Dagens frågor
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Valet och sam- Det är en från tidigare valrörelser välbekant erfahällsekonomien. renhet, att obehagliga frågor som de ekonomiska
skjutas i bakgrunden av regeringspartierna för att invagga väljarna i en
känsla av hur bra allting är under nuvarande styre. »Vi klarade krisen»-
mentaliteten har på intet sätt strukits bort ur de socialdemokratiska valbossarnas sinnen, därför att den famösa affischen i 1950 års valrörelse
försvann. Inte heller bondeförbundets affisch i förra valrörelsen »Kronan
är räddad» motsäger förmodan, att årets valrörelse och dess efterbörd
kommer att bli lik sina föregångare, om väljarna inte reagera. Fagra
skönmålningar före valdagen komma att följas av bryska angrepp mot
väljarna efter. Den intressanta frågan är alltså för ögonblicket, vari dessa
komma att bestå. situationen är nämligen den, att det inte är så självklart
denna gäng, vilka åtgärder det kan röra sig om. Det är lättare att peka
på de ömma punkterna i ekonomien än att finna botemedel mot dem.
Frågan kan därför med fog ställas om koalitionen har en politik för att
möta lägets krav, oq1 väljarna skulle låta den fortsätta även efter den 16
september. Hittills har melodien varit skatter, och alltjämt är tron på
högskattepolitikens välsignelsebringande verkningar säkerligen oanfrätt
hos de teoretiskt inriktade politikgivarna i ledande ställning, medan koalitionens djupa led, som förutom de borgerliga träffas av skattehöjningarna, i varje fall kunna ha anledning betvivla dessas nytta. Av vad som
skymtat i den teoretiska diskussionen tycks tvångssparande i någon form
vara vad som leker de styrande i hågen. Därtill eller som ersättning
därför tycks det vara fråga om höjningar av indirekta skatter eller på
indirekt väg framkallade höjningar av de direkta skatterna, t. ex. genom
konstlad ökning av skatteunderlaget med hjälp av höjda fastighetstaxeringsvärden m. m. Xr detta huvudingrediensen i koalitionens ekonomiska
politik, vilket väl fä om ens någon vill bestrida, kan med skäl frågas,
vilka programmets övriga beständsdelar äro. Det skulle då vara den något
underliga politiken att minska bankernas utlåningssumma till privata
låntagare, samtidigt som riksbanken kompenserar minskningen flera
gånger om genom att öka sin egen kreditgivning till staten. Därutöver
är det svårt att skönja annat än sterilt vidmakthällande av regleringar
för byggenskap, hyror, räntor och valutor. Vill man se tillbaka i tiden,
kan man blott konstatera, att med undantag för räntenivåns uppjustering
är programmet detsamma i sak nu som vid koalitionens tillkomst för
fem är sedan. Det man också kan fastslå är, att inflationen och penningvärdets fall fortgått obehindrat under samma tid. Bostadsbristen är snarare besvärligare nu än för fem är sedan. Detsamma gäller valutasituationen. Nya problem ha tillkommit, där väl frågan om näringslivets
investeringsbehov är den allvarligaste. Därmed är också de viktigaste
ömma punkterna i ekonomien angivna.
31- 563447 Svensk Tidskrift 1956 427
Dagens frågor
Är det nu helt orimligt att till eftersinnande människor, som icke helt
dövats av skattefanatikernas propaganda, formulera frågorna så här:
»Få vi flera bostäder och bättre fördelning av bostadsbeståndet, därför
att vi ge staten mera pengar i skatt?» »Få vi bättre maskiner och större
maskinhallar, därför att vi minska utlåningen till företagen och lägga
mera skatt på dem?» »Få vi mera sparande, därför att vi hota med
tvångssparande?» »Få vi lugnare lönebildning, därför att vi fördyra levnadsomkostnaderna med nya skatter?» »Få vi stabilare priser, därför
att vi lägga skatt på dem?» »Få vi mera valutor, därför att vi höja värt
internationella kostnadsläge med ökade skatter?» Det är ändå på detta
enkla sätt frågorna skola ställas. Svaren bli inte annorlunda, därför att
sammanhangen krånglas till. Det är därför äntligen på tiden, att den
föreställningen överges, att skattehöjningar äro ett lämpligt medel mot
inflationen och dess konsekvenser på olika områden. Ändå finns det
långt in i de borgerliga leden människor, som av slentrian eller konservatism för dess egen skull inte kunna förstå, att en förnyelse av tänkandet
på detta område är nödvändig. ·
Antydningarna om koalitionens ekonomiska politik ge följaktligen inte
anledning att räkna med annat än en fortsatt inflationistisk utveckling i
stil med den hittillsvarande. En strömkantring i valet av tillräcklig omfattning skulle däremot kunna ge eftertryck åt kravet på en nyorientering
av den ekonomiska politiken, där större skattesänkning skulle kunna
draga med sig större återhållsamhet i den väldiga statliga utgiftsexpansion, som på endast tio år tredubblat statsutgifterna, skulle kunna verka
lugnande på lönekraven, dämpande på fördyringen, stabiliserande på
priserna, uppmuntrande på sparaodet och allmänt efterfrägebegränsande.
Det är sant, att detta är att vända på problemet, att låta bli att ge ut
pengarna, i stället för att göra som hittills gjorts, ge ut pengarna först
och sedan söka på olika sätt sopa in mesta möjliga av dem efteråt,
vilket inte är så enkelt, sedan de en gång kommit ut. Men är det fel
att angripa ett problem från annat håll, när erfarenheten under en följd
av är så tydligt ådagalagt, att samma problem stä kvar oförminskat med
den metod som använts? Högskattepolitiken har haft både chans och tid
att visa sina verkningar och sin oförmåga att komma till rätta med flera
för människorna verkligt viktiga ekonomiska frågor. Det är – självfallet
för övrigt i en demokrati – väljarnas sak att avgöra, om de vilja ge
lågskattepolitiken samma chans. Riksdagsvalet i september är ett tillfälle för gemene man att fatta detta beslut, ett beslut som, hur det än
blir, aldrig kan undgå att få djupgående återverkningar för de närmaste
årens ekonomiska utveckling.
Finländska Den fackliga storstrejken i Finland 1-20 sistlidne mars
farhå~or. bilades som bekant genom blockministären Fagerholms
medling i det psykologiska ögonblicket. På grund av de låga strejkunderstöden började nämligen maten tryta i arbetarhemmen, och risken för
oroligheter i större omfattning föreföll överhängande. Kompromissen
åvägabragtes genom arbetsgivarnas medgivande att i allt väsentligt bifalla arbetarpartens krav på kompensation för den höjning av livs- 428
Dagens frågor
medelsprisen, som föranleddes av jordbrukarorganisationernas plötsliga
beslut härom. Arbetsgivarna kapitulerade dock ej utan villkor: regeringen utlovade kompensation medelst sänkning av deras avgifter till
folkpensionering, vilka därefter skulle gäldas av statsverket. I princip
samma metod använde herr Fagerholms partivän och kollega i Danmark,
statsminister H. C. Hansen, då han en månad senare, utan att anlita den
hos fackföreningsrörelsens ombudsmän impopulära obligatoriska skiljedomen, lyckades bemästra en lantarbetarestrejk vid de större gärdarna genom löfte att staten skulle hälla arbetsgivarna skadeslösa, därest
de beviljade förmånerna komme att överstiga företagens bärkraft, Här
skymtar en »ny giv» i den nordiska strejkpolitiken: staten köper samhället arbetsfred på skattebetalarnas bekostnad. Skall denna vid behov
även praktiseras i Sverige inför en ny eventuell stor arbetskonflikt? Det
vore ju en närliggande följd av den nordiska samverkan, där enligt
socialdemokratisk utsago »arbetarnas union» frän början förblivit primus
motor!
I Finland har storstrejken hittills varit årets mest märkliga politiska
händelse, som vällat särdeles skarpa publika kontroverser. Vad först
storstrejkens författningsrättsliga sida angår, har finländska riksdagens
J.O. i ett offentligt föredrag d. 30 maj ansett sig kunna konstatera, »att
storstrejken stod i strid med grundlagen>>, enär den avsäg att vara ett
påtryckningsmedel mot statsmakten och tillika innebar ett angrepp på
de medborgerliga friheter, som äro garanterade av samma grundlag.
Självklart för alla bekännare av ett lagbundet statsskick, har detta uttalande givetvis väckt ont blod bland de radikala, som genom sin korporativa maktpolitik äro den parlamentariska demokratiens dödgrävare
och samma andas barn som diktaturerna. Man misstänkte också J.O. för
att med detta sitt dietum ha velat ge en tankeställare åt de domstolar,
som under sommarens lopp i en rad av rättegängar skola ta itu med de
lokala förseelser mot lag och förordning, vilka ägde rum under storstrejken. Kommunisterna och deras medlöpare, folkdemokraterna, protestera mot både J.O. och åtalen, medan socialdemokraterna resignera
och erkänna, att lagen måste ha sin gäng men ängslas för bristen >>på
nödig objektivitet» hos åklagare och domstolar.
Samtidigt synes en allt starkare borgerlig opinion växa fram i Finland
för en lagstiftning, ägnad att framdeles skydda samhällslivet för att
lamsläs av sådana totala arbetskonflikter som en storstrejk. Några konkreta förslag i dylikt syfte skymta visserligen ännu icke. Ett steg av
annan art för samma positiva ändamål togs dock i Tammerfors d. 27
maj, då en riksförening bildades >>till rättsordningens värn». Initiativet
härrörde frän högerhäll och avsikten förklarades vara att »skapa en
försonlig anda inom olika medborgarkretsar och intressegrupper, hos
medborgarna stärka och fördjupa aktningen för de i Regeringsformen
garanterade medborgerliga rättigheterna, trygga den lagliga rätten till
arbete och biträda regeringsmaktens lagliga organ under undantagsförhällanden>>. Det välmenta målet >>att skapa en försonlig anda>> m. m.
stötte genast på patrull, i det att alla vänstergrupper vädrade ett försök
att reaktivera skyddskårerna och rent av Lappomentaliteten. Man önskade ej att statsmaktens lagliga organ ens i undantagsförhållanden
429
Dagens frågor
skulle biträdas av enskilda organisationer; även agrarförbundet gav i
en resolution vid en partistämma uttryck åt samma uppfattning.
Det äterstår att se huruvida denna frukt av storstrejken skall mogna
eller blåsa bort av ovannämnda opinionsbild. Andra verkningar av storstrejken äro likväl mera allvarliga och aktuella. Trots riksbankschefen
von Fieandts energiska vägran att skrida vidare på inflationens breda
väg har sålunda prisnivån i Finland redan hunnit stiga så mycket att
löntagarna förlorat vad storstrejken inbragte dem, vilket gav statsminister Fagerholm och den socialdemokratiska finansministern Simonen
stoff till pessimistiska betraktelser över storstrejken i deras 1.-maj-tal.
En långt fränare förkastelsedom rapporterades från ett tal d. 14 maj
av häradshövding Väinö Tanner, vilken i egenskap av äldre beprövad
statsman och mängårig kooperativ ledare såsom P. A. Hansson och Albin
Johansson i en person är finländska socialdemokratiens främste man.
Då han sade sig frukta, att nya vanskligheter på arbetsmarknaden vore
att befara som konsekvens av lönernas fatala bundenhet vid levnadskostnadsindex, blev han sannspådd. Kort därefter förkunnade fackföreningsledaren Eero Antikainen att regeringen vore ansvarig för den
»priskarusell», som nu var i gäng, och att L.O. ej ämnade finna sig i att
den uppnådda lönenivån ånyo nivellerades. Ej under att man i Finland
med olust bevittnar hur den ödesdigra spiralen löner-priser ej låter
sig hejda.
I samband med dessa eldfängda frågor har den interna polemik, som
länge pågått inom finländsk socialdemokrati, nu flammat upp i ett allom
uppenbart fyrverkeri av verbala knalleffekter. Vad det här egentligen
rör sig om: principer för partitaktiken eller personlig prestigehunger,
synes svårt att avgöra, förmodligen som i all politik en blandning av
bäggedera. Två fronter kunna dock iakttagas, den ena med partisekreteraren, förre inrikesministern Väinö Leskinen i spetsen, som vill avveckla koalitionen med agrarerna, och den andra under partiets ordförande, försvarsministern Emil Skog, som slår vakt kring status quo.
Leskinen är därvid representant för den yngre och Skog för en något
’äldre generation. Sympatierna hos mera åldersstigna partiledare, såsom
Tanner och Fagerholm, och hos partitidningarna uppgivas vara delade.
Men tvisten har gått långt, när Leskinen i partiets tidskrift karakteriserade detta »Som en övermogen frukt utan kärna» med planlös politik
och ett regeringsprogram som icke kan infrias. Skog och hans anhängare
ha häftigt klandrat de tredskande, i den män dessa äro avlöna,de partifunktionärer, och de skola tagas i örat vid första möte med partiinstanserna. statsminister Fagerholm erkänner, att meningsutbytet ,.lett till en
mycket svår och för partiet farlig situation».
