Pensionsfrågan ur tjänstemannasynpunkt

PEN.SIONSFRÅGAN UR TJÄNsTEMANNASYNPUNKT
PENSIONSFRÅGAN har genom åren
intresserat olika samhällsgrupper i
varierande grad. Tjänstemännen
har genomgående satt utomordentligt stort värde på sin aktuella och
framtida trygghet och man finner
att de fackliga organisationerna på
tjänstemannasidan från början haft
pensionsfrågans lösning som ett
huvudmål. Som exempel kan nämnas att Svenska Brukstjänstemannaföreningen (grundad 1909 och
1940 uppgången i Svenska Industritjänstemannaförbundet) som nästan enda arbetsuppgift, förutom
kollegial samvaro, under många år
hade att trygga pensionen för medlemmarna. Den första topporganisationen för tjänstemän var den
1927 bildade »Tjänstemannasammanslutningarnas Pensionskommitte», med arbetsuppgifter som
framgår av namnet.
Andra grupper har tidigare inte
ansett pensionsfrågans lösning vara
någon huvuduppgift. När t. ex. kooperationens tjänstemän och arbetare för ett tiotal år sedan skulle
pensionsförsäkras enligt grunder
som påminde om de SPP erbjuder
anslöt sig tjänstemännen nästan
Av ombudsman HANS ALMRYD
hundraprocentigt medan arbetarna
vid vissa KF-industrier endast anslöt sig till ca 10 procent. Anslutningen från arbetarnas sida är f. ö.
alltjämt lika dålig. Motiveringen
för det ringa intresset har varit att
»staten skall sköta ålderdomsförsörjningen». För att vara fullt objektiv måste man dock konstatera
att i ett tidigare skede flertalet arbetares löneinkomster var så pass
blygsamma att de helt gick åt till
dagsaktuella behov. Allteftersom
den allmänna standarden har stigit
har detta läge förändrats därhän,
att man nu inte kan säga att någon
avgörande skillnad, när det gäller
ekonomiska resurser, finns mellan
arbetare och stora tjänstemannagrupper. Det har f. ö. alltid funnits
även tjänstemän med låg lön, som
sett som en angelägen uppgift att
trygga sin och familjens försörjning vid inkomstbortfall under
sjukdom, invaliditet och ålderdom.
situationen
När man ser på pensionsfrågans
aktuella läge för tjänstemannagruppernas vidkommande finner
#
man att i speciell grad stats- och
kommunaltjänstemännen men även
stora privatanställda grupper har
sin ålderdom tryggad på ett mer
eller mindre tillfredsställande sätt.
statstjänstemännen får i princip %
av lönen i respektive slutlöneklass
på 2-ort, kommunaltjänstemännen
något liknande. För såväl stats- som
kommunaltjänstemän finns en viss
samordning med folkpensionen, vilket verkar reducerande på tjänstepensionen från 67 års ålder.
De privatanställda tjänstemännen är i mycket stor utsträckning
försäkrade i SPP. F. n. finns ca
170 000 försäkrade. SPP: s vanligaste pensioneringsplan ger 60 procent av slutlönen i ålderspension,
men mycket vanligt är att vissa avtrappningsregler tillämpas. Så försäkras ofta löneförhöjningar efter
t. ex. 50 års ålder endast i viss utsträckning och ett tak för pensionsgrundande lön finns vid 25-30 000
kr. Anpassning till folkpensionen är
ovanlig. Andra försäkringssystem
finns för vissa grupper. En del arbetar efter SPP:s mönster, andra
består av stiftelser med mer eller
mindre klart utformade regler för
pension. Sammanlagt torde nu finnas över 3 miljarder kr i pensionsstiftelser, eller i det närmaste lika
mycket som i SPP:s fonder. Slutligen betalar vissa företag pensioner ex gratia. För de privatanställda grupperna är standarden
något så när godtagbar, särskilt om
man tar hänsyn till att många företag fyller ut den försäkringsmäs- -~———-~ , – – –
191
siga pensionen med egna medel och
att anpassning till folkpensionen
mer sällan förekommer. Genomsnittligt torde, om man tar hänsyn
till dessa sistnämnda faktorer, pensionsstandarden ligga någonstans
omkring 50 procent av slutlönen.
