En läroboksskandal
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN LÄROBOKSSKANDAL
FöR SNART femtio år sedan utgav
Carl Grimberg sin lärobok »Sveriges
historia för folkskolan», ett för sin
tid sakrikt och fängslande arbete,
som ända fram till våra dagar följts
av nya, reviderade upplagor. Det
har emellertid – inte minst från
historikerna själva- framförts bestämda önskemål om helt nyskrivna
skolböcker, som tog hänsyn till de
moderna forskningsresultaten och
samtidigt mera energiskt betonade
sambandet mellan Sveriges, grannländernas och det övriga Europas
historia. Under 1950-talet har det
också utkommit ett par historieböcker för folkskolans klasser, där
dessa önskemål förverkligats på ett
berömvärt sätt. Jag tänker därvid
på Alf Kahnbergs och Gösta Lindebergs »Lärobok i historia för folkskolan», Yngve Bergs »Vår historia.
Lärobok för folkskolan» och Helge
Haages och Sven Wikbergs »Historia för folkskolan.»
Som ett led i samma strävanden
har man att betrakta ett nyutkommet, vackert utstyrt arbete med
titeln »Historia. Del l. Fjärde till
sjätte skolåret», som är utgivet av
docenten Sven Ulric Palme och
övningsläraren Birger Lindell på
Av fil. doktor ALF ÅBERG
Natur och Kulturs förlag. Texten är
helt författad av Palme, medan
Lindelis insats består i att han
granskat texten ur erfarenhetssynpunkt, prövat den i praktiken och
utarbetat uppgifterna med läsanvisningar och ordförklaringar.
Det heter i bokens förord, att syftet varit »att ge en helt ny lärobok
även i den meningen att här endast
medtagits vad som kan anses vara
klart utrett av den historiska vetenskapen. Där delade meningar råder
bland de historiska fackmännen,
har vi följt den mening som vi ansett riktigast.» Den metodik, som
kommer till uttryck i den sista meningen, kan kanske försvaras av
pedagogiska skäl, men det förefaller ändå som principiellt lyckligast,
om man alltid kan redovisa de
skilda meningarna i de stora historiska stridsfrågorna. Endast så lär
sig eleverna förstå, att historien
inte är något pluggämne utan en
levande vetenskap, i vilken alla
åsikter – även de modernaste –
är underkastade förändringens lag.
En förutsättning för att boken
skall kunna fylla sitt syfte är naturligtvis, att de åsikter den förfäktar verkligen är vetenskapligt
belagda. Det visar sig emellertid
snart, att detta primära villkor inte
respekterats. Boken vimlar tvärtom
av tvärsäkra påståenden, faktiska
felaktigheter och äventyrliga teorier på områden, där vetenskaplig
bevisning inte förebragts eller där
tidigare forskare- både äldre och
yngre – i stort sett haft en
annan uppfattning. En specificerad
granskning av innehållet i denna
lärobok skulle fylla hela detta
häfte. Här kan bara anföras några
exempel i mängden.
Om Island får skolbarnen veta,
att ön tidigare varit bebodd av eskimåer och att en rad varma somrar
på 900-talet smälte isen och lockade
dit kolonister. Uppgiften om eskimåer på Island är sensationell.
Kolonisationen av ön började redan
under 800-talets senare hälft.
De viktigaste folklanden var Uppland, Södermanland, Östergötland
och Västergötland, förklarar boken
för den häpne läsaren, som inte
känner till några andra folkland än
de tre uppländska.
Om Erik den helige – Sveriges
medeltida skyddshelgon – berättar boken: »Vid mitten av 1100-talet var det en medlem av den ena
kungaätten som hette Erik Jedvardsson. Han ville bli kung och
försökte erövra makten. Han lyckades inte med det utan blev dödad
under striderna om kronan. Hans
son, som sedan blev kung, lät sprida
ut att Erik Jedvardsson faktiskt
varit kung i riket och dessutom en
helig man, som offrat sitt liv för
9- 573442 Svensk Tidskrift H. 2 1957
121
kristenheten. Redan kort efter hans
död började folket i Uppland dyrka
honom som helgon.» Erik den helige har varit ett historiskt tvisteämne, ända sedan Lauritz Weibull
år 1917 publicerade sin kritik av
den kända helgonsagan. Däremot
kan knappast någon vederhäftig
historiker ha vågat hävda påståendet att Eriks son skulle ha bibragt
menigheten den falska uppfattningen att hans far varit kung.
Denna tes står helt för författarens
räkning.
En genomgående linje i denna
lärobok är att framhäva de materiella motiven och att lika kraftigt
skjuta tillbaka de ideella och religiösa bevekelsegrunderna. Uppgifterna om Sveriges kristnande kan
åskådliggöra detta. »De första missionärerna följde handelsvägarna.
De var troskämpar men de var
också handelsmän», förklarar boken. Vad finns det för belägg härför? Alla andra motiv än det rent
ekonomiska vinstbegäret förbigås
totalt när det gäller att förklara för
enhetsskolans barn hur kristendomen infördes i vårt land: »Vikingarna och storbönderna kände till
kristendomen från sina färder ute
i Europa. För dem var kristendomen något som öppnade vägen till
Europas rikedomar. De ville genom
att hylla de kristnas gud få hans
hjälp till att förvärva dessa rikedomar. De begrep nämligen mycket
väl att det inte var tillräckligt att
fara ut med skepp och köpa, byta
till sig och röva med våld allt det
122
som den kristna världen erbjöd.
Man måste också stå väl med de
kristnas gud. Därför kallade man
in fler missionärer och lät bygga
kyrkor.»
