Den militärtekniska utvecklingens konsekvenser för vårt försvar
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN MILITÄRTEKNISKA UTVECKLINGENs
KONSEKVENSER FÖR VÅRT FÖRSVAR
I DEN politiska debatten har under
de senaste åren i allt större omfattning intresset ägnats åt den tekniska utvecklingen, i synnerhet när
det gällt att bedöma utvecklingen
på lång sikt, och man har numera
fullt klart för sig, icke endast ibland
våra politiska ledare utan även i de
opinionsbildande befolkningsskikten, sammanhanget mellan denna
utveckling och vår nationalprodukts tillväxt och därmed följande
möjligheter till välståndsökning.
Alla torde numera vara ense om
nödvändigheten att följa med i den
internationella tekniska utvecklingen, om vårt näringsliv skall
kunna hävda sig trots de onekligen
mycket stora belastningar, som
våra knappa personal- och kapitaltillgångar kommer att utsättas för.
Lika självklart anser man nog
också på de flesta håll det vara att
följa med i den militärtekniska utvecklingen – endast ifråga om
atomvapnets eventuella införlivande
bland våra moderna stridsmedel
råder ännu delade meningar. För
att fortfarande kunna hålla den
uppställda målsättningen, att ingen
Av överdirektör HUGO LARSSON
del av landet skall uppges utan segt
motstånd, är det ju tämligen självklart, att om en presumtiv anfallande fiende kunnat öka effektiviteten i sitt anfall genom att han
utrustat sina stridskrafter med de
nya moderna vapen, som nu äro
möjliga att framställa, så måste en
motsvarande effektivisering även
ske av våra stridskrafter för att
den balans, som tidigare bedömts
förefinnas, fortfarande skall kunna
bestå.
Enligt den utredning, som framlades av öB hösten 1954, bedömdes
en sådan kontinuerlig modernisering och effektivisering av vårt försvar kunna ske genom utnyttjande
av de möjligheter, som den tekniska utvecklingen kan ge oss. En
kostnadsökning skulle härvid bliva
ofrånkomlig, men utredningen visade, att den inte behövde utgöra
mer än mellan 4 och 5 % av den
ökning av bruttonationalprodukten,
som den tekniska utvecklingen på
det civila området beräknades
komma att möjliggöra. Försvarskostnaderna i vad avser driftbudgeten skulle alltså i fortsättningen
172
icke kunna hållas vid en konstant
nivå i kronor eller realvärde räknat, men kostnaderna skulle fortsättningsvis kunna hållas vid ett
konstant procentvärde – ca 4,6 %
– av bruttonationalprodukten.
På politiskt håll har man i det
längsta motsatt sig tanken på en
med nationalinkomsten växande
försvarskostnad. Till en början
kanske den ryska avspänningsoffensiven i första hand bidrog till
detta, och man bedömde ej heller
svenska folkets försvarsvilja stark
nog att kunna bära några ökade
försvarskostnader. Det synes emellertid mera egendomligt, att man
även efter det helt nya utrikespolitiska läge, som inträdde efter händelserna i Ungern och Suez och mot
bakgrunden av den försvarsvilja,
som på olika sätt kommit till uttryck inom alla demokratiska partier, fortfarande visar samma tvekan i försvarsfrågan och fortsätter
med en förhalningspolitik, som i
allt hastigare takt urholkar vårt
förut effektiva svenska försvar.
Denna tvekan torde bottna i bristande kunskap om de onekligen
komplicerade försvarsproblemen av
idag.
För att råda bot på detta, är det
nödvändigt att i de vidaste kretsar
sprida en saklig upplysning om de
problem, som vårt försvar nu står
inför. Eftersom den tekniska utvecklingen i första hand utgör orsaken till kostnadsökningarna är
det på sin plats att den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser ägnas tillräckligt utrymme
i den nödvändiga försvarsupplysningen.
Varje enhet har blivit dyrare
Om vi då ser på vilka konsekvenser den snabba tekniska utvecklingen måste medföra för vårt försvar, kan vi först konstatera att
materielen blivit oerhört mycket
dyrare i anskaffning. Det är inte
bara den i hög grad precisionsbetonade tillverkningen som blir dyrbar, även utvecklingen tar lång tid
och kräver högt kvalificerad vetenskaplig och teknisk personal och
blir därför mångfaldigt dyrare än
tidigare. Likaså prototyputvecklingen med dess omfattande provning.
Materielen blir mycket mera
komplicerad, bl. a. för att man medelst invecklad automatik måste
kompensera de brister som vidlå-
der den personal, som skall betjäna
den både när det gäller fysiologiska
påfrestningar, och kanske främst
för att den mänskliga hjärnan inte
tillräckligt snabbt kan fatta eller
ge riktiga svar på de invecklade
problem det nu är fråga om. Speciellt gäller detta inom flygområdet
vid överljudhastigheter med där
förekommande höga accelerationer,
stora temperaturvariationer från
– 60o till över + l 00o och oerhört
korta tidsmoment när vapnen kan
verka.
Den teletekniska och elektroniska
materielen, som till stor del svarar
för denna automatisering, ställs
också inför samma påfrestningar
och måste numera konstrueras för
att kunna motstå betydande fientlig
motverkan i form av telestörning.
Några kostnadsexempel belyser
bäst utvecklingen:
40 mm akan mod. 36, som levererades 1942 till en kostnad av
65 000 kr. per pjäs, skulle i dag på
grund av penningvärdets fall kosta
110 000 kr. att tillverka. Den helautomatiserade mod. 48 med samma
kaliber- nödvändig på grund av
attackflygets utveckling – kostar
nu 300 000 kr. för själva pjäsen,
men härtill kommer erforderlig radareldledning a 800 000 kr. för 2
pjäser. Kostnadsökningen på grund
av den tekniska utvecklingen blir
sålunda från 110 000 kr. till
700 000 kr.
Jagaren Gävle kostade 1941 12
milj. kr. Samma jagare skulle i dag
kosta ca 30 milj. kr. Vår modernaste jagare Halland kostade i stället ca 60 milj. kr. som en följd av
den modernare utrustningen.
Det lätta bombplanet B 17 kostade 1941 320 000 kr. men skulle i
dagens prisläge ha kostat 560 000
kr. A 32 Lansen kostar i stället
över 2 milj. kr.
Vår första jak/stridslednings- och
luftbevakningsradar, som anskaffades 1944 kostade ca 25 000 kr. per
station; motsvarande stationer kostar i dag i stället närmare 3 milj. kr.