Sagda schism beklagas av de borgerliga såsom skapad att gagna yttersta vänstern. Denna hemsökes dock dessbättre ävenledes av inre
bekymmer. storstrejkens resultat anses ha framkallat besvikelse bland
kommunisterna, ehuru dessa voro de egentliga tillskyndarna genom sin
demagogiska konkurrens med socialdemokraterna i den fackliga ledningen. En version, att de kommunistiska tidningarnas upplagor ha
minskat, låter sig icke bestyrka, men en så vederhäftig sagesman som
den nye redaktören för den socialdemokratiska tidningen Kansan Lehti
430
Dagens frågor
i Tammerfors, Arvo Tuominen, har berättat, att bakom kulisserna en
bitter tvekamp rasar mellan olika ledargrupper om »avstaliniseringens»
följder för denna filial av den moskovitiska moderförsamlingen. Fejden
är så hätsk att den paralyserar de rödas propaganda med avbräck för
deras aktionsförmåga.
Sommaren har förty hittills icke beledsagats av en eljest vanlig inrepolitisk stiltje. Lugnare torde det heller icke bli längre fram. Linjerna
för partiernas uppmarsch till kommunalvalen i höst präglas ännu av
ovisshet. Ett nytt oväderstecken har dessutom nyligen dykt upp på den
förut tämligen molnfria språkpolitiska horisonten. Det befriade Porkala
blev i olika hänseenden ett problem för finländsk politik, som nyss än
mera komplicerats genom svenska folkpartiets upptäckt, att myndigheterna för kustförsvarets räkning önska expropriera så stora områden
av denna rent finlandssvenska lantbruksbygd, att fennomanin befaras
operera bakom dessa militära motiv – allt under det den nye presidenten Rekkonen vid sitt besök på Åland i hänvändelser till öborna bekräftade sin företrädare Paasikivis försonliga sinnelag mot Ålandssvenskhetens förankring i de internationella avtalen. Svenska folkpartiets centralstyrelse och riksdagsgrupp ha enhälligt vänt sig mot projekten om
tvångsinlösning, och utrikesminister Ralf Törngren i Fagerholms regering gjorde ett tag sitt fortsatta taburettinnehav beroende av att svenskarna i Porkala lämnas i okvald besittning av sina fäders jord, men
kvarstår på president Rekkonens anmodan som »fackminister», vilket
väckt misshag hos svenska folkpartiet.
Presidentval – om Uppläggningen för president- och kongressvalen
en vicepresident! i Förenta staterna klarnade sent omsider. Det var
hög tid, ty demokratiska partiets nomineringskonvent samlades i Chicago
d. 13 augusti, varefter republikanernas följde en vecka senare i San
Francisco. Demokraterna hade hyfsat sin valekvation genom senator
Refauvers avsägelse till förmån för Adlai Stevenson. Som dennes medtävlare kvarstod endast guvernören i staten New York, Averell Harriman,
men intet tvivel rådde, att Stevenson, nu som 1952, skulle bli partiets
presidentkandidat. Tack vare försiktiga formuleringar i negerfrågan har
Slevenson icke stött sig med den av tradition demokratiska Södern, som
icke kunde smälta Harrimans radikala program mot segregationen. Av
skäl, som framgå i det följande, lade kongressen stor vikt vid valet av
en kandidat till vicepresidentskapet, vilket eljest av några betrodda
partipampar brukar bestämmas på upphällningen av konventet,
Ett tag trodde man, att Eisenhowers operation för ett tarmlidande
den 9 juni skulle överkorsa de republikanska kalkylerna på hans förnyade kandidatur. Men Eisenhower betänkte sig icke länge utan lät
under sin konvalescens på sin ägandes farm i Gettysburg meddela, att
han stod fast vid sitt beslut den 29 februari att mottaga partiets erbjudande. På sin första presskonferens den 1 augusti i Washington efter
operationen upplyste han, att denna befriat honom från fleråriga magbesvär, en uppfattning, som gav fart åt det befängda ryktet, att han nu
kände sig bättre än förut. Av fotografier att döma bär dock icke hans
medtagna utseende syn för denna sägen.
431
Dagens frågor
Hans omval anses emellertid ganska säkert den 6 instundande november. Visserligen lära många initierade republikaner vara oroliga för en
plötslig break-down innan valet och ännu flera tveka om hans förmåga
att hålla ut fyra år på sin krävande post. Men för den stora väljarkåren,
däribland även dem, som alltid vackla mellan de två stora partierna och
vilkas röster påstås avgöra valutgången, säges Eisenhower just genom
sin sjukdom ha blivit ännu mera populär och en röst för honom likställes
med en känslosam kondoleans. Dessutom har amerikanska allmänheten
icke förgätit att Eisenhower avblåste det avskydda Koreakriget – för
övrigt det enda krig, där USA icke blivit obetingad segrare – ävensom
att han senare avstyrde snarlika äventyr i Indokina och i Formosasundet.
Nationen tycks vara trött på smärtsamma förlustrisker från slagfält på
främmande mark och vill ostörd njuta sitt sorgfria väsen under en oavbruten högkonjunktur med exempellöst stigande välstånd.
Ju ovissare Eisenhowers framtida hälsotillstånd ter sig, desto större
betydelse måste nomineringen av vicepresidenten som hans ställföreträdare tillmätas. I själva verket har det blivit valrörelsens huvudfråga,
varav Slevensons utsikter väsentligen bero. Det är också förklaringen till
att demokraterna i Chicago föregingo med gott exempel och ägnade
spörsmålet om sin vicepresidentkandidat en omsorg, som icke motiveras
av detta namns roll i valrörelsen. Republikanska partiledningen, som
domineras av dess energiske ordförande, Leonard Hall, hade till omval
föreslagit ämbetets nuvarande innehavare, den endast 43-årige senatorn
Richard Nixon från Californien. Han tillhörde ursprungligen partiets
högra konservativa flygel, det s. k. »gamla gardet», som 1952 hårdnackat
motsatte sig Eisenhowers kandidatur för sin kandidat, framlidne Ohiosenatorn Robert Taft. De blevo slagna på konventet av Eisenhowers anhängare men lyckades åtminstone pådyvla honom Nixon som vicepresident. Som sådan har Nixon varit oklanderligt lojal mot Eisenhower
och vunnit dennes personliga bevågenhet. Men Hall och hans kumpaner
lita på att om Nixon, i händelse av förfall för Eisenhower, skulle draga
in i Vita huset, han ånyo bleve deras man.
Vid det här laget kan man tydligt skönja, att »gamla gardet» uppskattar
Eisenhower endast som galjonsfigur för partiet vid valet men under
hela hans nu förflutna fyra-årsperiod aldrig tvekat att, tillsammans med
de likasinnade konservativa sydstatsdemokraterna, upprepade gånger,
såsom ifråga om utiandshjälpens nedprutning med ca 1 miljard dollar
och anslagshöjningen för flygvapnet med en lika stor summa, ändra
Eisenhowers äskanden till kongressen. Det ser cyniskt ut, men konstitutionellt ligger det annorlunda till. USA:s författning är så ändamålsenligt konstruerad att, i överensstämmelse med Montesquieus sunda
maktfördelningslära, som också är grundtanken i vår regeringsform,
första och andra statsmakten skola hålla varandra i jämvikt genom
»checks and balances». Härigenom undvikes den regeringsdiktatur med
ett parlamentariskt »transportkompanh, som hos oss och i andra demokratier väcka sådan olust hos vanmäktiga minoriteter av partier och
medborgargrupper.
I slutet av juli månad föreföll det sålunda som om republikanska
partiet hade det ovanligt bra förspänt, och det fanns måhända fog för
432
Dagens frågor
spekulationerna att även en republikansk kongressmajoritet, nu som
1952, kunde åka in »på den segerrike Eisenhowers rockskört» och köra
iväg det knappa demokratiska flertalet på Capitol Hill från »mellanterminvalen» i november 1954. Plötsligt slungade då den republikanske
politikern Harold stassen en veritabel atombomb genom att i stället för
Nixon som vicepresident föreslå guvernören i Massachusetts, Christian
Herter, som står högt i Eisenhowers ynnest. Stassen angav som skäl,
att Nixon var så illa omtyckt bland alla liberaler inom republikanska
partiet, som voro Eisenhowers meningsfränder, och att farhågorna för
Eisenhowers fysiska hållfasthet bland många kretsar fått sådan spridning, att Nixons nominering som vicepresident icke blott skulle förstärka demokraternas fältrop: »En röst för Eisenhower är en röst för
Nixon», utan tillika riskera ett nederlag för republikanerna i valet till
kongressen.
Stassen är icke förste bäste partigängare. En gång rekordung guvernör
i staten Minnesota, var han 1952 med om att planera Eisenhowers kandidatur och blev som belöning placerad i Eisenhowers kabinett i egenskap av delegerad för utiandshjälpen och numera även för nedrustningen. Han lär icke sakna politisk ärelystnad för egen del, och det
anses uteslutet, att han handlat helt på egen hand. Men de invigda ha
hittills icke givit sig tillkänna efter den uppståndelse stassens intervention framkallat i det republikanska lägret, där man hade hoppats att
utan dissonanser med acklamation kunna kora Eisenhower och Nixon
för återval. strax efter 84 kongressens åtskiljande antog ett stort antal
republikanska medlemmar av kongressens båda hus en resolution, vari
stassen anmodades att avgå ur kabinettet. Leonard Hall ingrep med
sådan klimax, att han övertalade guvernör Herter att på nationalkonventet föreslå Nixon som kandidat till vicepresidentposten!
Den till synes isolerade Stassen har dock icke givit tappt. Han har
låtit förstå, att han på förhand låtit Eisenhower få kännedom om sin
tillämnade framstöt, men då stassen och Nixon mottogo Eisenhower vid
flygplatsen i Washington efter dennes korta sejour i Panama vid den
panamerikanska konferensen, var det påfallande med vilken kyla Eisenhower hälsade på Stassen i motsats till de kärvänliga minerna mot Nixon.
Eisenhower har likväl deklarerat, att Stassens fullföljande av hans medborgerliga intressen icke strede mot hans prominenta ställning »inom
presidentens officiell.a familj» dvs. kabinettet. stassen har också på begäran beviljats en månads tjänstledighet för att organisera sin kampanj.
Denna leder sannolikt till ett fiasko, och stassens vänner torde alltjämt
föredra att anonymt väja undan för den vredgade motvinden inom de
egna leden.
Eisenhowers beteende förefaller ändå egendomligt. Men amerikanska
pressmän påstå, att han städse visat sig obenägen att i pinsamma personfrågor framträda med öppet visir. Då senator McCarthy väsnades som
värst, dolde Eisenhower för omgivningen icke sin ovilja mot mannen
och hans metoder men underlät sorgfälligt att utåt yppa sin mening.
Han gjorde som på sin tid apotekare Riis i Sverige, vilken besegrade
Napoleon genom att låta honom hållas …
Nationalkonventen utspelades i år så tillvida inför mera öppen ridå än
433
……. ······–· ·————-
Dagens frågor
tidigare, att de kunde genom televisionen timme för timme följas av
enligt uppgift ca 50 milj. amerikaner. Utgången blev ej överraskande. I
Chicago korade demokraterna Stevenson till presidentkandidat med stor
majoritet mot Harriman, och på ovannämnt sätt lät Stevenson konventet
utse senator Kefauver från Tennessee till vicepresident. En vecka senare
i San Francisco placerade republikanska konventet Eisenhower och
Nixon på samma »ticket» som 1952. Efter samråd med Eisenhower inställde Harold stassen sin tillämnade attack mot Nixon som vicepresident
– ett fiasko för Stassen, som ännu är »an untold story». Till alla talrika
Tv-operatörers missräkning och som ett psykologiskt minus för partiet
blev konventet i San Francisco en harmonisk idyll i kontrast till de
dramatiska scenerna och den starka spänningen i Chicago, där Harry
Truman till sista timmen slogs för sin kandidat Harriman. Efter stridens
utkämpande vidtog på tribunen en försoningstablå, då alla f. d. antagonister omfamnade varandra och lovade en enig kampfront, varvid
samtliga, även Tv-åskådarnas ögon tårades av rörelse. Harry Trumans
säraktion torde ha nödgat Söderns demokrater att föredra Slevenson
framför den i rasfrågor radikalare Harriman. Var det måhända motivet
till den krigssluge taktikern Trumans manöver?
Adenauer- Ollen- Sedan kriget i Korea sommaren 1953 och i Indohauer- Eisenhower. kina ett år senare avblåsts genom provisoriska
stillestånd samt spänningen kring Formosa tills vidare dämpats, förblev
Tysklands fortsatta delning storpolitikens främsta territoriella problem.
Det föranledde en första personlig kontakt efter det kalla krigets utbrott
mellan »de fyra storas» utrikesministrar: Molotov, Dulles, Eden och
Bidault. Eden var då ännu chef för Foreign Office före Churchills avgång i maj 1955 och Bidault chef för Quai d’Orsay i regeringen Laniel.
Konferensen ägde rum i Berlin vintern 1954, varvid det blev en angenäm
överraskning för Västmakterna, att Bidault skötte sig utmärkt genom att
bringa på skam Molotovs spekulationer i fransk defaitism i allmänhet
och tyskrädsla i synnerhet. överläggningarna medförde dock icke något
som helst positivt resultat för Tysklands del på grund av de alltjämt
oförenliga ståndpunkterna mellan öst och väst. Ryssarna ville icke frånhända sig tyska östzonen med mindre dess »Sociala framsteg>>, dvs. den
totala bolsjeviseringen skulle lämnas orubbad och helst anammas av
Västtyskland, vilket de tre andra lika mycket å tyskarnas som å egna
vägnar bestämt vägrade.