En annan linje i läroboken är
frambävandet av stormännens, herrarnas, de rika stormännens roll i
vår historia, medan folkets insatser
i motsvarande grad förringas. Om
Upplandslagen vet man att den
skrevs av lagman Birger Persson
till Finsta och en nämnd från de
tre uppländska folklanden, bestå-
ende av en domprost, tre riddare
och elva bönder eller lagkloka. Boken är bättre underrättad härom:
»Några uppländska stormän med
Birger Persson i spetsen utarbetade
och skrev ned en lag för hela landskapet Uppland. Den kallades Upplandslagen.» Arbetet med lagen gick
så till, fortsätter boken, att de bland
alla gamla lagbud valde »särskilt
ut lagbuden om äganderätten till
jord och om böter. De var ju de viktigaste för kungen och herrarna» och
vidare »Så fogade de till nya lagbud
som de ville ha med.» På vilka
källor bygger författaren sådana
kategoriska påståenden?
Om livet på 1300-talet vet boken
bättre besked än någon annan:
»Kung, stormän och kyrka kunde
tilltvinga sig allt mera, därför att
folkets inkomster blev större, när
smöret kunde exporteras och när
bergsbruket växte fram och gav
mera. Men vad som blev kvar åt
det enkla folket var aldrig mera än
att fattigdom var dess lott. Och
slog skörden miste, blev det värre
än fattigdom. Det blev svält och
nöd.» Var finns källunderlaget för
denna generella skräckmålning?
Den återkommer till yttermera
visso i »Kom ihåg»-stycket: »Stormännen och kyrkan blev allt rikare,
medan folket levde på svältgränsen.» Några efter varandra följande
underrubriker: »Kyrkan blir rik))
och »Folket lider nöd» går i samma
riktning.
Vid två tillfällen räknar boken
upp de viktigaste domkyrkorna i
riket. Den förbigår därvid konsekvent Åbo domkyrka. Det ligger
helt i linje med den ytterst bristfälliga skildring boken ger av Finlands kolonisationshistoria. Korstågen i öster framställs som riktade
mot ryssar, inte mot landets inhemska stammar. Om besittningstagandet av Finland får läsaren inte veta
någonting förrän i samband med
skildringen av Viborgs anläggning
år 1293. Om den svenska uppodlingen på 1200-talet och grundläggningen av Åbo stift tiger boken
helt.
Sällsamma uppgifter lämnas om
skråväsendet: ))Köpmän och hantverkare i städerna blev så små-
ningom organiserade i förbund,
som kallades skrån. Skråna be·
stämde om arbete och försäljning,
precis som arbetsgivarföreningm
och fackföreningar gör i våra dagar
Men då var det bara arbetsgivarm
som var organiserade. Arbetarna
drängar och gesäller, hade inger
makt.» Påståendet återkommer pi
annat ställe: »Genom skråväsendet
kontrollerade de rika köpmännen
och fabrikörerna att arbetarna
gjorde ett gott arbete. Köpmännen
tog all förtjänsten. Arbetarna fick
dåligt betalt.» Det hör till allmänbildningen att veta, att köpmännen
inte var engagerade i skrån. Lärpojkar och gesäller tillhörde skråna
i sitt yrke.
Om de viktiga riksmötena under
Engelbrekts tid ger boken lakoniskt
besked: »Folket sammankallades
till flera möten och fick ge sitt bifall till känna.» Engelbrekts epilog
får en fullkomligt ny tolkning:
»Men snart var det stormännen i
rådet som tog ledningen. Det slutade med att de avsatte kung Erik.
Upproret spred sig till Danmark
och Norge. Kung Erik blev avsatt
där med. Stormännen hade tagit
hämnd för 1397 års nederlag i Kalmar. Nu behövdes inte Engelbrekt
mera. Han fick lämna sitt militära befäl, och han mördades kort
därefter av en fiende bland stormännen på en ö i Hjälmaren.» På
ett annat ställe uttrycker sig boken
ännu tydligare när den talar om
hur stormännen gjorde sig av
»med upprorsmannen Engelbrekt».
Denna lapidariska framställning
innehåller flera orimligheter. Engelbrekt kvarstod som hövitsman för
rikets trupper till sin död, och han
var på väg från ett stort upplagt
fälttåg mot Halland och Skåne till
ett rådsmöte i Stockholm, då han
mördades av en personlig fiende
bland stormännen. Hela tidsföljden
123
är omkastad. Den slutliga avsättningen av kung Erik i Sverige liksom också upproret mot honom i
Danmark inföll flera år efter Engelbrekts död.
Slaget vid Brunkeberg år 1471
framställs på ett nytt sätt: »Men
Kristian ville inte alls avstå någon
del av kungamakten till herrarna.
Han kom med en stor här seglande
till Stockholm 1471 och förskansade sig på åsen Brunkeberg norr
om staden. Bägge härarna bestod
av både danskar och svenskar. Det
var inte en nationell frihetsstrid
utan en strid om makten i Sverige.»
Alldeles bortsett från att de båda
leden i den sista satsen inte strider
mot varandra, vill man här fråga
efter bevisen för att Sten Stures här
skulle ha bestått av både danskar
och svenskar. Palme har visserligen
i sin bok om Sten Sture den äldre
(1950) – utan att dock styrka sin
tes – hävdat att många danskar
stred i denna här, men i den nya
boken är påståendet ännu mera
hårddraget. Härigenom fördöljer
boken för sina unga läsare det faktum, att svenska bondesoldater bildade det dominerande inslaget i
Sten Stures här liksom också att
bönderna följde riksföreståndaren
i hans egenskap av Karl Knutssons
släkting och politiske arvtagare.
