Ur Hugo Hamilton och Johan Widens dagböcker

UR HUGO HAMILTONS OCH JOHAN
WIDENS DAGBÖCKER
Av f. d. landshövding SIGFRID LINNER
HuGO Hamiltons dagböcker för åren 1911-1916 utgåvos år 1955.
Nu har utgivningen fortsatt med dagböckerna för åren 1917-1919.
Johan Widen hade sedan 1900 tillhört andra kammaren såsom
liberal ledamot. Han hade varit civilminister i Lundebergs ministär
och var 1917 landshövding i Jämtlands län och talman i andra
kammaren. Han har efterlämnat ett antal dagböcker, till stor del
deponerade på Carolina, däribland några dagböcker från 1917. Tillsammans giva Hamiltons och Widens dagböcker viktiga upplysningar, framför allt angående de två inrikespolitiska kriserna under 1917.
Hamiltons nu publicerade dagböcker innehålla samma karaktä-
ristiska egenskaper som den föregående serien, notiser som ha blott
personligt intresse blandas med viktiga frågor, men Hamilton försvarar sig själv med följande ord: »när man skriver dagböcker bör
man egentligen göra anteckningar varje dag och anteckna allt även
det obetydligaste. Eljest råkar dagboken i glömska.» För utgivaren
skulle det också varit en nästan oöverkomlig uppgift att verkställa
ett urval, och det kan icke förnekas, att man genom alla uppgifterna
om kraftiga middagar, jaktutflykter och familjeumgänge får en
bild av, hur en av rikets herrar kunde leva på den tiden, och dessutom ett intryck av ett sällsynt harmoniskt familjeliv, där Hamilton
icke blott var den vördade patriarken. Han var visserligen dominerande, men än mer en ungdomlig, älskad glädjespridare. Den konstnärliga ådra som Hamilton ägde åstadkommer ibland små förtjusande naturskildringar, framför allt från barndomshemmet: »jag
tror ej det finns många ställen där en vacker sommardag är så
vacker som på Kinnekulle och enkannerligen på Blomberg. – – –
Alla fåglar sjunga, på andra ställen ha de tystnat för länge se’n, men
här tror jag de gå på och sjunga bara för att det är så gudomligt
vackert.» Eller på moderns födelsedag och dödsdag: »hur många
kvällar sådana som i dag har jag ej som liten pys setat på trappan
383
. ———·····~— ———
Sigfrid Linner
och hört mamma sjunga uppe i salongen. När jag satt där i kväll,
tyckte jag mig nästan höra hennes stämma, så – trots allt som
ändrats – likt sig var allt, när solen sjönk bakom Nolängen.» Eller
en beskrivning på en liten familjemiddag: »Man skulle kunna kalla
detta sällskap för en samling gengångare, representanter för ett
snart utdött släkte, för vilka det nutida Sverige står mycket främmande, fina, artiga och belevade, men med en idekrets, kristalliserad omkring adelskalendern och gamla herrgårdsminnen. De gamla
fruarna liknade små tilltufsade kanariefåglar.»
Hamiltons eget förnämsta intresse i dagböckerna och dagböckernas förnämsta intresse är dock inrikespolitiken. Liksom i den
föregående samlingen äro uttalanden om utrikespolitik, trots dess
fruktansvärda spänning under dessa år, mycket sällsynta.
Johan Widens anteckningar äro så gott som helt begränsade till
det inrikespolitiska förloppet.
Ett kristillstånd mellan statsministern Hjalmar Hammarskjöld
och andra kammaren inleddes i remissdebatten den 22 januari
1917. Widen skriver därom, att Hammarskjöld ville »sträcka ut
handen till samarbete», men möttes av en fullkomlig uppsägning
av allt samarbete genom Värner Ryden å det socialdemokratiska
partiets vägnar. Edens hållning var ovänlig och föga hoppgivande.
En genomläsning av debatten bekräftar i hög grad Widens intryck,
och man kan tillägga, det speciella för oppositionens angrepp var,
att den riktade sig så hårt mot statsministern personligen. Departementscheferna kommo relativt lindrigt undan. Hamilton antecknar,
att i första kammaren märktes icke något av socialisternas krigsförklaring. Varken ministärens medlemmar eller talmännen visste vid
denna tidpunkt, att den socialdemokratiska partistyrelsen vid ett
sammanträde i november 1916 fattat beslut att störta Hammarskjöld.
Ur taktisk synpunkt var läget otvivelaktigt lämpligt för ett angrepp. Efter 1916 års svaga skörd och med de ökade importsvårigheterna hade ransonering av brödspannmål framtvingats i december 1916, vilket framkallat missnöje både bland städernas befolkning och jordbrukarna, i synnerhet som gulascherna funno utvägar
att alltmer ohämmat skryta med sina pengar och njuta av mat och
dryck. Förhandlingar med engelsmännen pågingo i London, men
utgången var mycket osäker, och i vänsterpressen hade man länge
med stor skärpa sökt skapa en opinion att det var Hammarskjöld
personligen som utgjorde hinder för en uppgörelse, vilken snabbt
skulle lösa livsmedelssvårigheterna. I England hade premiärminis- 384
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
tern Asquith tvingats att avgå och efterträtts av Lloyd George, en
förändring, som med säkerhet kunde antagas medföra en effektivare
krigföring icke minst genom skärpt blockad mot Tyskland och ökad
hänsynslöshet mot de neutrala. Från Tyskland väntades avgörandet
om oinskränkt ubåtskrig och all sannolikhet talade för att även
detta skulle svårt drabba den neutrala sjöfarten. Från Ryssland
kommo underrättelser om en fortskridande upplösning inom arme
och administration. Vad därav skulle följa kunde ingen förutse. Men
den ökade utrikespolitiska spänningen tilläts icke att mildra oppositionens angrepp.
Inom ministären hade man förutsett, att oppositionen skulle
kunna försvåra ministärens ställning genom att vägra anslag till
neutralitetskostnader eller genom att icke förlänga krigshandelslagen, förfogandelagen och andra krisanordningar. Och detta var
just vad som skedde. I socialdemokratiska motioner yrkades nedsättning av neutralitetsanslaget från av regeringen begärda 30 miljoner till 10 miljoner. Hamilton antecknade emellertid, att den då-
varande liberale partiledaren i första kammaren Kvarnzelius uttalat, att neutralitetskostnaderna ej skulle föranleda någon ministerkris och att denna uppfattning även uttalats av Eden och Branting.
Widen berättar att han frågat Eden: :.Vad vill vänsterm och fått
till svar: »Ha bort Hammarskjöld:., men vänstern ville icke själv
träda in, särskilt med tanke på valet på hösten. Vid ett annat tillfälle gör Widen den reflexionen: man är ej beredd att gripa statsrodret, men man tror ej på samarbete med Hammarskjöld, som
är för självrådig och för lite meddelsam och tillmötesgående. »Tillsammans med socialdemokraterna till en regeringskris är man nog
oaktat alla stora ord ej beredd att gå.»
Då propositionen om neutralitetsanslaget förekom i kamrarna
segrade förslaget om nedsättning till lO millioner i andra kammaren
och regeringspropositionen i första kammaren. Gemensam votering
hölls den 3 mars, varvid oppositionen segrade.
