Den söndervittrade regeringen
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN SÖNDERVITTRANDE REGERINGEN
DEN plötsliga avgången av inte
mindre än fyra statsråd under februari månad har med ens aktualiserat den redan genom bondeförbundets svåra valnederlag ställda
frågan om koalitionsregeringens bestånd. När hr Norup lämnade sin
post som jordbruksminister lär han
ha förklarat sitt steg med att det
seglat upp frågor på det principiella
planet, där han inte kunde vara
med längre. Det är inte svårt att
räkna ut vad han härmed åsyftade.
I tre viktiga frågor – dyrortsgrupperingen, tjänstepensionen och
skogskompletteringen till jordbruket – står bondeförbundet i motsatsställning till sin partner socialdemokratien, och trots hr Hedlunds
kända taktiska begåvning lär det
inte bli lätt för honom att länge till
hålla rättning i ledet inom det egna
partiet. Svårigheterna vid rekonstruktionen av ministären efter hr
Norups avgång vittnade också om
hur djupt motviljan mot regerandet
spritt sig inom bondeförbundet. Intressantast bland de nya statsråden
är Lars Eliasson, enligt mångas
uppfattning den man som en gång
skall gripa ledarskapet inom partiet. Kommer han också att bli den
Moses, som för bondeförbundets
glesnande skaror till den andra sidan Röda havet och därmed räddar
dem från ett nytt valnederlag i socialdemokratiens följe?
Mera överraskande är hr Ericssons demission som socialminister.
Själva tidpunkten var ägnad att
framkalla förvåning. Hans avgång
kommer att ske, innan den bostadspolitiska propositionen hunnit behandlas av riksdagens båda kamrar
och medan hans departement ännu
som bäst är sysselsatt med att utarbeta folk- och tjänstepensionsprojektet, den proklamerade slutstenen
i regeringens sociala reformverk
och samtidigt inkörsporten till en
socialisering av Sveriges näringsliv.
Om orsaken till hans avgång föreligger inga andra uppgifter än en
länge omvittnad ~trötthet att regera~. Man frestas därtill antaga,
att det bakslag, som drabbat hans
linje i bostadsfrågan – socialdemokraterna vågar av valpolitiska
skäl inte avskaffa de generella bostadssubventionerna i den av socialministern önskade takten –
haft stor betydelse för hans sorti.
I varje fall inställer sig osökt den
reflexionen, att vissa av. socialdemokratiens nu ledande män inte är
av samma hårda virke som genera- ”c,•-” ;~
156
tionerna Thorsson och Wigforss.
Misslynta kommentarer i denna
riktning från den socialdemokratiska landsortspressen – anspelande på den blivande systembolagschefens framtida lönestatus –
har också försports. – Som hans
ersättare inträder, efter mycken
övertalning, Torsten Nilsson. Förmodligen får han rikliga tillfällen
att ångra att han inte fortsatte att
säga nej.
Hrr Norups och Ericssonsavhopp
från makten och härligheten är ett
bevis bland flera på att den politiska olusten sprider sig bland koalitionsregeringen och dess anhängare. Hr Erlander bör vid det här
laget vara på det klara med att
bondeförbundet kan lossa banden
med hans parti, så snart första lägliga tillfälle inställer sig. Hr Hedlund har också i ett ominöst yttrande
i remissdebatten varslat om intressanta framtida möjligheter: »Herr
Ohlin frågade mig, om jag var intresserad av ett samarbete, närmast
med honom om jag inte missförstod
det. Bondeförbundet har länge intagit en centerställning i svensk politik. Vi har haft ett mångårigt samarbete med socialdemokraterna.
Om det i fortsättningen till äventyrs kan bli fråga om något samarbete med herr Ohlin beror både
på hr Ohlin och på socialdemokraterna. Blir det svårt att samarbeta
med socialdemokraterna medan det
visar sig finnas goda förutsättningar för samverkan med folkpartiet får väl herr Ohlin och jag diskutera saken.» För landets statsminister bör hr Hedlunds deklaration om sin generösa samarbetsvilja
mindre ha kommit som en överraskning än som en obehaglig på-
minnelse om koalitionsbroderns politiska metoder. För de stora och
inflytelserika grupper inom socialdemokratien, som är hjärtligt trötta
på koalitionen, var emellertid uttalandet snarast hoppingivande.
Där vill man nu helst regera ensam
– så långt och så länge det kan gå.
De senaste uppseendeväckande
förändringarna inom ministären
Erlander har framkallat livliga spekulationer om andra regeringskombinationer än den nuvarande. Det
gamla kravet på en samlingsregering har på nytt förts fram. Detta
program, som Svensk Tidskrift
också tidigare gått i bräschen för,
är starkt motiverat under en utrikespolitisk eller ekonomisk kris,
som kräver en anspänning av rikets
alla krafter. Självfallet kommer de
borgerliga oppositionspartierna inte
att under ett sådant skärpt läge
motsätta sig en inbjudan till en
samlingsregering, som med tanke
på de senaste årens förebildliga avtalsförhandlingar då också borde
innesluta representanter för arbetsmarknadens parter. Däremot kan
det knappast finnas någon anledning för oppositionspartierna att
under nuvarande läge själva taga
initiativet till en samlingsregering,
i vilken socialdemokraterna komme
att vara den starkaste parten och
fortsätta att driva sin politiska linje
– om också i något modererad
form och takt.