Om Gustav Vasa upplyser boken
bl. a. att han upprättade »en ren
militär diktatur» och lät stormännen välja sig till kung. Den elvaårige läsaren bör ha rätt svårt att
fatta riksdagens verkliga roll under
… -.-~. ’r·
124
den förste Vasakungen: »Riksdagen gjorde -precis som Gustav Vasa
ville. Men både kungen-diktatorn
och folket(!) låtsades att riksdagen
hade beslutanderätten. Detta var
viktigt för Gustav Vasa. Han kunde
mot herremännen stöda sig på
folkets beslut~ På det sättet tillskrev man ( !) folket fortfarande
rätt att besluta om hur landet
skulle styras. Hade riksdagen kunnat göra Sverige till arvrike, så
kunde den också avsätta en kung
som inte förvaltade riket med omsorg.»
Boken ägnar stor uppmärksamhet åt reformationskrigen – men
naturligtvis ur författarens speciella synvinkel. Han gör en intressant modern parallell: »Precis som
maktpolitiken i vår egen tid till
stor del rör sig om den politiska
tron, om demokrati och kommunism, rörde sig maktpolitiken på
1500-talet om den religiösa tron.
Religionen användes för att hetsa
folken till krig.»
På ett fullkomligt tveklöst sätt
fastslår boken de verkliga motiven
för de styrandes handlingssätt.
Religionen är bara ett medel att
locka folkmassorna med sig- den
är bokens entydiga förkunnelse för
skolbarnen. Denna generella uppfattning om religionens roll som
lockmedel och kamouflage för furstarnas privatintressen är ett genomgående tema. Det heter på ett annat
ställe: »Många tyska furstar, såsom
fursten av Brandenborg i Nordtyskland, ville skaka av sig kejsarmakten eller minska den så mycket
som möjligt. Eftersom dessa upproriska furstar i allmänhet var
protestantiska, medan kejsaren var
katolik, kallade de kriget för ett
krig mot katolicismen. På det sättet
fick de undersåtarna med sig. Kejsaren och dennes katolska förbundna kallade det för ett krig mot
protestantismen. I verkligheten var
det ett krig om världsherraväldet.»
Mot en sådan historieskrivning kan
anföras, att det – med undantag
av det Schmalkaldiska kriget åren
1546-1547 – inte förekom något
»religionskrig» i Tyskland före det
Trettioåriga kriget. Att kalla den
tydligtvis åsyftade kurfursten av
Brandenborg för en upprorisk
furste är väl rätt orimligt, när man
tänker på att han först år 1631 mot
sin vilja drogs med i kriget mot
kejsaren. Redan år 1635 utträdde
för övrigt de tyska furstarna ur
kriget, som då förlorat sin karaktär av »religionskrig».
De unga läsarna får vidare lära
sig att de »svenska renässanskungarna, Gustav Vasas söner och Gustav II Adolf, var likadana som andra furstar. De ville vara stora
erövrare. De trodde att de var födda
till det.» Gustav Adolf trodde enligt
boken på de gotiska sagorna, vilka
skall ha lärt att alla folk i Europa
utvandrat från Sverige, »som var
folkens urhem. Därför ansåg
svenskarna att de var märkvärdigare än alla andra folk och kunde
ha anspråk på någon slags makt
över dem. Detta» – summerar boken- »liksom den rena maktlystnaden, bidrog till att göra Gustav
Adolf till en krigisk furste.»
Om Gustav II Adolfs världshistoriska insats i det tyska kriget lämnar boken följande upplysningar:
:.En rad segrar gjorde snabbt
Gustav Adolf till herre över Nordtysklands floder och över delar av
Sydtyskland. Sverige slöt förbund
med Frankrike för att de tillsammans skulle bekämpa kejsarmakten. Gustav Adolf hyste till sist planer på att helt enkelt störta kejsaren
och träda i hans ställe. Men då stupade han i en I;yttarstrid under slaget vid Liitzen i Sachsen den 6 november 1632». Detta är allt som en
svensk historiebok anser värt att
berätta om dessa avgörande år i
Europas historia. Ingenting om slaget vid Breitenfeld – den stora
vändpunkten – och ingenting om
Tilly och Wallenstein. I stället återger boken som ett faktum det obestyrkta påståendet, att Gustav Adolf
eftersträvat den tyska kejsarkronan – påståendet återkommer på
två andra ställen i boken.
:.Sverige får sin första författning)), lyder en av underrubrikerna.
Den avser dock inte landslagen –
utgångspunkten för alla tidigare
författningshistoriska arbeten –
utan 1634 års regeringsform!
Om Axel Oxenstierna står det att
om det gått som han ville, kunde
alla Sveriges fria bönder till sist ha
riskerat att bli stormännens livegna. Ingen kompetent 1600-talshistoriker skulle våga ett sådant
125
påstående om den store rikskanslern, känd för sin humana behandling av bönderna på hans gods. Det
påstås också att Oxenstierna i
mångt och mycket var lik Cromwell, Englands diktator. Man efterlyser några källbelägg för att Oxenstierna var en puritansk fanatiker.
Lika egendomlig är bokens på-
stående, att Montesquieu ville att
»makten i staten skulle noga delas
mellan kungen, regeringen och folket». Att den franske juristen i sin
maktfördelningslära gjorde åtsldllnad mellan kungen och regeringen
är något nytt! Som alla vet, skilde
han mellan tre statsmakter: den
lagstiftande, dömande och utövande, som han ansåg böra vara
skilda åt.
Utrymmet medger inga längre
citat. Det hade annars varit skäl
att anföra bokens skildring av häxprocesserna, en framställning som
rymmer en rad sakliga felaktigheter. Skildringen av reduktionen
har stora fel i kronologien, och
uppgifterna om indelningsverket är
onöjaktiga. En märklig anakronism
förekommer i skildringen av den
propaganda som utgick från Karl
XII: s kansli under krigsåren:
))Han kunde inte vika, endast falla,
hette det i den svenska propagandan». Orden är Tegners (som f. ö.
inte nämns i boken). Självfallet
var den svenska propagandan mera
optimistisk.