Vi kan inte gå den vägen att vi
generellt prutar på kvaliten. Om
inte vår materiel är sådan att en
173
ev. fiende måste ta till sina bästa
vapen, alltså just de som han vill
spara för en större motståndare,
når vi inte vårt syfte, nämligen att
skapa ett så avskräckande försvar,
att han hellre låter oss vara i fred.
Annars kan han sätta in gammalmodig materiel mot oss, vilket inte
är någon nämnvärd uppoffring från
hans sida.
Ytterligare kostnadsökning på
grund av snabbare omsättning av
den dyraste materielen
Till denna ökade kostnad för
själva anskaffningen kommer ett
behov av snabbare omsättning, speciellt av de mest komplicerade och
därmed också de dyraste vapnen.
Enbart detta förhållande ger en avsevärd ökning av årskostnaderna
för materielen, oavsett den ökning
som den ökade effektiviteten medfört.
Det är nu i många fall inte längre
fråga om att ersätta materielen för
att den är försliten, utan så snart
man utvecklat något nytt, måste
det gamla ersättas – det håller inte
längre måttet jämfört med vad en
ev. fiende kan sätta in mot oss.
Detta är emellertid inte något speciellt militärt problem, utan en jämförelse med industriens problem
kan kanske vara på sin plats.
En svarvautomat eller en verktygsmaskin körs numera inte tills
den är utsliten; den kasseras i allmänhet långt tidigare, men inte för
att den skulle vara sämre än när
174
den anskaffades eller för att den
inte längre presterar vad man fordrade av den då den konstruerades,
utan för att den inte längre står sig
i konkurrensen, när andra företag
i branschen hemma eller utomlands anskaffat snabbare maskiner,
som kan sänka produktionskostnaderna. På samma sätt måste man
kassera vapen, när de inte längre
fyller sin funktion i förhållande
till konkurrenternas, dvs. de länder, som vi kan tänkas komma i
väpnad konflikt med.
Särskilt viktigt är detta ifråga
om de utpräglade duellvapnen, t. ex.
jaktplan, luftvärn och robotar mot
bomb- och attackflyg, ubåtsjakt
mot ubåtar eller telemotmedel mot
radio- och radarapparatur, där verkan helt kan utebli om inte modernitetskravet uppfylles, t. ex. i fråga
om fart eller stighastighet för ett
jaktplan.
För sådan materiel kan man i
regel inte räkna med mer än ca 7
års livslängd med godtagbart stridsvärde, vilket sammanhänger med
den tid det tar att utveckla och tillverka vapen av detta slag.
Det har visat sig, att när det gäller komplicerad teknisk materiel –
det må vara ett bomb- eller jaktplan, en robot, en luftvärnskanon
eller en radarstation – så är det
inte möjligt ens för ett stort land
att under fredsförhållanden nämnvärt underskrida en utvecklingstid
fram till serieproduktion på ca 7 år.
Som exempel kan nämnas utvecklingen på flygets område, där
prestanda för våra egna jaktplan
sedan lång tid tillbaka baseras på
prognoser om de fientliga bombplan, som man tror kommer att
vara i tjänst om 7 år. Den livslängd
man får ut av materielen blir också
i allmänhet ca 7 år, vilket i princip
sammanhänger med att på denna
tid har man på motståndarsidan
hunnit få färdig en ny flygplanstyp, som det fordras nästa steg i
utvecklingen för att bekämpa.
starkt schematiserat kan detta
åskådliggöras som bilden visar.
Data för vårt eget vapen (A), som
vi börjar arbeta på i dag, måste
bygga på en prognos för det motståndarvapen (X), som kan vara i
tjänst om 7 år, dvs. 1964. Om vår
prognos är riktig och vårt vapen
kan vara ute på förband om 7 år,
får vi ett likvärdigt eller givetvis
helst överlägset vapen under en
7-årsperiod från 1964 till 1971. Vid
denna tidpunkt har sannolikt motståndaren fått ut en ny typ Y, mot
vilken vårt vapen inte längre kan
mäta sig, utan då måste vi ha vår
nästa typ B framme.
På denna princip är framtagningen av vår flygmateriel grundad
och den är också allmänt erkänd
och respekterad för sin modernitet
och goda prestanda. Livslängden
har också blivit den beräknade, ca
7 år.
För knappt tilltagna utvecklingsresurser i pengar eller kvalificerad
personal, som medför att utvecklingstiden förlänges, innebär däremot en direkt minskning av tiden
175
Typ Y Utveckling MotatAndarens vapen i aktiv tjl.nst
——-:,_”’7–
_yrosn..,.._ ·
—…:::.:._ _______Typ B Utveckling Eget vapen i aktiv tj&nst
Typ X Utveckling Motstlndarens vapen i aktiv tjl.nst
———:::-
-·;prognos– ..
<:::: =—=— – – – –Typ A Utveckling Eget vapen i aktiv tjllnst (likv&rdigt eller överl&gaet)
MotatAndarens vapen i aktiv tjänat
—–·—-Eget vapen i aktiv tjanat
1956 1963 1970 1971
Bild 1.
för aktiv tjänst med godtaghart
stridsvärde, eftersom det inte är vi
själva, som bestämmer när vapnet
är omodernt, utan tillkomsten av
r motståndarens nästa typ. Är det så
illa, att våra utvecklingsresurser
endast är hälften av vad de borde
, vara, blir kanske utvecklingstiden
14 år och kvarvarande livslängden
med godtagbart stridsvärde noll,
dvs. det lönar sig inte att över hu- – Vud taget tillverka vapnet i fråga.
Mot det förda resonemanget angäende materielens livslängd kan
man kanske invända att stridsvärdet i åtskilliga fall kan hållas uppe
’ genom modernisering av materielen. Detta gäller bl. a. för fartyg.
iMan mäste emellertid bestämt
’; varna mot tron att man enbart genom ändring eller modernisering av
vapnen skulle kunna hålla jämna
steg med den tekniska utvecklingen. Moderniseringsarbetet krä-
ver ofta orimligt lång tid, under
vilken tid materielen måste tagas
från förbanden, så att mobiliseringsberedskapen minskas, och
vinsten blir ofta så liten, att den
kvarvarande livslängden inte står i
rimlig proportion till vad ändringen
kostat eller framförallt bundit i
kvalificerad personal.
