Sveriges försvarsproblem I
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
=-
SVERIGES FÖRSVARSPROBLEM. I.
VÅRT STRATEGISKA LÄGES KRAV
Av major GILBERT MURRAY
Med följande artikel inleder major Gilbert Murray den serie om vårl nuvarande och framtida försvar, som aviserals i delta häftes ledare.
Major Murray, f. n. lärare 11id krigshögskolan, ger i den inledande artikeln sin
syn på Sveriges militärpolitiska läges utveckling från 1919 till våra dagar.
I efterföljande artiklar kommer de viktigaste problemen för vår framtida försvarspolitik all närmare belysas. Bland de frågeställningar, som kommer all
ägnas särskild uppmärksamhet, märks
e den militärtekniska utvecklingen,
e möjlighelerna till anskaffning och behovet av nya vapen,
e kravel på all bibehålla även vanliga vapen,
e nödvändigheten av en hög beredskap.
e Serien kommer alt avslutas med en artikel med synpunkler på vårt framtida
försvar, dess anslagsbehov, uppgifter, organisation och möjligheter.
EFTER FÖRSTA världskriget demobiliserade stormakterna i väster
praktiskt taget fullständigt. I söder
var Tyskland slaget, flottan utlämnad till västmakterna och armen
nedskuren till 100 000 man. I öster
var Ryssland besegrat och försvagat genom inre strider. Genom Finlands och de baltiska staternas frigörelse tillkom en barriär av randstater mellan oss och det forna
tsardömet. De stora kontinentalmakternas nederlag hade gjort vårt
militärpolitiska läge gynnsammare
än det hade varit på århundraden.
En följd av detta och de allmänna
nedrustningssträvandena i världen
7- 573442 Svensk Tidskrift H. 2 1957
blev 1925 års försvarsbeslut, som
av Per Albin Hansson betecknades
som det största steg på nedrustningens väg som någon fri nation
tagit. Även om det vid beslutets
fattande fanns visst fog för en optimistisk bedömning av det aktuella
läget, kom händelseutvecklingen
snart att visa beslutets vådor.
Andra världskrigets utgång ledde
till att kontinentalmakternas segerherre, Sovjetunionen, kunde flytta
fram sina positioner till Europas
hjärta. I dag står sovjetryska stridskrafter vid Liibeck 20 mil sydväst
om Malmö. I öster är de baltiska
staterna uppslukade och Finland
90
genom 1948 års biståndsavtal i hög
grad bundet vid sin mäktige granne.
I norr har Sovjetunionen direkt
landgräns mot Norge.
Efter vapenvilan 1945 genomförde västmakterna en snabb, nästan brådstörtad demobilisering av
sina stridskrafter. Försvarsanslagen
sänktes raskt med syfte att bland
annat göra det lättare att lösa de
stora återuppbyggnadsproblemen. I
öst var utvecklingen en helt annan.
stridskrafterna minskades mycket
långsamt. Någon demobilisering
kom aldrig till stånd. Återuppbyggnad och konsumtion fick stå tillbaka för investeringar i den tunga
industrin och en modernisering av
stridskrafterna.
Den överhängande faran för ännu
inte sovjetockuperade delar av
Europa blev uppenbar efter hand
som det kalla kriget skärptes –
Pragkuppen 1948, Berlinblockaden
1949 och Koreakriget 1950. Så små-
ningom blev det också klart att
även Sovjetunionen förfogade över
kärnvapen. I och med att Förenta
staternas monopol på atombomben
var brutet, blev det ännu mera på-
tagligt att väst hade blivit efter öst
i fråga om militära rustningar. En
markant förskjutning i västmaktspolitiken till förmån för säkerhetsfrågorna blev följden. En rad försvarsallianser ingicks, bland vilka
Atlantpakten utgör hörnstenen. I
Koreakrigets skugga intensifierades
rustningarna i väster. Men denna
upprustning har inte alls samma
målmedvetna långsiktskaraktär som
den sovjetryska. Den är väsentligt
mera konjunkturbetonad och kortsiktig. Ett belysande exempel är
den nedgång i rustningstakten, som
blev en följd av 1955-56 års sovjetryska vänlighetsoffensiv.
Den senaste höstens dramatiska
händelser har med all tydlighet visat, hur snabbt verkligt kritiska
situationer kan uppkomma. Händelsernas hastiga tempo mångdubblar
riskerna för att de båda maktgrupperna kan »snubbla in» i ett tredje
världskrig. Med stöd av USA :s ekonomiska påtryckningar lyckades
Förenta Nationerna få de lojala
medlemmarna England och Frankrike att inställa sin Suezaktion. I
Ungern och Polen kunde FN ingenting uträtta. De verkliga problemen
i Mellersta östern har FN ännu inte
på allvar tagit itu med. Händelserna visade vidare Västeuropas
stora beroende av olja. Västs brist
på stridskrafter lämpade att sätta
in i lokala konflikter blev även
uppenbar. I öster blottades stora
sprickor inom satellitländerna. Dessas politiska och militära pålitlighet måste omvärderas. Samtidigt
framgick med all önskvärd tydlighet, att de sovjetryska ledarna inte
skyr några medel, när det gäller
att slå vakt om sovjetväldets strategiska positioner.
Här finns inte utrymme för spekulationer kring den allmänna
krigsrisken. Det kan dock konstateras att lugnet i världen ingalunda
är återställt. De svåra motsättningarna består. På många håll har
————–~-…~–…—iiO.lilliil—-~~=-==——-======!!!!!!11–……tllii
spänningen snarast ökats. Blottandet av sovjetväldets inre svagheter
kan uppmuntra de förtryckta folken till nya frigörelseförsök. Vad
händer om östtysklands befolkning
följer Ungerns exempel? Kommer
den västtyska krigsmakten att
stillasittande åse hur en frihetsrörelse på andra sidan gränsen
kvävs i blod? Vad händer den dag
då Sovjetunionen, åberopande 1948
års biståndsavtal med Finland, förklarar sig vara »hotat av Tyskland
eller med Tyskland förbunden
stat»? Frågorna behöver blott ställas.
Stormakternas intressen och
resurser
Även om vi i Sverige med rätta
är stolta över våra ekonomiska resurser och däri med fog ser grunden till vår höga levnadsstandard,
är dessa tillgångar ur stormakternas synvinkel av underordnad betydelse. Detta torde i framtiden
även gälla Lapplandsmalmen, som
tidigare var av stor betydelse, främst
för Tyskland. I ett tredje världskrig kommer Västtyskland med
stor sannolikhet att bli ett av huvudslagfälten. Den nutida krigfö-
ringens våldsamhet och snabbhet
kommer inte att medge någon
längre tids drift av västtyska industrier, ett förhållande som NATO
också har accepterat i sin planläggning.
Med hänsyn till nu pågående
rustningar är det mycket möjligt
91
att ett framtida krig kommer att
inledas som en atomduell mellan
stormakternas atomrustade strategiska flyg. För bägge parter måste
det då vara i högsta grad angeläget
att snarast möjligt slå mot det mål,
varifrån motståndarens största hot
utgår, det vill säga främst de strategiska flygbaserna. Av Sovjetunionens flygstridskrafter befinner sig
i dag omkring två tredjedelar på
baser väster om Ural. För att möta
bland annat detta hot håller västmakterna i dag närmare hälften av
sina flygstridskrafter på baser i
Europa. övriga viktiga och känsliga
atommål – befolkningscentra och
industriområden – ligger inom
Sovjetväldet med en klar övervikt
i väster, till exempel i Moskva, Leningrad, Murmansk, Donetsområ-
det och vid Ural. Västs känsligaste
målligger inom östra delen av USA,
i England och på den europeiska
kontinenten.
I händelse av en sådan kraftmätning blir det av rent geografiska skäl nödvändigt · att flyga
över vårt land. De kortaste flygvägarna mellan stormakternas viktigaste mål och baser går över
Skandinavien. Det blir alltmer
uppenbart att vid ett atomkrig
de strategiska kraftlinjerna kommer att förskjutas mot Skandinavien från de områden, där
de direkta konfliktanledningarna
kanske är störst – Mellaneuropa
och Mellersta östern. Till följd av
vårt lands stora utsträckning från
norr till söder svarar vi ur flyg- 92
1/2 av
västs flyg
Viktigaste målområden
i öst O
i väst~
Fig. 1.
strategisk synpunkt för halva den
europeiska fronten. Det är lika
långt från Malmö till Treriksröset
som från Riigen till Neapel.
I en atomduell blir skyddssynpunkterna ytterst betydelsefulla.
För att skydda det egna hemlandet
gäller det för bägge parter dels att
snarast möjligt slå ut de flygbaser,
varifrån motståndarens strategiska
flyg kan starta, dels att genom
långt framskjuten luftbevakning få
tidigast möjliga förvarning. NATO
håller i dag på att bygga ut en
radarskärm via Nordpolen längs
Skandinavien och utmed den europeiska fronten. Framför allt de
norska baserna ger i dag det amerikanska strategiska flyget möjlighet
till lufttankning vid flygning mot
mål i Sovjetunionens inre. I en
framtid, när dagens strategiska
flygplan kanske har ersatts av robotar kommer Skandinaviens betydelse troligen att öka ytterligare till
följd av de goda möjligheter som
finns att här gruppera både styrstationer och störningssändare.
Mycket talar för att telemotmedel
i en framtid kommer att bli det
kanske enda försvarsmedlet mot
många typer av robotar. För att
telemotmedlen skall hinna påverka
de snabba robotarna måste störningen sättas in redan i början av
robotarnas banor. Även ur defensiv synpunkt blir därför i robotkrigets tidevarv framskjutna baser
av största betydelse.