Bilderna är väl valda men många
bildtexter ger en felaktig uppfattning om innehållet. Under en bild
126
står det: »Det var gott om människor i det överbefolkade och fattiga
Sverige på 1700-talet och 1800-talet
men ont om mat. Såhär trångt var
det i bondstugan.» Bilden föreställer en målning av Per Hörberg med
titeln »Julgille i småländskt bondhem». Karlarna sitter bänkade
kring det dukade bordet, kvinnorna
är sysselsatta med att laga mat vid
spisen, och två pojkar leker jullekar på golvet. Allt andas högtid
och glädje, men boken lägger bara
märke till trångboddheten!
Det är häpnadsväckande att en
så ensidig, polemisk och felfylld
bok som denna kunnat antagas till
användning i skolundervisningen.
Så har emellertid skett. Själva behandlingen av skolboken är märklig. Enligt en kungörelse av är 1948
får endast sädana läroböcker användas som är uppförda i läroboksförteckningen. Denna förteckning
skall uppgöras av statens läroboksnämnd. Ett villkor för att en bok
skall kunna upptagas i förteckningen är att bokens innehåll är
objektivt och vederhäftigt och så-
vitt möjligt överensstämmande med
den vetenskapliga och pedagogiska
utvecklingen på ifrågavarande område. Där så är nödvändigt, skall
yttrande inhämtas av särskilda
ämnessakkunniga, vilka utses av
nämnden.
När boken i juli 1955 var uppe
till prövning i läroboksnämnden,
förelåg ett granskningsyttrande av
folkskollärare Nils Annerud, som
framförde starka betänkligheter
mot bokens lämplighet för en grundläggande historieundervisning på
det avsedda äldersstadiet. Nämnden
beslöt att bordlägga ärendet för vidare granskning. I mars 1956 togs
ärendet upp på nytt. Två yttranden
förelåg av ämnessakkunniga. Den
ene, Nils Annerud, ställde sig fortfarande mycket tveksam till bokens
användning ur pedagogisk synpunkt. Den andre av dem, rektor
Allan J ansson, ingav ett längre
yttrande, som utmynnade i ett avstyrkande. Boken var, framhöll han,
snarare ett debattinlägg i den diskussion om hur läroböcker skall
vara beskaffade än en för barn
lämpad lärobok.
Redan två månader senare anmäldes boken på nytt. Också denna
gång förelåg två yttranden. Rektor
Jansson föreslog på nytt avstyrkande och tillrädde en noggrann
översyn av boken. Hans yttrande
hade närmast formen av ett svar
på de skrifter, som under tiden ingivits av docent Palme och professor Erik Lönnroth. Han föreslog
samtidigt att en annan sakkunnig
skulle granska boken efter skedd
översyn. Nämnden hade emellertid
inhämtat yttrande av en annan sakkunnig, lektor Berit Borell, som
föreslog att boken skulle godkännas
efter omarbetning. Nämnden förklarade, att den beaktade förtjänsterna
i författarens delvis nya uppläggning av redogörelsen för det historiska skeendet, men fann dock –
»emedan författaren icke verkställt
den genomgripande omarbetning av
boken och den nyansering i framställningen som nämnden efterlyst
-ej anledning att frångå sitt beslut.»
Knappa två månader senare –
i juli 1956 – togs ärendet upp på
nytt, sedan boken blivit föremål
för vissa ändringar enligt lektor
Borelis förslag. Denna gång förelåg
endast ett anmärkningsvärt kort
yttrande av lektor Borell. Läroboken hade i viss utsträckning reviderats, förklarade hon. Med hänvisning till vad hon anfört i tidigare
utlåtande och med beaktande av att
arbetet visserligen hade obestridliga
svagheter men ännu större förtjänster tillstyrkte hon dess godkännande i föreliggande skick.
Nämndens beslut blev att boken
skulle uppföras på läroboksförteckningen och sålunda komma till användning i skolorna.
Nämndens behandling av denna
lärobok är rätt olustig. Vid vardera
två tillfällen har dess egna ämnessakkunniga framfört vägande kritik
mot boken. De anmärkningar som
framfördes i det första yttrandet av
rektor Jansson — själv framstå-
ende vetenskapsman och erfaren
pedagog – kvarstå i huvudsak
fortfarande, eftersom den revision
boken undergått inte berövat den
dess subjektiva, polemiska prägel.
Nämndens efterlysning av en ger”—-
–
’
~–
127
nomgripande omarbetning och en
nyansering i framställningen har
inte heller beaktats i någon större
utsträckning. Trots kritiken av de
egna ämnessakkunniga och trots
sitt eget tidigare uttalande beslutar
nämnden efter ett kort mellanrum
att godtaga boken, sedan en ny sakkunnig med – i jämförelse med
rektor Jansson – utomordentligt
kortfattad motivering tillstyrkt ett
godkännande.
De exempel som lämnats ur boken och som bara är ett urval bland
många, ger en uppfattning om hur
denna lärobok för enhetsskolans
barn uppfyller kungörelsens krav
på ett objektivt och vederhäftigt
innehåll och i vad mån den är överensstämmande med den vetenskapliga och pedagogiska utvecklingen
på detta område. Som en fadäs
måste man betrakta läroboksnämndens desavouering av sina egna
sakkunniga och frånträdande av
sitt knappa två månader tidigare
fattade principbeslut. De nyutkomna läroböckerna för skolans
lägre klasser ägnas endast ett förstrött intresse i dagspressen. Efter
vad som här skett är det uppenbart
att skolboksfrågan måste följas
kontinuerligt och uppmärksamt
under denna omvälvningstid inom
skolväsendet!