Kontinuitet i materielanskaftningen
nödvändig
Den långa tid det tar och den
omsorgsfulla planering det kräver
att få fram effektiv krigsmateriel
gör det numera omöjligt att efter
en period av nedrustning snabbt
rusta upp igen vid en försämring av
det utrikespolitiska läget. Detta tar
inte bara de sju år, som man enligt
ovan måste räkna med för utveck- 176
ling och tillverkning av ny materiel,
utan härtill kommer en igångsättningsperiod, som måste uppskattas
till 3-5 år enligt de erfarenheter vi
skaffat oss. De sju åren gäller nämligen endast om man kontinuerligt
är inriktad på utveckling och tillverkning av krigsmateriel inom området ifråga, som t. ex. SAAB ifråga
om flygmateriel. Det arbete som
t. ex. 1946 startades på initiativ av
Försvarets forskningsanstalt för att
rusta upp vår radioindustri, så att
inhemsk radartillverkning skulle
kunna ske, börjar först nu att leda
till svenskbyggda utrustningar av
internationell klass. Erfarenheterna
från vår egen upprustning under
andra världskriget var ju också att
stora delar av materielen, för vilka
medel beviljades omedelbart i början av kriget, först kom fram efter
1945.
Inte heller kan man i ett sådant
läge förlita sig på inköp från utlandet, som då inte har något utrymme över för våra beställningar.
Även här kan erinras om t. ex. vår
jaktplansbeställning i USA 1939,
som delvis levererades till Filippinerna, eller om den luftbevakningsradar, som belades med exportförbud i mer än ett år på grund av
Koreakrisen.
Att nedrustningsproblemet blivit
så internationellt svårlöst sammanhänger säkert med detta faktum,
att det tar så lång tid att bygga upp
det man river ner. Kan man inte få
garantier för en 100 %-ig kontroll
att nedrustningsbestämmelserna efterlevas, kommer den som verkligen nedrustat sin materiel hopplöst
efter, om den andra parten blott
gjort detta skenbart och det skulle
bli fråga om ett nytt spänt läge.
Även vi måste ju förvissa oss om
detta och inte låta oss påverkas av
de tillfälliga perioderna av ett mera
älskvärt personligt umgänge på det
utrikespolitiska området. Jag vill
också erinra om, att både öst och
väst kan pruta ned sina försvarsutgifter ganska avsevärt innan rnaterfelsidan kommer i riskzonen på
grund av framförallt utbildningstidens längd och de stora stående
förband, som för närvarande finns
på båda sidor, under det att vi inte
har motsvarande möjlighet. Först
när enighet nåtts om någon verklig
nedrustning ifråga om materielen,
som avsevärt minskar operationsmöjligheterna, kan det vara aktuellt även för vår del att diskutera
en motsvarande nedskärning.
Långtidsplanering ofrånkomlig
Med hänsyn till den tid det tar
att utveckla och tillverka ny krigsmateriel måste stora krav ställas
på planeringen på längre sikt inom
försvaret. Särskilt för ett litet land,
som inte har råd och möjlighet att
gardera sig mot allt, är detta en
absolut nödvändighet för att få
största möjliga effektivitet i förhållande till de begränsade resurserna
i pengar och personal.
Genom en på egen forskning och
teknisk utveckling grundad prognos
kan man ofta med tämligen stor
sannolikhet bedöma vilken materiel,
som det är tekniskt möjligt att man
på motståndarsidan kan ha färdigutvecklad efter ca 7 år och alltså
ha i tjänst under ytterligare en
7-årsperiod. Nästa fas i planeringen
är att ur operativ synpunkt bedöma
vad en ev. fiende med hänsyn till
sannolik strategi och taktik kan
komma att utnyttja i tänkta krigsfall just mot oss. Detta ger oss i sin
tur möjlighet att bedöma vilka vapen vi själva måste ha tillgängliga
för att få ett så effektivt, men samtidigt så billigt försvar som möjligt,
som fyller det av statsmakterna
uppställda kravet på ett försvar av
hela vårt territorium.
Den av öB hösten 1954 framlagda 1O-årsplanen, som den sittande försvarsberedningen skulle ta
ställning till, avser just en lösning
av detta avvägningsproblem och
den är grundad på en teknisk prognos, där både försvarsgrenar och
forskningsanstalten medverkat. För
att komma ifrån en subjekliv bedömning, som särskilt kan stöta på
svårigheter om olika alternativa vapen mot en viss anfallstyp, t. ex.
luftanfall, hör till olika försvarsgrenar, utnyttjades bl. a. operationsanalys som ger möjlighet till
en kvantitativ objekliv bedömning.
Inom luftförsvaret har sålunda vapen med så sinsemellan olika egenskaper som jaktplan, luftvärn, robotar och telemotmedel kunnat värderas och jämföras. Målsättningen
177
har därvid varit att skapa ett så-
dant försvar att onödig överlappning undvikes, men att heller inga
farliga blottor erhålles.
Sedan statsmakterna godkänt
principen med försvaret uppbyggt
efter ett sådant långtsiktande ideprogram bör denna långtidsplan revideras med jämna mellanrum och
kan då ständigt avpassas både med
hänsyn till den tekniska, den politiska och den ekonomiska utvecklingen. Med hänsyn till de tidsperioder som kan överblickas och som är
nödvändiga för att materielen skall
kunna framtagas, bör denna plan
lämpligen omfatta en tidsperiod på
10 år.
På basis av ett sådant öB:s ideprogram kan sedan de olika försvarsgrenarnas och FOA:s långtidsplaner bygga. Ä ven dessa måste
regelbundet revideras, dvs. liksom
flygets 7-årsplan och armens nya
9-årsplan göras »rullande».
Det är emellertid inte bara materielanskaffningen, som måste planeras på lång sikt. Lika viktiga är
de personella resurserna. Det fordras tillräcklig personal – och högt
kvalificerad sådan – för själva
utvecklings- och konstruktionsarbetet. Sedan behövs personal för
handhavandet – ibland specialister, men oftast värnpliktiga, som
måste utbildas på den nya materielen, vilket berör både det antal som
behövs, utbildningstidens längd och
behovet av kompetenta lärare och
instruktörer. Vidare måste man planera för materielens underhåll och
·’J.”
178
reparation, vilket berör både verkstadsresurser, förråd och personal.
För att en hel del av.materielen
skall kunna verka eller få erforderligt skydd fordras också byggnadsoch befästningsanordningar av
olika slag, som måste vara färdiga,
så att materielen kan uppmonteras
omedelbart vid leverans.
En inom försvaret väl genomförd
långtidsplanering för materiel, personal och byggnader torde vara en
nödvändig förutsättning för att försvaret skall få en effektivitet som
svarar mot de nedlagda kostnaderna. En förutsättning är givetvis
också att statsmyndigheterna i behörig tid fattar de beslut om dessa
planer, som är nödvändiga för att
de skall kunna börja tillämpas.
