En ofrånkomlig konsekvens av världskrisen
1956
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN OFRÅNI(OMLIG
KONSEKVENS AV VÄRLDSKRISEN
NÄR riksdagen den 14 mars i år fattade det märkliga beslutet att
under budgetåret 1956/57 inställa repetitionsövningarna inom hela
krigsmakten med några mindre, ur utbildningssynpunkt helt betydelselösa undantag, var säkerligen den verkliga bakgrunden den i
vårt land, liksom i många andra länder vitt spridda uppfattningen
att Sovjetunionens förändrade utrikespolitiska taktik även representerade en sinnesförändring, som medförde minskade risker för
väpnade konflikter. När året närmar sig sitt slut, lär det icke vara
många i vårt land som hysa en sådan tro. Här behöva icke de händelser rekapituleras, som ha tillintetgjort förhoppningarna om en
verklig avspänning i världen. Det räcker med att nämna två ord:
Ungern och Suez.
Det klargjordes dock redan vid beslutets fattande, att statsmakterna med detsamma tog en risk, att man med andra ord icke kunde
vara säker på de fredliga utsikter, på vilka man så gärna ville hoppas. I statsverkspropositionen hade försvarsministern framhållit, att
»om den utrikespolitiska situationen skulle föranleda därtill, bör
åtgärder givetvis vidtas för att genomföra även de repetitionsövningar, som nu föreslås inställda». statsrådet tillade, att »hinder för
Kungl. Maj :t att ställa erforderliga medel till förfogande härför föreligger icke». statsutskottet hade dessutom i motiveringen för sitt tillstyrkande utlåtande infört följande uttalande, som röjer den största
tveksamhet i varje fall hos de marginalröster, som erfordrades för
att samla ett flertal i utskottet:
»Då utskottet nu icke vill motsätta sig en begränsning av repetitionsövningarna i av departementschefen föreslagen omfattning,
sker detta under den bestämda förutsättningen, att anordningen i
fråga endast är att betrakta som en engångsåtgärd.»
När 1950 ett nytt system infördes för fullgörande av de värnpliktigas repetitionsövningar inom armen, vilket innebar att de värnpliktiga övades i sina krigsbefattningar i mobiliseringsförbanden,
hade det av 1948 års värnpliktskommitte konstaterats att en tids- 493
—===……””””””””____________··-··~’ —- .
En ofrånkomlig konsekvens av världskrisen
intervall mellan dessa återkommande inkallelser av flera skäl icke
borde överstiga sex år. Under förarbetena till årets statsverksproposition anmälde också armechefen – med instämmande av överbefälhavaren – i en skrivelse till Kungl. Maj :t, att det planerade inställande! av ett års repetitionsövningar skulle medföra att en sjättedel av armens krigsförband icke komme att vara användbara för
avsedda krigsuppgifter omedelbart efter mobilisering. I anslutning
till detta uttalande förklarade försvarsministern i propositionen sig
vara fullt medveten om konsekvenserna av den av honom föreslagna
åtgärden, för vilken han främst anförde det skälet :.att i det givna
läget en väsentlig reduktion av ökningen av försvarskostnaderna
framstått som ofrånkomlig:..
Med genomförda repetitionsövningar skulle de krigsförband, vilkas repetitionsövningar icke genomförts, just nu ha varit de bäst
utbildade och användbara armeförbanden i stället för att nu vara
de sämsta – enligt den ansvariga militära ledningen på gränsen till
det operativt oanvändbara. Detta gäller i alldeles särskild grad de
förband, som skulle ha övats med nyanskaffad materiel, till exempel
med den nya franska l 5,5 cm haubitsen.
Sveriges krigsmakt är dimensionerad för den operativa målsättningen, att ingen del av landet skall från början uppges utan motstånd. Det gäller dock både om den nuvarande krigsorganisationen
och om den framtida krigsorganisationen, som överbefälhavaren
hösten 1954 har skisserat i sina riktlinjer för försvaret, att de utgör ett absolut minimum för denna uppgift. Detta innebär med
andra ord, att en beskärning måste medföra en inskränkning av
denna målsättning. Om en sjättedel av armens krigsförband inte
kan sättas in omedelbart efter mobilisering, så är det oundvikligt
att detta får operativa följder.