FöR SNART femtio år sedan utgav
Carl Grimberg sin lärobok »Sveriges
historia för folkskolan», ett för sin
tid sakrikt och fängslande arbete,
som ända fram till våra dagar följts
av nya, reviderade upplagor. Det
har emellertid – inte minst från
historikerna själva- framförts bestämda önskemål om helt nyskrivna
skolböcker, som tog hänsyn till de
moderna forskningsresultaten och
samtidigt mera energiskt betonade
sambandet mellan Sveriges, grannländernas och det övriga Europas
historia. Under 1950-talet har det
också utkommit ett par historieböcker för folkskolans klasser, där
dessa önskemål förverkligats på ett
berömvärt sätt. Jag tänker därvid
på Alf Kahnbergs och Gösta Lindebergs »Lärobok i historia för folkskolan», Yngve Bergs »Vår historia.
Lärobok för folkskolan» och Helge
Haages och Sven Wikbergs »Historia för folkskolan.»
Som ett led i samma strävanden
har man att betrakta ett nyutkommet, vackert utstyrt arbete med
titeln »Historia. Del l. Fjärde till
sjätte skolåret», som är utgivet av
docenten Sven Ulric Palme och
övningsläraren Birger Lindell på
Av fil. doktor ALF ÅBERG
Natur och Kulturs förlag. Texten är
helt författad av Palme, medan
Lindelis insats består i att han
granskat texten ur erfarenhetssynpunkt, prövat den i praktiken och
utarbetat uppgifterna med läsanvisningar och ordförklaringar.
Det heter i bokens förord, att syftet varit »att ge en helt ny lärobok
även i den meningen att här endast
medtagits vad som kan anses vara
klart utrett av den historiska vetenskapen. Där delade meningar råder
bland de historiska fackmännen,
har vi följt den mening som vi ansett riktigast.» Den metodik, som
kommer till uttryck i den sista meningen, kan kanske försvaras av
pedagogiska skäl, men det förefaller ändå som principiellt lyckligast,
om man alltid kan redovisa de
skilda meningarna i de stora historiska stridsfrågorna. Endast så lär
sig eleverna förstå, att historien
inte är något pluggämne utan en
levande vetenskap, i vilken alla
åsikter – även de modernaste –
är underkastade förändringens lag.
En förutsättning för att boken
skall kunna fylla sitt syfte är naturligtvis, att de åsikter den förfäktar verkligen är vetenskapligt
belagda. Det visar sig emellertid
snart, att detta primära villkor inte
respekterats. Boken vimlar tvärtom
av tvärsäkra påståenden, faktiska
felaktigheter och äventyrliga teorier på områden, där vetenskaplig
bevisning inte förebragts eller där
tidigare forskare- både äldre och
yngre – i stort sett haft en
annan uppfattning. En specificerad
granskning av innehållet i denna
lärobok skulle fylla hela detta
häfte. Här kan bara anföras några
exempel i mängden.
Om Island får skolbarnen veta,
att ön tidigare varit bebodd av eskimåer och att en rad varma somrar
på 900-talet smälte isen och lockade
dit kolonister. Uppgiften om eskimåer på Island är sensationell.
Kolonisationen av ön började redan
under 800-talets senare hälft.
De viktigaste folklanden var Uppland, Södermanland, Östergötland
och Västergötland, förklarar boken
för den häpne läsaren, som inte
känner till några andra folkland än
de tre uppländska.
Om Erik den helige – Sveriges
medeltida skyddshelgon – berättar boken: »Vid mitten av 1100-talet var det en medlem av den ena
kungaätten som hette Erik Jedvardsson. Han ville bli kung och
försökte erövra makten. Han lyckades inte med det utan blev dödad
under striderna om kronan. Hans
son, som sedan blev kung, lät sprida
ut att Erik Jedvardsson faktiskt
varit kung i riket och dessutom en
helig man, som offrat sitt liv för
9- 573442 Svensk Tidskrift H. 2 1957
121
kristenheten. Redan kort efter hans
död började folket i Uppland dyrka
honom som helgon.» Erik den helige har varit ett historiskt tvisteämne, ända sedan Lauritz Weibull
år 1917 publicerade sin kritik av
den kända helgonsagan. Däremot
kan knappast någon vederhäftig
historiker ha vågat hävda påståendet att Eriks son skulle ha bibragt
menigheten den falska uppfattningen att hans far varit kung.
Denna tes står helt för författarens
räkning.
En genomgående linje i denna
lärobok är att framhäva de materiella motiven och att lika kraftigt
skjuta tillbaka de ideella och religiösa bevekelsegrunderna. Uppgifterna om Sveriges kristnande kan
åskådliggöra detta. »De första missionärerna följde handelsvägarna.
De var troskämpar men de var
också handelsmän», förklarar boken. Vad finns det för belägg härför? Alla andra motiv än det rent
ekonomiska vinstbegäret förbigås
totalt när det gäller att förklara för
enhetsskolans barn hur kristendomen infördes i vårt land: »Vikingarna och storbönderna kände till
kristendomen från sina färder ute
i Europa. För dem var kristendomen något som öppnade vägen till
Europas rikedomar. De ville genom
att hylla de kristnas gud få hans
hjälp till att förvärva dessa rikedomar. De begrep nämligen mycket
väl att det inte var tillräckligt att
fara ut med skepp och köpa, byta
till sig och röva med våld allt det
122
som den kristna världen erbjöd.
Man måste också stå väl med de
kristnas gud. Därför kallade man
in fler missionärer och lät bygga
kyrkor.»