Denna planering bör också utsträckas till den tillverkande industrien i Sverige. För att få bästa
möjliga ekonomi och största möjliga antal projekt genomförda,
måste även där planering ske på
lång sikt, minst 3-4 år enbart på
tillverkningssidan, så att en jämn
belastning om möjligt erhålles.
Härigenom erhålles också jämn
sysselsättning för den ofta starkt
specialiserade personal det här är
fråga om.
Fördelen med ständigt reviderade, Hullande» långtidsplaner är
påtaglig för den som haft tillfälle
att arbeta med sådana. Det nödvändiga militära kravet på att utan förvarning kunna inta hög beredskap
kan på ett smidigt sätt förenas med
den erforderliga anpassningen på
längre sikt mot mera tekniskt avancerade vapen. Skulle en prognos
visa sig vara felaktig eller om utvecklingen på t. ex. det politiska
eller ekonomiska området tar en
annan vändning än vad man beräknat, kan en anpassning äga rum.
För ett vapen som t. ex. skall levereras om sju år, alltså 1964, kostar forsknings- och projekteringsarbetet, som redan måste ha startats
och som pågår kanske till 1959, i
allmänhet mindre än en eller ett
par procent av vad den slutliga serien kostar. Utvecklingen fram till
prototyp, som kanske drar l O%, är
avslutad omkring 1962. De resterande stora beloppen binder man
sig definitivt för först vid seriebeställningen. Det finns därför möjlighet att göra även tämligen radikala ingrepp i en sådan plan. Man
måste emellertid ha en plan att
arbeta efter och alla inom försvarets olika grenar måste ha en och
samma grundläggande ideplan att
falla tillbaka på.
statsmakterna måste därför dels
fatta principbeslut om riktlinjer
för försvarets framtida utformning
med vissa beräknade årliga betalningsutfall, enligt vilka forskning
och utveckling startas och inköp
planeras, dels bestämma bemyndiganden år för år för sådana projekt
som hunnit så långt att beställning
beräknas utläggas under budgetåret
ifråga, dels slutligen bevilja erforderliga medel för förestående betalningar och löpande arbeten.
Kostnader och effektivitet ej proportionella
Med den nuvarande komplicerade
tekniken är det inte längre samma
proportionalitet som tidigare mellan kostnader och det man får i
utbyte i antal stridsenheter, t. ex.
brigader, flygplan eller fartyg. Försvaret måste nu ha vissa betydande
»tomgångskostnaden på grund av
den tekniska grundutrustning som
måste finnas för att vapnen skall
kunna verka. Som exempel kan
nämnas luftbevakning och jaktstridsledning, telekommunikationer, basorganisation (ex. flygfält),
maskering. Endast genom att helt
uppge försvaret av stora delar av
vårt land, kan dessa grundkostnader nämnvärt minskas.
Bild 2 visar överslagsmässigt det
antal strids- eller vapenenheter,
som erhålles för varierande kostnader. I stort sett ger en minskning
av kostnaderna med l O % en
minskning i antal stridsenheter med
100 o/o
90
80
70
60
50
40
30
zo
JO
Bild 2.
179
ca 20 %; 15 % motsvarar 30 % etc.
De teoretiska :.tomgångskostnaderna» för de tre försvarsgrenarna
kan sålunda beräknas till mellan
50-60 %.
Följande värden i vad avser
:.tomgångskostnaderna» har framräknats för öB-planens första år
1955/56 (i och för sig ej längre
aktuella):
armen
marinen
flygvapnet
470 Mkr av 851 Mkr
260 » » 405 »
375 » » 750 »
Det är ju en känd militär erfarenhet, att kraftsamling är nödvändig för att få största möjliga chans
till seger i en strid. Med operationsanalys kan lätt visas att detta beror
på ett teoretiskt samband mellan
vinstchansen och det antal enheter
som två stridande parter förfogar
över och som kan uttryckas med
att vinstchansen är proportionell
mot kvadraten på antalet likvärdiga enheter.
Om en minskning av försvarets
kostnader med 10 % skulle slås ut
proportionellt, så att alla förband
reduceras lika, innebär detta att de
måste minskas till 80 %. Om chanserna till vinst vid ett visst stridstillfälle skulle varit 100 %, minskas
denna chans icke till 80 % utan till
64 %. Då uthålligheten i sin tur är
beroende på möjligheten att efter
upprepad strid kunna uppställa numerärt tillräckliga förband, kommer denna att sjunka ännu snabbare.
180
Diagram A
Diagram B
l) Förutsatt att anslagstilldelning fr o
1958/59 skett i enlighet med ÖB-planen.
54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69
55″5b5’f-;s59böbfbl”b3b4Eb”bb’rblfb’f’Tlf
Diagram A och B.
Konsekvenser av förseningen
Vilka konsekvenser har uppskjutandet av öB-planens genomförande
medfört? Det kanske kan förenkla
översikten, om man lägger upp problemen i diagramform även om därigenom vissa schematiseringar är
nödvändiga.
I diagram A, som visar huru lä-
get skulle utvecklat sig om öB-planen hade genomförts från budgetåret 1955/56, representerar den heldragna linjen de tilldelade medlen.
På grund av den ofrånkomliga
eftersläpningen på materielsidan
skulle emellertid försvarets effektivitet inte omedelbart börja stiga,
men från början på 60-talet skulle
man fått full valuta för de på försvaret nedlagda pengarna.
Diagram B visar hur realvärdet
på tilldelade medel istället sjunkit
från 1954, vilket också medfört en
sjunkande effektivitet i vårt försvar. Även om medel för budgetåret 1958/59 skulle beviljas motsvarande det realvärde, som avsågs för
detta år i öB-planen, skulle på
grund av det sämre utgångsläget
den enligt öB-planen nödvändiga
effektiviteten icke kunna uppnås
inom den tidrymd, som öB-planen
omfattar, nämligen fram till 1965.
Genom den politiska behandling
som öB-planen varit utsatt för,
motsvarar den tyvärr inte längre
181
målsättningen »Alltjämt ett starkt
försvar». Vid den omprövning av
försvarsfrågan, som nu mer än nå-
gonsin synes oundgänglig, får man
åtminstone hoppas att det öde som
rönt den framsynt upplagda öBplanen blir till en tankeställare för
våra politiker så att den nya plan,
som nu måste framarbetas, inte rå-
kar ut för samma förhalningspolitik
utan snabbt kan leda till ett politiskt beslut.