Av samma skäl strandade också den Genevekonferens mellan utrikesministrarna hösten 1955, som var den enda praktiska påföljden av det
Genevemöte »på högsta nivå» under sommaren s. å., vars sakliga eftermäle framstår i alltmera orimlig proportion till den dåtida överdimensionerade reklampropagandan. Trots »avstalinisering» och vänskapsoffensiver från Kremls sida har Tysklands återförening eller sannare sagt:
befrielse kört fast. Det enda nya bidrag till den permanenta diskussionen
i ämnet var det Chrusjtjevs öppenhjärtiga yttrande till Mollet vid dennes
och utrikesminister Pineaus Moskvabesök i våras – att Sovjetunionen
föredrog status quo framför ett enat Tyskland, vilket vidmakthölle Bonn- 434
Dagens frdgor
republikens anslutning västerut – som Kreml efteråt sökt krångla sig
ifrån genom krystade dementier.
Under sommaren har Tyskland börjat bli bortskymt bakom de mera
aktuella bekymren för den otvivelaktigt ökade krigsfaran mellan Israel
och dess oförsonliga arabgrannar samt på sistone framförallt genom en
så världsskakande kupp som president Nassers konfiskation den 26 juli
av Suezkanalen för Egyptens räkning. Detta innebär dock ej att tyskarna,
som skandinaver och andra av Europas smärre nationer norr om Alperna, tagit semester från all politik för att som åskådare på parketten
betrakta »Wenn hinten weil, in der Törkei, die Völker auf einander
schlagen». Tvärtom – i Västtyskland har inrikespolitiken präglats av
samma dramatiska dynamik som i Storbritannien genom oron för strejkfebern och för bråket på Cypern och i Frankrike genom den fortsatta
kampen i Nordafrika, militärt med minst 400 000 man i Algeriet och
diplomatiskt i Tunis-Marocko, samtidigt som regeringarna i både London och Paris nervöst avläsa inflationsrisken på respektive betalningsbalansen och guldpriset. Endast i tyska östzonen är det lugnt på ytan i
brist på uttrycksmedel för den allmänna opinion, som diktaturer icke
tolerera. Så mycket livligare tycks det gå till hos de prominenta i Pankow,
där Walter Ulbricht nödgats rehabilitera tidigare offer åt renlärigheten
för att icke själv drabbas av samma avpolettering som andra hårdkokta
stalinister, Jakob Berman i Polen och Matthias Rakosi i Ungern. Pankow
har även ställt i utsikt bättre försörjning och livsmedelsransoneringens
upphävande i hopp om att kunna infria dessa löften genom hjälp från
Kreml, som småningom tycks begripa, att då antalet flyktingar från
östzonen till Västtyskland hittills för året nått en rekordsiffra på ca
100 000 personer, Västtyskland alltjämt får en särdeles lärorik åskådningsundervisning om beskaffenheten av de »Sociala framsteg», varmed
östzonen vill lyckliggöra landsmännen väster om Elbe och Werra.
I juli månad har Adenauer med okuvlig energi i förbundsdagen och
i förbundsrådet genomdrivit lagen om allmän värnplikt, oaktat regeringsblockets reducering genom flyktingpartiets utträde och de fria demokraternas sprängning i en majoritet under dr Thomas Dehler contra
Adenauer och en minoritet under vicekanslern Blöcher, som kvarstannat
i koalitionen. Från Dehlers sida riktar sig motståndet mindre mot
Adenauers politik än mot honom personligen. Hans kyliga överlägsenhet
irriterar uppenbarligen vederbörandes dåliga nerver. Huvudopponenten
är dock socialdemokraterna under Erich Ollenhauer, som förvisso icke
är en auktoritativ ledargestalt som företrädaren, framlidne dr Kurt
Schumacher, men en partiets trotjänare med den tränade förlikningsmannens förmåga att utplåna sina eventuella egna åsikter i ett medlingsförslag. I likhet med Dehler drives också Ollenhauer av en personlig ovilja
mot Adenauer, och deras gemensamma taktik förefaller vara dikterad
av att till varje pris välja en annan linje än antagonisten. När Adenauer,
i överensstämmelse med påven Pius XII :s kloka råd för en tid sedan
till tyska folket – som han ju väl känner genom ackreditering som
nuntius först i Mönchen och sedan i Berlin under 1920-talet – att visa
tålamod vid försöken att komma tillrätta med Tysklands delning, icke
vill forcera återföreningen, ha Ollenhauer och Dehler tagit denna på
435
Dagens frågor
entreprenad och förebrätt Adenauer att sabotera denna nationens livsfråga. Vad de föreslå skulle uppenbarligen leda in i en återvändsgränd.
Man vet, att Kreml hänvisar Västtyskland till förhandlingar med Pankow,
som varken Ollenhauer eller Dehler vilja erkänna som östtyskarnas rättmätiga regering. Icke desto mindre yrka de oupphörligt, att Adenauer
omedelbart skall diplomatiskt sondera stämningen i Kreml, fastän dess
svar är på förhand givet. Det är icke heller säkert, att återföreningen
för västtyskarnas flertal är ett så populärt krav, att det pockar på obetingat primat framför alla andra politiska önskemål. Allmänheten i Västtyskland har ännu händerna fulla för att trygga sin utkomst och framtid
i en sammanstörtad tillvaro, där först under de senaste fem åren »neues
Leben blöht aus den Ruinen».
Mera populär är nog oppositionens paroll mot allmän värnplikt. Även
om »Ohne- mich»-tänkesättet numera nästan synes ha försvunnit, är
dock olusten mot allt militärt ganska påtaglig i Västtyskland, visserligen
icke som produkt av de västliga ockupanternas »Omskolning» av tysk
ungdom till antimilitarism, utan fastmera i likhet med i Japan, som en
psykologisk följd av gruvliga nederlag i tvenne blodiga krig. Ändå
genomdrev, som sagt, Adenauer värnpliktslagen och det arbete på försvarsmaktens nydaning, som tidigare startats, har därmed omsider fått
legal sanktion. Hur pass opportunistisk Ollenhaners inställning också är
till värnplikten framgår av sommarens socialdemokratiska partidag i
Mönchen. I dess program för nyvalen till förbundsdagen 1957 ingick ej
en förpliktelse att principiellt hävda en negativ ståndpunkt till värnplikten. För att jämna vägen för socialdemokratiens heta åstundan att
äntligen fä vara med och regera, eventuellt t. o. m. i en koalition efter
valet med de kristligt-sociala – givetvis dock utan Adenauer – antyddes, att ett krav på värnpliktslagens upphävande icke borde fä utgöra
ett hinder för en dylik blockpakt.
Som ersättning för allmän värnplikt hade socialdemokraterna i parlamentsdebatterna, under åberopande av atomvapnens inverkan på den
s. k. konventionella krigsorganisationen, anbefallt en arme av värvade
trupper. Till deras förargelse publicerades någon tid senare de uppseendeväckande indiskretionerna om amiral Radfords projekt att minska
U.S.A:s militära manskapsstyrka på 800 000 man ävensom Edens funderingar om en framtida möjlighet att slopa värnplikten till fromma
för en arme av yrkessoldater och i samband därmed måhända reducera
brittiska Rhenarmen. Alla Adenauers opponenter jublade, och han förhånades även i sådana borgerliga tidningar, vilkas oberoende av partierna gör dem så mycket känsligare för opinionens kastvindar, som
en ståndaktig tennsoldat för en gammalmodig militärdoktrin.
För egen del hade Adenauer anledning anse, att förutsättningarna
för hela hans utrikes- och försvarskurs befunne sig i farozonen. Han
avbröt sin semester i Schwarzwald och begav sig till Bonn, dit han
genast inkallade ambassadörerna i västerns huvudstäder till rädplägning
med närmast berörda ministrar. De ätervände med noter till respektive
regeringar med begäran om klargörande uppgifter. Till yttermera visso
flög general Heusinger, ordförande i västtyska försvarsrådet, till Washington för att få direkt kontakt med amerikanska kolleger. Efter samtal
436
Dagens frdgor
med försvarsminister Charles Wilson och de högsta vapengrencheferna
i Pentagon – Radford var på resa i Fjärran östern – förklarade sig
Heusinger fullt tillfredsställd. Radfords förslag var ett diskussionsuppslag och avsåg en successiv minskning under fem budgetår utan att därigenom U.S.A:s militära styrka skulle bli lidande. Atlantförsvarets förstärkning med de 12 västtyska divisionerna betraktades som en självfallen
uppfyllelse av Tysklands åtaganden. Enahanda lugnande besked gavs av
Dulles, naturligtvis i samförstånd med Eisenhower. En talesman för
State Department har tillika inskärpt, att U.S.A. ej ämnade svika sina
utfästelser för Västeuropas försvar.
Adenauer har nu fortsatt sin ledighet, och intill förbundsdagens
sammanträde i september efter sommarlovet, torde inrikespolitikens puls
slå mattare i Västtyskland, såvitt icke förloppet av Suezkanalskonferensen i London från den 16 aug., till vilken även Västtyskland som ny
sjöfarande stat blivit inbjuden, vållar internationella komplikationer. I
en intervju av den amerikanska tidskriften »News-Week» har Adenauer
kraftigt varnat för den senaste anglosachsiska hypotesen om lämpligheten
att inskränka de s. k. konventionella vapnen. Det skulle göra offren för
kommunistiska bulvankrig efter Koreamodell värnlösa, då U.S.A. icke
skulle kunna erbjuda annat verksamt bistånd än fällande av atombomber,
vilket kunde framkalla det världskrig, inför vars fasor alla rygga tillbaka. På så sätt skulle en partiell nedrustning längs denna linje garantera
röda framgångar i de krig på periferin, som ingalunda äro otänkbara.
Krigshotet mot Israel och vad som må följa av Suezkanalkrisen kan
tyvärr bli en bekräftelse på Adenauers farhågor.
Kremls kadaver- Under den förflutna högsommaren ha händelserna i
disciplin. Östeuropa och krigsfaran för Israel främst lagt beslag på samtidens intresse. Men president Nassers oväntade kupp den
26 juni att expropriera Suezkanalbolaget för Egyptens räkning innebar
härutinnan en förändring, som närmare skärskådas på annat ställe i
detta nummer.
Det är huvudsakligen tvenne tilldragelser, som äro karakteristiska för
läget i Sovjetunionen och i dess lydstater. Den ena är revolten i västpolska industristaden Poznan – f. d. preussiska Posen under mera än
ett århundrade till 1919 efter första världskrigets slut – och den andra
ett »dekreb i det moskovitiska regeringsorganet Pravda i början av juli.
Huruvida det finns något kausalt samband mellan dessa kronologiskt
varandra närliggande incidenter må de »Kremlastrologer,. diskutera,
vilka i västerländska pressorgan anses som experter på det sovjetryska
sol- och planetsystemet. Allom begripligt är, att de böra betraktas mot
den gemensamma bakgrund, som utgörs av Chrustjevs verkligt sensationella förnekelse av den forne halvguden Stalin i hans beryktade tal
inför Högsta Sovjet i februari. Det hölls i förstone hemligt, men då det
blev uppsnappat av amerikanska underrättelsetjänsten i Polen och in
extenso publicerat i U.S.A.-pressen, dementerades det icke av Moskva.
Såsom förut här påpekats, innebar Chrustjevs skildring av Stalins
tyranniska framfart ingen nyhet för Västerlandet och näppeligen icke
437
Dagens frågor
heller för ett i Kremls mysterium så invigt auditorium som den omsorgsfullt utvalda partikadern i Högsta Sovjet. Man hade i äratal varit förtrogen med det faktum, att Stalin var en småningom storhetsvansinnig
maniaker utan moraliska hämningar, som icke nöjde sig med att massvis
lönnmörda alla offer för sina maktsjuka misstankar utan dessutom roade
sig med att arrangera parodiska offentliga rättegångar, där de anklagade
genom omänsklig tortyr bragtes att »bekänna» vad prokuratorn, framlidne F.N.-delegaten Vysjinskij, förelagt bödlarna som ett pensum, som
de måste prestera med risk att eljest själva råka illa ut. Liksom Djingis
Kan och Timur Lenk på mongolstormens tid tvekade icke Stalin att
utrota en hel samhällsklass som »kulakerna», dvs. de mera besuttna
bönderna och nationaliteter som Krimtatarerna för deras vänslande med
tyskarna under andra världskriget.
Men frågetecknet är, av vilken orsak Chrustjev, i samförstånd med
duumviren Bulganin, funnit sig böra avslöja det han visste, att alla –
utom de östeuropeiska undersåtarnas djupa led – på förhand kände till.
Meningsutbytet hos de fria folken har också kretsat kring detta spörsmål.
Många tro, att då Chrustjev särskilt omnämnde, att Stalins närmaste
män, bland dem Molotov och Mikojan, under despotens sista dagar
svävade i livsfara för hans oavlåtliga misstro, Chrustjevs framstöt är
att fatta som förladdning till en senare knalleffekt, att Stalin mördades
på tillskyndan av det nuvarande ledarekollektivet, med eller utan Berias
vetskap eller vilja. Harry Salisbury, som under fem är var New York
Times’ korrespondent i Moskva, är benägen för en sådan tolkning. Han
har också påmint om en betecknande episod under Chrustjevs mera än
timslånga oration. Denne bredde på som värst om Stalins bestialiska
blodtörst mot de egna partimedlemmarna, vilken han belyste med en så
betecknande statistik, att av de 2 000 delegerade, som bevistade 1934 års
partimöte – »segerns kongress» enligt den officiella historiken på grund
av regimens konsolidering i Ryssland – mer än hälften sedermera
häktades för »kontrarevolutionära stämplingar». Då hördes en röst nedifrån salen: »Varför gjorde ni er inte av med honom?>> Chrustjev stannade sitt ordflöde och ropade flera gånger: >>Vem var det, som frågade?»