En sådan konsekvens kan årets riksdagsbeslut få, om inte snabba
åtgärder vidtas för att reparera skadan. Höstens händelser runt omkring oss ha visat hur väsentligt det är att kunna förfoga över
markstridskrafter. Västmakternas i förhållande till Sovjetunionen
stora underlägsenhet ifråga om armeförband har säkerligen i hög
grad bidragit till den utveckling i Främre Orienten, som skakar världen. Händelserna i Ungern utgöra ett avskräckande exempel på det
öde, som kan drabba ett litet, värnlöst land.
Kungl. Maj :t har i statsverkspropositionen visat utvägen ur vår
dilemma. Vi ha utan tvivel både ekonomiska, personella och tekniska möjligheter att snabbt reparera skadan. För den del av krigsmaktens förband, som enligt långsiktsplanen skulle ha genomfört
494
En ofrånkomlig konsekvens av världskrisen
sina repetitionsövningar våren 1957, utgör det ingen svårighet att
nu ordna dessa övningar. För de förband som enligt planen skulle
ha övats den gångna hösten bli svårigheterna större, men böra
kunna vara överkomliga. Det medför givetvis både för de värnpliktiga medborgarna och för den militära organisationen olägenheter
att på kort varsel nu improvisera sådana övningar; dessa olägenheter bli dock givetvis ännu större, om regeringen senare skulle
finna det nödtvunget att genomföra försummade repetitionsövningar för en hel omgång.
I det givna, numera för alla uppenbara farliga läget framstå omedelbara åtgärder för att bota de genom vårens beslut vållade eller
hotande skadeverkningarna såsom ofrånkomliga. Försvarsministern har i år i sitt uppmärksammade anförande på socialdemokratiska partikongressen som sin mening antytt, att vårt försvar alltjämt bör ha en sådan omfattning att det kan fylla sin av statsledningen givna operativa uppgift att icke uppgiva någon del av landet utan motstånd. Det ankommer nu på honom att visa, att han
menar allvar med den försvarsvilja, åt vilken han har givit uttryck,
även i flera andra uppmärksammade anföranden. Gör han det icke,
tar han på sig själv och sina regeringskolleger ett ansvar, som kan
bliva för tungt att bära.
495
KONSEKVENS AV VÄRLDSKRISEN
NÄR riksdagen den 14 mars i år fattade det märkliga beslutet att
under budgetåret 1956/57 inställa repetitionsövningarna inom hela
krigsmakten med några mindre, ur utbildningssynpunkt helt betydelselösa undantag, var säkerligen den verkliga bakgrunden den i
vårt land, liksom i många andra länder vitt spridda uppfattningen
att Sovjetunionens förändrade utrikespolitiska taktik även representerade en sinnesförändring, som medförde minskade risker för
väpnade konflikter. När året närmar sig sitt slut, lär det icke vara
många i vårt land som hysa en sådan tro. Här behöva icke de händelser rekapituleras, som ha tillintetgjort förhoppningarna om en
verklig avspänning i världen. Det räcker med att nämna två ord:
Ungern och Suez.
Det klargjordes dock redan vid beslutets fattande, att statsmakterna med detsamma tog en risk, att man med andra ord icke kunde
vara säker på de fredliga utsikter, på vilka man så gärna ville hoppas. I statsverkspropositionen hade försvarsministern framhållit, att
»om den utrikespolitiska situationen skulle föranleda därtill, bör
åtgärder givetvis vidtas för att genomföra även de repetitionsövningar, som nu föreslås inställda». statsrådet tillade, att »hinder för
Kungl. Maj :t att ställa erforderliga medel till förfogande härför föreligger icke». statsutskottet hade dessutom i motiveringen för sitt tillstyrkande utlåtande infört följande uttalande, som röjer den största
tveksamhet i varje fall hos de marginalröster, som erfordrades för
att samla ett flertal i utskottet:
»Då utskottet nu icke vill motsätta sig en begränsning av repetitionsövningarna i av departementschefen föreslagen omfattning,
sker detta under den bestämda förutsättningen, att anordningen i
fråga endast är att betrakta som en engångsåtgärd.»
När 1950 ett nytt system infördes för fullgörande av de värnpliktigas repetitionsövningar inom armen, vilket innebar att de värnpliktiga övades i sina krigsbefattningar i mobiliseringsförbanden,
hade det av 1948 års värnpliktskommitte konstaterats att en tids- 493
—===……””””””””____________··-··~’ —- .