En annan linje i läroboken är
frambävandet av stormännens, herrarnas, de rika stormännens roll i
vår historia, medan folkets insatser
i motsvarande grad förringas. Om
Upplandslagen vet man att den
skrevs av lagman Birger Persson
till Finsta och en nämnd från de
tre uppländska folklanden, bestå-
ende av en domprost, tre riddare
och elva bönder eller lagkloka. Boken är bättre underrättad härom:
»Några uppländska stormän med
Birger Persson i spetsen utarbetade
och skrev ned en lag för hela landskapet Uppland. Den kallades Upplandslagen.» Arbetet med lagen gick
så till, fortsätter boken, att de bland
alla gamla lagbud valde »särskilt
ut lagbuden om äganderätten till
jord och om böter. De var ju de viktigaste för kungen och herrarna» och
vidare »Så fogade de till nya lagbud
som de ville ha med.» På vilka
källor bygger författaren sådana
kategoriska påståenden?
Om livet på 1300-talet vet boken
bättre besked än någon annan:
»Kung, stormän och kyrka kunde
tilltvinga sig allt mera, därför att
folkets inkomster blev större, när
smöret kunde exporteras och när
bergsbruket växte fram och gav
mera. Men vad som blev kvar åt
det enkla folket var aldrig mera än
att fattigdom var dess lott. Och
slog skörden miste, blev det värre
än fattigdom. Det blev svält och
nöd.» Var finns källunderlaget för
denna generella skräckmålning?
Den återkommer till yttermera
visso i »Kom ihåg»-stycket: »Stormännen och kyrkan blev allt rikare,
medan folket levde på svältgränsen.» Några efter varandra följande
underrubriker: »Kyrkan blir rik))
och »Folket lider nöd» går i samma
riktning.
Vid två tillfällen räknar boken
upp de viktigaste domkyrkorna i
riket. Den förbigår därvid konsekvent Åbo domkyrka. Det ligger
helt i linje med den ytterst bristfälliga skildring boken ger av Finlands kolonisationshistoria. Korstågen i öster framställs som riktade
mot ryssar, inte mot landets inhemska stammar. Om besittningstagandet av Finland får läsaren inte veta
någonting förrän i samband med
skildringen av Viborgs anläggning
år 1293. Om den svenska uppodlingen på 1200-talet och grundläggningen av Åbo stift tiger boken
helt.
Sällsamma uppgifter lämnas om
skråväsendet: ))Köpmän och hantverkare i städerna blev så små-
ningom organiserade i förbund,
som kallades skrån. Skråna be·
stämde om arbete och försäljning,
precis som arbetsgivarföreningm
och fackföreningar gör i våra dagar
Men då var det bara arbetsgivarm
som var organiserade. Arbetarna
drängar och gesäller, hade inger
makt.» Påståendet återkommer pi
annat ställe: »Genom skråväsendet
kontrollerade de rika köpmännen
och fabrikörerna att arbetarna
gjorde ett gott arbete. Köpmännen
tog all förtjänsten. Arbetarna fick
dåligt betalt.» Det hör till allmänbildningen att veta, att köpmännen
inte var engagerade i skrån. Lärpojkar och gesäller tillhörde skråna
i sitt yrke.
Om de viktiga riksmötena under
Engelbrekts tid ger boken lakoniskt
besked: »Folket sammankallades
till flera möten och fick ge sitt bifall till känna.» Engelbrekts epilog
får en fullkomligt ny tolkning:
»Men snart var det stormännen i
rådet som tog ledningen. Det slutade med att de avsatte kung Erik.
Upproret spred sig till Danmark
och Norge. Kung Erik blev avsatt
där med. Stormännen hade tagit
hämnd för 1397 års nederlag i Kalmar. Nu behövdes inte Engelbrekt
mera. Han fick lämna sitt militära befäl, och han mördades kort
därefter av en fiende bland stormännen på en ö i Hjälmaren.» På
ett annat ställe uttrycker sig boken
ännu tydligare när den talar om
hur stormännen gjorde sig av
»med upprorsmannen Engelbrekt».
Denna lapidariska framställning
innehåller flera orimligheter. Engelbrekt kvarstod som hövitsman för
rikets trupper till sin död, och han
var på väg från ett stort upplagt
fälttåg mot Halland och Skåne till
ett rådsmöte i Stockholm, då han
mördades av en personlig fiende
bland stormännen. Hela tidsföljden
123
är omkastad. Den slutliga avsättningen av kung Erik i Sverige liksom också upproret mot honom i
Danmark inföll flera år efter Engelbrekts död.
Slaget vid Brunkeberg år 1471
framställs på ett nytt sätt: »Men
Kristian ville inte alls avstå någon
del av kungamakten till herrarna.
Han kom med en stor här seglande
till Stockholm 1471 och förskansade sig på åsen Brunkeberg norr
om staden. Bägge härarna bestod
av både danskar och svenskar. Det
var inte en nationell frihetsstrid
utan en strid om makten i Sverige.»
Alldeles bortsett från att de båda
leden i den sista satsen inte strider
mot varandra, vill man här fråga
efter bevisen för att Sten Stures här
skulle ha bestått av både danskar
och svenskar. Palme har visserligen
i sin bok om Sten Sture den äldre
(1950) – utan att dock styrka sin
tes – hävdat att många danskar
stred i denna här, men i den nya
boken är påståendet ännu mera
hårddraget. Härigenom fördöljer
boken för sina unga läsare det faktum, att svenska bondesoldater bildade det dominerande inslaget i
Sten Stures här liksom också att
bönderna följde riksföreståndaren
i hans egenskap av Karl Knutssons
släkting och politiske arvtagare.