Alla tego! Varpå Chrustjev med sitt breda grin yttrade: >>Där ser ni, hur
vi hade del», och fortsatte sin redogörelse. Intermezzot är lärorikt: ingen
delegat vågade stä för inpasset av rädsla för eventuella repressalier –
precis som på Stalins tid!
Som bekant väckte Chrustjevs tal stor uppståndelse hos kommunistpartierna i satellitstaterna och på andra sidan järnridån. De mest komprometterade stalinisterna som judarna Jakob Berman i Warszawa och
Mathias Råkosi i Budapest ha nödgats överge sina framskjutna befattningar, mindre för åsiktsfel, ty de ha ju varit lika hänförda stalindyrkare
som tidigare Chrustjev och Bulganin, utan som ett medgivande åt den
upprörda, nationellt betonade partiopinionen i Polen och i Ungern.
Men Walter Ulbricht klamrar sig ännu kvar vid makten i tyska östzonen,
och fastän Togliatti i Italien i förstone visade sig uppstudsig mot Kreml
och de franska kommunisterna syntes villrådiga, ha de nu, liksom ,kamraterna>> annorstädes i Väster, med ökänd kadaverdisciplin svängt in på
Kremls nya och skäligen motstridiga linjer.
438
Dagens frågor
Vilka äro då dessa? Tvivelsutan avsåg Kreml med sin »avstalinisering»
att göra »moraliska erövringar» annorstädes i världen, vilket även skulle
bestyrkas av toleransen av Titos »kätterier» mot den moskovitiska ,.generallinjen». Det duggade också i kommuniststaterna av rehabilitering
och amnesti för de ledare, som förut på Stalins direktiv avrättats eller
ådömts långvariga fängelsestraff. Ingenstädes har dessa nya paroller
proklamerats med sådant eftertryck och så allmänt behjärtats i handling
som i Polen, i överensstämmelse med nationens frihetsälskande, katolska
och ryssfientliga traditioner. Men då samtidigt den centrala planhushållningens vanstyre och polska folkhushållningens utsugning till Sovjetunionens förmån fick sina följder i lönearbetarnas tilltagande nödläge, exploderade missnöjet genom oroligheterna i Poznan den 28 juni,
vilka efter gatustrider med förluster av människoliv å ömse sidor måste
kuvas med kulspruteeld från pansarvagnar under ryskt militärkommando. Det dystra skådespelet från demonstrationerna i Östberlin och
i tyska östzonen från juni 1953 upprepades. Poznan kunde icke förtigas,
som revolterna i våras i Georgien och tidigare uppror i de sibiriska
slavlägren, varom underrättelser endast nått Europa genom hörsägner.
Poznan låg för långt västerut och just i slutet av juni pågick där en
internationell varumässa med talrika utlänningar, vilka blevo ögonvittnen till oroligheterna.
Dessa kommo synnerligen olägligt för Kreml. Även den mest enfaldige
medlöpare västerut kunde, om han eljest vore en hederlig människa, ej
undgå intrycket att det brutala våldet alltjämt var de kommunistiska förtryckarnas ultima ratio. Det passar också bra i stycke med Chrustjevs
argumentation inför partikongressen, då han icke fördömde Stalins
skurkstreck i och för sig utan endast förebrådde honom att han förgrep
sig på oskyldiga medlemmar av den högre kommunisthierarkien. Det
dög lika litet av Chrustjev att skildra Lenin som den store läromästaren
till skillnad från den urartade lärjungen Stalin. Det var Lenin, som hade
introducerat terrorn som kommunismens verksammaste inrikespolitiska
vapen och därmed förintat den gammalryska aristokratien och bourgeoisien.
Chrustjev och Bulganin begynte också ängslas för de krafter de släppt
lösa i lydstaterna. För att tygla dessa och som konsekvens till pansarvagnarna i Poznan förkunnades i ovannämnda dekret i Pravda, att
Stalin var i viss mån ursäktad för sin hårdhet genom Västmakternas
ivriga ansträngningar att kringränna och kullkasta »den nya arbetarestaten». Chrustjev och Bulganin hade icke heller förhållit sig passiva
gentemot Stalin utan bildat en oppositionell cell, som sökt korsa Stalins
kalkyler. Detta skall Rysslands folk så mycket mera förlita sig på som
uppgifterna tagit formen av ett dekret, dvs. blivit lagligt förpliktande.
En sådan historieskrivning är lika grotesk som Chrustjevs hela uppträ-
dande i övrigt. När får man höra, att denna famösa »Cell» växte ut till
en mordkomplott mot Stalin?
Atomen kommer Den 2 december 1942 hände något i Chicago, som
närmare. tycks bilda en ny epok i människosläktets historia.
Platsen var ett utrymme under åskådarläktaren på Chicago-universitetets
439
Dagens frågor
fotbollsstadion. Men händelsen bejublades inte av tusentals människor
som vid en spännande fotbollsmatch. Det enda, som inträffade i samband
med händelsen, var det telefonsamtal, som på middagen förekom mellan
ledaren för företaget och hans överordnade. Samtalet hade följande
lydelse: »Den italienske navigatören har landat i den nya världen.» –
»Hur voro infödingarna?» –
»Mycket vänliga.»
För att man skall kunna förstå betydelsen av de i förstone något dunkla
vändningarna måste vi tillfoga, att den italienske navigatören var den
redan då världsberömde italienske atomfysikern Enrico Fermi. Den nya
värld han hade landat i var den kontrollerade kedjereaktionens värld,
där den ena atomens sprängning ger upphov till allt flera andra atomers
sönderfall, varvid väldiga energimängder frigöras. Att infödingarna (dvs.
atomerna) voro vänliga, betydde helt enkelt, att Fermi hade lyckats
tämja reaktionshastigheten vid atomsönderfallet, så att en konstant atomsprängning under likformig energiutveckling erhölls. Detta hade man
rent teoretiskt kunnat räkna sig till vara möjligt, men Fermi var den, som
i det första praktiska försöket visade, att atomsprängning kan användas
för att ge människorna en ny energikälla. Vad man i största tystnad
hade uppfört under universitetets fotbollsläktare var nämligen den första
atommilan. Och denna lämnade vid nyssnämnda tillfälle tillräckligt med
kraft för att lysa upp lamporna på försöksplatsens elektriska ledningsnät.
Det lyckade försöket gav impulsen till byggandet av ett flertal nya
atomreaktorer. En dylik består av ett stort antal grafitblock, i vilkas mitt
man på jämna avstånd borrat hål. I dessa inskjutas uranstavarna vid
milans laddning. I stavarna förekommer grundämnet uran i två olika
former, s. k. isotoper. Härmed förstår man ämnen, som ha olika atomvikt
men samma kemiska egenskaper. I det ur i naturen förekommande
uransalter utvunna uranet finnes på 1 000 uranatomer med atomvikten
238 bara sju stycken med atomvikten 235. Denna lättare uranisotop är
radioaktiv, dvs. den sönderfaller av sig självt i lättare grundämnen,
varvid en av beståndsdelarna i atomens kärna, de s. k. neutronerna, utslungas med stor hastighet. Om neutronernas hastighet bromsas upp i
grafitblocken, bli de lämpliga att spränga ytterligare uranatomer. Vid
dessas sönderfall utsändas nya neutroner, som ha enahanda effekt, och
på detta sätt kommer ett kärnsönderfall i uranstavarna i gång, varvid
även radioaktiv strålning i uranmilan uppkommer.
För att skydda mot strålningen omges därför en atomreaktor med ett
tjockt lager av betong, som synnerligen effektivt bromsar upp de för
människorna farliga partiklarna. De hål, som uranstavarna skjutas in i,
pluggar man igen med blykapslar så att inte heller den vägen några
farliga strålar kunna nå omgivningen.
När en uranmila är fulladdad, dvs. alla uranstavarna inskjutna på
sina platser, komma de förhållandevis få Uran-235-atomerna genom sin
radioaktivitet ändå att sätta kärnklyvningsprocessen i gång. Vill man
hindra denna, måste i stapelns mitt inskjutas en stav av kadmium eller
borstål, som fångar upp de av de radioaktiva uranatomerna utsända
neutronerna och hindrar dem att åstadkomma nya sprängningar av uranatomer. Genom att höja och sänka ett lämpligt antal i milan inskjutbara
440
Dagens frågor
kadmiumstavar, kan man alltså reglera hastigheten av kärnklyvningsprocesserna i atommilan och härmed också erhålla en reglerad energiutveckling. Man kan populärt säga, att uranmilan är en ugn, där bränslet
tänder sig självt och värmeavgivningen sedan regleras genom att man
skjuter in avskärmande stavar i den brinnande massan.
Atomreaktorer kunna användas också för forskningsändamål, varvid
man i särskilda hål i milan inskjuter rör innehållande t. ex. sådana
grundämnen som fosfor, jod, kobolt och bor. Vid neutronbestrålningen
bli då också dessa grundämnen radioaktiva och de så erhållna radioaktiva isotoperna kunna användas för framställning av radioaktiva salter,
som i sin tur begagnas för vetenskapliga försök i jordbruksnäringens
tjänst, för bestrålning av svulster i medicinen etc.
Sin största betydelse torde dock uranmilorna i en nära framtid få som
alstrare av elektrisk kraft. I de s. k. atomkraftverken låter man tungt
vatten eller smält natrium cirkulera utmed uranstavarna i milan. Härvid
uppfångas det vid kärnklyvningen uppkommande värmet av natriumströmmen, som sedan via värmeväxlare förgasar vatten. Den erhållna
ångan användes sedan för att alstra elektrisk energi med vanliga ångturbiner. Ehuru utbytet av elektrisk kraft för närvarande vid atomkraftverk ligger vid en verkningsgrad av blott 15-20 % mot för ångkraftverk
35 % och för vattenkraftverk 85-90 % av förhandenvarande energimängder, alstras dock med uran som bränsle stora mängder radioaktivt
Plutonium, som i sin tur kan utnyttjas för kärnklyvningsprocesser. Vidare
representera uranstavarna så stora energimängder, att atomkraftverken
kunna läggas praktiskt taget var som helst i världen, bara någon gång
vart tredje år ett transportflygplan med full uranlast kan landa i närheten. Atomkraftverken erbjuda på detta sätt stora möjligheter för uppodling av ännu sterila ökenområden och de bli i stånd att skaffa mer
föda till jordens snabbt växande befolkning.
Man räknar med att jordens befolkning kommer att mer än fördubblas
under de närmaste hundra åren. Då samtidigt härmed energiförbrukningen stiger med 3 % per person och år, komma jordens förråd av kol,
olja och gas att snabbt krympa de kommande årtiondena. Då synas tillsvidare atombränslena bli räddningen, eftersom jordens förråd av uran
och torium beräknas vara 23 gånger så stora som energin i alla kol-, oljeoch gasreserver tillsammans.
Då uran- och toriummalmerna äro svagt radioaktiva i naturen, kan
man med hjälp av en Geiger-Miiller-detektor snabbt avgöra, var ev. brytvärd, radioaktiv malm förekommer. Det är även möjligt att kartlägga ev.
fyndigheter genom prospektering från flygplan med luftburna detektorer.
De viktigaste radioaktiva malmerna äro carnotiten, en uranhaltig sandsten från Grand Canyon i Colorado, pechbländet, en uranmalm från
Nordaustralien, Portugal, Frankrike, Afrika, Canada och Colorado, samt
daviditen, som finns på Floridahalvön, i Sydaustralien, på Madagaskar
samt i Östafrika. Den toriumhaltiga monaziten slutligen finns i Sydafrika,
Främre Indiens sydspets, Brasilien, nordöstra Florida och i Coloradoområdet. Rika uranmalmsfyndigheter äro sällsynta men nya raffineringsmetoder göra nu exploateringen även av låghaltiga malmer räntabel.
441
Dagens frågor
Tyskarna ha ju på sistone också visat sig intresserade av svensk kvarntorpsskiffer, ehuru uranhalten här är mycket låg.
Efter brytningen skiljas värdelösa mineral frän malmen genom dennas
malning, vaskning och rostning. Räprodukten av oren uran bringas att
förena sig med fluorgas och den bildade uranfluoriden destilleras av,
varefter den silverliknande rena metallen utvinnes genom elektrolys.
Metallen saluföres sedan i stänger, som omedelbart äro färdiga att inskjutas i uranmilorna.
Genom att överföra uranmetallen till gasformiga föreningar och låta
dessa undergå upprepad diffusion, kan man skilja den radioaktiva
uranisotopen U-235 frän den talrikare U-238. Detta utföres t. ex. i den
stora gasdiffusionsanläggningen i Oak Ridge, Tennessee, som är ett 1,5
km längt, 122 m brett och 21 m högt fabrikskomplex. I detta 17,8 har
taktäckta område skapade amerikanerna råmaterialet för atombomberna,
av vilka den första bragtes att explodera 2 ’/. är efter Fermis första
kärnklyvning. Den 16 juli 1945 exploderade denna bomb i öknen nära
Alarnogorda i New-Mexico.
Sverker Foghammar.