Hammarskjöld hade icke på förhand tillkännagivit att han tänkte
göra anslaget till kabinettsfråga, men den 5 mars ingav ministären
efter mycket ingående överläggningar en samfälld avskedsansökan.
Hamilton antecknar, att alla äro häpna däröver. Den radikala och
socialdemokratiska pressen insinuerar att orsaken endast är att
söka i meningsskiljaktigheter mellan Hammarskjöld och utrikesministern K. A. Wallenberg i den engelska frågan.*
* I Socialdemokraten för den 6 mars uttalar Branting: »Dessa rörelser inom
regeringskretsarna komma mycket överraskande. Man måste fråga hur pass all- 385
Sigfrid Linner
Hamilton och Widen arbetade tillsammans med Swartz och även
civilministern von Sydow för att åstadkomma en uppgörelse. Vissa
liberaler såsom Kvarnzelius och Persson i Tällberg ville medverka,
om blott Hammarskjöld ville visa riksdagen lite mera förtroende.
Men Hamilton förargar sig över att Hammarskjöld själv ej gjorde
något närmande. Widen stod tydligen i det förhållandet till både
Eden och Branting att han kunde tala tämligen öppet med dem.
Branting förklarade, att han endast ville ha en ministär Wallenberg utan Hammarskjöld, då han ansåg att en vänsterministär av
flera skäl icke nu kunde komma ifråga. En ministär von Sydow
skulle av socialdemokraterna mötas med förståelse, men en ministär
Swartz, som av Widen bragtes på tal, komme att bekämpas. Eden
åter var inne på möjligheten av en ministär von Sydow-Wallenberg, vilket av Widen bemöttes med att Sydow ej själv vore villig
och skulle ha svårt att få kamrater som vore villiga. Därför vore
enligt Widens uppfattning uppgiften nu att få båda excellenserna
att stanna, något som Widen trodde att Eden insåg vara riktigt.
Beträffande Swartz yttrade Eden att denne på grund av sin ställning i Centralbanken (ordförande i styrelsen) och bankens förbindelser med Tyskland samt hans hållning till de engelska underhandlingarna icke vore acceptabel för vänstern.
Intrycket av Widens redogörelser är liksom av remissdebatten
att de båda oppositionsledarnas angrepp var så gott som helt och
hållet riktat personligen mot Hammarskjöld och att de icke gjort
upp någon plan för vad som skulle följa, om han avginge. De voro
tydligen långt ifrån att vilja tillämpa några parlamentariska spelregler. Vad kungen beträffar torde han ha befarat att av vänstern
drivas in i en utrikespolitik, som han ogillade. Med tanke på Brantings tidningsskriverier kunde en sådan farhåga vara förklarlig.
Författaren till detta referat framhöll en gång under överläggningarna inför kungen, att det riktiga skulle vara att socialdemokraterna
såsom kärnan i oppositionen ställdes mot väggen genom att Branvarligt menad avskedsansökan är. Ligger det däri »uppriktighet eller endast
önskan att vid blivande förhandlingar med vänstern ha på hand en trumf som
man måste tro vara slutligt bestämmande». Och några dagar senare: »Regeringskrisens verkliga orsak är meningsbrytningar inom regeringen själv om ja eller
nej till handelsuppgörelsen med England – för första gången en antydan att
regeringen insåg det oundgängliga i att söka kontakt även med andra än hö-
gerns spetsar. Klarare vittnesbörd kunde icke ges om hela h u m b u g e n i
försöket att framställa krisens väsen som en konflikt mellan regering och riksdag om neutralitetsanslaget.»
386
Ur Hugo Harniltons och Johan Widens dagböcker
ting tillfrågades om han ville bilda ministär. Därtill svarade kungen:
>Det gör jag aldrig.>
Widen berättar, att han i samtal med Hammarskjöld utvecklade,
hur ytterligt angeläget det vore att Hammarskjöld snarast möjligt
talade med Eden och Branting om utvägar att komma till en uppgörelse. Sådana sammanträffanden ägde också rum den 14 mars i
närvaro av Wallenberg och dåvarande konsultativa statsrådet Stenberg. Beskrivningarna på dessa sammanträffanden i Hamiltons dagbok äro inga skönmålningar, men ganska belysande för den dåvarande situationen.
Utom Eden hade från liberalerna deltagit partiledaren i första
kammaren Kvarnzelius. Denne förklarade för Hamilton att det icke
blivit en tillstymmelse till resultat. :.Det är för bedrövligt, jag tror
att excellensen har de bästa intentioner och gärna vill gå oss till
mötes på allt sätt. Men han kan inte tala med folk, och inte kan vi
heller säga ut vad vi mena, när det skall gå så där högtidligt till.
Jag förstår ej att han skall vara så omöjlig att resonera med som
en vanlig människa.> Kanske var benägenheten att tala fritt och
tillmötesgående icke lika stor hos Eden som hos Kvarnzelius.
Wallenberg yttrade till Hamilton: »det är just denna samverkan
med riksdagen som Hammarskjöld visat sig absolut oförmögen att
etablera:.. Något mindre ändamålsenligt sätt att leda förhandlingarna än Hammarskjölds kunde man ej tänka sig. Emellertid förklarade Wallenberg, att om vid ett blivande sammanträde med
hemliga utskottet angående de engelska underhandlingarna en uppgörelse kunde träffas mellan Hammarskjöld och liberalerna, vore
Wallenberg villig att stanna jämte Hammarskjöld. Men Wallenberg var alldeles övertygad att, vad de än föresloge, komme Hammarskjöld icke att acceptera det.
Hamilton hörde sig för även med Stenberg, som visserligen icke
lämnade någon redogörelse för överläggningarna, men uttalade
några omdömen av intresse. Hammarskjöld hade under överläggningarna föredragit vissa punkter angående de engelska underhandlingarna. W allenberg hade visserligen officiellt anslutit sig därtill, men Stenberg trodde, att han knappast i sitt hjärta vore med
om dem. Stenberg ansåg, att Eden vore så omedgörlig, särskilt
därför att han alltjämt hoppades att krisen skulle sluta med att
Hammarskjöld gick och Wallenberg stannade. Eden var f. ö. enligt
stenbergs utsago trång och småaktig. Det skulle varit mycket lättare att underhandla med Staaff. Den som kände Hammarskjöld
och Eden kunde f. ö. lätt förstå, att de två aldrig skulle kunna
28- 563447 Svensk Tidskrift 1956 387
Sigfrid Linner
underhandla med varandra med någon lycklig utgång. »De äro
lika omöjliga båda två.»
Hammarskjöld själv uttalade till Widen enligt dennes anteckning
att de båda particheferna icke hade visat sig tillmötesgående. Eden
hade dock sagt att regeringens framställningar skulle sakligt prö-
vas, varemot Branting yttrat sig mera undvikande. Härpå framhöll
Widen, att mer än saklig prövning kunde regeringen knappast begära efter vad som förekommit. Förutsättningar saknades icke,
sade Widen, för regeringens kvarstannande, dock med den oundgängliga förutsättningen att båda excellenserna stannade kvar och,
tillade Widen, att förhållandet till oppositionen i andra kammaren
kunde förbättras genom en förtroendefull behandling.