Det är en svaghet att varken
SPP, Arbetsgivareföreningen eller
tjänstemannaorganisationerna mer
exakt vet hur läget är. Dock pågår
det nu gemensamt mellan Arbetsgivareföreningen, Industritjänstemannaförbundet och Arbetsledareförbundet utredningar i frågan.
Det finns skäl att påpeka att lä-
get på tjänstepensioneringens område för tjänstemännen torde ha
varit väsentligt bättre om inte det
tioåriga utredningsarbetet pågått
från statsmakternas sida. Även om
man på många håll kunnat konstatera att en utbyggnad skett, har det
varit svårt att få företagen att gå
med på några krafttag på de punkter där läget varit dåligt. Motiveringen har givetvis varit att man
ville vänta och se vad utredningskvarnen kunde mala fram. Inflationens verkningar har också måst
registreras i sammanhanget.
Nyansering önskas
Det är alldeles självfallet att pensionsfrågan är väsentlig för vårt
folk, liksom den måste vara i varje
välfärdssamhälle. Man kan dock
ifrågasätta om inte diskussionen
förts något okritiskt och onyanse’-
rat. Den aktiva generationens ar- 192
betsinsatser skall räcka till mångahanda ting, t. ex. till de tre, som
1955 års långtidsutredning sammanfattat i slagorden »barn, bilar,
bostäder», med alla de investeringar
som krävs på dessa områden. Inte
ens åldringsproblemet är helt löst
genom en viss kontantpension:
vårdmöjligheterna – ålderdomshem, sjukhus, personal- är redan
nu begränsade för åldringarna och
det problemet blir besvärligare ju
ogynnsammare befolkningspyramiden i framtiden ter sig. Den aktiva
generationen kan dessutom tänkas
ställa krav på en viss levnadsstandard för egen del. Det gäller så-
lunda att göra svåra avvägningar
om »kakans» fördelning och det är
inte säkert att uppfattningen inom
en grupp är densamma som hos en
annan eller att den är densamma
från en tidsperiod till en annan.
Pensionsberedningens resultat
Då man nu efter tio utredningsår
tar del av det tredje pensionsbetänkandet blir man inte mycket klokare än man var för tio år sedan.
Den andra åkessonska utredningen, som lade fram sitt betänkande 1955 efter att ha arbetat sedan 1951, hade gjort ett jättearbete, åstadkommit ett rent tekniskt
väl genomarbetat system, skrivit
lagtext, gjort konkreta förslag till
administration etc. Den allmänna
beredning som tillsattes 1956 måste
sägas ha avlämnat ett ur många
synpunkter svagt betänkande. Resultatet har blivit att man tagit ett
steg tillbaka, man har kommit åter
till den första åkessonska utredningens nivå – den principiella.
Beredningen själv talar visserligen
inte om att den är »principiell»
men hela uppläggningen antyder
att så är fallet. I bilagan säger f. ö.
också experterna Kjeliström och
skogsberg att »i denna bilaga samt
i betänkandet i övrigt lämnade sifferuppgifter i vissa fall är grovt
uppskattade, vilket emellertid i
detta sammanhang ansetts kunna
försvaras med hänsyn till betänkandets principiella karaktär».
Beredningens resultat redovisas
under tre huvudavsnitt, som berör
folkpension, obligatorisk tilläggsförsäkring och frivillig sådan.
Kring dessa huvudförslag har fylkat sig större eller mindre del av
ledamöterna. Utbyggd folkpension
vill alla vara med om, obligatorisk
tilläggsförsäkring vill fyra ha och
frivillig fyra, av vilka en, bondeförbundets representant, går sin egen
väg. Även om man sålunda kan urskilja vissa huvudlinjer må det
konstateras, att man endast med
stor svårighet lyckats åstadkomma
dessa. Sålunda är TCO-representanten skeptisk i fråga om finansieringen av folkpensionerna, Arbetsgivareföreningens representant uttalar tvekan om rimligheten av att
tillmäta värdebeständigheten så
stor betydelse, två av obligatorieanhängarna, ordföranden Eckerberg
och socialdemokraten Almgren verkar ytterst osäkra på vissa punkli’t
ter. Eckerberg säger bl. a.: »l diskussionen om pensionsutredningens undersökningar och förslag har
frågan om den förordade pensionsnivån på ett överdrivet sätt kommit i förgrunden. Den föreslagna
pensionsstandarden har därvid ej
sällan betecknats som otillfredsställande och risken för att vissa
gruppers pensionsförmåner .skulle
försämras har starkt framhävts och
kommit oro åstad. De psykologiska
verkningarna av denna diskussion
har bidragit till att göra pensionsförmånerna i det i avd. III förordade förslaget, till vilket jag anslutit mig, kommit att utformas med
beaktande av den pensionsnivå,
som i huvudsak endast stats- och
kommunalanställda kommit i åtnjutande av.