442
Valet och sam- Det är en från tidigare valrörelser välbekant erfahällsekonomien. renhet, att obehagliga frågor som de ekonomiska
skjutas i bakgrunden av regeringspartierna för att invagga väljarna i en
känsla av hur bra allting är under nuvarande styre. »Vi klarade krisen»-
mentaliteten har på intet sätt strukits bort ur de socialdemokratiska valbossarnas sinnen, därför att den famösa affischen i 1950 års valrörelse
försvann. Inte heller bondeförbundets affisch i förra valrörelsen »Kronan
är räddad» motsäger förmodan, att årets valrörelse och dess efterbörd
kommer att bli lik sina föregångare, om väljarna inte reagera. Fagra
skönmålningar före valdagen komma att följas av bryska angrepp mot
väljarna efter. Den intressanta frågan är alltså för ögonblicket, vari dessa
komma att bestå. situationen är nämligen den, att det inte är så självklart
denna gäng, vilka åtgärder det kan röra sig om. Det är lättare att peka
på de ömma punkterna i ekonomien än att finna botemedel mot dem.
Frågan kan därför med fog ställas om koalitionen har en politik för att
möta lägets krav, oq1 väljarna skulle låta den fortsätta även efter den 16
september. Hittills har melodien varit skatter, och alltjämt är tron på
högskattepolitikens välsignelsebringande verkningar säkerligen oanfrätt
hos de teoretiskt inriktade politikgivarna i ledande ställning, medan koalitionens djupa led, som förutom de borgerliga träffas av skattehöjningarna, i varje fall kunna ha anledning betvivla dessas nytta. Av vad som
skymtat i den teoretiska diskussionen tycks tvångssparande i någon form
vara vad som leker de styrande i hågen. Därtill eller som ersättning
därför tycks det vara fråga om höjningar av indirekta skatter eller på
indirekt väg framkallade höjningar av de direkta skatterna, t. ex. genom
konstlad ökning av skatteunderlaget med hjälp av höjda fastighetstaxeringsvärden m. m. Xr detta huvudingrediensen i koalitionens ekonomiska
politik, vilket väl fä om ens någon vill bestrida, kan med skäl frågas,
vilka programmets övriga beständsdelar äro. Det skulle då vara den något
underliga politiken att minska bankernas utlåningssumma till privata
låntagare, samtidigt som riksbanken kompenserar minskningen flera
gånger om genom att öka sin egen kreditgivning till staten. Därutöver
är det svårt att skönja annat än sterilt vidmakthällande av regleringar
för byggenskap, hyror, räntor och valutor. Vill man se tillbaka i tiden,
kan man blott konstatera, att med undantag för räntenivåns uppjustering
är programmet detsamma i sak nu som vid koalitionens tillkomst för
fem är sedan. Det man också kan fastslå är, att inflationen och penningvärdets fall fortgått obehindrat under samma tid. Bostadsbristen är snarare besvärligare nu än för fem är sedan. Detsamma gäller valutasituationen. Nya problem ha tillkommit, där väl frågan om näringslivets
investeringsbehov är den allvarligaste. Därmed är också de viktigaste
ömma punkterna i ekonomien angivna.
31- 563447 Svensk Tidskrift 1956 427
Dagens frågor
Är det nu helt orimligt att till eftersinnande människor, som icke helt
dövats av skattefanatikernas propaganda, formulera frågorna så här:
»Få vi flera bostäder och bättre fördelning av bostadsbeståndet, därför
att vi ge staten mera pengar i skatt?» »Få vi bättre maskiner och större
maskinhallar, därför att vi minska utlåningen till företagen och lägga
mera skatt på dem?» »Få vi mera sparande, därför att vi hota med
tvångssparande?» »Få vi lugnare lönebildning, därför att vi fördyra levnadsomkostnaderna med nya skatter?» »Få vi stabilare priser, därför
att vi lägga skatt på dem?» »Få vi mera valutor, därför att vi höja värt
internationella kostnadsläge med ökade skatter?» Det är ändå på detta
enkla sätt frågorna skola ställas. Svaren bli inte annorlunda, därför att
sammanhangen krånglas till. Det är därför äntligen på tiden, att den
föreställningen överges, att skattehöjningar äro ett lämpligt medel mot
inflationen och dess konsekvenser på olika områden. Ändå finns det
långt in i de borgerliga leden människor, som av slentrian eller konservatism för dess egen skull inte kunna förstå, att en förnyelse av tänkandet
på detta område är nödvändig. ·
Antydningarna om koalitionens ekonomiska politik ge följaktligen inte
anledning att räkna med annat än en fortsatt inflationistisk utveckling i
stil med den hittillsvarande. En strömkantring i valet av tillräcklig omfattning skulle däremot kunna ge eftertryck åt kravet på en nyorientering
av den ekonomiska politiken, där större skattesänkning skulle kunna
draga med sig större återhållsamhet i den väldiga statliga utgiftsexpansion, som på endast tio år tredubblat statsutgifterna, skulle kunna verka
lugnande på lönekraven, dämpande på fördyringen, stabiliserande på
priserna, uppmuntrande på sparaodet och allmänt efterfrägebegränsande.
Det är sant, att detta är att vända på problemet, att låta bli att ge ut
pengarna, i stället för att göra som hittills gjorts, ge ut pengarna först
och sedan söka på olika sätt sopa in mesta möjliga av dem efteråt,
vilket inte är så enkelt, sedan de en gång kommit ut. Men är det fel
att angripa ett problem från annat håll, när erfarenheten under en följd
av är så tydligt ådagalagt, att samma problem stä kvar oförminskat med
den metod som använts? Högskattepolitiken har haft både chans och tid
att visa sina verkningar och sin oförmåga att komma till rätta med flera
för människorna verkligt viktiga ekonomiska frågor. Det är – självfallet
för övrigt i en demokrati – väljarnas sak att avgöra, om de vilja ge
lågskattepolitiken samma chans. Riksdagsvalet i september är ett tillfälle för gemene man att fatta detta beslut, ett beslut som, hur det än
blir, aldrig kan undgå att få djupgående återverkningar för de närmaste
årens ekonomiska utveckling.
Finländska Den fackliga storstrejken i Finland 1-20 sistlidne mars
farhå~or. bilades som bekant genom blockministären Fagerholms
medling i det psykologiska ögonblicket. På grund av de låga strejkunderstöden började nämligen maten tryta i arbetarhemmen, och risken för
oroligheter i större omfattning föreföll överhängande. Kompromissen
åvägabragtes genom arbetsgivarnas medgivande att i allt väsentligt bifalla arbetarpartens krav på kompensation för den höjning av livs- 428
Dagens frågor
medelsprisen, som föranleddes av jordbrukarorganisationernas plötsliga
beslut härom. Arbetsgivarna kapitulerade dock ej utan villkor: regeringen utlovade kompensation medelst sänkning av deras avgifter till
folkpensionering, vilka därefter skulle gäldas av statsverket. I princip
samma metod använde herr Fagerholms partivän och kollega i Danmark,
statsminister H. C. Hansen, då han en månad senare, utan att anlita den
hos fackföreningsrörelsens ombudsmän impopulära obligatoriska skiljedomen, lyckades bemästra en lantarbetarestrejk vid de större gärdarna genom löfte att staten skulle hälla arbetsgivarna skadeslösa, därest
de beviljade förmånerna komme att överstiga företagens bärkraft, Här
skymtar en »ny giv» i den nordiska strejkpolitiken: staten köper samhället arbetsfred på skattebetalarnas bekostnad. Skall denna vid behov
även praktiseras i Sverige inför en ny eventuell stor arbetskonflikt? Det
vore ju en närliggande följd av den nordiska samverkan, där enligt
socialdemokratisk utsago »arbetarnas union» frän början förblivit primus
motor!
I Finland har storstrejken hittills varit årets mest märkliga politiska
händelse, som vällat särdeles skarpa publika kontroverser. Vad först
storstrejkens författningsrättsliga sida angår, har finländska riksdagens
J.O. i ett offentligt föredrag d. 30 maj ansett sig kunna konstatera, »att
storstrejken stod i strid med grundlagen>>, enär den avsäg att vara ett
påtryckningsmedel mot statsmakten och tillika innebar ett angrepp på
de medborgerliga friheter, som äro garanterade av samma grundlag.
Självklart för alla bekännare av ett lagbundet statsskick, har detta uttalande givetvis väckt ont blod bland de radikala, som genom sin korporativa maktpolitik äro den parlamentariska demokratiens dödgrävare
och samma andas barn som diktaturerna. Man misstänkte också J.O. för
att med detta sitt dietum ha velat ge en tankeställare åt de domstolar,
som under sommarens lopp i en rad av rättegängar skola ta itu med de
lokala förseelser mot lag och förordning, vilka ägde rum under storstrejken. Kommunisterna och deras medlöpare, folkdemokraterna, protestera mot både J.O. och åtalen, medan socialdemokraterna resignera
och erkänna, att lagen måste ha sin gäng men ängslas för bristen >>på
nödig objektivitet» hos åklagare och domstolar.
Samtidigt synes en allt starkare borgerlig opinion växa fram i Finland
för en lagstiftning, ägnad att framdeles skydda samhällslivet för att
lamsläs av sådana totala arbetskonflikter som en storstrejk. Några konkreta förslag i dylikt syfte skymta visserligen ännu icke. Ett steg av
annan art för samma positiva ändamål togs dock i Tammerfors d. 27
maj, då en riksförening bildades >>till rättsordningens värn». Initiativet
härrörde frän högerhäll och avsikten förklarades vara att »skapa en
försonlig anda inom olika medborgarkretsar och intressegrupper, hos
medborgarna stärka och fördjupa aktningen för de i Regeringsformen
garanterade medborgerliga rättigheterna, trygga den lagliga rätten till
arbete och biträda regeringsmaktens lagliga organ under undantagsförhällanden>>. Det välmenta målet >>att skapa en försonlig anda>> m. m.
stötte genast på patrull, i det att alla vänstergrupper vädrade ett försök
att reaktivera skyddskårerna och rent av Lappomentaliteten. Man önskade ej att statsmaktens lagliga organ ens i undantagsförhållanden
429
Dagens frågor
skulle biträdas av enskilda organisationer; även agrarförbundet gav i
en resolution vid en partistämma uttryck åt samma uppfattning.
Det äterstår att se huruvida denna frukt av storstrejken skall mogna
eller blåsa bort av ovannämnda opinionsbild. Andra verkningar av storstrejken äro likväl mera allvarliga och aktuella. Trots riksbankschefen
von Fieandts energiska vägran att skrida vidare på inflationens breda
väg har sålunda prisnivån i Finland redan hunnit stiga så mycket att
löntagarna förlorat vad storstrejken inbragte dem, vilket gav statsminister Fagerholm och den socialdemokratiska finansministern Simonen
stoff till pessimistiska betraktelser över storstrejken i deras 1.-maj-tal.
En långt fränare förkastelsedom rapporterades från ett tal d. 14 maj
av häradshövding Väinö Tanner, vilken i egenskap av äldre beprövad
statsman och mängårig kooperativ ledare såsom P. A. Hansson och Albin
Johansson i en person är finländska socialdemokratiens främste man.
Då han sade sig frukta, att nya vanskligheter på arbetsmarknaden vore
att befara som konsekvens av lönernas fatala bundenhet vid levnadskostnadsindex, blev han sannspådd. Kort därefter förkunnade fackföreningsledaren Eero Antikainen att regeringen vore ansvarig för den
»priskarusell», som nu var i gäng, och att L.O. ej ämnade finna sig i att
den uppnådda lönenivån ånyo nivellerades. Ej under att man i Finland
med olust bevittnar hur den ödesdigra spiralen löner-priser ej låter
sig hejda.
I samband med dessa eldfängda frågor har den interna polemik, som
länge pågått inom finländsk socialdemokrati, nu flammat upp i ett allom
uppenbart fyrverkeri av verbala knalleffekter. Vad det här egentligen
rör sig om: principer för partitaktiken eller personlig prestigehunger,
synes svårt att avgöra, förmodligen som i all politik en blandning av
bäggedera. Två fronter kunna dock iakttagas, den ena med partisekreteraren, förre inrikesministern Väinö Leskinen i spetsen, som vill avveckla koalitionen med agrarerna, och den andra under partiets ordförande, försvarsministern Emil Skog, som slår vakt kring status quo.
Leskinen är därvid representant för den yngre och Skog för en något
’äldre generation. Sympatierna hos mera åldersstigna partiledare, såsom
Tanner och Fagerholm, och hos partitidningarna uppgivas vara delade.
Men tvisten har gått långt, när Leskinen i partiets tidskrift karakteriserade detta »Som en övermogen frukt utan kärna» med planlös politik
och ett regeringsprogram som icke kan infrias. Skog och hans anhängare
ha häftigt klandrat de tredskande, i den män dessa äro avlöna,de partifunktionärer, och de skola tagas i örat vid första möte med partiinstanserna. statsminister Fagerholm erkänner, att meningsutbytet ,.lett till en
mycket svår och för partiet farlig situation».