För Sovjetunionen måste det vara
ett självklart intresse att beröva
västsidan de fördelar, som framför•-
allt baserna i Norge erbjuder. En
sovjetrysk radarkedja genom Skandinavien skulle högst avsevärt förbättra luftförsvaret för bland andra
Leningrad, Moskva och Murmansk.
Särskilt för det atomkänsliga Storbritannien skulle en framflyttning
av Sovjetunionens positioner till
skandinaviskt territorium bli prekär.
För Sovjetunionen har Skandinavien emellertid betydelse även ur
andra synpunkter än de flygstrategiska. Ryssarna som vid krigsslutet övertog huvuddelen av den tyska
ubåtsflottan, har utvecklat sitt
ubåtsvapen högst betydligt. I två
världskrig har Storbritannien varit
nära att kollapsa för det tyska
ubåtskriget. Att avbryta de för
Västeuropas försörjning avgörande
sjöförbindelserna över Atlanten är
sannolikt de ryska ubåtarnas uppgift. De utgör i dag ca 400, med
huvuddelen i Östersjön. övriga befinner sig vid Murmansk, vid Albanien och i Svarta havet och ett
mindre antal i Fjärran östern. För
att ubåtarna skall komma ut på
· världshaven måste de utnyttja antingen Gibraltar sund eller skandinaviska farvatten. Vägen genom
Medelhavet är föga lockande, ty den
kan lätt spärras av väst på flera
ställen. Sålunda återstår de två
nordliga vägarna: genom östersjö-
utloppen eller norr om Nordkap.
De marina baserna i Östersjön saknar naturliga skyddsmöjligheter.
Basområdet vid Ishavet är trångt
och ligger obehagligt nära NATO :s
93
nordnorska flygbaser. En basering
på norska kusten, som främst erbjuder mycket goda skyddsmöjligheter, skulle i hög grad höja effektiviteten i den sovjetryska ubåtskrigföringen. Eftersom ryssarna saknar
hangarfartyg måste det dessutom
vara ett framträdande intresse för
dem att skjuta fram sitt med ubåtar
och kryssare samverkande marinflyg till baser i Skandinavien. Västs
motdrag häremot måste bli att söka
hindra ubåtarna att komma ut på
världshaven. Detta kan ske genom
att stänga östersjöutloppen eller
att bekämpa ubåtarna med i första
hand i Norge baserade sjö- och
flygstridskrafter.
Grunden för västs försvarsplanläggning är att genom hot om vedergällning med kärnvapen avhålla
motståndaren från aggression. Går
Sovjetunionen likafullt till angrepp
skall en stor insats av kärnvapen
mot den anfallandes baser, hemort,
stridskrafter och försörjning så
småningom få angreppet att ebba
ut. Mot denna bakgrund har också
fördelningen av uppgifterna inom
NATO vuxit fram. Amerika med
sina stora ekonomiska och industriella resurser skall svara för de
stridskrafter, som behövs för den
strategiska offensiven, det vill säga
första hand interkontinentala
flygplan och robotar samt de sjö-
stridskrafter som behövs för att
skydda försörjningslinjerna. Randstaterna i Europa skall försvara
sina egna territorier och därmed de
basområden, som Amerika och i
—-~——
———
94
Fig. 2.
någon mån England behöver för
sin strategiska krigföring. Vi ser
här hur det i den västtyska försvarsdiskussionen lanserade uttrycket
»svärdet och skölden» återkommer
på det globala planet. Västeuropa
svarar för skölden medan Amerika
och i riågon mån Storbritannien
utgör svärdet. Till följd härav lägger Amerika och England i sina
rustningar huvudvikten vid strategiskt flyg, sjöstridskrafter och det
egna hemlandets luftförsvar. Den
ringa invasionsrisken, särskilt för
USA, leder till att lantstridskrafterna tilldelas en mera sekundär
roll. För de europeiska randstaterna blir förhållandet det motsatta.
För dem gäller det framför allt att
hålla det egna landet. Huvudvikten
måste därför läggas vid försvaret
mot invasion samtidigt med att
hemorten ges bästa möjliga skydd
mot den anfallandes luftkrigföring.
Denna uppgiftsfördelning har kommit till klart uttryck i planer för
försvarets utbyggnad, som nyligen
har lagts fram i Norge.
I öst är förhållandena ganska
olikartade. strategiskt sett befinner
sig öst på de »inre linjerna» med
därav följande möjligheter till relativt snabb samling av stridskrafterna i en riktning. Som kontinentalmakt har Sovjetunionen hittills
lagt huvudvikten vid lantstridskrafterna och med dem samverkande taktiskt flyg. För att komma
åt sin huvudmotståndare Förenta
Staterna har Sovjetunionen docil
under senare år börjat bygga upr
ett mäktigt strategiskt bombflyg
··som redan om ett par år väntas stå
i paritet med sin amerikanska motsvarighet.
Bortsett från den omedelbara
.· stridsberedskapen vid vissa flygstyrkor och vid ständigt organiserade lantstridskrafter, är västs
krigsberedskap mycket lägre än
. östs. På grund av korta avstånd till
aktuella konfliktområden kan öst
mycket snabbt föra fram ytterligare stridskrafter. Sovjetunionens
snabba ingripande i Ungern med
stora styrkor gav klart belägg härför. Till detta kommer att i öster
omfattande mobiliseringsåtgärder
kan vidtas utan att väst får kännedom därom. Medan öst redan efter
någon eller några veckor kan utveckla full effekt i sin krigföring
tar det för väst veckor och månader, ja kanske år. Den stora huvud- . basen USA ligger på andra sidan
oceanerna. Fördröjningen gör sig
· framför allt gällande ifråga om
lantstridskrafter. Den understryker
nödvändigheten att räkna med den
stora överlägsenhet som sovjetarmen redan i dag har över NATO:s
. fåtaliga markdivisioner; denna
:kvarstår även om en hel del divisioner måste stanna i satellitstaterna för att hålla dem i styr.
Detta stora försprång ifråga om
krigsberedskap kommer Sovjetunionen säkert att dra fördel av.
Den förvirring, som uppstår i början av ett atomkrig, kommer att utnyttjas. Medan huvuddelen av det
strategiska flyget sätts in mot
huvudmotståndarna England och
95
Amerika – med utnyttjande av
överraskningens stora betydelse –
blir det sannolikt Röda armens uppgift att erövra så stora delar som
möjligt av både Skandinavien och
Centraleuropa. På så sätt ökas sovjetsidans strategiska djup, vidgas
dess luftförsvarszon, får ubåtarna
spelrum och invecklas de västeuropeiska randstaterna i strid på liv
och död långt innan USA :s reservformationer hinner gripa in.
Med hänsyn till de stora fördelar som kontroll av Skandinavien
för med sig, måste det anses vara
ett klart intresse för en anfallande
att tidigt komma i besittning av
detta område. Tidsfaktorn får ett
avgörande inflytande på operationernas uppläggning. Striden får
inte bli stående någonstans i Skandinavien; i så fall går många av
de eftertraktade fördelarna förlorade. Helst bör ockupationen genomföras så snabbt att motparten
ställs inför fait accompli. I sådant
fall svalnar dessutom lätt den
andra partens iver att skynda till
undsättning.
Genom Norges och Danmarks anslutning till NATO har väst i Skandinavien ett klart försteg. Detta
geografiska försteg motvägs dock
av den låga krigsberedskapen hos
huvuddelen av västs stridskrafter.
Med hänsyn till områdets betydelse
och beredskapsförhållandena är det
därför mycket som talar för, att
Skandinavien strax före eller i samband med ett storkrigs inledning
kan bli föremål för en kapplöpning
96
mellan de rivaliserande stormakterna.
Vår alliansfrihet
I politiskt hänseende står Sverige
alliansfritt. I övriga avseenden är
dock vårt land klart förankrat i
väster. Ur västmakternas synpunkt
utgör det alliansfria Sverige både
en sköld för baserna i Norge och
en väktare av östersjöutloppen.
Blir Sverige ockuperat, är det uppenbart att det långsträckta Norge
blir mycket svårt att hålla. Vårt
land måste därför betraktas som en
mycket väsentlig del i västs försvar. Det är sålunda mycket sannolikt att ett sovjetryskt angrepp mot
Sverige, som strategiskt måste syfta
längre, utlöser ett NATO-ingripande
och därmed också storkrig. Härigenom får vi bästa tänkbara indirekta stöd, eftersom sovjetryska
stridskrafter då kommer att bindas
för en rad uppgifter på andra fronter i världen. Stormaktens resurser
kan inte längre koncentreras mot
vårt land. Under förutsättning att
vi aktivt bidrar till försvaret av de
för väst viktigaste områdena i
Skandinavien – östersjöutloppen
och norska atlantkusten – måste
det ligga i västs intresse att på
allt sätt stödja vår krigföring.
Ett direkt stöd bör snabbast
kunna erhållas med strategiskt
flyg. Med hänsyn till Sveriges betydelse förefaller det rimligt att
våra önskemål i fråga om målval
vid atomvapeninsats tillgodoses i
viss utsträckning – i varje fall
när de sammanfaller med västs intressen. Värre är det med attackflyg och luftförsvarsflyg. En basering på svenskt område fordrar omfattande och tidsödande förberedelser. Luftförsvarsflygets effekt står
och faller dessutom med stridsledningsmöjligheterna. Tillfälligt stöd
av exempelvis i Danmark och Nordnorge baserat taktiskt flyg bör dock
kunna ges, om läget i övrigt gör det
möjligt. Allierade officerare i operativa staber och i stridsledningscentraler bör kunna improvisera en
hjälplig samverkan.