KONSEKVENSER FÖR VÅRT FÖRSVAR
I DEN politiska debatten har under
de senaste åren i allt större omfattning intresset ägnats åt den tekniska utvecklingen, i synnerhet när
det gällt att bedöma utvecklingen
på lång sikt, och man har numera
fullt klart för sig, icke endast ibland
våra politiska ledare utan även i de
opinionsbildande befolkningsskikten, sammanhanget mellan denna
utveckling och vår nationalprodukts tillväxt och därmed följande
möjligheter till välståndsökning.
Alla torde numera vara ense om
nödvändigheten att följa med i den
internationella tekniska utvecklingen, om vårt näringsliv skall
kunna hävda sig trots de onekligen
mycket stora belastningar, som
våra knappa personal- och kapitaltillgångar kommer att utsättas för.
Lika självklart anser man nog
också på de flesta håll det vara att
följa med i den militärtekniska utvecklingen – endast ifråga om
atomvapnets eventuella införlivande
bland våra moderna stridsmedel
råder ännu delade meningar. För
att fortfarande kunna hålla den
uppställda målsättningen, att ingen
Av överdirektör HUGO LARSSON
del av landet skall uppges utan segt
motstånd, är det ju tämligen självklart, att om en presumtiv anfallande fiende kunnat öka effektiviteten i sitt anfall genom att han
utrustat sina stridskrafter med de
nya moderna vapen, som nu äro
möjliga att framställa, så måste en
motsvarande effektivisering även
ske av våra stridskrafter för att
den balans, som tidigare bedömts
förefinnas, fortfarande skall kunna
bestå.
Enligt den utredning, som framlades av öB hösten 1954, bedömdes
en sådan kontinuerlig modernisering och effektivisering av vårt försvar kunna ske genom utnyttjande
av de möjligheter, som den tekniska utvecklingen kan ge oss. En
kostnadsökning skulle härvid bliva
ofrånkomlig, men utredningen visade, att den inte behövde utgöra
mer än mellan 4 och 5 % av den
ökning av bruttonationalprodukten,
som den tekniska utvecklingen på
det civila området beräknades
komma att möjliggöra. Försvarskostnaderna i vad avser driftbudgeten skulle alltså i fortsättningen
172
icke kunna hållas vid en konstant
nivå i kronor eller realvärde räknat, men kostnaderna skulle fortsättningsvis kunna hållas vid ett
konstant procentvärde – ca 4,6 %
– av bruttonationalprodukten.
På politiskt håll har man i det
längsta motsatt sig tanken på en
med nationalinkomsten växande
försvarskostnad. Till en början
kanske den ryska avspänningsoffensiven i första hand bidrog till
detta, och man bedömde ej heller
svenska folkets försvarsvilja stark
nog att kunna bära några ökade
försvarskostnader. Det synes emellertid mera egendomligt, att man
även efter det helt nya utrikespolitiska läge, som inträdde efter händelserna i Ungern och Suez och mot
bakgrunden av den försvarsvilja,
som på olika sätt kommit till uttryck inom alla demokratiska partier, fortfarande visar samma tvekan i försvarsfrågan och fortsätter
med en förhalningspolitik, som i
allt hastigare takt urholkar vårt
förut effektiva svenska försvar.
Denna tvekan torde bottna i bristande kunskap om de onekligen
komplicerade försvarsproblemen av
idag.
För att råda bot på detta, är det
nödvändigt att i de vidaste kretsar
sprida en saklig upplysning om de
problem, som vårt försvar nu står
inför. Eftersom den tekniska utvecklingen i första hand utgör orsaken till kostnadsökningarna är
det på sin plats att den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser ägnas tillräckligt utrymme
i den nödvändiga försvarsupplysningen.
Varje enhet har blivit dyrare
Om vi då ser på vilka konsekvenser den snabba tekniska utvecklingen måste medföra för vårt försvar, kan vi först konstatera att
materielen blivit oerhört mycket
dyrare i anskaffning. Det är inte
bara den i hög grad precisionsbetonade tillverkningen som blir dyrbar, även utvecklingen tar lång tid
och kräver högt kvalificerad vetenskaplig och teknisk personal och
blir därför mångfaldigt dyrare än
tidigare. Likaså prototyputvecklingen med dess omfattande provning.
Materielen blir mycket mera
komplicerad, bl. a. för att man medelst invecklad automatik måste
kompensera de brister som vidlå-
der den personal, som skall betjäna
den både när det gäller fysiologiska
påfrestningar, och kanske främst
för att den mänskliga hjärnan inte
tillräckligt snabbt kan fatta eller
ge riktiga svar på de invecklade
problem det nu är fråga om. Speciellt gäller detta inom flygområdet
vid överljudhastigheter med där
förekommande höga accelerationer,
stora temperaturvariationer från
– 60o till över + l 00o och oerhört
korta tidsmoment när vapnen kan
verka.
Den teletekniska och elektroniska
materielen, som till stor del svarar
för denna automatisering, ställs
också inför samma påfrestningar
och måste numera konstrueras för
att kunna motstå betydande fientlig
motverkan i form av telestörning.
Några kostnadsexempel belyser
bäst utvecklingen:
40 mm akan mod. 36, som levererades 1942 till en kostnad av
65 000 kr. per pjäs, skulle i dag på
grund av penningvärdets fall kosta
110 000 kr. att tillverka. Den helautomatiserade mod. 48 med samma
kaliber- nödvändig på grund av
attackflygets utveckling – kostar
nu 300 000 kr. för själva pjäsen,
men härtill kommer erforderlig radareldledning a 800 000 kr. för 2
pjäser. Kostnadsökningen på grund
av den tekniska utvecklingen blir
sålunda från 110 000 kr. till
700 000 kr.
Jagaren Gävle kostade 1941 12
milj. kr. Samma jagare skulle i dag
kosta ca 30 milj. kr. Vår modernaste jagare Halland kostade i stället ca 60 milj. kr. som en följd av
den modernare utrustningen.
Det lätta bombplanet B 17 kostade 1941 320 000 kr. men skulle i
dagens prisläge ha kostat 560 000
kr. A 32 Lansen kostar i stället
över 2 milj. kr.
Vår första jak/stridslednings- och
luftbevakningsradar, som anskaffades 1944 kostade ca 25 000 kr. per
station; motsvarande stationer kostar i dag i stället närmare 3 milj. kr.
