Skånes försvenskning – ett svenskt-danskt tvisteämne
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SKÅNES FÖRSVENSI(NINGETT SVENSKT-DANSKT TVISTEÄMNE
Av fil. doktor ALF ÅBERG
DEN 26 februari 1658 slöts freden i Roskilde. Freden innebar bl. a.
att Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän lösgjordes från det
dansk-norska riket och överlämnades till Sverige. Vad var det då
som skedde? Mot varandra stå två diametralt skilda åsikter. Från
svensk och särskilt då krigshistorisk sida brukar man tala om att
Sverige då fick sina naturliga gränser, att Sverige då kunde uppge
stormaktspolitiken och ägna sig åt en begränsat nationell tillvaro.
Danska historiker bruka ha en helt annan uppfattning. Det var ett
gammalt danskt kulturland, som genom freden slets ur den danska
nationalgemenskapen, påstå de. Freden i Roskilde var en nationell,
politisk och kulturell katastrof, mot vilken förlusten av Norge år
1814 ter sig mindre viktig.
Låt oss då först granska den svenska åsikten! Karl X Gustav var
visserligen inte okänslig för synpunkter sådana som nationens egenart och begränsning – det har professor Georg Landberg övertygande visat i sin del av Den svenska utrikespolitikens historia. Erövringen av skånelandskapen såg dock aldrig konungen som något
principiellt huvudmål. Det fanns också andra alternativ: vissa tider
hade han planer på hela Danmarks erövring. Kort efter Roskildefreden skrev han ett brev till hovkanslern Mattias Biörnklou, i vilket
han hävdade, att vissa skäl talade emot en omedelbar erövring av
Danmark. En sådan erövring skulle nämligen leda till att Danmark
på grund av sitt centralare läge blev styrelsens säte och att Sverige,
ehuru erövrare och segrare, skulle bli allenast ett »appendix» till
Danmark. Det var bättre att beröva grannen några av hans provinser. Varaktigt försvagad skulle grannen då snart nog söka Sveriges protektion om icke alldeles med tiden kombinera sig med
Sverige. Det är mycket svårt att ur ett sådant resonemang utläsa
något program om nationell begränsning! Det var i stället fulländningen av östersjöväldet som lekte i konungens tankar under
468
Skdnes försvenskning
dessa avgörande ögonblick i Nordens historia: genom att behärska
Östersjöns inlopp skulle Sverige bli härskare över det baltiska
havet.
Bör man för övrigt inte undvika ett sådant begrepp som »naturliga gränser», när det som här endast är de geografiska gränserna
som komma i fråga? Talet om de naturliga gränserna mötte vi under
Tredje rikets framfart i Europa, och det var med samma argumentering som de baltiska staterna – för att använda den svenska
utrikesministerns ordval – blevo anslutna till Sovjetunionen. Öresund var år 1658 språkligt och kulturellt sett inte någon naturlig
gräns mellan Sverige och Danmark. Jag tycker därför att det är
klokt att undvika ett geopolitiskt uttryckssätt, som inte är vetenskapligt försvarbart – åtminstone inte på 1600-talet, då vattnen
knöto samman och de väglösa skogarna skilde.
Nu till den danska uppfattningen. De skånska provinserna bildade ett av den danska kulturens huvudländer på samma sätt som
Själland och Jylland, har man sagt. En dansk författare Palle Lanring reste för några år sedan omkring i Skåne och skrev en bok
om sin resa, men han kallade i den Skåne för östdanmark. Samma
begrepp möta vi titt och tätt i den dansk-skånska tidskriften Skaaneland. Finns det någon täckning för en sådan åsikt? Etnologerna ha
visat, att man under äldre tider inte kan tala om några större kulturenheter; inom varje politiskt rike fanns det en rad skilda kulturprovinser. Blekinge och Halland utgjorde sådana kulturprovinser; som gränsland voro de utsatta för starka kulturimpulser från
både Danmark och Sverige. Vad Blekinge beträffar, har professor
Jerker Rosen framhållit, att detta område en gång bildat en kulturenhet med gränslandet Värend i Småland. Samma dubbla kultur
kunde också Halland uppvisa; som klart framgick av det verk om
Hallands historia, som publicerades för några år sedan, var gränsen
här kulturellt sett uppluckrad långt innan det politiska avgörandet
föll.
Något annorlunda var förhållandet i Skåne. Här fanns utan tvivel
en mycket markant dansk rikskultur. Det är sant att Skåne tillhörde det danska kultursamfundet, men det var bara den härskande
skånska adeln som bar upp denna kultur. De andra stånden – och
framför allt då bönderna, befolkningens huvudmassa – saknade
politiska rättigheter och hade inte heller någon direkt kontakt med
den danska huvudstaden. De skånska prästerna fingo visserligen
sin teologiska utbildning vid Köpenhamns universitet, men sedan
de återvänt hem, förlorade de snart förbindelsen med universitetet;
469
Alf Åberg
de blevo i stället sina församlingsbors myndiga ombud inför statsmakten och uppfattade sig i första hand som skåningar. Hur kyligt
objektivt de betraktade den svensk-danska konflikten visar inte
minst den dagbok över det skånska kriget, som kyrkoherden i
Stenestad Sthen Jacobsen författade och som professor Martin Weibull publicerade två århundraden senare. I denna dagbok finns det
inte något känsloengagemang för Danmarks nationella sak: hans
enda intresse är provinsen och dess arma invånare.
Efterhand som den gamla skånska adeln förlorade sin maktställning efter övergången, minskade också i motsvarande grad det
danska kulturinflytandet. Det skedde inte något kulturellt jordskred
härnere efter Roskildefreden, som man så ofta får höra. Palle Lauring – den olycksalige danske kulturaposteln – påstår att svenskarna sprutade över de små skånska lantkyrkorna med vit kalk,
tydligtvis för att bönderna skulle glömma bort det kulturella sambandet med Danmark. Sannerligen om svenskarna behövde tillgripa
så drastiska åtgärder l Det skånska bondesamhället levde vidare i
det närmaste kulturellt oberört av den nationella förändringen.