I fred kommer 95 procent av vår
totala import västerifrån. Om väst
satsar hårt på Skandinavien är det
rimligt att vi får det ekonomiska
stöd i olika avseenden som vår
krigföring på längre sikt oundgängligen erfordrar. Rimligt är även att
väst skyddar dessa konvojer tills
de når våra egna farvatten. Där
måste vi själva överta skyddet.
Redan under andra värIdskriget
visade sig Östersjön, Kattegatt och
Skagerack vara alltför trånga farvatten för större operativa sjö-
stridskrafter. Bortsett från det stöd
som de framtida västtyska sjö-
stridskrafterna kan tänkas ge
och eventuell flygminfällning från
NATO:s sida i de danska farvattnen,
torde det inte vara realistiskt att
räkna med marint stöd. Västs tillgång på lantstridskrafter är så liten,
att stöd med sådana till skandinaviskt territorium är föga sannolikt. Skulle mot förmodan krigsläget på andra fronter medge insättande av lantstridskrafter även i
Skandinavien, kommer en sådan
operation att vara tidsödande och
fordra stora förberedelser. Erfarenheterna från de allierades företag
i Norge 1940 var allt annat än
gynnsamma. NATO-förbandens organisation och utrustning är föga
lämpad för operationer i skandinavisk terräng. Dessa förhållanden
understryks också i den nyligen
framlagda norska försvarspropositionen, där det sägs att effekten av
NATO :s stöd är helt beroende på
Norges egen insats under den första
kritiska fasen av ett krig.
Den svenska alliansfriheten medför ur militär synpunkt både nackdelar och fördelar. Till nackdelarna
hör att det stöd av NATO, som vi
på längre sikt räknar med, inte kan
förberedas i tid och därigenom blir
mindre effektivt- ja i sämsta fall
uteblir. Vidare blir försvaret dyrt.
Av den norska försvarsbudgeten åtgår bara omkring 10 procent till
materiel, medan för vår del materielanslagen utgör 50 procent av
hela budgeten. Förklaringen är att
huvuddelen av den norska krigsmaldens materiel ligger inom ramen för USA :s vapenhjälp.
Genom vår alliansfrihet finns en
chans, om än liten, att vi inte dras
in i ett storkrig redan från början.
Denna möjliga »nådatid» på någon
eller några dagar, kanske någon
vecka, är utomordentligt betydelsefull. Under densamma hinner krigsmalden att mobiliseras eller förflyttas till sina utgångslägen och
97
sina baser. På civilförsvarssidan
hinner utrymning av större tätorter genomföras. Kan vår alliansfrihet dessutom bidra till att så länge
som möjligt bevara Finlands nuvarande status så är detta en klar fördel. Ett sovjetockuperat Finland
försämrar självfallet högst avsevärt
vårt militära läge, liksom även västs
möjligheter att överhuvudtaget
hålla Skandinavien.
Alliansfriheten medför samtidigt
avsevärda risker. I syfte att förbättra utgångsläget inför en kommande storkonflikt kan en isolerad
aktion mot Sverige te sig lockande,
i all synnerhet om den har föregåtts av en framflyttning av positionerna i Finland. Det är inte alldeles givet att ett angrepp mot
Sverige blir den tändande gnistan
till ett storkrig. USA :s handlingskraft kan vara låst av hänsyn till
hemmaopinion och förestående val.
Nu tillgängliga NATO-stridskrafter
lämpar sig inte för att ingripa i
lokala konflikter. Inför risken av
att sätta igång ett atomkrig med
allt vad det innebär, kan det hända
att stormakterna i väster avstår
från att komma till vårt bistånd –
i varje fall omedelbart. Självfallet
måste det ligga i Sovjetunionens
intresse att en aktion mot Sverige
inte utlöser storkrig. Åtskilligt talar därför för, att Sovjetunionen
vid ett sådant isolerat angrepp undviker an sätta in atomvapen.
Sintsatsen härav för vår del blir,
att vi måste vara beredda- i varje
fall till någon tid – att rida ut
98
stormen mot ett storangrepp både
med och utan atomvapen. Satsar
vi för hårt på ett slags krigsföring,
så inbjuder vi motståndaren att tillgripa det andra slaget.
Betvingelsemetoder
Under förutsättning att den kommunistiska verksamheten kontrolleras och samhällets känsliga punkter bevakas, är en politisk omvälvning i vårt land utan direkt hjälp
utifrån för närvarande inte möjlig.
Ett betvingande av vårt land enbart
genom att importen västerifrån
skärs av, är också mindre sannolikt.
Vår normala lagerhållning är så
stor att en avspärrning kommer att
verka först efter en tid. Behöver
inte krigsmakten ingripa och därmed förbruka stora mängder olja
och andra förnödenheter, ökas uthålligheten ytterligare. För att en
avspärrning skall bli effektiv bör
även norskt och danskt territorium
behärskas, vilket medför storkrig.
Dessförinnan måste avspärrningsåtgärderna ges form av flyganfall
mot våra importvägar. Härvid riås
största effekt genom bekämpning
av urlastningshamnarna på västkusten. En effektiv avspärrning
utan även flyg- och fjärrvapenanfall är därför mycket osannolik.
Genom mycket stor insats av flygoch fjärrvapen försedda med atomladdningar är det teoretiskt tänkbart att en stormakt kan slå vårt
land sonder och samman med ett
snabbt betvingande som följd. Inleder Sovjetunionen en sådan aktion, måste angriparen räkna med
motåtgärder från andra parten, i
första hand USA. Tidigare har här
konstaterats, att bästa skyddet mot
atomvapenangrepp är att själv angripa motståndarens baser och att
göra detta – liksom anfallen mot
befolkningscentra- överraskande.
En anfallande stormakt kan därför mot oss avdela endast en mindre
del av sitt strategiska flyg- och
fjärrvapen.
Trots denna inskränkning i insatsen kommer påfrestningarna på vårt
hemortsförsvar att bli stora. I
främsta rummet beror våra utsikter
på vår motståndsvilja. Vårt psykologiska försvar har här en stor
uppgift att fylla. Det måste klart
sägas ut att inför atomvapenangrepp eller hot om sådant ingen
återvändo finns. En uppgivelse för
bara med sig att vårt land blir basområde och genomgångsland för
sovjetryska stridskrafter och som
sådant kommer att bekämpas av
motparten. Följden av en uppgivelse blir därför att de sovjetryska
atombomberna ersätts av eller utökas med amerikanska och att vårt
folk utsättes för en sovjetrysk
ockupationsterror.
Den snabba tekniska utvecklingen
ifråga om kärnvapen, flyghastig·
heter och robotar gör det nödvändig1
att fästa allt större vikt vid luft·
försvarets passiva del, civilförsva·
ret. Slagordet »The bomber wil
always get through» innehåller ei
stor portion sanning. Även om et
————-~…..____.,………..,………_……;,.··–’-·,……..,..,……____”””””’________……,.._…..
starkt modernt flygvapen kan
åsamka fienden förluster och tvinga
honom att sätta in sina modernaste
vapen, kommer alltid en del plan
och projektiler att nå sina mål. I all
synnerhet blir för vårt långsträckta
land, som vänder bredsidan åt den
presumtive motståndaren, luftförsvarsproblemen mycket stora, särskilt när det gäller orter vid eller
nära kusterna.
Vårt främsta motmedel måste
bli omfattande utrymningar av tätorter samt utspridning och förläggning till bergrum av all oundgänglig verksamhet. Härför är också
våra geografiska förhållanden ganska gynnsamma- i varje fall vid
jämförelse med många andra länders. Vi har vidsträckta områden,
som lämpar sig för inkvartering av
tätorternas befolkning. I stora delar
av landet är möjligheterna att anlägga bergskyddsrum goda. I Götaland och Svealand är kommunikationsnätet så väl utvecklat att det
s fordras en mycket omfattande och
~t:.i därmed tidskrävande flygbekämpning, innan detta kan väntas bryta
samman. Värre är det med kommu-:
nikationerna i Norrland. Dessa
r..·· kommer säkerligen att bli svåra att
l hålla igång.
’ stora utrymningar påverkar
~~·· självfallet vår krigsproduktion. In- ’.’· dustrins verksamhet måste därför
i krig begränsas till att omfatta
t blott de allra viktigaste produkj terna. I övrigt får vi reda oss genom
f att redan i fred lagra förnödenheter,
genom att reparera det som skadas
99
och genom att i krig upprätthålla
den import västerifrån, som är
oundgängligen nödvändig. Detta
blir, i förening med ansträngningen
att hålla transportapparaten inom
landet igång, det ekonomiska försvarets viktigaste uppgifter.
Kärnvapnens våldsamma kraft
ställer civilförsvaret inför mycket
svåra problem. Nu pågående utredningar visar, att en snabbutrymning av vår största tätort Stockholm hör kunna genomföras på
mindre än 12 timmar, om man utnyttjar alla de transportmedel det
moderna samhället erbjuder. På-
frestningarna för den enskilde medborgaren blir stora, men när det
gäller att rädda liv får vi inte
rygga tillbaka ens för mycket drastiska åtgärder. Inför risken av
atomkrig blir tidig massutrymning
en mycket angelägen beredskapsåtgärd.