Om Gustav Vasa upplyser boken
bl. a. att han upprättade »en ren
militär diktatur» och lät stormännen välja sig till kung. Den elvaårige läsaren bör ha rätt svårt att
fatta riksdagens verkliga roll under
… -.-~. ’r·
124
den förste Vasakungen: »Riksdagen gjorde -precis som Gustav Vasa
ville. Men både kungen-diktatorn
och folket(!) låtsades att riksdagen
hade beslutanderätten. Detta var
viktigt för Gustav Vasa. Han kunde
mot herremännen stöda sig på
folkets beslut~ På det sättet tillskrev man ( !) folket fortfarande
rätt att besluta om hur landet
skulle styras. Hade riksdagen kunnat göra Sverige till arvrike, så
kunde den också avsätta en kung
som inte förvaltade riket med omsorg.»
Boken ägnar stor uppmärksamhet åt reformationskrigen – men
naturligtvis ur författarens speciella synvinkel. Han gör en intressant modern parallell: »Precis som
maktpolitiken i vår egen tid till
stor del rör sig om den politiska
tron, om demokrati och kommunism, rörde sig maktpolitiken på
1500-talet om den religiösa tron.
Religionen användes för att hetsa
folken till krig.»
På ett fullkomligt tveklöst sätt
fastslår boken de verkliga motiven
för de styrandes handlingssätt.
Religionen är bara ett medel att
locka folkmassorna med sig- den
är bokens entydiga förkunnelse för
skolbarnen. Denna generella uppfattning om religionens roll som
lockmedel och kamouflage för furstarnas privatintressen är ett genomgående tema. Det heter på ett annat
ställe: »Många tyska furstar, såsom
fursten av Brandenborg i Nordtyskland, ville skaka av sig kejsarmakten eller minska den så mycket
som möjligt. Eftersom dessa upproriska furstar i allmänhet var
protestantiska, medan kejsaren var
katolik, kallade de kriget för ett
krig mot katolicismen. På det sättet
fick de undersåtarna med sig. Kejsaren och dennes katolska förbundna kallade det för ett krig mot
protestantismen. I verkligheten var
det ett krig om världsherraväldet.»
Mot en sådan historieskrivning kan
anföras, att det – med undantag
av det Schmalkaldiska kriget åren
1546-1547 – inte förekom något
»religionskrig» i Tyskland före det
Trettioåriga kriget. Att kalla den
tydligtvis åsyftade kurfursten av
Brandenborg för en upprorisk
furste är väl rätt orimligt, när man
tänker på att han först år 1631 mot
sin vilja drogs med i kriget mot
kejsaren. Redan år 1635 utträdde
för övrigt de tyska furstarna ur
kriget, som då förlorat sin karaktär av »religionskrig».
De unga läsarna får vidare lära
sig att de »svenska renässanskungarna, Gustav Vasas söner och Gustav II Adolf, var likadana som andra furstar. De ville vara stora
erövrare. De trodde att de var födda
till det.» Gustav Adolf trodde enligt
boken på de gotiska sagorna, vilka
skall ha lärt att alla folk i Europa
utvandrat från Sverige, »som var
folkens urhem. Därför ansåg
svenskarna att de var märkvärdigare än alla andra folk och kunde
ha anspråk på någon slags makt
över dem. Detta» – summerar boken- »liksom den rena maktlystnaden, bidrog till att göra Gustav
Adolf till en krigisk furste.»
Om Gustav II Adolfs världshistoriska insats i det tyska kriget lämnar boken följande upplysningar:
:.En rad segrar gjorde snabbt
Gustav Adolf till herre över Nordtysklands floder och över delar av
Sydtyskland. Sverige slöt förbund
med Frankrike för att de tillsammans skulle bekämpa kejsarmakten. Gustav Adolf hyste till sist planer på att helt enkelt störta kejsaren
och träda i hans ställe. Men då stupade han i en I;yttarstrid under slaget vid Liitzen i Sachsen den 6 november 1632». Detta är allt som en
svensk historiebok anser värt att
berätta om dessa avgörande år i
Europas historia. Ingenting om slaget vid Breitenfeld – den stora
vändpunkten – och ingenting om
Tilly och Wallenstein. I stället återger boken som ett faktum det obestyrkta påståendet, att Gustav Adolf
eftersträvat den tyska kejsarkronan – påståendet återkommer på
två andra ställen i boken.
:.Sverige får sin första författning)), lyder en av underrubrikerna.
Den avser dock inte landslagen –
utgångspunkten för alla tidigare
författningshistoriska arbeten –
utan 1634 års regeringsform!
Om Axel Oxenstierna står det att
om det gått som han ville, kunde
alla Sveriges fria bönder till sist ha
riskerat att bli stormännens livegna. Ingen kompetent 1600-talshistoriker skulle våga ett sådant
125
påstående om den store rikskanslern, känd för sin humana behandling av bönderna på hans gods. Det
påstås också att Oxenstierna i
mångt och mycket var lik Cromwell, Englands diktator. Man efterlyser några källbelägg för att Oxenstierna var en puritansk fanatiker.
Lika egendomlig är bokens på-
stående, att Montesquieu ville att
»makten i staten skulle noga delas
mellan kungen, regeringen och folket». Att den franske juristen i sin
maktfördelningslära gjorde åtsldllnad mellan kungen och regeringen
är något nytt! Som alla vet, skilde
han mellan tre statsmakter: den
lagstiftande, dömande och utövande, som han ansåg böra vara
skilda åt.
Utrymmet medger inga längre
citat. Det hade annars varit skäl
att anföra bokens skildring av häxprocesserna, en framställning som
rymmer en rad sakliga felaktigheter. Skildringen av reduktionen
har stora fel i kronologien, och
uppgifterna om indelningsverket är
onöjaktiga. En märklig anakronism
förekommer i skildringen av den
propaganda som utgick från Karl
XII: s kansli under krigsåren:
))Han kunde inte vika, endast falla,
hette det i den svenska propagandan». Orden är Tegners (som f. ö.
inte nämns i boken). Självfallet
var den svenska propagandan mera
optimistisk.