Särskilt gällde detta gränsbygden mot norr – det nordskånska
höglandet med sina milsvida skogar. Här rådde ännu mycket primitiva kulturformer – det ligger frestande nära att jämföra denna
göingebygd med Nils Dackes Värend och i själva verket rådde det
under 1600-talet mycket vänskapliga förbindelser över den politiska
gränsen. Boskapsskötseln var på båda håll den viktigaste näringsgrenen. Kreaturen funno bete på de stora röjningarna ute i skogen.
skogsbygdens hushållning hade anor från medeltiden. Hemmanen
voro ofta stora och överbefolkade, byggda i borgstil till skydd mot
vilda djur och omilda människor. I krigstider eller missväxtår
kunde nöden bli fruktansvärd på dessa gårdar och då måste ungdomen ge sig ut på vandringsstråt eller söka skogen. Man processade gärna med grannarna om jord och boskap men höll samman
mot statsmaktens representanter – antingen det nu rörde sig om
svenskar eller danskar.
Denna göingebefolkning hade inte någon större kontakt med den
danska rikskulturen. De talade sitt eget språk – en skånsk dialekt,
ett mellanting mellan danska och skånska. De voro i stor utsträckning analfabeter. Deras kultur var inte boklig utan fördes vidare
till nya generationer som muntliga utsagor och som händernas vittnesbörd i hantverk och hemslöjd. Den enda kontakt de hade med
den danska rikskulturen var i gudstjänsten, men prästen talade
deras eget språk – något annat förstodo de inte.
470
Skånes försvenskning
Den första frågan gällde vad Roskildefreden innebar kulturellt
sett. För böndernas del innebar den en övergång till en ny statsmakt
men knappast något annat. Den andra frågan ger då sig själv. Vad
betydde freden ur ekonomisk synpunkt?
Man brukar från dansk och även från skånsk sida kraftigt understryka den fruktansvärda förödelse som gick fram över Skåne i
samband med snapphanekriget De som läst tredje delen av professor Fabricius’ arbete om Skaanes Overgang, erinrar sig den uppskakande skildring han där ger av tillståndet i Skåne vid krigets
slut. Det är en berättelse om förödda socknar, en utfattig, flyktande
befolkning, ödegårdar i mängd och utrotade familjer. Det har också
sagts att verkningarna efter snapphanekriget i Skåne sträckte sig
förfärande långt fram i tiden.
Men i själva verket gick återuppbyggnadsarbetet häpnadsväckande fort i Skåne, sedan freden väl slutits. ödegårdarna uppbyggdes snabbt, och att döma av de bevarade kyrkoböckernas uppgifter
voro födelsetalen förvånande höga redan vid början av 1700-talet.
De tjugo åren mellan skånska kriget och Karl XII:s krig måste ha
varit en rekonvalescenstid, då den skånska landsbygden botades för
de säkerligen mycket svåra skadorna under kriget.
Vann eller förlorade Skåne ekonomiskt sett på övergången till
Sverige? Enligt den agitation som pågår från visst håll betydde
freden en oerhörd nedgång för Skåne. Delvis är detta riktigt. Av
preceptor Oskar Bjurlings avhandling om Skånes handelssjöfart
framgår, att de skånska städerna till en början förlorade på freden.
De västskånska kuststäderna – bland dem min hemstad Hälsingborg – fingo sina handelsvägar avskurna över vattnen genom den
rigorösa svenska tullpolitiken och förvandlades till husanhopningar
för några köpmän, färjkarlar och fiskare. Men den skånska landsbygden repade sig snabbt, sedan Skåne flyttat över från ett agrart
överskottsområde till ett agrart underskottsområde. Provinsen Skåne
blev en av rikets kornbodar. Spannmålshandeln och oxhandeln gaY
godsägarna ett välstånd, som gjorde de skånska herrgårdarna mycket eftertraktade i Uppsverige.
Den tredje frågan blir då: hur ställde sig skåningarna själva till
erövringen och den följande försvenskningen av deras provins? Det
är väl på denna punkt som den verkliga striden ännu står het
mellan svenskar och danskar. Närmast gäller det då striden om
snapphanarna.
Professor Fabricius har accepterat min uppfattning att den skånska snapphanefejden i själva verket bestod av två skilda moment.
471
Alf Aberg
Den började som en bonderevolt, en primitiv bonderepubliks resning mot den svenska överhetens övergrepp – av samma typ som
Nils Dackes uppror i Värend. Av alla de missgrepp som svenska
ämbetsmän begingo mot skogsborna under åren före 1676–1679
års skånska krig, kändes inget så djupt som inkvarteringen av uppsvenska och tyska ryttare på bondgårdarna. Avsikten med denna
inkvartering var att pacificera befolkningen – motsatsen blev naturligtvis följden.
Vreden mot ryttarna och de uppsvenska ämbetsmännen kunde
naturligtvis väcka till liv drömmen om den gamla goda danska
tiden, då skogsborna fingoleva i fred med sin självstyrelse och sina
egna lagar. Det är dock mera sällan som man möter spår av sådana
stämningar i Göingebygden före snapphanekrigets utbrott. Även
efter det danskarna sommaren 1676 landstigit i Skåne, visade skogsborna ingen större önskan att draga in det danska krigsfolket i
sina angelägenheter. Uppgörelsen med de kvardröjande ryttarna
klarade de helst själva, och när de gjorde sitt stora uppbåd mot
den svenska krigskassan i Loshult, var målet inte att hjälpa den
danska saken utan att röva pengar och hämnas på ryttarna. Det
förekom däremot god samverkan mellan gränssocknarna, vilket
inte minst bondefrederna mellan skånska och småländska socknar
vittna om.