De nämnda gruppernas pensioner
kan, i jämförelse med deras inkomster under den aktiva tiden,
anses vara påfallande höga. Man
kan känna en viss tveksamhet huruvida de övriga stora löntagargrupperna ·är beredda att i framtiden inskränka sin konsumtion
under den aktiva tiden i den utsträckning, som erfordras när ett
pensionsskydd av den föreslagna
standarden skall genomföras. Därest man är beredd härtill, har jag
intet att erinra mot den föreslagna
pensionsnivån.» Almgren föreslår
att tilläggspensionen skall sättas
till 55 procent av den lön utöver
3 000 kr men högst 20 000 kr, som
i medeltal utgått under de 15 :.bästa
åren:.. Sålunda en helt annan stan- 193
dard än obligatorieförslaget. Experten Broberg ifrågasätter om· :.inte
målsättningen i fråga om förmå-
nernas storlek borde begränsas
tills de ekonomiska förutsättningarna för pensioneringens genomförande säkrare kan bedömas. Den
beräknade ökningen av antalet åldringar bör mana till särskild vaksamhet.:. Sammanlagt har åtta särskilda yttranden avgivits. I flera av
dessa tas med ena handen tillbaka
vad som givits med den andra.
Totalt sett utgör beredningens betänkande inte ett konkret utformat
förslag till absolut och definitiv lösning av pensionsfrågan. Någon har
sagt att det är ett :.diskussionsprotokoll» och liknelsen är slående.
Det är ytterst beklagligt att beredningen av politiska skäl fått en så
knappt tillmätt arbetstid att ett betänkande av denna standard måste
pressas fram. Det är än mer beklagligt att remisstiden satts till
endast sex veckor. Man har intryck
av att svenska folket skall överrumplas· i denna fråga.
Uppfattningen att staten bör se
till att alla medborgare har ett minimiskydd mot inkomstbortfall vid
t. ex. invaliditet och ålderdom torde
delas av alla. Många skäl synes tala
för den av beredningen framförda
uppfattningen, att en successiv höjning av folkpensionerna bör ske.
Man kan dock ställa sig frågande
till den utvecklingslinje som beredningen skisserar för tiden fram till
1968. Några ord av professor Torsten Gårdlund i hans bidrag i skrif- 194
ten »Recept mot inflation», faller
en osökt i tankarna: »Vi har hittills brukat först uppställa alla de
materiella målen och sedan halvhjärtat undrat om vi kan klara dem
utan inflation. Frågorna skulle nu
ställas i omvänd ordning. Hur skall
vi komma igenom de närmaste åren
utan ytterligare penningvärdesförsämring? Först sedan kommer den
andra frågan: Vad har vi under
dessa villkor råd att ta ut i investeringar och konsumtion?» I föreliggande fråga må man undra om man
över huvud taget inom beredningen
försökt göra klart för sig om landet
har de ekonomiska möjligheterna
att med jämna intervaller (alltid
inför val!) höja pensionerna med
redan nu fixerade belopp. Lämpligare hade väl varit att man fixerat
slutmålet 1968 (om nu ens detta
hade varit nödvändigt), men låtit
det bero på det ekonomiska läget
hur takten skulle bli.
Man kan även med TCO-representanten fråga om det finansieringssystem som anbefalls är riktigt. »Ett stort utrymme bör lämnas för de sociala momenten, men
ju högre förmånerna blir och ju
bättre inkomstförhållandena för
den aktiva befolkningen gestaltar
sig, desto större blir kravet på att
ett visst samband mellan avgifter
och förmåner upprätthålls.» Politiskt omöjlig är väl uppfattningen
om »lika avgifter för lika pension»
men någonting i den vägen vore
eftersträvansvärt med en endast
behovsprövad avgiftsbefrielse. Med
den konstruktion som beredningen
föreslår —-’ avgifter till en del och
skattefinansiering till en större del
— torde särskilt stora tjänstemannagrupper i mellanställning och
högre ställning hårt drabbas.