Allmän enighet synes råda om
att civilförsvaret måste förfoga
över rörliga, skadeavhjälpande enheter. Med hänsyn till risken för
att dessa enheter kan få slå sig
fram på väg mot skadeområdena
– bland annat på grund av de
ökade möjligheterna till luftlandsättning – är det nödvändigt, att
dessa förband beväpnas. Vårt land
är folkfattigt och har stora ytor
att försvara. Vi måste därför hushålla med våra personella resurser. Vi får inte organisera för
många specialavdelningar, som endast kan användas för ett ändamål.
Ett lämpligt organiserat militärt
s
100
förband kan användas både för
militära uppgifter och för uppdrag
av civilförsvarskaraktär. Även en
beväpnad civilförsvarsenhet kan
blott ges militära stridsuppgifter
i mycket begränsad omfattning.
Många av vårt lands civilförsvarsuppgifter måste därför lösas i intim
samverkan mellan militära och civila förband.
Syftet med ett sovjetryskt anfall
mot Skandinavien är att kunna utnyttja området för militära anläggningar av olika slag. Detta fordrar
en ockupation, vilken onekligen
underlättas genom en hänsynslös
terrorkrigföring från luften. Tillgripes inte invasion ökar vår uthållighet. Engageras inte invasionsförsvaret kan exempelvis armeförbandens sjukvårds- och transportorgan utnyttjas för civilförsvarsuppgifter. Våra kommunikationer
belastas inte med transport av
trupp, sårade och ammunition. Förbrukningen av svåranskaffade förnödenheter såsom olja och ammunition blir väsentligt mindre. Eftersom vid strid om skandinaviskt
territorium tidsfaktorn är ytterst
viktig, är det därför mycket osannolikt att Sovjetunionen under pågå-
ende flygbekämpning låter sina
lättillgängliga och överlägsna markstridskrafter stå overksamma. Syftet med operationen, möjligheten att
hålla taget område, de tillgängliga
resurserna och principen om kraftsamling i krigföringen – alla skäl
talar för att den mest sannolika betvingelseformen är invasion i förening med flyg- och fjärrvapenanfall,
vilket också är den för oss farligaste formen. Den slutsats, till vilken överbefälhavaren kom 1954
och som även den norska regeringen i den nyligen framlagda
norska försvarspropositionen har
kommit till, förefaller att stå sig
gott – även i en framtidsvy. Den
tekniska utvecklingen och möjligheten av ett atomkrig tenderar
närmast att öka värdet av skandinaviskt territorium för en krigfö-
rande stormakt.
Målsättning och resurser
I anslutning till årets statsverksproposition och överbefälhavarens
skrivelse till K. Maj :t om koncekvenserna på lång sikt av nuvarande anslagstilldelning till försvaret, har målsättningen för vårt
försvar börjat diskuteras. Denna
går sedan länge ut på att varje del
av landet skall försvaras och att
ingen del får uppges utan segt motstånd. Självfallet står målsättningen
i mycket nära relation till resurserna. Dessa har hittills bedömts
vara knappa, men inte för knappa
för att uppfylla den angivna målsättningen. Eftersom vår krigfö-
ring på längre sikt måste baseras
på bistånd utifrån, är det väsentligt att denna målsättning kan upprätthållas.. Nordnorge och östersjö-
utloppen är de områden i Skandinavien, som stormakterna i första
hand vill kontrollera. Ett uppgivande av vårt lands norra eller
j
södra landsända skulle därför
kunna leda till, att väst inte anser
det lönande att satsa på Sverige –
<lCh på Skandinavien. Därtill kommer vid ändrade förhållanden de
svåra psykologiska återverkningarna, främst hos befolkningen i de
delar av landet, som inte skulle
försvaras hårdnackat. Mycket talar
för att huvuddelen av vårt folk inte
vill uppge försvarets nuvarande
målsättning.
För att upprätthålla nuvarande
målsättning krävs det tillräcklig
kvantitet både hos invasions- och
hemortsförsvaret. Det förra måste
ha sådan kvantitet och kvalitet att
det tvingar den anfallande till stor
, insats av trupp och materiel var än
angreppet sätts in. Det senare måste
’~(ges sådan styrka och uthållighet
att omfattande flyg- och fjärrvapenangrepp inte tvingar oss till
underkastelse. Detta gäller både
hemortsförsvarets aktiva del –
flyg och luftvärn – och dess passiva del – civilförsvaret i samverkan med företrädarna för vår andliga och materiella uthållighet,
psykologiskt och ekonomiskt förPå grund av våra gynnsamma
militärgeografiska förhållanden,
invasionsförsvaret i huvudsak
samman i söder och i norr;
och Östersjön erbjuder
hinder, även med hänsyn
till framtidens kommunika- ”’”””’u”l4· Detta innebär dock
att övriga delar av landet kan
mer eller mindre eller
101
endast bevakas. Ett primärförsvar
av viktigare hamnar, vägriktningar,
flygfält och knutpunkter samt av
särskilt betydelsefulla och lättillgängliga kust- och gränsområden
måste finnas. Detta tvingar fienden
att företa en omfattande operation.
Härigenom blir företaget svårt att
dölja och blir ett sårbart mål för
våra SJO- och flygstridskrafter.
Vårt hamn- och knutpunktsförsvar
tvingar den anfallande vid kustinvasion till en stor insats av specialfarkoster för landstigning på
öppen kust eller i skärgårdsområde
och vid gränsinvasion till en omfattande användning av specialfordon
för framryckning vid sidan av vä-
garna. Vid luftinvasion tvingar på
samma sätt ett primärförsvar angriparen till mycket omfattande
flygtransporter.
Det moderna samhället blir alltmer sårbart. Med små medel kan
fientliga patruller och sabotörer
framkalla stora verkningar, till
exempel mot telefonstationer, ledningsorgan, broar och kraftledningar. Eftersom luftlandsättningstekniken har utvecklats – inte
minst genom tillkomsten av relativt snabba helikoptrar – kräver
försvaret av vårt långsträckta lands
många skyddsobjekt avsevärda styrkor. Sveriges läge och utsträckning
inbjuder till kupp- och infiltrationsföretag.
Andra världskrigets stora offensiver till lands och över hav tvingade den anfallande att inom begränsade områden samla avsevärda
102
mängder trupper och materiel. I ett
atomkrig är sådana anhopningar
otänkbara och dessutom obehövliga.
Den understödjande elden från massor av artilleripjäser, krigsfartyg
och flygplan kan nu ersättas av ett
fåtal atombomber. Angreppet kan
därför utföras över betydligt större
yta än tidigare. Härigenom minskar
sJälvfallet även angriparens sårbarhet gentemot försvararens atomeld.
Atomkraften ger på detta sätt den
anfallande inte blott avsevärt ökad
eldkraft, utan även möjlighet att
uppträda i betydligt mindre sårbara
former än tidigare. Om den anfallande ej behöver räkna med att
mötas med atomeld, blir försvararens situation ytterst ogynnsam. I
och med att kärnvapnen blir allt
vanligare, är det därför nödvändigt
att sådana införlivas med vårt försvar.
Vid debatten om svensk anskaffning av atomvapen har ofta framhållits att vi skall ha bomber avsedda endast för taktiskt bruk.
Bortsett från svårigheten att dra en
klar gränslinje mellan taktiska och
strategiska kärnvapen, är denna
uppfattning för vår del säkert riktig. Vi kan inte initiera ett atomkrig och inte heller utföra strategisk atombombning av fiendens
hemort. Våra atombomber får i
första hand betydelse för invasionsförsvaret och i andra hand för luftförsvaret genom anfall mot fiendens mest närbelägna flygbaser.
Skall atombomben kunna verka
i invasionsförsvaret, måste fienden
tvingas. att visa atomvärdiga mål.
Kan motståndaren uppträda i atomskyddade former och ändå nå framgång, blir de egna atombombernas
värde högst begränsat. Är invasionsförsvaret svagt kan fienden snabbt
sätta sig i besittning av sådana
nyckelpunkter som Luleå, Nykö-
ping, Sundsvall och Malmö. Beslutet att redan första eller andra
krigsdagen atombomba egna städer
för att driva ut fienden blir inte
lätt att fatta. I all synnerhet inte
om stora delar av städernas befolkning inte har hunnit flytta ut eller
rent av hålls kvar av fienden som
gisslan.
Atomvapen måste kompletteras
med stridskrafter, som tvingar den
anfallande till stor insats även av
andra krigsinstrument Atomvapen
kan därför inte ersätta våra nuvarande stridskrafter. Kärnvapnet
måste ses som en produkt av den
tekniska utvecklingen och som ett
nödvändigt och ytterst kraftigt
komplement till den eldkraft i övrigt, som krigsmakten måste kunna
utveckla.
Vårt utsatta militärpolitiska läge
tvingar oss att hålla en mycket hög
mobiliseringsberedskap. Vårt läge
som en randstat på den eurasiska
kontinenten gör det nödvändigt att
våra mobiliserade enheter är operationsdugliga genast efter mobilisering. Krigsmakten och övriga delar av totalförsvaret måste kunna
utveckla maximal effekt redan från
början av ett krig. Ytterst viktigl
är att vi kan klara första ronden
. Den måste vi klara både i ett allmänt och i ett isolerat krig. Har vi
en effektiv, väl balanserad och för
atomkrig avsedd krigsmakt bör
denna väl kunna lösa sina uppgifter
i båda fallen. För att vidmakthålla
en effektiv krigsmakt är det oundt
z~·p
’
.
’
~-
—
103
gängligt att långsiktiga planer kan
läggas till grund för anskaffning
av nutidens komplicerade krigsmateriel samt att krigsmakten fortlöpande får sin andel av den allmänna tekniska och ekonomiska
utvecklingen.
