnar Sovjetunionens ansträngningar att innästla sig i ifrågavarande länder. Utrikespolitisk passivitet även i andra
avseenden som följd av tvekan om amerikanska opinionens inställning
präglar otvetydigt Washingtons nuvarande mentalitet.
Ej under att Bulganin sänder den sjuke Eisenhower en hälsning i de
mest översvallande vänliga ordalag! I Kreml har man förvisso icke uppgivit hoppet att valårets lovande amerikanska indolens kan bli inledningen till den »entente cordiale» mellan de två världsmakterna, vilken
skulle göra den ekumeniska formeln om universell »fredlig koexistens»
371
Dagens frågor
tämligen överflödig och stabilisera status quo beträffande de amerikanska
och sovjetryska inflytelsesfärerna i respektive Väst och öst. Detta perspektiv ter sig som en mardröm för de undertryckta östeuropeiska nationerna och skulle medföra djup besvikelse i Västtyskland som permanentning av Tysklands delning. Storbritannien och Frankrike åter skulle resignera och som avdankade stormakter av första klass koncentrera sig
på att söka ordna sina derangerade inre och yttre affärer.
372