Vi kan inte gå den vägen att vi
generellt prutar på kvaliten. Om
inte vår materiel är sådan att en
173
ev. fiende måste ta till sina bästa
vapen, alltså just de som han vill
spara för en större motståndare,
når vi inte vårt syfte, nämligen att
skapa ett så avskräckande försvar,
att han hellre låter oss vara i fred.
Annars kan han sätta in gammalmodig materiel mot oss, vilket inte
är någon nämnvärd uppoffring från
hans sida.
Ytterligare kostnadsökning på
grund av snabbare omsättning av
den dyraste materielen
Till denna ökade kostnad för
själva anskaffningen kommer ett
behov av snabbare omsättning, speciellt av de mest komplicerade och
därmed också de dyraste vapnen.
Enbart detta förhållande ger en avsevärd ökning av årskostnaderna
för materielen, oavsett den ökning
som den ökade effektiviteten medfört.
Det är nu i många fall inte längre
fråga om att ersätta materielen för
att den är försliten, utan så snart
man utvecklat något nytt, måste
det gamla ersättas – det håller inte
längre måttet jämfört med vad en
ev. fiende kan sätta in mot oss.
Detta är emellertid inte något speciellt militärt problem, utan en jämförelse med industriens problem
kan kanske vara på sin plats.
En svarvautomat eller en verktygsmaskin körs numera inte tills
den är utsliten; den kasseras i allmänhet långt tidigare, men inte för
att den skulle vara sämre än när
174
den anskaffades eller för att den
inte längre presterar vad man fordrade av den då den konstruerades,
utan för att den inte längre står sig
i konkurrensen, när andra företag
i branschen hemma eller utomlands anskaffat snabbare maskiner,
som kan sänka produktionskostnaderna. På samma sätt måste man
kassera vapen, när de inte längre
fyller sin funktion i förhållande
till konkurrenternas, dvs. de länder, som vi kan tänkas komma i
väpnad konflikt med.
Särskilt viktigt är detta ifråga
om de utpräglade duellvapnen, t. ex.
jaktplan, luftvärn och robotar mot
bomb- och attackflyg, ubåtsjakt
mot ubåtar eller telemotmedel mot
radio- och radarapparatur, där verkan helt kan utebli om inte modernitetskravet uppfylles, t. ex. i fråga
om fart eller stighastighet för ett
jaktplan.
För sådan materiel kan man i
regel inte räkna med mer än ca 7
års livslängd med godtagbart stridsvärde, vilket sammanhänger med
den tid det tar att utveckla och tillverka vapen av detta slag.
Det har visat sig, att när det gäller komplicerad teknisk materiel –
det må vara ett bomb- eller jaktplan, en robot, en luftvärnskanon
eller en radarstation – så är det
inte möjligt ens för ett stort land
att under fredsförhållanden nämnvärt underskrida en utvecklingstid
fram till serieproduktion på ca 7 år.
Som exempel kan nämnas utvecklingen på flygets område, där
prestanda för våra egna jaktplan
sedan lång tid tillbaka baseras på
prognoser om de fientliga bombplan, som man tror kommer att
vara i tjänst om 7 år. Den livslängd
man får ut av materielen blir också
i allmänhet ca 7 år, vilket i princip
sammanhänger med att på denna
tid har man på motståndarsidan
hunnit få färdig en ny flygplanstyp, som det fordras nästa steg i
utvecklingen för att bekämpa.
starkt schematiserat kan detta
åskådliggöras som bilden visar.
Data för vårt eget vapen (A), som
vi börjar arbeta på i dag, måste
bygga på en prognos för det motståndarvapen (X), som kan vara i
tjänst om 7 år, dvs. 1964. Om vår
prognos är riktig och vårt vapen
kan vara ute på förband om 7 år,
får vi ett likvärdigt eller givetvis
helst överlägset vapen under en
7-årsperiod från 1964 till 1971. Vid
denna tidpunkt har sannolikt motståndaren fått ut en ny typ Y, mot
vilken vårt vapen inte längre kan
mäta sig, utan då måste vi ha vår
nästa typ B framme.
På denna princip är framtagningen av vår flygmateriel grundad
och den är också allmänt erkänd
och respekterad för sin modernitet
och goda prestanda. Livslängden
har också blivit den beräknade, ca
7 år.
För knappt tilltagna utvecklingsresurser i pengar eller kvalificerad
personal, som medför att utvecklingstiden förlänges, innebär däremot en direkt minskning av tiden
175
Typ Y Utveckling MotatAndarens vapen i aktiv tjl.nst
——-:,_”’7–
_yrosn..,.._ ·
—…:::.:._ _______Typ B Utveckling Eget vapen i aktiv tj&nst
Typ X Utveckling Motstlndarens vapen i aktiv tjl.nst
———:::-
-·;prognos– ..
<:::: =—=— – – – –Typ A Utveckling Eget vapen i aktiv tjllnst (likv&rdigt eller överl&gaet)
MotatAndarens vapen i aktiv tjänat
—–·—-Eget vapen i aktiv tjanat
1956 1963 1970 1971
Bild 1.
för aktiv tjänst med godtaghart
stridsvärde, eftersom det inte är vi
själva, som bestämmer när vapnet
är omodernt, utan tillkomsten av
r motståndarens nästa typ. Är det så
illa, att våra utvecklingsresurser
endast är hälften av vad de borde
, vara, blir kanske utvecklingstiden
14 år och kvarvarande livslängden
med godtagbart stridsvärde noll,
dvs. det lönar sig inte att över hu- – Vud taget tillverka vapnet i fråga.
Mot det förda resonemanget angäende materielens livslängd kan
man kanske invända att stridsvärdet i åtskilliga fall kan hållas uppe
’ genom modernisering av materielen. Detta gäller bl. a. för fartyg.
iMan mäste emellertid bestämt
’; varna mot tron att man enbart genom ändring eller modernisering av
vapnen skulle kunna hålla jämna
steg med den tekniska utvecklingen. Moderniseringsarbetet krä-
ver ofta orimligt lång tid, under
vilken tid materielen måste tagas
från förbanden, så att mobiliseringsberedskapen minskas, och
vinsten blir ofta så liten, att den
kvarvarande livslängden inte står i
rimlig proportion till vad ändringen
kostat eller framförallt bundit i
kvalificerad personal.