Det första skedet i snapphanefejden avslutades våren 1677, då
Karl XI:s främste rådgivare Johan Gyllenstierna företog sitt berömda edkrävartåg genom den nordskånska skogsbygden. Socken
efter socken undertecknade här en överenskommelse med den
svenske konungen att de i fortsättningen skulle hålla sig lugna
mot löfte om nåd för alla begångna brott. Även Loshultskuppen
var inkluderad häri. Åtskilliga bondsöner och drängar som tidigare sökt skogen synas nu ha återvänt till byn.
Från skånsk och dansk sida har man betecknat denna böndernas
överenskommelse med Karl XI som ett skamligt förräderi mot den
danska saken, en feg underkastelse. Professor Fabricius är lugnare
i sitt omdöme – han tycks snarare anse att överenskommelserna
inte fingo någon större effekt. Jag delar ingendera åsikten. Det var
först och främst ingen kapitulation från böndernas sida, eftersom
de ännu sutto med trumf på hand. Karl XI var helt enkelt tvungen
till detta steg – hur motbjudande det än var för honom att sluta
fördrag med upproriska undersåtar – medan bönderna vunno ett
av sina mål: de kunde i fortsättningen leva i fred på sina gårdar
för den svenske konungens ryttare. Viktigast av allt var emellertid
472
Skånes försvenskning
att Karl XI höll sitt löfte till bönderna även när han senare hade
möjlighet att bryta det. Ingen bonde behövde efter kriget lämna
sin gård för sitt deltagande i 1676 års uppbåd. Här på Johan Gyllenstiemas edkrävartåg föll i själva verket avgörandet inte bara i
snapphanefejden utan också i försvenskningsfrågan. Det förbund
som här grundlades mellan den svenske konungen och de skånska
bönderna skulle bestå för framtiden.
Den andra fasen i snapphanefejden vidtog nu. Danskarna som
inte längre kunde förmå skogsborna att göra uppbåd satsade nu i
stället allt på friskyttarna eller snapphanarna, ett slags frivilliga
trupper, som försörjde sig själva under skogsstriderna men som
fingo sin avlöning från den danska krigskassan. Varifrån kommo
de? Från bönderna, säger professor Fabricius och publicerar i sitt
arbete om Skaanes Overgang listor på 350 friskyttar från hela
Skåne, av vilka en del äro redovisade på sina gårdar. Saken är inte
bevisad därigenom. För det första rör det sig här bara om en mindre
del av friskyttetrupperna, och för det andra måste dessa listor först
bearbetas, innan man kan draga några vidare slutsatser av dem.
Jag har gått igenom Krigsarkivets utskrivningslängder över östra
och Västra Göinge häraders manbara befolkning år 1675 – året
före kriget – och har därvid endast kunnat belägga en mindre del
av friskyttarna på de gårdar de uppge sig komma ifrån. Det rör
sig därvid huvudsakligen om småbrukare, bondsöner och drängar,
de kategorier som i första hand drabbades av ett försämrat försörjningsläge.
Många av dessa friskyttar hade varit bofasta och ansedda bönder,
några av dem länsmän, och de hade väl knappast ställt sig sida vid
sida i kampen med samhällets utskum, anser Fabricius vidare. Inte
heller detta är något bindande bevis, eftersom dessa bönder inte
alltid frivilligt ha gått ut i striden. Om de av en eller annan anledning tvingats att söka skogen, hade de ingen möjliget att välja
sitt sällskap! Man bör nog inte sätta alltför stor tilltro till snapphanarnas egna uppgifter om deras ansedda ställning i samhället
före kriget, eftersom de naturligtvis framstodo i bättre ljus för sina
danska herrar om de kunde åberopa ett danskpatriotiskt sinnelag
som enda drivkraft till deras engagemang i kriget.
Till snapphanarna slöto sig många bönder som fruktade för den
svenske konungens hämnd. Deras skaror utökades med utfattiga
bonddrängar och med bondsöner från överbefolkade gårdar. Men
huvudparten kom med säkerhet från ett annat håll: från den fredlösa befolkning som redan före kriget höll till ute i de stora gräns- 34- 563448 Svensk Tidskrift 1956 473
– – – – – – – – —~ – – – – – – –
Alf Åberg
skogarna mellan Skåne och Småland och mot vilken både myndigheterna och bönderna sedan gammalt stod i harnesk.
Svenska och danska forskare äro överens om det värdefulla stöd
som de danska trupperna hade av dessa snapphanar liksom också
om de svåra lidanden som övergingo den bofasta befolkningen genom inbördeskriget. De äro också överens i sin uppfattning om hur
klyftan efterhand växte mellan dem som drogo ut i striden och dem
som stannade hemma. Fabricius anser att anledningen till denna
klyfta var de utpressningar av boskap och proviant, som snapphanarna bedrevo mot bondgårdarna. En stor skuld till motsättningen tillskriver han också den dåliga disciplinen bland de stridande guerillaförbanden.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas om inte den växande motsättningen ytterst är att söka i snapphanarnas och böndernas skilda
uppfattningar om krigsmålen. Snapphanarna sågo sin enda möjlighet att överleva i en dansk slutseger. De bofasta bönderna ställde
sig däremot avvaktande, brukade sin jord och bidade freden. Även
om den svenska krigföringen var mycket hänsynslös och bönderna
stundom blevo straffade för snapphanarnas verksamhet, visade det
sig dock i längden att partisanerna voro böndernas huvudfiender,
en ständig plåga för de stilla i landet. Snapphanarna förblevo danskarna trogna till slutet. De flesta stupade under skogsstriderna eller
avrättades av svenskarna. Aterstoden följde med danskarna, när deras trupper efter kriget utrymde Skåne. Därmed förlorade den
danska saken sina stöttepelare i landet. Några friskyttar skulle
aldrig mera oroa svenskarna i Skåne.