Widen hade också ett nytt samtal med Eden angående oppositionens avsikter, varvid Eden på nytt förklarade att vänstern icke
kunde och icke ville bilda ministär. Eden och W iden voroense om att
hindret låg däri att socialdemokraternas ledande män ohjälpligt
komprometterat sig i utrikespolitiken, varför deras inträde i en
ministär skulle beteckna ett fullständigt systemskifte i neutralitetspolitiken. Mot Swartz ställde sig Eden fortfarande ovillig. Intressant nog intar Eden här samma ståndpunkt som kungen beträffande Branting.
Av båda dagböckerna framgår, att såväl Hamilton och Widen
som de övriga, vilka arbetade för den Hammarskjöldska ministärens
kvarstannande, kommo till den uppfattningen att frågan berodde
på om någon för ministären och oppositionen gemensam ståndpunkt skulle kunna ernås beträffande de engelska underhandlingarna. Inom hemliga utskottet fördes därför ivriga överläggningar
angående ett av engelsmännen den l februari avgivet förslag, vilket
från deras sida betecknades såsom definitivt. Enighet åstadkoms i
utskottet i två viktiga punkter, nämligen att förutsättningen för
överenskommelse måste vara att engelsmännen icke skulle lägga
hinder i vägen för svensk import av brödspannmål samt att engelsmännen skulle förbinda sig att underlätta exporten av kol till
Sverige. Men i övrigt gingo yttrandena från högerns och oppositionens representanter i utskottet isär. Hammarskjöld var ännu mera
kritisk mot det engelska förslaget och enligt Hamiltons uppgift
missnöjd med den ståndpunkt högermännen intagit i utskottet.
I detta läge funno både Hamilton och Widen, att den Hammarskjöldska ministärens kvarstannande var omöjligt, och Widen skriver: »Då är en ministär Swartz enda utvägen.»
Beträffande efterträdarna uppstod sedan ett växlande och dra- 388
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
matiskt spel, som här ej kan följas i detalj. Enligt Hamilton föreslog Hammarskjöld själv, att han skulle få kungens uppdrag att
bilda ny ministär. Härpå synes emellertid kungen ej ha reflekterat.
Han kallade vid denna tidpunkt Eden och Branting var för sig och
frågade dem, om vänstern vore beredd att träda till regeringen,
varpå båda svarade nej.
Då kungen härefter åter tillkallade talmännen för överläggning
tillrådde Hamilton, att Trygger skulle erhålla kungens uppdrag
att bilda ministär. Denna tanke hade enligt Hamilton först framkastats av Trolle, som ansåg, att den nya ministären framför allt
måste vara sådan, att den kunde leda högern med sig till de eftergifter som kunde bliva nödvändiga. Enligt Widens redogörelse för
detta samtal avrådde han »på det bestämdaste från Trygger, som
skulle göra allt samarbete med andra kammarens majoritet omöjligt. Ute i landet betraktades Trygger såsom symbol för ultrahögern.»
Widen tilltrådde i stället Swartz, fastän Eden och Branting ställt sig
avoga mot detta namn. Kungen förklarade, att han ville ha en
ministär som kunde jämna ut motsatserna. Han hade tänkt på
biskop Billing och universitetskanslern Wachtmeister, om ej den
förre av ålder och den senare av hälsoskäl varit hindrade. Nu ville
han därför vända sig till Swartz.
Trots detta har enligt Hamilton – Widen synes ej haft reda
därpå – Trygger några timmar haft kungens uppdrag att bilda
ministär, vari Lindman tänktes bli utrikesminister och Swartz
ecklesiastikminister. Enligt Hamilton påverkades dock Trygger av
sitt eget parti att avsäga sig uppdraget. Då hade Lindman och Swartz
enligt Hamilton funnit Trygger vara »besatt av ett ganska naivt
svärmeri för allehanda betänkliga kraftåtgärder». Sedermera hade
Trygger emellertid försäkrat, att han alltid lojalt skulle stödja
en ministär Swartz.
Swartz mottog motvilligt uppdraget med det villkor att han finge
Trolie till utrikesminister. Mot denne gjorde vänsterledarna bestämda invändningar. Enligt Hamiltons antagande berodde detta i
väsentlig mån på inflytande från engelske ministern Sir Esme
Howard som hatade Trolie för hans andel i de engelska underhandlingarna (1915 ?) och som på allt sätt förtalade Trolle.
Slutet blev att Swartz övertalade Lindman att gå med såsom
utrikesminister. Den 30 mars skedde ministerskifte.
Widen antecknar vid underrättelsen att Lindman skulle bli utrikesminister: »Det är också ett rätt egendomligt verk av Nemesis
att de ratat Trolie och fått Lindman.»
389
–~·~ ~– ~——-·
Sigfrid Linner
Branting förklarade för Widen, att Lindmans namn vore ett slag
ansiktet på vänstern. I och med att detta skett utan meddelande
till vänstern såg han i allt detta en yttring av kungens »borggårdstendens», som ville alldeles strunta i allt parlamentariskt betraktelsesätt. Widen invände häremot, ironiskt nog, att vänstern själv
avstått från att bilda ministär och att kungen tvärt om gärna velat
ge ministären en mera moderat prägel än den fått. Det vore en
stor orättvisa att i detta avseende kasta sig över kungen. Även Eden
uttalade till Widen sin missbelåtenhet med Lindmans utnämning.*
Lindmans slutliga utnämning hade f. ö. föregåtts av en rätt
tragikomisk episod, som berättas av Hamilton. När Trygger fått
veta att Lindman skulle gå med i ministären, ringde han på till
denne och utfor i otidigheter mot honom, kungen och kronprinsen.
Särskilt vredgades han över att den nya kombinationen tillkommit
honom oåtspord och beskyllde Lindman för att avsiktligt ha velat
utestänga Trygger. Lindman blev upprörd och förklarade att, då
hans heder angripits, kunde han ej under några förhållanden inträda i ministären. Swartz var därefter bestämd att återlämna sitt
uppdrag, men Trygger förmåddes att be Lindman om ursäkt »fast
han fortfarande är arg». Och Lindman inträdde på nytt på ministerlistan. På denna punkt äro Hamiltons dagböcker den enda
tillgängliga källan.
Marskrisen 1917 blir genom dagböckerna ganska väl belyst. Oppositionen hade en utpräglat personlig inriktning, »bort med Hammarskjöld». Oviljan mot denne motiverades framför allt med den
brist på förtroendefullt samarbete med riksdagen, som lades honom till last, men ett viktigt skäl var också förhoppningen att
Hammarskjölds avgång skulle underlätta avtal med engelsmännen
och därigenom importen, framför allt av brödspannmåL Det var
dock efter utbrottet av det obegränsade ubåtskriget högeligen
ovisst, om engelsmännen skulle avge eller hålla förbindelser i detta
avseende utan sådana uppoffringar av svenskt tonnage, som för en
svensk regering måste vara ytterligt svåra att godtaga. Någon strid
för att tillkämpa sig regeringsmakten förde majoritetsoppositionen icke, icke ens för att få bort »kungaministären», eftersom denna
kunde tillåtas att sitta kvar blott Hammarskjöld avginge. Oppositio- * I en ledare i Socialdemokraten för den 31 mars talar Branting visserligen
om »högerns regering, tillkommen utan samråd med vänstern», men dock mera
försiktigt än i samtalet med Widen.