Sagda schism beklagas av de borgerliga såsom skapad att gagna yttersta vänstern. Denna hemsökes dock dessbättre ävenledes av inre
bekymmer. storstrejkens resultat anses ha framkallat besvikelse bland
kommunisterna, ehuru dessa voro de egentliga tillskyndarna genom sin
demagogiska konkurrens med socialdemokraterna i den fackliga ledningen. En version, att de kommunistiska tidningarnas upplagor ha
minskat, låter sig icke bestyrka, men en så vederhäftig sagesman som
den nye redaktören för den socialdemokratiska tidningen Kansan Lehti
430
Dagens frågor
i Tammerfors, Arvo Tuominen, har berättat, att bakom kulisserna en
bitter tvekamp rasar mellan olika ledargrupper om »avstaliniseringens»
följder för denna filial av den moskovitiska moderförsamlingen. Fejden
är så hätsk att den paralyserar de rödas propaganda med avbräck för
deras aktionsförmåga.
Sommaren har förty hittills icke beledsagats av en eljest vanlig inrepolitisk stiltje. Lugnare torde det heller icke bli längre fram. Linjerna
för partiernas uppmarsch till kommunalvalen i höst präglas ännu av
ovisshet. Ett nytt oväderstecken har dessutom nyligen dykt upp på den
förut tämligen molnfria språkpolitiska horisonten. Det befriade Porkala
blev i olika hänseenden ett problem för finländsk politik, som nyss än
mera komplicerats genom svenska folkpartiets upptäckt, att myndigheterna för kustförsvarets räkning önska expropriera så stora områden
av denna rent finlandssvenska lantbruksbygd, att fennomanin befaras
operera bakom dessa militära motiv – allt under det den nye presidenten Rekkonen vid sitt besök på Åland i hänvändelser till öborna bekräftade sin företrädare Paasikivis försonliga sinnelag mot Ålandssvenskhetens förankring i de internationella avtalen. Svenska folkpartiets centralstyrelse och riksdagsgrupp ha enhälligt vänt sig mot projekten om
tvångsinlösning, och utrikesminister Ralf Törngren i Fagerholms regering gjorde ett tag sitt fortsatta taburettinnehav beroende av att svenskarna i Porkala lämnas i okvald besittning av sina fäders jord, men
kvarstår på president Rekkonens anmodan som »fackminister», vilket
väckt misshag hos svenska folkpartiet.
Presidentval – om Uppläggningen för president- och kongressvalen
en vicepresident! i Förenta staterna klarnade sent omsider. Det var
hög tid, ty demokratiska partiets nomineringskonvent samlades i Chicago
d. 13 augusti, varefter republikanernas följde en vecka senare i San
Francisco. Demokraterna hade hyfsat sin valekvation genom senator
Refauvers avsägelse till förmån för Adlai Stevenson. Som dennes medtävlare kvarstod endast guvernören i staten New York, Averell Harriman,
men intet tvivel rådde, att Stevenson, nu som 1952, skulle bli partiets
presidentkandidat. Tack vare försiktiga formuleringar i negerfrågan har
Slevenson icke stött sig med den av tradition demokratiska Södern, som
icke kunde smälta Harrimans radikala program mot segregationen. Av
skäl, som framgå i det följande, lade kongressen stor vikt vid valet av
en kandidat till vicepresidentskapet, vilket eljest av några betrodda
partipampar brukar bestämmas på upphällningen av konventet,
Ett tag trodde man, att Eisenhowers operation för ett tarmlidande
den 9 juni skulle överkorsa de republikanska kalkylerna på hans förnyade kandidatur. Men Eisenhower betänkte sig icke länge utan lät
under sin konvalescens på sin ägandes farm i Gettysburg meddela, att
han stod fast vid sitt beslut den 29 februari att mottaga partiets erbjudande. På sin första presskonferens den 1 augusti i Washington efter
operationen upplyste han, att denna befriat honom från fleråriga magbesvär, en uppfattning, som gav fart åt det befängda ryktet, att han nu
kände sig bättre än förut. Av fotografier att döma bär dock icke hans
medtagna utseende syn för denna sägen.
431
Dagens frågor
Hans omval anses emellertid ganska säkert den 6 instundande november. Visserligen lära många initierade republikaner vara oroliga för en
plötslig break-down innan valet och ännu flera tveka om hans förmåga
att hålla ut fyra år på sin krävande post. Men för den stora väljarkåren,
däribland även dem, som alltid vackla mellan de två stora partierna och
vilkas röster påstås avgöra valutgången, säges Eisenhower just genom
sin sjukdom ha blivit ännu mera populär och en röst för honom likställes
med en känslosam kondoleans. Dessutom har amerikanska allmänheten
icke förgätit att Eisenhower avblåste det avskydda Koreakriget – för
övrigt det enda krig, där USA icke blivit obetingad segrare – ävensom
att han senare avstyrde snarlika äventyr i Indokina och i Formosasundet.
Nationen tycks vara trött på smärtsamma förlustrisker från slagfält på
främmande mark och vill ostörd njuta sitt sorgfria väsen under en oavbruten högkonjunktur med exempellöst stigande välstånd.
Ju ovissare Eisenhowers framtida hälsotillstånd ter sig, desto större
betydelse måste nomineringen av vicepresidenten som hans ställföreträdare tillmätas. I själva verket har det blivit valrörelsens huvudfråga,
varav Slevensons utsikter väsentligen bero. Det är också förklaringen till
att demokraterna i Chicago föregingo med gott exempel och ägnade
spörsmålet om sin vicepresidentkandidat en omsorg, som icke motiveras
av detta namns roll i valrörelsen. Republikanska partiledningen, som
domineras av dess energiske ordförande, Leonard Hall, hade till omval
föreslagit ämbetets nuvarande innehavare, den endast 43-årige senatorn
Richard Nixon från Californien. Han tillhörde ursprungligen partiets
högra konservativa flygel, det s. k. »gamla gardet», som 1952 hårdnackat
motsatte sig Eisenhowers kandidatur för sin kandidat, framlidne Ohiosenatorn Robert Taft. De blevo slagna på konventet av Eisenhowers anhängare men lyckades åtminstone pådyvla honom Nixon som vicepresident. Som sådan har Nixon varit oklanderligt lojal mot Eisenhower
och vunnit dennes personliga bevågenhet. Men Hall och hans kumpaner
lita på att om Nixon, i händelse av förfall för Eisenhower, skulle draga
in i Vita huset, han ånyo bleve deras man.
Vid det här laget kan man tydligt skönja, att »gamla gardet» uppskattar
Eisenhower endast som galjonsfigur för partiet vid valet men under
hela hans nu förflutna fyra-årsperiod aldrig tvekat att, tillsammans med
de likasinnade konservativa sydstatsdemokraterna, upprepade gånger,
såsom ifråga om utiandshjälpens nedprutning med ca 1 miljard dollar
och anslagshöjningen för flygvapnet med en lika stor summa, ändra
Eisenhowers äskanden till kongressen. Det ser cyniskt ut, men konstitutionellt ligger det annorlunda till. USA:s författning är så ändamålsenligt konstruerad att, i överensstämmelse med Montesquieus sunda
maktfördelningslära, som också är grundtanken i vår regeringsform,
första och andra statsmakten skola hålla varandra i jämvikt genom
»checks and balances». Härigenom undvikes den regeringsdiktatur med
ett parlamentariskt »transportkompanh, som hos oss och i andra demokratier väcka sådan olust hos vanmäktiga minoriteter av partier och
medborgargrupper.
I slutet av juli månad föreföll det sålunda som om republikanska
partiet hade det ovanligt bra förspänt, och det fanns måhända fog för
432
Dagens frågor
spekulationerna att även en republikansk kongressmajoritet, nu som
1952, kunde åka in »på den segerrike Eisenhowers rockskört» och köra
iväg det knappa demokratiska flertalet på Capitol Hill från »mellanterminvalen» i november 1954. Plötsligt slungade då den republikanske
politikern Harold stassen en veritabel atombomb genom att i stället för
Nixon som vicepresident föreslå guvernören i Massachusetts, Christian
Herter, som står högt i Eisenhowers ynnest. Stassen angav som skäl,
att Nixon var så illa omtyckt bland alla liberaler inom republikanska
partiet, som voro Eisenhowers meningsfränder, och att farhågorna för
Eisenhowers fysiska hållfasthet bland många kretsar fått sådan spridning, att Nixons nominering som vicepresident icke blott skulle förstärka demokraternas fältrop: »En röst för Eisenhower är en röst för
Nixon», utan tillika riskera ett nederlag för republikanerna i valet till
kongressen.
Stassen är icke förste bäste partigängare. En gång rekordung guvernör
i staten Minnesota, var han 1952 med om att planera Eisenhowers kandidatur och blev som belöning placerad i Eisenhowers kabinett i egenskap av delegerad för utiandshjälpen och numera även för nedrustningen. Han lär icke sakna politisk ärelystnad för egen del, och det
anses uteslutet, att han handlat helt på egen hand. Men de invigda ha
hittills icke givit sig tillkänna efter den uppståndelse stassens intervention framkallat i det republikanska lägret, där man hade hoppats att
utan dissonanser med acklamation kunna kora Eisenhower och Nixon
för återval. strax efter 84 kongressens åtskiljande antog ett stort antal
republikanska medlemmar av kongressens båda hus en resolution, vari
stassen anmodades att avgå ur kabinettet. Leonard Hall ingrep med
sådan klimax, att han övertalade guvernör Herter att på nationalkonventet föreslå Nixon som kandidat till vicepresidentposten!
Den till synes isolerade Stassen har dock icke givit tappt. Han har
låtit förstå, att han på förhand låtit Eisenhower få kännedom om sin
tillämnade framstöt, men då stassen och Nixon mottogo Eisenhower vid
flygplatsen i Washington efter dennes korta sejour i Panama vid den
panamerikanska konferensen, var det påfallande med vilken kyla Eisenhower hälsade på Stassen i motsats till de kärvänliga minerna mot Nixon.
Eisenhower har likväl deklarerat, att Stassens fullföljande av hans medborgerliga intressen icke strede mot hans prominenta ställning »inom
presidentens officiell.a familj» dvs. kabinettet. stassen har också på begäran beviljats en månads tjänstledighet för att organisera sin kampanj.
Denna leder sannolikt till ett fiasko, och stassens vänner torde alltjämt
föredra att anonymt väja undan för den vredgade motvinden inom de
egna leden.
Eisenhowers beteende förefaller ändå egendomligt. Men amerikanska
pressmän påstå, att han städse visat sig obenägen att i pinsamma personfrågor framträda med öppet visir. Då senator McCarthy väsnades som
värst, dolde Eisenhower för omgivningen icke sin ovilja mot mannen
och hans metoder men underlät sorgfälligt att utåt yppa sin mening.
Han gjorde som på sin tid apotekare Riis i Sverige, vilken besegrade
Napoleon genom att låta honom hållas …
Nationalkonventen utspelades i år så tillvida inför mera öppen ridå än
433
……. ······–· ·————-
Dagens frågor
tidigare, att de kunde genom televisionen timme för timme följas av
enligt uppgift ca 50 milj. amerikaner. Utgången blev ej överraskande. I
Chicago korade demokraterna Stevenson till presidentkandidat med stor
majoritet mot Harriman, och på ovannämnt sätt lät Stevenson konventet
utse senator Kefauver från Tennessee till vicepresident. En vecka senare
i San Francisco placerade republikanska konventet Eisenhower och
Nixon på samma »ticket» som 1952. Efter samråd med Eisenhower inställde Harold stassen sin tillämnade attack mot Nixon som vicepresident
– ett fiasko för Stassen, som ännu är »an untold story». Till alla talrika
Tv-operatörers missräkning och som ett psykologiskt minus för partiet
blev konventet i San Francisco en harmonisk idyll i kontrast till de
dramatiska scenerna och den starka spänningen i Chicago, där Harry
Truman till sista timmen slogs för sin kandidat Harriman. Efter stridens
utkämpande vidtog på tribunen en försoningstablå, då alla f. d. antagonister omfamnade varandra och lovade en enig kampfront, varvid
samtliga, även Tv-åskådarnas ögon tårades av rörelse. Harry Trumans
säraktion torde ha nödgat Söderns demokrater att föredra Slevenson
framför den i rasfrågor radikalare Harriman. Var det måhända motivet
till den krigssluge taktikern Trumans manöver?
Adenauer- Ollen- Sedan kriget i Korea sommaren 1953 och i Indohauer- Eisenhower. kina ett år senare avblåsts genom provisoriska
stillestånd samt spänningen kring Formosa tills vidare dämpats, förblev
Tysklands fortsatta delning storpolitikens främsta territoriella problem.
Det föranledde en första personlig kontakt efter det kalla krigets utbrott
mellan »de fyra storas» utrikesministrar: Molotov, Dulles, Eden och
Bidault. Eden var då ännu chef för Foreign Office före Churchills avgång i maj 1955 och Bidault chef för Quai d’Orsay i regeringen Laniel.
Konferensen ägde rum i Berlin vintern 1954, varvid det blev en angenäm
överraskning för Västmakterna, att Bidault skötte sig utmärkt genom att
bringa på skam Molotovs spekulationer i fransk defaitism i allmänhet
och tyskrädsla i synnerhet. överläggningarna medförde dock icke något
som helst positivt resultat för Tysklands del på grund av de alltjämt
oförenliga ståndpunkterna mellan öst och väst. Ryssarna ville icke frånhända sig tyska östzonen med mindre dess »Sociala framsteg>>, dvs. den
totala bolsjeviseringen skulle lämnas orubbad och helst anammas av
Västtyskland, vilket de tre andra lika mycket å tyskarnas som å egna
vägnar bestämt vägrade.