En ofrånkomlig konsekvens av världskrisen
intervall mellan dessa återkommande inkallelser av flera skäl icke
borde överstiga sex år. Under förarbetena till årets statsverksproposition anmälde också armechefen – med instämmande av överbefälhavaren – i en skrivelse till Kungl. Maj :t, att det planerade inställande! av ett års repetitionsövningar skulle medföra att en sjättedel av armens krigsförband icke komme att vara användbara för
avsedda krigsuppgifter omedelbart efter mobilisering. I anslutning
till detta uttalande förklarade försvarsministern i propositionen sig
vara fullt medveten om konsekvenserna av den av honom föreslagna
åtgärden, för vilken han främst anförde det skälet :.att i det givna
läget en väsentlig reduktion av ökningen av försvarskostnaderna
framstått som ofrånkomlig:..
Med genomförda repetitionsövningar skulle de krigsförband, vilkas repetitionsövningar icke genomförts, just nu ha varit de bäst
utbildade och användbara armeförbanden i stället för att nu vara
de sämsta – enligt den ansvariga militära ledningen på gränsen till
det operativt oanvändbara. Detta gäller i alldeles särskild grad de
förband, som skulle ha övats med nyanskaffad materiel, till exempel
med den nya franska l 5,5 cm haubitsen.
Sveriges krigsmakt är dimensionerad för den operativa målsättningen, att ingen del av landet skall från början uppges utan motstånd. Det gäller dock både om den nuvarande krigsorganisationen
och om den framtida krigsorganisationen, som överbefälhavaren
hösten 1954 har skisserat i sina riktlinjer för försvaret, att de utgör ett absolut minimum för denna uppgift. Detta innebär med
andra ord, att en beskärning måste medföra en inskränkning av
denna målsättning. Om en sjättedel av armens krigsförband inte
kan sättas in omedelbart efter mobilisering, så är det oundvikligt
att detta får operativa följder.
En sådan konsekvens kan årets riksdagsbeslut få, om inte snabba
åtgärder vidtas för att reparera skadan. Höstens händelser runt omkring oss ha visat hur väsentligt det är att kunna förfoga över
markstridskrafter. Västmakternas i förhållande till Sovjetunionen
stora underlägsenhet ifråga om armeförband har säkerligen i hög
grad bidragit till den utveckling i Främre Orienten, som skakar världen. Händelserna i Ungern utgöra ett avskräckande exempel på det
öde, som kan drabba ett litet, värnlöst land.
Kungl. Maj :t har i statsverkspropositionen visat utvägen ur vår
dilemma. Vi ha utan tvivel både ekonomiska, personella och tekniska möjligheter att snabbt reparera skadan. För den del av krigsmaktens förband, som enligt långsiktsplanen skulle ha genomfört
494
En ofrånkomlig konsekvens av världskrisen
sina repetitionsövningar våren 1957, utgör det ingen svårighet att
nu ordna dessa övningar. För de förband som enligt planen skulle
ha övats den gångna hösten bli svårigheterna större, men böra
kunna vara överkomliga. Det medför givetvis både för de värnpliktiga medborgarna och för den militära organisationen olägenheter
att på kort varsel nu improvisera sådana övningar; dessa olägenheter bli dock givetvis ännu större, om regeringen senare skulle
finna det nödtvunget att genomföra försummade repetitionsövningar för en hel omgång.
I det givna, numera för alla uppenbara farliga läget framstå omedelbara åtgärder för att bota de genom vårens beslut vållade eller
hotande skadeverkningarna såsom ofrånkomliga. Försvarsministern har i år i sitt uppmärksammade anförande på socialdemokratiska partikongressen som sin mening antytt, att vårt försvar alltjämt bör ha en sådan omfattning att det kan fylla sin av statsledningen givna operativa uppgift att icke uppgiva någon del av landet utan motstånd. Det ankommer nu på honom att visa, att han
menar allvar med den försvarsvilja, åt vilken han har givit uttryck,
även i flera andra uppmärksammade anföranden. Gör han det icke,
tar han på sig själv och sina regeringskolleger ett ansvar, som kan
bliva för tungt att bära.
495