.390
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
nen presterade ej heller något positivt program. Det kan således
synas, som om de, vilka arbetade på en uppgörelse mellan Hammarskjöld och oppositionen, haft ganska goda skäl härför. Författarens
uppfattning är, att Hammarskjöld vid denna tidpunkt var alldeles
för överansträngd för att föra lyckliga förhandlingar med så motvilliga motståndare som Eden och Branting. Ett omdöme som Hugo
Hamilton antecknat, att Hammarskjöld nu hade svårt att fatta
beslut var nog riktigt. Han orkade icke vid denna tidpunkt arbeta
sig ur detaljerna fram till ett resultat, som han eljest velat och
kunnat nå. Att han så länge tänkte på att hålla sig kvar, berodde
knappast på maktbegär, utan på en känsla att det var fegt att
springa ifrån ansvaret i en situation, vars svårigheter enligt hans
tro skulle komma att ökas, allteftersom kriget utvecklades till ett
världskrig i bokstavlig mening.
I Hamiltons anteckningar skymta då och då misstankar om ett
obehörigt utländskt inflytande, som eggat den socialdemokratiska
oppositionen. I vad mån detta är befogat, kan icke avgöras på det
tillgängliga materialet. Lord Howards memoarer innehålla självfallet inga upplysningar härom.
Sedan den Swartzska ministären tillträtt, innehålla Hamntons
dagböcker anteckningar, som visa att de gamla vännerna Swartz och
Hamilton fortfarande hade förtroliga överläggningar. Åtskilliga anteckningar äro ganska karakteristiska för huvudpersonerna t. ex.:
Lindman är över sig given med anledning av Swartz’ grundlighet,
»han manglar ihjäl mig med sina omtuggningar av dessa argument,
som vi gång på gång genomgått», säger Lindman, vilket föranleder
Hamilton till reflexionen: :.det är nog bra att vara grundlig, noggrann och besinningsfull, men det måste vara måtta i allt. Det
måste hos en chef motvägas av viss och ej så obetydlig potens
’lättja och lättsinne’ eller med andra ord förmåga att ej trassla in
sig i detaljer och fatta beslut.» När Swartz varit vacklande i fråga
om utformningen av ett svar på en interpellation av Branting angående ev. författningsrevision, talade Swartz till Hamilton »nästan
rörande ödmjukt» om sig själv såsom statsminister och sade, att
han vore för vek för att inneha den platsen, och tillade: »jag tror
jag får lov att bli liberab. Nej, skriver Hamilton, detta var icke
något utslag av vekhet. Hans innersta naturell drar honom tydligen
åt det hållet. Men »det går ej att stå kvar i högern och söka leda
vänstern, och att Carl Swartz skulle kunna trivas med herrar Eden,
Schotte m. fl., det tror jag icke. Han liksom jag hör varken till
högern eller till vänstern utan till centern.»
391
Sigfrid Linner
Det nyssnämnda interpellationssvaret höll på att framkalla en
ministerkris, i det att von Sydow och finansminister Carleson ville
svara mera positivt ifråga om en kommunal rösträttsreform. Krisen
förebyggdes, såsom det förefaller framför allt genom J ohan Widen.
Den dag, den 5 juni, då interpellationsdebatten hölls i andra kammaren, förekommo på Gustav Adolfs torg våldsamma uppträden,
som långt mer än interpellationssvaret framkallade oro i andra
kammaren och häftiga angrepp på ministären. Enligt Hamiltons
anteckningar var det vänstersocialisterna, ej gruppen kring Branting, som framkallat kravallerna.
Sommaren 1917 rådde en ihållande torka, vilken i hög grad försämrade skörden. Bland jordbrukarna var missnöjet starkt med
beslagsåtgärderna och bland stadsbefolkningen på grund av knappheten på livsmedel och många andra varor. På landsbygden bildades två nya utpräglade klasspartier jordbrukarnas riksförbund och
bondeförbundet. Högern ansågs ansvarig även för den Hammarskjöldska ministärens beslagsåtgärder, och det kunde därför på
förhand anses sannolikt, att högern skulle förlora åtskilligt av den
starka ställning, som partiet erövrat 1914. Så inträffade i valkampanjens sista skede att State Department i Washington lät
offentliggöra ett meddelande att svenska utrikesdepartementet låtit
via svenska beskickningen i Buenos Ayres befordra en del telegram
från Tyskland till den tyska beskickningen därstädes. Ansvaret för
detta, otvivelaktigt mycket anmärkningsvärda förfarande föll på
de svenska utrikesministrarna Wallenberg och Lindman. Offentliggörandet var väl avsett att ge den svenska vänsteroppositionen
material i valkampanjen och utnyttjades med stor målmedvetenhet,
i synnerhet mot Lindman. Enligt vad Hamilton inhämtat hade vid
ett sammanträde med hemliga utskottet Branting med anledning
av »Argentinaaffären» yrkat med mycken bestämdhet, att regeringen skulle avgå. Från liberalt håll hade man uttryckt sig försiktigare, men i allt fall ej reagerat mot Erantings yrkande.
Valutgången gav högern 57 platser (våren 1914 86) liberalerna
62 (våren 1917 71), socialdemokraterna 86 (våren 1917 73) samt
riksförbundet och bondeförbundet 25. Det betydelsefullaste var socialdemokraternas fortsatta frammarsch, i synnerhet som högern
i sin valagitation speciellt riktat sig mot Branting personligen.
Efter det valresultatet var klart, deltog Hamilton i överläggningar
med Swartz och Lindman. Den plan de enades om var att Swartz
skulle tillfråga Eden, om de liberala skulle nöja sig med att regeringen tillsatte en parlamentarisk kommission för författningsfrå-
392
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
gorna och sedan sutte kvar tills vidare. Om Eden förkastade detta
förslag, vilket syntes antagligt, skulle ministären inge sin avskedsansökan och tillråda kungen att erbjuda Eden att bilda ministär,
dock med den inskränkning att i ministären så länge kriget på-
ginge ej finge intagas någon vars upptagande däri på grund av
hans föregående ställning kunde betecknas som ett frångående av
kungens hittills förda strängt opartiska neutralitetspolitik. Om
Eden skulle vägra, med mindre han finge fullt fria händer, skulle
kungen erbjuda Wirlen att bilda en ministär, vilken antogs bli i
huvudsak liberalt färgad. Om Widen vägrade eller misslyckades,
skulle ministären Swartz sitta kvar tills vidare.
Sedan kom Hamilton upp med förslaget att kungen skulle tillkalla alla partiledarna och vädja till dem att bilda en koalitionsministär.
Dessförinnan hade kungen tillkallat Eden och Branting. Den senare hade enligt Hamilton varit ganska kärv och ordat om att Sverige måste demokratiseras och att kungamakten måste maka åt sig.
Sedan Swartz’ ministär den 2 oktober ingivit sin avskedsansökan,
vädjade kungen till de samlade partiledarna att enas om en koalitionsministär. Under flera dagar böllos överläggningar mellan partiernas representanter, men ståndpunkterna befunnos vara alltför
skilda för att kunna sammanjämkas. Högern hade förklarat sig villig att ingå i en koalitionsministär och erbjudit en parlamentarisk
k,ommission för författningsfrågorna, liberalerna hade fordrat den
40-gradiga kommunala rösträttsskalans omedelbara slopande, Branting hade helt enkelt motsatt sig en koalitionsministär under förklaring att folkets vilja i val måste fullt ut respekteras.