Så till den sista frågan. Den gäller själva försvenskningen av
Skåne. Så som jag kan tolka materialet, stod det efter snapphanekrigets slut två meningar emot varandra i Skåne. Den ena åsikten
omfattades av de uppsvenska regementsofficerarna och en del civila
tjänstemän. De menade att Sveriges gräns mot söder aldrig skulle
kunna bli säker med en så orolig och självrådig befolkning i skogsbygden. Eftersom de betvivlade sin förmåga att vinna skogsborna
för Sveriges sak, ansägo de det bäst att – som termen lät – utrota
en del av skåningarna. Man avsåg därmed en folkförflyttning i
större skala. Svenska adelsmän skulle övertaga de skånska herrgårdarna. De skånska kyrkoherdarna skulle placeras i uppsvenska
stift och utbytas mot svensktrogna präster. De överlevande borgarna
i de skånska städerna skulle få en uppsvensk magistrat. Smålänningar skulle lockas ner att upptaga ödegårdar och kronagårdar i
Skåne. De självägande skånska bönderna skulle fråntagas sina
474
Skånes försvenskning
skatterättigheter och det skulle ske en större förflyttning – förslagsvis till Balticum. Metoden hade man studerat i Ingermanland,
i det öde land som ryssarna lämnat efter sig.
Det är sannolikt att Karl XI själv var inne på dessa tankar åren
närmast efter freden, men planen genomfördes aldrig. Förtjänsten
härav tillkommer i första hand Rutger von Ascheberg, generalguvernören i Skåne, som vore förtjänt av ett monument i provinsen.
Han räddade den skånska befolkningen och den skånska kulturen,
därför att han litade på sina nya landsmän. Han lade upp ett försvenskningsprogram på långt sikt: det gällde att med ekonomiska
stödåtgärder resa upp provinserna, bygga upp gårdarna åt den hemlösa befolkningen och ekonomiskt knyta Skåne närmare Sverige.
Samtidigt ville han vinna skåningarna för Sveriges sak genom mildhet och moderation – två rätt ovanliga begrepp vid denna tid. Han
reglerade förhållandet mellan bönderna och ryttarna och lärde allmogen att klaga inför svensk rätt. Han lyckades genomföra sitt
varsamma assimileringsprogram och göra skåningarna lika sina
uppsvenska landsmän inte bara i kläder och yttre åthävor utan
också i trohet och tänkesätt.
J ag tror att svenskarna med lugn kunna avvakta de resultat professor Knud Fabricius kommer till i fjärde delen av sin Skaanes
Overgang – den som skall behandla försvenskningen. De kunna
göra det i den lugna förvissningen att sällan har ett nationalitetsskifte genomförts med mindre blodsutgjutelse och med mindre
rättsövergrepp än det som knöt samman de skånska provinserna
med det gammalsvenska riket. För böndernas del innebar försvenskningen i stort sett att de erhöllo svensk lag och svenskt kyrkoskick
och att deras barn fingo lära sig läsa och skriva – en stor nyhet
i det primitiva bondesamhället. Sitt gamla språk fingo de behålla.
Vi leva fortfarande i en uniformitetstid, framhöll professor Lauritz Weibull nyligen i en enkät om Roskildefreden. Uniformiteten
eller rättare sagt likriktningen och förflackningen hotar inte bara
Skåne utan också alla andra svenska provinser, efterhand som enhetskulturen skrider vidare och de lokala myndigheterna få mindre
att bestämma. För en historiker är det självfallet att man skall slå
vakt om det provinsiella arvet — utan självhävdelse eller uppblästhet men med den fasta förvissningen att kunskapen om provinsens
förflutna gör känslan för vår rikshistoria rikare och mera verklighetstrogen.
Det gäller inte bara att sprida hembygdskunskap bland barnen
utan också att detta fall verka för en större förståelse mellan
34*- 563448
475
–·—–·——————
Alf Åberg
provinserna norr och söder om Hallandsåsen. Det behövs en objektiv
och lättfattlig bok om Skånes historia, om den danska och den
svenska tiden. Trots den väldiga Skåneforskning som bedrivs vid
universitetet i Lund är det svårt för lärarna och svårt för allmänheten att få fram konkreta uppgifter om vad Skåne med sin dubbla
historia betytt för den svenska historien. Alla historieintresserade
i Sverige och Danmark borde studera Skånes försvenskning. Den
genomfördes av ett folk med allvarsammare och kärvare kynne än
det danska men med samma rättsuppfattning och samma kristna
arv. Skåningarna fingo en ny överhet och funno sig snart tillrätta
i en ny nationell tillvaro. Under dansk tid hade skånska adelsmän
dominerat i dansk politik och kultur. Hundrafemtio år senare under
Gustav IV Adolfs regeringstid sutto skånska adelsmän på nytt i
riksstyrelsen – denna gång i Sverige.
Skåningarna böjde sig, kompromissade, prisgåvo en del men slogo
ändå vakt om väsentliga ting. Assimilationen genomfördes inte helt.
Skåne fick behålla sin provinsiella egenart och kunde – där så
behövdes – falla tillbaka på traditionerna från dansktiden. Universitetet i Lund som grundades för att gynna försvenskningen
blev ett bålverk för den särpräglade kulturen i Skåne. Även om
historieundervisningen enligt skolöverstyrelsens uppfattning inte
längre har någon fostrande betydelse, ger studiet av Skånes historia
en allmännordisk inriktning, som bör vara välkommen i denna tid
av fördjupat nordiskt samarbete.