Det torde finnas borgerliga kretsar, som hoppas på ett systemskifte
inom en relativt snar framtid. Tidpunkten härför skulle inträda, när
koalitionsregeringen spruckit. Man
kan väl förstå dylika förhoppningar.
Borgerligheten har nu så länge
ställts utanför regeringsinflytande,
att varje utsikt till förbättring av
läget gärna diskonteras långt i förväg. Men än kan mycket hända! Vi
får i höst en folkomröstning i pensionsfrågan. Ett nyval till andra
kammaren någon tid därefter är
inte uteslutet. Socialdemokraterna
är livligt verksamma med att mobilisera sin valapparat inför alla
eventualiteter. Hr Erlander har till
sist valt att följa maximen :.hellre
en ända med förskräckelse än en
förskräckelse utan ända» ; han kan
då hoppas att tvångslinjen, om den
presenteras i Nils Keligrens version: :.arbetsgivarna betalan skall
vinna större genklang hos de röstande än frivilliglinjen, som ju är
mycket svårare att konkretisera.
Den viktigaste politiska uppgiften
157
för borgerligheten just nu är därför
att klargöra för människorna att de
själva till sista öret får betala sina
tilläggspensioner, vilket system man
än väljer. Och att tvångslinjen innebär ett mycket stort steg in i ett
socialistiskt samhälle!
Socialdemokraterna har valt att
spela högt. Vi har alltså en stormig
tid framför oss. Oppositionen bör
emellertid kunna möta stormarna
med tillförsikt. Socialdemokratiens
position är på litet längre sikt
ohållbar – därför att dess ekonomiska politik är ohållbar och därför
att klasstänkandet börjar uppluckras inom den yngre arbetargenerationen.
Huvudsaken är, att de borgerliga
partierna målmedvetet bereder sig
på att år 1958 bryta den socialdemokratiska första-kammar-majoriteten och att så snart tillfälle ges
skapa ett betryggande flertal i andra
kammaren. Dessförinnan kan ett
systemskifte inte komma till stånd
– på sin höjd ett experiment. På
ett sådant har dock ingen inom borgerligheten något bestående att
vinna.
DEN plötsliga avgången av inte
mindre än fyra statsråd under februari månad har med ens aktualiserat den redan genom bondeförbundets svåra valnederlag ställda
frågan om koalitionsregeringens bestånd. När hr Norup lämnade sin
post som jordbruksminister lär han
ha förklarat sitt steg med att det
seglat upp frågor på det principiella
planet, där han inte kunde vara
med längre. Det är inte svårt att
räkna ut vad han härmed åsyftade.
I tre viktiga frågor – dyrortsgrupperingen, tjänstepensionen och
skogskompletteringen till jordbruket – står bondeförbundet i motsatsställning till sin partner socialdemokratien, och trots hr Hedlunds
kända taktiska begåvning lär det
inte bli lätt för honom att länge till
hålla rättning i ledet inom det egna
partiet. Svårigheterna vid rekonstruktionen av ministären efter hr
Norups avgång vittnade också om
hur djupt motviljan mot regerandet
spritt sig inom bondeförbundet. Intressantast bland de nya statsråden
är Lars Eliasson, enligt mångas
uppfattning den man som en gång
skall gripa ledarskapet inom partiet. Kommer han också att bli den
Moses, som för bondeförbundets
glesnande skaror till den andra sidan Röda havet och därmed räddar
dem från ett nytt valnederlag i socialdemokratiens följe?
Mera överraskande är hr Ericssons demission som socialminister.
Själva tidpunkten var ägnad att
framkalla förvåning. Hans avgång
kommer att ske, innan den bostadspolitiska propositionen hunnit behandlas av riksdagens båda kamrar
och medan hans departement ännu
som bäst är sysselsatt med att utarbeta folk- och tjänstepensionsprojektet, den proklamerade slutstenen
i regeringens sociala reformverk
och samtidigt inkörsporten till en
socialisering av Sveriges näringsliv.
Om orsaken till hans avgång föreligger inga andra uppgifter än en
länge omvittnad ~trötthet att regera~. Man frestas därtill antaga,
att det bakslag, som drabbat hans
linje i bostadsfrågan – socialdemokraterna vågar av valpolitiska
skäl inte avskaffa de generella bostadssubventionerna i den av socialministern önskade takten –
haft stor betydelse för hans sorti.
I varje fall inställer sig osökt den
reflexionen, att vissa av. socialdemokratiens nu ledande män inte är
av samma hårda virke som genera- ”c,•-” ;~
156
tionerna Thorsson och Wigforss.