Av samma skäl strandade också den Genevekonferens mellan utrikesministrarna hösten 1955, som var den enda praktiska påföljden av det
Genevemöte »på högsta nivå» under sommaren s. å., vars sakliga eftermäle framstår i alltmera orimlig proportion till den dåtida överdimensionerade reklampropagandan. Trots »avstalinisering» och vänskapsoffensiver från Kremls sida har Tysklands återförening eller sannare sagt:
befrielse kört fast. Det enda nya bidrag till den permanenta diskussionen
i ämnet var det Chrusjtjevs öppenhjärtiga yttrande till Mollet vid dennes
och utrikesminister Pineaus Moskvabesök i våras – att Sovjetunionen
föredrog status quo framför ett enat Tyskland, vilket vidmakthölle Bonn- 434
Dagens frdgor
republikens anslutning västerut – som Kreml efteråt sökt krångla sig
ifrån genom krystade dementier.
Under sommaren har Tyskland börjat bli bortskymt bakom de mera
aktuella bekymren för den otvivelaktigt ökade krigsfaran mellan Israel
och dess oförsonliga arabgrannar samt på sistone framförallt genom en
så världsskakande kupp som president Nassers konfiskation den 26 juli
av Suezkanalen för Egyptens räkning. Detta innebär dock ej att tyskarna,
som skandinaver och andra av Europas smärre nationer norr om Alperna, tagit semester från all politik för att som åskådare på parketten
betrakta »Wenn hinten weil, in der Törkei, die Völker auf einander
schlagen». Tvärtom – i Västtyskland har inrikespolitiken präglats av
samma dramatiska dynamik som i Storbritannien genom oron för strejkfebern och för bråket på Cypern och i Frankrike genom den fortsatta
kampen i Nordafrika, militärt med minst 400 000 man i Algeriet och
diplomatiskt i Tunis-Marocko, samtidigt som regeringarna i både London och Paris nervöst avläsa inflationsrisken på respektive betalningsbalansen och guldpriset. Endast i tyska östzonen är det lugnt på ytan i
brist på uttrycksmedel för den allmänna opinion, som diktaturer icke
tolerera. Så mycket livligare tycks det gå till hos de prominenta i Pankow,
där Walter Ulbricht nödgats rehabilitera tidigare offer åt renlärigheten
för att icke själv drabbas av samma avpolettering som andra hårdkokta
stalinister, Jakob Berman i Polen och Matthias Rakosi i Ungern. Pankow
har även ställt i utsikt bättre försörjning och livsmedelsransoneringens
upphävande i hopp om att kunna infria dessa löften genom hjälp från
Kreml, som småningom tycks begripa, att då antalet flyktingar från
östzonen till Västtyskland hittills för året nått en rekordsiffra på ca
100 000 personer, Västtyskland alltjämt får en särdeles lärorik åskådningsundervisning om beskaffenheten av de »Sociala framsteg», varmed
östzonen vill lyckliggöra landsmännen väster om Elbe och Werra.
I juli månad har Adenauer med okuvlig energi i förbundsdagen och
i förbundsrådet genomdrivit lagen om allmän värnplikt, oaktat regeringsblockets reducering genom flyktingpartiets utträde och de fria demokraternas sprängning i en majoritet under dr Thomas Dehler contra
Adenauer och en minoritet under vicekanslern Blöcher, som kvarstannat
i koalitionen. Från Dehlers sida riktar sig motståndet mindre mot
Adenauers politik än mot honom personligen. Hans kyliga överlägsenhet
irriterar uppenbarligen vederbörandes dåliga nerver. Huvudopponenten
är dock socialdemokraterna under Erich Ollenhauer, som förvisso icke
är en auktoritativ ledargestalt som företrädaren, framlidne dr Kurt
Schumacher, men en partiets trotjänare med den tränade förlikningsmannens förmåga att utplåna sina eventuella egna åsikter i ett medlingsförslag. I likhet med Dehler drives också Ollenhauer av en personlig ovilja
mot Adenauer, och deras gemensamma taktik förefaller vara dikterad
av att till varje pris välja en annan linje än antagonisten. När Adenauer,
i överensstämmelse med påven Pius XII :s kloka råd för en tid sedan
till tyska folket – som han ju väl känner genom ackreditering som
nuntius först i Mönchen och sedan i Berlin under 1920-talet – att visa
tålamod vid försöken att komma tillrätta med Tysklands delning, icke
vill forcera återföreningen, ha Ollenhauer och Dehler tagit denna på
435
Dagens frågor
entreprenad och förebrätt Adenauer att sabotera denna nationens livsfråga. Vad de föreslå skulle uppenbarligen leda in i en återvändsgränd.
Man vet, att Kreml hänvisar Västtyskland till förhandlingar med Pankow,
som varken Ollenhauer eller Dehler vilja erkänna som östtyskarnas rättmätiga regering. Icke desto mindre yrka de oupphörligt, att Adenauer
omedelbart skall diplomatiskt sondera stämningen i Kreml, fastän dess
svar är på förhand givet. Det är icke heller säkert, att återföreningen
för västtyskarnas flertal är ett så populärt krav, att det pockar på obetingat primat framför alla andra politiska önskemål. Allmänheten i Västtyskland har ännu händerna fulla för att trygga sin utkomst och framtid
i en sammanstörtad tillvaro, där först under de senaste fem åren »neues
Leben blöht aus den Ruinen».
Mera populär är nog oppositionens paroll mot allmän värnplikt. Även
om »Ohne- mich»-tänkesättet numera nästan synes ha försvunnit, är
dock olusten mot allt militärt ganska påtaglig i Västtyskland, visserligen
icke som produkt av de västliga ockupanternas »Omskolning» av tysk
ungdom till antimilitarism, utan fastmera i likhet med i Japan, som en
psykologisk följd av gruvliga nederlag i tvenne blodiga krig. Ändå
genomdrev, som sagt, Adenauer värnpliktslagen och det arbete på försvarsmaktens nydaning, som tidigare startats, har därmed omsider fått
legal sanktion. Hur pass opportunistisk Ollenhaners inställning också är
till värnplikten framgår av sommarens socialdemokratiska partidag i
Mönchen. I dess program för nyvalen till förbundsdagen 1957 ingick ej
en förpliktelse att principiellt hävda en negativ ståndpunkt till värnplikten. För att jämna vägen för socialdemokratiens heta åstundan att
äntligen fä vara med och regera, eventuellt t. o. m. i en koalition efter
valet med de kristligt-sociala – givetvis dock utan Adenauer – antyddes, att ett krav på värnpliktslagens upphävande icke borde fä utgöra
ett hinder för en dylik blockpakt.
Som ersättning för allmän värnplikt hade socialdemokraterna i parlamentsdebatterna, under åberopande av atomvapnens inverkan på den
s. k. konventionella krigsorganisationen, anbefallt en arme av värvade
trupper. Till deras förargelse publicerades någon tid senare de uppseendeväckande indiskretionerna om amiral Radfords projekt att minska
U.S.A:s militära manskapsstyrka på 800 000 man ävensom Edens funderingar om en framtida möjlighet att slopa värnplikten till fromma
för en arme av yrkessoldater och i samband därmed måhända reducera
brittiska Rhenarmen. Alla Adenauers opponenter jublade, och han förhånades även i sådana borgerliga tidningar, vilkas oberoende av partierna gör dem så mycket känsligare för opinionens kastvindar, som
en ståndaktig tennsoldat för en gammalmodig militärdoktrin.
För egen del hade Adenauer anledning anse, att förutsättningarna
för hela hans utrikes- och försvarskurs befunne sig i farozonen. Han
avbröt sin semester i Schwarzwald och begav sig till Bonn, dit han
genast inkallade ambassadörerna i västerns huvudstäder till rädplägning
med närmast berörda ministrar. De ätervände med noter till respektive
regeringar med begäran om klargörande uppgifter. Till yttermera visso
flög general Heusinger, ordförande i västtyska försvarsrådet, till Washington för att få direkt kontakt med amerikanska kolleger. Efter samtal
436
Dagens frdgor
med försvarsminister Charles Wilson och de högsta vapengrencheferna
i Pentagon – Radford var på resa i Fjärran östern – förklarade sig
Heusinger fullt tillfredsställd. Radfords förslag var ett diskussionsuppslag och avsåg en successiv minskning under fem budgetår utan att därigenom U.S.A:s militära styrka skulle bli lidande. Atlantförsvarets förstärkning med de 12 västtyska divisionerna betraktades som en självfallen
uppfyllelse av Tysklands åtaganden. Enahanda lugnande besked gavs av
Dulles, naturligtvis i samförstånd med Eisenhower. En talesman för
State Department har tillika inskärpt, att U.S.A. ej ämnade svika sina
utfästelser för Västeuropas försvar.
Adenauer har nu fortsatt sin ledighet, och intill förbundsdagens
sammanträde i september efter sommarlovet, torde inrikespolitikens puls
slå mattare i Västtyskland, såvitt icke förloppet av Suezkanalskonferensen i London från den 16 aug., till vilken även Västtyskland som ny
sjöfarande stat blivit inbjuden, vållar internationella komplikationer. I
en intervju av den amerikanska tidskriften »News-Week» har Adenauer
kraftigt varnat för den senaste anglosachsiska hypotesen om lämpligheten
att inskränka de s. k. konventionella vapnen. Det skulle göra offren för
kommunistiska bulvankrig efter Koreamodell värnlösa, då U.S.A. icke
skulle kunna erbjuda annat verksamt bistånd än fällande av atombomber,
vilket kunde framkalla det världskrig, inför vars fasor alla rygga tillbaka. På så sätt skulle en partiell nedrustning längs denna linje garantera
röda framgångar i de krig på periferin, som ingalunda äro otänkbara.
Krigshotet mot Israel och vad som må följa av Suezkanalkrisen kan
tyvärr bli en bekräftelse på Adenauers farhågor.
Kremls kadaver- Under den förflutna högsommaren ha händelserna i
disciplin. Östeuropa och krigsfaran för Israel främst lagt beslag på samtidens intresse. Men president Nassers oväntade kupp den
26 juni att expropriera Suezkanalbolaget för Egyptens räkning innebar
härutinnan en förändring, som närmare skärskådas på annat ställe i
detta nummer.
Det är huvudsakligen tvenne tilldragelser, som äro karakteristiska för
läget i Sovjetunionen och i dess lydstater. Den ena är revolten i västpolska industristaden Poznan – f. d. preussiska Posen under mera än
ett århundrade till 1919 efter första världskrigets slut – och den andra
ett »dekreb i det moskovitiska regeringsorganet Pravda i början av juli.
Huruvida det finns något kausalt samband mellan dessa kronologiskt
varandra närliggande incidenter må de »Kremlastrologer,. diskutera,
vilka i västerländska pressorgan anses som experter på det sovjetryska
sol- och planetsystemet. Allom begripligt är, att de böra betraktas mot
den gemensamma bakgrund, som utgörs av Chrustjevs verkligt sensationella förnekelse av den forne halvguden Stalin i hans beryktade tal
inför Högsta Sovjet i februari. Det hölls i förstone hemligt, men då det
blev uppsnappat av amerikanska underrättelsetjänsten i Polen och in
extenso publicerat i U.S.A.-pressen, dementerades det icke av Moskva.
Såsom förut här påpekats, innebar Chrustjevs skildring av Stalins
tyranniska framfart ingen nyhet för Västerlandet och näppeligen icke
437
Dagens frågor
heller för ett i Kremls mysterium så invigt auditorium som den omsorgsfullt utvalda partikadern i Högsta Sovjet. Man hade i äratal varit förtrogen med det faktum, att Stalin var en småningom storhetsvansinnig
maniaker utan moraliska hämningar, som icke nöjde sig med att massvis
lönnmörda alla offer för sina maktsjuka misstankar utan dessutom roade
sig med att arrangera parodiska offentliga rättegångar, där de anklagade
genom omänsklig tortyr bragtes att »bekänna» vad prokuratorn, framlidne F.N.-delegaten Vysjinskij, förelagt bödlarna som ett pensum, som
de måste prestera med risk att eljest själva råka illa ut. Liksom Djingis
Kan och Timur Lenk på mongolstormens tid tvekade icke Stalin att
utrota en hel samhällsklass som »kulakerna», dvs. de mera besuttna
bönderna och nationaliteter som Krimtatarerna för deras vänslande med
tyskarna under andra världskriget.
Men frågetecknet är, av vilken orsak Chrustjev, i samförstånd med
duumviren Bulganin, funnit sig böra avslöja det han visste, att alla –
utom de östeuropeiska undersåtarnas djupa led – på förhand kände till.
Meningsutbytet hos de fria folken har också kretsat kring detta spörsmål.
Många tro, att då Chrustjev särskilt omnämnde, att Stalins närmaste
män, bland dem Molotov och Mikojan, under despotens sista dagar
svävade i livsfara för hans oavlåtliga misstro, Chrustjevs framstöt är
att fatta som förladdning till en senare knalleffekt, att Stalin mördades
på tillskyndan av det nuvarande ledarekollektivet, med eller utan Berias
vetskap eller vilja. Harry Salisbury, som under fem är var New York
Times’ korrespondent i Moskva, är benägen för en sådan tolkning. Han
har också påmint om en betecknande episod under Chrustjevs mera än
timslånga oration. Denne bredde på som värst om Stalins bestialiska
blodtörst mot de egna partimedlemmarna, vilken han belyste med en så
betecknande statistik, att av de 2 000 delegerade, som bevistade 1934 års
partimöte – »segerns kongress» enligt den officiella historiken på grund
av regimens konsolidering i Ryssland – mer än hälften sedermera
häktades för »kontrarevolutionära stämplingar». Då hördes en röst nedifrån salen: »Varför gjorde ni er inte av med honom?>> Chrustjev stannade sitt ordflöde och ropade flera gånger: >>Vem var det, som frågade?»