47()
Av fil. doktor ALF ÅBERG
DEN 26 februari 1658 slöts freden i Roskilde. Freden innebar bl. a.
att Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän lösgjordes från det
dansk-norska riket och överlämnades till Sverige. Vad var det då
som skedde? Mot varandra stå två diametralt skilda åsikter. Från
svensk och särskilt då krigshistorisk sida brukar man tala om att
Sverige då fick sina naturliga gränser, att Sverige då kunde uppge
stormaktspolitiken och ägna sig åt en begränsat nationell tillvaro.
Danska historiker bruka ha en helt annan uppfattning. Det var ett
gammalt danskt kulturland, som genom freden slets ur den danska
nationalgemenskapen, påstå de. Freden i Roskilde var en nationell,
politisk och kulturell katastrof, mot vilken förlusten av Norge år
1814 ter sig mindre viktig.
Låt oss då först granska den svenska åsikten! Karl X Gustav var
visserligen inte okänslig för synpunkter sådana som nationens egenart och begränsning – det har professor Georg Landberg övertygande visat i sin del av Den svenska utrikespolitikens historia. Erövringen av skånelandskapen såg dock aldrig konungen som något
principiellt huvudmål. Det fanns också andra alternativ: vissa tider
hade han planer på hela Danmarks erövring. Kort efter Roskildefreden skrev han ett brev till hovkanslern Mattias Biörnklou, i vilket
han hävdade, att vissa skäl talade emot en omedelbar erövring av
Danmark. En sådan erövring skulle nämligen leda till att Danmark
på grund av sitt centralare läge blev styrelsens säte och att Sverige,
ehuru erövrare och segrare, skulle bli allenast ett »appendix» till
Danmark. Det var bättre att beröva grannen några av hans provinser. Varaktigt försvagad skulle grannen då snart nog söka Sveriges protektion om icke alldeles med tiden kombinera sig med
Sverige. Det är mycket svårt att ur ett sådant resonemang utläsa
något program om nationell begränsning! Det var i stället fulländningen av östersjöväldet som lekte i konungens tankar under
468
Skdnes försvenskning
dessa avgörande ögonblick i Nordens historia: genom att behärska
Östersjöns inlopp skulle Sverige bli härskare över det baltiska
havet.
Bör man för övrigt inte undvika ett sådant begrepp som »naturliga gränser», när det som här endast är de geografiska gränserna
som komma i fråga? Talet om de naturliga gränserna mötte vi under
Tredje rikets framfart i Europa, och det var med samma argumentering som de baltiska staterna – för att använda den svenska
utrikesministerns ordval – blevo anslutna till Sovjetunionen. Öresund var år 1658 språkligt och kulturellt sett inte någon naturlig
gräns mellan Sverige och Danmark. Jag tycker därför att det är
klokt att undvika ett geopolitiskt uttryckssätt, som inte är vetenskapligt försvarbart – åtminstone inte på 1600-talet, då vattnen
knöto samman och de väglösa skogarna skilde.
Nu till den danska uppfattningen. De skånska provinserna bildade ett av den danska kulturens huvudländer på samma sätt som
Själland och Jylland, har man sagt. En dansk författare Palle Lanring reste för några år sedan omkring i Skåne och skrev en bok
om sin resa, men han kallade i den Skåne för östdanmark. Samma
begrepp möta vi titt och tätt i den dansk-skånska tidskriften Skaaneland. Finns det någon täckning för en sådan åsikt? Etnologerna ha
visat, att man under äldre tider inte kan tala om några större kulturenheter; inom varje politiskt rike fanns det en rad skilda kulturprovinser. Blekinge och Halland utgjorde sådana kulturprovinser; som gränsland voro de utsatta för starka kulturimpulser från
både Danmark och Sverige. Vad Blekinge beträffar, har professor
Jerker Rosen framhållit, att detta område en gång bildat en kulturenhet med gränslandet Värend i Småland. Samma dubbla kultur
kunde också Halland uppvisa; som klart framgick av det verk om
Hallands historia, som publicerades för några år sedan, var gränsen
här kulturellt sett uppluckrad långt innan det politiska avgörandet
föll.
Något annorlunda var förhållandet i Skåne. Här fanns utan tvivel
en mycket markant dansk rikskultur. Det är sant att Skåne tillhörde det danska kultursamfundet, men det var bara den härskande
skånska adeln som bar upp denna kultur. De andra stånden – och
framför allt då bönderna, befolkningens huvudmassa – saknade
politiska rättigheter och hade inte heller någon direkt kontakt med
den danska huvudstaden. De skånska prästerna fingo visserligen
sin teologiska utbildning vid Köpenhamns universitet, men sedan
de återvänt hem, förlorade de snart förbindelsen med universitetet;
469
Alf Åberg
de blevo i stället sina församlingsbors myndiga ombud inför statsmakten och uppfattade sig i första hand som skåningar. Hur kyligt
objektivt de betraktade den svensk-danska konflikten visar inte
minst den dagbok över det skånska kriget, som kyrkoherden i
Stenestad Sthen Jacobsen författade och som professor Martin Weibull publicerade två århundraden senare. I denna dagbok finns det
inte något känsloengagemang för Danmarks nationella sak: hans
enda intresse är provinsen och dess arma invånare.
Efterhand som den gamla skånska adeln förlorade sin maktställning efter övergången, minskade också i motsvarande grad det
danska kulturinflytandet. Det skedde inte något kulturellt jordskred
härnere efter Roskildefreden, som man så ofta får höra. Palle Lauring – den olycksalige danske kulturaposteln – påstår att svenskarna sprutade över de små skånska lantkyrkorna med vit kalk,
tydligtvis för att bönderna skulle glömma bort det kulturella sambandet med Danmark. Sannerligen om svenskarna behövde tillgripa
så drastiska åtgärder l Det skånska bondesamhället levde vidare i
det närmaste kulturellt oberört av den nationella förändringen.