SVERIGES FÖRSVARSPROBLEM. I.
VÅRT STRATEGISKA LÄGES KRAV
Av major GILBERT MURRAY
Med följande artikel inleder major Gilbert Murray den serie om vårl nuvarande och framtida försvar, som aviserals i delta häftes ledare.
Major Murray, f. n. lärare 11id krigshögskolan, ger i den inledande artikeln sin
syn på Sveriges militärpolitiska läges utveckling från 1919 till våra dagar.
I efterföljande artiklar kommer de viktigaste problemen för vår framtida försvarspolitik all närmare belysas. Bland de frågeställningar, som kommer all
ägnas särskild uppmärksamhet, märks
e den militärtekniska utvecklingen,
e möjlighelerna till anskaffning och behovet av nya vapen,
e kravel på all bibehålla även vanliga vapen,
e nödvändigheten av en hög beredskap.
e Serien kommer alt avslutas med en artikel med synpunkler på vårt framtida
försvar, dess anslagsbehov, uppgifter, organisation och möjligheter.
EFTER FÖRSTA världskriget demobiliserade stormakterna i väster
praktiskt taget fullständigt. I söder
var Tyskland slaget, flottan utlämnad till västmakterna och armen
nedskuren till 100 000 man. I öster
var Ryssland besegrat och försvagat genom inre strider. Genom Finlands och de baltiska staternas frigörelse tillkom en barriär av randstater mellan oss och det forna
tsardömet. De stora kontinentalmakternas nederlag hade gjort vårt
militärpolitiska läge gynnsammare
än det hade varit på århundraden.
En följd av detta och de allmänna
nedrustningssträvandena i världen
7- 573442 Svensk Tidskrift H. 2 1957
blev 1925 års försvarsbeslut, som
av Per Albin Hansson betecknades
som det största steg på nedrustningens väg som någon fri nation
tagit. Även om det vid beslutets
fattande fanns visst fog för en optimistisk bedömning av det aktuella
läget, kom händelseutvecklingen
snart att visa beslutets vådor.
Andra världskrigets utgång ledde
till att kontinentalmakternas segerherre, Sovjetunionen, kunde flytta
fram sina positioner till Europas
hjärta. I dag står sovjetryska stridskrafter vid Liibeck 20 mil sydväst
om Malmö. I öster är de baltiska
staterna uppslukade och Finland
90
genom 1948 års biståndsavtal i hög
grad bundet vid sin mäktige granne.
I norr har Sovjetunionen direkt
landgräns mot Norge.
Efter vapenvilan 1945 genomförde västmakterna en snabb, nästan brådstörtad demobilisering av
sina stridskrafter. Försvarsanslagen
sänktes raskt med syfte att bland
annat göra det lättare att lösa de
stora återuppbyggnadsproblemen. I
öst var utvecklingen en helt annan.
stridskrafterna minskades mycket
långsamt. Någon demobilisering
kom aldrig till stånd. Återuppbyggnad och konsumtion fick stå tillbaka för investeringar i den tunga
industrin och en modernisering av
stridskrafterna.
Den överhängande faran för ännu
inte sovjetockuperade delar av
Europa blev uppenbar efter hand
som det kalla kriget skärptes –
Pragkuppen 1948, Berlinblockaden
1949 och Koreakriget 1950. Så små-
ningom blev det också klart att
även Sovjetunionen förfogade över
kärnvapen. I och med att Förenta
staternas monopol på atombomben
var brutet, blev det ännu mera på-
tagligt att väst hade blivit efter öst
i fråga om militära rustningar. En
markant förskjutning i västmaktspolitiken till förmån för säkerhetsfrågorna blev följden. En rad försvarsallianser ingicks, bland vilka
Atlantpakten utgör hörnstenen. I
Koreakrigets skugga intensifierades
rustningarna i väster. Men denna
upprustning har inte alls samma
målmedvetna långsiktskaraktär som
den sovjetryska. Den är väsentligt
mera konjunkturbetonad och kortsiktig. Ett belysande exempel är
den nedgång i rustningstakten, som
blev en följd av 1955-56 års sovjetryska vänlighetsoffensiv.
Den senaste höstens dramatiska
händelser har med all tydlighet visat, hur snabbt verkligt kritiska
situationer kan uppkomma. Händelsernas hastiga tempo mångdubblar
riskerna för att de båda maktgrupperna kan »snubbla in» i ett tredje
världskrig. Med stöd av USA :s ekonomiska påtryckningar lyckades
Förenta Nationerna få de lojala
medlemmarna England och Frankrike att inställa sin Suezaktion. I
Ungern och Polen kunde FN ingenting uträtta. De verkliga problemen
i Mellersta östern har FN ännu inte
på allvar tagit itu med. Händelserna visade vidare Västeuropas
stora beroende av olja. Västs brist
på stridskrafter lämpade att sätta
in i lokala konflikter blev även
uppenbar. I öster blottades stora
sprickor inom satellitländerna. Dessas politiska och militära pålitlighet måste omvärderas. Samtidigt
framgick med all önskvärd tydlighet, att de sovjetryska ledarna inte
skyr några medel, när det gäller
att slå vakt om sovjetväldets strategiska positioner.
Här finns inte utrymme för spekulationer kring den allmänna
krigsrisken. Det kan dock konstateras att lugnet i världen ingalunda
är återställt. De svåra motsättningarna består. På många håll har
————–~-…~–…—iiO.lilliil—-~~=-==——-======!!!!!!11–……tllii
spänningen snarast ökats. Blottandet av sovjetväldets inre svagheter
kan uppmuntra de förtryckta folken till nya frigörelseförsök. Vad
händer om östtysklands befolkning
följer Ungerns exempel? Kommer
den västtyska krigsmakten att
stillasittande åse hur en frihetsrörelse på andra sidan gränsen
kvävs i blod? Vad händer den dag
då Sovjetunionen, åberopande 1948
års biståndsavtal med Finland, förklarar sig vara »hotat av Tyskland
eller med Tyskland förbunden
stat»? Frågorna behöver blott ställas.
Stormakternas intressen och
resurser
Även om vi i Sverige med rätta
är stolta över våra ekonomiska resurser och däri med fog ser grunden till vår höga levnadsstandard,
är dessa tillgångar ur stormakternas synvinkel av underordnad betydelse. Detta torde i framtiden
även gälla Lapplandsmalmen, som
tidigare var av stor betydelse, främst
för Tyskland. I ett tredje världskrig kommer Västtyskland med
stor sannolikhet att bli ett av huvudslagfälten. Den nutida krigfö-
ringens våldsamhet och snabbhet
kommer inte att medge någon
längre tids drift av västtyska industrier, ett förhållande som NATO
också har accepterat i sin planläggning.
Med hänsyn till nu pågående
rustningar är det mycket möjligt
91
att ett framtida krig kommer att
inledas som en atomduell mellan
stormakternas atomrustade strategiska flyg. För bägge parter måste
det då vara i högsta grad angeläget
att snarast möjligt slå mot det mål,
varifrån motståndarens största hot
utgår, det vill säga främst de strategiska flygbaserna. Av Sovjetunionens flygstridskrafter befinner sig
i dag omkring två tredjedelar på
baser väster om Ural. För att möta
bland annat detta hot håller västmakterna i dag närmare hälften av
sina flygstridskrafter på baser i
Europa. övriga viktiga och känsliga
atommål – befolkningscentra och
industriområden – ligger inom
Sovjetväldet med en klar övervikt
i väster, till exempel i Moskva, Leningrad, Murmansk, Donetsområ-
det och vid Ural. Västs känsligaste
målligger inom östra delen av USA,
i England och på den europeiska
kontinenten.
I händelse av en sådan kraftmätning blir det av rent geografiska skäl nödvändigt · att flyga
över vårt land. De kortaste flygvägarna mellan stormakternas viktigaste mål och baser går över
Skandinavien. Det blir alltmer
uppenbart att vid ett atomkrig
de strategiska kraftlinjerna kommer att förskjutas mot Skandinavien från de områden, där
de direkta konfliktanledningarna
kanske är störst – Mellaneuropa
och Mellersta östern. Till följd av
vårt lands stora utsträckning från
norr till söder svarar vi ur flyg- 92
1/2 av
västs flyg
Viktigaste målområden
i öst O
i väst~
Fig. 1.
strategisk synpunkt för halva den
europeiska fronten. Det är lika
långt från Malmö till Treriksröset
som från Riigen till Neapel.
I en atomduell blir skyddssynpunkterna ytterst betydelsefulla.
För att skydda det egna hemlandet
gäller det för bägge parter dels att
snarast möjligt slå ut de flygbaser,
varifrån motståndarens strategiska
flyg kan starta, dels att genom
långt framskjuten luftbevakning få
tidigast möjliga förvarning. NATO
håller i dag på att bygga ut en
radarskärm via Nordpolen längs
Skandinavien och utmed den europeiska fronten. Framför allt de
norska baserna ger i dag det amerikanska strategiska flyget möjlighet
till lufttankning vid flygning mot
mål i Sovjetunionens inre. I en
framtid, när dagens strategiska
flygplan kanske har ersatts av robotar kommer Skandinaviens betydelse troligen att öka ytterligare till
följd av de goda möjligheter som
finns att här gruppera både styrstationer och störningssändare.
Mycket talar för att telemotmedel
i en framtid kommer att bli det
kanske enda försvarsmedlet mot
många typer av robotar. För att
telemotmedlen skall hinna påverka
de snabba robotarna måste störningen sättas in redan i början av
robotarnas banor. Även ur defensiv synpunkt blir därför i robotkrigets tidevarv framskjutna baser
av största betydelse.