Sedan kungens initiativ sålunda misslyckats, följde ett försök av
Widen att bilda en samlingsministär. Redogörelsen därför går här i
huvudsak tillbaka på Widens dagböcker.
Widen skriver, att han till en början trott att Swartz’ ministär
skulle sitta kvar, åtminstone över remissdebatten 1918, men Argentinaaffären hade gjort Lindmans avgång nästan nödvändig, och
efter valutgången skulle antagligen vänstern göra anspråk på att
bilda ministär. Om så skulle ske, vore det, säger Widen, absolut
nödvändigt, att Branting vore med, ty han måste känna ansvaret och
ej stå utanför som en oansvarig bakblåsare. Men Wirlen visste väl,
att kungen vore bestämt emot Erantings inträde i en ministär.
Vid en första överläggning mellan kungen och Wirlen lät kungen
förstå, att han helst skulle vilja ha kvar Swartz’ ministär, varpå
Wirlen svarade, att en nödvändig förutsättning härför vore, att
393
Sigfrid Linner
ministären vidtoge effektiva åtgärder dels för att införa kvinnlig
rösträtt och dels för att slopa den 40-gradiga kommunala rösträttsskalan.
Hos Swartz framhöll Widen samma synpunkter, och tillade, att
genom högerns olyckliga, mot Branting personligen riktade valagitation hade denne för stora massor blivit en fana, som de ville
samlas omkring. Kravet att Branting skulle in i en ministär hade
därigenom skärpts.
Det visar sig här liksom förut, att Widen stod i det förhållandet
till Eden och Branting att han kunde tala ganska öppet med dem,
och man får därigenom i hans anteckningar en möjlighet att komma
närmare deras verkliga sätt att tänka i den föreliggande situationen.
Vid Widens första överläggning med Eden framhöll denne att
det vore nödvändigt att Swartz’ ministär avginge och att, om en
vänsterministär bildades, Branting vore med däri. Men Eden uttalade stora sympatier för en samlingsregering under en politiskt
mindre framträdande vänsterman sådan som Marks. Branting förklarade för Widen, att situationen krävde en vänsterministär, dock
med övervägande liberal sammansättning. En samlingsregering
skulle det socialdemokratiska partiet ej gå med på efter högerns
agitation. En kvarstående ministär Swartz skulle bekämpas med
alla medel.
De tre herrarna voro således ense om att Swartz’ ministär måste
avgå. Widen ansåg att i en ny ministär måste Branting ingå och
att en öppen konflikt mellan kungen och Branting framför allt
måste undvikas. Författningsfrågorna måste omedelbart och effektivt förberedas. Eden visade sympatier för en samlingsministär,
men betraktade Erantings deltagande i en vänsterministär såsom
nödvändigt. Branting krävde en ren vänsterministär.
Inför kungen utvecklade Widen den uppfattningen att krisens
lösning låge i en vänsterministär med Branting, som dock kunde erhålla en oskadlig plats, t. ex. såsom konsultativ. Utanför ministären
vore Branting mycket mäktigare, och om livsmedelssvårigheterna
ökades, skulle folket tro, att det berodde på att Branting ej vore
med i styret. Kungen förklarade, att om ej de utrikespolitiska svå-
righeterna vore, skulle han alls icke tveka att taga med Branting.
Även i en koalitionsministär skulle Branting kunna ingå.
Widen utsattes nu för kraftiga övertalningsförsök bl. a. från
Swartz och Hamilton och började själv bli tveksam, om det icke
vore hans plikt att göra ett försök att bilda en verkligt samlande
ministär. Han ansåg sig visserligen ha små förhoppningar att lyckas,
394
Ur Hugo Harni/tons och Johan Widens dagböcker
men kände det å andra sidan som en lockande uppgift att bilda
en ministär, som kunde verka försonande på partistriderna. En
sådan borde också mottagas väl av allmänheten. Men en ovillkorlig
förutsättning vore, att i ministären skulle ingå partiledarna, däribland Branting, och att ministären skulle lägga fram förslag om
författningsrevision till nästa riksdag. Då nu efter det partiledarna
lämnat sitt avböjande svar om en koalitionsregering till kungen,
såväl kungen som kronprinsen på det bevekligaste vädjade till Widen, skriver denne, :mu var jag fasb och började omedelbart arbeta
på sin ministärbildning.
Det första samtalet efter uppdragets mottagande hade Widen
med Eden, som var stött över att kungen ej sagt något till honom
om uppdraget till Widen. Eden ville ej lova någonting. Han yttrade, att av vänstern måste Widens uppdrag uppfattas som en besvikelse, och vänsterflygeln inom Edens eget parti, som knappast
gillade honom själv, skulle icke godkänna Widens ministär. Branting eller åtminstone hans parti skulle säga nej.
Widen vände sig därefter till Branting och frågade om han ville
mottaga posten som konsultativt statsråd i en samlingsministär under Widens ledning. Widen utvecklade för Branting att det för
socialdemokraterna kunde vara lämpligt att börja arbeta som ministrar i en samlingsministär med dugligt folk, och han framhöll
att vad han ville åstadkomma var en försonlig ministär, vilket kunde
behövas i landets svåra läge. Även representanter för högern skulle
vara med, dock icke ledarna. Branting var förvånad, men intresserad
och skulle rådfråga sin partistyrelse, men tycktes själv benägen för
förslaget. Vid efterföljande diskussioner jämförde Widen läget 1917
med situationen 1905 (han hade själv varit civilminister i Lundebergs ministär) och underströk, att han liksom Lundeberg på sin
tid ville bilda en ministär med samlande prägel. Han konstaterade,
att redaktör von Zweigbergk (Dagens Nyheter) var mycket intresserad och att Eden lovade att göra allt vad han kunde i det liberala
förtroenderådet »ju närmare det nalkas börjar Eden känna stor
tvekan att nu taga på sig ansvaret», skriver Widen. Men i övrigt
trodde Widen, att han blott hade stöd av en medlem i förtroenderå-
det (Nils Alexanderson). Dessutom ville förtroenderådet avgöra,
vilka som skulle vara med i ministären, och detta vägrade Widen
bestämt. Förtroenderådet skulle vara med om programmet icke om
personvalet. Inom socialdemokratiska partistyrelsen arbetade endast
Branting och Ryden, vilken Widen erbjudit civilministerposten, för
Widens förslag. På högersidan förklarade Swartz bestämt att han
395
—-·—··-·-·———–._
Sigfrid Linner
icke ville gå med, »jag skulle vara en fallen man inom första kammaren», och någon annan högerman, som godkändes av vänstern
såsom tillräcklighet representativ, stod icke till buds. Författningsfrågorna voro enligt Widens intryck avgörande för den ovillighet
högern nu visade. Widen antyder att förändringen härledde sig
från Trygger, som ur partisynpunkt funnit det vara bäst att slåss
med en ren vänsterministär.
Även kungen hade nog numera vant sig vid tanken på Branting
såsom medlem i en vänsterministär, enligt Widens tro inspirerad av
Trygger »som sprungit mycket hos kungen».