Obligatoriet
Förslaget till obligatorisk tillläggspension (författningsreglerad
påbyggnad av bottenpensioneringen,
som det så vackert heter) uppvisar
betydande brister. De fyra ledamö-
ter som anslutit sig till obligatoriet
har i stort sett endast skisserat en
lösning. Målsättningen synes ha varit att inte en enda människa i detta
land skall ha möjlighet att säga att
obligatorieförslaget skall ge sämre
pension än hittillsvarande anordningar. Man frågar sig vad som inträffat under det senaste året, som
gett beredningen möjlighet att så
förbättra standarden jämfört med
den som föreslogs av Åkesson. Är
vårt ekonomiska läge så mycket
bättre? Nej, rätta svaret torde vara
att taktiska skäl – inte minst
önskemål om att vinna tjänstemännen för obligatorieiden- spelat en
avgörande roll.
Uppenbarligen uppvisar den skiss
som obligatorieanhängarna ·åstadkommit flera fördelar jämfört med
åkessonska förslaget. I varje fall
bör tjänstemännen tilltalas av att
man t. ex. får en så kort intjäningstid som 30 år för full pension och
att man får plocka ut de 15 bästa
inkomståren. standarden. 65 procent på de 15 åren är också god.
Men ändock! En sak är vad som är
skrivet och föreslaget, en annan vad
som i realiteten kan åstadkommas.
Med den numera gängse utgångspunkten att pension är intjänad
med uppskjuten lön kan man säga
.att staten – eller rättare politikerna – om obligatoriet genomförs
övertar en del av den gamla, hävdvunna rätten för arbetsmarknadens parter att bestämma över lö-
nerna. Trots att det eftersträvas
blir det ingen total lösning. Frågan
om invalidpension är t. ex. inte utredd. stelheten i systemet är påfallande. Genom att pensionsåldern
satts till 67 år skulle praktiskt taget alla tjänstemän bli tvingade att
ha någon form av tilläggsförsäkring mellan 65 (60 för kvinnor) och
67 år.
. Och så säkerheten! I dagens läge
kan konstateras att man inte ens
kan vara övertygad om att propositionen som skall skrivas i vår verkligen får ett innehåll som ansluter
sig till förslaget. Meningen synes
vara att hos remissinstanserna inkassera principinstämmanden, varefter riksdagen skall fatta principbeslut, varpå man har tid på sig
.att utforma detaljer intill1960. Hur
sålunda en tänkt lagstiftning slutgiltigt kan komma att te sig vet
man inte mycket om. De två ledamöterna Eckerbergs och Almgrens
särskilda yttranden ger en onda
aningar, inte minst för tjänstemännens . vidkommande. Skulle t. ex.
pensionsstandarden eller :dakeb
195
föreslås sänkta blir obligatoriet
föga njutbart ens vid en första konfrontation.
· På längre sikt ter sig inte förslaget mer tilltalande. I betänkandet
sägs på ett ställe att man inte kan
utesluta möjligheten av att »om den
aktiva befolkningen under krig eller andra krisartade förhållanden
tvingas göra stora materiella uppoffringar och därmed får sin standard sänkt, statsmakterna företager jämkningar av bestämmelserna
i pensionslagstiftningen». Vad menas med krisartade förhållanden
och vem skall avgöra när sådana
råder? Det torde finnas en uppenbar risk för en uttunning av tillläggspensionerna så fort det samhällsekonomiska klimatet är något
ogynnsamt. Det erbjuder onekligen
en parallell att se på det sätt varpå
barnfamiljerna under senare år behandlats »av statsfinansiella skäl».
Man kan också befara att talet om
den »skriande orättvisa» som nu
består i att en del har pension medan andra inte har det, i framtiden
kommer att ersättas av tal om
»skriande orättvisa» att en del har
hög pension, andra låg i en ålder
då alla borde ha en enhetspension.
Den värdesäkring som obligatoriet erbjuder ser väl rent tekniskt
tillfredsställande ut. Det torde
också vara uppenbart att pensionärerna måste ha pensioner som
någorlunda följer penningvärdet.