För Sovjetunionen måste det vara
ett självklart intresse att beröva
västsidan de fördelar, som framför•-
allt baserna i Norge erbjuder. En
sovjetrysk radarkedja genom Skandinavien skulle högst avsevärt förbättra luftförsvaret för bland andra
Leningrad, Moskva och Murmansk.
Särskilt för det atomkänsliga Storbritannien skulle en framflyttning
av Sovjetunionens positioner till
skandinaviskt territorium bli prekär.
För Sovjetunionen har Skandinavien emellertid betydelse även ur
andra synpunkter än de flygstrategiska. Ryssarna som vid krigsslutet övertog huvuddelen av den tyska
ubåtsflottan, har utvecklat sitt
ubåtsvapen högst betydligt. I två
världskrig har Storbritannien varit
nära att kollapsa för det tyska
ubåtskriget. Att avbryta de för
Västeuropas försörjning avgörande
sjöförbindelserna över Atlanten är
sannolikt de ryska ubåtarnas uppgift. De utgör i dag ca 400, med
huvuddelen i Östersjön. övriga befinner sig vid Murmansk, vid Albanien och i Svarta havet och ett
mindre antal i Fjärran östern. För
att ubåtarna skall komma ut på
· världshaven måste de utnyttja antingen Gibraltar sund eller skandinaviska farvatten. Vägen genom
Medelhavet är föga lockande, ty den
kan lätt spärras av väst på flera
ställen. Sålunda återstår de två
nordliga vägarna: genom östersjö-
utloppen eller norr om Nordkap.
De marina baserna i Östersjön saknar naturliga skyddsmöjligheter.
Basområdet vid Ishavet är trångt
och ligger obehagligt nära NATO :s
93
nordnorska flygbaser. En basering
på norska kusten, som främst erbjuder mycket goda skyddsmöjligheter, skulle i hög grad höja effektiviteten i den sovjetryska ubåtskrigföringen. Eftersom ryssarna saknar
hangarfartyg måste det dessutom
vara ett framträdande intresse för
dem att skjuta fram sitt med ubåtar
och kryssare samverkande marinflyg till baser i Skandinavien. Västs
motdrag häremot måste bli att söka
hindra ubåtarna att komma ut på
världshaven. Detta kan ske genom
att stänga östersjöutloppen eller
att bekämpa ubåtarna med i första
hand i Norge baserade sjö- och
flygstridskrafter.
Grunden för västs försvarsplanläggning är att genom hot om vedergällning med kärnvapen avhålla
motståndaren från aggression. Går
Sovjetunionen likafullt till angrepp
skall en stor insats av kärnvapen
mot den anfallandes baser, hemort,
stridskrafter och försörjning så
småningom få angreppet att ebba
ut. Mot denna bakgrund har också
fördelningen av uppgifterna inom
NATO vuxit fram. Amerika med
sina stora ekonomiska och industriella resurser skall svara för de
stridskrafter, som behövs för den
strategiska offensiven, det vill säga
första hand interkontinentala
flygplan och robotar samt de sjö-
stridskrafter som behövs för att
skydda försörjningslinjerna. Randstaterna i Europa skall försvara
sina egna territorier och därmed de
basområden, som Amerika och i
—-~——
———
94
Fig. 2.
någon mån England behöver för
sin strategiska krigföring. Vi ser
här hur det i den västtyska försvarsdiskussionen lanserade uttrycket
»svärdet och skölden» återkommer
på det globala planet. Västeuropa
svarar för skölden medan Amerika
och i riågon mån Storbritannien
utgör svärdet. Till följd härav lägger Amerika och England i sina
rustningar huvudvikten vid strategiskt flyg, sjöstridskrafter och det
egna hemlandets luftförsvar. Den
ringa invasionsrisken, särskilt för
USA, leder till att lantstridskrafterna tilldelas en mera sekundär
roll. För de europeiska randstaterna blir förhållandet det motsatta.
För dem gäller det framför allt att
hålla det egna landet. Huvudvikten
måste därför läggas vid försvaret
mot invasion samtidigt med att
hemorten ges bästa möjliga skydd
mot den anfallandes luftkrigföring.
Denna uppgiftsfördelning har kommit till klart uttryck i planer för
försvarets utbyggnad, som nyligen
har lagts fram i Norge.
I öst är förhållandena ganska
olikartade. strategiskt sett befinner
sig öst på de »inre linjerna» med
därav följande möjligheter till relativt snabb samling av stridskrafterna i en riktning. Som kontinentalmakt har Sovjetunionen hittills
lagt huvudvikten vid lantstridskrafterna och med dem samverkande taktiskt flyg. För att komma
åt sin huvudmotståndare Förenta
Staterna har Sovjetunionen docil
under senare år börjat bygga upr
ett mäktigt strategiskt bombflyg
··som redan om ett par år väntas stå
i paritet med sin amerikanska motsvarighet.
Bortsett från den omedelbara
.· stridsberedskapen vid vissa flygstyrkor och vid ständigt organiserade lantstridskrafter, är västs
krigsberedskap mycket lägre än
. östs. På grund av korta avstånd till
aktuella konfliktområden kan öst
mycket snabbt föra fram ytterligare stridskrafter. Sovjetunionens
snabba ingripande i Ungern med
stora styrkor gav klart belägg härför. Till detta kommer att i öster
omfattande mobiliseringsåtgärder
kan vidtas utan att väst får kännedom därom. Medan öst redan efter
någon eller några veckor kan utveckla full effekt i sin krigföring
tar det för väst veckor och månader, ja kanske år. Den stora huvud- . basen USA ligger på andra sidan
oceanerna. Fördröjningen gör sig
· framför allt gällande ifråga om
lantstridskrafter. Den understryker
nödvändigheten att räkna med den
stora överlägsenhet som sovjetarmen redan i dag har över NATO:s
. fåtaliga markdivisioner; denna
:kvarstår även om en hel del divisioner måste stanna i satellitstaterna för att hålla dem i styr.
Detta stora försprång ifråga om
krigsberedskap kommer Sovjetunionen säkert att dra fördel av.
Den förvirring, som uppstår i början av ett atomkrig, kommer att utnyttjas. Medan huvuddelen av det
strategiska flyget sätts in mot
huvudmotståndarna England och
95
Amerika – med utnyttjande av
överraskningens stora betydelse –
blir det sannolikt Röda armens uppgift att erövra så stora delar som
möjligt av både Skandinavien och
Centraleuropa. På så sätt ökas sovjetsidans strategiska djup, vidgas
dess luftförsvarszon, får ubåtarna
spelrum och invecklas de västeuropeiska randstaterna i strid på liv
och död långt innan USA :s reservformationer hinner gripa in.
Med hänsyn till de stora fördelar som kontroll av Skandinavien
för med sig, måste det anses vara
ett klart intresse för en anfallande
att tidigt komma i besittning av
detta område. Tidsfaktorn får ett
avgörande inflytande på operationernas uppläggning. Striden får
inte bli stående någonstans i Skandinavien; i så fall går många av
de eftertraktade fördelarna förlorade. Helst bör ockupationen genomföras så snabbt att motparten
ställs inför fait accompli. I sådant
fall svalnar dessutom lätt den
andra partens iver att skynda till
undsättning.
Genom Norges och Danmarks anslutning till NATO har väst i Skandinavien ett klart försteg. Detta
geografiska försteg motvägs dock
av den låga krigsberedskapen hos
huvuddelen av västs stridskrafter.
Med hänsyn till områdets betydelse
och beredskapsförhållandena är det
därför mycket som talar för, att
Skandinavien strax före eller i samband med ett storkrigs inledning
kan bli föremål för en kapplöpning
96
mellan de rivaliserande stormakterna.
Vår alliansfrihet
I politiskt hänseende står Sverige
alliansfritt. I övriga avseenden är
dock vårt land klart förankrat i
väster. Ur västmakternas synpunkt
utgör det alliansfria Sverige både
en sköld för baserna i Norge och
en väktare av östersjöutloppen.
Blir Sverige ockuperat, är det uppenbart att det långsträckta Norge
blir mycket svårt att hålla. Vårt
land måste därför betraktas som en
mycket väsentlig del i västs försvar. Det är sålunda mycket sannolikt att ett sovjetryskt angrepp mot
Sverige, som strategiskt måste syfta
längre, utlöser ett NATO-ingripande
och därmed också storkrig. Härigenom får vi bästa tänkbara indirekta stöd, eftersom sovjetryska
stridskrafter då kommer att bindas
för en rad uppgifter på andra fronter i världen. Stormaktens resurser
kan inte längre koncentreras mot
vårt land. Under förutsättning att
vi aktivt bidrar till försvaret av de
för väst viktigaste områdena i
Skandinavien – östersjöutloppen
och norska atlantkusten – måste
det ligga i västs intresse att på
allt sätt stödja vår krigföring.
Ett direkt stöd bör snabbast
kunna erhållas med strategiskt
flyg. Med hänsyn till Sveriges betydelse förefaller det rimligt att
våra önskemål i fråga om målval
vid atomvapeninsats tillgodoses i
viss utsträckning – i varje fall
när de sammanfaller med västs intressen. Värre är det med attackflyg och luftförsvarsflyg. En basering på svenskt område fordrar omfattande och tidsödande förberedelser. Luftförsvarsflygets effekt står
och faller dessutom med stridsledningsmöjligheterna. Tillfälligt stöd
av exempelvis i Danmark och Nordnorge baserat taktiskt flyg bör dock
kunna ges, om läget i övrigt gör det
möjligt. Allierade officerare i operativa staber och i stridsledningscentraler bör kunna improvisera en
hjälplig samverkan.