Bilderna är väl valda men många
bildtexter ger en felaktig uppfattning om innehållet. Under en bild
126
står det: »Det var gott om människor i det överbefolkade och fattiga
Sverige på 1700-talet och 1800-talet
men ont om mat. Såhär trångt var
det i bondstugan.» Bilden föreställer en målning av Per Hörberg med
titeln »Julgille i småländskt bondhem». Karlarna sitter bänkade
kring det dukade bordet, kvinnorna
är sysselsatta med att laga mat vid
spisen, och två pojkar leker jullekar på golvet. Allt andas högtid
och glädje, men boken lägger bara
märke till trångboddheten!
Det är häpnadsväckande att en
så ensidig, polemisk och felfylld
bok som denna kunnat antagas till
användning i skolundervisningen.
Så har emellertid skett. Själva behandlingen av skolboken är märklig. Enligt en kungörelse av är 1948
får endast sädana läroböcker användas som är uppförda i läroboksförteckningen. Denna förteckning
skall uppgöras av statens läroboksnämnd. Ett villkor för att en bok
skall kunna upptagas i förteckningen är att bokens innehåll är
objektivt och vederhäftigt och så-
vitt möjligt överensstämmande med
den vetenskapliga och pedagogiska
utvecklingen på ifrågavarande område. Där så är nödvändigt, skall
yttrande inhämtas av särskilda
ämnessakkunniga, vilka utses av
nämnden.
När boken i juli 1955 var uppe
till prövning i läroboksnämnden,
förelåg ett granskningsyttrande av
folkskollärare Nils Annerud, som
framförde starka betänkligheter
mot bokens lämplighet för en grundläggande historieundervisning på
det avsedda äldersstadiet. Nämnden
beslöt att bordlägga ärendet för vidare granskning. I mars 1956 togs
ärendet upp på nytt. Två yttranden
förelåg av ämnessakkunniga. Den
ene, Nils Annerud, ställde sig fortfarande mycket tveksam till bokens
användning ur pedagogisk synpunkt. Den andre av dem, rektor
Allan J ansson, ingav ett längre
yttrande, som utmynnade i ett avstyrkande. Boken var, framhöll han,
snarare ett debattinlägg i den diskussion om hur läroböcker skall
vara beskaffade än en för barn
lämpad lärobok.
Redan två månader senare anmäldes boken på nytt. Också denna
gång förelåg två yttranden. Rektor
Jansson föreslog på nytt avstyrkande och tillrädde en noggrann
översyn av boken. Hans yttrande
hade närmast formen av ett svar
på de skrifter, som under tiden ingivits av docent Palme och professor Erik Lönnroth. Han föreslog
samtidigt att en annan sakkunnig
skulle granska boken efter skedd
översyn. Nämnden hade emellertid
inhämtat yttrande av en annan sakkunnig, lektor Berit Borell, som
föreslog att boken skulle godkännas
efter omarbetning. Nämnden förklarade, att den beaktade förtjänsterna
i författarens delvis nya uppläggning av redogörelsen för det historiska skeendet, men fann dock –
»emedan författaren icke verkställt
den genomgripande omarbetning av
boken och den nyansering i framställningen som nämnden efterlyst
-ej anledning att frångå sitt beslut.»
Knappa två månader senare –
i juli 1956 – togs ärendet upp på
nytt, sedan boken blivit föremål
för vissa ändringar enligt lektor
Borelis förslag. Denna gång förelåg
endast ett anmärkningsvärt kort
yttrande av lektor Borell. Läroboken hade i viss utsträckning reviderats, förklarade hon. Med hänvisning till vad hon anfört i tidigare
utlåtande och med beaktande av att
arbetet visserligen hade obestridliga
svagheter men ännu större förtjänster tillstyrkte hon dess godkännande i föreliggande skick.
Nämndens beslut blev att boken
skulle uppföras på läroboksförteckningen och sålunda komma till användning i skolorna.
Nämndens behandling av denna
lärobok är rätt olustig. Vid vardera
två tillfällen har dess egna ämnessakkunniga framfört vägande kritik
mot boken. De anmärkningar som
framfördes i det första yttrandet av
rektor Jansson — själv framstå-
ende vetenskapsman och erfaren
pedagog – kvarstå i huvudsak
fortfarande, eftersom den revision
boken undergått inte berövat den
dess subjektiva, polemiska prägel.
Nämndens efterlysning av en ger”—-
–
’
~–
127
nomgripande omarbetning och en
nyansering i framställningen har
inte heller beaktats i någon större
utsträckning. Trots kritiken av de
egna ämnessakkunniga och trots
sitt eget tidigare uttalande beslutar
nämnden efter ett kort mellanrum
att godtaga boken, sedan en ny sakkunnig med – i jämförelse med
rektor Jansson – utomordentligt
kortfattad motivering tillstyrkt ett
godkännande.
De exempel som lämnats ur boken och som bara är ett urval bland
många, ger en uppfattning om hur
denna lärobok för enhetsskolans
barn uppfyller kungörelsens krav
på ett objektivt och vederhäftigt
innehåll och i vad mån den är överensstämmande med den vetenskapliga och pedagogiska utvecklingen
på detta område. Som en fadäs
måste man betrakta läroboksnämndens desavouering av sina egna
sakkunniga och frånträdande av
sitt knappa två månader tidigare
fattade principbeslut. De nyutkomna läroböckerna för skolans
lägre klasser ägnas endast ett förstrött intresse i dagspressen. Efter
vad som här skett är det uppenbart
att skolboksfrågan måste följas
kontinuerligt och uppmärksamt
under denna omvälvningstid inom
skolväsendet!