Den 13 oktober avlämnade Eden och Branting från respektive
förtroenderåd och partistyrelse till Widen ett gemensamt svar i
två alternativ. Båda alternativen innehöllo ett krav på den politiska
rösträttens utsträckning till kvinnorna och den kommunala rösträttens omläggning på grundval av lika rösträtt för var och en som
betalade skatt till kommunen. Därjämte fordrades i båda alternativen att till utrikesminister skulle utses en person, som är klar på
»en utrikespolitik i verkligt opartisk neutral riktning dvs. en utjämning från den särskilda välvilja som visats mot Tyskland och
stramhet mot England». Såsom utrikesminister godkändes Johannes Hellner, men icke von Sydow, vilken också varit på tal. I övrigt skilde sig de båda alternativen i avseende på fordringarna på
ministärens sammansättning. I en (ej signerad) ledare i Socialdemokraten sägs, att förslaget är värt allvarligt övervägande, men
en ovillkorlig förutsättning är att den utrikespolitiska kursen icke
fullföljes.
Själv har Johan Widen i ett utkast formulerat sitt utrikespolitiska
program sålunda: Det skall »bli regeringens främsta uppgift att
fortfarande iakttaga den otvivelaktiga och åt båda sidor strängt
opartiska neutralitets- och handelspolitik vilken de svenska statsmakterna under världskriget upprepade gånger tillkännagivit».*
Widen fann nu att han icke kunde åstadkomma någon sådan
blandad ministär som han avsett. Vore det fråga om en ren vänsterministär, borde i stället Eden träda till. Widens snabba underkännande av de alternativa förslagen synes ha väckt förvåning hos
* I den Edenska ministärens den 20 oktober offentliggjorda program heter
det: »vår främsta uppgift skall bli att, i enlighet med de svenska statsmakternas
upprepade gånger tillkännagivna avsikter och svenska folkets klart uttryckta
vilja upprätthålla en obrottslig och åt alla sidor strängt opartisk neutralitetspolitik och en därmed överensstämmande handelspolitik». Olikheten med alternativens formulering är påfallande.
396
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
vänstern, som kanske icke betraktat alternativen såsom ultimatum,
men Widen utgick ifrån att det endast kunde bli fråga om en
jämkning av underordnad betydelse. Han återlämnade därför sitt
uppdrag till kungen och rådde samtidigt denne att ge Eden uppdrag
att bilda ministär, men Branting finge på inga villkor lämnas utanför. Han måste själv känna ansvaret, utanför vore han fri att göra
vad han ville.
Widen nöjde sig dock icke med detta förslag utan utvecklade
alldeles öppet inför kungen och kronprinsen sin principiella ståndpunkt med all den styrka, som hans goda vilja och hans erfarenhet
gav honom. Han framhöll sålunda, att den politiska ställningen
krävde en bestämd vändning åt vänster. Så skedde numera även i
Tyskland. De arbetande klasserna kunde icke i längden hållas tillbaka från politiskt inflytande. Ju längre det dröjde ju radikalare
skulle omvälvningen bli. Ett lugnt framåtskridande fordrade, att
man i tid toge dem med även i regeringen med dess ansvar. Det
största felet ett parti kunde begå vore att hålla sig så länge fast
vid makten, att oppositionen binder sig vid allt för långt gående
reformkrav. Det vore ett bestämt fel att låta en högerministär sitta
kvar vid makten antingen såsom kampregering (Trygger) eller
såsom en ministär Swartz, vilken skulle söka hjälpa sig fram med
reformer, som blott skulle få vänstern att flytta sitt program mer åt
vänster. Ett exempel på en sådan felaktig behandling lämnade försvarsfrågan under Lindmans ministär. De nu framträngande klasserna skulle, om de finge komma under ansvaret, dragas med i ett
konserverande av det nuvarande rättssamhället. Att nu vända sig
till Eden och Branting vore således i ordets rätta förstånd samhällskonserverande. En förtroendefull samverkan mellan kungamakten och spetsarna för de uppåtsträvande samhällslagren skulle
snart bota dessa för deras republikanism.
Den 19 oktober utnämndes Edens ministär, vari bl. a. ingingo
Hellner såsom utrikesminister och Branting såsom finansminister.
Widens misslyckande, trots den auktoritet han åtnjöt personligen och trots den utomordentliga energi han utvecklade, synes ha
berott på ett komplex av orsaker. En viktig omständighet var, att
högern åtminstone på ett senare stadium av underhandlingar var
ovillig att binda sig vid en författningsrevision. En annan orsak
har legat inom det liberala förtroenderådet, där man synes ha skjutit fram sina positioner dels beträffande personvalet och dels beträffande det utrikespolitiska programmet. Enligt Hamilton skall
Påboda inom förtroenderådet arbetat mot Widen. Från von Zweig- 397
Sigfrid Linner
bergk har Widen fått uppgiften att Palmstierna spelade motsvarande
roll inom den socialdemokratiska partistyrelsen.
En fråga av betydande intresse är den om Edens ställning till
Wideus försök. Enligt Widens dagbok synes Edens hållning ha
varit ganska vacklande [l) vänsterregering 2) sympati för Widens
förslag men ej något löfte 3) Widens förslag omöjligt 4) hänskjutande till förtroenderådet med löfte att arbeta för förslaget 5) godkänt alternativ l och 2J. Det avgörande är Edens insats inom förtroenderådet, där oppositionen mot Widen tydligen var stark. Det
är att observera, att förtroenderådets krav på att bestämma ledamö-
terna i ministären ej förekom vid Edens egen ministärbildning.
Enligt en anteckning, som Brusewitz1 citerat från Eden, voro namnen på de liberala statsråden i Edens ministär »aldrig på tal inom
förtroenderådet». Detta står i uppenbar motsats till de anspråk
som ställdes på Widen. Dock är att märka, att Widen antecknar, att
Eden gjort allt vad han kunnat för att förmå sina partikamrater
att uppställa billiga villkor för sin medverkan. Detsamma synes enligt Widens anteckningar ha gällt Branting.
Brusewitz (a. a.) betecknar Widens försök som den tredje och
sista fasen i ansträngningarna att utestänga en ministär EdenBranting. Denna uppfattning förefaller alltför ensidig. Om kungen
torde omdömet kunna anses befogat till en viss tid, men icke senare.
Skälet för hans tidigare inställning torde icke ha varit att utestänga
en vänsterministär, utan att han fruktat att Branting med sin i åtskilliga tidningsartiklar ådagalagda »ententeaktivism» skulle föra
en tyskfientlig politik, som enligt kungens uppfattning i det spända
läget skulle kunna leda till krig. Om den ändring kungens uppfattning angående Erantings inträde i en vänsterministär undergick,
berodde på att han under Widens underhandlingar vant sig vid
tanken eller på andra inflytelser kan icke bedömas på det nu föreliggande materialet.
Vad åter den huvudsakligen agerande politikern Widen själv
angår torde hans tankegång ha varit alldeles fjärran ifrån att utestänga vänstern. Hans utgångspunkt var en jämförelse med den
nationella samlingen 1905. Han ville åstadkomma en »försonande»
ministär som skulle mildra partisplittringen och i den svåra brist
på livsmedel och råvaror samt det ökade utrikespolitiska trycket
som måste väntas hjälpa folket att med tålamod hålla ut. Men han
betonade upprepade gånger att »vägen måste läggas åt vänster»,
1 Kungamakt, herremakt, folkmakt.
398
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
och han fordrade redan från början samverkan för en snabb och
effektiv författningsreform.