Men är det verkligen så att man
löser .den för landet så viktiga frå-
gan om penningvärdets stabilitet
196
genom att sätta hela folket »på inden? Skall inte statsmakterna i
stället verkligen vinnlägga sig om
en aktivare penningvärdebevarande
ekonomisk politik?
Fondbildningsproblemet
Även om obligatoriet är uppbyggt
enligt det s. k. fördelningssystemet
kommer stora fonder att bildas. En
av motiveringarna till detta är att
man skall ersätta en del av det sparande som kan förväntas upphöra i
och med en pensionsreform. Det är
sålunda tal om ett slags tvångssparande. Mer sympatiskt hade väl varit att man öppet hade dragit in en
del av medborgarnas inkomster
med möjlighet för den enskilde att
i sinom tid få tillbaka pengarna.
Som det nu föreslagits slängs pengarna bara in i statens Ginungagap
och försvinner. Löftet att man i
framtiden skall få möjlighet att begränsa avgifterna med hjälp av
fonderade medel ter sig svävande.
De kostnadsberäkningar av hela
förslaget som gjorts är lösa och
man kan förvisso förvänta att räkningen när den en gång skall betalas blir högre än vad man räknat
med. Kostnaderna för genomförandet av sjukförsäkringsreformen antyder detta.
Om den stora fonderingen har
sagts att det är en ren socialiseringsåtgärd. Nu behöver man väl
inte utgå ifrån att nuvarande regering sitter i det oändliga men man
kan förmoda att så stora fonder av
många skäl kommer att bli i överkant välbehagliga för vilken regering som än sitter. Det torde inte
vara lämpligt med en så stor kapitalanhopning under en hatt.
Avtalslinjen
Det förslag om frivillig pensionering som framlagts av tre ledamö-
ter i beredningen är av naturliga
skäl ännu mer skissartat än obligatorieförslaget. Detta sammanhänger
främst med att det föreslagits att
arbetsmarknadens parter på egen
hand skulle göra upp om pensionsvillkoren. Det ges i betänkandet
visserligen en antydan om hur man
tänkt sig lösningen av problemet
men det bör betonas att det rör sig
om ett exempel. Det finns därför
ingen anledning att gå in på en
analys av förslaget i denna del.
Tjänstemän, som hittills varit vana
vid en individuellt uppbyggd pensionsstandard, synes dock inte tilltalade av de kollektivt uppbyggda
klasserna. I övrigt bör de kunna
ställa sig positiva till de allmänna
tankegångar som ligger bakom förslaget. Om man på löntagarhåll accepterar en frivillig linje (uttrycket
är för övrigt inte adekvat utan bör
ersättas med »avtalslinje») drar
man växlar på en förmodad och
förväntad positiv arbetsgivarinställning. I den mån denna inställning
inte kommer att motsvara förväntan uppstår naturligtvis nya problem, som dock inte skall beröras
här.
Den debatt som hittills förts om
beredningens förslag har varit gan- 2.
ska förvirrad. Man har från visst
håll velat göra gällande, att det
finns en :.löntagarlinje:. och en :.arbetsgivarlinje:.. Även om grupperingen i beredningen till synes
.skulle bekräfta denna åsikt är läget
inte sådant. Speciellt torde man på
tjänstemannahåll ha mycket delade · meningar i frågan. Det är
bekant att den största tjänstemannaorganisationen, Industritjänste:-
mannaförbundet med 86 000 medlemmar, kraftigt gått emot obligatoriet, bl. a. under hänvisning till
önskemål om arbetsmarknadens
frihet. Undersökningar som gjorts
visar, att det överväldigande flertalet av medlemmarna (uppskattningsvis ca 90 procent) delar förbundsledningens uppfattning. Inom
övriga tjänstemannaförbund torde
uppfattningarna vara mer delade.
Vid en rådgivande omröstning i
TCO:s representantskap röstade 50
för avtalslinjen och 35 för obligatoriet.
LO:s argumentering
Som ett annat led i argumentationen från obligatoriets anhängare
har framförts påståenden om omöjligheten av att lösa pensionsfrågan
avtalsvägen. Det går inte att reso·
nera med arbetsgivarna, .heter det.