Kontinuitet i materielanskaftningen
nödvändig
Den långa tid det tar och den
omsorgsfulla planering det kräver
att få fram effektiv krigsmateriel
gör det numera omöjligt att efter
en period av nedrustning snabbt
rusta upp igen vid en försämring av
det utrikespolitiska läget. Detta tar
inte bara de sju år, som man enligt
ovan måste räkna med för utveck- 176
ling och tillverkning av ny materiel,
utan härtill kommer en igångsättningsperiod, som måste uppskattas
till 3-5 år enligt de erfarenheter vi
skaffat oss. De sju åren gäller nämligen endast om man kontinuerligt
är inriktad på utveckling och tillverkning av krigsmateriel inom området ifråga, som t. ex. SAAB ifråga
om flygmateriel. Det arbete som
t. ex. 1946 startades på initiativ av
Försvarets forskningsanstalt för att
rusta upp vår radioindustri, så att
inhemsk radartillverkning skulle
kunna ske, börjar först nu att leda
till svenskbyggda utrustningar av
internationell klass. Erfarenheterna
från vår egen upprustning under
andra världskriget var ju också att
stora delar av materielen, för vilka
medel beviljades omedelbart i början av kriget, först kom fram efter
1945.
Inte heller kan man i ett sådant
läge förlita sig på inköp från utlandet, som då inte har något utrymme över för våra beställningar.
Även här kan erinras om t. ex. vår
jaktplansbeställning i USA 1939,
som delvis levererades till Filippinerna, eller om den luftbevakningsradar, som belades med exportförbud i mer än ett år på grund av
Koreakrisen.
Att nedrustningsproblemet blivit
så internationellt svårlöst sammanhänger säkert med detta faktum,
att det tar så lång tid att bygga upp
det man river ner. Kan man inte få
garantier för en 100 %-ig kontroll
att nedrustningsbestämmelserna efterlevas, kommer den som verkligen nedrustat sin materiel hopplöst
efter, om den andra parten blott
gjort detta skenbart och det skulle
bli fråga om ett nytt spänt läge.
Även vi måste ju förvissa oss om
detta och inte låta oss påverkas av
de tillfälliga perioderna av ett mera
älskvärt personligt umgänge på det
utrikespolitiska området. Jag vill
också erinra om, att både öst och
väst kan pruta ned sina försvarsutgifter ganska avsevärt innan rnaterfelsidan kommer i riskzonen på
grund av framförallt utbildningstidens längd och de stora stående
förband, som för närvarande finns
på båda sidor, under det att vi inte
har motsvarande möjlighet. Först
när enighet nåtts om någon verklig
nedrustning ifråga om materielen,
som avsevärt minskar operationsmöjligheterna, kan det vara aktuellt även för vår del att diskutera
en motsvarande nedskärning.
Långtidsplanering ofrånkomlig
Med hänsyn till den tid det tar
att utveckla och tillverka ny krigsmateriel måste stora krav ställas
på planeringen på längre sikt inom
försvaret. Särskilt för ett litet land,
som inte har råd och möjlighet att
gardera sig mot allt, är detta en
absolut nödvändighet för att få
största möjliga effektivitet i förhållande till de begränsade resurserna
i pengar och personal.
Genom en på egen forskning och
teknisk utveckling grundad prognos
kan man ofta med tämligen stor
sannolikhet bedöma vilken materiel,
som det är tekniskt möjligt att man
på motståndarsidan kan ha färdigutvecklad efter ca 7 år och alltså
ha i tjänst under ytterligare en
7-årsperiod. Nästa fas i planeringen
är att ur operativ synpunkt bedöma
vad en ev. fiende med hänsyn till
sannolik strategi och taktik kan
komma att utnyttja i tänkta krigsfall just mot oss. Detta ger oss i sin
tur möjlighet att bedöma vilka vapen vi själva måste ha tillgängliga
för att få ett så effektivt, men samtidigt så billigt försvar som möjligt,
som fyller det av statsmakterna
uppställda kravet på ett försvar av
hela vårt territorium.
Den av öB hösten 1954 framlagda 1O-årsplanen, som den sittande försvarsberedningen skulle ta
ställning till, avser just en lösning
av detta avvägningsproblem och
den är grundad på en teknisk prognos, där både försvarsgrenar och
forskningsanstalten medverkat. För
att komma ifrån en subjekliv bedömning, som särskilt kan stöta på
svårigheter om olika alternativa vapen mot en viss anfallstyp, t. ex.
luftanfall, hör till olika försvarsgrenar, utnyttjades bl. a. operationsanalys som ger möjlighet till
en kvantitativ objekliv bedömning.
Inom luftförsvaret har sålunda vapen med så sinsemellan olika egenskaper som jaktplan, luftvärn, robotar och telemotmedel kunnat värderas och jämföras. Målsättningen
177
har därvid varit att skapa ett så-
dant försvar att onödig överlappning undvikes, men att heller inga
farliga blottor erhålles.
Sedan statsmakterna godkänt
principen med försvaret uppbyggt
efter ett sådant långtsiktande ideprogram bör denna långtidsplan revideras med jämna mellanrum och
kan då ständigt avpassas både med
hänsyn till den tekniska, den politiska och den ekonomiska utvecklingen. Med hänsyn till de tidsperioder som kan överblickas och som är
nödvändiga för att materielen skall
kunna framtagas, bör denna plan
lämpligen omfatta en tidsperiod på
10 år.
På basis av ett sådant öB:s ideprogram kan sedan de olika försvarsgrenarnas och FOA:s långtidsplaner bygga. Ä ven dessa måste
regelbundet revideras, dvs. liksom
flygets 7-årsplan och armens nya
9-årsplan göras »rullande».
Det är emellertid inte bara materielanskaffningen, som måste planeras på lång sikt. Lika viktiga är
de personella resurserna. Det fordras tillräcklig personal – och högt
kvalificerad sådan – för själva
utvecklings- och konstruktionsarbetet. Sedan behövs personal för
handhavandet – ibland specialister, men oftast värnpliktiga, som
måste utbildas på den nya materielen, vilket berör både det antal som
behövs, utbildningstidens längd och
behovet av kompetenta lärare och
instruktörer. Vidare måste man planera för materielens underhåll och
·’J.”
178
reparation, vilket berör både verkstadsresurser, förråd och personal.
För att en hel del av.materielen
skall kunna verka eller få erforderligt skydd fordras också byggnadsoch befästningsanordningar av
olika slag, som måste vara färdiga,
så att materielen kan uppmonteras
omedelbart vid leverans.
En inom försvaret väl genomförd
långtidsplanering för materiel, personal och byggnader torde vara en
nödvändig förutsättning för att försvaret skall få en effektivitet som
svarar mot de nedlagda kostnaderna. En förutsättning är givetvis
också att statsmyndigheterna i behörig tid fattar de beslut om dessa
planer, som är nödvändiga för att
de skall kunna börja tillämpas.