Alla tego! Varpå Chrustjev med sitt breda grin yttrade: >>Där ser ni, hur
vi hade del», och fortsatte sin redogörelse. Intermezzot är lärorikt: ingen
delegat vågade stä för inpasset av rädsla för eventuella repressalier –
precis som på Stalins tid!
Som bekant väckte Chrustjevs tal stor uppståndelse hos kommunistpartierna i satellitstaterna och på andra sidan järnridån. De mest komprometterade stalinisterna som judarna Jakob Berman i Warszawa och
Mathias Råkosi i Budapest ha nödgats överge sina framskjutna befattningar, mindre för åsiktsfel, ty de ha ju varit lika hänförda stalindyrkare
som tidigare Chrustjev och Bulganin, utan som ett medgivande åt den
upprörda, nationellt betonade partiopinionen i Polen och i Ungern.
Men Walter Ulbricht klamrar sig ännu kvar vid makten i tyska östzonen,
och fastän Togliatti i Italien i förstone visade sig uppstudsig mot Kreml
och de franska kommunisterna syntes villrådiga, ha de nu, liksom ,kamraterna>> annorstädes i Väster, med ökänd kadaverdisciplin svängt in på
Kremls nya och skäligen motstridiga linjer.
438
Dagens frågor
Vilka äro då dessa? Tvivelsutan avsåg Kreml med sin »avstalinisering»
att göra »moraliska erövringar» annorstädes i världen, vilket även skulle
bestyrkas av toleransen av Titos »kätterier» mot den moskovitiska ,.generallinjen». Det duggade också i kommuniststaterna av rehabilitering
och amnesti för de ledare, som förut på Stalins direktiv avrättats eller
ådömts långvariga fängelsestraff. Ingenstädes har dessa nya paroller
proklamerats med sådant eftertryck och så allmänt behjärtats i handling
som i Polen, i överensstämmelse med nationens frihetsälskande, katolska
och ryssfientliga traditioner. Men då samtidigt den centrala planhushållningens vanstyre och polska folkhushållningens utsugning till Sovjetunionens förmån fick sina följder i lönearbetarnas tilltagande nödläge, exploderade missnöjet genom oroligheterna i Poznan den 28 juni,
vilka efter gatustrider med förluster av människoliv å ömse sidor måste
kuvas med kulspruteeld från pansarvagnar under ryskt militärkommando. Det dystra skådespelet från demonstrationerna i Östberlin och
i tyska östzonen från juni 1953 upprepades. Poznan kunde icke förtigas,
som revolterna i våras i Georgien och tidigare uppror i de sibiriska
slavlägren, varom underrättelser endast nått Europa genom hörsägner.
Poznan låg för långt västerut och just i slutet av juni pågick där en
internationell varumässa med talrika utlänningar, vilka blevo ögonvittnen till oroligheterna.
Dessa kommo synnerligen olägligt för Kreml. Även den mest enfaldige
medlöpare västerut kunde, om han eljest vore en hederlig människa, ej
undgå intrycket att det brutala våldet alltjämt var de kommunistiska förtryckarnas ultima ratio. Det passar också bra i stycke med Chrustjevs
argumentation inför partikongressen, då han icke fördömde Stalins
skurkstreck i och för sig utan endast förebrådde honom att han förgrep
sig på oskyldiga medlemmar av den högre kommunisthierarkien. Det
dög lika litet av Chrustjev att skildra Lenin som den store läromästaren
till skillnad från den urartade lärjungen Stalin. Det var Lenin, som hade
introducerat terrorn som kommunismens verksammaste inrikespolitiska
vapen och därmed förintat den gammalryska aristokratien och bourgeoisien.
Chrustjev och Bulganin begynte också ängslas för de krafter de släppt
lösa i lydstaterna. För att tygla dessa och som konsekvens till pansarvagnarna i Poznan förkunnades i ovannämnda dekret i Pravda, att
Stalin var i viss mån ursäktad för sin hårdhet genom Västmakternas
ivriga ansträngningar att kringränna och kullkasta »den nya arbetarestaten». Chrustjev och Bulganin hade icke heller förhållit sig passiva
gentemot Stalin utan bildat en oppositionell cell, som sökt korsa Stalins
kalkyler. Detta skall Rysslands folk så mycket mera förlita sig på som
uppgifterna tagit formen av ett dekret, dvs. blivit lagligt förpliktande.
En sådan historieskrivning är lika grotesk som Chrustjevs hela uppträ-
dande i övrigt. När får man höra, att denna famösa »Cell» växte ut till
en mordkomplott mot Stalin?
Atomen kommer Den 2 december 1942 hände något i Chicago, som
närmare. tycks bilda en ny epok i människosläktets historia.
Platsen var ett utrymme under åskådarläktaren på Chicago-universitetets
439
Dagens frågor
fotbollsstadion. Men händelsen bejublades inte av tusentals människor
som vid en spännande fotbollsmatch. Det enda, som inträffade i samband
med händelsen, var det telefonsamtal, som på middagen förekom mellan
ledaren för företaget och hans överordnade. Samtalet hade följande
lydelse: »Den italienske navigatören har landat i den nya världen.» –
»Hur voro infödingarna?» –
»Mycket vänliga.»
För att man skall kunna förstå betydelsen av de i förstone något dunkla
vändningarna måste vi tillfoga, att den italienske navigatören var den
redan då världsberömde italienske atomfysikern Enrico Fermi. Den nya
värld han hade landat i var den kontrollerade kedjereaktionens värld,
där den ena atomens sprängning ger upphov till allt flera andra atomers
sönderfall, varvid väldiga energimängder frigöras. Att infödingarna (dvs.
atomerna) voro vänliga, betydde helt enkelt, att Fermi hade lyckats
tämja reaktionshastigheten vid atomsönderfallet, så att en konstant atomsprängning under likformig energiutveckling erhölls. Detta hade man
rent teoretiskt kunnat räkna sig till vara möjligt, men Fermi var den, som
i det första praktiska försöket visade, att atomsprängning kan användas
för att ge människorna en ny energikälla. Vad man i största tystnad
hade uppfört under universitetets fotbollsläktare var nämligen den första
atommilan. Och denna lämnade vid nyssnämnda tillfälle tillräckligt med
kraft för att lysa upp lamporna på försöksplatsens elektriska ledningsnät.
Det lyckade försöket gav impulsen till byggandet av ett flertal nya
atomreaktorer. En dylik består av ett stort antal grafitblock, i vilkas mitt
man på jämna avstånd borrat hål. I dessa inskjutas uranstavarna vid
milans laddning. I stavarna förekommer grundämnet uran i två olika
former, s. k. isotoper. Härmed förstår man ämnen, som ha olika atomvikt
men samma kemiska egenskaper. I det ur i naturen förekommande
uransalter utvunna uranet finnes på 1 000 uranatomer med atomvikten
238 bara sju stycken med atomvikten 235. Denna lättare uranisotop är
radioaktiv, dvs. den sönderfaller av sig självt i lättare grundämnen,
varvid en av beståndsdelarna i atomens kärna, de s. k. neutronerna, utslungas med stor hastighet. Om neutronernas hastighet bromsas upp i
grafitblocken, bli de lämpliga att spränga ytterligare uranatomer. Vid
dessas sönderfall utsändas nya neutroner, som ha enahanda effekt, och
på detta sätt kommer ett kärnsönderfall i uranstavarna i gång, varvid
även radioaktiv strålning i uranmilan uppkommer.
För att skydda mot strålningen omges därför en atomreaktor med ett
tjockt lager av betong, som synnerligen effektivt bromsar upp de för
människorna farliga partiklarna. De hål, som uranstavarna skjutas in i,
pluggar man igen med blykapslar så att inte heller den vägen några
farliga strålar kunna nå omgivningen.
När en uranmila är fulladdad, dvs. alla uranstavarna inskjutna på
sina platser, komma de förhållandevis få Uran-235-atomerna genom sin
radioaktivitet ändå att sätta kärnklyvningsprocessen i gång. Vill man
hindra denna, måste i stapelns mitt inskjutas en stav av kadmium eller
borstål, som fångar upp de av de radioaktiva uranatomerna utsända
neutronerna och hindrar dem att åstadkomma nya sprängningar av uranatomer. Genom att höja och sänka ett lämpligt antal i milan inskjutbara
440
Dagens frågor
kadmiumstavar, kan man alltså reglera hastigheten av kärnklyvningsprocesserna i atommilan och härmed också erhålla en reglerad energiutveckling. Man kan populärt säga, att uranmilan är en ugn, där bränslet
tänder sig självt och värmeavgivningen sedan regleras genom att man
skjuter in avskärmande stavar i den brinnande massan.
Atomreaktorer kunna användas också för forskningsändamål, varvid
man i särskilda hål i milan inskjuter rör innehållande t. ex. sådana
grundämnen som fosfor, jod, kobolt och bor. Vid neutronbestrålningen
bli då också dessa grundämnen radioaktiva och de så erhållna radioaktiva isotoperna kunna användas för framställning av radioaktiva salter,
som i sin tur begagnas för vetenskapliga försök i jordbruksnäringens
tjänst, för bestrålning av svulster i medicinen etc.
Sin största betydelse torde dock uranmilorna i en nära framtid få som
alstrare av elektrisk kraft. I de s. k. atomkraftverken låter man tungt
vatten eller smält natrium cirkulera utmed uranstavarna i milan. Härvid
uppfångas det vid kärnklyvningen uppkommande värmet av natriumströmmen, som sedan via värmeväxlare förgasar vatten. Den erhållna
ångan användes sedan för att alstra elektrisk energi med vanliga ångturbiner. Ehuru utbytet av elektrisk kraft för närvarande vid atomkraftverk ligger vid en verkningsgrad av blott 15-20 % mot för ångkraftverk
35 % och för vattenkraftverk 85-90 % av förhandenvarande energimängder, alstras dock med uran som bränsle stora mängder radioaktivt
Plutonium, som i sin tur kan utnyttjas för kärnklyvningsprocesser. Vidare
representera uranstavarna så stora energimängder, att atomkraftverken
kunna läggas praktiskt taget var som helst i världen, bara någon gång
vart tredje år ett transportflygplan med full uranlast kan landa i närheten. Atomkraftverken erbjuda på detta sätt stora möjligheter för uppodling av ännu sterila ökenområden och de bli i stånd att skaffa mer
föda till jordens snabbt växande befolkning.
Man räknar med att jordens befolkning kommer att mer än fördubblas
under de närmaste hundra åren. Då samtidigt härmed energiförbrukningen stiger med 3 % per person och år, komma jordens förråd av kol,
olja och gas att snabbt krympa de kommande årtiondena. Då synas tillsvidare atombränslena bli räddningen, eftersom jordens förråd av uran
och torium beräknas vara 23 gånger så stora som energin i alla kol-, oljeoch gasreserver tillsammans.
Då uran- och toriummalmerna äro svagt radioaktiva i naturen, kan
man med hjälp av en Geiger-Miiller-detektor snabbt avgöra, var ev. brytvärd, radioaktiv malm förekommer. Det är även möjligt att kartlägga ev.
fyndigheter genom prospektering från flygplan med luftburna detektorer.
De viktigaste radioaktiva malmerna äro carnotiten, en uranhaltig sandsten från Grand Canyon i Colorado, pechbländet, en uranmalm från
Nordaustralien, Portugal, Frankrike, Afrika, Canada och Colorado, samt
daviditen, som finns på Floridahalvön, i Sydaustralien, på Madagaskar
samt i Östafrika. Den toriumhaltiga monaziten slutligen finns i Sydafrika,
Främre Indiens sydspets, Brasilien, nordöstra Florida och i Coloradoområdet. Rika uranmalmsfyndigheter äro sällsynta men nya raffineringsmetoder göra nu exploateringen även av låghaltiga malmer räntabel.
441
Dagens frågor
Tyskarna ha ju på sistone också visat sig intresserade av svensk kvarntorpsskiffer, ehuru uranhalten här är mycket låg.
Efter brytningen skiljas värdelösa mineral frän malmen genom dennas
malning, vaskning och rostning. Räprodukten av oren uran bringas att
förena sig med fluorgas och den bildade uranfluoriden destilleras av,
varefter den silverliknande rena metallen utvinnes genom elektrolys.
Metallen saluföres sedan i stänger, som omedelbart äro färdiga att inskjutas i uranmilorna.
Genom att överföra uranmetallen till gasformiga föreningar och låta
dessa undergå upprepad diffusion, kan man skilja den radioaktiva
uranisotopen U-235 frän den talrikare U-238. Detta utföres t. ex. i den
stora gasdiffusionsanläggningen i Oak Ridge, Tennessee, som är ett 1,5
km längt, 122 m brett och 21 m högt fabrikskomplex. I detta 17,8 har
taktäckta område skapade amerikanerna råmaterialet för atombomberna,
av vilka den första bragtes att explodera 2 ’/. är efter Fermis första
kärnklyvning. Den 16 juli 1945 exploderade denna bomb i öknen nära
Alarnogorda i New-Mexico.
Sverker Foghammar.
442