Hos högern fanns visserligen i början sympatier för en samlingsministär, men senare bidrog den till att stjälpa Widens försök genom sin inställning till författningsreformen.*
Med anteckningarna om Widens försök att bilda ministär sluta
hans dagböcker. De efterlämna intrycket av en mycket omdömesgill och erfaren politiker och en god människa.
I Hamiltons dagböcker under de första månaderna av 1918 dominerar den finska frågan. Finland hade i december 1917 förklarat
sig självständigt och i januari 1918 erkänts av Sverige. I slutet av
samma månad utbröto strider mellan »de vita» under befäl av
general Mannerheim och »de röda», de kommunistiska finska elementen, understödda av kvarvarande ryska trupper.
Hamilton harmas över att regeringen icke tillåter export eller
ens transitering av vapen till de vita. Frågan behandlades enligt
vad Hamilton inhämtade i hemliga utskottet, vars majoritet beslöt
att sådana framställningar skulle avslås. Hamilton antecknar emellertid, att en omfattande transitering bedrives i hemlighet, men med
regeringens tysta godkännande. Genom Swartz fick Hamilton den
upplysningen, att Hellner personligen ansåg det angeläget att Sverige på något sätt öppet komme Finland till hjälp, men att stor
oenighet rådde inom ministären och att om högern skarpt angrepe
ministären, vore denna betänkt på att resignera. överallt i landet
ställde ungsocialisterna till möten för att protestera mot varje hjälp
till de vita inklusive privat vapenutförseL Samtidigt beklagar Hamilton högerpressens förlöpningar. Högerns ledare i riksdagen voro
enligt Hamiltons uppfattning rätt svaga i den finska frågan, men
detta berodde, enligt vad Hamilton fick upplysning om, på att lantmännen i riksdagen vore lika klenmodiga och rädda som vänstern.
Den 7 februari reste Hamiltons ende son Adolf Hamilton, då
kapten i Svea artilleriregementes reserv, såsom frivillig till Finland,
där han av Mannerheim fick i uppdrag att organisera den nya
armens artilleri. Under de följande månaderna skrev han brev till
fadern, som denne intagit i sin dagbok, säkerligen för att de skulle
bevaras för framtiden. De äro betydelsefulla såsom tidsdokument
* På hösten 1939 lyckades det utan synnerligen stora svårigheter att bilda
en samlingsministär, ehuru man knappast torde kunna säga att just då de
utrikespolitiska och handelspolitiska utsikterna voro sämre än på hösten 1917.
Måhända är förklaringen till den olika utgången att partierna under årens
lopp lärt sig att se på de viktigaste intressena såsom gemensamma.
399
– – – – – – – – – – – –
Sigfrid Linner
och karakteristiska för sin författare, livfulla, färgrika och oförblommerade, och de visa, trots alla framgångar och ibland harmliga
intriger, en märklig anspråkslöshet och ett oförbränneligt humör.
Man förstår Adolf Hamntons omvittnade, säregna förmåga att taga
sitt folk. Han hade i början sitt kvarter i Jakobstad och skriver
t. ex. »jag måtte ha en kolossalt hederlig uppsyn. Utan att visa upp
en rad har jag fått befälet här i Jakobstad, en kredit i bank på
250 000 finska mark och 2 000 gram ren alkohol på apoteket – det
sista är märkvärdigast.» På platsen finns överfullt med krigsmateriel som tagits som byte men »Varje batteri har sin särskilda modell på kanoner och selar, sitt eget exercisreglemente och sin egen
lilla privata organisation». Några skjuttabeller funnos icke, utan
Hamilton fick själv göra upp sådana på egen hand. >Alla dessa trassligheter betyda dock föga för det utomordentliga folkmaterial man
har att handskas med.> Och några veckor senare: d dag ha mina
gossar svurit fanan. Inte blir jag lätt rörd, men för första gången i
mitt liv höll rösten på att svika mig, när jag höll det gamla svenska
talet om ’en krigsman skall frukta Gud’ och så vidare och se’n förestavade eden för de tio batteriombuden med fingrarna på min gamla
sabel. Det skedde på Stora Torget och stadens nobless stod runt
omkring och grät.>
Sedan striderna i huvudsak avslutats i början av maj utnämndes
Adolf Hamilton till inspektör och organisatör för det finska artilleriet med förläggning till Villmanstrand. Och han skriver om sin
glädje häröver. Men den 29 maj mottog Adolf Hamilton följande
meddelande: »Enär svenska instruktörer ej längre behövas inom
den finska armen, kommer ingen prolongation av kontrakten att
verkställas.» Adolf Hamilton blev visserligen ombedd att kvarstanna, men han hade »ingen lust att gå som elev under en eller
annan tysk instruktör>. Beskedet till de svenska officerarna sammanhängde med senatens behandling av general Mannerheim. Han
hade den 16 maj i spetsen för armen intågat i Helsingfors och hälsats såsom fäderneslandets befriare. Två veckor därefter kallades
han till senaten och erhöll underrättelse att finska armen skulle
organiseras och ledas av tyska officerare. Mannerheim nedlade omedelbart inför senaten sitt befäl. Och Adolf Hamilton reste hem. Han
dog den 22 februari 1919 i spanska sjukan.
Om den svenska ministärens inställning till de svenska frivilliga
berättar Hugo Hamilton, att då ett antal stupade svenskar skulle
jordfästas i Storkyrkan, protesterade ministären mot att kungen
deltog i högtidligheten, varpå kungen förklarade att det kunde han
400
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
icke fästa sig vid, och på samma sätt gick det, då kungen mottog
återkomna svenska officerare i audiens.
Från riksdagsarbetet under åren 1918 har Hamilton icke antecknat mycket av betydelse. Den 9 juni avslog första kammaren en
proposition om politisk rösträtt för kvinnor och lika kommunal
rösträtt för dem som betalat skatt. »Mycket prat, men i det hela
en ganska lugn stämning», skriver han.
Under året försvårades livsmedelsbristen och priserna stego på
ett stort antal förnödenheter. I följd härav uppstod missnöje bland
statstjänstemännen, somansågodet beviljade krigstidstillägget otillräckligt, särskilt i jämförelse med de inkomster, som en mängd
lönarbetare kommit upp till. Då en urtima riksdag sammankallades
till den 30 oktober, var dess uppgift till en början begränsad till
lönefrågorna och några underordnade krisfrågor. Emellertid inträffade inom kort det tyska sammanbrottet, republikens utropande
den 9 november, kejsarens och kronprinsens flykt den 10 november, stillestånd den 11 november. Händelserna utövade en stark
verkan inom vårt land. Eden hade enligt Hamiltons anteckningar i
god tid före urtima riksdagen vänt sig till Swartz med begäran att
denne skulle påverka Trygger och Lindman för att åstadkomma en
uppgörelse i författningsfrågorna, varvid Eden fordrade lika kommunal rösträtt för skattebetalande medlemmar. Hamilton och Swartz
ansågo, att det vore klokt att träffa en överenskommelse med
vänstern, och Eden förklarade sig då kunna godtaga en utredning
som skulle utgå från lika kommunal rösträtt och undersöka hur
första kammaren därefter borde organiseras, detta under villkor
att saken skulle föreläggas 1919 års riksdag.