Denna planering bör också utsträckas till den tillverkande industrien i Sverige. För att få bästa
möjliga ekonomi och största möjliga antal projekt genomförda,
måste även där planering ske på
lång sikt, minst 3-4 år enbart på
tillverkningssidan, så att en jämn
belastning om möjligt erhålles.
Härigenom erhålles också jämn
sysselsättning för den ofta starkt
specialiserade personal det här är
fråga om.
Fördelen med ständigt reviderade, Hullande» långtidsplaner är
påtaglig för den som haft tillfälle
att arbeta med sådana. Det nödvändiga militära kravet på att utan förvarning kunna inta hög beredskap
kan på ett smidigt sätt förenas med
den erforderliga anpassningen på
längre sikt mot mera tekniskt avancerade vapen. Skulle en prognos
visa sig vara felaktig eller om utvecklingen på t. ex. det politiska
eller ekonomiska området tar en
annan vändning än vad man beräknat, kan en anpassning äga rum.
För ett vapen som t. ex. skall levereras om sju år, alltså 1964, kostar forsknings- och projekteringsarbetet, som redan måste ha startats
och som pågår kanske till 1959, i
allmänhet mindre än en eller ett
par procent av vad den slutliga serien kostar. Utvecklingen fram till
prototyp, som kanske drar l O%, är
avslutad omkring 1962. De resterande stora beloppen binder man
sig definitivt för först vid seriebeställningen. Det finns därför möjlighet att göra även tämligen radikala ingrepp i en sådan plan. Man
måste emellertid ha en plan att
arbeta efter och alla inom försvarets olika grenar måste ha en och
samma grundläggande ideplan att
falla tillbaka på.
statsmakterna måste därför dels
fatta principbeslut om riktlinjer
för försvarets framtida utformning
med vissa beräknade årliga betalningsutfall, enligt vilka forskning
och utveckling startas och inköp
planeras, dels bestämma bemyndiganden år för år för sådana projekt
som hunnit så långt att beställning
beräknas utläggas under budgetåret
ifråga, dels slutligen bevilja erforderliga medel för förestående betalningar och löpande arbeten.
Kostnader och effektivitet ej proportionella
Med den nuvarande komplicerade
tekniken är det inte längre samma
proportionalitet som tidigare mellan kostnader och det man får i
utbyte i antal stridsenheter, t. ex.
brigader, flygplan eller fartyg. Försvaret måste nu ha vissa betydande
»tomgångskostnaden på grund av
den tekniska grundutrustning som
måste finnas för att vapnen skall
kunna verka. Som exempel kan
nämnas luftbevakning och jaktstridsledning, telekommunikationer, basorganisation (ex. flygfält),
maskering. Endast genom att helt
uppge försvaret av stora delar av
vårt land, kan dessa grundkostnader nämnvärt minskas.
Bild 2 visar överslagsmässigt det
antal strids- eller vapenenheter,
som erhålles för varierande kostnader. I stort sett ger en minskning
av kostnaderna med l O % en
minskning i antal stridsenheter med
100 o/o
90
80
70
60
50
40
30
zo
JO
Bild 2.
179
ca 20 %; 15 % motsvarar 30 % etc.
De teoretiska :.tomgångskostnaderna» för de tre försvarsgrenarna
kan sålunda beräknas till mellan
50-60 %.
Följande värden i vad avser
:.tomgångskostnaderna» har framräknats för öB-planens första år
1955/56 (i och för sig ej längre
aktuella):
armen
marinen
flygvapnet
470 Mkr av 851 Mkr
260 » » 405 »
375 » » 750 »
Det är ju en känd militär erfarenhet, att kraftsamling är nödvändig för att få största möjliga chans
till seger i en strid. Med operationsanalys kan lätt visas att detta beror
på ett teoretiskt samband mellan
vinstchansen och det antal enheter
som två stridande parter förfogar
över och som kan uttryckas med
att vinstchansen är proportionell
mot kvadraten på antalet likvärdiga enheter.
Om en minskning av försvarets
kostnader med 10 % skulle slås ut
proportionellt, så att alla förband
reduceras lika, innebär detta att de
måste minskas till 80 %. Om chanserna till vinst vid ett visst stridstillfälle skulle varit 100 %, minskas
denna chans icke till 80 % utan till
64 %. Då uthålligheten i sin tur är
beroende på möjligheten att efter
upprepad strid kunna uppställa numerärt tillräckliga förband, kommer denna att sjunka ännu snabbare.
180
Diagram A
Diagram B
l) Förutsatt att anslagstilldelning fr o
1958/59 skett i enlighet med ÖB-planen.
54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69
55″5b5’f-;s59böbfbl”b3b4Eb”bb’rblfb’f’Tlf
Diagram A och B.
Konsekvenser av förseningen
Vilka konsekvenser har uppskjutandet av öB-planens genomförande
medfört? Det kanske kan förenkla
översikten, om man lägger upp problemen i diagramform även om därigenom vissa schematiseringar är
nödvändiga.
I diagram A, som visar huru lä-
get skulle utvecklat sig om öB-planen hade genomförts från budgetåret 1955/56, representerar den heldragna linjen de tilldelade medlen.
På grund av den ofrånkomliga
eftersläpningen på materielsidan
skulle emellertid försvarets effektivitet inte omedelbart börja stiga,
men från början på 60-talet skulle
man fått full valuta för de på försvaret nedlagda pengarna.
Diagram B visar hur realvärdet
på tilldelade medel istället sjunkit
från 1954, vilket också medfört en
sjunkande effektivitet i vårt försvar. Även om medel för budgetåret 1958/59 skulle beviljas motsvarande det realvärde, som avsågs för
detta år i öB-planen, skulle på
grund av det sämre utgångsläget
den enligt öB-planen nödvändiga
effektiviteten icke kunna uppnås
inom den tidrymd, som öB-planen
omfattar, nämligen fram till 1965.
Genom den politiska behandling
som öB-planen varit utsatt för,
motsvarar den tyvärr inte längre
181
målsättningen »Alltjämt ett starkt
försvar». Vid den omprövning av
försvarsfrågan, som nu mer än nå-
gonsin synes oundgänglig, får man
åtminstone hoppas att det öde som
rönt den framsynt upplagda öBplanen blir till en tankeställare för
våra politiker så att den nya plan,
som nu måste framarbetas, inte rå-
kar ut för samma förhalningspolitik
utan snabbt kan leda till ett politiskt beslut.