Särskilt gällde detta gränsbygden mot norr – det nordskånska
höglandet med sina milsvida skogar. Här rådde ännu mycket primitiva kulturformer – det ligger frestande nära att jämföra denna
göingebygd med Nils Dackes Värend och i själva verket rådde det
under 1600-talet mycket vänskapliga förbindelser över den politiska
gränsen. Boskapsskötseln var på båda håll den viktigaste näringsgrenen. Kreaturen funno bete på de stora röjningarna ute i skogen.
skogsbygdens hushållning hade anor från medeltiden. Hemmanen
voro ofta stora och överbefolkade, byggda i borgstil till skydd mot
vilda djur och omilda människor. I krigstider eller missväxtår
kunde nöden bli fruktansvärd på dessa gårdar och då måste ungdomen ge sig ut på vandringsstråt eller söka skogen. Man processade gärna med grannarna om jord och boskap men höll samman
mot statsmaktens representanter – antingen det nu rörde sig om
svenskar eller danskar.
Denna göingebefolkning hade inte någon större kontakt med den
danska rikskulturen. De talade sitt eget språk – en skånsk dialekt,
ett mellanting mellan danska och skånska. De voro i stor utsträckning analfabeter. Deras kultur var inte boklig utan fördes vidare
till nya generationer som muntliga utsagor och som händernas vittnesbörd i hantverk och hemslöjd. Den enda kontakt de hade med
den danska rikskulturen var i gudstjänsten, men prästen talade
deras eget språk – något annat förstodo de inte.
470
Skånes försvenskning
Den första frågan gällde vad Roskildefreden innebar kulturellt
sett. För böndernas del innebar den en övergång till en ny statsmakt
men knappast något annat. Den andra frågan ger då sig själv. Vad
betydde freden ur ekonomisk synpunkt?
Man brukar från dansk och även från skånsk sida kraftigt understryka den fruktansvärda förödelse som gick fram över Skåne i
samband med snapphanekriget De som läst tredje delen av professor Fabricius’ arbete om Skaanes Overgang, erinrar sig den uppskakande skildring han där ger av tillståndet i Skåne vid krigets
slut. Det är en berättelse om förödda socknar, en utfattig, flyktande
befolkning, ödegårdar i mängd och utrotade familjer. Det har också
sagts att verkningarna efter snapphanekriget i Skåne sträckte sig
förfärande långt fram i tiden.
Men i själva verket gick återuppbyggnadsarbetet häpnadsväckande fort i Skåne, sedan freden väl slutits. ödegårdarna uppbyggdes snabbt, och att döma av de bevarade kyrkoböckernas uppgifter
voro födelsetalen förvånande höga redan vid början av 1700-talet.
De tjugo åren mellan skånska kriget och Karl XII:s krig måste ha
varit en rekonvalescenstid, då den skånska landsbygden botades för
de säkerligen mycket svåra skadorna under kriget.
Vann eller förlorade Skåne ekonomiskt sett på övergången till
Sverige? Enligt den agitation som pågår från visst håll betydde
freden en oerhörd nedgång för Skåne. Delvis är detta riktigt. Av
preceptor Oskar Bjurlings avhandling om Skånes handelssjöfart
framgår, att de skånska städerna till en början förlorade på freden.
De västskånska kuststäderna – bland dem min hemstad Hälsingborg – fingo sina handelsvägar avskurna över vattnen genom den
rigorösa svenska tullpolitiken och förvandlades till husanhopningar
för några köpmän, färjkarlar och fiskare. Men den skånska landsbygden repade sig snabbt, sedan Skåne flyttat över från ett agrart
överskottsområde till ett agrart underskottsområde. Provinsen Skåne
blev en av rikets kornbodar. Spannmålshandeln och oxhandeln gaY
godsägarna ett välstånd, som gjorde de skånska herrgårdarna mycket eftertraktade i Uppsverige.
Den tredje frågan blir då: hur ställde sig skåningarna själva till
erövringen och den följande försvenskningen av deras provins? Det
är väl på denna punkt som den verkliga striden ännu står het
mellan svenskar och danskar. Närmast gäller det då striden om
snapphanarna.
Professor Fabricius har accepterat min uppfattning att den skånska snapphanefejden i själva verket bestod av två skilda moment.
471
Alf Aberg
Den började som en bonderevolt, en primitiv bonderepubliks resning mot den svenska överhetens övergrepp – av samma typ som
Nils Dackes uppror i Värend. Av alla de missgrepp som svenska
ämbetsmän begingo mot skogsborna under åren före 1676–1679
års skånska krig, kändes inget så djupt som inkvarteringen av uppsvenska och tyska ryttare på bondgårdarna. Avsikten med denna
inkvartering var att pacificera befolkningen – motsatsen blev naturligtvis följden.
Vreden mot ryttarna och de uppsvenska ämbetsmännen kunde
naturligtvis väcka till liv drömmen om den gamla goda danska
tiden, då skogsborna fingoleva i fred med sin självstyrelse och sina
egna lagar. Det är dock mera sällan som man möter spår av sådana
stämningar i Göingebygden före snapphanekrigets utbrott. Även
efter det danskarna sommaren 1676 landstigit i Skåne, visade skogsborna ingen större önskan att draga in det danska krigsfolket i
sina angelägenheter. Uppgörelsen med de kvardröjande ryttarna
klarade de helst själva, och när de gjorde sitt stora uppbåd mot
den svenska krigskassan i Loshult, var målet inte att hjälpa den
danska saken utan att röva pengar och hämnas på ryttarna. Det
förekom däremot god samverkan mellan gränssocknarna, vilket
inte minst bondefrederna mellan skånska och småländska socknar
vittna om.