Detta hävdas speciellt från LO-håll.
vilket är utomordentligt säreget,
eftersom veterligt pensionsfrågan
aldrig i någon högre grad diskuterats mellan Arbetsgivareföreningen
och LO. SAF:s för ett par år sedan
framlagda förslag har över huvud
197
taget inte blivit föremål för några
förhandlingar, eftersom LO synes
ha saknat intresse för sådana. Under beaktande av att tjänstemannagrupperna under åtskillig tid har
kunnat lösa pensionsfrågorna just
förhandlingsvägen måste man ställa
sig skeptisk till LO:s inställning.
Sanningen torde helt enkelt vara
den, att LO-ledningen med hänsyn
till medlemmarnas inställning i en
lagstiftning ser enda möjligheten
att ordna pensionsfrågan. Om medlemmarna får välja mellan möjligheter till ökat kontantlöneuttag
och frivillig avsättning till pensioner väljer de löneuttaget. Nu skall
man, under förespegling att arbetsgivarna skall betala fiolerna, tvinga
in arbetarna i ett obligatorium. Man
är nämligen mycket ovillig att tala
om att det egentligen, även vid en
obligatorisk försäkring, blir arbetstagarna som får vidkännas kostnaderna. En arbetsgivare kan ju inte
förutsättas ha några hittills oupptäckta tillgångar, utan pensionsavgifterna kommer att tas av de medel
som annars skulle användas till lö-
ner. Man har från LO-ledningen
inte i tillräcklig grad upplyst medlemmarna om sammanhanget. Man
sviker sin principiella uppfattning
om arbetsmarknadens frihet från
statliga ingrepp bara för att det i
ett visst läge är bekvämare.
Risker för tjänstemännen
För tjänstemannagrupperna ter
sig perspektivet om ett obligatorium ytterst osäkert. En rad frågor
198
uppställer sig. Kan man t. ex. lita
på att för framtiden få behålla den
pensionsstandard som man i dagens läge är tillförsäkrad? Kan man
erhålla kompensation för de kostnadsökningar som man kan komma
att vidkännas? Kan man för att
hindra en ytterligare nivellering
åstadkomma en höjning av de direkta lönerna som motsvarar den
standardstegring som andra grupper tar ut genom pensionslagstiftningen? Kan man t. ex. tänka sig
att, medan grupper som tidigare
inte haft pension år efter år avstår
från att ta ut någon lönehöjning
för att näringslivets resurser inte
räcker till både pension och höjda
löner, tjänstemännen får ett ökat
kontantlöneuttag? Blir inte detta
ansett som en stor orättvisa? Kan
man inte snarare befara att tjänstemännen hindras i dessa strävanden
så att de får gå med oförändrade
löner, dvs. en relativt sett sämre
standard än tidigare? Eller kan
man befara att alla skall ha samma
– för stora – löneuttag, vilket
måste innebära inflation? Kan
tjänstemännen vidare tänka sig att
i framtiden få någon tilläggspension mellan 65 (60) och 67 år?
Även om det i dagens läge finns
önskemål från tjänstemännens sida
om i vissa stycken förbättrade pensionsvillkor torde önskemålen inte
vara svårare att tillgodose än att
man vid förhandlingsbordet kan få
en lösning. statstjänstemännen bör
t. ex. rätt lätt kunna få förbättrad
tjänstelivränta, då de slutar i förtid
för övergång till privat tjänst. De
bör även kunna få pension på vikariatersättning. De privatanställda
tjänstemännen bör kunna få den
allmänna standarden något höjd
och få bättre garantier för en rimlig värdebeständighet i pensionerna.
I stället bör de understödja arbetsgivarna i dessas krav på en lagstiftning, som t. ex. medger att till
pensioner avsatta medel i större
utsträckning än hittills får investeras i näringslivet. Det finns ingen
rimlig anledning att anta att andra
grupper – som nu inte har sin
pension ordnad – inte på samma
sätt som tjänstemännen förhandlingsvägen skulle kunna få en pensionsstandard som är lämplig om
de – liksom tjänstemännen – är
beredda att ta hänsyn till att kontantlönerna får anpassas efter den
tänkta pensionsstandarden.
Svenska folket -läs arbetsmarknadens organisationer – behöver
inte sättas under förmyndare i
denna fråga.