I fred kommer 95 procent av vår
totala import västerifrån. Om väst
satsar hårt på Skandinavien är det
rimligt att vi får det ekonomiska
stöd i olika avseenden som vår
krigföring på längre sikt oundgängligen erfordrar. Rimligt är även att
väst skyddar dessa konvojer tills
de når våra egna farvatten. Där
måste vi själva överta skyddet.
Redan under andra värIdskriget
visade sig Östersjön, Kattegatt och
Skagerack vara alltför trånga farvatten för större operativa sjö-
stridskrafter. Bortsett från det stöd
som de framtida västtyska sjö-
stridskrafterna kan tänkas ge
och eventuell flygminfällning från
NATO:s sida i de danska farvattnen,
torde det inte vara realistiskt att
räkna med marint stöd. Västs tillgång på lantstridskrafter är så liten,
att stöd med sådana till skandinaviskt territorium är föga sannolikt. Skulle mot förmodan krigsläget på andra fronter medge insättande av lantstridskrafter även i
Skandinavien, kommer en sådan
operation att vara tidsödande och
fordra stora förberedelser. Erfarenheterna från de allierades företag
i Norge 1940 var allt annat än
gynnsamma. NATO-förbandens organisation och utrustning är föga
lämpad för operationer i skandinavisk terräng. Dessa förhållanden
understryks också i den nyligen
framlagda norska försvarspropositionen, där det sägs att effekten av
NATO :s stöd är helt beroende på
Norges egen insats under den första
kritiska fasen av ett krig.
Den svenska alliansfriheten medför ur militär synpunkt både nackdelar och fördelar. Till nackdelarna
hör att det stöd av NATO, som vi
på längre sikt räknar med, inte kan
förberedas i tid och därigenom blir
mindre effektivt- ja i sämsta fall
uteblir. Vidare blir försvaret dyrt.
Av den norska försvarsbudgeten åtgår bara omkring 10 procent till
materiel, medan för vår del materielanslagen utgör 50 procent av
hela budgeten. Förklaringen är att
huvuddelen av den norska krigsmaldens materiel ligger inom ramen för USA :s vapenhjälp.
Genom vår alliansfrihet finns en
chans, om än liten, att vi inte dras
in i ett storkrig redan från början.
Denna möjliga »nådatid» på någon
eller några dagar, kanske någon
vecka, är utomordentligt betydelsefull. Under densamma hinner krigsmalden att mobiliseras eller förflyttas till sina utgångslägen och
97
sina baser. På civilförsvarssidan
hinner utrymning av större tätorter genomföras. Kan vår alliansfrihet dessutom bidra till att så länge
som möjligt bevara Finlands nuvarande status så är detta en klar fördel. Ett sovjetockuperat Finland
försämrar självfallet högst avsevärt
vårt militära läge, liksom även västs
möjligheter att överhuvudtaget
hålla Skandinavien.
Alliansfriheten medför samtidigt
avsevärda risker. I syfte att förbättra utgångsläget inför en kommande storkonflikt kan en isolerad
aktion mot Sverige te sig lockande,
i all synnerhet om den har föregåtts av en framflyttning av positionerna i Finland. Det är inte alldeles givet att ett angrepp mot
Sverige blir den tändande gnistan
till ett storkrig. USA :s handlingskraft kan vara låst av hänsyn till
hemmaopinion och förestående val.
Nu tillgängliga NATO-stridskrafter
lämpar sig inte för att ingripa i
lokala konflikter. Inför risken av
att sätta igång ett atomkrig med
allt vad det innebär, kan det hända
att stormakterna i väster avstår
från att komma till vårt bistånd –
i varje fall omedelbart. Självfallet
måste det ligga i Sovjetunionens
intresse att en aktion mot Sverige
inte utlöser storkrig. Åtskilligt talar därför för, att Sovjetunionen
vid ett sådant isolerat angrepp undviker an sätta in atomvapen.
Sintsatsen härav för vår del blir,
att vi måste vara beredda- i varje
fall till någon tid – att rida ut
98
stormen mot ett storangrepp både
med och utan atomvapen. Satsar
vi för hårt på ett slags krigsföring,
så inbjuder vi motståndaren att tillgripa det andra slaget.
Betvingelsemetoder
Under förutsättning att den kommunistiska verksamheten kontrolleras och samhällets känsliga punkter bevakas, är en politisk omvälvning i vårt land utan direkt hjälp
utifrån för närvarande inte möjlig.
Ett betvingande av vårt land enbart
genom att importen västerifrån
skärs av, är också mindre sannolikt.
Vår normala lagerhållning är så
stor att en avspärrning kommer att
verka först efter en tid. Behöver
inte krigsmakten ingripa och därmed förbruka stora mängder olja
och andra förnödenheter, ökas uthålligheten ytterligare. För att en
avspärrning skall bli effektiv bör
även norskt och danskt territorium
behärskas, vilket medför storkrig.
Dessförinnan måste avspärrningsåtgärderna ges form av flyganfall
mot våra importvägar. Härvid riås
största effekt genom bekämpning
av urlastningshamnarna på västkusten. En effektiv avspärrning
utan även flyg- och fjärrvapenanfall är därför mycket osannolik.
Genom mycket stor insats av flygoch fjärrvapen försedda med atomladdningar är det teoretiskt tänkbart att en stormakt kan slå vårt
land sonder och samman med ett
snabbt betvingande som följd. Inleder Sovjetunionen en sådan aktion, måste angriparen räkna med
motåtgärder från andra parten, i
första hand USA. Tidigare har här
konstaterats, att bästa skyddet mot
atomvapenangrepp är att själv angripa motståndarens baser och att
göra detta – liksom anfallen mot
befolkningscentra- överraskande.
En anfallande stormakt kan därför mot oss avdela endast en mindre
del av sitt strategiska flyg- och
fjärrvapen.
Trots denna inskränkning i insatsen kommer påfrestningarna på vårt
hemortsförsvar att bli stora. I
främsta rummet beror våra utsikter
på vår motståndsvilja. Vårt psykologiska försvar har här en stor
uppgift att fylla. Det måste klart
sägas ut att inför atomvapenangrepp eller hot om sådant ingen
återvändo finns. En uppgivelse för
bara med sig att vårt land blir basområde och genomgångsland för
sovjetryska stridskrafter och som
sådant kommer att bekämpas av
motparten. Följden av en uppgivelse blir därför att de sovjetryska
atombomberna ersätts av eller utökas med amerikanska och att vårt
folk utsättes för en sovjetrysk
ockupationsterror.
Den snabba tekniska utvecklingen
ifråga om kärnvapen, flyghastig·
heter och robotar gör det nödvändig1
att fästa allt större vikt vid luft·
försvarets passiva del, civilförsva·
ret. Slagordet »The bomber wil
always get through» innehåller ei
stor portion sanning. Även om et
————-~…..____.,………..,………_……;,.··–’-·,……..,..,……____”””””’________……,.._…..
starkt modernt flygvapen kan
åsamka fienden förluster och tvinga
honom att sätta in sina modernaste
vapen, kommer alltid en del plan
och projektiler att nå sina mål. I all
synnerhet blir för vårt långsträckta
land, som vänder bredsidan åt den
presumtive motståndaren, luftförsvarsproblemen mycket stora, särskilt när det gäller orter vid eller
nära kusterna.
Vårt främsta motmedel måste
bli omfattande utrymningar av tätorter samt utspridning och förläggning till bergrum av all oundgänglig verksamhet. Härför är också
våra geografiska förhållanden ganska gynnsamma- i varje fall vid
jämförelse med många andra länders. Vi har vidsträckta områden,
som lämpar sig för inkvartering av
tätorternas befolkning. I stora delar
av landet är möjligheterna att anlägga bergskyddsrum goda. I Götaland och Svealand är kommunikationsnätet så väl utvecklat att det
s fordras en mycket omfattande och
~t:.i därmed tidskrävande flygbekämpning, innan detta kan väntas bryta
samman. Värre är det med kommu-:
nikationerna i Norrland. Dessa
r..·· kommer säkerligen att bli svåra att
l hålla igång.
’ stora utrymningar påverkar
~~·· självfallet vår krigsproduktion. In- ’.’· dustrins verksamhet måste därför
i krig begränsas till att omfatta
t blott de allra viktigaste produkj terna. I övrigt får vi reda oss genom
f att redan i fred lagra förnödenheter,
genom att reparera det som skadas
99
och genom att i krig upprätthålla
den import västerifrån, som är
oundgängligen nödvändig. Detta
blir, i förening med ansträngningen
att hålla transportapparaten inom
landet igång, det ekonomiska försvarets viktigaste uppgifter.
Kärnvapnens våldsamma kraft
ställer civilförsvaret inför mycket
svåra problem. Nu pågående utredningar visar, att en snabbutrymning av vår största tätort Stockholm hör kunna genomföras på
mindre än 12 timmar, om man utnyttjar alla de transportmedel det
moderna samhället erbjuder. På-
frestningarna för den enskilde medborgaren blir stora, men när det
gäller att rädda liv får vi inte
rygga tillbaka ens för mycket drastiska åtgärder. Inför risken av
atomkrig blir tidig massutrymning
en mycket angelägen beredskapsåtgärd.