Det första skedet i snapphanefejden avslutades våren 1677, då
Karl XI:s främste rådgivare Johan Gyllenstierna företog sitt berömda edkrävartåg genom den nordskånska skogsbygden. Socken
efter socken undertecknade här en överenskommelse med den
svenske konungen att de i fortsättningen skulle hålla sig lugna
mot löfte om nåd för alla begångna brott. Även Loshultskuppen
var inkluderad häri. Åtskilliga bondsöner och drängar som tidigare sökt skogen synas nu ha återvänt till byn.
Från skånsk och dansk sida har man betecknat denna böndernas
överenskommelse med Karl XI som ett skamligt förräderi mot den
danska saken, en feg underkastelse. Professor Fabricius är lugnare
i sitt omdöme – han tycks snarare anse att överenskommelserna
inte fingo någon större effekt. Jag delar ingendera åsikten. Det var
först och främst ingen kapitulation från böndernas sida, eftersom
de ännu sutto med trumf på hand. Karl XI var helt enkelt tvungen
till detta steg – hur motbjudande det än var för honom att sluta
fördrag med upproriska undersåtar – medan bönderna vunno ett
av sina mål: de kunde i fortsättningen leva i fred på sina gårdar
för den svenske konungens ryttare. Viktigast av allt var emellertid
472
Skånes försvenskning
att Karl XI höll sitt löfte till bönderna även när han senare hade
möjlighet att bryta det. Ingen bonde behövde efter kriget lämna
sin gård för sitt deltagande i 1676 års uppbåd. Här på Johan Gyllenstiemas edkrävartåg föll i själva verket avgörandet inte bara i
snapphanefejden utan också i försvenskningsfrågan. Det förbund
som här grundlades mellan den svenske konungen och de skånska
bönderna skulle bestå för framtiden.
Den andra fasen i snapphanefejden vidtog nu. Danskarna som
inte längre kunde förmå skogsborna att göra uppbåd satsade nu i
stället allt på friskyttarna eller snapphanarna, ett slags frivilliga
trupper, som försörjde sig själva under skogsstriderna men som
fingo sin avlöning från den danska krigskassan. Varifrån kommo
de? Från bönderna, säger professor Fabricius och publicerar i sitt
arbete om Skaanes Overgang listor på 350 friskyttar från hela
Skåne, av vilka en del äro redovisade på sina gårdar. Saken är inte
bevisad därigenom. För det första rör det sig här bara om en mindre
del av friskyttetrupperna, och för det andra måste dessa listor först
bearbetas, innan man kan draga några vidare slutsatser av dem.
Jag har gått igenom Krigsarkivets utskrivningslängder över östra
och Västra Göinge häraders manbara befolkning år 1675 – året
före kriget – och har därvid endast kunnat belägga en mindre del
av friskyttarna på de gårdar de uppge sig komma ifrån. Det rör
sig därvid huvudsakligen om småbrukare, bondsöner och drängar,
de kategorier som i första hand drabbades av ett försämrat försörjningsläge.
Många av dessa friskyttar hade varit bofasta och ansedda bönder,
några av dem länsmän, och de hade väl knappast ställt sig sida vid
sida i kampen med samhällets utskum, anser Fabricius vidare. Inte
heller detta är något bindande bevis, eftersom dessa bönder inte
alltid frivilligt ha gått ut i striden. Om de av en eller annan anledning tvingats att söka skogen, hade de ingen möjliget att välja
sitt sällskap! Man bör nog inte sätta alltför stor tilltro till snapphanarnas egna uppgifter om deras ansedda ställning i samhället
före kriget, eftersom de naturligtvis framstodo i bättre ljus för sina
danska herrar om de kunde åberopa ett danskpatriotiskt sinnelag
som enda drivkraft till deras engagemang i kriget.
Till snapphanarna slöto sig många bönder som fruktade för den
svenske konungens hämnd. Deras skaror utökades med utfattiga
bonddrängar och med bondsöner från överbefolkade gårdar. Men
huvudparten kom med säkerhet från ett annat håll: från den fredlösa befolkning som redan före kriget höll till ute i de stora gräns- 34- 563448 Svensk Tidskrift 1956 473
– – – – – – – – —~ – – – – – – –
Alf Åberg
skogarna mellan Skåne och Småland och mot vilken både myndigheterna och bönderna sedan gammalt stod i harnesk.
Svenska och danska forskare äro överens om det värdefulla stöd
som de danska trupperna hade av dessa snapphanar liksom också
om de svåra lidanden som övergingo den bofasta befolkningen genom inbördeskriget. De äro också överens i sin uppfattning om hur
klyftan efterhand växte mellan dem som drogo ut i striden och dem
som stannade hemma. Fabricius anser att anledningen till denna
klyfta var de utpressningar av boskap och proviant, som snapphanarna bedrevo mot bondgårdarna. En stor skuld till motsättningen tillskriver han också den dåliga disciplinen bland de stridande guerillaförbanden.
Det kan emellertid starkt ifrågasättas om inte den växande motsättningen ytterst är att söka i snapphanarnas och böndernas skilda
uppfattningar om krigsmålen. Snapphanarna sågo sin enda möjlighet att överleva i en dansk slutseger. De bofasta bönderna ställde
sig däremot avvaktande, brukade sin jord och bidade freden. Även
om den svenska krigföringen var mycket hänsynslös och bönderna
stundom blevo straffade för snapphanarnas verksamhet, visade det
sig dock i längden att partisanerna voro böndernas huvudfiender,
en ständig plåga för de stilla i landet. Snapphanarna förblevo danskarna trogna till slutet. De flesta stupade under skogsstriderna eller
avrättades av svenskarna. Aterstoden följde med danskarna, när deras trupper efter kriget utrymde Skåne. Därmed förlorade den
danska saken sina stöttepelare i landet. Några friskyttar skulle
aldrig mera oroa svenskarna i Skåne.