Misslynta kommentarer i denna
riktning från den socialdemokratiska landsortspressen – anspelande på den blivande systembolagschefens framtida lönestatus –
har också försports. – Som hans
ersättare inträder, efter mycken
övertalning, Torsten Nilsson. Förmodligen får han rikliga tillfällen
att ångra att han inte fortsatte att
säga nej.
Hrr Norups och Ericssonsavhopp
från makten och härligheten är ett
bevis bland flera på att den politiska olusten sprider sig bland koalitionsregeringen och dess anhängare. Hr Erlander bör vid det här
laget vara på det klara med att
bondeförbundet kan lossa banden
med hans parti, så snart första lägliga tillfälle inställer sig. Hr Hedlund har också i ett ominöst yttrande
i remissdebatten varslat om intressanta framtida möjligheter: »Herr
Ohlin frågade mig, om jag var intresserad av ett samarbete, närmast
med honom om jag inte missförstod
det. Bondeförbundet har länge intagit en centerställning i svensk politik. Vi har haft ett mångårigt samarbete med socialdemokraterna.
Om det i fortsättningen till äventyrs kan bli fråga om något samarbete med herr Ohlin beror både
på hr Ohlin och på socialdemokraterna. Blir det svårt att samarbeta
med socialdemokraterna medan det
visar sig finnas goda förutsättningar för samverkan med folkpartiet får väl herr Ohlin och jag diskutera saken.» För landets statsminister bör hr Hedlunds deklaration om sin generösa samarbetsvilja
mindre ha kommit som en överraskning än som en obehaglig på-
minnelse om koalitionsbroderns politiska metoder. För de stora och
inflytelserika grupper inom socialdemokratien, som är hjärtligt trötta
på koalitionen, var emellertid uttalandet snarast hoppingivande.
Där vill man nu helst regera ensam
– så långt och så länge det kan gå.
De senaste uppseendeväckande
förändringarna inom ministären
Erlander har framkallat livliga spekulationer om andra regeringskombinationer än den nuvarande. Det
gamla kravet på en samlingsregering har på nytt förts fram. Detta
program, som Svensk Tidskrift
också tidigare gått i bräschen för,
är starkt motiverat under en utrikespolitisk eller ekonomisk kris,
som kräver en anspänning av rikets
alla krafter. Självfallet kommer de
borgerliga oppositionspartierna inte
att under ett sådant skärpt läge
motsätta sig en inbjudan till en
samlingsregering, som med tanke
på de senaste årens förebildliga avtalsförhandlingar då också borde
innesluta representanter för arbetsmarknadens parter. Däremot kan
det knappast finnas någon anledning för oppositionspartierna att
under nuvarande läge själva taga
initiativet till en samlingsregering,
i vilken socialdemokraterna komme
att vara den starkaste parten och
fortsätta att driva sin politiska linje
– om också i något modererad
form och takt.
Det torde finnas borgerliga kretsar, som hoppas på ett systemskifte
inom en relativt snar framtid. Tidpunkten härför skulle inträda, när
koalitionsregeringen spruckit. Man
kan väl förstå dylika förhoppningar.
Borgerligheten har nu så länge
ställts utanför regeringsinflytande,
att varje utsikt till förbättring av
läget gärna diskonteras långt i förväg. Men än kan mycket hända! Vi
får i höst en folkomröstning i pensionsfrågan. Ett nyval till andra
kammaren någon tid därefter är
inte uteslutet. Socialdemokraterna
är livligt verksamma med att mobilisera sin valapparat inför alla
eventualiteter. Hr Erlander har till
sist valt att följa maximen :.hellre
en ända med förskräckelse än en
förskräckelse utan ända» ; han kan
då hoppas att tvångslinjen, om den
presenteras i Nils Keligrens version: :.arbetsgivarna betalan skall
vinna större genklang hos de röstande än frivilliglinjen, som ju är
mycket svårare att konkretisera.
Den viktigaste politiska uppgiften
157
för borgerligheten just nu är därför
att klargöra för människorna att de
själva till sista öret får betala sina
tilläggspensioner, vilket system man
än väljer. Och att tvångslinjen innebär ett mycket stort steg in i ett
socialistiskt samhälle!
Socialdemokraterna har valt att
spela högt. Vi har alltså en stormig
tid framför oss. Oppositionen bör
emellertid kunna möta stormarna
med tillförsikt. Socialdemokratiens
position är på litet längre sikt
ohållbar – därför att dess ekonomiska politik är ohållbar och därför
att klasstänkandet börjar uppluckras inom den yngre arbetargenerationen.
Huvudsaken är, att de borgerliga
partierna målmedvetet bereder sig
på att år 1958 bryta den socialdemokratiska första-kammar-majoriteten och att så snart tillfälle ges
skapa ett betryggande flertal i andra
kammaren. Dessförinnan kan ett
systemskifte inte komma till stånd
– på sin höjd ett experiment. På
ett sådant har dock ingen inom borgerligheten något bestående att
vinna.