Allmän enighet synes råda om
att civilförsvaret måste förfoga
över rörliga, skadeavhjälpande enheter. Med hänsyn till risken för
att dessa enheter kan få slå sig
fram på väg mot skadeområdena
– bland annat på grund av de
ökade möjligheterna till luftlandsättning – är det nödvändigt, att
dessa förband beväpnas. Vårt land
är folkfattigt och har stora ytor
att försvara. Vi måste därför hushålla med våra personella resurser. Vi får inte organisera för
många specialavdelningar, som endast kan användas för ett ändamål.
Ett lämpligt organiserat militärt
s
100
förband kan användas både för
militära uppgifter och för uppdrag
av civilförsvarskaraktär. Även en
beväpnad civilförsvarsenhet kan
blott ges militära stridsuppgifter
i mycket begränsad omfattning.
Många av vårt lands civilförsvarsuppgifter måste därför lösas i intim
samverkan mellan militära och civila förband.
Syftet med ett sovjetryskt anfall
mot Skandinavien är att kunna utnyttja området för militära anläggningar av olika slag. Detta fordrar
en ockupation, vilken onekligen
underlättas genom en hänsynslös
terrorkrigföring från luften. Tillgripes inte invasion ökar vår uthållighet. Engageras inte invasionsförsvaret kan exempelvis armeförbandens sjukvårds- och transportorgan utnyttjas för civilförsvarsuppgifter. Våra kommunikationer
belastas inte med transport av
trupp, sårade och ammunition. Förbrukningen av svåranskaffade förnödenheter såsom olja och ammunition blir väsentligt mindre. Eftersom vid strid om skandinaviskt
territorium tidsfaktorn är ytterst
viktig, är det därför mycket osannolikt att Sovjetunionen under pågå-
ende flygbekämpning låter sina
lättillgängliga och överlägsna markstridskrafter stå overksamma. Syftet med operationen, möjligheten att
hålla taget område, de tillgängliga
resurserna och principen om kraftsamling i krigföringen – alla skäl
talar för att den mest sannolika betvingelseformen är invasion i förening med flyg- och fjärrvapenanfall,
vilket också är den för oss farligaste formen. Den slutsats, till vilken överbefälhavaren kom 1954
och som även den norska regeringen i den nyligen framlagda
norska försvarspropositionen har
kommit till, förefaller att stå sig
gott – även i en framtidsvy. Den
tekniska utvecklingen och möjligheten av ett atomkrig tenderar
närmast att öka värdet av skandinaviskt territorium för en krigfö-
rande stormakt.
Målsättning och resurser
I anslutning till årets statsverksproposition och överbefälhavarens
skrivelse till K. Maj :t om koncekvenserna på lång sikt av nuvarande anslagstilldelning till försvaret, har målsättningen för vårt
försvar börjat diskuteras. Denna
går sedan länge ut på att varje del
av landet skall försvaras och att
ingen del får uppges utan segt motstånd. Självfallet står målsättningen
i mycket nära relation till resurserna. Dessa har hittills bedömts
vara knappa, men inte för knappa
för att uppfylla den angivna målsättningen. Eftersom vår krigfö-
ring på längre sikt måste baseras
på bistånd utifrån, är det väsentligt att denna målsättning kan upprätthållas.. Nordnorge och östersjö-
utloppen är de områden i Skandinavien, som stormakterna i första
hand vill kontrollera. Ett uppgivande av vårt lands norra eller
j
södra landsända skulle därför
kunna leda till, att väst inte anser
det lönande att satsa på Sverige –
<lCh på Skandinavien. Därtill kommer vid ändrade förhållanden de
svåra psykologiska återverkningarna, främst hos befolkningen i de
delar av landet, som inte skulle
försvaras hårdnackat. Mycket talar
för att huvuddelen av vårt folk inte
vill uppge försvarets nuvarande
målsättning.
För att upprätthålla nuvarande
målsättning krävs det tillräcklig
kvantitet både hos invasions- och
hemortsförsvaret. Det förra måste
ha sådan kvantitet och kvalitet att
det tvingar den anfallande till stor
, insats av trupp och materiel var än
angreppet sätts in. Det senare måste
’~(ges sådan styrka och uthållighet
att omfattande flyg- och fjärrvapenangrepp inte tvingar oss till
underkastelse. Detta gäller både
hemortsförsvarets aktiva del –
flyg och luftvärn – och dess passiva del – civilförsvaret i samverkan med företrädarna för vår andliga och materiella uthållighet,
psykologiskt och ekonomiskt förPå grund av våra gynnsamma
militärgeografiska förhållanden,
invasionsförsvaret i huvudsak
samman i söder och i norr;
och Östersjön erbjuder
hinder, även med hänsyn
till framtidens kommunika- ”’”””’u”l4· Detta innebär dock
att övriga delar av landet kan
mer eller mindre eller
101
endast bevakas. Ett primärförsvar
av viktigare hamnar, vägriktningar,
flygfält och knutpunkter samt av
särskilt betydelsefulla och lättillgängliga kust- och gränsområden
måste finnas. Detta tvingar fienden
att företa en omfattande operation.
Härigenom blir företaget svårt att
dölja och blir ett sårbart mål för
våra SJO- och flygstridskrafter.
Vårt hamn- och knutpunktsförsvar
tvingar den anfallande vid kustinvasion till en stor insats av specialfarkoster för landstigning på
öppen kust eller i skärgårdsområde
och vid gränsinvasion till en omfattande användning av specialfordon
för framryckning vid sidan av vä-
garna. Vid luftinvasion tvingar på
samma sätt ett primärförsvar angriparen till mycket omfattande
flygtransporter.
Det moderna samhället blir alltmer sårbart. Med små medel kan
fientliga patruller och sabotörer
framkalla stora verkningar, till
exempel mot telefonstationer, ledningsorgan, broar och kraftledningar. Eftersom luftlandsättningstekniken har utvecklats – inte
minst genom tillkomsten av relativt snabba helikoptrar – kräver
försvaret av vårt långsträckta lands
många skyddsobjekt avsevärda styrkor. Sveriges läge och utsträckning
inbjuder till kupp- och infiltrationsföretag.
Andra världskrigets stora offensiver till lands och över hav tvingade den anfallande att inom begränsade områden samla avsevärda
102
mängder trupper och materiel. I ett
atomkrig är sådana anhopningar
otänkbara och dessutom obehövliga.
Den understödjande elden från massor av artilleripjäser, krigsfartyg
och flygplan kan nu ersättas av ett
fåtal atombomber. Angreppet kan
därför utföras över betydligt större
yta än tidigare. Härigenom minskar
sJälvfallet även angriparens sårbarhet gentemot försvararens atomeld.
Atomkraften ger på detta sätt den
anfallande inte blott avsevärt ökad
eldkraft, utan även möjlighet att
uppträda i betydligt mindre sårbara
former än tidigare. Om den anfallande ej behöver räkna med att
mötas med atomeld, blir försvararens situation ytterst ogynnsam. I
och med att kärnvapnen blir allt
vanligare, är det därför nödvändigt
att sådana införlivas med vårt försvar.
Vid debatten om svensk anskaffning av atomvapen har ofta framhållits att vi skall ha bomber avsedda endast för taktiskt bruk.
Bortsett från svårigheten att dra en
klar gränslinje mellan taktiska och
strategiska kärnvapen, är denna
uppfattning för vår del säkert riktig. Vi kan inte initiera ett atomkrig och inte heller utföra strategisk atombombning av fiendens
hemort. Våra atombomber får i
första hand betydelse för invasionsförsvaret och i andra hand för luftförsvaret genom anfall mot fiendens mest närbelägna flygbaser.
Skall atombomben kunna verka
i invasionsförsvaret, måste fienden
tvingas. att visa atomvärdiga mål.
Kan motståndaren uppträda i atomskyddade former och ändå nå framgång, blir de egna atombombernas
värde högst begränsat. Är invasionsförsvaret svagt kan fienden snabbt
sätta sig i besittning av sådana
nyckelpunkter som Luleå, Nykö-
ping, Sundsvall och Malmö. Beslutet att redan första eller andra
krigsdagen atombomba egna städer
för att driva ut fienden blir inte
lätt att fatta. I all synnerhet inte
om stora delar av städernas befolkning inte har hunnit flytta ut eller
rent av hålls kvar av fienden som
gisslan.
Atomvapen måste kompletteras
med stridskrafter, som tvingar den
anfallande till stor insats även av
andra krigsinstrument Atomvapen
kan därför inte ersätta våra nuvarande stridskrafter. Kärnvapnet
måste ses som en produkt av den
tekniska utvecklingen och som ett
nödvändigt och ytterst kraftigt
komplement till den eldkraft i övrigt, som krigsmakten måste kunna
utveckla.
Vårt utsatta militärpolitiska läge
tvingar oss att hålla en mycket hög
mobiliseringsberedskap. Vårt läge
som en randstat på den eurasiska
kontinenten gör det nödvändigt att
våra mobiliserade enheter är operationsdugliga genast efter mobilisering. Krigsmakten och övriga delar av totalförsvaret måste kunna
utveckla maximal effekt redan från
början av ett krig. Ytterst viktigl
är att vi kan klara första ronden
. Den måste vi klara både i ett allmänt och i ett isolerat krig. Har vi
en effektiv, väl balanserad och för
atomkrig avsedd krigsmakt bör
denna väl kunna lösa sina uppgifter
i båda fallen. För att vidmakthålla
en effektiv krigsmakt är det oundt
z~·p
’
.
’
~-
—
103
gängligt att långsiktiga planer kan
läggas till grund för anskaffning
av nutidens komplicerade krigsmateriel samt att krigsmakten fortlöpande får sin andel av den allmänna tekniska och ekonomiska
utvecklingen.