Så till den sista frågan. Den gäller själva försvenskningen av
Skåne. Så som jag kan tolka materialet, stod det efter snapphanekrigets slut två meningar emot varandra i Skåne. Den ena åsikten
omfattades av de uppsvenska regementsofficerarna och en del civila
tjänstemän. De menade att Sveriges gräns mot söder aldrig skulle
kunna bli säker med en så orolig och självrådig befolkning i skogsbygden. Eftersom de betvivlade sin förmåga att vinna skogsborna
för Sveriges sak, ansägo de det bäst att – som termen lät – utrota
en del av skåningarna. Man avsåg därmed en folkförflyttning i
större skala. Svenska adelsmän skulle övertaga de skånska herrgårdarna. De skånska kyrkoherdarna skulle placeras i uppsvenska
stift och utbytas mot svensktrogna präster. De överlevande borgarna
i de skånska städerna skulle få en uppsvensk magistrat. Smålänningar skulle lockas ner att upptaga ödegårdar och kronagårdar i
Skåne. De självägande skånska bönderna skulle fråntagas sina
474
Skånes försvenskning
skatterättigheter och det skulle ske en större förflyttning – förslagsvis till Balticum. Metoden hade man studerat i Ingermanland,
i det öde land som ryssarna lämnat efter sig.
Det är sannolikt att Karl XI själv var inne på dessa tankar åren
närmast efter freden, men planen genomfördes aldrig. Förtjänsten
härav tillkommer i första hand Rutger von Ascheberg, generalguvernören i Skåne, som vore förtjänt av ett monument i provinsen.
Han räddade den skånska befolkningen och den skånska kulturen,
därför att han litade på sina nya landsmän. Han lade upp ett försvenskningsprogram på långt sikt: det gällde att med ekonomiska
stödåtgärder resa upp provinserna, bygga upp gårdarna åt den hemlösa befolkningen och ekonomiskt knyta Skåne närmare Sverige.
Samtidigt ville han vinna skåningarna för Sveriges sak genom mildhet och moderation – två rätt ovanliga begrepp vid denna tid. Han
reglerade förhållandet mellan bönderna och ryttarna och lärde allmogen att klaga inför svensk rätt. Han lyckades genomföra sitt
varsamma assimileringsprogram och göra skåningarna lika sina
uppsvenska landsmän inte bara i kläder och yttre åthävor utan
också i trohet och tänkesätt.
J ag tror att svenskarna med lugn kunna avvakta de resultat professor Knud Fabricius kommer till i fjärde delen av sin Skaanes
Overgang – den som skall behandla försvenskningen. De kunna
göra det i den lugna förvissningen att sällan har ett nationalitetsskifte genomförts med mindre blodsutgjutelse och med mindre
rättsövergrepp än det som knöt samman de skånska provinserna
med det gammalsvenska riket. För böndernas del innebar försvenskningen i stort sett att de erhöllo svensk lag och svenskt kyrkoskick
och att deras barn fingo lära sig läsa och skriva – en stor nyhet
i det primitiva bondesamhället. Sitt gamla språk fingo de behålla.
Vi leva fortfarande i en uniformitetstid, framhöll professor Lauritz Weibull nyligen i en enkät om Roskildefreden. Uniformiteten
eller rättare sagt likriktningen och förflackningen hotar inte bara
Skåne utan också alla andra svenska provinser, efterhand som enhetskulturen skrider vidare och de lokala myndigheterna få mindre
att bestämma. För en historiker är det självfallet att man skall slå
vakt om det provinsiella arvet — utan självhävdelse eller uppblästhet men med den fasta förvissningen att kunskapen om provinsens
förflutna gör känslan för vår rikshistoria rikare och mera verklighetstrogen.
Det gäller inte bara att sprida hembygdskunskap bland barnen
utan också att detta fall verka för en större förståelse mellan
34*- 563448
475
–·—–·——————
Alf Åberg
provinserna norr och söder om Hallandsåsen. Det behövs en objektiv
och lättfattlig bok om Skånes historia, om den danska och den
svenska tiden. Trots den väldiga Skåneforskning som bedrivs vid
universitetet i Lund är det svårt för lärarna och svårt för allmänheten att få fram konkreta uppgifter om vad Skåne med sin dubbla
historia betytt för den svenska historien. Alla historieintresserade
i Sverige och Danmark borde studera Skånes försvenskning. Den
genomfördes av ett folk med allvarsammare och kärvare kynne än
det danska men med samma rättsuppfattning och samma kristna
arv. Skåningarna fingo en ny överhet och funno sig snart tillrätta
i en ny nationell tillvaro. Under dansk tid hade skånska adelsmän
dominerat i dansk politik och kultur. Hundrafemtio år senare under
Gustav IV Adolfs regeringstid sutto skånska adelsmän på nytt i
riksstyrelsen – denna gång i Sverige.
Skåningarna böjde sig, kompromissade, prisgåvo en del men slogo
ändå vakt om väsentliga ting. Assimilationen genomfördes inte helt.
Skåne fick behålla sin provinsiella egenart och kunde – där så
behövdes – falla tillbaka på traditionerna från dansktiden. Universitetet i Lund som grundades för att gynna försvenskningen
blev ett bålverk för den särpräglade kulturen i Skåne. Även om
historieundervisningen enligt skolöverstyrelsens uppfattning inte
längre har någon fostrande betydelse, ger studiet av Skånes historia
en allmännordisk inriktning, som bör vara välkommen i denna tid
av fördjupat nordiskt samarbete.
47()