Kungen var enligt Hamilton mycket tagen av händelserna i Tyskland och besvor Hamilton att göra allt vad han kunde för att åstadkomma en uppgörelse mellan partierna. Inom högerpartiet beslöt
man efter åtskilliga överläggningar att gå med på den lika kommunala rösträtten och att träffa en överenskommelse därom med
Eden. Då visade sig emellertid att under tryck av de socialdemokratiska ledamöterna i ministären, som i sin tur pressades av den inkallade socialdemokratiska partikongressen, hela ministären intagit en ny ståndpunkt, nämligen att de kommunala skattestrecken
skulle slopas och proposition därom framläggas redan vid urtima
riksdagen. En kommunike om denna ministärens nya ståndpunkt
utfärdades dagen efter det Trygger och Lindman till Eden framfört
högerns erbjudande att godtaga ministärens förutvarande ståndpunkt, då Eden till dem yttrat, att han personligen delade deras
401
. —·——-·· ————-
——·-·——-
Sigfrid Linner
betänkligheter, men antog att han måste giva vika för trycket från
socialdemokraterna. Den brådska, varmed kommuniken fastslog
ministärens senare ståndpunkt, väckte ganska mycken harm även
hos Swartz och Hamilton, vilka hela tiden arbetat för en uppgörelse,
men Eden gav Hamilton den förklaringen att situationen var riskabel. Hade icke kommuniken kommit före den socialdemokratiska
kongressens sammanträde kunde det gått illa nog. Han tillade, att
gammalsocialisterna nedlagt stor förtjänst genom det sätt, varpå de
hållit massorna lugna, men om t. ex. ytterlighetspartierna i Tyskland finge överhanden, skulle det bli en ny, nog så svår påfrestning.*
Andra kammarens dåvarande talman socialdemokraten Herman
Lindkvist meddelade Hamilton den 3 december, att han hade all
möda att hålla tillbaka en storstrejk. Det vore därför nödvändigt
att en uppgörelse träffades redan i det särskilda utskottet för författningsfrågorna. Och ett par dagar senare fann Hamilton nödvändigt att anskaffa ett antal stearinljus, för den händelse en strejk
skulle komma att omfatta belysningen.
Även kungen ingrep och meddelade Trygger och Lindman, att
om Eden tvingades att avgå, kungen icke ämnade vända sig till
någon av dem för att bilda ministär. Emellertid träffades inom
särskilda utskottet en uppgörelse, som sedermera godtogs av båda
kamrarna. Hamilton fick från Eden och Branting mottaga tacksägelse för den hjälp han lämnat vid uppgörelsen, men själv säger
han att största förtjänsten tillkom Swartz och Branting, vilket ej
hindrade, att Swartz plågades efteråt »sin natur likmätigt» av åtskilliga anfäktelser, mest framkallade av den ovilja han fick röna
från många av sina gamla vänner. Lindman däremot var djupt
bekymrad av tvivel, om han handlat rätt då han godtagit uppgö-
relsen.*
Författningskompromissen hösten 1918 var väl den Edenska ministärens betydelsefullaste politiska resultat. Men även denna kompromiss gick tydligen längre åt vänster än åtminstone de ledande
* Man får en bild av stämningen inom vissa socialdemokratiska kretsar i
Wigfors’ Minnen II sid. 95 ff.
* Brusewitz’ framställning om händelseförloppet vid urtima riksdagen 1918
överensstämmer i huvudsak med Hamiltons dagböcker, som han veterligen utnyttjat. På några punkter har han dock icke använt sig av materialet, antagligen till följd av nödvändig begränsning i den ursprungliga tidningsartikeln.
Detta gäller t. ex. om Edens ändrade ståndpunkter i fråga om det kommunala
skattetrycket, om kungens deklaration till högerledarna och om den roll Swartz
och Branting spelade för kompromissens tillkomst.
402
Ur Hugo Hamiltons och Johan Widens dagböcker
liberalerna önskat. Enligt Hamittons anteckningar tycks det under
1919 ha gnisslat mer och mer i samarbetet mellan vänsterpartiernas
representanter i ministären. I maj sade Eden till Hamilton, att regeringsbördan numera vore honom mycket tung, vartill Hamilton
knyter den reflexionen: »Jo jo, det är nog ej så roligt att köra i par
med socialistpartiet.»
I augusti yttrade Eden till Hamilton att ministärens ställning
vore ytterst prekär. Ännu hade man ej kommit till någon verklig
debatt om programmet och det vore ingalunda uteslutet att regeringen på den sprunge sönder och ministären Eden avginge. »Vad
som skall komma efter oss, det förstår jag ej», tillade Eden.
Ungefär samtidigt bekräftade Hellner Edens uttalande om ställningen inom ministären, och tillade »liberalerna börja bli alltmer
leda på denna samverkan. De hade nu gått med på 8-timmarsdagen
enligt regeringens förslag, men det hade skett med den största motvilja. Det vore mycket sannolikt att om någon mer eftergift i något
ämne begärdes de skulle säga nej.» Ett par veckor senare yttrade
Eden, att de socialdemokratiska medlemmarna i ministären äro
visserligen både kloka och medgörliga, men de få ej vara i fred för
sina partikamrater, och Branting tycks ej längre ha någon riktig
hand med dessa.*
Den 28 oktober tillkännagavs, att en överenskommelse träffats
mellan partirepresentanterna inom ministären.
Hamiltons nu utgivna dagböcker avslutas på den sista dagen av
året »Ett år som är oupplösligt förknippat med minnet av min
älskade gosse.» Måhända har man det intrycket ibland att, oaktat
det flödande umgänget med släkt, vänner och politiker, han icke
alltid kände sitt behov av sällskap tillfredsställt. Trots den omvårdnad och det konstnärliga kamratskap, som han fick från sin hemmavarande dotter Florrie Hamilton, började kanske ålderdomens ensamhet tränga sig på honom. Men den kvarstående bilden är dock
vad han själv skriver på sin 70-årsdag:
»Mycket bekymmer har jag genomlevat och många djupa sorger
har jag haft; och dock har jag i det hela varit en sällsynt lycklig
människa. Jag tänker därvid icke så mycket på mina yttre framgångar- ehuru de nog vida överträffat vad jag själv hoppats och
strävat efter – som på min inre människa och dess historia. Min
• Man har intrycket att det var ungefär samma upplösningsprocess som då
1944-45 yngre och ivrigare krafter bland socialdemokraterna ville driva fram
.en upplösning av samarbetet som andra i ledningen önskade fortsätta med.
29- 563447 Svensk Tidskrift 1956 403
Sigfrid Linner
älskade mor brukade säga ’vad som än händer mig, min odödliga
själ kunna de dock ej komma åt’ det är samma livsuppfattning
och – ’livsförmåga’, som varit min dyrbaraste arvedel och som
gör att jag – liksom hon aldrig kan krossas av motgångar eller
ålderdom. ’Post nubila Phoebus’, det valspråket valde jag när jag
tjuguårig kom in i sällskapet S. H. T i Uppsala, och det är fortfarande om ej mitt valspråk – ty jag är förvisso i motgången ej
någon optimist snarare tvärtom – men väl mitt livs historia i tre
ord. Blott solen åter skiner, blir jag åter ung.»
404